–

Rzecznik Praw Obywatelskich, genom M. Taborowski,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom I. Barcew och J. Hradil, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 led 5, 3, 4, 57.1, 70 och 80 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 423/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 133, 2012, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1083/2006), samt av artiklarna 2 led 15, 37.1, 66, 67.1, 74.1 och 89.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av förordning nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Gmina Wieliszew (kommunen Wieliszew, Polen) (nedan kallad kommunen) och Syndyk masy upadłości Spółdzielczego Banku Rzemiosła i Rolnictwa w Wołominie w upadłości likwidacyjnej (konkursförvaltaren för kooperativa hantverks- och jordbruksbanken). Målet handlar om huruvida ett belopp om 2439814 polska zloty (PLN) (ungefärlig 500000 euro), som kommunen satt in på ett konto i nämnda bank, ska undantas från bankens konkursbo.

3

Enligt artikel 1 tredje meningen i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier (nedan kallat protokollet) får ”[Europeiska] unionens egendom och tillgångar … inte utan tillstånd från [Europeiska unionens] domstol bli föremål för några administrativa eller rättsliga tvångsåtgärder”.

4

I artikel 2 i) i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 277, 2005, s. 1) definierades begreppet offentliga utgifter som ”alla offentliga bidrag till finansiering av insatser, oavsett om pengarna kommer från statens, regionala eller lokala myndigheters eller Europeiska gemenskapernas budget samt andra liknande utgifter. Alla bidrag till finansiering av insatser som har sitt ursprung i budgeten för offentligrättsliga organ eller sammanslutning av en eller flera regionala eller lokala myndigheter eller ett eller flera offentligrättsliga organ i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster [(EUT L 134, 2004, s. 114)], skall anses som offentliga bidrag”.

5

Artikel 3 i denna förordning hade följande lydelse:

”EJFLU skall bidra till att främja en hållbar landsbygdsutveckling i hela gemenskapen, och detta skall komplettera såväl den gemensamma jordbrukspolitikens marknads- och inkomststöd som sammanhållningspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken.”

6

Artikel 4.1 i denna förordning hade följande lydelse:

”Stöden för landsbygdsutveckling skall bidra till att

7

I artikel 15.1 i förordningen föreskrevs följande:

”Den verksamhet i medlemsstaterna som EJFLU är involverad i skall genomföras via landsbygdsutvecklingsprogram. Genom dessa program skall en landsbygdsutvecklingsstrategi genomföras via ett antal åtgärder som samordnas i enlighet med de axlar som anges i avdelning IV och vars mål kan uppnås med hjälp av stöd från EJFLU.

Programmen skall omfatta perioden 1 januari 2007–31 december 2013.”

8

Artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 hade följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av reglerna om etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster enligt artiklarna 43 och 49 [EG], skall medlemsstaten se till att EJFLU:s stöd för en investeringsinsats får behålla stödet om insatsen under fem år från förvaltningsmyndighetens beslut om finansiering inte genomgår någon betydande förändring som

9

Enligt artikel 1 första stycket i förordning nr 1083/2006 fastställs i förordningen ”de allmänna reglerna för Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF) (nedan kallade strukturfonderna) och för Sammanhållningsfonden”.

10

I artikel 2 led 5 i förordningen föreskrevs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

11

I artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Mål”, föreskrevs följande:

”1.   De åtgärder som gemenskapen vidtar i enlighet med artikel 158 [EG] skall utformas så att de stärker den ekonomiska och sociala sammanhållningen i den utvidgade Europeiska unionen i syfte att främja harmonisk, balanserad och hållbar utveckling av gemenskapen. Åtgärderna skall vidtas med hjälp av fonderna, Europeiska investeringsbanken (EIB) och andra befintliga finansieringsorgan. De skall syfta till att minska de ekonomiska, sociala och territoriella skillnader som har uppstått framför allt i de länder och regioner som släpar efter i utvecklingen, och i samband med den ekonomiska och sociala omstruktureringen och den åldrande befolkningen.

De åtgärder som vidtas inom ramen från fonderna skall på både nationell och regional nivå innefatta gemenskapens prioriteringar till förmån för hållbar utveckling genom att stärka tillväxt, konkurrenskraft, sysselsättning och social integration samt genom att skydda och förbättra miljön.

2.   I detta syfte skall Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, Europeiska investeringsbanken (EIB) och gemenskapens övriga finansieringsorgan på lämpligt sätt bidra till att följande tre mål uppnås:

3.   Inom ramen för de tre mål som avses i punkt 2 skall stöd från fonderna beroende på deras respektive inriktning ta hänsyn till dels ekonomiska och sociala särdrag, dels territoriellt betingade särdrag. Stödet skall på lämpligt sätt gynna hållbar stadsutveckling som en del av regional utveckling, och förnyelse genom ekonomisk diversifiering av landsbygdsområden och områden som är beroende av fiske. Stödet skall också ges till de områden som berörs av geografiska eller naturbetingade nackdelar som förvärrar utvecklingsproblemen, i synnerhet i de yttersta randområden som anges i artikel 299.2 [EG] samt mycket glesbefolkade områden i norr, vissa öar och öar som är medlemsstater samt bergsområden.”

12

I artikel 4 i samma förordning, med rubriken ”Instrument och uppdrag”, föreskrevs följande i punkt 1:

”Fonderna skall i enlighet med de särskilda bestämmelserna för varje fond bidra på följande sätt till de tre mål som avses i artikel 3.2:

13

Enligt artikel 14.1 i förordning nr 1083/2006 ska den del av Europeiska unionens budget som anslagits till fonderna genomföras inom ramen för delad förvaltning mellan medlemsstaterna och Europeiska kommissionen.

14

I artikel 57.1 första stycket i förordningen föreskrevs följande:

”Medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten ska se till att en insats innehållande en investering i en infrastruktur eller en produktionsverksamhet får behålla sitt stöd från fonderna endast om den, inom fem år efter det att insatsen har slutförts, inte är föremål för någon betydande förändring som följer antingen av att ägandeförhållandena för en infrastruktur förändras eller av att en produktionsverksamhet upphör, och som påverkar dess karaktär eller villkoren för dess genomförande eller innebär att ett företag eller ett offentligt organ får en otillbörlig förmån.”

15

Artikel 70.1 och 70.2 i förordningen hade följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska ansvara för de operativa programmens förvaltning och kontroll, i synnerhet genom följande åtgärder:

2.   Om felaktigt utbetalda belopp till en stödmottagare inte kan återkrävas, skall medlemsstaten vara skyldig att betala tillbaka de förlorade beloppen till Europeiska unionens allmänna budget, när det har fastställts att förlusten har åsamkats på grund av fel eller försummelse från dess sida.”

16

I artikel 80 i samma förordning föreskrevs följande:

”Medlemsstaterna skall förvissa sig om att de utbetalande organen ser till att stödmottagarna får det sammanlagda beloppet för offentligt stöd snarast möjligt och i sin helhet. Inga belopp får dras av eller hållas inne och inga särskilda avgifter eller andra avgifter med motsvarande effekt som kan minska beloppen till stödmottagarna får tas ut.”

17

I artikel 152.1 och 152.2 i förordning nr 1303/2013 föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning ska inte påverka det fortsatta genomförandet eller ändringar, inklusive helt eller delvis upphörande av stöd som har godkänts av kommissionen på grundval av förordning (EG) nr 1083/2006 eller någon annan lagstiftning som är tillämplig på detta stöd den 31 december 2013 och som följaktligen därefter ska tillämpas på detta stöd eller på de berörda insatserna till dess att de avslutas. Med avseende på tillämpningen av denna punkt ska stöd omfatta operativa program och större projekt.

2.   Ansökningar om stöd som gjorts eller godkänts enligt förordning (EG) nr 1083/2006 ska förbli giltiga.”

18

I artikel 153.1 i förordning nr 1303/2013 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 152 ska förordning (EG) nr 1083/2006 upphöra att gälla med verkan från den 1 januari 2014.”

19

I artikel 88 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och om upphävande av förordning nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487) föreskrivs att sistnämnda förordning ska fortsätta att tillämpas på insatser som genomförs inom ramen för program som godkänts av kommissionen före den 1 januari 2014.

20

I artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549, och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 13) föreskrivs följande:

”Utom i de fall där annat uttryckligen föreskrivs i unionsrätten ska stöd som faller inom ramen för finansiering enligt denna förordning oavkortat betalas ut till stödmottagarna.”

21

I artikel 34.1 och 34.2 i förordning nr 1306/2013 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska få tillgång till de anslag som är nödvändiga för att finansiera utgifterna som avses i artikel 5 i form av förskott, mellanliggande betalningar och slutbetalningar såsom beskrivs i detta avsnitt.

2.   Förskott och mellanliggande betalningar får tillsammans för varje landsbygdsutvecklingsprogram uppgå till högst 95 % av bidraget från Ejflu.

…”

22

I artikel 35.1 i förordningen föreskrivs att ”[k]ommissionen ska, efter sitt beslut om antagande av ett landsbygdsprogram, betala ett belopp som förskott till medlemsstaten för hela programperioden”. Enligt artikel 36.2 i nämnda förordning ska kommissionen göra mellanliggande betalningar för att lämna ersättning för utgifter som betalats av de godkända utbetalande organen för genomförandet av programmen. I artikel 37.1 och 37.2 i samma förordning anges att slutbetalning ska göras av kommissionen efter mottagandet av den sista årsrapporten för genomförandet av ett landsbygdsprogram. I artikel 37.2 anges att slutbetalning sker senast sex månader efter det att kommissionen mottagit de uppgifter och handlingar som avses i nämnda artikel 37.1 och de sista årsräkenskaperna avslutats.

23

I artikel 54 i förordning nr 1306/2013 föreskrivs följande:

”1.   För alla felaktiga utbetalningar som gjorts för utgifter för vilka det förekommit oegentligheter eller försummelser, ska medlemsstaterna kräva att stödmottagarna betalar tillbaka beloppet inom 18 månader från det att en kontrollrapport eller en liknande handling, där det anges att en oegentlighet har förekommit, har godkänts och i förekommande fall mottagits av det utbetalande organ eller det andra organ som svarar för indrivningen. Motsvarande belopp ska vid tidpunkten för begäran om återbetalning registreras i det utbetalande organets liggare över fordringar.

2.   Om beloppet inte betalats tillbaka inom fyra år från det datum begäran framfördes, eller inom åtta år från det att indrivningsfallet tagits vidare till de nationella domstolarna, ska den berörda medlemsstaten stå för 50 % av de ekonomiska följderna för denna avsaknad av återbetalning och unionens budget ska stå för 50 %, utan att detta påverkar kravet på att den berörda medlemsstaten ska fortsätta driva indrivningsförfarandena i enlighet med artikel 58.

Om det i samband med indrivningsförfarandet i en slutgiltig administrativ eller rättslig handling konstateras att inga oegentligheter har förekommit, får den berörda medlemsstaten ta upp den ekonomiska belastning som den fått bära enligt första stycket som utgift inom fonderna.

Om indrivningen av skäl som inte kan tillskrivas den berörda medlemsstaten emellertid inte kan ske inom den tidsfrist som anges i första stycket och om det belopp som ska indrivas överstiger en miljon EUR, får kommissionen på begäran av medlemsstaten utsträcka tidsfristen med en period som motsvarar hälften av den ursprungliga perioden.

3.   Av vederbörligen motiverade skäl får medlemsstaterna besluta att inte fortsätta indrivningsförfarandet. Ett sådant beslut får fattas endast i följande fall:

Om det beslut som avses i första stycket i denna punkt fattas innan det utestående beloppet har tagits upp i det förfarande som avses i punkt 2, ska unionens budget stå för de ekonomiska följderna av denna avsaknad av återbetalning.

4.   De ekonomiska följder som belastar medlemsstaterna som en följd av punkt 2 i denna artikel ska av den berörda medlemsstaten föras in i de årsräkenskaper som ska lämnas in till kommissionen enligt artikel 102.1 c iv. Kommissionen ska kontrollera att detta genomförts korrekt och i förekommande fall göra de justeringar som behövs i den genomförandeakt som avses i artikel 51.

5.   Kommissionen får, under förutsättning att förfarandet i artikel 52.3 har följts, anta genomförandeakter för att undanta de belopp som belastar unionsbudgeten från unionsfinansiering i följande fall:

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 116.2.”

24

I artikel 56 i denna förordning föreskrivs följande:

”När oegentligheter och försummelser upptäcks inom verksamhet eller program för landsbygdsutveckling, ska medlemsstaterna göra finansiella justeringar genom att helt eller delvis ställa in den berörda unionsfinansieringen. Medlemsstaterna ska beakta de konstaterade oegentligheternas art och allvar samt storleken på de ekonomiska förluster som Ejflu åsamkats.

De belopp som uteslutits från unionsfinansiering från Ejflu och de belopp som indrivits samt räntorna på dessa belopp ska återföras till det berörda programmet. De unionsmedel som hållits inne eller drivits in får emellertid endast användas av medlemsstaterna för verksamhet som ingår i samma landsbygdsprogram, och under förutsättning att dessa medel inte på nytt används inom en verksamhet som har varit föremål för finansiell justering. Då ett landsbygdsprogram avslutas ska medlemsstaten återbetala de indrivna beloppen till unionsbudgeten.”

25

I artikel 58.1 e i denna förordning föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska, inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, anta de lagar och andra författningar och vidta alla andra åtgärder som behövs för att säkerställa ett effektivt skydd för unionens ekonomiska intressen och särskilt för att

…

26

I artikel 61 i ustawa z dnia 28 lutego 2003 r. – Prawo upadłościowe (konkurslagen av den 28 februari 2003) (Dz. U., 2020, nr 60, position 1228) (nedan kallad u.p.u.) föreskrivs följande:

”Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, ingår konkursgäldenärens egendom i konkursboet, som ska användas för att täcka borgenärernas fordringar.”

27

Enligt artikel 63.1 u.p.u. ingår i konkursboet inte egendom som undantas från utmätning enligt ustawa z dnia 17 listopada 1964 r. – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen av den 17 november 1964) (Dz. U., 2020, position 1575) (nedan kallad civilprocesslagen).

28

I artikel 70 u.p.u. föreskrivs följande:

”Egendom som inte tillhör konkursgäldenären ingår inte i konkursboet.”

29

I artikel 831.1 led 2a i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Följande får inte bli föremål för utmätning:

…

2a) medel som härrör från program som finansieras med medverkan av de fonder som avses i artikel 5.1 leden 2 och 3 i ustawa z dnia 27 sierpnia 2009 r. o finansach publicznych (lagen om offentliga finanser av den 27 augusti 2009) (Dz. U., 2019, position 869, i dess ändrade lydelse), då dessa medel utbetalats i form av förskott, såvida inte den fordran som är föremål för utmätning har sitt ursprung i genomförandet av det projekt för vilket dessa medel var avsedda.”

30

I artikel 5.1 leden 2, 2a och 3 i lagen om offentliga finanser föreskrivs följande:

”Följande ska anses utgöra offentliga medel:

…

2) medel från Europeiska unionens budget och icke återbetalningspliktiga medel som betalats ut i form av stöd beviljat av medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta);

2a) medel som avses i artikel 3b i ustawa z dnia 6 grudnia 2006 r. o zasadach prowadzenia polityki rozwoju (lagen om principerna för utvecklingspolitiken av den 6 december 2006) (Dz. U., 2018, position 1307 och 1669);

3) icke återbetalningspliktiga medel från andra utländska källor än de som nämns i punkt 2.”

31

Det framgår av beslutet om hänskjutande att kommunen – på grundval av tre bidragsavtal (nedan gemensamt kallade bidragsavtalen) som kommunen hade ingått med behöriga nationella myndigheter – erhöll medel som dessa myndigheter hade mottagit för genomförandet av projekt som samfinansierades genom unionsbudgeten.

32

Det första bidragsavtalet ingicks den 26 maj 2014 för att finansiera ett projekt inom ramen för det operativa programmet ”Innovativ ekonomi” för åren 2007–2013, genomfört med stöd från Eruf. Den totala stödberättigande kostnaden för projektet uppgick till 1014473 PLN (ungefär 210000 euro) och kunde samfinansieras genom unionsbudgeten upp till 85 procent. Det framgår av detta avtal att det offentliga bidraget skulle beviljas i form av ersättning för uppkomna stödberättigande utgifter och/eller i form av förskott. Vidare framgår av avtalet att mottagaren skulle säkerställa projektets genomförande och fortbestånd under den femårsperiod som föreskrivs i artikel 57 i förordning nr 1083/2006, och att mottagaren var skyldig att återbetala medlen i vissa situationer, till exempel om medlen missbrukats.

33

Det andra bidragsavtalet, som ingicks den 28 augusti 2014, avsåg finansiering av ett projekt inom ”Grundläggande tjänster för ekonomi och landsbygdsbefolkningen” inom ramen för programmet för landsbygdsutveckling för åren 2007–2013, med stöd av Ejflu. Kommunen erhöll ett stöd på 2335084 PLN (ungefär 480000 euro), upp till ett tak på 50 procent av stödberättigande utgifter för projektets genomförande. I likhet med det första avtalet föreskrevs i det andra avtalet en skyldighet för mottagaren att återbetala medel i vissa situationer, och det innehöll bestämmelser som syftade till att säkerställa projektets fortbestånd.

34

Liknande bestämmelser återfanns i det tredje bidragsavtalet som ingicks den 8 september 2014. Detta avtal avsåg finansiering av ett projekt inom ramen för det operativa programmet ”Infrastruktur och miljö” för perioden 2007–2013, med stöd från Sammanhållningsfonden. Total stödberättigande kostnad för projektet uppgick till 5107639,40 PLN (ungefär 1000000 euro). Detta belopp skulle betalas ut till stödmottagaren i form av förskott, mellanliggande utbetalningar och en slutbetalning.

35

Samtliga belopp som utbetalats till kommunen av de nationella myndigheterna i enlighet med bidragsavtalen sattes in på de konton som kommunen hade hos Spółdzielczy Bank Rzemiosła i Rolnictwa w Wołominie (kooperativa hantverks- och jordbruksbanken) (nedan kallad banken).

36

Genom beslut meddelat den 30 december 2015 försattes banken i konkurs.

37

Kommunen framställde ett yrkande hos handläggande domstol om att de belopp som kommunen erhållit inom ramen för genomförandet av bidragsavtalen inte skulle ingå i bankens konkursbo. Kommunens yrkande ogillades genom beslut av den 18 mars 2016. Kommunen väckte då talan vid Sąd Rejonowy dla m. st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa, Polen) med yrkande om att nämnda medel inte skulle ingå i konkursboet. Talan ogillades genom dom av den 8 februari 2017. Den domen överklagades av kommunen, varpå Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) ogillade överklagandet genom dom meddelad den 7 februari 2018. Kommunen överklagade då sistnämnda dom till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen.

38

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilka åtgärder som ska vidtas med avseende på de belopp som avses i punkt 35 ovan. Den hänskjutande domstolen har särskilt tagit upp frågan huruvida en nationell lagstiftning, enligt vilken sådana belopp som härrör från unionsbudgeten inte ska undantas från konkursboet hos den bank där medlen satts in, kan anses vara förenlig med unionsrätten, då denna nationella lagstiftning äventyrar förverkligandet av de mål som fastställs i unionslagstiftningen.

39

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende, för det första, påpekat följande. I och med att de belopp som avses i punkt 35 ovan satts in på ett av bankens konton, har de blivit bankens egendom. De kan därför lagligen anses ingå i bankens konkursbo och tas i anspråk för att tillgodose bankens borgenärer.

40

Enligt Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) framgår det visserligen av artikel 63 u.p.u., av artikel 831.1 i civilprocesslagen och av artikel 5.1 leden 2 och 3 i lagen om offentliga finanser att belopp från allmänna medel, inbegripet medel från unionsbudgeten, inte får bli föremål för utmätning. Dessa bestämmelser är emellertid inte tillämpliga i det nationella målet. Det är nämligen utrett i polsk doktrin och polsk rättspraxis att det undantag som föreskrivs i dessa bestämmelser endast är tillämpligt för det fall konkursgäldenären är mottagare av de aktuella medlen. I förevarande fall var det emellertid inte banken, utan kommunen, som var mottagare. Enligt den hänskjutande domstolen borde kommunen följaktligen, för att förhindra utmätning av de aktuella medlen, ha behållit dem och inte satt in dem på konto i banken, vilket emellertid inte var tillåtet enligt bidragsavtalen.

41

För det andra har den hänskjutande domstolen angett följande. Kommunen har efterkommit det förfarande som föreskrivs i polsk rätt, särskilt i artikel 70 u.p.u., för att få egendom som enligt kommunen inte tillhör konkursgäldenären undantagna från konkursboet. Kommunens talan i detta avseende bifölls emellertid inte, eftersom banken hade blivit ägare till de medel som mottagaren hade satt in på konto i banken, varför nämnda artikel 70 inte var tillämplig i det nationella målet.

42

Kommunen är emellertid en av bankens borgenärer, och kommunens fordran motsvarar de belopp som betalats ut till kommunen enligt bidragsavtalen. För att försöka få tillbaka dessa belopp måste kommunen således anmäla till bankens konkursbo sin fordran, uppgående till dessa belopp. Det kan emellertid inte på något sätt garanteras att kommunen vinner framgång med sina försök att få tillbaka pengarna.

43

Enligt Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) utgör en eventuell omöjlighet att återkräva de aktuella beloppen ett åsidosättande av artiklarna 57 och 80 i förordning nr 1083/2006. En sådan omöjlighet skulle nämligen inte göra det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas med bidragsavtalen, det vill säga att samfinansiera specifika investeringsprojekt och göra dem genomförbara. Att inte använda dessa belopp på sätt som anges i bidragsavtalen utgör för övrigt avtalsbrott, och skulle kunna leda till att stödmottagaren blir skyldig att återgälda nämnda belopp.

44

Det var mot denna bakgrund som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska förordning [nr 1083/2006], särskilt artiklarna 2 led 5, 3, 4, 57.1, 70 och 80, och nuvarande förordning [nr 1303/2013], särskilt artiklarna 2 led 15, 37.1, 66, 67.1, 74.1 och 89.1, tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning som innebär att en aktör som har mottagit medel från Europeiska unionens budget inte kan väcka talan om att dessa medel ska undantas från konkursboet när de har satts in på ett bankkonto som förvaltas av en bank som därefter har försatts i konkurs, eller mot en nationell lagstiftning som innebär att dessa medel inte kan undantas från bankens konkursbo?”

45

Den hänskjutande domstolen ansökte om att förevarande mål om förhandsavgörande skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

46

Till stöd för sin ansökan hänvisade den hänskjutande domstolen till konkursförfarandets beskaffenhet, till syftet att så snart som möjligt tillgodose borgenärernas fordringar och till syftet att på så sätt avsluta handläggningen av bankens konkurs.

47

I artikel 105.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, får, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

48

Det ska erinras om att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall (dom av den 28 april 2022, Phoenix Contact, C‑44/21, EU:C:2022:309, punkt 14).

49

I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 9 februari 2021, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå ansökan om skyndsam handläggning.

50

Vad gäller syftet att så snabbt som möjligt tillgodose borgenärernas fordringar och på så sätt snabbt avsluta det aktuella konkursförfarandet, erinrar EU-domstolen om att kravet på att ett mål som är anhängigt vid EU-domstolen ska handläggas utan dröjsmål inte kan anses följa enbart av den omständigheten att den hänskjutande domstolen är skyldig att driva handläggningen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet (dom av den 28 april 2022, Caruter, C‑642/20, EU:C:2022:308, punkt 24).

51

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen endast anfört konkursförfarandets ”beskaffenhet” som skäl för att målet bör handläggas skyndsamt. Den hänskjutande domstolen har inte förklarat på vilket sätt denna ”beskaffenhet” i sig gör det påkallat att målet måste avgöras utan dröjsmål, i den mening som avses i artikel 105.1 i rättegångsreglerna. Den omständigheten att ett mål är ekonomiskt eller socialt känsligt, om det antas att det är utrett att så är fallet, innebär emellertid inte i sig att ett mål ska avgöras utan dröjsmål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2022, Commissioners for Her Majesty's Revenue and Customs (Heltäckande sjukförsäkring), C‑247/20, EU:C:2022:177, punkt 45).

52

Rzecznik Praw Obywatelskich (ombudsmannen, Polen) anser att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. Det hänskjutande organet, som är sammansatt av personer som tillsatts i strid med såväl nationell rätt som unionsrätten, kan nämligen anses utgöra en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

53

Ombudsmannen har för det första anfört att det, på grund av sådana åsidosättanden av nationell rätt och av unionsrätten i samband med förfarandet för tillsättning av personer vid den hänskjutande domstolen, inte är möjligt att anse att detta organ uppfyller kriteriet att en domstol ska vara ”upprättad enligt lag”.

54

Ombudsmannen har för det andra gjort gällande att det utifrån en bedömning av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter avseende förfarandet för tillsättning av personer som avses i punkt 52 ovan inte går att utesluta allt rimligt tvivel beträffande organets oavhängighet och opartiskhet.

55

Ombudsmannen har för det tredje påpekat att en av de personer vid den avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som framställt förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen är den domare som såsom ensamdomare ställt frågor till EU-domstolen i det mål som avgjordes genom domen av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank (C‑132/20, EU:C:2022:235). När det gäller denna person har ombudsmannen i det målet redan uppgett sig anse det vara oklart huruvida vederbörande uppfyllde kraven för att kunna anses vara en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

56

Enligt fast rättspraxis beaktar EU-domstolen – vid bedömningen av huruvida det aktuella hänskjutande organet organ utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, vilket är en rent unionsrättslig fråga, och således vid bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning – ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, organet är av stadigvarande karaktär, dess jurisdiktion är av tvingande art, förfarandet är kontradiktoriskt, organet tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 66).

57

Det är ostridigt att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i sig uppfyller de krav som EU-domstolen erinrat om i punkten ovan. I förevarande fall har ombudsmannen snarare aktualiserat frågeställningen huruvida de domare som ingår den dömande sammansättningen vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och som har framställt förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, uppfyller dessa krav.

58

Såsom slagits fast i punkt 69 i domen av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank (C‑132/20, EU:C:2022:235), och av de skäl som anges i punkterna 70 och 71 i nämnda dom, ska det, såvitt det är en nationell domstol som framställer en begäran om förhandsavgörande, presumeras att den uppfyller dessa krav (se punkt 56 ovan), oberoende av den nationella domstolens konkreta sammansättning.

59

Den presumtion som anges i föregående punkt kan visserligen brytas om ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, meddelat av en nationell eller internationell domstol, leder till slutsatsen att den eller de domare som utgör den hänskjutande domstolen inte kan anses vara en oavhängig, opartisk och enligt lag upprättad domstol, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 72).

60

EU-domstolen har emellertid i förevarande fall inte fått kännedom – vare sig då den skriftliga delen av förfarandet avslutades eller, för övrigt, under överläggningen i målet – om att de domare som ingår i den hänskjutande domstolens sammansättning skulle ha varit föremål för ett sådant lagakraftvunnet domstolsavgörande. Mot denna bakgrund kan eventuella fel i det nationella förfarande då dessa domare tillsattes, inte medföra att begäran om förhandsavgörande ska avvisas.

61

Det ska dock erinras om att den presumtion som nämns i punkt 58 ovan endast gäller för bedömningen av huruvida en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning enligt artikel 267 FEUF. Härav kan man inte sluta sig till att de villkor som gällde för tillsättningen av de domare som utgör den hänskjutande domstolen nödvändigtvis ska anses uppfylla kravet på tillgång till en oavhängig, opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU eller i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 74).

62

Det kan finnas skäl för en annan bedömning än den som följer av punkterna 57–61 ovan under sådana omständigheter där andra faktorer – utöver rent personliga förhållanden rörande den eller de domare som formellt har framställt en begäran enligt artikel 267 FEUF – kan påverka det sätt som den hänskjutande domstolen där dessa domare tjänstgör fungerar och således bidra till att undergräva domstolens oavhängighet och opartiskhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 75).

63

Begäran om förhandsavgörande kan därmed tas upp till sakprövning.

64

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i hur dels förordning nr 1083/2006, dels förordning nr 1303/2013, som upphävt och ersatt förordning nr 1083/2006, ska tolkas. Vidare har den hänskjutande domstolen ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida dessa förordningar utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken medel, som härrör från unionsbudgeten och som tagits emot av en mottagare av program som samfinansieras av unionen, inte kan undantas från konkursboets tillgångar då den bank där medlen satts in försätts i konkurs.

65

Följande framgår emellertid av utredningen i målet vid EU-domstolen. Medan det första och det tredje bidragsavtalet avser projekt som stöds av Eruf respektive av Sammanhållningsfonden, vilka således regleras bland annat av bestämmelserna i förordning nr 1083/2006, upphävd och ersatt av förordning nr 1303/2013, så avser det andra bidragsavtalet ett landsbygdsutvecklingsprogram som stöds av EJFLU och som bland annat regleras av förordning nr 1698/2005, upphävd och ersatt av förordning nr 1305/2013, samt av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, 2005, s. 1). Sistnämnda förordning har upphävts och ersatts av förordning nr 1306/2013.

66

Vidare framgår även följande av utredningen i målet vid EU-domstolen. Det är visserligen riktigt att bidragsavtalen undertecknades efter det att förordningarna nr 1083/2006 och nr 1698/2005 upphävts den 1 januari 2014. Inte desto mindre är det även fortsättningsvis bestämmelserna i förordningarna nr 1083/2006 och nr 1698/2005 som reglerar dessa bidragsavtal, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 152 i förordning nr 1303/2013 respektive i artikel 88 i förordning nr 1305/2013. De projekt som är föremål för dessa avtal, enligt vad som anges i beslutet om hänskjutande, avser nämligen perioden 2007–2013, och projekten har godkänts på grundval av nämnda förordningar nr 1083/2006 och 1698/2005. Vidare innehåller förordning nr 1306/2013 inte någon övergångsbestämmelse såsom artikel 88 i förordning nr 1305/2013, och förordning nr 1290/2005 har, enligt artiklarna 119 och 121 i förordning nr 1306/2013, upphävts från och med den 1 januari 2014, vilket innebär att det andra bidragsavtalet regleras av tillämpliga bestämmelser i förordning nr 1306/2013.

67

Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 led 5 och 3, 4, 57, 70 samt 80 i förordning nr 1083/2006, artiklarna 11, 54, 56 och 58 i förordning nr 1306/2013 samt artiklarna 2 i), 3, 4 och 72.1 i förordning nr 1698/2005 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det inte är möjligt för en enhet som fått medel inom ramen för program som samfinansieras genom unionsbudgeten, då dessa medel satts in på ett konto i en bank som därefter försatts i konkurs, att utverka att dessa medel undantas från bankens konkursbo, samt enligt vilken det inte föreskrivs att sådana medel ska undantas från konkursboet.

68

Tillgångar som lämnar unionsbudgeten och som görs tillgängliga för medlemsstaterna inom ramen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden kan inte, när de väl har betalats ut, anses utgöra unionens tillgångar i den mening som avses i artikel 1 sista meningen i protokollet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2018, Dell'Acqua, C‑370/16, EU:C:2018:344, punkt 40).

69

EU-domstolen har redan slagit fast, vad gäller förordning nr 1083/2006, att de utbetalningar som kommissionen gjort till medlemsstaterna ur strukturfonderna och Sammanhållningsfonden medför en överföring av tillgångar från unionsbudgeten till medlemsstaternas budgetar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2018, Dell'Acqua, C‑370/16, EU:C:2018:344, punkt 39).

70

Vidare framgår det av artiklarna 34–37 i förordning nr 1306/2013 att de utbetalningar som kommissionen gör inom ramen för landsbygdsutvecklingsprogram som stöds av EJFLU också medför en överföring av tillgångar från unionsbudgeten till medlemsstaternas budgetar.

71

De medel som kommunen i förevarande fall mottagit enligt bidragsavtalen och som sedan satts in på konto i banken, kan således inte kvalificeras som unionens tillgångar i den mening som avses i artikel 1 sista meningen i protokollet, vilket skulle motivera att de inte utan tillstånd från Europeiska unionens domstol kan bli föremål för några administrativa eller rättsliga tvångsåtgärder, i den mening som avses i denna bestämmelse.

72

Ingen av de bestämmelser som avses i punkt 67 ovan ålägger för övrigt medlemsstaterna en skyldighet att anta nationella bestämmelser som gör det möjligt att undanta medel från en banks konkursbo, enbart av det skälet att medlen satts in på konto i banken av någon som är mottagare av ett program som samfinansieras genom unionsbudgeten.

73

Vad för det första gäller artikel 57.1 i förordning nr 1083/2006, vars innehåll i huvudsak motsvarar innehållet i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, konstaterar EU-domstolen följande. Av ordalydelsen i dessa bestämmelser framgår i huvudsak att medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten ska se till att en samfinansierad insats får behålla sitt stöd från den aktuella fonden endast om den, inom fem år efter det att den har slutförts, inte är föremål för någon betydande förändring som påverkar dess karaktär eller villkoren för dess genomförande eller som följer antingen av att ägandeförhållandena för en infrastruktur förändras eller av att en produktionsverksamhet upphör.

74

Att den skyldighet som avses i punkt 72 ovan skulle föreligga framgår emellertid varken av nämnda artikel 57 eller av nämnda artikel 72.1.

75

Vad för det andra gäller artikel 70 i förordning nr 1083/2006, vars innehåll i huvudsak motsvarar innehållet i artiklarna 54, 56 och 58 i förordning nr 1306/2013, innebär denna artikel bland annat en skyldighet för medlemsstaterna att betala tillbaka de förlorade beloppen till unionens allmänna budget, när det har fastställts att förlusten har åsamkats på grund av fel eller försummelse från deras sida.

76

Det framgår emellertid varken av ordalydelsen i artikel 70, eller av ordalydelsen i artiklarna 54, 56 och 58 i förordningen, att någon sådan skyldighet som den som avses i punkt 72 ovan skulle vara för handen.

77

Det har för övrigt ingalunda gjorts gällande att Republiken Polen skulle ha begått något fel eller någon försummelse vid förvaltningen eller kontrollen av de aktuella operativa programmen som skulle kunna motivera en eventuell tillämpning av nämnda artikel 70.

78

Vad för det tredje gäller artikel 80 i förordning nr 1083/2006, som motsvarar artikel 11 i förordning nr 1306/2013, framhåller EU-domstolen följande. Visserligen framgår det av dessa bestämmelsers ordalydelse att mottagarna av ett offentligt bidrag ska motta detsamma i dess helhet. Inte desto mindre innebär dessa bestämmelser inte i sig att medlemsstaterna åläggs den skyldighet som avses i punkt 72 ovan.

79

Det framgår för övrigt av den hänskjutande domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna (se punkt 35 ovan) att de aktuella beloppen faktiskt betalats ut till kommunen av de nationella myndigheterna, i enlighet med bidragsavtalen.

80

För det fjärde ska det påpekas att den skyldighet som avses i punkt 72 ovan varken framgår av artiklarna 3 och 4 i förordning nr 1083/2006 eller av artiklarna 3 och 4 i förordning nr 1698/2005. I dessa artiklar anges nämligen endast, i allmänna ordalag, de mål, instrument och uppdrag för fonderna som avses i artikel 1 första stycket i förordning nr 1083/2006 samt Ejflus uppgifter och mål.

81

För det femte ska det slutligen påpekas att denna skyldighet inte heller framgår av artikel 2 led 5 i förordning nr 1083/2006 eller av artikel 2 i) i förordning nr 1698/2005, som endast definierar begreppet offentliga utgifter.

82

Det är visserligen riktigt – såsom den hänskjutande domstolen i huvudsak har påpekat – att en eventuell omöjlighet att återkräva de aktuella beloppen i vissa fall kan hindra att det mål som eftersträvas med tillämplig unionslagstiftning uppnås, eller till och med medföra en skyldighet för mottagaren av dessa belopp att återbetala dem.

83

Detta kan emellertid inte motivera att denna lagstiftning tolkas på ett sätt som strider mot lydelsen. Enligt fast rättspraxis får en tolkning av en unionsbestämmelse inte leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse förlorar all ändamålsenlig verkan. När innebörden av en unionsbestämmelse otvetydigt framgår av själva lydelsen av bestämmelsen, kan EU-domstolen inte avvika från denna tolkning (dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND, C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 39).

84

Avslutningsvis påpekar EU-domstolen även följande. Den omständigheten att det i förekommande fall enligt unionsrätten inte finns någon sådan skyldighet som avses i punkt 72 ovan, påverkar inte frågan huruvida det enligt polsk rätt eventuellt är möjligt att undanta de aktuella beloppen från bankens konkursbo.

85

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 2 led 5 och 3, 4, 57, 70 samt 80 i förordning nr 1083/2006, artiklarna 11, 54, 56 och 58 i förordning nr 1306/2013 samt artiklarna 2 i), 3, 4 och 72.1 i förordning nr 1698/2005 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det inte är möjligt för en enhet som fått medel inom ramen för program som samfinansieras genom unionsbudgeten, då dessa medel satts in på ett konto i en bank som därefter försatts i konkurs, att utverka att dessa medel undantas från bankens konkursbo, samt enligt vilken det inte föreskrivs att sådana medel ska undantas från konkursboet.

86

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artiklarna 2 led 5 och 3, 4, 57, 70 samt 80 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 423/2012 av den 22 maj 2012, artiklarna 11, 54, 56 och 58 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008, samt artiklarna 2 led i, 3, 4 och 72.1 i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling,

ska tolkas så, att

de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det inte är möjligt för en enhet som fått medel inom ramen för program som samfinansieras genom Europeiska unionens budget, då dessa medel satts in på ett konto i en bank som därefter försatts i konkurs, att utverka att dessa medel undantas från bankens konkursbo, samt enligt vilken det inte föreskrivs att sådana medel ska undantas från konkursboet.