–

Eco Advocacy CLG, genom O. Clarke och A. O'Connell, solicitors, samt O. Collins, SC, och C. Lenaghan, BL,

–

An Bord Pleanála, genom D. Browne, BL, och B. Foley, SC, samt B. Magee och J. Moore, solicitors,

–

An Taisce – The National Trust for Ireland och ClientEarth AISBL, genom J. Kenny, BL, och F. Logue, solicitor,

–

Irlands regering, genom M. Browne, A. Joyce och M. Tierney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av A. Carroll, BL, samt P. Gallagher och B. Kennedy, SC,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, biträdd av G. Palatiello, avoccato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Hermes och M. Noll-Ehlers, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bland annat artikel 4.2–4.5 i och bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU av den 16 april 2014 (EUT L 124, 2014, s. 1) (nedan kallat direktiv 2011/92), samt av artikel 6.3 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Eco Advocacy CLG och An Bord Pleanála (planläggningsmyndigheten, Irland), angående giltigheten av ett bygglov som meddelats av An Bord Pleanála.

3

Artikel 6.3 i direktiv 92/43 har följande lydelse:

”Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från bedömningen av konsekvenserna för området och om inte annat följer av punkt 4, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt.”

4

I artikel 4.2–4.5 i direktiv 2011/92 föreskrivs följande:

”2.   Om inte annat följer av artikel 2.4 ska medlemsstaterna när det gäller projekt som redovisas i bilaga II bestämma om projektet ska bli föremål för en bedömning i enlighet med artiklarna 5–10. Medlemsstaterna ska bestämma detta genom

Medlemsstaterna får besluta att tillämpa båda de förfaranden som anges i leden a och b.

3.   Vid granskning från fall till fall eller fastställande av gränsvärden eller kriterier enligt punkt 2 ska de relevanta urvalskriterier som fastställs i bilaga III beaktas. Medlemsstaterna får fastställa gränsvärden eller kriterier som avgör när projekt varken behöver omfattas av ett beslut enligt punkterna 4 och 5 eller en miljökonsekvensbedömning, och/eller gränsvärden eller kriterier som avgör när projekt under alla omständigheter ska genomgå en miljökonsekvensbedömning utan att omfattas av ett beslut enligt punkterna 4 och 5.

4.   I fall där medlemsstaterna kräver att en behovsbedömning ska ske för projekt som förtecknas i bilaga II, ska exploatören lämna information om projektets art och den betydande miljöpåverkan som det kan antas medföra. En detaljerad förteckning över vilken information som ska lämnas finns i bilaga II.A. Exploatören ska i tillämpliga fall ta hänsyn till tillgängliga resultat från andra relevanta bedömningar av miljöpåverkan som utförts i enlighet med annan unionslagstiftning än detta direktiv. Exploatören får även lämna en beskrivning av projektets särdrag och/eller åtgärder som planeras för att undvika eller förebygga vad som annars skulle kunna ha medfört en betydande negativ miljöpåverkan.

5.   Den ansvariga myndigheten ska fatta sitt beslut baserat på den information som exploatören lämnar i enlighet med punkt 4, i tillämpliga fall med hänsyn till resultatet av preliminära kontroller eller bedömningar av miljöpåverkan som utförts i enlighet med annan unionslagstiftning än detta direktiv. Beslutet ska offentliggöras och:

5

I artikel 11 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska inom ramen för den relevanta nationella lagstiftningen se till att de medlemmar av den berörda allmänheten

…

har rätt att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av bestämmelserna om allmänhetens deltagande i detta direktiv prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.

2.   Medlemsstaterna skall fastställa i vilket skede beslut, handlingar eller underlåtenhet kan prövas.

…

4.   …

[De rättsliga prövningsförfarandena] ska vara rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.

…”

6

I bilaga III till direktivet anges kriterierna för att avgöra om de projekt som anges i direktivets bilaga II ska bli föremål för en miljökonsekvensbedömning.

7

Det nationella målet avser ett projekt för byggnation av 320 bostäder på orten Charterschool Land (Trim, grevskapet Meath, Irland), i närheten av det särskilda bevarandeområdet för floden Boyne och floden Blackwater (IE0002299), som utsetts i enlighet med direktiv 92/43, och det särskilda skyddsområdet för floden Boyne och floden Blackwater (IE0004232), som utsetts i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s. 7).

8

Efter diverse informella kontakter ingavs en ansökan om bygglov för detta projekt den 8 juli 2020.

9

Projektet var utformat på ett sådant sätt att under områdets driftsfas kommer dagvattenavrinningen att samlas under marken i lagringstankar. Dessa fungerar tillsammans med lämpliga anordningar för flödesreglage som kommer att monteras på manhålet för utlopp på varje tank. En bypass-avskiljare i klass 1 kommer att installeras på inloppsröret på alla tankar för att behandla dagvatten och ta bort eventuella föroreningar innan vattnet kommer in i tanken och slutligen före uttömning. Vattnet rinner ut i en å omkring 100 meter söder om det aktuella bostadsprojektet. Denna å är ett tillflöde till floden Boyne.

10

An Taisce – The National Trust for Ireland (en icke-statlig miljöorganisation) och Meath County Council (grevskapsrådet i Meath, Irland) inkom med yttranden angående bygglovsansökan. De framhöll projektets eventuella konsekvenser för de områden som avses i punkt 7 ovan, särskilt för vattenkvaliteten i floden Boyne, och för skyddade arter som berörs.

11

Den 27 oktober 2020 beslutade planläggningsmyndigheten att godkänna projektet och beviljade det sökta bygglovet. Planläggningsmyndigheten ansåg därvid, på grundval av inspektörens rapport av den 6 oktober 2020, att det inte var nödvändigt att företa vare sig en miljökonsekvensbedömning enligt direktiv 2011/92 eller en lämplig bedömning enligt direktiv 92/43.

12

Eco Advocacy CLG överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen. Genom dom av den 27 maj 2021 (nedan kallad domen av den 27 maj 2021) avslog den hänskjutande domstolen vissa invändningar om rättegångshinder med avseende på överklagandet, och ogillade överklagandet i den del det grundade sig på nationell rätt och på vissa unionsrättsliga aspekter.

13

Vad gäller överklagandet i de delar som ännu inte avgjorts av den hänskjutande domstolen, framgår det av begäran om förhandsavgörande att Eco Advocacy CLG har gjort gällande bland annat följande: i) i beslutet av den 27 oktober 2020 anges det inte uttryckligen i vilka dokument planläggningsmyndighetens resonemang återges avseende myndighetens beslut att inte kräva någon miljökonsekvensbedömning, i den mening som avses i direktiv 2011/92, eller någon lämplig bedömning, i den mening som avses i direktiv 92/43; ii) myndigheten har inte tagit ställning till vad som anförts i yttrandena från grevskapsrådet i Meath eller från An Taisce – The National Trust for Ireland samt iii) myndigheten har underlåtit att uttryckligen pröva vart och ett av de kriterier som finns i bilaga III till direktiv 2011/92. Enligt den hänskjutande domstolen ansåg myndigheten vidare att det aktuella hållbara dräneringssystemet inte utgjorde en begränsningsåtgärd; i stället var det fråga om en standardåtgärd för sådana bostadsprojekt som det nu aktuella.

14

Av domen av den 27 maj 2021 framgår emellertid att Eco Advocacy CLG åberopade det första och det tredje påståendet i punkten ovan först under förhandlingen vid den hänskjutande domstolen.

15

Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

16

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att när en part överklagar ett förvaltningsbeslut med yrkande om att beslutet ska upphävas, och till stöd för sitt överklagande uttryckligen eller underförstått åberopar en specifik unionsrättsakt, dock utan att precisera vilka bestämmelser i denna rättsakt som har överträtts eller vilken specifik tolkning klaganden gör gällande, så ska eller får den nationella domstol där överklagandet getts in pröva överklagandet, trots att det finns en nationell processuell regel som innebär att överklagandeskriften ska precisera vilka specifika överträdelser som görs gällande.

17

I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen inte återgett den aktuella processuella regeln. Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande, av utredningen och av de skriftliga yttranden som getts in i målet vid EU-domstolen att de regler som avses är Rules of the Superior Courts (processuella regler för överrätterna). I dessa regler anges att en begäran om domstolsprövning ska grundas på en redogörelse för de yrkanden och grunder som åberopas, och varje grund ska klart och tydligt anges och för varje grund ska sakomständigheter och bevisning redovisas. Vidare anges det i Rules of the Superior Courts att en klagande vid förhandlingen inte får åberopa någon annan grund eller framställa något annat yrkande än de som angetts i nämnda redogörelse.

18

I förevarande mål framgår det av domen av den 27 maj 2021 att det är i strid med dessa processuella regler som Eco Advocacy CLG vid den hänskjutande domstolen har åberopat de grunder som aktualiserat den andra, den tredje och den sjätte frågan. Den hänskjutande domstolen är därför tvungen att avvisa överklagandet i de delar det avser dessa grunder, såvida inte nämnda domstol enligt unionsrätten ska eller får pröva överklagandet i dessa delar.

19

För att EU-domstolen ska kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska nämnda domstol följaktligen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell processuell regel som den som beskrivs i punkt 17 ovan.

20

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 29 och 30 i sitt förslag till avgörande uppställs det visserligen i unionsrätten – enligt artikel 11 i direktiv 2011/92 och enligt artikel 9 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, en konvention som undertecknades i Århus den 25 juni 1998 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1) – krav på att bland annat miljöorganisationer ska ges tillgång till ett effektivt och rättvist prövningsförfarande. I unionsrätten föreskrivs emellertid varken när eller hur de rättsmedel ska tas i anspråk som finns tillgängliga för att bestrida lagenligheten av relevanta beslut, handlingar eller underlåtenheter.

21

Enligt fast rättspraxis från EU-domstolen ankommer det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl., C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

22

Vad gäller effektivitetsprincipen anges följande i rättspraxis. Effektivitetsprincipen kräver i princip inte att nationella domstolar ex officio tar upp en grund som avser åsidosättande av unionsbestämmelser, då upptagandet av en sådan grund skulle tvinga dem att gå utöver processföremålet såsom detta definierats av parterna, genom att grunda sig på andra fakta och omständigheter än dem på vilka den part som har intresse av att dessa bestämmelser tillämpas har grundat sitt yrkande (dom av den 26 april 2017, Farkas, C‑564/15, EU:C:2017:302, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

23

EU-domstolen har dessutom redan uttalat att nationella processuella regler som innebär att saken i målet bestäms av de grunder som åberopas i samband med att talan väcks är förenliga med effektivitetsprincipen, i det att de säkerställer ett korrekt genomförande av förfarandet, bland annat genom att förhindra tidsutdräkt på grund av bedömning av nya grunder (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

24

I förevarande fall framstår det inte som om de aktuella processuella reglerna (se punkt 17 ovan) gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av de i det nationella målet aktuella direktiven 2011/92 och 92/43; tvärtom framstår det som att dessa regler är ägnade att främja en korrekt handläggning av målet i det att de kräver att de rättsliga grunder som åberopas ska vara tillräckligt precist angivna.

25

Det är visserligen riktigt att EU-domstolen uttalat att inom vissa rättsområden – särskilt på konsumentskyddsområdet – så kan de nationella domstolarna vara skyldiga att ex officio pröva huruvida de krav som följer av unionsbestämmelserna på området har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 66 och där angiven rättspraxis). Något sådant krav – som följer av särdragen inom det aktuella rättsområdet och av tillämpliga unionsbestämmelser, såsom behovet att mildra den obalans som råder mellan konsumenter och näringsidkare – står däremot inte att finna i förevarande mål utifrån de unionsbestämmelser som anges i de rättsliga grunder som åberopats (se punkt 18 ovan).

26

Vidare framgår det av utredningen i målet vid EU-domstolen att de i det nationella målet aktuella processuella reglerna är tillämpliga oavsett om de påstådda överträdelserna avser irländsk rätt eller unionsrätten. Därför framstår det enligt EU-domstolen inte som om dessa regler inte skulle vara förenliga med likvärdighetsprincipen.

27

Iakttagandet av likvärdighetsprincipen kräver, när nationella processuella regler ålägger en domstol en skyldighet att ex officio ta upp en grund om åsidosättandet av nationell rätt, att en sådan skyldighet måste gälla på samma sätt för en motsvarande grund om åsidosättande av unionsrätten. Detsamma gäller om nationell rätt ger domstolen möjligheten att ta upp en sådan grund ex officio (dom av den 26 april 2017, Farkas, C‑564/15, EU:C:2017:302, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

28

I förevarande fall finns det emellertid utifrån utredningen i målet vid EU-domstolen ingenting som tyder på att den hänskjutande domstolen enligt irländsk rätt skulle ha en sådan skyldighet eller möjlighet. Tvärtom följer det av domen av den 27 maj 2021 att de nationella domstolarna enligt irländsk rätt ska avvisa alla rättsliga grunder som är av det slag som nämns i punkt 18 ovan, oavsett om de avser överträdelse av unionsrätten eller av nationell rätt, då de inte har angetts tillräckligt tydligt.

29

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Unionsrätten ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell processuell regel som innebär dels att en begäran om domstolsprövning – utifrån såväl nationell rätt som utifrån unionsbestämmelser, såsom artikel 4.2–4.5 i och bilaga III till direktiv 2011/92, eller artikel 6.3 i direktiv 92/43 – ska grunda sig på en redogörelse för de yrkanden och grunder som åberopas, varvid varje grund klart och tydligt ska anges och sakomständigheter och bevisning ska redovisas för varje grund, dels att klaganden vid förhandlingen inte får åberopa någon annan grund eller framställa något annat yrkande än de som angetts i nämnda redogörelse.

30

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra, den tredje och den sjätte frågan.

31

EU-domstolen kommer att pröva den femte frågan före den fjärde frågan. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 i direktiv 92/43 ska tolkas så, att när en behörig myndighet i en medlemsstat beslutar att någon lämplig bedömning inte behöver företas så är den därvid skyldig att uttryckligen och detaljerat ange skälen för beslutet, så att det går att undanröja varje rimligt vetenskapligt tvivel beträffande planens eller projektets konsekvenser för det berörda området och så att det uttryckligen och individuellt går att undanröja varje form av tvivel som uttryckts under allmänhetens deltagande i beslutsprocessen.

32

Varken artikel 6.3 i direktiv 92/43 eller någon annan bestämmelse i direktivet föreskriver några krav på att beslut som fattas med tillämpning av artikel 6.3 ska motiveras.

33

Rätten till god förvaltning, såsom en allmän unionsrättslig princip, ställer dock upp krav som det ankommer på medlemsstaterna att iaktta när de tillämpar unionsrätten. Bland dessa krav är skyldigheten för nationella myndigheter att motivera sina beslut av särskild betydelse, eftersom denna skyldighet bereder dem som besluten är riktade till möjlighet att, under bästa möjliga villkor, ta tillvara sina rättigheter och att, med kännedom om samtliga omständigheter, avgöra huruvida det finns anledning att överklaga. Motiveringsskyldigheten är även nödvändig för att göra det möjligt för domstolarna att utöva sin lagenlighetskontroll av besluten (dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis).

34

I artikel 6.3 i direktiv 92/43 föreskrivs ett bedömningsförfarande, som syftar till att med hjälp av en föregående prövning säkerställa att planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln eller förvaltningen av ett område, men som kan påverka området på ett betydande sätt, endast godkänns under förutsättning att de inte skadar området (dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

35

I direktivets artikel 6.3 görs en åtskillnad mellan två faser i det däri föreskrivna bedömningsförfarandet.

36

Den första fasen, vilken anges i den första meningen i artikel 6.3, innebär att medlemsstaterna ska göra en lämplig bedömning av en plans eller ett projekts konsekvenser för ett skyddat område om planen eller projektet kan ha en betydande påverkan på detta område. Den andra fasen, som anges i den andra meningen i samma bestämmelse och som följer efter den lämpliga bedömningen, innebär att en sådan plan eller ett sådant projekt endast får godkännas under förutsättning att det berörda området inte kommer att ta skada, om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 6.4 i direktiv 92/43 (dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

37

Det följer av EU-domstolens praxis att kravet enligt artikel 6.3 i direktiv 92/43 att det ska göras en lämplig bedömning av en plans eller ett projekts konsekvenser gäller under förutsättning att det är sannolikt eller att det finns risk för en betydande påverkan på det berörda området. Med hänsyn i synnerhet till försiktighetsprincipen anses en sådan risk föreligga när det på grundval av bästa möjliga vetenskapliga kunskap på området inte kan uteslutas att planen eller projektet kan påverka bevarandemålen för området. Bedömningen av denna risk ska göras bland annat med hänsyn till särarten av och de miljömässiga förhållandena i det område som berörs av en sådan plan eller ett sådant projekt (dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkt 134 och där angiven rättspraxis).

38

En lämplig bedömning av en plans eller ett projekts konsekvenser förutsätter att alla aspekter av planen eller projektet som, enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt, kan påverka målsättningen vad gäller bevarandet av området identifieras, med hjälp av bästa möjliga vetenskapliga kunskap på området, innan planen eller projektet godkänns. De behöriga nationella myndigheterna ska endast ge tillstånd till en verksamhet efter att ha försäkrat sig om att denna verksamhet inte får någon skadlig inverkan på det berörda området. Så är fallet när det ur ett vetenskapligt perspektiv inte föreligger några rimliga tvivel om avsaknaden av sådan inverkan (dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

39

Enligt rättspraxis får denna bedömning inte vara behäftad med några brister och den ska innehålla fullständiga, exakta och slutliga bedömningar och slutsatser, på grundval av vilka varje rimligt vetenskapligt tvivel kan skingras vad gäller de planerade arbetenas inverkan på det berörda området (dom av den 25 juli 2018, Grace och Sweetman, C‑164/17, EU:C:2018:593, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 november 2018, Holohan m.fl., C‑461/17, EU:C:2018:883, punkt 49).

40

Nämnda krav innebär att den behöriga myndigheten i tillräcklig mån ska kunna ange på vad den grundade sin bedömning att det innan tillstånd lämnades och trots eventuella skiljaktiga meningar med säkerhet kunde fastställas att det inte rådde något rimligt vetenskapligt tvivel såvitt avser inverkan på miljön av de planerade arbetena på det berörda området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, Holohan m.fl., C‑461/17, EU:C:2018:883, punkt 51).

41

Sådana krav på motivering ska även vara uppfyllda när den behöriga myndigheten, såsom i förevarande fall, godkänner ett projekt som kan påverka ett skyddat område, utan att därvid kräva en lämplig bedömning i den mening som avses i artikel 6.3 i direktiv 92/43.

42

När en behörig myndighet beslutar att godkänna ett sådant projekt utan att kräva en lämplig bedömning i den mening som avses i denna bestämmelse, är den således inte enligt unionsrätten skyldig att i beslutsskälen bemöta var och en av de rättsliga och faktiska omständigheter som sakägarna tagit upp under förvaltningsärendets handläggning. Inte desto mindre ska nämnda myndighet i tillräcklig utsträckning ange skälen till att den innan den beviljade ett sådant tillstånd kunde förvissa sig om att det – trots ingivna yttranden med motsatt uppfattning och trots eventuellt däri angivna rimliga tvivel – inte rådde något rimligt vetenskapligt tvivel om att projektet kunde påverka området på ett betydande sätt.

43

Mot denna bakgrund ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.3 i direktiv 92/43 ska tolkas så, att när en behörig myndighet i en medlemsstat beslutar att godkänna en plan eller ett projekt som kan påverka ett skyddat område enligt detta direktiv utan att därvid kräva en lämplig bedömning i den mening som avses i denna bestämmelse, är myndigheten inte skyldig att i beslutsskälen bemöta var och en av de rättsliga och faktiska omständigheter som tagits upp under förvaltningsärendets handläggning. Inte desto mindre ska nämnda myndighet i tillräcklig utsträckning ange skälen till att den innan den beviljade ett sådant tillstånd kunde förvissa sig om att det – trots ingivna yttranden med motsatt uppfattning och trots eventuellt däri angivna rimliga tvivel – inte rådde något rimligt vetenskapligt tvivel om att projektet kunde påverka området på ett betydande sätt.

44

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 i direktiv 92/43 ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida det är nödvändigt att göra en lämplig bedömning av en plans eller ett projekts konsekvenser för ett område som är skyddat enligt detta direktiv, kan hänsyn tas till planens eller projektets särdrag som innebär att föroreningar avlägsnas och som således kan leda till att planens eller projektets negativa konsekvenser för området minskar, när dessa särdrag har integrerats i samma plan eller projekt såsom standardinslag, oberoende av några som helst konsekvenser för nämnda område.

45

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga bland annat mot bakgrund av domen av den 12 april 2018, People Over Wind och Sweetman (C‑323/17, EU:C:2018:244). Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida planläggningsmyndigheten, mot bakgrund av denna dom, kunde beakta de åtgärder som beskrivs i punkt 9 ovan när den beslutade att inte kräva någon lämplig bedömning av det aktuella projektets påverkan på de områden som avses i punkt 7 ovan.

46

I punkt 40 i domen av den 12 april 2018, People Over Wind och Sweetman (C‑323/17, EU:C:2018:244), slog EU-domstolen fast att artikel 6.3 i direktiv 92/43 ska tolkas så, att det vid fastställandet av huruvida det är nödvändigt att genomföra en lämplig bedömning av en plans eller ett projekts konsekvenser för ett område, är olämpligt att under den föregående prövningen beakta åtgärder som syftar till att förebygga eller begränsa planens eller projektets skadliga effekter på detta område.

47

I samma dom uttalade EU-domstolen även följande. Den omständigheten att åtgärder som syftar till att förebygga eller begränsa de skadliga effekterna av en plan eller ett projekt på det berörda området beaktas vid avgörandet av om det bör göras en lämplig bedömning, innebär att det är sannolikt att området påverkas på ett betydande sätt och att det följaktligen är lämpligt att göra en sådan bedömning. Denna slutsats stöds av det faktum att en fullständig och exakt analys av de åtgärder som syftar till att förebygga eller begränsa all betydande påverkan på det berörda området, inte ska göras i samband med den föregående prövningen, utan i samband med den lämpliga bedömningen. Att beakta sådana åtgärder redan i samband med den föregående prövningen skulle enligt EU-domstolen sannolikt kunna äventyra den ändamålsenliga verkan av direktiv 92/43 rent allmänt, och i synnerhet den lämpliga bedömningen, eftersom detta andra steg då skulle förlora sitt föremål och det då skulle finnas en risk för ett kringgående av detta andra steg, som likväl utgör en väsentlig garanti i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2018, People Over Wind och Sweetman, C‑323/17, EU:C:2018:244, punkterna 35–37).

48

Sådana överväganden kan emellertid inte leda till att samtliga delar av projektet som medför att projektets negativa inverkan på det berörda området minskas inte kan beaktas under den föregående prövningen av projektet.

49

När sådana omständigheter ingår i utformningen av ett projekt inte i syfte att minska projektets negativa påverkan på det berörda området, utan i egenskap av standardinslag som krävs för alla projekt av samma typ, kan dessa omständigheter bland annat inte, i motsats till de åtgärder som avses i punkterna 46 och 47 ovan, anses utgöra en indikation på att området sannolikt kommer att påverkas på ett betydande sätt.

50

Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det att integreringen av de åtgärder som avses i punkt 9 ovan i utformningen av sådana projekt som det som är aktuellt i det nationella målet generellt föreskrivs i planeringsdokument och att den i förevarande fall föreskrevs i utvecklingsplanen för grevskapet Meath för åren 2013–2019, som dessutom har varit föremål för en miljöbedömning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (EGT L 197, 2001, s. 30).

51

Artikel 6.3 i direktiv 92/43, tolkad mot bakgrund av försiktighetsprincipen, utgör således inte hinder för att sådana åtgärder beaktas under den föregående prövningen av dessa projekt.

52

Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.3 i direktiv 92/43 ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida det är nödvändigt att göra en lämplig bedömning av en plans eller ett projekts konsekvenser för ett område, kan hänsyn tas till planens eller projektets särdrag vilka innebär att föroreningar avlägsnas och vilka således kan leda till att planens eller projektets negativa konsekvenser för området minskar, när dessa särdrag har integrerats i samma plan eller projekt såsom standardinslag, oberoende av några som helst konsekvenser för nämnda område.

53

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: