1.

Sławomir Andrzej Zdziaszek, en polsk medborgare, är föremål för en europeisk arresteringsorder som har utfärdats av den rättsliga myndigheten i Polen. Denna myndighet har begärt att Sławomir Andrzej Zdziaszek, som för närvarande är frihetsberövad i Nederländerna, ska överlämnas för verkställighet av två fängelsestraff på ett år och sex månader, respektive tre år och sex månader.

2.

Dessa påföljder har utdömts genom en dom som fastställer en kumulativ påföljd, och som ligger till grund för den aktuella europeiska arresteringsordern (nedan kallad dom som fastställer en kumulativ påföljd). Denna dom som fastställer en kumulativ påföljd rör inte den berörda personens skuld utan avser enbart sammanläggning och ändring av tre påföljder som utdömts tidigare. Påföljden på ett och ett halvt år utgör en sammanläggning av två påföljder som utdömts för Sławomir Andrzej Zdziaszek genom två olika förfaranden. Påföljden på tre år och sex månader utgör en nedsättning av en påföljd på fyra år som utdömts för Sławomir Andrzej Zdziaszek genom en tidigare dom (nedan kallad den ursprungliga domen). Denna nedsättning av påföljden ägde rum till följd av en lagändring till förmån för den berörda personen.

3.

Den hänskjutande domstolen har noterat att formuläret för den europeiska arresteringsordern enbart innehåller uppgifter avseende den dom som fastställer en kumulativ påföljd. Av de kompletterande uppgifter som lämnats till den hänskjutande domstolen framgår att Sławomir Andrzej Zdziaszek företräddes i vederbörlig ordning i det överklagandeförfarande som resulterade i den ursprungliga domen, vilken han hade kännedom om. Sławomir Andrzej Zdziaszeks rätt till försvar i första instans har inte iakttagits enligt den hänskjutande domstolen.

4.

Enligt den nationella lagstiftning genom vilken artikel 4a i Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (nedan kallat rambeslutet) ( 2 ) införlivats, ska behöriga nederländska myndigheter vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder om den person som arresteringsordern avser inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, ( 3 ) såvida inte en av de situationer som anges i den nationella bestämmelsen föreligger.

5.

Under dessa förhållanden söker den hänskjutande domstolen klarhet i om begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” omfattar det förfarande som resulterade i domen som fastställer en kumulativ påföljd, trots att skuldfrågan inte prövades därigenom. Den hänskjutande domstolen avser således att fastställa om iakttagandet av den berörda personens processuella rättigheter ska bedömas med hänsyn till detta förfarande, eller om det förfarande som ledde till den ursprungliga domen ska beaktas.

6.

Om det förfarande som ledde till den ursprungliga domen ska beaktas söker den hänskjutande domstolen klarhet i verkningarna av den omständigheten att Sławomir Andrzej Zdziaszek inte företräddes effektivt i första instans.

7.

Den hänskjutande domstolen söker även klarhet i huruvida den kan vägra att verkställa den aktuella europeiska arresteringsorden av det skälet att varken det formulär den åtföljs av eller de kompletterande uppgifter som lämnats visar att förevarande mål omfattas av en av de situationer som anges i artikel 4a.1 led a–d i rambeslutet.

8.

Till grund för dessa frågor ligger det egenartade införlivandet av den sistnämnda bestämmelsen i nederländsk rätt. Genom artikel 4a.1 i rambeslutet har en möjlighet att vägra att överlämna en person som dömts i sin utevaro införts, såvida inte den utfärdande rättsliga myndigheten har kunnat säkerställa att vederbörandes processuella rättigheter har iakttagits. För det fall att någon av de fyra situationer som föreskrivs i denna bestämmelse föreligger, är den verkställande rättsliga myndigheten emellertid skyldig att verkställa den europeiska arresteringsordern. Den nationella lagstiftningen kullkastar emellertid denna fakultativa logik genom att förbjuda den nationella domstolen att överlämna den berörda personen i de fall då ingen av dessa situationer föreligger.

9.

I artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( 4 ) (nedan kallad Europakonventionen) anges följande:

”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. …”

10.

I artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

…”

11.

Enligt artikel 48.2 i stadgan ska ”[v]ar och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse … garanteras respekt för rätten till försvar”.

12.

I artikel 1.1 i rambeslutet definieras den europeiska arresteringsordern som ”ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd”.

13.

I artikel 1.2 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut”.

14.

I artikel 1.3 föreskrivs att nämnda rambeslut ”[inte] påverkar … skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i [FEU]”.

15.

Artikel 4a i rambeslutet infördes genom rambeslut 2009/299, för att precisera skälen till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen. I denna artikel föreskrivs följande:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning

2.   Om en europeisk arresteringsorder utfärdas … enligt villkoren i punkt 1 d och den berörda personen inte dessförinnan mottagit någon officiell information om att det försiggår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne, får denna person när denne informeras om innehållet i den europeiska arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av domen innan personen i fråga överlämnas. … Tillhandahållandet av domen till den berörda personen] får varken betraktas som ett formellt delgivande av domen eller påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller överklagande.

3.   Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 d och denna person har begärt förnyad prövning eller överklagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess att dessa förfaranden avslutats i enlighet med lagen i den utfärdande medlemsstaten, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran. …”

16.

I artikel 8.1 i rambeslutet föreskrivs att den europeiska arresteringsordern ska innehålla följande uppgifter:

”…

…

…”

17.

I artikel 15, med rubriken ”Beslut om överlämnande”, i rambeslutet föreskrivs följande:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.   Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, …

…”

18.

Led d i bilagan (”EUROPEISK ARRESTERINGSORDER”) till rambeslutet har, till följd av ändringen genom rambeslut 2009/299, följande lydelse:

19.

Genom Overleveringswet (lagen om överlämnande) av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195, nedan kallad OLW) införlivades rambeslutet med nederländsk rätt. I artikel 12 i nämnda lag föreskrivs att ”[ö]verlämnande får inte ske om den europeiska arresteringsordern är avsedd att verkställa ett avgörande varvid den tilltalade inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte anges i den europeiska arresteringsordern, i enlighet med den utfärdande statens processrätt”, att en av de fyra situationer som anges i samma bestämmelse föreligger. Dessa situationer anges i punkterna a–d i artikel 12 OLW och motsvarar leden a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet.

20.

Punkt D i bilaga 2 till OLW, med rubriken ”Formulär för europeisk arresteringsorder enligt artikel 2.2 OLW”, motsvarar punkt d i bilagan till rambeslutet.

21.

Den 17 januari 2017 ingavs en ansökan om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 12 juni 2014 av Sąd Okręgowy w Gdańsku (regionsdomstolen i Gdańsk, Polen) till den hänskjutande domstolen.

22.

Den europeiska arresteringsordern syftar till att den polske medborgaren Sławomir Andrzej Zdziaszek ska gripas och överlämnas till Polen för verkställighet av två fängelsestraff på ett år och sex månader (avseende gärningarna 1 och 2 ( 5 )), och tre år och sex månader (avseende gärningarna 3–5 ( 6 )).

23.

I den europeiska arresteringsordern hänvisas till en kumulativ dom som meddelades den 25 mars 2014 av Sąd Rejonowy w Wejherowie (Regiondomstolen i Wejherowo, Polen), genom vilken dessa två påföljder utdömdes (domen som fastställer en kumulativ påföljd). Genom denna dom sammanlades det fängelsestraff Sławomir Andrzej Zdziaszek dömts till avseende gärningarna 1 och 2 genom Sąd Rejonowy w Wejherowies (Distriktsdomstolen i Wejherowo) lagakraftvunna dom av den 21 april 2005, och genom Sąd Rejonowy w Gdynis (Distriktsdomstolen i Gdynia, Polen) lagakraftvunna dom av den 16 juni 2006, till ett fängelsestraff på ett år och sex månader. Genom samma dom nedsattes även ett fängelsestraff på fyra år som Sławomir Andrzej Zdziaszek dömts till avseende gärningarna 3–5 genom Sąd Rejonowy w Wejherowies (Distriktsdomstolen i Wejherowo) lagakraftvunna dom av den 10 april 2012 till ett fängelsestraff på tre år och sex månader. Denna ändring skedde på grund av att en lagändring till den berörda personens fördel.

24.

Genom beslut av den 11 april 2017 avslog den hänskjutande domstolen begäran om överlämnande av Sławomir Andrzej Zdziaszek, såvitt fängelsestraffet avsåg gärning 1, då denna gärning inte är straffbar enligt nederländsk rätt, och vilandeförklarade verkställigheten av den europeiska arresteringsordern såvitt fängelsestraffet avsåg gärning 2, för att inhämta kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten.

25.

Således avser förevarande begäran om förhandsavgörande endast domen som fastställer en kumulativ påföljd i den del den avser nedsättning av påföljden för gärningarna 3–5.

26.

Sławomir Andrzej Zdziaszek var inte personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till den dom som fastställer en kumulativ påföljd. I den europeiska arresteringsordern anges emellertid att han hade kännedom om den planerade förhandlingen och gav i uppdrag åt ett juridiskt ombud att försvara honom.

27.

Av beslutet om hänskjutande framgår närmare bestämt att Sławomir Andrzej Zdziaszek kallades till en första förhandling den 28 januari 2014 på den adress han hade uppgett. Han hämtade inte ut kallelsen och närvarade inte vid förhandlingen. Sąd Rejonowy w Wejherowie (Distriktsdomstolen i Wejherowo) utsåg ex officio en advokat och vilandeförklarade målet. Sławomir Andrzej Zdziaszek kallades på samma sätt till en andra förhandling den 25 mars 2014. Han närvarade inte vid förhandlingen men hans advokat deltog vid förhandlingen, varvid den dom som fastställer en kumulativ påföljd meddelades.

28.

Trots att dessa faktiska omständigheter är utredda anser den hänskjutande domstolen att den omständighet som avses i artikel 4a.1 första meningen och led b i rambeslutet inte är vid handen, eftersom det inte har visats att den person med avseende på vilken ett överlämnade har begärts ”hade kännedom om den planerade förhandlingen” eller att han eller hon ”hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen”.

29.

Genom den första tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen att det ska fastställas huruvida den förhandling som ledde till domen som fastställer en kumulativ påföljd utgör en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet. Om det förhåller sig på så sätt kommer den hänskjutande domstolen att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern.

30.

Om den dom som fastställer en kumulativ påföljd däremot inte är relevant för tillämpningen av artikel 4a.1 i rambeslutet anser den hänskjutande domstolen att det ska undersökas huruvida Sławomir Andrzej Zdziaszek var personligen närvarande i ett tidigare skede av förfarandet och, om så inte var fallet, huruvida någon av de omständigheter som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet är för handen.

31.

Enligt den hänskjutande domstolen avser de uppgifter som lämnats i den europeiska arresteringsordern inte den ursprungliga domen.

32.

Genom den andra frågan ska det fastställas huruvida den hänskjutande domstolen i detta sammanhang får vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern.

33.

Om så inte är fallet anser den hänskjutande domstolen att det med hänsyn till den ursprungliga domen ska fastställas om förevarande mål omfattar någon av de omständigheter som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet.

34.

Den hänskjutande domstolen anser i detta avseende att Sławomir Andrzej Zdziaszek inte var närvarande vid den förhandling som resulterade i avgörandet i första instans och att ingen av de omständigheter som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet föreligger med avseende på förfarandet i första instans.

35.

Vad gäller överklagandet var Sławomir Andrzej Zdziaszek inte närvarande vid förhandlingen. Han kallades emellertid vederbörligen till förhandlingen och hans ombud var närvarande vid den förhandlingen. Den hänskjutande domstolen har därav dragit slutsatsen att Sławomir Andrzej Zdziaszek ”hade kännedom om den planerade förhandlingen” för överklagandet och att han ”hade gett i uppdrag … att försvara honom”.

36.

Den hänskjutande domstolen söker för det tredje även klarhet i huruvida överklagandet utgör en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut.

37.

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (domstol i första instans, Amsterdam) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

38.

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

39.

Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen anfört att de frågor som ställs avser en tolkning av ett rambeslut som omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget. Den har även påpekat att den berörda personen hölls frihetsberövad i Nederländerna, i avvaktan på att det avgörs huruvida han ska överlämnas. EU-domstolens brådskande svar har således en direkt och avgörande inverkan på hur länge den berörda personen kommer att hållas frihetsberövad.

40.

Den 8 juni 2017 beslutade EU-domstolen (femte avdelningen) att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan.

41.

Klaganden i det nationella målet Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten i Ned erländerna), svaranden i det nationella målet Sławomir Andrzej Zdziaszek, den nederländska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Den polska regeringen har inkommit med ett skriftligt svar på de frågor som EU-domstolen ställt avseende tillämplig polsk lagstiftning.

42.

Åklagarmyndigheten, Sławomir Andrzej Zdziaszek, den nederländska, den irländska och den polska regeringen, samt kommissionen utvecklade sina ståndpunkter vid den muntliga förhandlingen den 11 juli 2017.

43.

Genom den första frågan söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida det förfarande som ledde till den dom som fastställer en kumulativ påföljd, varigenom skuldfrågan inte har prövats, utgör en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 första meningen i rambeslutet. För att besvara denna fråga kommer jag först att analysera begreppet fällande dom i brottmål, som utgör en förutsättning för en ”verkställbar dom” och en ”förhandling som ledde till beslutet”. Jag kommer därefter att granska den särskilda karaktären hos en dom som fastställer en kumulativ påföljd (A).

44.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att fastställa, med avseende på verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, vilka slutsatser som kan dras av att de uppgifter som lämnats av den utfärdande rättsliga myndigheten är bristfälliga. Denna fråga kan formellt förstås på så sätt att den avser det antal gånger den verkställande rättsliga myndigheten kan begära att få lämpliga uppgifter av den utfärdande rättsliga myndigheten eller den längsta tillåtna perioden för ”pendlingen” mellan dessa två domstolar, särskilt med beaktande av de tidsfrister som är tillämpliga på verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. På ett mindre iögonfallande sätt ligger det problematiska införlivandet av artikel 4a i rambeslutet med nederländsk rätt till grund för denna fråga. (B).

45.

Den hänskjutande domstolen önskar genom sin tredje fråga få klarhet i huruvida begreppet ”förhandlingen som ledde till beslutet”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet, hänvisar till ett överklagande som har inneburit en prövning av själva sakfrågan och har lett till att den fällande dom som meddelades i första instans, som den europeiska arresteringsordern avser att verkställa, har fastställts. Denna fråga avser att avgöra huruvida ett effektivt skydd av den berörda personens rätt till försvar under överklagandet kan avhjälpa eventuella brister i första instans (C).

46.

De parter som har ingett skriftliga yttranden och som har deltagit i förhandlingen delar i huvudsak uppfattningen att ett förfarande som enbart leder till att påföljden ändras utan att skuldfrågan prövas, inte utgör en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet.

47.

Mot den bakgrunden vittnar såväl de skriftliga yttrandena som de muntliga anförandena om att det inte råder någon enighet om vad som avses med ”själva sakfrågan”. Det verkar inte råda något tvivel om att ett förfarande som avser skuldfrågan och påföljden utgör ett förfarande rörande själva sakfrågan. Hur förhåller det sig emellertid med ett förfarande som enbart avser påföljden, en ändring eller nedsättning av denna? Utgör en prövning av skuldfrågan en oumbärlig del av förfarandet för att detta ska kunna betecknas som ett förfarande rörande själva sakfrågan?

48.

Sławomir Andrzej Zdziaszek har anfört att när ändringen av påföljden inte utgör en enkel räkneoperation, ska ett förfarande som hör samman därmed anses som en ”förhandling som ledde till beslutet”. Den måste således uppfylla de krav som ställs i artiklarna 47 och 48 i stadgan och i artikel 6 i Europakonventionen.

49.

Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten) har påpekat att för att ge en bättre garanti för rätten till försvar ska prövningen hänföra sig till ett avgörande avseende skuldfrågan. En motsatt uppfattning skulle innebära en risk för att den berörda personen kan överlämnas utan att rätten till försvar har iakttagits under tidigare skeden av förfarandet.

50.

På liknande sätt har den nederländska regeringen föreslagit att den första tolkningsfrågan ska besvaras nekande. Den har anfört att prövningen ska hänföra sig till ett förfarande avseende sakfrågan som har lett till en fällande dom. Detta förutsätter att domstolen har uttalat sig om skuldfrågan. Ett förfarande varvid fängelsestraff sammanläggs eller ändras omfattas således inte av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”.

51.

Den irländska och den polska regeringen har också föreslagit att den första tolkningsfrågan ska besvaras nekande. Eftersom frågan om den berörda personens skuld inte har prövats under det förfarande som ledde till den dom som fastställer en kumulativ påföljd kan sistnämnda förfarande inte utgöra en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet. Enligt den irländska regeringen strider en mikroanalys av kumulationsförfarandet mot principen om ömsesidigt förtroende. Enligt den polska regeringen skulle det innebära en utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslutet om ett förfarande som ledde till en dom som fastställer en kumulativ påföljd inkluderades i ovannämnda begrepp. Den polska regeringen anser att begreppet ”sakfrågan” omfattar fastställandet av de faktiska omständigheterna och prövningen av skuldfrågan, det vill säga omständigheter som har prövats i sista hand under det överklagande som resulterade i den ursprungliga domen.

52.

Kommissionen anser att det är svårt att föreställa sig att kontrollen enligt artikel 4a i rambeslutet kan avse ett förfarande i vilket enbart påföljden ändras, medan det förfarande som resulterade i den ursprungliga fällande domen inte omfattas därav. Däremot omfattas ett förfarande som leder till en ändring av den ursprungliga påföljden samtligt som det medför en möjlighet för den berörda personen att göra gällande sina argument, av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”.

53.

Jag delar inte uppfattningen att enbart skuldfrågan är relevant vid prövningen av ”sakfrågan”, och att frågan rörande fastställandet av påföljden ska undantas därifrån. Begreppet fällande dom i brottmål, som är relevant såväl för begreppet ”verkställbar dom” som för begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” (som förekommer i artiklarna 4a.1, respektive 8.1 i rambeslutet), innehåller två delar, en del avseende skulden och en avseende påföljden (1). I den mån påföljden bestäms genom en dom som fastställer en kumulativ påföljd, omfattas den domen av begreppet fällande dom i brottmål (2). Vid tillämpningen av artikel 4a i rambeslutet ska det emellertid kontrolleras huruvida det förfarande som resulterade i nämnda dom ger domstolen behörighet att efter eget skön avgöra de konkreta formerna för att ändra påföljden (3). Försåvitt en sådan behörighet föreligger i förevarande fall, utgör det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet (4).

54.

När den europeiska arresteringsordern avser verkställighet av en påföljd förutsätter den att en fällande dom i brottmål har meddelats. Sistnämnda dom omfattar normalt två delar, nämligen en del avseende fastställandet av den berörda personens skuld, och följaktligen även en del avseende utdömandet av ett straff. ( 7 ) Dessa två delar utgör således ”sakfrågan” i målet, antingen gemensamt (sakfrågan i sin helhet) eller var för sig (en del av sakfrågan).

55.

Dessa två delar ska framgå av den europeiska arresteringsordern. De utfärdande rättsliga myndigheterna är nämligen skyldiga att lämna uppgifter inte enbart om de brott som har begåtts, utan även om de påföljder som faktiskt har utdömts. Detta är nödvändigt vid bedömningen av huruvida den utfärdande rättsliga myndigheten kan tillämpa den europeiska arresteringsordern i ett konkret fall med beaktande av det brott som begåtts ( 8 ) och det straff som utdömts. ( 9 ) Dessa uppgifter är även viktiga vid bedömningen av om det föreligger obligatoriska skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder. ( 10 )

56.

Vad gäller begreppet verkställbar dom vid tillämpningen av i artikel 8.1 c i rambeslutet, rör det sig om en dom som enligt tillämplig nationell lagstiftning möjliggör för de behöriga myndigheterna att verkställa det fängelsestraff som utdömts för den berörda personen. Vad som utgör en sådan dom i ett enskilt fall beror på två faktorer, nämligen medlemsstatens förfaranderegler och tillämpningen av dessa i det enskilda fallet av (eller med avseende på) den berörda personen. ( 11 )

57.

När en dom utgör den handling som medför att en frihetsberövande påföljd blir verkställbar, ska den per definition avse påföljden. Frågan i förevarande mål är huruvida ett avgörande som enbart avser påföljden kan anses utgöra en ”verkställbar dom” i den mening som avses i rambeslutet. Detta kommer att prövas i det följande.

58.

Den dom som fastställer en kumulativ påföljd som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern i förevarande mål utmärker sig i två olika hänseenden.

59.

För det första sammanläggs genom denna dom två viktiga avgöranden i en enda handling. Härvid (i) ackumuleras de påföljder som utdömts tidigare (och för sig) för gärningarna 1 och 2 och (ii) varaktigheten av det straff som utdömts tidigare och kumulativt för gärningarna 3–5 minskas.

60.

För det andra, vad gäller gärningarna 3–5, nedsätts genom den dom som fastställer en kumulativ påföljd enbart den påföljd som utdömts utan att skuldfrågan, vilken bedömts tidigare i den ursprungliga domen, prövas.

61.

Det framgår såväl av beslutet om hänskjutande som av den polska regeringens förklaringar att nedsättningen skedde med anledning av en lagändring till den berörda personens fördel som inträdde mellan meddelandet av den ursprungliga domen och avkunnandet av den dom som fastställer en kumulativ påföljd.

62.

Den polska regeringen bekräftade vid förhandlingen att den dom som fastställer en kumulativ påföljd innebar att den ursprungliga domen ersattes.

63.

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning härav, är det således utrett att avgörandet avseende påföljden, som utgörs av den dom som fastställer en kumulativ påföljd, är den enda juridiska handling som gör det möjligt att beröva Sławomir Andrzej Zdziaszek friheten under den period som anges där. De två delarna av den fällande domen avseende Sławomir Andrzej Zdziaszek prövades senast vid två olika förfaranden, nämligen det förfarande som resulterade i den ursprungliga domen vad gäller skuldfrågan och det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd vad gäller den påföljd som slutligen utdömdes.

64.

I det följande ska karaktären av det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd prövas.

65.

Det ska erinras om att Europiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i likhet med Sławomir Andrzej Zdziaszek och kommissionen, skiljer mellan två typer av förfaranden som leder till att kumulativa påföljder utdöms: (i) förfaranden som inte ger domstolen något utrymme för skönsmässiga bedömningar och under vilka domstolen enbart kan göra enkla beräkningskalkyler, och (ii) de förfaranden vid vilka domstolen har ett utrymme för skönsmässiga bedömningar. Medan den första typen av förfaranden inte omfattas av artikel 6 i Europakonventionen, förhåller det sig annorlunda vad gäller den andra typen av förfaranden. ( 12 )

66.

Vid fastställandet av karaktären av det aktuella förfarandet ska följande aspekter beaktas.

67.

När domstolen ska begränsa sig till att mekaniskt tillämpa en föreskrift i lag som inte ger något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller formerna för nedsättning av påföljden, kan ett sådant förfarande inte anses utgöra en förhandling i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet. Den berörda personen har nämligen ingen möjlighet att göra gällande sina processuella rättigheter för att påverka resultatet av en sådan mekanisk tillämpning av lagen.

68.

Det förhåller sig annorlunda i ett förfarande där domstolen har ett utrymme för skönsmässig bedömning. I detta avseende uppstår bland annat följande frågor. Har det kommit fram nya uppgifter som domstolen måste urskilja och beakta (till exempel den berörda personens beteende efter den ursprungliga fällande domen, den bedömning som har gjorts av kriminalvårdsmyndigheterna i detta avseende etcetera)? Ska en förhandling hållas vid förfarandet som resulterar i en ändring av påföljden? Kan ett nytt avgörande angående ändringen av påföljden överklagas? I synnerhet och framför allt: har domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning under hela förfarandet?

69.

Om dessa frågor besvaras jakande, särskilt den sistnämnda, anser jag att det är fråga om ett förfarande i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet. Dessa processuella bestämmelser möjliggör för den berörda personen att påverka fastställandet av påföljden. Den effektivitet med vilken den berörda personen kan göra gällande sina processuella rättigheter är av vital betydelse i detta avseende.

70.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd i förevarande fall ger den nationella domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning. Mot bakgrund av de uppgifter som ingetts till domstolen i förevarande mål tycks den polska domstolen har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning i ett förfarande som resulterat i en dom som fastställer en kumulativ påföljd.

71.

Under förhandlingen bekräftade den polska regeringen att en domstol som meddelar en dom som fastställer en kumulativ påföljd, även om den inte prövar skuldfrågan, har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa (eller ändra) en kumulativ påföljd inom de gränser som följer av de påföljder som utdömts genom tidigare underliggande domar.

72.

Den polska regeringen vägrar emellertid att beteckna det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd som en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet, eftersom utgången av det förfarandet fortfarande är till fördel för den berörda personen. Den polska regeringen anser att varaktigheten av den påföljd som slutgiltigt utdöms nödvändigtvis kommer att vara kortare är den som skulle följa av att sammanlägga påföljder som kan kumuleras. På samma sätt kommer påföljden nödvändigtvis att vara mildare efter en nedsättning än den tidigare utdömda påföljden.

73.

Jag delar inte den uppfattningen att det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd inte omfattas av artikel 4a i rambeslutet.

74.

Om ändringen av påföljden alltid kommer att innebära en nedsättning av den ursprungliga påföljden är det av yttersta vikt för den berörda personen att vederbörande kan plädera för maximal nedsättning av påföljden.

75.

Låt oss till exempel föreställa oss en situation där den nationella domstolen har anmodats att sammanlägga tre påföljder på fem, fyra och tre år som utdömts tidigare. Låt oss även föreställa oss att det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen förfogar över ger den en möjlighet att fastställa den kumulativa påföljden till ett fängelsestraff på såväl fem som tolv år. Det stämmer att slutresultatet per definition kommer att vara fördelaktigare för den berörda personen, eftersom enbart en sammanläggning av påföljder skulle ha resulterat i en kumulativ påföljd på tolv år. Det finns emellertid en betydande skillnad mellan att utdömas en kumulativ påföljd vars varaktighet närmar sig den nedre gränsen i straffskalan (låt oss säga sex år) eller den övre gränsen i straffskalan (till exempel elva år).

76.

Även om den berörda parten genom sin närvaro kan påverka fastställandet av påföljdens varaktighet, kan varken de garantier som fastställs i artikel 6.1 i Europakonventionen, och följaktligen inte heller de garantier som fastställs i artikel 4a i rambeslutet, åsidosättas genom det aktuella förfarandet.

77.

Såsom anförts ovan saknar den omständigheten att det har kunnat kontrollers huruvida de processuella rättigheterna har iakttagits med avseende på den ursprungliga domen betydelse vad avser den del som avser ”påföljden”, dels av den anledningen att domstolen utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställde den nya påföljden, dels på grund av att det nya avgörandet i detta avseende ersatte det tidigare avgörandet. Den dom som fastställer en kumulativ påföljd har således blivit den enda verkställbara dom som den europeiska arresteringsordern kan grunda sig på.

78.

För att säkerställa att den berörda personens processuella rättigheter har iakttagits ankommer det på den hänskjutande domstolen att i det enskilda fallet kontrollera vilket avgörande som utgör den verkställbara dom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Den hänskjutande domstolen ska i förekommande fall begära ytterligare uppgifter i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet för att fastställa under vilket stadium av förfarandet domstolen utövade ett utrymme för skönsmässig bedömning för att slutligen fastställa varaktigheten av påföljden. Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta sammanhang även kunna pröva om den berörda partens rätt till försvar har iakttagits med hänsyn till det sista skedet i förfarandet i vilket skuldfrågan avgjordes.

79.

I praktiken innebär detta att den utfärdande rättsliga myndigheten ska fylla i delarna c och d i formuläret för den europeiska arresteringsordern avseende det förfarande som omedelbart resulterade i den verkställbara domen.

80.

För att förhindra en eventuell brist på uppgifter och begränsa tillämpningen av artikel 15.2 framstår det enligt min mening som önskvärt att den utfärdande rättsliga myndigheten, främst i del b i formuläret, lämnar alla kompletterande upplysningar som kan vara av värde för den verkställande rättsliga myndigheten för att denna ska kunna säkerställa att den berörda personens rätt till försvar iakttas. Dessa uppgifter kan bland annat avse det sista skedet i förfarandet i vilket domstolen tog ställning till skuldfrågan när denna prövades inom ramen för ett annat förfarande än det varigenom domstolen fastställde påföljden genom att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

81.

Det ska emellertid i detta sammanhang framhållas att det inte ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att granska hela det tidigare straffrättsliga förfarandet i dess helhet.

82.

Såsom åklagarmyndigheten och Nederländernas regering med rätta anfört skulle detta innebära ett ifrågasättande av principen om ömsesidigt förtroende, som är en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet på området, ( 13 ) och ha en negativ inverkan på funktionen hos rambeslutets system.

83.

I artikel 1.3 i rambeslutet erinras nämligen om att det inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU och som de återspeglas i stadgan. Denna skyldighet åligger både den utfärdande och den verkställande medlemsstaten. ( 14 )

84.

Det ska erinras om att samtliga medlemsstater är bundna av Europakonventionen, närmare bestämt av artikel 6.1 däri. Detta innebär att den medlemsstat i viken den utfärdande rättsliga myndigheten är belägen, i förekommande fall, ska avhjälpa de brister som har kunnat uppstå i tidigare skeden av förfarandet.

85.

Om dom har meddelats i den berörda personens utevaro ska den medlemsstat i vilken den utfärdande rättsliga myndigheten är belägen i princip säkerställa en ny förhandling enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning. Det ankommer således på den utfärdande medlemsstaten, som tar emot den person som överlämnats på grundval av den europeiska arresteringsordern, att korrigera eventuella fel i förfarandet. Det åligger inte den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där den verkställande rättsliga myndigheten är belägen att kontrollera eller korrigera samtliga brister i ett förfarande som resulterat i en dom varvid den berörda personen varit personligen närvarande vid förhandlingen.

86.

Det skulle enbart förhålla sig annorlunda om den verkställande rättsliga myndigheten skulle konstatera att det straffrättsliga systemet i den medlemsstat från vilken den europeiska arresteringsorden härrör är så bristfälligt att det inte är möjligt att tillämpa principen om ömsesidigt förtroende, exempelvis av det skälet att det föreligger en allvarlig och konstaterad risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan ( 15 ), eller av den anledningen att domstolarna i en medlemsstat inte längre kan säkerställa rätten till en rättvis rättegång, vilket således utesluter ett automatiskt ömsesidigt erkännande ( 16 ).

87.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan drar jag slutsatsen att ett förfarande som resulterat i en dom som fastställer en kumulativ påföljd, såsom den som är aktuell i det nationella målet, kan utgöra en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet när i) ett fängelsestraff utdömts genom denna verkställbara dom, och ii) den nationella domstolen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid förfarandet angående fastställandet av nämnda fängelsestraff.

88.

Den hänskjutande domstolen söker genom sin andra fråga klarhet i huruvida den får vägra att verkställa den europeiska arresteringsorden om det visar sig att frågan huruvida den berörda personens processuella rättigheter har iakttagits ska bedömas i förhållande till en annan dom än den som anges i den europeiska arresteringsorden, och när det inte på grundval av de ytterligare uppgifter som lämnats enligt artikel 15.2 i rambeslutet kan slås fast huruvida den berörda personens processuella rättigheter har iakttagits.

89.

Den hänskjutande domstolen anser att det under sådana omständigheter är möjligt att vägra verkställighet. Av uttrycket ”såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges” i artikel 4a.1 i rambeslutet kan slutsatsen dras att uppgifter angående huruvida någon av de omständigheter som avses i leden a–d i den bestämmelsen föreligger ska anges under led d i formuläret för den europeiska arresteringsordern, eller åtminstone i enlighet med formuleringarna för de kategorier som anges där.

90.

Sławomir Andrzej Zdziaszek har visserligen inte tagit ställning till den andra frågan, men åklagarmyndigheten anser å sin sida att verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte får vägras om den utfärdande rättsliga myndigheten inte använder formuleringarna i led d i formuläret, såvida de uppgifter som lämnats är användbara.

91.

Den nederländska regeringen anser att den andra frågan avser huruvida den hänskjutande domstolen ska kontrollera den ursprungliga domen med beaktande av artikel 4a i rambeslutet. Den regeringen har föreslagit att denna fråga ska besvaras nekande, eftersom prövningen ska göras med hänsyn till den dom som angetts vara verkställbar i den europeiska arresteringsordern.

92.

Kommissionen har anfört att den verkställande rättsliga myndigheten ska begära uppgifter avseende det sista skedet i det förfarande varigenom sakfrågan har prövats och som resulterat i den slutgiltiga fällande domen. I förevarande fall borde överklagandeförfarandet ha resulterat i den ursprungliga domen. Kommissionen har erinrat om att artikel 4a i rambeslutet under alla omständigheter avser ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet. Enligt kommissionen finns det situationer där den europeiska arresteringsorden, utom i de fyra fall då det föreligger en skyldighet till överlämnande, kan verkställas utan att den berörda personens rätt att närvara vid förhandlingen har åsidosatts. Den verkställande rättsliga myndigheten kan i detta avseende beakta alla tillgängliga uppgifter.

93.

För att besvara den andra tolkningsfrågan kommer jag att göra en åtskillnad mellan den uppenbara aspekt av frågan som avser formerna för att överföra uppgifter mellan de rättsliga myndigheterna (1) och dess bakomliggande sammanhang, till vilket det för övrigt hänvisas i kommissionens ovannämnda svar (2). Jag kommer därefter att förklara varför det är nödvändigt att de verkställande rättsliga myndigheterna bibehåller ett utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av huruvida den berörda partens processuella rättigheter har iakttagits enligt artikel 4a i rambeslutet (3).

94.

Överföringen av uppgifter mellan de två myndigheterna enligt ovannämnda bestämmelse är alltid beroende av de konkreta behoven i varje enskilt fall. Det är således svårt att besvara en sådan fråga abstrakt. Den typ av uppgifter som krävs kommer typiskt sett att vara beroende av det mål som eftersträvas genom att inhämta uppgifterna.

95.

Med hänsyn härtill anser jag att tillvägagångssättet i detta sammanhang kan styras av följande överväganden.

96.

Det ska inledningsvis erinras om att den verkställande rättsliga myndigheten enbart kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall, som är uttömmande uppräknade, då verkställighet ska vägras enligt artikel 3 i rambeslutet eller då verkställighet får vägras enligt artiklarna 4 och 4a i rambeslutet. ( 17 )

97.

Domstolen har även framhållit de formkrav som föreskrivs i artikel 8.1 i rambeslutet som måste vara uppfyllda för att den europeiska arresteringsordern ska vara giltig. En underlåtenhet att uppfylla dessa krav medför i princip att verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras. Innan den behöriga myndigheten vägrar verkställighet (vilket enbart bör ske i undantagsfall) ska den således i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet begära att den utfärdande rättsliga myndigheten utan dröjsmål lämnar alla nödvändiga kompletterande uppgifter. ( 18 )

98.

Det är enbart om den verkställande rättsliga myndigheten med hänsyn till de uppgifter som lämnats enligt artikel 15.2 i rambeslutet och andra eventuella uppgifter som den på annat sätt kunnat erhålla drar slutsatsen att den europeiska arresteringsordern inte har utfärdats i vederbörlig ordning (mot bakgrund av de villkor som föreskrivs i artikel 8.1 i rambeslutet) som den ska underlåta att verkställa densamma.

99.

Vad närmare bestämt gäller artikel 15.2 i rambeslutet ska överföring av uppgifter enligt denna bestämmelse, för det första, göra det möjligt att säkerställa en balans mellan skyldigheten att verkställa en europeisk arresteringsorder ( 19 ) (med beaktande av att denna ska granskas utan dröjsmål, med hänsyn till de frister som fastställs i rambeslutet) och kravet på att skydda den berörda personens processuella rättigheter. Överföringen av uppgifter mellan myndigheterna kan nämligen inte fortgå i all oändlighet. Denna överföring ska göra det möjligt att iaktta fristen på 60 dagar ( 20 ) inom vilken den europeiska arresteringsorden i princip ska verkställas. ( 21 )

100.

För det andra krävs att formerna för ovannämnda överföring säkerställer ett fungerande system. Frågorna ska således ställas på ett så precist och klart sätt som möjligt. Bland annat förefaller det rimligt att ställa en fråga en första gång, och sedan göra en andra prövning och framhålla de aspekter som ska klargöras. Om en sådan överföring av uppgifter inte leder till avsett resultat verkar det enligt min mening rimligt, med hänsyn till ovannämnda mål avseende granskning utan dröjsmål och skyddet av den berörda personens rättigheter, att inte gå längre i det aktiva sökandet av uppgifter.

101.

Detta innebär dock inte att den behöriga myndigheten befrias från skyldigheten att bedöma varje enskilt fall med hänsyn till behovet av att säkerställa att den berörda personens rätt till försvar iakttas.

102.

I förevarande fall önskade den verkställande rättsliga myndigheten ställa kompletterande frågor avseende det förfarande som resulterade i den ursprungliga domen. Den hyste nämligen, såsom den nederländska regeringen påpekat, tvivel avseende nivån på skyddet av Sławomir Andrzej Zdziaszeks rätt till försvar i det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd.

103.

Med detta sagt återspeglas i den andra frågan den mer grundläggande problematiken med införlivandet av artikel 4a i rambeslutet med nederländsk lagstiftning. Jag kommer i det följande att behandla den aspekten av frågan.

104.

I förevarande fall begärdes kompletterande uppgifter i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet för att bedöma huruvida de villkor som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet var för handen. Såsom redan har påpekats föreskrivs i denna bestämmelse fakultativa skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder. ( 22 )

105.

Såsom jag redan anfört tidigare ( 23 ) medför den allmänna regeln i artikel 1.2 i rambeslutet en skyldighet för medlemsstaterna att verkställa en europeisk arresteringsorder ”i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut”.

106.

Genom artikel 4a.1 har en möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder införts, för det fall att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet. Möjligheten att inte verkställa en europeisk arresteringsorder ska grunda sig på den verkställande rättsliga myndighetens prövning av omständigheterna i varje enskilt fall.

107.

Möjligheten att inte verkställa en europeisk arresteringsorder upphör när den verkställande utfärdande myndigheten fastställer att ett enskilt fall motsvarar en av de situationer som anges i leden a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet. I ett sådant fall är det inte möjligt att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder och regeln är återigen att det föreligger en skyldighet att överlämna den berörda personen.

108.

Det kan emellertid noteras att den nationella lagstiftning som det redogjorts för i beslutet om hänskjutande (artikel 12 OLW) omkullkastar innehållet i rambeslutet genom att omvandla ”möjligheten att inte verkställa förutom om a–d föreligger” till en ”skyldighet att inte verkställa såvida inte a–d föreligger)”.

109.

Det sätt på vilket artikel 4a i rambeslutet har införlivats har omvandlat förteckningen över de fyra undantagen från möjligheten att inte verkställa den europeiska arresteringsordern när den berörda personen inte har varit närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, till en uttömmande förteckning över de fall där den verkställande myndigheten enbart kan verkställa den europeiska arresteringsorden när den berörda personen inte personligen har varit närvarande vid förhandlingen. Införlivandet hindrar enligt min mening de verkställande rättsliga myndigheterna från att bedöma samtliga faktiska omständigheter i ett enskilt fall vid prövningen av huruvida den berörda personens processuella rättigheter har iakttagits. Vid en analog tillämpning av den slutsats som domstolen dragit med avseende på fakultativa skäl för att vägra verkställighet enligt artikel 4.6 i rambeslutet anser jag att den verkställande rättsliga myndigheten även ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta sammanhang i fråga om huruvida verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras. ( 24 )

110.

Jag anser följaktligen att artikel 12 OLW utgör ett felaktigt införlivande av artikel 4a i rambeslutet.

111.

Frågan huruvida förteckningen i artikel 4a är uttömmande uppkommer även i förevarande fall. ( 25 ) Är det enbart de omständigheter som anges i leden a–d som medför en möjlighet för den anmodade myndigheten att granska huruvida den berörda personens rätt till försvar har iakttagits? Eller kan denna myndighet hänvisa till andra omständigheter för att kunna verkställa en europeisk arresteringsorder samtidigt som den förvissar sig om att den berörda personens grundläggande rättigheter har iakttagits?

112.

Slutligen ska återigen erinras om att rambeslutet grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande och på den höga grad av förtroende som ska föreligga mellan medlemsstaterna. ( 26 ) Begreppen ömsesidigt erkännande och förtroende får emellertid inte skyla över den vikt som tillmäts iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, i förevarande fall de processuella rättigheterna i rambeslutet och unionsrätten. ( 27 )

113.

Artikel 4a i rambeslutet vittnar om den balans som unionslagstiftaren uppnått mellan ett effektivt överlämnande av personer inom det europeiska rättsliga området å ena sidan, och omfattningen av den kontroll som den verkställande rättsliga myndigheten ska göra å andra sidan. När denna myndighet är övertygad om att de grundläggande rättigheterna har iakttagits med beaktande av, i förekommande fall, den berörda personens beteende, bör den inte hindras av nationell lagstiftning från att fullgöra den skyldighet som åligger nämnda myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 1.2 i rambeslutet.

114.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall där varken uppgifterna i formuläret för den europeiska arresteringsordern eller de uppgifter som nämnda myndighet erhållit av den utfärdande rättsliga myndigheten i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet gör det möjligt att kontrollera huruvida rätten till försvar som tillkommer den berörda person som inte var personligen närvarande vid förhandlingen har iakttagits. Det ankommer på den verkställande rättsliga myndighet som, mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter den har tillgång till, ska bedöma huruvida den berörda personens rätt till försvar har iakttagits, och avgöra huruvida de fakultativa skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet ska tillämpas.

115.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer att prövningen av huruvida de fakultativa skälen för att vägra verkställighet som anges i artikel 4a i rambeslutet är tillämpliga ska genomföras med avseende på ett sådant förfarande som det som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd i det nationella målet. Det ska erinras om att detta följer dels av den omständigheten att i förevarande fall utdömdes en slutgiltig påföljd för Sławomir Andrzej Zdziaszek genom den dom som fastställer en kumulativ påföljd och att den domen således utgör den handling som ligger till grund för att fängelsestraffet kan verkställas, dels av att det verkar som om det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd gav domstolen utrymme för en skönsmässig bedömning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

116.

Av det svar som jag föreslagit på den första frågan framgår emellertid att den verkställande rättsliga myndigheten ska undersöka om rätten till försvar har iakttagits i förhållande till det sista skedet i förfarandet varigenom sakfrågan prövades och som ledde till en verkställbar dom. I förevarande fall förefaller det som om det sista skedet i förfarandet är det skede som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd. Det stämmer att detta förfarande enbart rörde det slutliga fastställandet av påföljden.

117.

Eftersom den hänskjutande domstolen emellertid är av uppfattningen att rätten till försvar inte har iakttagits i detta skede av förfarandet är det enligt min mening överflödigt att utreda huruvida rätten till försvar har iakttagits i det sista skedet av förfarandet där den andra delen av den fällande domen fastställdes, nämligen den berörda personens skuld.

118.

Om domstolen intar en annan ståndpunkt och drar slutsatsen att den ursprungliga domen fortfarande är relevant vid den kontroll som ska genomföras av den verkställande rättsliga myndigheten enligt artikel 4a i rambeslutet hänvisas till min ståndpunkt i målet Tupikas. ( 28 )

119.

Den enda skillnaden mellan ovannämnda och förevarande mål är att, beträffande den ursprungliga domen, anser den hänskjutande domstolen att Sławomir Andrzej Zdziaszek var vederbörligen företrädd vid överklagandet, medan han inte var det i första instans. Eftersom sakfrågan, enligt de uppgifter som har lämnats, prövades vid överklagandet, avhjälper den omständigheten att rätten till försvar iakttagits i detta skede av förfarandet de fel som eventuellt förekommit i tidigare skeden av förfarandet.

120.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan, kvarstår faktum att avgörandet om påföljden i den ursprungliga domen har ersatts och, såsom det erinrats om ovan är den fällande dom som meddelats avseende Sławomir Andrzej Zdziaszek ett resultat av två olika förfaranden. I den mån det har fastställts att hans rätt till försvar inte har iakttagits i det förfarande som resulterade i den dom som fastställer en kumulativ påföljd saknar, enligt min mening, prövningen av huruvida denna rättighet har iakttagits i den ursprungliga domen betydelse enligt min mening.

121.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara Rechtbank Amsterdams (domstol i första instans, Amsterdam) första och andra tolkningsfråga enligt följande:

Begreppet förhandling som ledde till beslutet i den mening som avses i artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att det är tillämpligt på ett förfarande som resulterat i en dom, som fastställer en kumulativ påföljd som det är fråga om i det nationella målet, varvid ett fängelsestraff utdömts genom denna verkställbara dom, och den nationella domstolen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid förfarandet angående fastställandet av nämnda fängelsestraff.

Den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall där varken uppgifterna i formuläret för den europeiska arresteringsordern eller de uppgifter som nämnda myndighet erhållit av den utfärdande rättsliga myndigheten i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet gör det möjligt att kontrollera huruvida rätten till försvar som tillkommer den berörda person som inte var personligen närvarande vid förhandlingen har iakttagits. Det ankommer på den verkställande rättsliga myndighet som, mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter den har tillgång till, ska bedöma huruvida den berörda personens rätt till försvar har iakttagits, och avgöra huruvida de fakultativa skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet ska tillämpas.