–

KN, genom J.-C. De Block och M. Poirot, avocats,

–

Frankrikes regering, genom B. Dourthe och M. Guiresse, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och A. Sahner, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, J. Hottiaux, H. Leupold och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

1

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF, jämförda med artiklarna 19 och 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål angående en av georgiska myndigheter framställd begäran om att franska myndigheter ska utlämna KN, som är grekisk och georgisk medborgare, för verkställighet i Georgien av ett livstidsstraff.

3

Bland annat Republiken Frankrike och Georgien är parter i Europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957 (nedan kallad den europeiska utlämningskonventionen). I artikel 1 i konventionen, som har rubriken ”Skyldighet att utlämna”, föreskrivs följande:

”De avtalsslutande parterna åtaga sig att, under iakttagande av de bestämmelser och villkor som fastställts i denna konvention, till varandra utlämna personer, vilka av behöriga judiciella myndigheter hos den ansökande parten ställas till ansvar för brott eller efterlysas för verkställande av straff eller skyddsåtgärd.”

4

I samband med ratificeringen av denna konvention gjorde Republiken Frankrike bland annat följande två förbehåll:

”Utlämning får vägras om överlämnandet kan få särskilt allvarliga konsekvenser för den eftersökta personen, särskilt på grund av hans eller hennes ålder eller hälsotillstånd.

Utlämning ska inte beviljas om den eftersökta personen skulle dömas i den hemställande staten av en domstol som inte iakttar de grundläggande processrättsliga garantierna och skyddet av rätten till försvar eller av en domstol som inrättats för att döma den eftersökta personen i fråga, eller om utlämningen begärs för verkställighet av ett straff eller en annan säkerhetsåtgärd som ålagts av en sådan domstol.”

5

I artikel 18 första stycket FEUF föreskrivs följande:

”Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”

6

I artikel 21.1 FEUF föreskrivs följande:

”Varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.”

7

I artikel 67.1 och 67.3 FEUF anges följande:

”1.   [Europeiska u]nionen ska utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna.

…

3.   Unionen ska verka för att säkerställa en hög säkerhetsnivå genom förebyggande och bekämpning av brottslighet, rasism och främlingsfientlighet, genom åtgärder för samordning och samarbete mellan polismyndigheter och straffrättsliga myndigheter och andra behöriga myndigheter samt ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål och, vid behov, genom tillnärmning av den straffrättsliga lagstiftningen.”

8

Artikel 82.1 FEUF har följande lydelse:

”Det straffrättsliga samarbetet inom unionen ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden och inbegripa en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar på de områden som avses i punkt 2 och artikel 83.

Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] ska i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder för att

…”

9

Artikel 19 i stadgan har rubriken ”Skydd vid avlägsnande, utvisning och utlämning”. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs följande:

”Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.”

10

Artikel 47 i stadgan har rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”. I artikelns andra stycke föreskrivs följande:

”Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.”

11

I artikel 696‑4 i code de procédure pénale (straffprocesslagen) föreskrivs följande:

”Utlämning ska inte beviljas

1° Om den eftersökta personen är fransk medborgare, vilket ska bedömas vid tidpunkten för det brott för vilket utlämning begärs.

…”

12

Den 3 december 2010 dömdes KN, som är grekisk och georgisk medborgare, i sin utevaro till livstids fängelse av stadsdomstolen i Poti (Georgien). Detta straff fastställdes den 3 juni 2011 av appellationsdomstolen i Kutaisi (Georgien) i KN:s utevaro. De gärningar som KN dömdes för hade begåtts i Georgien och Turkiet under åren 2008 och 2009, och avsåg internationell organiserad kokainsmuggling av särskilt stora kvantiteter, förberedelse till mord i samråd med andra och olagligt innehav av skjutvapen.

13

Den 2 juli 2021 ansökte de georgiska myndigheterna om att Interpol skulle utfärda ett ”rött meddelande” beträffande KN. Meddelandet gällde som en framställan om provisoriskt anhållande av KN för att han skulle utlämnas på grundval av domen från appellationsdomstolen i Kutaisi av den 3 juni 2011.

14

Den 4 oktober 2021 anhölls KN provisoriskt i Belgien, där han bodde, med stöd av detta ”röda meddelande”. Den 13 oktober 2021 framställde Georgiens åklagarmyndighet en begäran om utlämning till de belgiska myndigheterna. KN, som ursprungligen omhändertagits i avvaktan på utlämning, försattes på fri fot, men blev föremål för rättslig övervakning från och med den 29 oktober 2021, i avvaktan på ett avgörande från de belgiska domstolarna om begäran om utlämning.

15

Den 20 januari 2025 greps KN i Frankrike med anledning av nämnda ”röda meddelande”. Dagen därpå framställde de georgiska myndigheterna en begäran om utlämning till de franska myndigheterna motsvarande den som hade framställts till de belgiska myndigheterna, och KN omhändertogs i Frankrike i avvaktan på utlämning.

16

Genom beslut av den 19 februari 2025 avslog brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien), med stöd av den belgiska lagstiftningen om utlämning och artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), de georgiska myndigheternas begäran om utlämning, eftersom den ansåg att det fanns skälig anledning att befara att en utlämning av KN till Georgien skulle innebära att han förvägrades en rättvis rättegång och att han löpte en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

17

Den 28 februari 2025 inställde sig KN, inom ramen för det utlämningsförfarande som inletts i Frankrike, inför allmänna åklagaren i Montpellier (Frankrike) och förklarade att han inte samtyckte till att utlämnas.

18

Med anledning av det bristande samtycket överlämnades KN:s ärende den 1 mars 2025 till förundersökningsavdelningen vid Cour d’appel de Montpellier (Appellationsdomstolen i Montpellier, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen. KN har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att unionsrätten, i synnerhet principen om ömsesidigt förtroende och principen om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas domstolsavgöranden, innebär att de franska myndigheterna är skyldiga att erkänna det beslut som brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) meddelade den 19 februari 2025 och följaktligen är skyldiga att avslå begäran om utlämning av honom till Georgien. Detta beslut, som är av straffrättslig karaktär, tillerkände honom en rättighet som garanteras av unionen, nämligen rätten att inte utlämnas till ett tredjeland om det finns en verklig risk för att han där utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling eller förvägras en rättvis rättegång.

19

Allmänna åklagaren i Montpellier har vid den hänskjutande domstolen understrukit att de franska myndigheternas handläggning av denna begäran om utlämning är beroende av att artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen iakttas och att KN, som är grekisk och georgisk medborgare, har åberopat att det föreligger en allvarlig risk inte bara för att han förvägras en rättvis rättegång utan även för att han utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av förhållandena i de georgiska fängelserna. Med hänsyn till den politiska instabiliteten i detta land sedan november 2024 uppmanade nämnda åklagare denna domstol att slå fast att den inte kunde erhålla tillförlitliga garantier från de georgiska myndigheterna vad gäller iakttagandet av de rättigheter som föreskrivs i dessa artiklar.

20

Den hänskjutande domstolen har erinrat om att det i artikel 1 i Europeiska utlämningskonventionen, i vilken Georgien är part i egenskap av medlem av Europarådet, föreskrivs att den eftersökta personen ska utlämnas när de rättsliga villkoren är uppfyllda, med förbehåll för föreskrivna undantag och de förbehåll som de fördragsslutande parterna har uttryckt. Den hänskjutande domstolen har understrukit att Republiken Frankrike har uttryckt förbehåll, enligt vilka utlämning inte ska beviljas när den eftersökta personen kommer att dömas av en domstol som inte garanterar den grundläggande rätten till försvar och att utlämning kan vägras om utlämnandet kan få särskilt allvarliga konsekvenser för denna person.

21

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det beslut som brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) meddelade den 19 februari 2025, i vilket denna domstol slog fast att KN, för det fall han utlämnades till Georgien, skulle utsättas för en allvarlig risk att förvägras en rättvis rättegång och att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling, saknar rättskraft i förhållande till de franska domstolarna, i enlighet med principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Enligt den hänskjutande domstolen är det endast när ett sådant erkännande uttryckligen föreskrivs i unionsrätten som domstolarna i en medlemsstat, i enlighet med dessa principer, är skyldiga att erkänna rättskraften hos avgöranden som meddelats av domstolar i en annan medlemsstat.

22

Mot denna bakgrund har Cour d’appel de Montpellier (Appellationsdomstolen i Montpellier) beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF, jämförda med artiklarna 19 och 47 i stadgan, tolkas så, att en medlemsstat är skyldig att vägra verkställighet av en begäran om utlämning av en unionsmedborgare till ett tredjeland när en annan medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa samma begäran om utlämning med motiveringen att överlämnandet av den berörda personen skulle kunna innebära en kränkning av den grundläggande rätten att inte utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling, som stadfästs i artikel 19 i stadgan, och rätten till en rättvis rättegång, som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan?”

23

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler ska tillämpas.

24

Av dessa bestämmelser följer att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att detta förfarande ska kunna tillämpas. För det första ska begäran om förhandsavgörande ge upphov till tolkningsfrågor rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa, som behandlas i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget. För det andra ska omständigheterna i det nationella målet, såsom de beskrivits av den hänskjutande domstolen, vara sådana att det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet.

25

Vad gäller det första villkoret kan konstateras att förevarande begäran om förhandsavgörande bland annat avser tolkningen av artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF, vilka ingår i avdelning V i tredje delen av fördraget, om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran skulle således kunna komma i fråga för handläggning enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

26

Vad gäller det andra villkoret, om att det ska vara fråga om en situation som ställer krav på skyndsamhet, framgår det av fast rättspraxis att detta villkor är uppfyllt när den berörda personen är frihetsberövad och frågan huruvida vederbörande ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet. Den berörda personens situation ska bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om handläggning enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande (se, bland annat, dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

27

Det framgår i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande att KN är omhändertagen i avvaktan på utlämning sedan den 21 januari 2025, vilket innebär att han alltjämt är frihetsberövad. Den hänskjutande domstolens fråga syftar dessutom till att få klarhet i huruvida nämnda domstol ska vägra att utlämna denna person med stöd av unionsrätten. Ett jakande svar från EU-domstolen på denna fråga bör således i princip leda till att KN försätts på fri fot.

28

Mot denna bakgrund beslutade EU-domstolens tredje avdelning den 3 april 2025, på förslag från referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla ansökan från den hänskjutande domstolen om att målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

29

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF ska tolkas så, att en medlemsstat är skyldig att vägra att till ett tredjeland utlämna en medborgare i en annan medlemsstat när myndigheterna i en tredje medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa en begäran om utlämning, som framställts av detta tredjeland och som avser verkställighet av samma straff som denna medborgare i en annan medlemsstat dömts till, på grund av att det föreligger en allvarlig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 19.2 och 47 andra stycket i stadgan.

30

Domstolen erinrar inledningsvis om att i avsaknad av ett avtal om utlämning mellan unionen och det berörda tredjelandet omfattas reglerna om utlämning av medlemsstaternas behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 26, och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utlämning till Ukraina), C‑398/19, EU:C:2020:1032, punkt 28).

31

Medlemsstaterna är emellertid skyldiga att utöva denna befogenhet med iakttagande av unionsrätten, särskilt diskrimineringsförbudet i artikel 18 FEUF och den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som garanteras i artikel 21.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Begäran om utlämning till Bosnien och Hercegovina), C‑237/21, EU:C:2022:1017, punkt 29).

32

Det ska allra först erinras om att en medborgare i en medlemsstat som rör sig eller uppehåller sig lagligt i en annan medlemsstat har rätt, i egenskap av unionsmedborgare, att åberopa artikel 21.1 FEUF och omfattas av fördragens tillämpningsområde, i den mening som avses i artikel 18 FEUF där principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet stadgas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 27, och dom av den 22 december 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Begäran om utlämning till Bosnien och Hercegovina), C‑237/21, EU:C:2022:1017, punkt 30).

33

Den omständigheten att en medborgare i en annan medlemsstat än den som mottagit begäran om utlämning av honom eller henne även är medborgare i det tredjeland från vilket begäran härrör kan inte hindra nämnda medborgare från att göra gällande de rättigheter och friheter som följer av ställningen som unionsmedborgare, bland annat de som garanteras i artiklarna 18 och 21.1 FEUF. Den omständigheten att den eftersökta personen är medborgare både i en medlemsstat och i ett tredjeland kan nämligen inte medföra att den berörda personen förlorar dessa rättigheter och friheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Begäran om utlämning till Bosnien och Hercegovina), C‑237/21, EU:C:2022:1017, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

34

Det framgår i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande att KN, som bland annat är grekisk medborgare, i egenskap av unionsmedborgare har utövat sin rätt enligt artikel 21.1 FEUF att fritt röra sig i en annan medlemsstat, vilket innebär att hans situation omfattas av fördragens tillämpningsområde, i den mening som avses i artikel 18 FEUF, vilken förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet, och detta trots att han även är medborgare i det tredjeland som har framställt begäran om utlämning av honom.

35

Den omständigheten att KN inte var permanent bosatt i Republiken Frankrike vid den tidpunkt då myndigheterna i denna medlemsstat mottog den begäran om utlämning som är aktuell i det nationella målet, utan i Konungariket Belgien, föranleder inte någon annan bedömning. Den omständigheten att vistelsen i den anmodade medlemsstaten är tillfällig kan nämligen inte medföra att situationen för en medborgare i en annan medlemsstat, som avses med denna begäran, inte omfattas av fördragens tillämpningsområde, i den mening som avses i artikel 18 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2018, Pisciotti, C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 34).

36

Den franska regeringen har vidare upplyst att Republiken Frankrike, i enlighet med artikel 696–4 punkt 1 i code de procédure pénale (straffprocesslagen), inte utlämnar sina egna medborgare till ett tredjeland. Denna bestämmelse utgör däremot inte hinder för att utlämna medborgare i andra medlemsstater till ett tredjeland för verkställighet av ett straff som utdömts i detta tredjeland.

37

Det framgår av domstolens fasta praxis att en nationell bestämmelse som endast förbjuder utlämning av medborgare i den berörda medlemsstaten innebär att eftersökta personer behandlas olika, beroende på om de är medborgare i denna medlemsstat eller medborgare i en annan medlemsstat, och skapar därmed en skillnad i hur personerna behandlas som kan påverka de sistnämnda medborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 32, och dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 28).

38

I en situation som den i det nationella målet innebär således skillnaden i behandling – bestående i att det är möjligt att utlämna en unionsmedborgare som i likhet med KN är medborgare i en annan medlemsstat än den anmodade medlemsstaten – en begränsning av den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 21 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 33, och dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 30).

39

Även om den hänskjutande domstolen i förevarande fall inte har frågat EU-domstolen huruvida en sådan begränsning är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse, vill den emellertid få klarhet i huruvida vissa grundläggande rättigheter som föreskrivs i stadgan kan utgöra hinder för utlämning i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet.

40

När en nationell lagstiftning kan hindra utövandet av en eller flera av de grundläggande friheter som garanteras i fördragen, i förevarande fall den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF, kan denna lagstiftning endast vara tillåten enligt unionsrätten i den mån den är förenlig med de grundläggande rättigheter som domstolen ska säkerställa iakttagandet av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 1991, ERT, C‑260/89, EU:C:1991:254, punkterna 42 och 43). Enligt fast rättspraxis ska en sådan lagstiftning dessutom anses ”tillämp[a] unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2023, Bezirkshauptmannschaft Feldkirch, C‑55/22, EU:C:2023:670, punkt 29, och dom av den 12 december 2024, Nemzeti Földügyi Központ, C‑419/23, EU:C:2024:1016, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

41

Av detta följer att den anmodade medlemsstaten, som inte utlämnar sina egna medborgare, är skyldig att innan den fattar beslut om utlämning, med tillämpning av bland annat Europeiska utlämningskonventionen, undersöka huruvida detta beslut, i egenskap av en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, skulle kunna kränka grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, bland annat i artikel 47 andra stycket i denna, där den grundläggande rätten till en rättvis rättegång stadgas, eller i artikel 19.2 i densamma, enligt vilken ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2018, Raugevicius, C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 49, och dom av den 22 december 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (begäran om utlämning till Bosnien och Hercegovina), C‑237/21, EU:C:2022:1017, punkt 55).

42

I detta syfte ska den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten förlita sig på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter. Dessa uppgifter kan härröra bland annat från avgöranden från internationella domstolar, såsom domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, domstolsavgöranden från det anmodande tredjelandet eller avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna. Förekomsten av förklaringar och godtagandet av internationella fördrag som i princip garanterar att de grundläggande rättigheterna iakttas är inte i sig tillräckligt för att säkerställa ett adekvat skydd för den eftersökta personen mot risken för omänsklig eller förnedrande behandling när tillförlitliga källor visar på praxis från myndigheterna i detta tredjeland – eller på praxis som tolereras av dessa – som uppenbart strider mot principerna i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkterna 57 och 59).

43

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF innebär att den är skyldig att erkänna det beslut som meddelades av brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) den 19 februari 2025, som avses i punkt 16 ovan, att neka utlämning av KN, med motiveringen att en sådan utlämning skulle utsätta honom för en allvarlig risk för kränkning av den grundläggande rätten att inte utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling, vilken stadfästs i artikel 19.2 i stadgan, och av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan.

44

Det ska i detta sammanhang för det första påpekas att varken artikel 67.3 eller artikel 82.1 FEUF kan ge upphov till en skyldighet till ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas beslut att avslå en begäran om utlämning som härrör från ett tredjeland.

45

I artikel 67.3 FEUF föreskrivs nämligen att ”[u]nionen ska verka för att säkerställa en hög säkerhetsnivå genom förebyggande och bekämpning av brottslighet, rasism och främlingsfientlighet” bland annat genom ”ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål” och ”vid behov, genom tillnärmning av den straffrättsliga lagstiftningen” i medlemsstaterna. Dessutom föreskrivs i artikel 82.1 första stycket FEUF att ”[d]et straffrättsliga samarbetet inom unionen ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden och inbegripa en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar”, bland annat dem som avses i artikel 82.1 andra stycket a, enligt vilken ”Europaparlamentet och rådet ska i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder för att fastställa regler och förfaranden för att säkerställa att alla former av domar och rättsliga avgöranden erkänns i hela unionen”.

46

Det framgår av lydelsen av dessa bestämmelser att de inte i sig fastställer en skyldighet att ömsesidigt erkänna domar och rättsliga avgöranden på det straffrättsliga området som meddelats i medlemsstaterna, utan endast föreskriver att det straffrättsliga samarbetet inom unionen ska bygga på principen om ett sådant erkännande. I artikel 82.1 andra stycket a FEUF föreskrivs således endast att Europaparlamentet och rådet ska besluta om åtgärder för att fastställa regler och förfaranden för att säkerställa att alla former av domar och rättsliga avgöranden erkänns.

47

För det andra kan konstateras att även om unionsrätten innehåller flera sekundärrättsliga instrument i vilka det föreskrivs en skyldighet att ömsesidigt erkänna vissa domar och rättsliga avgöranden på straffrättens område, däribland rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) och rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), finns det inte någon unionsrättsakt som föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att ömsesidigt erkänna varandras beslut angående framställningar om utlämning som härrör från ett tredjeland.

48

Principen om ömsesidigt erkännande är således inte tillämplig på beslut om avslag på framställningar om utlämning vilka antagits av medlemsstaterna.

49

Principen om ömsesidigt förtroende innebär däremot, särskilt vad gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, ska utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 57, och dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 36).

50

Vad gäller den europeiska arresteringsorder som regleras i rambeslut 2002/584 har domstolen slagit fast att denna princip - när det föreligger ett beslut att vägra verkställighet som har fattats i en annan medlemsstat på grund av att det föreligger risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång i artikel 47 andra stycket i stadgan - kräver att den verkställande myndigheten i en medlemsstat, som har att pröva en ny ansökan om överlämnande av den berörda personen, tar vederbörlig hänsyn till de skäl som ligger till grund för det beslutet, inom ramen för sin egen prövning av huruvida det finns skäl att vägra verkställighet (dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 46).

51

Av samma skäl finner domstolen att när en medlemsstat har fattat ett beslut om att vägra utlämning av en eftersökt person till ett tredjeland på grund av att vederbörande löper en allvarlig risk att utsättas för kränkning av den grundläggande rätten att inte utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling, vilken stadfästs i artikel 19.2 i stadgan, och den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan, följer det av principen om ömsesidigt förtroende att den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat, som har mottagit en ny begäran om utlämning från samma tredjeland avseende samma person, vid sin egen prövning av huruvida det föreligger en risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan ska ta vederbörlig hänsyn till de skäl som ligger till grund för detta avslagsbeslut.

52

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande ingår nämligen ett tidigare beslut att vägra utlämning, som antagits i en annan medlemsstat och som grundar sig på att det föreligger en allvarlig risk för att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan ska kränkas, bland de omständigheter som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 42 ovan och som den medlemsstat som mottagit en ny begäran om utlämning ska beakta vid sin egen prövning.

53

Av vad anförts följer att den fråga som ställts ska besvaras enligt följande. Artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF ska tolkas så, att en medlemsstat inte är skyldig att vägra att till ett tredjeland utlämna en medborgare i en annan medlemsstat när myndigheterna i en tredje medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa en begäran om utlämning, som framställts av detta tredjeland och som avser verkställighet av samma straff som denna medborgare i en annan medlemsstat har dömts till, på grund av att det föreligger en allvarlig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 19.2 och 47 andra stycket i stadgan.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 67.3 och 82.1 FEUF

ska tolkas så,

att en medlemsstat inte är skyldig att vägra att till ett tredjeland utlämna en medborgare i en annan medlemsstat när myndigheterna i en tredje medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa en begäran om utlämning, som framställts av detta tredjeland och som avser verkställighet av samma straff som denna medborgare i en annan medlemsstat har dömts till, på grund av att det föreligger en allvarlig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 19.2 och 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.