–

Harman International Industries, Inc., genom D. Piróg och J. Słupski, adwokaci,

–

AB SA, genom K. Kucharski och K. Sum, radcowie prawni,

–

Polens regering, av B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom É. Gippini Fournier, S.L. Kalėda och B. Sasinowska, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 36 andra meningen FEUF, jämförd med artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1), och artikel 19.1 andra stycket FEU.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Harman International Industries Inc., som är etablerat i Förenta staterna (nedan kallat Harman), och AB SA, som är etablerat i Polen. Målet rör intrång i flera EU-varumärken.

3

I artikel 9 i förordning 2017/1001, med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke”, föreskrivs följande:

”1.   Registreringen av ett EU-varumärke ger innehavaren en ensamrätt.

2.   Utan att det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för EU-varumärket ska innehavaren av ett EU-varumärke ha rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken om

3.   Följande handlingar får särskilt förbjudas med stöd av punkt 2:

…

…”

4

Artikel 15 i förordningen har rubriken ”Konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Ett EU-varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen av EU-varumärket för varor som av innehavaren eller med innehavarens samtycke har släppts ut på marknaden under varumärket i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.”

5

I artikel 129 i förordningen, med rubriken ”Tillämplig lag”, föreskrivs följande:

”1.   Domstolarna för EU-varumärken ska tillämpa bestämmelserna i denna förordning.

2.   I de varumärkesfrågor som inte regleras av denna förordning ska den relevanta domstolen för EU-varumärken tillämpa den tillämpliga nationella lagstiftningen.

3.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska domstolen för EU-varumärken tillämpa de rättegångsregler som gäller i fråga om ett nationellt varumärke i den medlemsstat där domstolen har sitt säte.”

6

I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16), med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Detta direktiv gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Med begreppet ’immateriella rättigheter’ avses i detta direktiv även industriella rättigheter.”

7

Artikel 2 i direktivet har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i gemenskapslagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”

8

Kapitel II i direktivet, med rubriken ”Åtgärder, förfaranden och sanktioner”, innehåller bland annat artikel 3 som har rubriken ”Allmän skyldighet”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”

9

I artikel 325 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”Domslutet ska innehålla domstolens namn, domarnas namn, justitiesekreterarens namn och den allmänna åklagarens namn, om den sistnämnda har deltagit i förfarandet, datumet och platsen för förhandlingen och för meddelandet av domen, parternas namn, saken i målet och domstolsavgörandet angående parternas yrkanden.”

10

Artikel 758 i civilprocesslagen ger Sądy rejonowe (distriktsdomstolarna, Polen) och de förrättningsmän som är knutna till dessa domstolar befogenhet att genomföra verkställigheten.

11

I artikel 767 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   Såvida lagen inte föreskriver något annat kan de av förrättningsmannen vidtagna verkställighetsåtgärderna överklagas vid behörig Sąd rejonowy [(distriktsdomstol)]. Ett överklagande kan även omfatta förrättningsmannens underlåtenhet att vidta en åtgärd. Överklagandet prövas av domstolen inom vars domkrets förrättningsmannen har sitt kontor.

2.   Överklagandet kan inges av en part eller av en annan person vars rättigheter har åsidosatts eller hotats av förrättningsmannens åtgärd eller underlåtenhet.

…”

12

I artikel 840 § 1 civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Gäldenären kan genom att överklaga begära att exekutionstiteln helt eller delvis ska upphävas eller att dess verkställighet ska begränsas om

1) gäldenären bestrider de omständigheter som ligger till grund för verkställighetsförklaringen, och särskilt när denne bestrider att det föreligger en skyldighet som fastställts i en enkel exekutionstitel som inte är ett domstolsavgörande eller när denne bestrider överföringen av en skyldighet trots att det finns en formell handling som intygar detta,

2) en omständighet inträffar, efter det att en enkel exekutionstitel har utfärdats, som medför att skyldigheten upphör eller att det är omöjligt att uppfylla den. Om exekutionstiteln är ett domstolsavgörande kan gäldenären även grunda sitt överklagande på omständigheter som inträffat efter det att förhandlingen avslutats, invändningen om verkställighet av förpliktelsen, när åberopandet av den invändningen i det aktuella målet inte kunde tas upp till sakprövning ex lege, och på invändningen om kvittning. …”

13

I artikel 843 § 3 civilprocesslagen föreskrivs följande:

”I överklagandet ska klaganden redogöra för alla invändningar som kan framställas i detta skede. Klaganden förlorar annars rätten att göra dem gällande vid nästa skede i förfarandet.”

14

I artikel 1050 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   När gäldenären är skyldig att utföra en handling som inte kan utföras av en annan person och vars fullgörande är helt beroende av gäldenärens vilja, ska domstolen inom vars domkrets handlingen ska utföras – på borgenärens yrkande och efter att parterna beretts tillfälle att yttra sig – fastställa en frist inom vilken gäldenären ska utföra handlingen och vidare utfärda vite gentemot gäldenären om denne inte utför handlingen inom den fastställda fristen.

…

3.   Om den fastställda fristen, inom vilken gäldenären ska utföra en handling, har löpt ut utan att gäldenären har utfört handlingen ska domstolen på borgenärens yrkande utfärda vite gentemot gäldenären och samtidigt fastställa en ny frist för fullgörandet av handlingen, vid äventyr av ett större vite.”

15

I artikel 1051 § 1 civilprocesslagen föreskrivs följande:

”När gäldenären är bunden av skyldigheten att inte utföra en handling eller att inte hindra borgenärens handlingar ska domstolen inom vars domkrets gäldenären inte har fullgjort sin skyldighet – på borgenärens yrkande och efter att parterna beretts tillfälle att yttra sig och efter att ha konstaterat att gäldenären inte har fullgjort sin skyldighet – utfärda vite gentemot gäldenären. Domstolen ska gå till väga på samma sätt vid ett nytt yrkande av borgenären.”

16

Harman tillverkar audiovisuell utrustning, bland annat högtalare, hörlurar och ljudsystem. Bolaget ingick ett avtal med en återförsäljare om försäljning i Polen av sina varor, vilka är försedda med EU-varumärkena JBL och Harman. Bolaget är innehavare av dessa varumärken.

17

AB distribuerar Harmans varor på den polska marknaden, vilka köpts av en annan leverantör än den återförsäljare som Harman utsett som auktoriserad återförsäljare på denna marknad.

18

Harman väckte talan vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) som är den hänskjutande domstolen. Harman yrkade att AB skulle förbjudas att göra intrång i de rättigheter som nämnda varumärken ger Harman, genom att generellt förbjuda AB att – i ovannämnda syfte – införa eller släppa ut på marknaden, importera, saluföra, marknadsföra och lagerhålla högtalare och hörlurar samt deras förpackningar, vilka försetts med nämnda varumärken, och som inte tidigare hade släppts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) av Harman eller med Harmans samtycke. Harman yrkade dessutom att AB skulle föreläggas att återkalla eller förstöra varorna och deras förpackningar.

19

Till sitt försvar åberopade AB principen om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke och gjorde gällande den försäkran som AB fått av sin leverantör om att importen av de aktuella varorna till den polska marknaden inte utgjorde intrång i Harmans varumärken, eftersom nämnda varor hade släppts ut på marknaden inom EES av Harman eller med Harmans samtycke.

20

Den hänskjutande domstolen har påpekat att de system för märkning av varor som används av Harman inte alltid räcker för att identifiera den marknad som varje Harman vara är avsedd för. För att med säkerhet kunna avgöra om en viss vara var avsedd för marknaden inom EES är det nödvändigt att använda en databas som tillhör Harman.

21

Enligt den hänskjutande domstolen skulle AB teoretiskt sett kunna vända sig till sin leverantör för att få information om vilka aktörer som agerat i föregående led i distributionskedjan. Eftersom leverantörerna normalt sett inte är villiga att lämna ut sina inköpskällor för att inte förlora försäljning, är det föga troligt att AB skulle lyckas erhålla denna typ av information.

22

Polska domstolar har emellertid som praxis att i domslutet i de avgöranden varigenom en talan om intrång i ett EU-varumärke bifalls hänvisa till ”varor som inte släppts ut på marknaden inom EES av käranden (innehavaren av ett EU-varumärke) eller med dennes samtycke”. Den formuleringen gör det inte möjligt att under verkställighetsförfarandet identifiera de varor som omfattas av det förfarandet, till skillnad från dem som omfattas av undantaget avseende konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke. Domslutet i nämnda avgöranden skiljer sig således inte i praktiken från den allmänna skyldighet som redan följer av lagens bestämmelser.

23

På grund av denna rättspraxis kan svaranden i ett mål om intrång inte frivilligt följa ett avgörande i vilket intrång fastställs och riskerar att åläggas påföljder med stöd av artiklarna 1050 och 1051 i civilprocesslagen. Nämnda praxis leder dessutom oftast till kvarstadsbeläggande av alla varor, inklusive de som omsätts utan att det görs något intrång i den ensamrätt som varumärket ger.

24

Såsom bland annat framgår av artiklarna 767, 840 och 843 i civilprocesslagen uppställs vidare flera rättsliga hinder för att svaranden i ett mål om intrång, inom ramen för interimistiska förfaranden avseende säkerhetsåtgärder och verkställighetsförfaranden, med framgång ska kunna bestrida de beslutade åtgärderna. Svaranden omfattas dessutom endast av begränsade processrättsliga skyddsregler.

25

För det första är det enligt artikel 767 i civilprocesslagen endast möjligt att överklaga en åtgärd som vidtagits av en förrättningsman i de fall då förrättningsmannen inte har iakttagit de processuella bestämmelser som reglerar verkställighetsförfarandet. Ett sådant överklagande gör det således inte möjligt att avgöra om en vara som är försedd med ett varumärke har släppts ut på marknaden inom EES av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke.

26

För det andra har svaranden i ett mål om intrång inte möjlighet att överklaga med stöd av artikel 840 i civilprocesslagen. Den typen av överklagande kan nämligen inte bidra till att klargöra innehållet i det domstolsavgörande som utgör exekutionstitel.

27

För det tredje kan, enligt en dominerande uppfattning i polsk doktrin, den domstol som är behörig att besluta om verkställighet visserligen höra parterna, men den kan enligt artikel 1051 i civilprocesslagen inte pröva bevisningen för att avgöra huruvida svaranden i målet om intrång har agerat i enlighet med innehållet i exekutionstiteln.

28

För det fjärde ska svaranden, enligt artikel 843 § 3 civilprocesslagen, när denne överklagar inom ramen för verkställighetsförfarandet, ange alla invändningar som vederbörande kan åberopa. Svaranden förlorar annars rätten att göra dem gällande vid nästa skede i förfarandet.

29

Enligt den hänskjutande domstolen finns det således en risk för att det rättsliga skyddet för den fria rörligheten för varor begränsas på grund av denna rättspraxis avseende formuleringen av domslutet i de avgöranden i vilka intrång fastställs.

30

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”Ska artikel 36 andra meningen FEUF, jämförd med artikel 15.1 i [förordning 2017/1001] och med artikel 19.1 [andra stycket] FEU, tolkas på så sätt att dessa bestämmelser utgör hinder för rättspraxis från medlemsstaternas nationella domstolar i det att dessa domstolar

i sina domstolsavgöranden hänvisar till ’varor som inte släppts ut på marknaden inom [EES] av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke’, vilket innebär att det ankommer på den verkställande myndigheten att utifrån det allmänt formulerade domstolsavgörandet avgöra vilka EU-varumärkesförsedda varor som omfattas av meddelade förelägganden eller förbud (det vill säga vilka varor som inte släppts ut på marknaden inom [EES] av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke) och denna myndighet därvidlag utgår från varumärkesinnehavarens påståenden eller från de verktyg som varumärkesinnehavaren tillhandahållit (inbegripet it-verktyg och databaser) medan svaranden inte har någon möjlighet eller endast begränsad sådan att vid domstol bestrida den verkställande myndighetens bedömning inom ramen för en fastställelsetalan, på grund av beskaffenheten hos de rättsmedel som står svaranden till buds inom ramen för interimistiska förfaranden avseende säkerhetsåtgärder och verkställighetsförfaranden?”

31

Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 8 september 2022, RTL Television, C‑716/20, EU:C:2022:643, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

32

När det gäller medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 19.1 andra stycket FEU att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom ett område som omfattas av unionsrätten, följer det av domstolens fasta praxis att rätten till ett effektivt rättsmedel kan åberopas redan med stöd av enbart artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), utan att dess innehåll behöver preciseras genom andra bestämmelser i unionsrätten eller i medlemsstaternas nationella rätt. Erkännandet av denna rättighet förutsätter emellertid i ett enskilt fall, såsom framgår av artikel 47 första stycket, att den person som åberopar rättigheten gör gällande rättigheter eller friheter som garanteras i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

33

Enligt artikel 1 i direktiv 2004/48 gäller direktivet alla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Enligt artikel 2.1 i direktivet ska nämnda åtgärder, förfaranden och sanktioner vara tillämpliga vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av unionsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.

34

Enligt artikel 129.3 i förordning 2017/1001 ska domstolen för EU-varumärken tillämpa de rättegångsregler som gäller i fråga om ett nationellt varumärke i den medlemsstat där domstolen har sitt säte. Härav följer att de processrättsliga skyddsregler som en svarande har i ett mål om intrång i samband med verkställigheten av ett domstolsavgörande även ska bedömas mot bakgrund av direktiv 2004/48.

35

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i förordning 2017/1001, jämförd med artikel 36 andra meningen FEUF, artikel 47 i stadgan och direktiv 2004/48 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för rättspraxis enligt vilken domslutet i det avgörande varigenom en talan om intrång i ett EU-varumärke bifalls är formulerat på ett sätt som, på grund av den allmänna ordalydelsen, överlåter det åt den myndighet som har behörighet att verkställa avgörandet att avgöra vilka varor nämnda avgörande är tillämpligt på.

36

Frågan ska förstås på så sätt att den omfattar tre delar. Den första delen avser konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke och de krav som följer av skyddet för den fria rörligheten för varor. Den andra delen avser de krav som alla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter, i enlighet med direktiv 2004/48 måste uppfylla. Den tredje delen avser medlemsstaternas skyldighet att dels fastställa de rättsmedel som krävs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom ett område som omfattas av unionsrätten, dels säkerställa förutsättningarna för en rättvis rättegång i enlighet med artikel 47 i stadgan.

37

Vad gäller den första delen erinrar domstolen om att artikel 9 i förordning 2017/1001 ger innehavaren av ett EU-varumärke en ensamrätt som gör det möjligt för denne att förhindra tredje man från att bland annat importera varor som försetts med innehavarens varumärke, utbjuda dem till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål utan innehavarens medgivande (se, analogt, dom av den 16 juli 2015, TOP Logistics m.fl., C‑379/14, EU:C:2015:497, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

38

Artikel 15.1 i samma förordning innehåller ett undantag från denna regel, genom att det däri föreskrivs att varumärkesinnehavarens rättigheter konsumeras när varorna av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke har släppts ut på marknaden under varumärket inom EES (se, analogt, dom av den 14 juli 2011, Viking Gas, C‑46/10, EU:C:2011:485, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

39

Nämnda bestämmelse är formulerad i ordalag som motsvarar dem som har använts av domstolen i de domar där den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen, genom en tolkning av artiklarna 30 och 36 i EG‑fördraget (sedermera artiklarna 28 och 30 EG, nu artiklarna 34 och 36 FEUF), har erkänts inom unionsrätten. Således återges i denna bestämmelse domstolens rättspraxis, enligt vilken innehavaren av en varumärkesrätt som är skyddad enligt en medlemsstats lagstiftning inte kan åberopa denna lagstiftning för att motsätta sig import eller marknadsföring av en vara som av varumärkesinnehavaren själv eller med dennes samtycke har bringats i omsättning i en annan medlemsstat (se, analogt, dom av den 20 december 2017, Schweppes, C‑291/16, EU:C:2017:990, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

40

Denna rättspraxis rörande den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen, som grundar sig på artikel 36 FEUF, syftar – precis som artikel 15 i direktiv 2017/1001 – till att förena det grundläggande intresset av varumärkesskydd med det grundläggande intresset av fri rörlighet för varor på den inre marknaden, vilket innebär att dessa två bestämmelser, som har till syfte att uppnå samma resultat, ska tolkas på samma sätt (se, analogt, dom av den 20 december 2017, Schweppes, C‑291/16, EU:C:2017:990, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

41

För att säkerställa en korrekt balans mellan dessa grundläggande intressen är möjligheten att åberopa konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke, såsom ett undantag från dessa rättigheter, begränsad i flera avseenden.

42

För det första, fastställs i artikel 15.1 i förordning nr 2017/1001 principen om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke vad gäller varor som har släppts ut på marknaden av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke. Principen gäller inte oberoende av var varorna har släppts ut på marknaden, utan den gäller endast för varor som släppts ut på marknaden inom EES (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 1998, Silhouette International Schmied, C‑355/96, EU:C:1998:374, punkterna 21, 26 och 31).

43

Genom att precisera att den omständigheten att en vara har släppts ut på marknaden utanför EES inte medför konsumtion av varumärkesinnehavarens rätt att motsätta sig import av varor som sker utan dennes samtycke, har unionslagstiftaren låtit varumärkesinnehavaren bestämma när varor som bär varumärket kan släppas ut på marknaden inom EES för första gången (se, analogt, dom av den 20 november 2001, Zino Davidoff och Levi Strauss, C‑414/99–C‑416/99, EU:C:2001:617, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

44

För det andra, varor som försetts med ett varumärke kan inte anses ha ”släppts ut på marknaden inom EES” när varumärkesinnehavaren har importerat dem till EES i syfte att sälja dem inom detta område eller när denne utbjudit dem till försäljning till konsumenter inom EES, i sina egna eller närstående bolags butiker, men varorna inte har sålts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2004, Peak Holding, C‑16/03, EU:C:2004:759, punkt 44).

45

För det tredje, har domstolen slagit fast att varumärkesinnehavarens samtycke dessutom ska avse varje exemplar av den vara för vilken konsumtion av varumärkesrättigheter görs gällande. Det räcker således inte att varumärkesinnehavaren inom EES redan saluför varor som är identiska med eller liknar de varor för vilka konsumtion av varumärkesrättigheter görs gällande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 1999, Sebago och Maison Dubois, C‑173/98, EU:C:1999:347, punkterna 21 och 22).

46

För det fjärde, ska samtycket, som är likvärdigt med att varumärkesinnehavaren avstår från den ensamrätt som följer av artikel 9 i förordning 2017/1001 att förhindra tredje man från att importera varor som bär dennes varumärke, uttryckas på ett sätt som med säkerhet visar viljan att avstå från ensamrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2001, Zino Davidoff och Levi StraussC‑414/99–C‑416/99, EU:C:2001:617, punkterna 41 och 45).

47

En sådan vilja uttrycks vanligtvis genom ett uttryckligen avgivet samtycke. Krav som följer av skyddet för den fria rörligheten för varor har emellertid lett domstolen till att anse att en sådan bestämmelse kan komma att anpassas (se, analogt, dom av den 15 oktober 2009, Makro Zelfbedieningsgroothandel m.fl., C‑324/08, EU:C:2009:633, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

48

Det kan således inte uteslutas att viljan att avstå från denna rättighet i vissa fall – och till och med i de fall då de aktuella varorna släpptes ut på marknaden inom EES för första gången utan varumärkesinnehavarens uttryckliga samtycke – kan underförstås när det av omständigheter som har inträffat före, samtidigt med eller efter utsläppandet på marknaden, enligt den nationella domstolens bedömning, med säkerhet framgår att varumärkesinnehavaren avstår från sin ensamrätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2001, Zino Davidoff och Levi Strauss, C‑414/99–C‑416/99, EU:C:2001:617, punkt 46, och dom av den 15 oktober 2009, Makro Zelfbedieningsgroothandel m.fl., C‑324/08, EU:C:2009:633, punkterna 25–27).

49

Enbart varumärkesinnehavarens tystnad kan emellertid inte förstås som ett underförstått samtycke. Ett sådant samtycke kan inte heller följa av att varumärkesinnehavaren inte har meddelat att denne motsätter sig saluföring inom EES eller den omständigheten att det inte på varorna anges att de inte får släppas ut på marknaden inom EES, eftersom de krav som ska tillämpas i fråga om bevis för att underförstått samtycke föreligger inte medför någon principiell skillnad beroende på om varorna salufördes för första gången inom eller utanför EES (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2001, Zino Davidoff och Levi Strauss, C‑414/99–C‑416/99, EU:C:2001:617, punkterna 55 och 56, och dom av den 15 oktober 2009, Makro Zelfbedieningsgroothandel m.fl., C‑324/08, EU:C:2009:633, punkt 28).

50

För det femte och slutligen, ankommer det i princip på den näringsidkare som åberopar konsumtion av varumärkesrättigheter att bevisa att villkoren för att tillämpa konsumtion av varumärkesrättigheter är uppfyllda. Denna regel måste emellertid justeras när den kan göra det möjligt för varumärkesinnehavaren att avskärma de nationella marknaderna, och därigenom bidra till att upprätthålla prisskillnader mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Schweppes, C‑291/16, EU:C:2017:990, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis).

51

En sådan justering av bevisbördan krävs bland annat när det gäller exklusiva distributionssystem (dom av den 8 april 2003, Van Doren + Q, C‑244/00, EU:C:2003:204, punkt 39).

52

Det framgår således av artikel 15.1 i förordning 2017/1001, jämförd med artikel 36 FEUF och domstolens praxis (se punkterna 38–40 ovan), att den näringsidkare mot vilken innehavaren av ett EU-varumärke har väckt talan om intrång har rätt att, för att försvara sig, åberopa och bevisa att de varor som bär detta varumärke och som är föremål för talan om intrång har släppts ut på marknaden inom EES av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke. Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt ska bevisbördan även kunna justeras till näringsidkarens fördel när de villkor som fastställts i domstolens praxis i detta avseende är uppfyllda.

53

Det framgår däremot inte av domstolens praxis (se punkterna 44–49 ovan) att varumärkesinnehavaren är skyldig att använda ett system för märkning av sina varor som gör det möjligt att för varje produkt fastställa om den var avsedd för marknaden inom EES.

54

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 76 i sitt förslag till avgörande kan ett enkelt konstaterande av att det är svårt för svaranden i ett mål om intrång att erhålla information om den ursprungliga leverantören i ett parallellt distributionsnät inte utgöra rättslig grund för att ålägga varumärkesinnehavaren en sådan skyldighet, eftersom det inte finns någon unionsbestämmelse vars tolkning kan leda till en sådan lösning med beaktande av bland annat bestämmelsens lydelse, det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

55

Varje sådan skyldighet skulle dessutom otillbörligen begränsa varumärkesinnehavarens möjlighet att i sista minuten ändra den marknad som en viss produkt ursprungligen var avsedd för.

56

När det gäller den andra delen av den ställda frågan ska det påpekas att de processuella aspekterna av iakttagandet av immateriella rättigheter, inbegripet den ensamrätt som föreskrivs i artikel 9 i förordning 2017/1001, i princip regleras i nationell rätt, såsom den harmoniserats genom direktiv 2004/48. Nämnda direktiv avser, såsom särskilt framgår av artiklarna 1–3 däri, de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Varje nationellt förfarande som avser en talan om intrång i ett EU-varumärke ska således iaktta bestämmelserna i detta direktiv.

57

Domstolen konstaterar emellertid att den processuella aspekt som är det särskilda föremålet för den hänskjutande domstolens fråga i förevarande mål inte regleras av direktiv 2004/48, eftersom det inte innehåller någon bestämmelse om formuleringen i domslutet i ett domstolsavgörande avseende en talan om intrång. Denna fråga omfattas således av principen om självbestämmanderätt i processuella frågor, vilken omfattas av den tredje delen av tolkningsfrågan.

58

När det gäller den tredje delen verkar den hänskjutande domstolen se ett orsakssamband mellan formuleringen av domslutet i det avgörande som ska fattas för att avgöra det nationella målet och de påstådda nackdelar som svaranden skulle kunna ställas inför i samband med verkställigheten. Det kan emellertid konstateras att nämnda nackdelar följer av verkställighetsförfarandet, som äger rum efter talan om intrång.

59

Det ska således prövas huruvida den omständigheten att svaranden i samband med verkställigheten enligt nationell rätt omfattas av begränsade rättsmedel och processrättsliga skyddsregler, strider mot de krav på ett effektivt domstolsskydd som uppställs i unionsrätten och således mot unionsrättens enhetlighet och effektivitet.

60

Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten utgör en allmän princip i unionsrätten. Denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och den har kommit till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och har därefter även stadfästs i artikel 47 i stadgan (dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

61

Det väsentliga innehållet i rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan innefattar, bland annat, en rätt för en person som har denna rättighet att väcka talan vid en domstol som är behörig att säkerställa iakttagandet av de rättigheter som unionsrätten garanterar vederbörande och, i detta syfte, att pröva alla rätts- och sakfrågor som är relevanta för att avgöra det mål som är anhängigt vid den (dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

62

Principen om parternas likställdhet i processen – som är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång och som syftar till att säkerställa jämvikten mellan parterna i målet genom att garantera att alla handlingar som ges in till domstolen kan utvärderas och bemötas av samtliga parter i målet – utgör dessutom en integrerad del av den i artikel 47 i stadgan stadfästa principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Den principen innebär i synnerhet att varje part ska beredas tillfälle att i rimlig utsträckning lägga fram sin sak, inbegripet sin bevisning, under omständigheter som inte medför att denna part försätts i ett avsevärt sämre läge jämfört med motparten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García, C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 februari 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Preskriptionstid), C‑219/20, EU:C:2022:89, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

63

Principen om iakttagande av rätten till försvar utgör dessutom en grundläggande princip inom unionsrätten. Det skulle strida mot denna princip om ett domstolsavgörande grundades på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna inte kunnat tillkännage sin ståndpunkt (dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

64

Enligt fast rättspraxis ska iakttagandet av rätten till försvar säkerställas i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denne emot, även när det saknas specifika regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2007, Land Oberösterreich och Österrike/kommissionen, C‑439/05 P och C‑454/05 P, EU:C:2007:510, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

65

Med förbehåll för förekomsten av unionsrättsliga bestämmelser på området, såsom de som föreskrivs i direktiv 2004/48, ankommer det emellertid, enligt principen om självbestämmanderätt i processuella frågor, på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för rättsmedel, dock under förutsättning att dessa regler, i situationer som omfattas av unionsrätten, inte är mindre förmånliga än i liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och att de inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

66

Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats i beslutet om hänskjutande verkar det som om de relevanta bestämmelserna i den nationella processrätten inte strider mot likvärdighetsprincipen.

67

Vad gäller effektivitetsprincipen ska det påpekas att unionsrätten inte innebär att medlemsstaterna är skyldiga att införa andra rättsmedel än dem som föreskrivs i nationell rätt. Det förhåller sig emellertid annorlunda om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens prejudiciellt ger den berörda domstolen möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, eller om de enskildas enda möjlighet att få till stånd en domstolsprövning är att bryta mot gällande rätt (se dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 62).

68

Enligt domstolens praxis ska varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, tas hänsyn till de principer som ligger till grund för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 10 mars 2022, Grossmania, C‑177/20, EU:C:2022:175, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

69

En näringsidkare som lagrar varor som av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke har släppts ut på marknaden under ett EU-varumärke i EES har dock rättigheter som följer av den fria rörligheten för varor, vilken garanteras genom artiklarna 34 och 36 FEUF samt artikel 15.1 i förordning nr 2017/1001, som de nationella domstolarna måste skydda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 1968, Salgoil, 13/68, EU:C:1968:54, s. 676, och dom av den du 11 juni 2015, Berlington Hungary m.fl., C‑98/14, EU:C:2015:386, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

70

Mot bakgrund av principen om självbestämmanderätt i processuella frågor, vilken erkänts i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 65 ovan, kan unionsrätten – om inte annat följer av bestämmelserna i direktiv 2004/48 – emellertid inte utgöra hinder för rättspraxis enligt vilken domslutet i det avgörande varigenom en talan om intrång i ett EU-varumärke bifalls är formulerat i allmänna ordalag, under förutsättning att svaranden omfattas av ett effektivt domstolsskydd vad gäller de rättigheter som denne påstår sig ha enligt artiklarna 34 och 36 FEUF samt artikel 15.1 i förordning 2017/1001.

71

Även om den nationella domstolen således är skyldig att i domslutet i de avgöranden varigenom en talan om intrång i ett EU-varumärke bifalls – genom en allmän formulering – ange de varor som inte tidigare har släppts ut på marknaden inom EES av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke, bör svaranden i samband med verkställigheten omfattas av alla garantier för en rättvis rättegång så att svaranden på ett ändamålsenligt sätt kan bestrida att intrång begåtts eller risken för intrång i varumärkesinnehavarens ensamrätt samt motsätta sig kvarstadsbeläggande av varuexemplar för vilka varumärkesinnehavarens ensamrätt har konsumerats och som således kan omsättas fritt inom EES.

72

Vad gäller den av den hänskjutande domstolen angivna omständigheten att det, i avsaknad av tillgång till Harmans databaser, inte är objektivt möjligt för AB att styrka att de varor som AB köpt har släppts ut på marknaden inom EES av Harman eller med dennes samtycke, skulle det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 90 i sitt förslag till avgörande, kunna visa sig vara nödvändigt att den myndighet som har behörighet att verkställa ett avgörande eller, i förekommande fall, den domstol som är behörig att avgöra ett överklagande av de åtgärder som vidtagits av nämnda myndighet – även om det inte styrkts att det rör sig om exklusiv distribution – justerar bevisbördan i den mån som de utifrån de särskilda omständigheterna avseende saluföringen av de aktuella varorna konstaterat att regeln om bevisbördan (se punkt 50 ovan) kan göra det möjligt för varumärkesinnehavaren att avskärma de nationella marknaderna, och därigenom bidra till att upprätthålla prisskillnader mellan medlemsstaterna.

73

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 15.1 i förordning 2017/1001, jämförd med artikel 36 andra meningen FEUF, artikel 47 i stadgan och direktiv 2004/48 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för rättspraxis enligt vilken domslutet i det avgörande, varigenom en talan om intrång i ett EU-varumärke bifalls, är formulerat på ett sätt som, på grund av den allmänna ordalydelsen, överlåter det åt den myndighet som har behörighet att verkställa avgörandet att avgöra vilka varor nämnda avgörande är tillämpligt på, såvitt svaranden i samband med verkställighetsförfarandet kan bestrida fastställandet av de varor som omfattas av detta förfarande och en domstol med beaktande av bestämmelserna i direktiv 2004/48 kan pröva och avgöra vilka varor som faktiskt har släppts ut på marknaden inom EES av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke.

74

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken, jämförd med artikel 36 andra meningen FEUF, artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter

ska tolkas på så sätt, att

den inte utgör hinder för rättspraxis enligt vilken domslutet i det avgörande, varigenom en talan om intrång i ett EU-varumärke bifalls, är formulerat på ett sätt som, på grund av den allmänna ordalydelsen, överlåter det åt den myndighet som har behörighet att verkställa avgörandet att avgöra vilka varor nämnda avgörande är tillämpligt på, såvitt svaranden i samband med verkställighetsförfarandet kan bestrida fastställandet av de varor som omfattas av detta förfarande och en domstol med beaktande av bestämmelserna i direktiv 2004/48 kan pröva och avgöra vilka varor som faktiskt har släppts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke.