1.

I artikel 14.4 och 14.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet ( 2 ) föreskrivs, vid sidan av skälen till upphörande (artikel 11) och till undantag (artikel 12), att medlemsstater får återkalla flyktingstatus eller vägra att bevilja sådan status om det föreligger en fara för deras säkerhet eller en samhällsfara.

2.

Denna möjlighet, som motiveras av medlemsstaternas önskan att kunna vidta åtgärder mot flyktingar som utgör ett hot mot deras säkerhet eller samhälle, men som inte kan utvisas, har kritiserats för att inte överensstämma med de skäl till undantag och upphörande som anges i artikel 1 C–F i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, ( 3 ) kompletterad genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning ( 4 ) (nedan kallad Genèvekonventionen).

3.

I sin dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), ( 5 ) fann EU-domstolen emellertid att det inte hade framkommit någon omständighet som kunde påverka giltigheten av artikel 14.4–14.6 i direktiv 2011/95/EU mot bakgrund av artikel 78.1 FEUF och artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). För att komma fram till detta avgörande bedömde EU-domstolen bland annat att artikel 14.4 och 14.5 i direktivet inte kan tolkas så, att återkallande av flyktingstatus eller nekandet av denna status inom ramen för det system som inrättas genom nämnda direktiv medför att en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven i artikel 2 d i det direktivet, jämförd med bestämmelserna i kapitel III i detta, förlorar sin ställning som flykting, i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet och artikel 1 A i Genèvekonventionen. ( 6 )

4.

Till följd av domen M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) har EU-domstolen nu, i förevarande begäranden om förhandsavgörande, ombetts precisera villkoren för när medlemsstaterna får besluta att återkalla flyktingstatus.

5.

Dessa begäranden om förhandsavgörande avser närmare bestämt tolkningen av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 samt av artiklarna 5, 6, 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. ( 7 )

6.

När det gäller mål C‑663/21 har begäran om förhandsavgörande framställts i ett mål mellan AA, en tredjelandsmedborgare, och Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för invandring och asyl, Österrike) (nedan kallad Bundesamt), angående dess beslut att återkalla AA:s status som flykting, att vägra att bevilja honom status som subsidiärt skyddsbehövande eller bevilja uppehållstillstånd med hänsyn till särskilda överväganden, att anta ett beslut om hans återvändande jämte ett förbud mot att vistas i landet, att fastställa en frist för frivillig avresa och att slå fast att han inte kan utvisas.

7.

När det gäller mål C‑8/22 har begäran om förhandsavgörande framställts i ett mål mellan XXX, en tredjelandsmedborgare, och Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Generalkommissariatet för flyktingar och statslösa, Belgien) (nedan kallat generalkommissariatet) angående det sistnämndas beslut att återkalla klagandens flyktingstatus.

8.

De frågor som har ställts av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) (mål C‑663/21) och av Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) (mål C‑8/22) kompletterar och överlappar varandra till viss del, vilket är anledningen till att jag kommer att behandla dem gemensamt i förevarande förslag till avgörande. I de frågorna ombeds EU-domstolen i synnerhet klargöra villkoren för när flyktingstatus får återkallas med tillämpning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95.

9.

I denna artikel föreskrivs att ”[m]edlemsstater får återkalla, upphäva eller vägra att förnya status som beviljats en flykting av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om … vederbörande utgör en samhällsfara i medlemsstaten i fråga med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott”.

10.

Detta skäl till återkallande av flyktingstatus bygger direkt på ordalydelsen i artikel 33.2 i Genèvekonventionen, där det anges att principen om non-refoulement inte kan åberopas av en flykting som ”utgör en samhällsfara i [det land där vederbörande befinner sig] med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott”. Samma undantag från principen om non-refoulement återfinns i artikel 21.2 i direktiv 2011/95. ( 8 )

11.

I förevarande förslag till avgörande kommer jag först att försvara en tolkning som innebär att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 innehåller två kumulativa villkor för att en medlemsstat ska kunna återkalla flyktingstatus. I detta hänseende kommer jag att förklara varför jag anser att en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott utgör ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att en medlemsstat ska få återkalla en sådan status.

12.

Jag kommer därefter att förklara varför jag anser att den fara som den dömda personen utgör, vid den tidpunkt då ett beslut om återkallande av flyktingstatus fattas, måste vara verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig för samhället i medlemsstaten i fråga.

13.

Avslutningsvis kommer jag att påpeka att ett beslut om återkallande av flyktingstatus, enligt min mening, måste iaktta proportionalitetsprincipen och, mer allmänt, den berörda personens grundläggande rättigheter, såsom de garanteras i stadgan.

14.

I mål C‑663/21 ställs ytterligare en fråga rörande tolkningen av direktiv 2008/115. Den avser, i huvudsak, huruvida ett beslut om återvändande ska fattas när den berörda tredjelandsmedborgaren inte kan utvisas till sitt ursprungsland. Jag kommer att utgå från EU‑domstolens senaste praxis när jag föreslår att den frågan besvaras nekande.

15.

AA reste olovligen in i Österrike den 10 december 2014 och ansökte samma dag om internationellt skydd. Han beviljades flyktingstatus genom Bundesamts beslut av den 22 december 2015.

16.

Den 22 mars 2018 dömdes AA till fängelse i ett år och tre månader samt till 180 dagsböter för brotten olaga hot, skadegörelse, olaglig narkotikaanvändning och narkotikahandel. Den 14 januari 2019 dömdes AA till tre månaders fängelse för misshandel och olaga hot. Den 11 mars 2019 dömdes han till sex månaders fängelse för försök till misshandel och olaga hot. Alla dessa frihetsberövande straff omvandlades till villkorliga straff.

17.

Den 13 augusti 2019 ådömdes AA böter för att han uppträtt aggressivt mot ett offentligt tillsynsorgan.

18.

Genom beslut av den 24 september 2019 återkallade Bundesamt AA:s flyktingstatus och beslutade att han inte skulle beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande eller uppehållstillstånd med hänsyn till särskilda överväganden. Bundesamt fastställde även att ett beslut om återvändande samt inreseförbud skulle antas beträffande honom och att en frist för frivillig avresa skulle fastställas. Bundesamt angav dock samtidigt att AA inte fick utvisas till Syrien.

19.

AA överklagade Bundesamts beslut av den 24 september 2019 till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike). Han förklarade senare att han återkallade sitt överklagande såvitt avser den del av beslutet där det fastställdes att han inte fick utvisas.

20.

Den 16 juni och den 8 oktober 2020 dömdes AA till fängelsestraff på fyra respektive fem månader, utan att de tidigare villkorliga domarna upphävdes.

21.

Genom dom av den 28 maj 2021 upphävde Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) Bundesamts beslut av den 24 september 2019. Den domstolen bedömde att fyra villkor skulle vara uppfyllda för att flyktingstatus ska kunna återkallas, nämligen att flyktingen har begått ett synnerligen allvarligt brott, att vederbörande har dömts genom lagakraftvunnen dom och utgör en samhällsfara samt att det allmänna intresset av att flyktingens vistelse avslutas väger tyngre än dennes intresse av att fortsatt åtnjuta den mottagande statens skydd.

22.

Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) fann att de tre första villkoren var uppfyllda beträffande AA, men att det fjärde villkoret förutsatte en avvägning mellan Republiken Österrikes och AA:s intressen, med beaktande av vilka slags åtgärder som AA skulle hotas av om det internationella skyddet återkallades samt omfattningen av dessa. Eftersom AA skulle riskera att torteras eller dödas om han återvände till sitt ursprungsland, fann denna domstol att hans intressen vägde tyngre än Republiken Österrikes och att hans flyktingstatus inte skulle återkallas.

23.

Bundesamt överklagade denna dom till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen).

24.

Till stöd för sitt överklagande har Bundesamt gjort gällande att den rättspraxis från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) där ovannämnda fjärde villkor fastställs, har utvecklats i en situation som inte kan jämföras med den här aktuella. En utvisning till ursprungslandet är nämligen inte längre tillåten om personen i fråga skulle drabbas av konsekvenser som innebär ett åsidosättande av artikel 2 eller artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). ( 9 ) Den intresseavvägning som nämnda domstol genomförde är därför inte nödvändig, eftersom personen i fråga är skyddad mot avlägsnande till följd av ett beslut om att utvisning inte är möjligt. Enligt Bundesamt skulle en sådan intresseavvägning dessutom kunna undergräva trovärdigheten hos det skyddssystem som föreskrivs i unionsrätten i enlighet med Genèvekonventionen.

25.

Mot bakgrund av Bundesamts argument vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det är nödvändigt, vid tillämpningen av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, att göra en avvägning mellan de aktuella intressena, efter det att det har konstaterats att personen i fråga har dömts för ett synnerligen allvarligt brott genom en lagakraftvunnen dom och utgör en samhällsfara. Den hänskjutande domstolen har bland annat angett, på grundval av de argument som Bundesamt har framfört vid den, ( 10 ) att en sådan avvägning skulle kunna avfärdas med hänvisning till att artikel 14.4 b i direktivet syftar till att återkalla flyktingstatus för personer som inte har visat sig värdiga att få behålla denna status på grund av deras omfattande brottslighet och den samhällsfara som de följaktligen utgör.

26.

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att ett återkallande av flyktingstatus inte under några omständigheter innebär att hänsyn får tas till behovet av att förhindra den fara som följer av en person som ägnar sig åt omfattande brottslighet, eftersom det skulle vara otillåtet att utvisa den personen på grund av principen om non-refoulement.

27.

Med stöd av doktrinen och uttalandena från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) har den hänskjutande domstolen angett att det finns skilda uppfattningar om huruvida det är nödvändigt att göra en intresseavvägning mellan den samhällsfara som den berörda tredjelandsmedborgaren utgör och de risker som ett återvändande till ursprungslandet innebär för den medborgaren. Den hänskjutande domstolen har även understrukit att österrikisk rättspraxis förefaller vara ensam i sitt slag i Europeiska unionen i detta avseende och att den kan medföra att nämnda medborgares flyktingstatus inte kan återkallas.

28.

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att det i österrikisk rätt föreskrivs att ett beslut om återvändande ska antas, i förekommande fall tillsammans med ett inreseförbud, i fall där det internationella skyddet har återkallats men det inte är tillåtet att utvisa personen till ursprungslandet. En tredjelandsmedborgare får således uppehålla sig i Österrike så länge som vederbörande inte kan avlägsnas, utan att vistelsen för den skull är laglig.

29.

En sådan praxis kan anses strida mot direktiv 2008/115, särskilt i den mån som den medför att ett beslut om återvändande antas som tills vidare är fullkomligt verkningslöst, eftersom det anses vara otillåtet att avlägsna den berörda tredjelandsmedborgaren fram till dess att det föreligger ett eventuellt motsatt beslut av vilket det framgår att avlägsnande tillåts. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang bland annat få klarhet gällande innebörden av domen av den 3 juni 2021 i målet Westerwaldkreis. ( 11 )

30.

Mot denna bakgrund har Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

31.

Den österrikiska, den belgiska, den tjeckiska, den tyska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

32.

XXX beviljades flyktingstatus genom generalkommissariatets beslut av den 23 februari 2007.

33.

Genom dom av den 20 december 2010 dömde Cour d'assises de Bruxelles (Domstolen för grövre brott i Bryssel, Belgien) XXX till fängelse i 25 år. ( 12 )

34.

Generalkommissariatet återkallade hans flyktingstatus genom beslut av den 4 maj 2016.

35.

XXX överklagade det beslutet till Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien).

36.

Den domstolen avslog överklagandet genom dom av den 26 augusti 2019, eftersom den ansåg att den fara som XXX utgjorde för samhället följde av att han hade dömts för ett synnerligen allvarligt brott. Det ankom inte på generalkommissariatet i detta sammanhang att visa att XXX utgör en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig fara för samhället. Det ankom snarare på honom att visa att han inte längre utgör en samhällsfara.

37.

XXX överklagade denna dom till Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) den 26 september 2019.

38.

Till stöd för sitt överklagande har han, i huvudsak, hävdat att det ankommer på generalkommissariatet att visa att det föreligger en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig fara för samhället och att det måste göras en proportionalitetsprövning för att fastställa huruvida den fara som han eventuellt utgör motiverar att hans flyktingstatus återkallas.

39.

Mot denna bakgrund har Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

40.

XXX, den belgiska och den nederländska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

41.

XXX, den belgiska och den nederländska regeringen samt kommissionen avgav muntliga yttranden vid den för de båda målen gemensamma förhandlingen den 10 november 2022, varvid de besvarade de frågor som EU-domstolen ställt till dem.

42.

Vad gäller tolkning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 avser den rättsliga diskussionen i förevarande mål flera frågor.

43.

För det första, ska denna bestämmelse anses uppställa två kumulativa villkor för att en medlemsstat ska kunna återkalla flyktingstatus, nämligen dels att det föreligger en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott, dels att det ska visas att den dömda personen utgör en samhällsfara i medlemsstaten i fråga?

44.

För det andra och för det fall den första frågan besvaras jakande, vilka är kännetecknen för en sådan samhällsfara? Måste en medlemsstat i synnerhet visa att tredjelandsmedborgaren i fråga fortsätter att utgöra en samhällsfara sedan den fällande domen? Måste det dessutom, i likhet med vad EU-domstolen har slagit fast vad gäller andra unionsrättsliga bestämmelser, vara fråga om en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig fara?

45.

För det tredje, måste en medlemsstats beslut att återkalla flyktingstatus med tillämpning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 vara förenligt med proportionalitetsprincipen? Om så är fallet, vilka omständigheter ska avvägningen göras mellan? Ska den behöriga myndigheten närmare bestämt göra en avvägning mellan den mottagande medlemsstatens intresse av att skydda sitt samhälle och den aktuella tredjelandsmedborgarens intresse av fortsatt skydd i den medlemsstaten?

46.

Innan jag går in på dessa olika frågor kommer jag att göra några inledande anmärkningar avseende villkoret om en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott.

47.

Ingen av de frågor som de hänskjutande domstolarna har ställt rör innebörden av att den berörda tredjelandsmedborgaren ”genom en lagakraftvunnen dom [ska ha] dömts för ett synnerligen allvarligt brott”. Denna fråga har däremot direkt tagits upp i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑402/22), som för närvarande är anhängigt vid EU-domstolen, på initiativ av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna). Det målet kommer att utgöra en lämplig ram för att avgränsa detta villkor, ( 13 ) och därför kommer jag här att begränsa mig till att lämna följande anmärkningar, som motiveras av skillnaden mellan de fällande domar som har meddelats i förevarande mål.

48.

Mål C‑663/21 gäller en tredjelandsmedborgare vars flyktingstatus har återkallats efter det att han har dömts till flera villkorliga fängelsestraff för olika brott. Mål C‑8/22 rör däremot en tredjelandsmedborgare vars flyktingstatus har återkallats efter det att han har dömts till fängelse i 25 år för olika brott, bland annat ett mord.

49.

Intuitivt och med förbehåll för att begreppet ”dom för ett synnerligen allvarligt brott” behöver undersökas närmare, förefaller ett fängelsestraff med samma varaktighet och för samma brott som de i mål C‑8/22 omfattas av den definitionen eller, i vart fall, inte uppenbart falla utanför dess tillämpningsområde.

50.

I mål C‑663/21 är det däremot tveksamt huruvida flera villkorliga fängelsestraff för brott varav inget, separat betraktat, kan kvalificeras som ett ”synnerligen allvarligt brott”, uppfyller det villkor som anges i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95. Detta ger bland annat upphov till frågan huruvida det synnerliga allvar som krävs i den bestämmelsen kan uppnås genom den samlade effekten av flera brott.

51.

Jag kommer här inte att behandla dessa frågor som inte har diskuterats inom ramen för förevarande mål, utan kommer endast att uppmärksamma de hänskjutande domstolarna på det faktum att de, när de rättar sig efter de svar som EU-domstolen kommer att ge på deras frågor, inte får underlåta att först kontrollera huruvida det föreligger en fällande dom för ett ”synnerligen allvarligt brott”, i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95. Det är i själva verket en förutsättning för att kunna utnyttja den möjlighet att återkalla flyktingstatus som föreskrivs i den bestämmelsen.

52.

Men är en sådan omständighet för den skull tillräcklig för att kunna tillämpa denna möjlighet till återkallande? För att besvara denna fråga krävs ett klargörande av det befintliga sambandet, vid tillämpningen av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, mellan en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott och förekomsten av en samhällsfara, för att det ska kunna fastställas huruvida det rör sig om två kumulativa villkor eller inte.

53.

Genom sin första och tredje fråga i mål C‑8/22 vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det skäl till återkallande av flyktingstatus som föreskrivs i den bestämmelsen får tillämpas när det är fastställt att personen i fråga har dömts genom en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott, utan att det, som ett separat villkor, måste kontrolleras huruvida personen utgör en samhällsfara i den medlemsstat där vederbörande befinner sig.

54.

För dessa frågor måste det fastställas huruvida förhållandet mellan de två omständigheterna, dels den fällande domen för ett synnerligen allvarligt brott, dels förekomsten av en samhällsfara i medlemsstaten i fråga, utgör ett automatiskt orsakssamband, vilket innebär att den första omständigheten nödvändigtvis involverar den andra, eller huruvida det rör sig om två omständigheter som måste bevisas var för sig, även om de har samband med varandra.

55.

Ska artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 med andra ord anses uppställa ett enda villkor för återkallande av flyktingstatus, nämligen att samhällsfaran följer enbart av den omständigheten att den utlänning som tillerkänts flyktingstatus genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott? Eller ska den bestämmelsen anses uppställa två villkor för ett sådant återkallande, så att en medlemsstat inte bara måste bevisa att det föreligger en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott, utan även att flyktingen utgör en fara för dess samhälle?

56.

Det förefaller råda skilda uppfattningar mellan medlemsstaterna på denna punkt. Vissa anser att en fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott under alla omständigheter räcker för att personen i fråga ska anses utgöra en samhällsfara. Andra anser att det även ska fastställas att en sådan fara föreligger som ett separat villkor. ( 14 )

57.

I likhet med kommissionen anser jag att även om en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott är ett nödvändigt villkor, räcker den inte för att kunna återkalla flyktingstatus med tillämpning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95. ( 15 ) Ur denna synvinkel ska det även undersökas och fastställas huruvida personen i fråga utgör en samhällsfara i den medlemsstat där vederbörande befinner sig. I den bestämmelsen föreskrivs således två villkor som, även om de är konnexa, är separata och ska uppfyllas samtidigt. En lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott är således både ett villkor för att en samhällsfara ska föreligga, i enlighet med nämnda bestämmelse, och en relevant omständighet som ska beaktas vid bedömningen av den faran. Den fällande domen utgör dock inte den enda omständighet som ska beaktas vid en sådan bedömning, vilket jag kommer att förklara nedan.

58.

En sådan tolkning vinner, enligt min mening, stöd av ordalydelsen i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95.

59.

Även om skillnader finns mellan språkversionerna, ( 16 ) ger denna bestämmelse uttryck för tanken att personen i fråga inte bara måste ha dömts för ett synnerligen allvarligt brott, utan att det också måste vara fastställt att det finns ett samband mellan det brott för vilket den personen har dömts och den fara som personen utgör. Nämnda person måste således utgöra en fara på grund av det brott som vederbörande har begått. ( 17 )

60.

Den samhällsfara som krävs enligt artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 är således inte fastställd om den grundar sig på påståenden om brott som personen i fråga har begått eller om dennes allmänna beteende som inte har gett upphov till någon lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott.

61.

Såsom EU-domstolen har angett när det gäller motsvarande skäl i artikel 21.2 i direktiv 2004/83, som möjliggör avvisning av en flykting, ska artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 anses uppställa strikta villkor för återkallande av flyktingstatus, i synnerhet då endast en flykting som genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett ”synnerligen allvarligt brott” kan anses utgöra en ”samhällsfara i medlemsstaten i fråga”. ( 18 ) Dessa strikta villkor står i proportion till de betydande konsekvenserna av att flyktingstatus återkallas, nämligen att personen i fråga inte längre åtnjuter alla de rättigheter och förmåner som anges i kapitel VII i detta direktiv, eftersom de är hänförliga till denna status. ( 19 )

62.

Det faktum att det finns ett samband mellan de båda omständigheter som anges i artikel 14.4 b i nämnda direktiv betyder emellertid inte, enligt min mening, att förekomsten av en samhällsfara under alla omständigheter ska anses följa automatiskt av en fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott, vilket innebär att det därmed är onödigt att påvisa en sådan fara.

63.

Oavsett språkversion och hur sambandet mellan en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott och förekomsten av en samhällsfara uttrycks i dessa konstaterar jag, på grund av det faktum att båda dessa omständigheter anges i bestämmelsen, att unionslagstiftaren därmed har föreskrivit att två kumulativa villkor ska vara uppfyllda för att flyktingstatus ska få återkallas. Om samhällsfara inte utgör ett självständigt villkor skulle lagstiftaren, logiskt sett, godta att flyktingstatus återkallas enbart på grundval av en fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott. ( 20 )

64.

Detta är för övrigt exakt vad nämnda lagstiftare har gjort genom att bland skälen till undantag från flyktingstatus ange förövande av ett ”grovt icke-politiskt brott” i artikel 12.2 b i direktiv 2011/95 och, bland skälen till undantag från subsidiärt skydd, ange förövande av ett ”allvarligt brott” i artikel 17.1 b i det direktivet. Jag vill även påpeka att bland skälen till undantag från subsidiärt skydd utgör synnerliga skäl för att anse att personen i fråga ”utgör en fara för samhället eller säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig” ett separat och fristående skäl till undantag.

65.

Av den särskilda ordalydelsen i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, jämförd med dessa bestämmelser, drar jag slutsatsen att en samhällsfara inte kan anses följa automatiskt, under alla omständigheter, av en fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott, utan att det särskilda omnämnandet av att personen i fråga ska utgöra en samhällsfara skulle bli överflödigt.

66.

I motsats till vad den belgiska regeringen har hävdat innebär inte den tolkning som stöder förekomsten av två kumulativa villkor att det andra skälet till återkallande av flyktingstatus som anges i artikel 14.4 a i direktiv 2011/95 förlorar sin ändamålsenliga verkan, om det finns skälig anledning att betrakta en flykting som ”en fara för säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig”. Det skälet har i själva verket ett eget tillämpningsområde, enligt min mening, eftersom det omfattar en medlemsstats såväl inre som yttre säkerhet. Den allmänna säkerheten kan påverkas av ett hot mot väsentliga offentliga institutioners och tjänsters funktionssätt samt befolkningens överlevnad, av risken för en allvarlig störning i de yttre förbindelserna eller av den fredliga samexistensen mellan folken samt av ett hot mot militära intressen. ( 21 ) En fara för säkerheten i en medlemsstat, i den mening som avses i artikel 14.4 a i direktiv 2011/95, skiljer sig således från den samhällsfara i en medlemsstat som avses i artikel 14.4 b i det direktivet och som i högre grad hänför sig till upprätthållandet av allmän ordning i medlemsstaten i fråga ( 22 ).

67.

Den tolkningen att den behöriga myndigheten inte enbart ska beakta en tidigare fällande dom för att kunna återkalla flyktingstatus med tillämpning av den bestämmelsen stöds, enligt min mening, av behovet av att tillämpa en strikt tolkning därav, mot bakgrund av syftet med direktiv 2011/95.

68.

Såsom anges i skäl 12 är syftet med direktivet i själva verket dels att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater.

69.

Flyktingstatus ska beviljas en person om vederbörande uppfyller de miniminormer som fastställs i unionsrätten. Enligt artikel 13 i direktiv 2011/95 ska medlemsstaterna således bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting enligt kapitlen II och III i det direktivet.

70.

I artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 anges emellertid ett skäl till återkallande av flyktingstatus som utgör ett undantag till den allmänna regeln i artikel 13 i direktivet och som begränsar de rättigheter och förmåner som anges i kapitel VII i detta. Detta skäl till återkallande ska därför tolkas restriktivt, enligt min mening, vilket innebär att det endast kan tillämpas om den behöriga myndigheten bevisar dels att den berörda tredjelandsmedborgaren genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott, dels att medborgaren utgör en samhällsfara i den medlemsstat där vederbörande befinner sig.

71.

Enligt min uppfattning förefaller en sådan tolkning även vara i linje med tolkningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen, där det bland annat föreskrivs att principen om non-refoulement inte kan åberopas av en flykting ”vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i [det land där han befinner sig]”. Jag vill i detta hänseende påpeka att även om denna sistnämnda bestämmelse har ett annat syfte, eftersom den föreskriver undantag till principen om non-refoulement, står det klart att den har varit källan till de skäl till återkallande av flyktingstatus som unionslagstiftaren har angett i artikel 14.4 i direktiv 2011/95. Enligt min mening förefaller det därför lämpligt att beakta tolkningen av artikel 33.2 i denna konvention som, såsom det framgår av skälen 4, 23 och 24 i direktiv 2011/95, är grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar. ( 23 )

72.

Mer allmänt anser jag att, eftersom de situationer som avses i artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95, där medlemsstaterna får återkalla eller vägra att bevilja flyktingstatus, i huvudsak, motsvarar de situationer där medlemsstaterna får avlägsna en flykting enligt artikel 21.2 i det direktivet och artikel 33.2 i Genèvekonventionen, ska de skäl som anges i de bestämmelserna tolkas på samma sätt.

73.

Eftersom tolkningen av artikel 33.2 i Genèvekonventionen tycks stödja förekomsten av de två villkor som utgörs dels av en lagakraftägande dom för synnerligen allvarligt brott, dels förekomsten av en samhällsfara i det land där den berörda flyktingen befinner sig, ( 24 ) blir jag än mer övertygad om att de motsvarande skälen i såväl artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 som artikel 21.2 b i det direktivet också kräver att dessa två kumulativa villkor är uppfyllda.

74.

Av ovanstående följer, enligt min mening, att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det skäl till återkallande av flyktingstatus som föreskrivs i den bestämmelsen endast får tillämpas av en medlemsstat om den bevisar dels att personen i fråga genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott, dels att den personen utgör en samhällsfara i medlemsstaten i fråga.

75.

Det ska nu preciseras vad som kännetecknar en sådan fara.

76.

Genom sin andra fråga i mål C‑8/22 vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det för ett återkallande av flyktingstatus, enligt den bestämmelsen, krävs att det föreligger en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig samhällsfara i medlemsstaten i fråga.

77.

Genom sin fråga till EU-domstolen huruvida den samhällsfara som avses i artikel 14.4 b i det direktivet ska vara verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig, vill den hänskjutande domstolen få det klarlagt huruvida det villkor som EU-domstolen har fastställt i sin rättspraxis om hot mot den allmänna ordningen ska tillämpas på den bestämmelsen.

78.

Här avses i synnerhet den rättspraxis där EU-domstolen, i fråga om den fria rörligheten för unionsmedborgare, har fastställt ett villkor som innebär att en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet endast får anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen om vederbörandes personliga uppförande utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen, ( 25 ) ett villkor som senare kodifierades i sekundärrätten. ( 26 ) Villkoret har även tillämpats med avseende på tredjelandsmedborgare som inte är familjemedlemmar till unionsmedborgare. Det har således, vid flera tillfällen, tillämpats med avseende på personer som åtnjuter rättigheter enligt associeringsavtal, ( 27 ) och sedan i viss mån på varaktigt bosatta, ( 28 ) samt för att godta att en tidsfrist för frivillig avresa inte beviljas i ett återvändandeförfarande, ( 29 ) att ett uppehållstillstånd som en flykting beviljats kan återkallas, ( 30 ) att en asylsökande hålls i förvar, ( 31 ) att ett inreseförbud utfärdas utöver ett beslut om återvändande ( 32 ) eller för att motivera att en tredjelandsmedborgare hålls i förvar i en fängelseanläggning i avvaktan på avlägsnandet. ( 33 )

79.

Villkoret att det ska föreligga ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse har däremot förkastats i andra sammanhang, bland annat i fråga om beslut att inte bevilja studenter visering. ( 34 )

80.

Det har således kunnat konstateras att det inte nödvändigtvis, eller uteslutande, är ett individuellt beteende som utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den berörda medlemsstaten som åsyftas varje gång unionslagstiftaren hänför sig till begreppet ”risk för den allmänna ordningen” eller ”hot mot den allmänna ordningen” och att det är nödvändigt att beakta de aktuella bestämmelsernas ordalydelse, det sammanhang i vilket bestämmelserna förekommer och de mål som eftersträvas med den lagstiftning i vilken de ingår. ( 35 )

81.

Av denna korta beskrivning av domstolens praxis i fråga om risk för den allmänna ordningen följer att den kan ta olika riktningar beroende på vilka unionsrättsliga bestämmelser som den är ämnad att tolka, med beaktande i varje enskilt fall av de aktuella bestämmelsernas ordalydelse, det sammanhang i vilket bestämmelserna förekommer och det mål som eftersträvas med den lagstiftning i vilken de ingår. Jag anser således att kännetecknen för en samhällsfara måste definieras med hänsyn tagen till den särskilda ordalydelsen i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, det sammanhang i vilket den bestämmelsen ingår och målet med det direktivet. Jag konstaterar vidare att även om närheten mellan de båda riskerna som utgörs dels av en risk för den allmänna ordningen i en medlemsstat, dels av en samhällsfara i den medlemsstaten, motiverar en jämförelse av de kriterier utifrån vilka en sådan risk kan kvalificeras, ersätter inte detta en specifik prövning av artikel 14.4 b i nämnda direktiv genom en ordagrann, kontextuell och ändamålsenlig tolkning.

82.

Av ordalydelsen i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 följer i detta hänseende att den samhällsfara som avses i den bestämmelsen måste vara verklig. I bestämmelsen föreskrivs nämligen att personen i fråga ”utgör” en samhällsfara i den medlemsstat där vederbörande befinner sig. Härav följer, såsom kommissionen med rätta har påpekat, att villkoret att en fara ska vara verklig inte innebär att det ska vara säkert att faran kommer att uppstå i framtiden.

83.

Det sammanhang i vilket artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ingår och den ändamålsenliga verkan av villkoret att personen i fråga ska utgöra en samhällsfara innebär dessutom, enligt min mening, att det måste röra sig om en aktuell fara.

84.

När det gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår har EU-domstolen redan slagit fast att i systematiken för direktiv 2004/83 beaktas den fara som en flykting eventuellt utgör för den berörda medlemsstaten inte i direktivets artikel 12.2 utan dels i direktivets artikel 14.4 a, enligt vilken denna medlemsstat kan återkalla den status som beviljats en flykting om det bland annat finns skälig anledning att betrakta denne som en fara för säkerheten i nämnda medlemsstat, dels i direktivets artikel 21.2, enligt vilken den mottagande medlemsstaten får avlägsna en flykting om det finns skälig anledning att anta att denne utgör en fara för säkerheten eller utgör en samhällsfara i denna medlemsstat – vilket även följer av artikel 33.2 i Genèvekonventionen. ( 36 )

85.

Enligt min mening finns det dock ingen anledning att anse att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, sett till det direktivets systematik, skiljer sig från artikel 14.4 a och artikel 21.2 i detta, vilka är identiska med de motsvarande bestämmelserna i direktiv 2004/83, beträffande villkoret att personen i fråga ska utgöra en aktuell fara för den medlemsstat där vederbörande befinner sig. En annan tolkning skulle leda till inkonsekvens i tolkningen av dessa olika bestämmelser.

86.

Jag anser dessutom att eftersom en fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott i sig visar att flyktingen har orsakat en särskilt allvarlig störning för samhället, vilken har gjort det nödvändigt att ålägga straffrättsliga påföljder för det beteende som har gett upphov till denna störning, måste omnämnandet av förekomsten av en samhällsfara i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 tjäna sitt eget syfte, om den inte ska framstå som överflödig.

87.

Den ändamålsenliga verkan av omnämnandet av att personen i fråga ska utgöra en samhällsfara är följaktligen att den behöriga myndigheten måste visa att en person som tidigare dömts för ett synnerligen allvarligt brott, sedan den fällande domen meddelades, fortsätter att utgöra en samhällsfara i den medlemsstat där vederbörande befinner sig, vid den tidpunkt då myndigheten överväger att återkalla dennes flyktingstatus.

88.

Av detta följer att en person som är föremål för ett förfarande för återkallande av flyktingstatus måste utgöra en aktuell samhällsfara i den medlemsstat där vederbörande befinner sig vid den tidpunkt då den behöriga domstolen ska fatta sitt beslut.

89.

Den logiska följden av det synnerliga allvar som krävs enligt artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 när det gäller en fällande dom för ett brott är, enligt min mening, att den samhällsfara som är förknippad med den fällande domen i sig måste vara tillräckligt allvarlig, vid den tidpunkt då det beslutas om att återkalla flyktingstatus, för att ett sådant återkallande ska vara motiverat.

90.

Tillämpningen av villkoret om ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot inom ramen för artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, förefaller motiverat med tanke på att denna bestämmelse utgör ett undantag till den bestämmelse om beviljande av flyktingstatus som föreskrivs i artikel 13 i det direktivet. Denna karaktär av undantag medför, såsom jag tidigare har påpekat, en strikt tolkning av artikel 14.4 b i nämnda direktiv, vilken är än mer motiverad eftersom direktivets huvudsyfte inte är att förebygga hot mot medlemsstaternas säkerhet, allmänna ordning eller samhälle, utan det som anges i skäl 12. ( 37 )

91.

Tillämpningen av detta villkor kan enligt min mening även härledas från vad EU-domstolen slog fast i dom T., i fråga om återkallande av uppehållstillstånd för personer som innehar flyktingstatus, av tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. EU‑domstolen har i själva verket direkt tillämpat det villkor som följer av dess rättspraxis om den fria rörligheten för unionsmedborgare, i samband med artikel 24.1 i direktiv 2004/83. ( 38 ) EU-domstolen fann i detta avseende att även om direktiv 2004/38 eftersträvar andra mål än direktiv 2004/83 och även om medlemsstaterna i princip är fria att utifrån nationella behov, vilka kan variera från en medlemsstat till en annan och från en tidsperiod till en annan, bestämma vad hänsynen till allmän ordning och allmän säkerhet kräver, får omfattningen av det skydd som en stat avser att ge sina grundläggande intressen inte variera beroende på den rättsliga ställningen hos den person som skadar dessa intressen. ( 39 )

92.

I den domen fastställde EU-domstolen en gradering mellan de åtgärder som en flykting kan bli föremål för, utifrån hur allvarliga konsekvenserna blir för vederbörande. Att utvisa en flykting, vilket kan få mycket drastiska följder, ( 40 ) utgör således endast en åtgärd som medlemsstaten får vidta som sista utväg när andra åtgärder inte är möjliga eller tillräckliga för att bemöta den fara för den nationella säkerheten och den samhällsfara som flyktingen utgör. ( 41 ) Följderna av att uppehållstillståndet återkallas på grund av ett hot mot den allmänna säkerheten eller den allmänna ordningen, med stöd av artikel 24.1 i direktiv 2011/95, blir mindre allvarliga än om flyktingstatus återkallas eller om åtgärden utvisning vidtas som sista utväg. ( 42 ) Enligt EU‑domstolen förklarar denna gradering att vissa omständigheter som inte är så allvarliga att de ger medlemsstaterna rätt att, med stöd av artikel 21.2 i det direktivet, fatta ett utvisningsbeslut ändå kan göra det möjligt för medlemsstaterna att med stöd av artikel 24.1 i nämnda direktiv återkalla flyktingens uppehållstillstånd. ( 43 )

93.

Även om det finns skillnader i ordalydelsen mellan den sistnämnda bestämmelsen och artikel 21.2 i direktiv 2011/95, som uppställer kriterier liknande dem som används i artikel 14.4 direktivet, ( 44 ) anser jag att om det måste föreligga ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse för att kunna vidta den åtgärd med mindre allvarliga följder som består i att återkalla flyktingens uppehållstillstånd med tillämpning av artikel 24.1 i nämnda direktiv, är det logiskt att i än högre grad kräva att hotet har dessa kännetecken vid antagande av beslut som ger allvarligare följder och som består i att återkalla flyktingstatus eller utvisa personen i fråga.

94.

För att avgöra huruvida en person utgör en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig samhällsfara i medlemsstaten i fråga, ska hänsyn tas till alla faktiska eller rättsliga omständigheter rörande flyktingens situation utifrån vilka det kan fastställas huruvida flyktingens personliga beteende utgör ett sådant hot. Till de omständigheter som i detta avseende är av relevans i ett fall med en flykting som har dömts genom brottmålsdom hör således gärningens art och svårighetsgrad samt den tid som har förflutit sedan gärningen begicks. ( 45 ) Jag anser därför att hänsyn inte bara ska tas den bedömning som har gjorts i brottmålsdomen, som självfallet utgör en mycket viktig del vid bedömningen av den berörda personens farlighet, utan även till den personens beteende under perioden mellan brottmålsdomen och den tidpunkt då det bedöms huruvida en samhällsfara föreligger. Hänsyn ska i detta hänseende tas till den längre eller kortare tid som har förflutit sedan den fällande domen, risken för återfall i brott och personens försök till återanpassning. ( 46 ) Det kan enligt min mening fastställas att det föreligger en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig samhällsfara om flyktingens beteende vittnar om en fortsatt benägenhet att begå andra gärningar som allvarligt kan skada samhällets grundläggande intressen.

95.

Det ska också klargöras att det ankommer på den behöriga myndighet som överväger att återkalla flyktingstatus att bevisa att villkoren i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 är uppfyllda. Jag ser ingen anledning att inta en annan ståndpunkt även om ordalydelsen i den punkten är mindre tydlig i detta hänseende än den i punkterna 2 och 3 i samma artikel, vilka kräver att medlemsstaterna ska bevisa eller fastställa att de villkor som fastställs däri är uppfyllda. ( 47 ) Det ankommer följaktligen inte på flyktingen att bevisa att hans eller hennes status inte ska återkallas.

96.

Dessutom stöder jag inte den lösning som anges i grova drag genom den tredje tolkningsfrågan i mål C‑8/22, som innebär att en samhällsfara kan antas föreligga när det är fastställt att personen i fråga har dömts för ett synnerligen allvarligt brott genom en lagakraftvunnen dom. Även om det, såsom jag tidigare har förklarat, enligt logiken i det skäl till återkallande som anges i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, finns ett samband mellan en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott och förekomsten av en samhällsfara, ankommer det i själva verket på den behöriga myndigheten att i varje enskilt fall avgöra huruvida den fällande domen, vid den tidpunkt då beslutet om återkallande fattas, fortsatt är en avgörande omständighet för bedömningen att en sådan fara föreligger, mot bakgrund av de enskilda omständigheterna och, i synnerhet, den tid som har förflutit sedan den fällande domen samt flyktingens beteende under denna period. Förfarandereglerna i artikel 45 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ( 48 ) måste följas i detta sammanhang, särskilt genom att bereda den berörda personen tillfälle att bestrida skälen till att den behöriga myndigheten anser att hans eller hennes flyktingstatus bör återkallas.

97.

Av ovanstående följer att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 enligt min mening ska tolkas så, att det skäl till återkallande av flyktingstatus som föreskrivs i denna bestämmelse endast får tillämpas av en medlemsstat om den visar att personen i fråga utgör en verklig, aktuell samt tillräckligt allvarlig samhällsfara i den medlemsstaten.

98.

Den första frågan i mål C‑663/21 och den andra frågan i mål C‑8/22 gäller huruvida skälet till återkallande av flyktingstatus, med tillämpning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, endast får tillämpas om proportionalitetsprincipen iakttas.

99.

Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen i mål C‑663/21, i huvudsak, få klarhet i huruvida den bestämmelsen ska tolkas så, att flyktingstatus som beviljats en tredjelandsmedborgare endast får återkallas om det allmänna intresset av att den medborgaren återvänder till sitt ursprungsland väger tyngre än nämnda medborgares intresse av fortsatt internationellt skydd, med beaktande av vilka slags åtgärder denne hotas av och deras omfattning. Det framgår av beslutet om hänskjutande att med de åtgärder som personen i fråga hotas av, avser den hänskjutande domstolen särskilt de konsekvenser som ett eventuellt återvändande till ursprungslandet kan medföra för den personen.

100.

För att besvara dessa frågor vill jag inledningsvis påpeka att, när det gäller villkoren för den prövning som kan leda till att den behöriga myndigheten konstaterar att det föreligger ett skäl till undantag eller till återkallande av internationellt skydd, har EU-domstolen nyligen slagit fast, beträffande artikel 14.4 a och artikel 17.1 d i direktiv 2011/95, att tillämpningen av var och en av dessa bestämmelser förutsätter att den behöriga myndigheten i varje enskilt fall har gjort en prövning av de exakta omständigheter som myndigheten har kännedom om i syfte att fastställa huruvida det föreligger synnerliga skäl att anta att situationen för den berörda personen, som för övrigt uppfyller kraven för att beviljas flyktingstatus, omfattas av något av de fall som avses i nämnda bestämmelser. ( 49 )

101.

Enligt EU-domstolen utgör denna bedömning en integrerad del av förfarandet för internationellt skydd, vilket ska genomföras i enlighet med direktiven 2011/95 och 2013/32. ( 50 ) Det ankommer endast på den beslutande myndigheten ( 51 ) att, under domstolskontroll, bedöma samtliga relevanta fakta och omständigheter, inklusive de som avser tillämpningen av artiklarna 14 och 17 i direktiv 2011/95, och efter denna prövning fatta sitt beslut i frågan. ( 52 )

102.

EU-domstolen har således uteslutit allt slags automatik och beroende gentemot en annan myndighet när den beslutande myndigheten har att fatta ett beslut. ( 53 ) Denna myndighet ska tvärtom ha tillgång till samtliga relevanta uppgifter och, med beaktande av dessa uppgifter, göra sin egen bedömning av de faktiska omständigheterna, för att fatta sitt beslut i frågan och avge en fullständig motivering till detta. ( 54 )

103.

EU-domstolen har i detta avseende framhållit att den beslutande myndigheten, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 14.4 a i direktiv 2011/95, förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida hänsyn till den ifrågavarande medlemsstatens nationella säkerhet ska leda till återkallande av flyktingstatus, vilket utesluter att den omständigheten att ett hot mot denna säkerhet konstateras automatiskt innebär en sådan återkallelse. ( 55 )

104.

Jag anser att ovanstående överväganden kan tillämpas på artikel 14.4 b i direktivet. Den behöriga myndigheten måste således ha ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida förekomsten av en samhällsfara ska leda till återkallande av flyktingstatus.

105.

På samma sätt som den beslutande myndigheten, vad gäller dess egna uppgifter, fritt ska kunna bedöma huruvida det föreligger ett hot mot den nationella säkerheten, utan att vara skyldig att grunda sig på ett icke-motiverat yttrande från ett organ med specialiserade uppgifter avseende den nationella säkerheten, ( 56 ) ska den myndighet som återkallar flyktingstatus fritt kunna bedöma huruvida en flykting som har dömts för ett synnerligen allvarligt brott utgör en samhällsfara, med tillämpning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95.

106.

Jag vill påpeka i detta avseende att det i den bestämmelsen föreskrivs att medlemsstaterna endast har möjlighet att återkalla flyktingstatus. I likhet med vad EU-domstolen har slagit fast med avseende på artikel 21.2 i direktiv 2004/83, om möjligheten att utvisa en flykting, ska det, även om villkoren i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 är uppfyllda, anses ankomma på medlemsstaten att avgöra om den berörda flyktingen ska utvisas eller inte. Det står medlemsstaten fritt att välja en annan mindre ingripande åtgärd. ( 57 ) Den bestämmelsen skiljer sig således från artikel 12 i direktivet som föreskriver tvingande skäl för att inte bevilja flyktingstatus.

107.

Medlemsstaterna tillämpar unionsrätten när de utnyttjar den möjlighet som de tillerkänns i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, vilket innebär att de inte får utnyttja denna möjlighet på ett sätt som äventyrar direktivets syfte eller dess ändamålsenliga verkan och att det skäl för återkallande av flyktingstatus som föreskrivs i den bestämmelsen ska tillämpas med iakttagande av de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan. ( 58 ) I skäl 16 i direktivet anges för övrigt att direktivet står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan. ( 59 ) EU-domstolen har dessutom slagit fast att artikel 14.4–14.6 i nämnda direktiv ska tillämpas utan att det påverkar den berörda medlemsstatens skyldighet att iaktta relevanta bestämmelser i stadgan, såsom de i artikel 7 i stadgan om rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, i artikel 15 om rätten till fritt yrkesval och rätt att arbeta, i artikel 34 om social trygghet och socialt stöd och i artikel 35 om hälsoskydd. ( 60 )

108.

Det skäl till återkallande av flyktingstatus som föreskrivs i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 måste dessutom tillämpas med iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilket bland annat innebär det ska vara ägnat att säkerställa att det syfte som eftersträvas med bestämmelsen uppnås och att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. ( 61 ) Det ska i detta avseende erinras om att proportionalitetsprincipen, som är en allmän princip i unionsrätten, ska iakttas av medlemsstaterna när de genomför unionsrätten. ( 62 )

109.

Proportionalitetsprincipen genomsyrar i praktiken hela det förfarande som kan leda till att en medlemsstat återkallar flyktingstatus med tillämpning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95: när det först avgörs huruvida det brott för vilket en fällande dom har meddelats är av synnerligen allvarlig karaktär, när det därefter bedöms huruvida det föreligger en tillräckligt allvarlig samhällsfara och slutligen för att fastställa huruvida en mindre ingripande åtgärd än återkallande av flyktingstatus inte är att föredra, med tanke på den sistnämnda åtgärdens fakultativa art.

110.

Vad denna sista bedömningsfas beträffar anser jag att det, i fråga om återkallande av flyktingstatus, är lämpligt att bortse från vad EU‑domstolen har funnit beträffande artikel 12.2 b eller c i direktiv 2004/83, i fråga om beslut att inte bevilja flyktingstatus, vilket, i huvudsak, är att den behöriga myndigheten inte är skyldig att göra en ytterligare proportionalitetsprövning i det enskilda fallet så snart som den konstaterar att de villkor som anges i de bestämmelserna är uppfyllda. ( 63 ) Såsom jag tidigare har påpekat föreskrivs i de bestämmelserna skäl till undantag som är tvingande och som därför inte får frångås, ( 64 ) vilket skiljer dem från de fakultativa skäl till återkallande som föreskrivs i artikel 14.4 i direktiv 2011/95.

111.

När det gäller frågan om huruvida en mindre ingripande åtgärd än återkallande av flyktingstatus inte är att föredra, med tanke på den sistnämnda åtgärdens fakultativa art, innebär den bedömning som ska göras, enligt min mening, en avvägning mellan noggrant definierade intressen.

112.

Ur en medlemsstats synvinkel har möjligheten att återkalla flyktingstatus som syfte att skydda samhället mot den fara som en flykting utgör för det, genom att det föreskrivs att en åtgärd kan vidtas utöver en brottmålsdom för ett synnerligen allvarligt brott.

113.

När en person vars flyktingstatus har återkallats inte kan avlägsnas från den medlemsstat där vederbörande befinner sig på grund av principen om non-refoulement, ( 65 ) finns det anledning att ifrågasätta effektiviteten i ett beslut om återkallande av sådan status för att förhindra den samhällsfara som den personen utgör i den medlemsstaten. Möjligheten att återkalla flyktingstatus kan därför ha såväl en avskräckande som en bestraffande funktion. En medlemsstats möjlighet att återkalla flyktingstatus innebär att medlemsstaten kan fastställa följderna av ett åsidosättande av den berörda personens skyldighet att rätta sig efter lagar och andra författningar samt de åtgärder som vidtas för att upprätthålla den allmänna ordningen. Jag anser att det, i samma anda som i artiklarna 2 ( 66 ) och 33.2 i Genèvekonventionen, förefaller legitimt att på unionsnivå föreskriva att det för åtnjutande av flyktingstatus, med de förmåner och rättigheter som är förenade därmed, krävs respekt för säkerheten och den allmänna ordningen i den medlemsstat som har beviljat internationellt skydd.

114.

Sett till den person som är föremål för ett förfarande för återkallande av flyktingstatus, vill jag erinra om att förfarandet får till följd att, om personen inte berövas sin flyktingstatus och således fortsätter, i enlighet med artikel 14.6 i direktiv 2011/95, att åtnjuta ett visst antal rättigheter som föreskrivs i Genèvekonventionen, ( 67 ) kommer vederbörande inte längre att åtnjuta alla de rättigheter och förmåner som anges i kapitel VII i det direktivet. ( 68 ) Personen kommer bland annat att berövas det uppehållstillstånd som artikel 24 i direktivet kopplar till flyktingstatusen. ( 69 ) Följaktligen är det, enligt min mening, den berörda personens intresse, med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden och familjesituation, av att bevara dessa rättigheter och förmåner som utgör den andra delen i den avvägning som ska göras.

115.

Det som är i fråga, i samband med tillämpningen av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, om det har fastställts att personen i fråga inte kan utvisas, är bevarandet av de rättigheter och förmåner som föreskrivs i kapitel VII i det direktivet, och därför bör den behöriga myndigheten kontrollera huruvida det, mot bakgrund av nivån på den samhällsfara som personen utgör och dennes personliga förhållanden och familjesituation, är proportionerligt att beröva personens vederbörande flyktingstatus.

116.

Myndigheten måste i detta sammanhang beakta den omständigheten att berövandet av de rättigheter och förmåner som är knutna till flyktingstatus, på grund av den osäkra situation som detta kan medföra för personen i fråga, kan uppmuntra till nya brottsliga beteenden så snart brottet har avtjänats, vilket skulle kunna bidra till att samhällsfaran fortsätter att föreligga snarare än att den motverkas. Denna slutsats talar för att möjligheten att återkalla flyktingstatus enligt artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tillämpas i absolut nödvändiga fall, för att rättsmedlet inte ska vara kontraproduktivt.

117.

Inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaten har enligt den bestämmelsen får den följaktligen inte bara besluta huruvida den berörda personens flyktingstatus ska återkallas, utan även bevilja en flykting vars status medlemsstaten vill återkalla rättigheter som går längre än den miniminivå som föreskrivs i artikel 14.6 i direktivet. ( 70 ) Såsom jag redan har påpekat måste en medlemsstats utnyttjande av den möjlighet som den har enligt artikel 14.4 b i nämnda direktiv i synnerhet ge upphov till en bedömning i varje enskilt fall av huruvida detta utnyttjande är förenligt med vissa grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan. ( 71 )

118.

Jag anser däremot att, om principen om non-refoulement är tillämplig på personen i fråga, förefaller det irrelevant att beakta de risker som personen löper om vederbörande återvänder till sitt ursprungsland, för att avgöra huruvida flyktingstatusen ska återkallas. Proportionalitetsprincipen kräver således inte, enligt min mening, att den behöriga myndigheten beaktar dessa risker vid den avvägning som den ska göra.

119.

Med beaktande av dessa omständigheter föreslår jag att EU‑domstolen besvarar den första tolkningsfrågan i mål C‑663/21 och den andra tolkningsfrågan i mål C‑8/22 på så sätt att artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att när en medlemsstat utnyttjar den möjlighet att återkalla flyktingstatus som föreskrivs i den bestämmelsen, ska den iaktta de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan och proportionalitetsprincipen. Innan medlemsstaten beslutar att återkalla flyktingstatus med stöd av nämnda bestämmelse ska den följaktligen göra en avvägning mellan, å ena sidan, intresset av att skydda sitt samhälle och, å andra sidan, den berörda personens intresse av att behålla sin flyktingstatus med hänsyn tagen till de konsekvenser som ett återkallande av denna status skulle kunna få i synnerhet för hans eller hennes personliga förhållanden och familjesituation. När en flykting inte kan utvisas eftersom det skulle innebära att flyktingen riskerar att få sina grundläggande rättigheter enligt artiklarna 4 och 19.2 i stadgan kränkta, krävs det emellertid inte enligt artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 att det, för ett återkallande av flyktingstatus, måste göras en avvägning mellan den berörda medlemsstatens intresse av att skydda sitt samhälle och de risker som flyktingen utsätts för om vederbörande återvänder till sitt ursprungsland.

120.

Genom sin andra fråga i mål C‑663/21 vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida direktiv 2008/115 ska tolkas så, att det utgör hinder för att ett beslut om återvändande antas vad gäller en tredjelandsmedborgare vars flyktingstatus har återkallats, om det har fastställts att medborgaren tills vidare inte kan utvisas på grund av principen om non-refoulement.

121.

I artikel 6.1 i direktiv 2008/115 föreskrivs att utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 i den artikeln ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.

122.

Enligt artikel 8.1 i det direktivet ska medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om återvändande om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats eller om åläggandet att återvända inte har hörsammats inom den tid som beviljats.

123.

I artikel 9.1 a i direktivet anges att medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av utvisningen om den strider mot principen om non-refoulement.

124.

Mer allmänt är medlemsstaterna dessutom skyldiga, enligt artikel 5 i direktiv 2008/115, att respektera principen om non-refoulement när de genomför det direktivet. I artikel 14 i det direktivet införs i praktiken ett antal garantier i avvaktan på återvändande, som särskilt gynnar tredjelandsmedborgare för vilka verkställigheten av utvisningen har skjutits upp och som ger dem ett slags minimistatus under ett sådant uppskjutande.

125.

Såsom den hänskjutande domstolen med rätta har påpekat är ett beslut om återvändande av en tredjelandsmedborgare, om ett avlägsnande tills vidare inte kan tillåtas, så att säga fullkomligt verkningslöst redan vid tidpunkten för dess antagande och fram till dess att ett nytt beslut fattas, vilket förklarar de tvivel som den hänskjutande domstolen har framfört om möjligheten att fatta ett sådant beslut.

126.

För att försvara ståndpunkten att ett beslut om återvändande trots allt bör antas i en sådan situation, har parterna i mål C‑663/21 hänvisat till domen av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis, ( 72 ) där EU-domstolen fann att en medlemsstat som beslutar att inte utfärda ett uppehållstillstånd till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt är skyldig att utfärda ett beslut om återvändande, även när denna tredjelandsmedborgare omfattas av principen om non-refoulement. Den omständigheten skulle endast motivera att verkställigheten av utvisningen skjuts upp, i enlighet med artikel 9.1 i direktiv 2008/115, och det bör undvikas att tredjelandsmedborgare som befinner sig i en medlemsstat utan vare sig uppehållsrätt eller uppehållstillstånd och som i förekommande fall skulle bli föremål för ett inreseförbud men mot vilken det inte finns något giltigt beslut om återvändande, ges en ”intermediär status”. ( 73 ) Det ska emellertid understrykas att den domen rörde en särskild situation, där det centrala problemet var att en tredjelandsmedborgare var föremål för ett inreseförbud, samtidigt som det beslut om återvändande som hade fattats mot honom, vilket det förbudet var avsett att komplettera, hade återkallats. EU-domstolens resonemang grundade sig på den situationen, som skiljer sig från den som är aktuell i mål C‑663/21.

127.

Även om direktiv 2008/115, med iakttagande av de berörda personernas grundläggande rättigheter och värdighet, syftar till att inrätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, ( 74 ) har EU‑domstolen uteslutit antagande av ett beslut om återvändande under vissa omständigheter.

128.

EU-domstolen har således klargjort att rätten till familjeliv, med tillämpning av artikel 5 i direktiv 2008/115, kan utgöra hinder för själva antagandet av ett beslut om återvändande, snarare än verkställandet av detta. ( 75 )

129.

I det särskilda fallet med ensamkommande barn, har EU‑domstolen dessutom slagit fast att ett beslut om återvändande inte får fattas om det föreligger omständigheter som utgör hinder för att utvisa ett barn. ( 76 )

130.

Vidare har EU-domstolen funnit, när det gäller tredjelandsmedborgare som åtnjuter internationellt skydd i en annan medlemsstat, att ett beslut om återvändande inte kan fattas om det inte finns någon möjlighet att utse ett tredjeland till vilket en utvisning skulle kunna ske. ( 77 )

131.

Mot bakgrund av dessa överväganden bör det hänvisas till EU‑domstolens senaste praxis, för att ge ett direkt svar på den hänskjutande domstolens andra fråga i mål C‑663/21.

132.

EU-domstolen har enligt min uppfattning, i sin dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), ( 78 ) behandlat den fråga som den hänskjutande domstolen har tagit upp.

133.

EU-domstolen har nämligen erinrat om att en tredjelandsmedborgare, när denne omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/115, i princip ska omfattas av de gemensamma normer och förfaranden som föreskrivs i direktivet med avseende på avlägsnande av honom eller henne, så länge hans eller hennes vistelse inte, i förekommande fall, har blivit laglig. ( 79 )

134.

I detta hänseende kan det konstateras att det framgår av artikel 6.1 i direktiv 2008/115 att varje tredjelandsmedborgare – utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som föreskrivs i punkterna 2–5 i samma artikel och med strikt iakttagande av kraven i artikel 5 i direktivet – ska bli föremål för ett beslut om återvändande när det väl har konstaterats att hans eller hennes vistelse är olaglig och att det i detta beslut ska anges till vilket av de länder som avses i artikel 3 led 3 i nämnda direktiv tredjelandsmedborgaren ska avlägsnas. ( 80 ) Samtidigt får en medlemsstat inte avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat i enlighet med artikel 8 i direktiv 2008/115, utan att ett beslut om återvändande avseende tredjelandsmedborgaren dessförinnan har antagits med iakttagande av de materiella och processuella garantier som införts genom direktivet. ( 81 )

135.

EU-domstolen har dock också preciserat att artikel 5 i direktiv 2008/115, som utgör en allmän regel som ska iakttas av medlemsstaterna när de genomför detta direktiv, innebär att den behöriga nationella myndigheten är skyldig att i varje skede av återvändandeförfarandet iaktta principen om non-refoulement, vilken i egenskap av grundläggande rättighet garanteras i artikel 18 i stadgan, jämförd med artikel 33 i Genèvekonventionen, och i artikel 19.2 i stadgan. Detta gäller bland annat när myndigheten, efter att ha hört den berörda personen, överväger att anta ett beslut om återvändande avseende honom eller henne. ( 82 )

136.

Enligt domstolen betyder detta att artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör hinder för att en tredjelandsmedborgare blir föremål för ett beslut om återvändande när det destinationsland som anges i beslutet är ett land där det finns grundad anledning att förmoda att vederbörande, för det fall beslutet verkställs, löper en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 18 eller artikel 19.2 i stadgan. ( 83 )

137.

EU-domstolen har i detta sammanhang erinrat om att i den sistnämnda bestämmelsen anges inte bara att ingen får utvisas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, utan förbudet gäller även vid allvarlig risk för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. Förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, som föreskrivs i den artikeln, är ett absolut förbud, eftersom det är nära förknippat med respekten för människans värdighet, vilken avses i artikel 1 i stadgan. ( 84 )

138.

Av detta följer, enligt domstolen, att om det finns grundad anledning att förmoda att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat, vid återvändande till ett tredjeland, löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, jämförd med artikel 1 och artikel 19.2 i stadgan, får tredjelandsmedborgaren inte bli föremål för ett beslut om återvändande till det landet så länge en sådan risk kvarstår. ( 85 ) Nämnda medborgare kan inte heller bli föremål för ett avlägsnande under denna period, vilket för övrigt uttryckligen föreskrivs i artikel 9.1 i direktiv 2008/115. ( 86 )

139.

Jag anser således att det tydligt framgår av domen Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) att artikel 5 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett beslut om återvändande antas vad gäller en tredjelandsmedborgare vars flyktingstatus har återkallats, om det har fastställts att ett avlägsnande av den medborgaren tills vidare inte kan tillåtas på grund av principen om non-refoulement.

140.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) i mål C‑663/21 och av Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) i mål C‑8/22 på följande sätt: