1

I ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 februari 2008 väckte Guardian Industries Corp. och sökanden i detta mål, Guardian Europe Sàrl, talan mot kommissionens beslut K(2007) 5791 slutlig av den 28 november 2007 om ett förfarande enligt artikel [101 FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39165 – Planglas) (nedan kallat beslut K(2007) 5791). Bolagen yrkade att tribunalen delvis skulle ogiltigförklara beslutet i den mån beslutet rörde dem och sätta ned de böter som bolagen påförts i nämnda beslut.

2

I domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), ogillade tribunalen talan.

3

I överklagande som inkom den 10 december 2012, överklagade Guardian Industries och sökanden domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

4

Domstolen meddelade dom den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑508/12 P, EU:C:2014:2363). Domstolen upphävde, för det första, domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), i den del tribunalen ogillat talan såvitt avser den grund som rörde åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen i samband med beräkningen av det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och sökanden och i den del tribunalen förpliktat dessa bolag att ersätta rättegångskostnaderna. Domstolen ogiltigförklarade, för det andra, artikel 2 i beslut K(2007) 5791 i den del det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och sökanden fastställts till 148000000 euro. För det tredje fastställde domstolen det bötesbelopp som solidariskt åläggs Guardian Industries och sökanden på grund av den överträdelse som slagits fast i artikel 1 i beslut K(2007) 5791, till 103600000 euro. För det fjärde ogillade domstolen överklagandet i övrigt, och för det femte meddelade den beslut angående rättegångskostnaderna.

5

I ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2015 har sökanden väckt förevarande talan mot Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen och Europeiska unionens domstol.

6

Den 17 februari 2016 hänsköt tribunalen målet till tredje avdelningen i utökad sammansättning.

7

Kommissionen och Europeiska unionens domstol inkom med svaromål den 16 februari 2016 respektive den 18 februari 2016.

8

Den 22 april 2016 gav sökanden in en replik. Europeiska unionens domstol och kommissionen gav in en duplik den 25 maj 2016 respektive den 7 juni 2016.

9

Den 12 september 2016 fann tribunalen att det för målets handläggning och avgörande var nödvändigt, med beaktande av saken i målet, att tribunalen fick tillgång till akten i det mål som avgjorts genom domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08,EU:T:2012:494) (nedan kallat mål T‑82/08). Som en processledningsåtgärd enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, beslutade tribunalen att akten i mål T‑82/08 skulle ingå i processmaterialet i förevarande mål.

10

Den 14 december 2016 förelade tribunalen sökanden att inkomma med vissa handlingar och att besvara en fråga. Sökanden efterkom föreläggandet inom angiven frist.

11

Den 16 december 2016 yrkade Europeiska unionens domstol delgivning av akten i mål T‑82/08.

12

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 11 januari 2017.

13

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

14

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

15

Europeiska unionens domstol har yrkat att tribunalen ska

16

Kommissionen och Europeiska unionens domstol har åberopat flera rättegångshinder.

17

Kommissionen har gjort gällande att yrkandet om ersättning för skada på grund av underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom (nedan kallat skälig handläggningstid för att meddela dom) ska avvisas i den del detta yrkande framställts mot unionen, företrädd av kommissionen. Som grund för sitt yrkande har kommissionen anfört att sökanden inte lagt kommissionen någonting till last inom ramen för detta yrkande.

18

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Unionen företräds av Europeiska unionens domstol i skadeståndsmål som gäller ersättning för skada som åsamkats genom att en unionsdomstol inte avgjort mål inom skälig handläggningstid (se beslut av den 6 januari 2015, Kendrion/Europeiska unionen, T‑479/14, ej publicerat, EU:T:2015:2, punkterna 14–19 och där angiven rättspraxis, beslut och av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80, punkterna 22–29 och där angiven rättspraxis).

19

Tribunalen avvisar därför sökandens yrkande om ersättning för skada som åsamkats med anledning av att mål T‑82/08 inte avgjorts inom skälig handläggningstid, i den del som detta yrkande framställts mot unionen, företrädd av kommissionen.

20

Kommissionen har gjort gällande att yrkandet om ersättning för skada på grund av ett tillräckligt klart åsidosättande av likabehandlingsprincipen ska avvisas i den del detta yrkande framställts mot unionen, företrädd av kommissionen. Med tillämpning av artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol kan detta yrkande tas upp till sakprövning endast i den del det avser ersättning för skada som uppkommit mindre än fem år innan talan väcktes i målet, det vill säga efter den 19 november 2010. Sökanden har gjort gällande att tribunalen underlåtit att, senast den 12 februari 2010, ogiltigförklara beslut K(2007) 5791 på grund av att det åsidosätter likabehandlingsprincipen. Detta innebär – enligt sökanden själv – att skada som uppkommit efter den 12 februari 2010 till fullo ska läggas Europeiska unionens domstol till last.

21

Europeiska unionens domstol har gjort gällande att båda skadeståndsyrkandena är preskriberade såvitt gäller skada som uppkommit före den 19 november 2010. Skadeståndsyrkandena ska därmed avvisas såvitt gäller perioden före detta datum.

22

Sökanden har gjort gällande följande såvitt avser dennes yrkande om ersättning för skada som uppkommit på grund av en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen. Sökandens yrkande om delvis ogiltigförklaring av beslut K(2007) 5791 har inneburit avbrott av preskription enligt artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Vad för övrigt avser sökandens yrkande om ersättning för skada som uppkommit på grund av underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom, har sökanden bestritt det som anförts av Europeiska unionens domstol.

23

Tribunalen erinrar i denna del om följande. I artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol – som enligt artikel 53 första stycket i stadgan ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen – föreskrivs följande:

”Talan mot unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden ska preskriberas fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskription ska avbrytas genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av unionens behöriga institutioner. …”

24

Sökanden har i målet yrkat ersättning för skada på grund av den långa handläggningstiden i mål T‑82/08 och på grund av åsidosättandet av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 och i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494). Den åberopade ekonomiska skadan utgörs för det första av avgifter som erlagts för bankgaranti för det bötesbelopp som inte erlagts omedelbart (nedan kallade bankgarantiavgifter) och för det andra av utebliven vinst på grund av skillnaden mellan, å ena sidan, den ränta som betalats av kommissionen på den del av böterna som domstolen i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), inte ansåg skulle betalas och, å andra sidan, den vinst som sökanden hade kunnat uppnå om den investerat i sin verksamhet i stället för att betala de böter till kommissionen som domstolen slutligen ansåg inte skulle erläggas (nedan kallat utebliven vinst). Sökanden har dessutom yrkat ersättning för den ideella skada som sökanden åsamkats i och med att företagets renommé tagit skada.

25

Tribunalen kommer i denna del att först pröva om det på grund av oskäligt lång handläggningstid framställda skadeståndsyrkandet har preskriberats. Tribunalen kommer därefter att pröva om det på grund av tillräckligt klara överträdelser av likabehandlingsprincipen framställda skadeståndsyrkandet har preskriberats.

26

När det specifikt gäller skadeståndstalan avseende ersättning för den skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att skälig handläggningstid för att meddela dom eventuellt inte har iakttagits, ska den tidpunkt då den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 stadgan för Europeiska unionens domstol börjar löpa, när den omtvistade handläggningstiden avslutades genom ett avgörande, fastställas till den tidpunkt då avgörandet antogs. En sådan tidpunkt utgör nämligen ett bestämt datum som fastställs på grundval av objektiva kriterier. Den säkerställer att rättssäkerhetsprincipen iakttas och gör det möjligt att skydda sökandens rättigheter (dom av den 10 januari 2017, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, EU:T:2017:1, punkt 47).

27

I målet har sökanden i sitt första yrkande framställt yrkande om ersättning för skada som denne påstår sig ha åsamkats med anledning av att tribunalen inte iakttagit skälig handläggningstid innan den meddelade dom i mål T‑82/08. Sistnämnda mål avgjordes genom domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494). Preskriptionstiden började således att löpa den 27 september 2012.

28

Sökanden har för övrigt väckt talan i detta mål och därmed har preskriptionsavbrott skett den 19 november 2015, det vill säga före utgången av den femårsfrist som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

29

Talan i detta mål kan således inte anses vara preskriberad i den del talan avser ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha åsamkats med anledning av att tribunalen eventuellt inte iakttagit skälig handläggningstid innan den meddelade dom i mål T‑82/08.

30

Mot denna bakgrund avslår tribunalen det rättegångshinder som framställts av Europeiska unionens domstol, där det gjorts gällande preskription av yrkandet om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha åsamkats med anledning av att tribunalen eventuellt inte iakttagit skälig handläggningstid innan den meddelade dom i mål T‑82/08.

31

Preskription av det på grund av tillräckligt klara överträdelser i beslut K(2007) 5791 av likabehandlingsprincipen framställda skadeståndsyrkandet ska skiljas från preskription av det på grund av tillräckligt klara överträdelser i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), av likabehandlingsprincipen framställda skadeståndsyrkandet.

32

Enligt rättspraxis börjar preskriptionstiden för en talan om skadeståndsansvar för unionen på grund av en individuell rättsakt att löpa när beslutet får verkningar gentemot vederbörande. Om det förhöll sig på annat sätt skulle principen om de olika taleformernas självständighet äventyras, då det skulle krävas att en talan om ogiltigförklaring har bifallits för att det skulle vara möjligt att väcka skadeståndstalan (dom av den 19 avril 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 30; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 38).

33

Tribunalen konstaterar följande. Vad för det första gäller den ekonomiska skada som sökanden påstår sig ha åsamkats, är det nödvändigtvis så, att skadeverkningarna av beslut K(2007) 5791 uppkommit gentemot sökanden redan då nämnda beslut om böter antogs. Till skillnad från vad som gjorts gällande av sökanden kan preskriptionstiden inte anses ha avbrutits genom att sökanden väckte talan om delvis ogiltigförklaring av beslut K(2007) 5791. Den tidpunkt när preskriptionstiden börjar löpa påverkas nämligen inte av att det slagits fast i ett domstolsavgörande att unionen har agerat rättsstridigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 31).

34

Sökanden kunde således väcka talan om fastställelse av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar på grund av kommissionens åsidosättande av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 så snart orsaken till skadan blivit säker, det vill säga i förevarande fall i och med ställandet av bankgaranti för en del av bötesbeloppet och i och med betalningen av den andra delen av bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 32).

35

Preskriptionstiden började för övrigt löpa från och med den tidpunkt när den ekonomiska skadan verkligen uppstått, det vill säga i förevarande fall när avgiften för bankgarantin skulle börja erläggas och när den uteblivna vinsten blev ett faktum (se, för ett liknande resonemang, dom av den19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 33, och dom av den 17 juli 2008, kommissionen/Cantina sociale di Dolianova m.fl., C‑51/05 P, EU:C:2008:409, punkt 63).

36

Om det antas att skadorna har visats, uppkom den ekonomiska skada som sökanden gjort gällande – det vill säga betalning av bankgarantiavgifter och utebliven vinst på grund av kommissionens tillräckligt klara överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 – då den första bankgarantiavgiften betalades och då den uteblivna vinsten började bli ett faktum, det vill säga mer än fem år innan talan väcktes.

37

Den ekonomiska skada som gjorts gällande av sökanden utgörs dels av belopp som sökanden tvingats att betala till banken såsom bankgarantiavgift, dels av utebliven vinst (se punkt 24 ovan). Det framgår emellertid av utredningen i målet att den påstådda ekonomiska skadan har blivit större i takt med hur många dagar som förflutit.

38

Den ekonomiska skada som sökanden gjort gällande kan således anses vara fortgående.

39

I ett sådant fall som avser fortgående skada, ska preskription i enlighet med artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol anses ha inträtt avseende den period som ligger mer än fem år före den dag då den preskriptionsavbrytande handlingen vidtogs, utan att detta påverkar de eventuella anspråk som har uppkommit under senare perioder (dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen, T‑28/03, EU:T:2005:139, punkt 70; se, även, dom av den 16 december 2015, Chart/SEAE, T‑138/14, EU:T:2015:981, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

40

I och med att sökanden väckt talan i detta mål och därmed avbrutit preskriptionstiden den 19 november 2015, har preskription inträtt för yrkandet om ersättning för ekonomisk skada som sökanden anser sig ha åsamkats genom att kommissionen gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791, i den del som yrkandet avser ekonomisk skada som uppkommit före den 19 november 2010.

41

Vad för det andra gäller den ideella skadan – som består i att sökandens renommé har tagit skada – påpekar tribunalen följande. Sökanden har i sin ansökan gjort gällande att denna skada uppkom i och med att beslut K(2007) 5791 antogs, det vill säga den 28 november 2007.

42

Även om ett företags renommé kan ta skada på olika sätt, är en sådan skada generellt sett en skada som förnyas dagligen och föreligger så länge som den för företagets renommé skadevållande omständigheten inte upphör. Så är fallet bland annat då företagets skadade renommé beror på ett kommissionsbeslut som inledningsvis antogs och offentliggjordes genom ett pressmeddelande och som sedan offentliggjordes i en sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning.

43

Den ideella skada bestående i skadat företagsrenommé som gjorts gällande av sökanden, och som uppkommit med anledning av att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen, utgör därmed en fortlöpande skada.

44

Med tillämpning av ovan i punkt 39 angiven rättspraxis, har skadeståndsyrkandet således preskriberats i den del det avser ersättning för skadat renommé före den 19 november 2010.

45

För det tredje godtar tribunalen inte kommissionens argument i den del kommissionen gjort gällande att det enligt sökandens egna uppgifter är Europeiska unionens domstol som helt och hållet ska hållas ansvarig för den skada som uppkommit efter den 12 februari 2010. Kommissionens argument grundar sig nämligen på en felaktig tolkning av innehållet i sökandens inlagor. Vidare har tribunalen före den 27 september 2012 inte uttalat sig om huruvida beslut K(2007) 5791 är lagenligt utifrån likabehandlingsprincipen.

46

Således har preskription inträtt för sökandens yrkande om ersättning för ekonomisk och ideell skada på grund av att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen, i den del yrkandet avser skador som uppkommit före den 19 november 2010.

47

Det är med nödvändighet så, att den skada som uppkommit med anledning av att tribunalen gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), har uppkommit efter det att denna dom meddelades.

48

Eftersom skadeståndstalan väcktes den 19 november 2015, har preskription således inte inträtt enligt artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol för denna talan som väckts mindre än fem år efter domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

49

Preskription har således inte inträtt för yrkandet om ersättning för den skada som uppkommit med anledning av att tribunalen påstås ha gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

50

Kommissionen och Europeiska unionens domstol har yrkat att tribunalen ska avvisa sökandens yrkande om skadestånd för utebliven vinst (se punkt 24 ovan). Till följd av domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), har unionen nämligen redan betalat ränta till sökanden på 988620 euro. Om sökanden ansåg att detta belopp inte var korrekt, borde sökanden ha väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut från december 2014 om ränteberäkning, vilket sökanden dock inte har gjort.

51

Kommissionen har även gjort gällande att den – till följd av domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363) – har betalat ränta till sökanden enligt artikel 90.4 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1). Enligt denna bestämmelse ska felaktigt inkasserade böter återbetalas tillsammans med upplupen ränta i enlighet med artikel 90.2 i förordningen, som kräver att dessa belopp investeras på ett säkert sätt och på ett sätt som därmed ger en relativt blygsam avkastning. Sökanden har emellertid underlåtit att bestrida artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 genom att framställa en invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF.

52

Sökanden har bestritt detta påstående.

53

Tribunalen gör följande bedömning. Av fast rättspraxis följer att talan om skadestånd, i fråga om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för dess institutioners handlande eller underlåtenhet, är ett rättsmedel som är självständigt i förhållande till andra rättsmedel, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och som är underkastat villkor som har utformats med hänsyn till dess särskilda syfte (dom av den 28 april 1971, Lütticke/kommissionen, 4/69, EU:C:1971:40, punkt 6, dom av den 12 april 1984, Unifrex/kommissionen och rådet, 281/82, EU:C:1984:165, punkt 11, och dom av den 10 juli 2014, Nikolaou/revisionsrätten, C‑220/13 P, EU:C:2014:2057, punkt 54).

54

I december 2014 återbetalade kommissionen den del av böterna som erlagts av sökanden och som domstolen funnit vara felaktiga i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363). Kommissionen betalade även ränta på detta belopp med 988620 euro.

55

När kommissionen i december 2014 återbetalade den del av böterna som befunnits vara felaktiga i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), jämte ränta, följde kommissionen således domen på sätt som föreskrivs i artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012. Däri föreskrivs bland annat att när alla rättsmedel har uttömts och böterna eller straffavgiften har upphävts eller sänkts, ska felaktigt inkasserat belopp återbetalas till den berörda tredje parten jämte upplupen ränta.

56

I artikel 266 andra stycket FEUF föreskrivs emellertid att den skyldighet som åligger en institution vars rättsakt förklarats ogiltig att vidta åtgärder för att följa domen inte påverkar den förpliktelse som kan följa av tillämpningen av artikel 340 andra stycket FEUF.

57

Tribunalen har för övrigt redan funnit att artikel 266 FEUF inte innebär någon skyldighet för administrationen att ersätta tillkommande skada som eventuellt uppkommit med anledning av den ogiltigförklarade och rättsstridiga rättsakten annat än om rekvisiten i artikel 340 andra stycket FEUF är uppfyllda (beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 62).

58

Sökanden – som i målet bland annat åberopat att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen – har gjort gällande att villkoren i artikel 340 andra stycket FEUF är uppfyllda och att talan väckts just för att få till stånd en prövning av om så är fallet.

59

Tribunalen konstaterar för det första att sökanden inte åberopat att den åtgärd är rättsstridig som kommissionen vidtog i december 2014 om att betala ut ränta till sökanden.

60

Tribunalen konstaterar för det andra att syftet med skadeståndstalan i detta mål inte är att sökanden ska försättas i samma ekonomiska situation som sökanden hade befunnit sig i om kommissionen inte vidtagit någon åtgärd i december 2014. Syftet med denna talan är med andra ord inte detsamma som syftet om en talan om ogiltigförklaring hade väckts mot åtgärden som vidtogs i december 2014.

61

Sökanden har nämligen yrkat skadestånd för utebliven vinst (se punkt 24 ovan). Sökanden har således inte yrkat återbetalning av den del av bötesbeloppet som befunnits vara felaktig i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363). Sökanden har inte heller yrkat ränta på detta belopp då detta belopp var i kommissionens besittning.

62

En eventuell ogiltigförklaring av åtgärden från december 2014 skulle vidare inte kunna leda till att det till sökanden betalas ut ett belopp som motsvarar den påstått uteblivna vinsten, och därmed ett belopp som överstiger den ränta som kommissionen betalat ut.

63

Tribunalen konstaterar således att sökanden i detta mål yrkat ersättning för en skada som dels skiljer sig från den skada som skulle bli följden om domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), hade verställts på ett felaktigt sätt, och som dels går utöver de belopp som kommissionen betalade i december 2014.

64

Sökandens skadeståndsyrkande avseende utebliven vinst har således varken samma syfte eller samma verkan som en eventuell talan om ogiltigförklaring av kommissionens åtgärd i december 2014 hade haft. Skadeståndsyrkandet kan därför inte avvisas på den grunden av det skulle vara fråga om förfarandemissbruk.

65

Tribunalen avslår därför de yrkanden om rättegångshinder som framställts på den grunden att ersättning för utebliven vinst skulle omintetgöra rättsverkan av ett lagakraftvunnet avgörande.

66

Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att yrkandet om ersättning för ideell skada ska avvisas, eftersom ansökan endast innehåller vaga och obestyrkta påståenden om att böterna stigmatiserat sökanden på ett orättfärdigt sätt genom att skapa en vilseledande bild av sökandens roll i överträdelsen av konkurrensreglerna.

67

Tribunalen anser emellertid att det i ansökan preciseras att stigmatiseringen är en följd av att sökanden i beslut K(2007) 5791 ålades de högsta böterna, trots att sökanden var den minsta planglastillverkaren och att sökanden var den som deltog kortast tid i kartellen. Sökanden har av detta dragit slutsatsen att mellan antagandet av beslut K(2007) 5791 och domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), vilken dom satte ned sökandens böter, har tredje man dragit slutsatsen att sökanden hade ett särskilt ansvar för kartellen på planglasmarknaden.

68

Ansökan innehåller således tillräckligt klara och tydliga uppgifter vad gäller den ideella skada som sökanden påstår sig ha åsamkats. Dessa uppgifter har gjort det möjligt för kommissionen att förstå sökandens argument och förbereda sitt försvar. Nämnda uppgifter gör det för övrigt även möjligt för tribunalen att pröva målet.

69

Tribunalen avslår därför det yrkande om rättegångshinder som kommissionen framställt på den grunden att ansökan inte är tillräckligt klart och tydligt utformad i den del den gäller yrkandet om ersättning för ideell skada.

70

Tribunalen finner för det första att talan ska avvisas i den del den riktas mot unionen, företrädd av kommissionen, för ersättning av skada som uppkommit på grund av att tribunalen inte meddelat dom inom skälig handläggningstid i mål T‑82/08.

71

Tribunalen finner för det andra att preskription inträtt för talan om ersättning för skada på grund av att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen, i den del talan avser ekonomisk och ideell skada som uppkommit före den 19 november 2010.

72

Preskription har däremot inte inträtt för yrkandet om ersättning för skada på grund av att tribunalen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guradian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen och på grund av att tribunalen inte meddelat dom inom skälig handläggningstid i mål T‑82/08.

73

För det tredje avslår tribunalen yrkandet om rättegångshinder på grund av att skadestånd för utebliven vinst skulle omintetgöra rättsverkan av ett lagakraftvunnet avgörande samt yrkandet om rättegångshinder på grund av att ansökan inte formulerats på ett klart och tydligt sätt vad gäller yrkandet om ersättning för ideell skada.

74

Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

75

Enligt fast rättspraxis framgår det av artikel 340 andra stycket FEUF att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar och rätten till ersättning för skada förutsätter att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (dom av den 29 september 1982, Oleifici Mediterranei/EEG, 26/81, EU:C:1982:318, punkt 16, och dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 106).

76

Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet, och det saknas därvid anledning att pröva om övriga villkor för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda (dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkt 65; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1994, KYDEP/rådet och kommissionen, C‑146/91, EU:C:1994:329, punkt 81). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva dessa villkor i en viss ordning (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 42; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 13).

77

Sökanden har i målet yrkat ersättning för den skada som sökanden åsamkats för det första på grund av tillräckligt klara överträdelser av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 och i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), och för det andra på grund av att dom inte meddelats inom skälig handläggningstid i mål T‑82/08.

78

Sökanden har för det första erinrat om att kommissionen i beslut K(2007) 5791 undantog intern försäljning mellan vertikalt integrerade planglastillverkare vid sin beräkning av böterna för dessa tillverkare. Sökanden har även betonat att domstolen, i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), ogiltigförklarade beslut K(2007) 5791 för åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Mot denna bakgrund har sökanden yrkat ersättning för den skada som sökanden åsamkats med anledning av att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen.

79

Sökanden har för det andra erinrat om att tribunalen, i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), ogillade sökandens talan mot beslut K(2007) 5791, trots att sökanden yrkat nedsättning av böterna på grund av diskriminering med anledning av att kommissionen undantagit intern försäljning vid beräkningen av böterna för vertikalt integrerade planglastillverkare. Sökanden har för övrigt betonat att domstolen, i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), ogiltigförklarade domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), på grund av åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Mot denna bakgrund har sökanden yrkat ersättning för den skada som sökanden åsamkats med anledning av att tribunalen, i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen.

80

Sökanden har påstått sig ha åsamkats ersättningsgill ekonomisk och ideell skada på grund av att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen.

81

Enligt fast rättspraxis ska en skada – för vilken skadestånd yrkats inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot unionen – vara faktisk och säker, vilket det ankommer på sökanden att bevisa (se dom av den 9 november 2006, Agraz m.fl./kommissionen, C‑243/05 P, EU:C:2006:708, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på sökanden att åberopa övertygande bevisning till styrkande av såväl skadans förekomst som dess storlek (se dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen, C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

82

Villkoret avseende det orsakssamband som krävs enligt artikel 340 andra stycket FEUF förutsätter enligt fast rättspraxis att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan unionsinstitutionernas handlande och skadan (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 53, och dom av den 14 december 2005, Beamglow/parlamentet m.fl., T‑383/00, EU:T:2005:453, punkt 193; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet, 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21). Det åligger sökanden att visa att det föreligger ett orsakssamband mellan det agerande som läggs svaranden till last och den skada som sökande påstår sig ha åsamkats (se dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T‑149/96, EU:C:1998:228, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

83

Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva i sak det yrkande som sökanden har framställt.

84

Sökanden har anfört att den på grund av kommissionens tillräckligt klara överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 åsamkats två slag av ekonomisk skada; den första skadan avser bankgarantiavgifter och den andra skadan avser utebliven vinst (se punkt 24 ovan).

85

När kommissionen delgav sökanden beslut K(2007) 5791 angav den att om sökanden väckte talan vid tribunalen eller domstolen, så skulle någon indrivningsåtgärd avseende böterna i beslutet inte vidtas så länge som målet var anhängigt, för så vitt två villkor iakttagits före förfallodagen. Med tillämpning av artikel 86.5 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, 2002, s. 1), var dessa båda villkor de följande: i) ränta om 5,64 procent börjar löpa på kommissionens fordran från och med förfallodagen samt ii) godtagbar bankgaranti ska före förfallodagen ställas till kommissionen som täcker både själva fordran och ränta eller tillägg.

86

I ansökan i detta mål har sökanden förklarat att den genom beslut K(2007) 5791 ålagts att betala böter om 148000000 euro. Enligt sökanden betalades inledningsvis och omedelbart ett belopp om 111000000 euro, och en bankgaranti ställdes som täckte återstående 37000000 euro. Därefter upphävde sökanden bankgarantin med verkan från och med den 2 augusti 2013 och betalade till kommissionen ett belopp på 37000000 euro jämte dröjsmålsränta på 5,64 procent, det vill säga 48263003 euro. Därefter framkom det – till följd av domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), där bötesbeloppet sattes ned med 44400000 euro – att det justerade bötesbeloppet på103 600000 euro från början täcktes av betalningen av 111000000 euro. Följaktligen betalade kommissionen till sökanden tillbaka 55663003 euro jämte ränta på 988620 euro. Beloppet 55663003 euro räknades fram genom att det belopp som betalats till kommissionen till följd av att bankgaranti hävdes, det vill säga 48263003 euro, adderades med 7400000 euro. Detta belopp motsvarar 111000000 euro som betalades omedelbart, från vilket avdrag ska göras med det belopp som till slut skulle betalas, det vill säga 103600000 euro.

87

Sökanden har gjort gällande följande. Mellan den 4 mars 2008 (det vill säga den dag då bankgarantin slutade gälla) och den 2 augusti 2013 (det vill säga den dag då bankgarantin hävdes) betalade sökanden 1547000 euro i bankgarantiavgifter. Detta belopp betalades på grund av att likabehandlingsprincipen åsidosatts. Om kommissionen från början i beslut K(2007) 5791 hade bestämt bötesbeloppet till 103600000 euro, så hade det nämligen aldrig varit nödvändigt att ställa en bankgaranti. Om tribunalen inte godtar detta resonemang, så är det under alla omständigheter så, att sökanden har rätt till skadestånd på 1268935 euro, vilket motsvarar de bankgarantiavgifter som betalats mellan den 12 februari 2010 (det vill säga den dag då tribunalen borde ha meddelat dom i mål T‑82/08) och den 2 augusti 2013 (det vill säga den dag då bankgarantin slutade gälla).

88

Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

89

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Sökanden, som hade väckt talan mot beslut K(2007) 5791, hade följande val: antingen betala böterna när de förföll till betalning och i förekommande fall dröjsmålsränta enligt den räntefot som bestämdes i kommissionens beslut K(2007) 5791, eller yrka uppskov med verkställighet av beslutet med tillämpning av artikel 242 EG och artikel 104 och följande artiklar i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, eller ställa en bankgaranti som täcker både böter och dröjsmålsränta enligt de villkor som fastställts av kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkt 54, och dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen, T‑28/03, EU:T:2005:139, punkt 122).

90

Det var sökandens egna fria val, och ingalunda en skyldighet, att ställa en bankgaranti för en del av de böter som ålades i beslut K(2007) 5791 och att betala återstående del av böterna. Med andra ord fanns det ingenting som hindrade sökanden att betala hela bötesbeloppet på den förfallodag som angetts i beslut K(2007) 5791, trots att talan väckts mot beslutet vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2008, Knauf Gips/kommissionen, T‑52/03, ej publicerad, EU:T:2008:253, punkt 498).

91

Som framgår av ansökan valde sökanden emellertid att – efter det att beslut K(2007) 5791 meddelats – inte till fullo fullgöra sin skyldighet att omedelbart betala böterna, utan i stället att ställa en bankgaranti för en del av böterna, såsom erbjudits av kommissionen.

92

Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt påstående att de av sökanden erlagda bankgarantiavgifterna direkt berodde på att beslut K(2007) 5791 var olagligt. Den skada som sökanden påstår sig ha åsamkats beror nämligen direkt, och på ett avgörande sätt, på det val som sökanden själv gjort – efter det att beslut K(2007) 5791 meddelats – att inte fullgöra sin skyldighet att betala böterna fullt ut. Om sökanden hade valt att omedelbart betala böterna fullt ut, så hade sökanden inte behövt betala bankgarantiavgift för ej erlagt bötesbelopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen, T‑28/03, EU:T:2005:139, punkterna 123 och 124; beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 38, och beslut av den 4 september 2009, Inalca och Cremonini/kommissionen, T‑174/06, ej publicerat, EU:T:2009:306, punkterna 91 och 92).

93

Tribunalen finner således att det inte finns något tillräckligt direkt orsakssamband mellan, å ena sidan, den påstådda tillräckligt klara överträdelsen av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 och, å andra sidan, sökandens betalning av bankgarantiavgifter. Det saknas därvid anledning att pröva kommissionens argument om att sökanden varit medvållande till sin skada.

94

Tribunalen ogillar därför sökandens yrkande om ersättning för ekonomisk skada i form av betalning av bankgarantiavgifter på grund av att kommissionen i beslut K(2007) 5791 gjort en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen.

95

Sökanden har gjort gällande att den ränta som kommissionen betalat på den del av böterna som till slut befanns vara felaktig i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), uppgick till 988620 euro för hela perioden mellan mars 2008 och november 2014.

96

Vidare har sökanden gjort gällande att räntebeloppet vida understiger de inkomster som sökanden hade kunnat få om sökanden hade kunnat investera beloppet i sin verksamhet i stället för att till kommissionen betala de böter som till slut befanns vara felaktiga av domstolen. Sökanden har till stöd för detta argument åberopat en rapport från en revisions- och rådgivningsbyrå som beräknat avvägd, genomsnittlig kostnad på kapitalet. Användningen av avvägd, genomsnittlig kostnad på kapitalet grundar sig på att ett bolag ska åtminstone intjäna kostnaden för sitt kapital, vilket är minsta avkastning som krävs av investerare för att investera mer i det bolaget än i ett annat. Med tillämpning av genomsnittet av extremvärden för genomsnittlig, avvägd kostnad för sökandens kapital på 7400000 euro mellan den 4 mars 2008 och den 27 juli 2013, och därefter på 48263003 euro mellan den 27 juli 2013 och den 12 november 2014, så skulle sökanden ha intjänat minst 10281000 euro. Eftersom den ränta som betalats av kommissionen i december 2014 uppgick till ungefär 989000 euro, så har sökanden gått miste om vinst på 9292000 euro.

97

Det är slutligen enligt sökanden obestridligen så, att om kommissionen i beslut K(2007) 5791 inte hade åsidosatt likabehandlingsprincipen, så hade sökanden inte behövt gå miste om denna vinst.

98

Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

99

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Som en processledningsåtgärd enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, förelade tribunalen sökanden att inkomma med skriftlig bevisning till styrkande av att sökanden hade betalat 111000000 euro till kommissionen i mars 2008 och 48263003 euro i juli 2013, såsom sökanden påstått i ansökan.

100

Det framgår, för det första, av de handlingar som sökanden gett in med anledning av föreläggandet att det var Guardian Industries, och inte sökanden, som i mars 2008 betalade 20000000 euro till kommissionen.

101

Det framgår, för det andra, av de handlingar som sökanden gett in att sökanden visserligen betalade 91000000 euro till kommissionen i mars 2008. Före denna betalning, det vill säga redan i januari 2008, hade sökanden emellertid ingått ett avtal med vart och ett av sina sju operationella dotterbolag om att vart och ett av dem – från och med den 31 december 2007 och i bokföringsmässigt och finansiellt hänseende – skulle betala en del av de böter som ålagts genom beslut K(2007) 5791. I avtal ingångna i december 2008 mellan sökanden och sökandens dotterbolag gjordes dessutom en slutgiltig fördelning mellan dotterbolagen av de 91000000 euro som sökanden betalt.

102

Det framgår, för det tredje, av de handlingar som sökanden gett in att det var sökandens sju operationella dotterbolag som i juli 2013 direkt till kommissionen betalade en del av beloppet på 48263003 euro.

103

Det är således inte sökanden personligen som betalat de böter som ålades genom beslut K(2007) 5791. Det är därför uppenbarligen så, att sökanden inte kan påstå sig ha åsamkats en faktisk och säker skada som skulle bestå i skillnaden mellan, å ena sidan, den ränta som kommissionen betalat på den del av böterna som av domstolen befunnits vara felaktig i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), och, å andra sidan, den inkomst som sökanden hade kunnat få om den investerat beloppet i sin verksamhet i stället för att betala det till kommissionen.

104

Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument om att Guardian i beslut K(2007) 5791 ansetts vara ett enda företag och om att alla dessa belopp betalats av enheter som ägs av företaget Guardian.

105

Sökanden har nämligen, för det första, inte åberopat något dokument som ger sökanden fullmakt att i detta mål företräda de sju operationella dotterbolag som betalat en del av de böter som ålades genom beslut K(2007) 5791.

106

Sökanden har, för det andra, inte heller åberopat något dokument som ger sökanden fullmakt att i detta mål företräda Guardian Industries. Sökanden kan i detta avseende inte med framgång åberopa en intern promemoria av den 15 november 2015 som skickats från Guardian Industries till sökanden. Denna promemoria har nämligen inte undertecknats av behöriga ställföreträdare för Guardian Industries. För övrigt finns det i promemorian inte någon uttrycklig fullmakt för sökanden att företräda Guardian Industries i detta mål. Det enda som anges i promemorian är nämligen att för det fall att sökanden tilldöms skadestånd för bankgarantiavgifter, så ska 18 procent av skadeståndet betalas av sökanden till Guardian Industries. Det kan slutligen tilläggas att avtalet om ansvarsfördelning mellan Guardian Industries och sökanden från mars 2008 saknar relevans i målet; avtalet avser nämligen betalningen av de böter som kommissionen ålagt, men det avser inte skadeståndstalan i detta mål.

107

Mot denna bakgrund ogillar tribunalen yrkandet om ersättning för den vinst som sökanden gått miste om med anledning av att kommissionen gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791.

108

Sökanden har gjort gällande följande. Från och med den 28 november 2007 (det vill säga den dag då kommissionen antog beslut K(2007) 5791) till och med den 12 november 2014 (det vill säga den dag då domstolen meddelade dom i målet Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363)) har åsidosättandet av likabehandlingsprincipen i beslutet skapat en vilseledande bild av sökandens roll i överträdelsen av konkurrensreglerna. Denna skada på företagets renommé ska ersättas med skadestånd som uppgår till 10 procent av det bötesbelopp som sökanden ursprungligen ålades.

109

Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

110

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Den påstådda skadan på företagets renommé har inte något samband med den vilseledande bilden att sökanden skulle ha brutit mot konkurrensreglerna. Syftet med den talan som väckts vid tribunalen i mål T‑82/08 var för övrigt endast att tribunalen delvis skulle ogiltigförklara beslut K(2007) 5791. Inom ramen för överklagandet i det mål som avgjordes genom domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), bestred sökanden för övrigt inte tribunalens bedömningar som ledde fram till att tribunalen ogillade yrkandet om delvis ogiltigförklaring.

111

Den påstådda skadan på företagets renommé utgörs således enbart av att beslut K(2007) 5791 skapat en vilseledande bild av sökandens roll i den överträdelse som sökanden de facto deltagit i. Denna vilseledande bild består enligt sökanden i att sökandens böter var högre än de böter som ålades övriga kartelldeltagare (se punkt 67 ovan).

112

För det första har sökanden till stöd för sina argument inte åberopat någon bevisning till styrkande av att kommissionens tillräckligt klara överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 var så allvarlig att den skulle kunna påverka sökandens renommé i större utsträckning än renommén påverkats av att sökanden deltog i kartellen.

113

Mot denna bakgrund har sökanden inte styrkt att kommissionens tillräckligt klara överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 skulle kunna skada sökandens renommé.

114

Om det antas att kommissionens tillräckligt klara överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 vad avser beräkningen av sökandens bötesbelopp skulle kunna skada sökandens renommé, finner tribunalen, för det andra, följande. Mot bakgrund av överträdelsens natur och allvar, har den ideella skada som sökanden åsamkats ersatts i tillräcklig utsträckning i och med att beslutet ogiltigförklarades och i och med att böterna sattes ned i domstolens dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363). Denna bedömning gör sig i än högre grad gällande då sökanden kunnat göra gällande att talan väckts mot beslut K(2007) 5791, samt då domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), åtföljts av ett pressmeddelande samma dag som domen meddelades; i detta pressmeddelande angavs att unionsdomstolen slutgiltigt satt ned sökandens böter från 148000000 euro till 103600000 euro för dennes roll i planglaskartellen..

115

Mot denna bakgrund ogillar tribunalen yrkandet om ersättning för den ideella skada som sökanden påstår sig ha åsamkats med anledning av att kommissionen gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791.

116

Med tillämpning av rättspraxis (se ovan punkt 76) ogillar tribunalen yrkandet i dess helhet om ersättning för de skador som sökanden påstår sig ha åsamkats med anledning av att kommissionen gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791.

117

Sökanden har gjort gällande att det fel som tribunalen gjorde i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), utgör en klar överträdelse av likabehandlingsprincipen och att denna överträdelse åsamkat sökanden skada.

118

Sökanden har därvid gjort gällande följande. Det är obestridligen så, att en dom från tribunalen kan aktualisera utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen. Domstolen har funnit att en sökande har rätt till skadestånd om dom inte meddelas inom skälig handläggningstid. Detta skadeståndsansvar är vidare en följd av rättspraxis från domstolen, nämligen att en medlemsstats domstolar kan ådra skadeståndsansvar för medlemsstaten om domstolarna inte tillerkänner en sökande de rättigheter som han eller hon har enligt unionsrätten (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513).

119

Tribunalen hade vidare inte något utrymme för skönsmässig bedömning, och tribunalen hade inte möjlighet att bekräfta, såsom tribunalen gjorde, att interna försäljningar skulle undantas i beslut K(2007) 5791, om detta var till förfång för den enda beslutsadressat som inte var vertikalt integrerad, nämligen sökanden.

120

Enligt sökanden är det slutligen obestridligen så, att tribunalen – med beaktande av fast rättspraxis angående skyldigheten att beakta intern försäljning – i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), på ett uppenbart sätt åsidosatte likabehandlingsprincipen.

121

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa påståenden.

122

Tribunalen gör följande bedömning. Unionen kan inte ådra sig skadeståndsansvar för innehållet i ett domstolsavgörande som inte meddelats av en unionsdomstol i sista instans och som därför kan överklagas.

123

Det kan för övrigt konstateras att det fel som tribunalen gjorde i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), har rättats till av domstolen i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), med anledning av att sökanden hade överklagat tribunalens dom.

124

Övervägandena i punkt 122 ovan påverkar emellertid inte en sökandes möjlighet att i synnerliga fall göra gällande unionens skadeståndsansvar på grund av grova funktionella brister vid rätten, särskilt när det gäller procedur- eller handläggningsfrågor, som påverkar verksamheten vid en unionsdomstol. Några sådan funktionella brister har emellertid inte gjorts gällande av sökanden såvitt avser detta yrkande, som avser innehållet i ett domstolsavgörande.

125

Tribunalen ogillar därför yrkandet om ersättning för skada som sökanden påstår sig ha åsamkats med anledning av att tribunalen gjorde en klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

126

Mot denna bakgrund ogillar tribunalen sökandens yrkanden om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha åsamkats med anledning av dels att kommissionen gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791, dels att tribunalen gjorde en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

127

Sökanden har för det första gjort gällande att tribunalen inte meddelade dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid. Sökanden har för det andra gjort gällande att sökanden därigenom åsamkats ersättningsgill skada.

128

Sökanden har gjort gällande att tribunalen underlät att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt.

129

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa påståenden och därvid anfört följande. För det första kan det inte anses att domstolen – i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363) – slutligt avgjort frågan om det varit fråga om oskäligt lång handläggningstid. För det andra är sökandens påstående att två år vore en skälig handläggningstid för att meddela dom i mål T‑82/08 helt orealistiskt, med hänsyn till genomsnittlig handläggningstid vid tribunalen mellan åren 2006 och 2010 i konkurrensmål. För det tredje är det inte möjligt att fastställa skälig handläggningstid genom att utgå från en schablonmässigt fastställd handläggningstid, utan man måste utgå från omständigheterna i varje enskilt mål och särskilt beakta om målet eventuellt varit liggande under onormalt lång tid utan att åtgärder vidtagits. Vad för det fjärde gäller perioden mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet, är den oförklarliga period utan handläggningsåtgärder som eventuellt förevarit i mål T‑82/08 varit mycket kortare än vad som gjorts gällande av sökanden. De tre år och fem månader som gick från slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet i mål T‑82/08 översteg nämligen endast med elva månader den genomsnittliga tid för denna del av förfarandet som observerats mellan åren 2008 och 2011 i konkurrensmål. Det finns vidare anledning att beakta svårighetsgraden på konkurrensmål, den mångspråkiga miljö som gäller för förfarandet vid Europeiska unionens domstol samt att domarnas ämbetstid är begränsad.

130

Tribunalen betonar att artikel 47 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskriver bland annat följande: ”Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.”

131

En noggrann genomgång av handlingarna i mål T‑82/08 ger vid handen att – såsom domstolen slog fast i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363) – det inte finns några omständigheter som är hänförliga till mål T‑82/08 som motiverar handläggningstiden som var på nästan fyra år och sju månader.

132

Tribunalen erinrar för det första om att mål T‑82/08 avsåg en tvist avseende förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna, och om att enligt rättspraxis så är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för sökanden själv och för dess konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 186).

133

Tribunalen konstaterar för det andra att såvitt gäller mål T‑82/08 så gick ungefär tre år och fem månader (det vill säga 41 månader) mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet (som bestod i att sökanden den 3 juli 2008 gav in en inlaga där tribunalen upplystes om att sökanden inte hade för avsikt att ge in någon replik) och början på den muntliga delen av förfarandet, det vill säga den 13 december 2011.

134

Frågan om denna period kan anses vara skäligt lång ska avgöras särskilt utifrån svårighetsgraden på tvisten, parternas agerande och uppkomsten av eventuella rättegångsfrågor.

135

Vad först gäller svårighetsgraden på tvisten konstaterar tribunalen följande. Femton månader från slutet på den skriftliga delen av förfarandet till början på den muntliga delen av förfarandet utgör i princip en lämplig handläggningstid för konkurrensmål, såsom mål T‑82/08. Att konnexa mål handläggs parallellt kan i förevarande mål inte anses motivera att perioden mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet förlängs. Svårighetsgraden när det gäller sakomständigheter, rättsliga omständigheter och processfrågor i mål T‑82/08 motiverar inte en längre handläggningstid i målet. Mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet varken avbröts eller försenades handläggningstiden på grund av någon processledningsåtgärd från tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2017, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, EU:T:2017:1, punkterna 65–74).

136

Vidare konstaterar tribunalen att varken parternas agerande eller eventuella rättegångsfrågor har påverkat handläggningstiden mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet i mål T‑82/08.

137

Mot bakgrund av omständigheterna i mål T‑82/08 finner tribunalen således att de 41 månader som gått mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet ger vid handen att 26 månaders omotiverad passivitet förekommit.

138

Vid prövningen av handlingarna i mål T‑82/08 har det för det tredje inte framkommit några omständigheter som tyder på någon omotiverad passivitet dels mellan ansökans ingivande och slutet på den skriftliga delen av förfarandet, dels mellan början på den muntliga delen av förfarandet och meddelandet av domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

139

I förfarandet i mål T‑82/08, vilket avslutades genom domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), har således artikel 47 andra stycket i stadgan för de grundläggande rättigheterna åsidosatts, i det att en skälig handläggningstid för att meddela dom i målet överskreds med 26 månader; detta utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt.

140

Sökanden har gjort gällande att tribunalens underlåtenhet att i mål T‑82/08 meddela dom inom skälig handläggningstid har vållat sökanden såväl ekonomisk som ideell skada mellan den 12 februari 2010 (det vill säga den dag då tribunalen borde ha meddelat sin dom) och den 27 september 2012 (det vill säga den dag då tribunalen faktiskt meddelade sin dom).

141

Tribunalen kommer att pröva detta påstående utifrån den rättspraxis som angetts i punkterna 81 och 82 ovan.

142

Sökanden har för det första gjort gällande följande. Sökandens renommé har tagit skada som uppgår till 14800000 euro, eftersom sökanden mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012 felaktigt uppfattades ha ett större ansvar för den överträdelse som var föremål för beslut K(2007) 5791 (se punkt 67 ovan). För det andra förvärrades kommissionens åsidosättande av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007) 5791 mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012; det var under denna tid som tribunalen underlät att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid. För det tredje finns det, enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, en presumtion, som dock kan motbevisas, om att en oskäligt lång handläggningstid vållar ideell skada. Sökandens skada ska, för det fjärde, uppskattas till tio procent av det bötesbelopp som sökanden ursprungligen ålades i beslut K(2007) 5791. Sökandens skadestånd ska nämligen kopplas till det bötesbelopp som sökanden ålagts under den tid som tribunalen underlät att meddela dom inom skälig handläggningstid. Vidare är de fem procent som tribunalen tillämpat i vissa mål som avser kommissionens underlåtenhet att avgöra ett ärende inom skälig handläggningstid ett alltför lågt belopp.

143

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa påståenden. Alternativt har det gjorts gällande att ersättningsgill ideell skada som högst kan uppskattas till 5000 euro.

144

Tribunalen gör följande bedömning. Även om det, för det första, antas att sökanden har gjort gällande att den under längre tid – på grund av att tribunalen underlåtit att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid– ansetts bära ett särskilt ansvar för kartellen, så har sökanden i denna del inte åberopat några bevis till styrkande av att underlåtenheten att meddela dom inom skälig handläggningstid var så pass allvarlig att detta kunde påverka företagets renommé, utöver den påverkan som blivit följden av beslut K(2007) 5791.

145

Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökanden inte styrkt att underlåtenheten att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid kunde skada företagets renommé.

146

För det andra finner tribunalen att konstaterandet i punkt 139 ovan, nämligen att tribunalen underlåtit att iaktta en skälig handläggningstid innan den meddelade dom, mot bakgrund av underlåtenhetens natur och svårighetsgrad räcker för att reparera den skada av sökandens renommé som gjorts gällande.

147

Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökanden inte styrkt att underlåtenheten att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid kunde skada företagets renommé. I vart fall finner tribunalen att konstaterandet i punkt 139 ovan, nämligen att tribunalen underlåtit att iaktta en skälig handläggningstid innan den meddelade dom, mot bakgrund av underlåtenhetens natur och svårighetsgrad räcker för att reparera den skada av sökandens renommé som gjorts gällande.

148

Tribunalen ogillar därför sökandens yrkande om ersättning för skada på företagets renommé.

149

Sökanden har gjort gällande att tribunalens underlåtenhet att meddela dom inom skälig handläggningstid har orsakat sökanden två sorters ekonomisk skada mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012; den första skadan består i betalning av tillkommande bankgarantiavgifter och den andra skadan består i utebliven vinst (se punkt 24 ovan).

150

Tribunalen kommer att pröva dessa ekonomiska skador, samt orsakssambandet mellan dessa skador och underlåtenheten att i mål T‑82/08 meddela dom inom skälig handläggningstid, mot bakgrund av de inledande synpunkter som återfinns i punkterna 85 och 86 ovan.

151

Sökanden har gjort gällande att den ränta som kommissionen betalade med anledning av domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), uppgick till 224000 euro för perioden mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012. Med tillämpning av genomsnittet för extrema värden för avvägd genomsnittlig kostnad på kapitalet såsom definierats i punkt 96 ovan på beloppet på 7400 00 euro, har sökanden gjort gällande att den skulle ha gjort en vinst på åtminstone 1895000 euro mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012. Eftersom den ränta som kommissionen erlagt uppgår till 224000 euro, har sökanden gått miste om vinst på 1671000 euro. Underlåtenheten att inom skälig handläggningstid meddela dom är slutligen att anse som en tillräckligt direkt och avgörande orsak till att sökanden gått miste om vinst. Om tribunalen inte hade underlåtit att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid, hade sökanden nämligen haft tillgång tidigare till de belopp som domstolen slutgiltigt befann vara felaktiga i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363).

152

Europeiska unionens domstol har bestritt dessa påståenden.

153

Tribunalen gör följande bedömning. Det framgår av punkterna 99–103 ovan att det inte var sökanden personligen som stod för betalningen av det bötesbelopp som ålades i beslut K(2007) 5791. Det är således uppenbarligen så, att sökanden inte kan vinna framgång med påståendet att sökanden mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012 åsamkats faktisk och säker skada bestående i skillnaden mellan, å ena sidan, den ränta som kommissionen betalade på den del av bötesbeloppet som domstolen slutgiltigt befann vara felaktig i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), och, å andra sidan, den vinst som sökanden hade kunnat få om den investerat beloppet i sin verksamhet i stället för att betala nämnda belopp till kommissionen.

154

Med tillämpning av den rättspraxis som anges i punkt 76 ovan, finner tribunalen följaktligen att sökandens yrkande om skadestånd på grund av utebliven vinst ska ogillas. Det saknas därvid anledning att pröva om det finns något orsakssamband.

155

Sökanden har yrkat ersättning för den skada som sökanden åsamkats med anledning av betalning av tillkommande bankgarantiavgifter mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012.

156

Europeiska unionens domstol har gjort gällande att sökanden inte styrkt att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan, å ena sidan, de bankgarantiavgifter som betalats mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012 och, å andra sidan, den påstådda underlåtenheten att meddela dom inom skälig handläggningstid. Denna ekonomiska skada beror nämligen på sökandens egna val att inte omedelbart fullgöra sin skyldighet att betala hela bötesbeloppet. Med beaktande av den definition av orsakssambandet som görs i unionsrätten, kan orsakssambandet inte anses styrkt redan genom konstaterandet att om skälig handläggningstid inte överskridits, så är sökanden inte skyldig att betala bankgarantiavgifter för den period som motsvarar överskridandet. Även om det antas att man måste tillämpa den definition av orsakssamband som föreslås av sökanden, så innebär den omständigheten att sökanden hävt garantin den 2 augusti 2013 – det vill säga 10 månader efter det att tribunalen meddelat domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), och 16 månader innan domstolen meddelade domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363) – att det bekräftas att det inte finns något direkt samband mellan den tid då sökanden ställde bankgaranti och den tid som tribunalen var i dröjsmål med att meddela dom i mål T‑82/08.

157

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. För det första kan det konstateras att sökanden i ansökan gjort gällande att den mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012 betalade bankgarantiavgifter på 936000 euro. Till stöd för sitt yrkande har sökanden åberopat ett bankdokument som innehåller detaljer om kvartalsvisa avgifter som betalats till en bank under hela förfarandet i mål T‑82/08.

158

Som svar på en begäran som tribunalen avgav som en processledningsåtgärd enligt artikel 89 i rättegångsreglerna har sökanden emellertid preciserat att 82 procent av de i ansökan angivna bankgarantiavgifterna hade fakturerats sökanden och att 18 procent hade fakturerats Guardian Industries.

159

Sökanden kan därmed endast anses ha styrkt en faktisk och säker skada bestående i betalning av 82 procent av de bankgarantiavgifter som betalats under den period som tribunalen var i dröjsmål med att meddela dom inom skälig handläggningstid i mål T‑82/08. Som framgår av punkt 106 ovan har sökanden för övrigt inte styrkt att den är behörig att företräda Guardian Industries i förevarande mål.

160

För det andra finns det ett orsakssamband mellan underlåtenheten att inom skälig handläggningstid meddela dom i mål T‑82/08 och uppkomsten av den skada som åsamkades sökanden på grund av att sökanden betalade bankgarantiavgifter under den tid som motsvarar den tid som tribunalen underlät att meddela dom inom skälig handläggningstid. När sökanden den 12 februari 2008 väckte talan i mål T‑82/08, och när den i februari 2008 ställde en bankgaranti som började gälla den 4 mars 2008, så var det inte möjligt att förutse att tribunalen skulle underlåta att meddela dom inom skälig handläggningstid. Sökanden kunde också förvänta sig att sökandens talan skulle handläggas inom skälig handläggningstid. Vidare kan det konstateras att tribunalens underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom i mål T‑82/08 inträffade efter sökandens ursprungliga val att ställa en bankgaranti. Sambandet mellan den oskäliga handläggningstiden och betalningen av bankgarantiavgifter under den period som motsvarar den tid under vilken tribunalen åsidosatte sin skyldighet att meddela dom inom skälig handläggningstid, kan således inte ha brutits genom sökandens ursprungliga val att inte omedelbart betala en del av de böter som ålades genom beslut K(2007) 5791 och att ställa en bankgaranti (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2017, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, EU:T:2017:1, punkterna 115–121).

161

Således finns det ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan, å ena sidan, tribunalens underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom i mål T‑82/08 och, å andra sidan, den skada som sökanden åsamkats med anledning av att den betalat tillkommande bankgarantiavgifter under den period som motsvarar den tid under vilken tribunalen underlät att meddela dom inom skälig handläggningstid.

162

Tribunalen erinrar för det första om att handläggningen av mål T‑82/08 tog 26 månader längre tid än vad som är att anse som skälig handläggningstid för att meddela dom (se punkterna 134–139 ovan).

163

Det framgår för övrigt av de handlingar som åberopats av sökanden att sökanden personligen, under de 26 månader som gick innan tribunalen meddelade dom av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), betalat kvartalsvisa bankgarantiavgifter enligt följande:

164

Under de 26 månader som gick innan tribunalen meddelade dom av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), uppgick således de bankgarantiavgifter sm sökanden betalat till 654523,43 euro.

165

Mot denna bakgrund ska sökanden tillerkännas skadestånd på 654523,43 euro som ersättning för den ekonomiska skada som sökanden åsamkats med anledning av att tribunalen inte meddelade dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid; denna skada består i betalning av tillkommande bankgarantiavgifter.

166

Sökanden har yrkat att tribunalen ska utdöma ränta på skadeståndsbeloppet från och med den 12 februari 2010, varvid räntan ska beräknas enligt den räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande genomsnittsränta som tillämpas av ECB på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, jämte ett tillägg av två procentenheter.

167

Skillnad ska i detta avseende göras mellan utjämningsränta och dröjsmålsränta (dom av den 27 januari 2000, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:2000:38, punkt 55).

168

Vad för det första gäller utjämningsränta kan sådan ränta utgå på ersättning för sökandens ekonomiska skada avseende perioden mellan den 27 juli 2010 (det vill säga 26 månader innan tribunalen meddelade domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494)) och den dag då dom i förevarande mål meddelas. Eftersom sökanden inte åberopat någon bevisning till styrkande av att de bankgarantiavgifter som sökanden betalat mellan den 27 juli 2010 och den 27 september 2012 kan förenas med ränta enligt den räntefot som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, jämte ett tillägg på två procentenheter, finner tribunalen att den penningvärdesförsämring som uppstått under tiden återspeglas av den årliga inflationstakt som Eurostat (Europeiska unionens statistikkontor) konstaterat beträffande den relevanta perioden i den medlemsstat där sökanden är etablerad, inom ramen för sökandens yrkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2017, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, EU:T:2017:1, punkterna 168–177 och där angiven rättspraxis).

169

Vad för det andra gäller dröjsmålsränta ska sådan ränta utgå på den ersättning som anges i punkt 165 ovan, inklusive utjämningsränta därpå, från och med den dag dom meddelas i detta mål till dess att full betalning erläggs. Dröjsmålsränta ska utgå enligt den räntefot som ECB tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, jämte ett tillägg på två procentenheter, såsom yrkats av sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2017, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, EU:T:2017:1, punkterna 178–182 och där angiven rättspraxis).

170

Mot denna bakgrund bifaller tribunalen delvis talan i den del den avser ersättning för den skada som sökanden åsamkats med anledning av att tribunalen underlät att meddela dom i mål T‑82/08 inom skälig handläggningstid.

171

Ersättningen till sökanden för skada med anledning av betalning av tillkommande bankgarantiavgifter uppgår till 654523,43 euro, jämte utjämningsränta från och med den 27 juli 2010 till dess dom meddelas i förevarande mål, varvid utjämningsräntan ska motsvara den årliga inflationstakt som Eurostat konstaterat i den medlemsstat där sökanden är etablerad.

172

Dröjsmålsränta enligt de villkor som anges i punkt 169 ovan ska utgå på den ersättning som anges i punkt 171, inklusive utjämningsräntan därpå.

173

Talan ogillas i övrigt.

174

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

175

Tribunalen har i målet ogillat sökandens skadeståndsyrkanden gentemot unionen, företrädd av kommissionen. Sökanden ska därför ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för unionen, företrädd av kommissionen.

176

Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagare bära sina rättegångskostnader, om de ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom sina egna rättegångskostnader – ska ersätta en del av en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

177

Sökanden har i målet delvis vunnit framgång med sitt yrkande mot unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol. Sökandens skadeståndsyrkande har emellertid till stor del ogillats. En samlad bedömning av omständigheterna i målet ger därmed vid handen att sökanden och unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, ska bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande: