2.1.

ska då med land där skadan uppkommer (artikel 4.1 i Rom II förordningen) avses varje land till vilket svarandeföretagets affärsverksamhet riktar sig, så att de ifrågasatta villkoren ska bedömas i enlighet med lagen i det land där domstolen är belägen, om organisationen som har talerätt invänder mot att dessa villkor används i affärsverksamhet med konsumenter som är hemmahörande i detta land?

2.2.

Föreligger det en uppenbart närmare anknytning (artikel 4.3 i Rom II förordningen) till lagen i det land där svarandeföretaget har sitt säte, om det i dess affärsvillkor föreskrivs att lagen i detta land ska tillämpas på de avtal som företaget ingår?

2.3.

Leder en sådan lagvalsklausul av andra skäl till att de ifrågasatta avtalsvillkoren ska bedömas i enlighet med lagen i det land där svarandeföretaget har sitt säte?

4.1.

Är en klausul i allmänna affärsvillkor, enligt vilken lagen i det land där företaget har sitt säte ska tillämpas på ett avtal som ingås genom e-handel mellan en konsument och ett företag som är hemmahörande i ett annat medlemsland, oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (3)?

4.2.

När ett företag genom e-handel ingår avtal med konsumenter som är hemmahörande i andra medlemsländer omfattas då behandlingen av personuppgifter enligt artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (4), oberoende av i övrigt tillämplig lag, uteslutande av lagen i det medlemsland där företaget har den filial vid vilken behandlingen äger rum, eller ska företaget också följa bestämmelserna om uppgiftsskydd i de medlemsländer till vilka det riktar sin affärsverksamhet?