1.

Är det enligt artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG (1) av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal tillåtet med nationell praxis som innebär att – om endast en del av en fordran som grundas på ett konsumentavtal med potentiellt oskäliga villkor har prövats genom en lagakraftvunnen dom, som har materiell rättskraft – domstolens bedömning, att avtalsvillkoren är bindande för konsumenten och inte är oskäliga, är bindande för domstolar, som prövar senare yrkanden om att gäldenärerna ska betala återstoden av sin skuld, med avseende på frågan huruvida betalningsskyldighet föreligger för återstoden av skulden?

2.

Om den första frågan besvaras jakande (det vill säga att sådan nationell praxis är tillåten), är det förenligt med artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG om domen innehåller en bedömning att villkoren inte är oskäliga men bedömningen inte är tillräckligt tydlig eller hänförlig till de konkreta avtalsvillkoren? Enligt vilket kriterium ska den nationella domstolen i det andra förfarandet bedöma om motiveringen är fullständig?