1. 

I filmen Midnight Run från 1988 spelar Robert De Niro en prisjägare som får i uppdrag att föra tillbaka en tidigare maffiarevisor till Los Angeles, sedan denne avvikit efter att ha frigetts mot borgen. Prisjägaren griper mannen i New York, och tillsammans går de senare ombord på ett reguljärflygplan för att flyga till Los Angeles. Innan planet lyfter blir emellertid revisorn upprörd och våldsam. Piloten ber dem lämna planet. De tvingas i stället använda alternativa färdsätt för att ta sig den långa vägen genom landet till Los Angeles. På filmaffischen utlovas något överraskande att ”detta kan blir början på en underbar vänskap”. ( 2 )

2. 

För Tomas Vilkas, svaranden i förevarande mål, förefaller filmanalogin, såvitt den över huvud taget är relevant, ha slutat vid det första steget. Han tvingades lämna ett reguljärflygplan efter att ha uppträtt våldsamt under förfarandet för att överlämna honom från en medlemsstat till en annan. Å andra sidan tycks man ha gjort två tagningar av just den scenen.

3. 

Litauiska myndigheter utfärdade två europeiska arresteringsorder mot Tomas Vilkas. Överlämnandet godkändes av den verkställande rättsliga myndigheten i Irland. Överlämnandet planerades att ske med reguljärflyg. På dagen för överlämnandet blev Tomas Vilkas emellertid upprörd och aggressiv och vägrade att gå ombord på planet. Piloten vägrade att släppa ombord honom. Två veckor senare misslyckades ett andra försök att överlämna den eftersökte på grund av ett liknande händelseförlopp. Återigen förhindrades överlämnandet av att Tomas Vilkas uppträdde aggressivt.

4. 

Mot denna bakgrund önskar Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) (nedan kallad den hänskjutande domstolen) få klarhet i hur artikel 23 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ska tolkas. ( 3 ) Den hänskjutande domstolen har bett domstolen att klargöra huruvida artikel 23 i rambeslutet tillåter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle, och om så är fallet under vilka omständigheter. Domstolen uppmanas således att göra en bedömning av huruvida artikel 23.3 kan tillämpas flera gånger och vilka situationer som kan klassificeras som ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll” enligt den bestämmelsen.

5.

I artikel 23 i rambeslutet, med rubriken ”Tidsfrist för överlämnande av personen”, föreskrivs följande:

”1.   Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2.   Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3.   Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4.   Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5.   När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”

6.

Tidsfristerna för överlämnande regleras av section 16.3–16.5A i 2003 års lag om den europeiska arresteringsordern (European Arrest Warrant Act of 2003), genom vilken artikel 23 i rambeslutet, enligt den hänskjutande domstolen, har införlivats med irländsk rätt. De relevanta bestämmelserna har följande lydelse:

”Section 16

…

3.   Med förbehåll för section 18, ska ett beslut enligt subsection 1 eller 2 träda i kraft 15 dagar från och med det datum då beslutet meddelades eller ett tidigare datum som High Court (Överdomstolen i brottmål) beslutar om, efter ansökan av centralmyndigheten i staten och med godkännande av den person som beslutet avser.

3A.   Med förbehåll för subsection 5 och 6 ska en person, som ett beslut enligt subsection 1 eller 2 avser och som trätt i kraft, överlämnas till den utfärdande berörda staten senast tio dagar efter det att beslutet trätt i kraft enligt subsection 3.

4.   Om High Court (Överdomstolen i brottmål) inte skjuter upp överlämnandet enligt section 18, ska High Court (Överdomstolen i brottmål) då den fattar ett beslut enligt subsection 1 eller 2 –

…

5.   Då en person ställs inför High Court (Överdomstolen i brottmål) enligt subsection 4 c ska High Court (Överdomstolen i brottmål) –

5A.   En person som ett beslut avser och som trätt i kraft enligt subsection 5 a –

7.

Den 9 juli 2015 meddelade High Court (Överdomstolen i brottmål, Irland), i sin egenskap av verkställande rättslig myndighet, två beslut om överlämnande av Tomas Vilkas (svaranden) till Republiken Litauen. Besluten hade fattats för att verkställa två europeiska arresteringsorder som utfärdats av en litauisk domstol (den utfärdande rättsliga myndigheten). I enlighet med nationell processätt trädde besluten i kraft den 24 juli 2015.

8.

I section 16.3 i 2003 års lag om den europeiska arresteringsordern anges att den irländska centralmyndigheten (Minister for Justice and Equality, sökanden i förevarande mål) är skyldig att överlämna den eftersökta personen till den utfärdande staten ”senast tio dagar” efter det att beslutet om överlämnande trätt i kraft. I förevarande mål innebar detta senast den 3 augusti 2015. Tillsammans med de litauiska myndigheterna vidtogs åtgärder för att verkställa överlämnandet med reguljärflyg den 31 juli 2015. På dagen för överlämnandet vägrade emellertid Tomas Vilkas att gå ombord på planet. Han uppträdde så upprört och aggressivt att piloten vägrade att låta honom gå ombord.

9.

Nya åtgärder vidtogs för att överlämna Tomas Vilkas. High Court (Överdomstolen i brottmål) fastställde den 6 augusti 2015 som nytt datum för överlämnande och häktade Tomas Vilkas. Den 13 augusti 2015 gjordes ett andra försök att överlämna Tomas Vilkas, ännu en gång genom att arrangera resan med reguljärflyg. På grund av Tomas Vilkas beteende gick det inte heller denna gång att verkställa överlämnandet.

10.

Minister for Justice and Equality kontaktade omedelbart de litauiska myndigheterna för att komma överens om ett nytt datum för överlämnande. På grund av Tomas Vilkas tidigare beteende föreslogs denna gång att han skulle transporteras sjövägen till det europeiska fastlandet och sedan landvägen till Litauen. Att arrangera en sådan resa var betydligt svårare. Det nya datumet för överlämnande fastställdes därför till den 15 september 2015, med förbehåll för High Courts (Överdomstolen i brottmål) godkännande.

11.

Den 14 augusti 2015 beslutade High Court (Överdomstolen i brottmål) – på grundval av dess tolkning av section 16.3–16.5A i 2003 års lag om den europeiska arresteringsordern – att den inte var behörig att pröva en ansökan om fastställande av ett nytt datum för överlämnande. Ansökan avslogs och Tomas Vilkas försattes på fri fot. Den irländska centralmyndigheten överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland). Den hänskjutande domstolen har beslutat att vända sig till EU-domstolen för att få klarhet i hur section 16.3–16.5A i 2003 års lag om den europeiska arresteringsordern ska tolkas, eftersom det är genom dessa bestämmelser som artikel 23 i rambeslutet har införlivats.

12.

Under dessa omständigheter beslutade Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) att förklara målet vilande och begära ett förhandsavgörande från domstolen avseende följande frågor:

13.

Genom beslut av den 24 november 2015 begärde den hänskjutande domstolen att domstolen skulle handlägga målet skyndsamt med tillämpning av artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Domstolens ordförande avslog begäran genom beslut meddelat den 23 december 2015. ( 4 )

14.

Skriftliga yttranden har inkommit från Tomas Vilkas, den irländska regeringen, den franska regeringen, den litauiska regeringen, den österrikiska regeringen, den polska regeringen, Förenade kungarikets regering och kommissionen. Tomas Vilkas, den litauiska regeringen, den irländska regeringen, Förenade kungarikets regering och kommissionen yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 20 juli 2016.

15.

Genom sin första fråga vill Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) att domstolen ska klargöra huruvida artikel 23 i rambeslutet tillåter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle. Den andra frågan rör tolkningen av artikel 23.3 i rambeslutet och hur ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll” ska tolkas.

16.

Den hänskjutande domstolens första fråga rör framför allt artikel 23 i rambeslutet. Två punkter i den artikeln – artikel 23.3 och 23.4 – tillåter under särskilda omständigheter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande när den period på tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern som anges i artikel 23.2 har löpt ut. Enligt artikel 23.3 är det möjligt att komma överens om ett nytt datum för överlämnande om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i artikel 23.2. Den bestämmelsen är relevant för förevarande mål.

17.

I den första delen av förevarande förslag till avgörande kommer jag att göra en språklig, systematisk och teleologisk analys av artikel 23.3. Eftersom tolkningen av den bestämmelsen direkt påverkar möjligheten att kvarhålla den eftersökta personen i häkte undersöker jag därefter huruvida det föreslagna tillvägagångssättet är förenligt med den grundläggande rätten till frihet som fastställs i artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

18.

Enligt Tomas Vilkas framgår det klart av lydelsen av artikel 23 att det inte är tillåtet att fastställa ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle. Samtliga medlemsstater som inkom med yttranden och kommissionen är dock av en annan åsikt.

19.

För det första bör det framhållas att lydelsen av artikel 23 i rambeslutet inte på något sätt begränsar antalet försök att överlämna en person. I såväl texten som rubriken till den artikeln hänvisas endast till tidsfrister för det faktiska överlämnandet.

20.

Om hänsyn endast tas till artikelns lydelse blir den logiska slutsatsen därför att det inte finns något i artikel 23 som hindrar att det görs mer än ett försök att överlämna en person inom de maxtidsfrister som anges i punkterna 2–4, förutsatt att detta är praktiskt möjligt.

21.

Till skillnad från vad Tomas Vilkas har gjort gällande är det för det andra inte uppenbart att hänvisningen i artikel 23.3 till ”den tidsfrist som anges i punkt 2” utesluter möjligheten att komma överens om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle.

22.

Tomas Vilkas har gjort gällande att orden ”den tidsfrist som anges i punkt 2” hänvisar till den fasta tidsperiod som börjar löpa från och med det slutliga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern. Till följd av detta skulle endast ett nytt datum för överlämnande få fastställas med stöd av artikel 23.3.

23.

Jag delar inte den uppfattningen. Som kommissionen och den polska regeringen har konstaterat är hänvisningen i artikel 23.3 till ”den tidsfrist som anges i punkt 2” långt ifrån entydig, utan kan tolkas på olika sätt.

24.

Kommissionen har gjort gällande att orden ”den tidsfrist som anges i punkt 2” kan tolkas som en hänvisning till längden på den perioden, det vill säga tio dagar. Det synsättet, vilket stöds av den irländska regeringen, innebär att efter ett första fall av ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll”, börjar en ny tiodagarsperiod att löpa från och med det nya datum för överlämnande som bestämts. Om det inom den tiodagarsperioden inträffar ”omständigheter som ligger utanför … kontroll” är det möjligt att komma överens om ett nytt datum för överlämnande.

25.

Ytterligare en tolkning är tänkbar. Genom artikel 23.3 i rambeslutet görs undantag för det fall överlämnandet inte kan verkställas inom den tidsfrist som anges i punkt 2. Det innebär att varje nytt datum för överlämnande till följd av upprepad tillämpning av artikel 23.3 också uppfyller villkoret att överlämnandet hade hindrats inom den ursprungliga tidsfrist ”som anges i punkt 2”.

26.

Jag anser att hänvisningen i artikel 23.3 i rambeslutet till ”den tidsfrist som anges i punkt 2” bör tolkas i linje med det allmänna synsättet i artikel 23. Som redan påpekats reglerar den artikeln tidsfrister, inte antalet försök att överlämna en eftersökt person.

27.

I vilket fall som helst visar de alternativa tolkningar som Tomas Vilkas och kommissionen har föreslagit att även om lydelsen av artikel 23.3 i hög grad tyder på att hänvisningen till ”den tidsfrist som anges i punkt 2” avser tidsfrister, snarare än antalet försök, är lydelsen inte entydig. Därför är det nödvändigt att undersöka den bestämmelsens sammanhang och ändamål.

28.

Artikel 23.3 utgör ett undantag till de övriga bestämmelserna i artikel 23. Syftet med artikel 23.3 är att behandla de särskilda och begränsade situationer där överlämnande inom de ”normala” tidsfrister som anges i artikel 23.2 har hindrats av ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll”. Det gör det möjligt att under ett mycket begränsat antal omständigheter avvika från de annars mycket strikta tidsfristerna. I likhet med varje annat undantag från en lagbestämmelse ska dessa omständigheter tolkas strikt.

29.

Artikel 23.3 i rambeslutet fungerar därför som ett skydd som tar hänsyn till att förfarandena för överlämnande är komplicerade och per definition inbegriper komplexa internationella researrangemang. Liknande eller likvärdiga undantag finns traditionellt i utlämningsavtal. ( 5 ) Artikel 23.3 försöker därför undvika att verkställandet av en europeisk arresteringsorder, som den verkställande rättsliga myndigheten redan har gått med på att verkställa, äventyras genom ovanliga eller för den berörda personen gynnsamma händelser som sker utanför själva förfarandet. I slutändan är syftet med artikel 23.3 att förhindra att personer som har begått ett brott undgår straff tack vare slumpen. ( 6 )

30.

I likhet med den litauiska regeringen anser jag därför att det faktum att de omständigheter som aktiverar artikel 23.3 är av exceptionell natur i sig utgör ett argument mot att på förhand bestämma hur många försök att fastställa ett nytt datum för överlämnande som ska tillåtas. Annars finns det risk för ganska absurda resultat. Låt mig ta ett konkret exempel. Efter ett misslyckat försök att överlämna en eftersökt person på grund av ett vulkanutbrott, och efterföljande flygförbud, skulle en överenskommelse om ett andra försök kunna omintetgöras av en jordbävning.

31.

Om vi håller oss kvar på den systematiska nivån bör det även understrykas att artikel 23 har placerats alldeles i slutet av ett ganska komplext överlämningsförfarande i kapitel 2 i rambeslutet. Nämnda artikel blir aktuell först när den verkställande rättliga myndigheten redan har vidtagit alla övriga nödvändiga åtgärder, inklusive fattat ett beslut om att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt artikel 15. Vid upprepade ”omständigheter som ligger utanför … kontroll” skulle en tolkning som hindrar en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle enligt artikel 23.3 äventyra hela förfarandet.

32.

Såväl de medlemsstater som har inkommit med yttranden som kommissionen har även fäst stor vikt vid rambeslutets allmänna mål. I domstolens praxis framhålls att målet med rambeslutet är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet genom inrättandet av ett nytt, förenklat och effektivare system. Det övergripande syftet är att uppnå unionens mer allmänna mål om ”att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, och grundar sig på den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna”. ( 7 ) Att målet är att påskynda det rättsliga samarbetet är särskilt tydligt i behandlingen av tidsfrister för att anta beslut om en europeisk arresteringsorder ( 8 ), och tidsfristerna för det faktiska överlämnandet av en eftersökt person.

33.

När olika tolkningar är möjliga ska enligt domstolens praxis företräde ges åt den tolkning som gör bestämmelsen och den aktuella rättsakten mest verkningsfull. ( 9 ) En tolkning av artikel 23.3 i rambeslutet som tillåter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid flera tillfällen, om villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda, främjar utan tvekan målet i rambeslutet att underlätta och påskynda samarbete på det rättsliga området.

34.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 23.3 i rambeslutet bör tolkas så, att den tillåter en överenskommelse om ett nytt datum om överlämnande vid flera tillfällen.

35.

Naturligtvis påverkar en sådan tolkning möjligheten att kvarhålla den eftersökta personen i häkte. Om artikel 23.3 i rambeslutet fortsätter att tillämpas hindrar detta en aktivering av artikel 23.5, enligt vilken den eftersökta personen ska försättas på fri fot, om denne fortfarande hålls häktad. Som kommissionen mycket riktigt påpekade vid förhandlingen, och tvärtemot vad den franska och den litauiska regeringen har påstått, innebär skyldigheten i artikel 23.5 att försätta den eftersökta personen på fri fot att det rör sig om en verklig och ovillkorlig frigivning, till skillnad från den ”tillfälliga frigivning” som avses i artikel 12 i rambeslutet. När artikel 23.5 väl har aktiverats går det följaktligen inte längre att enbart med stöd av den europeiska arresteringsordern åberopa den skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undvika att den eftersökte avviker som följer av artikel 12 i rambeslutet.

36.

På ett övergripande plan håller jag med Tomas Vilkas om att bestämmelserna i rambeslutet ska tolkas med iakttagande av rätten till frihet i artikel 6 i stadgan. ( 10 ) Enligt artikel 1.3 i rambeslutet kan rambeslutet inte påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna i stadgan, vilket även har bekräftats av domstolen. ( 11 )

37.

Jag instämmer emellertid med yttrandena från den irländska regeringen och Förenade kungarikets regering, enligt vilka en tolkning av artikel 23.3 i rambeslutet som tillåter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle inte i sig strider mot artikel 6 i stadgan. Skälet till detta är enkelt. Artikel 23.3 varken påbjuder eller reglerar frihetsberövande. ( 12 ) I rambeslutet har lagstiftaren medvetet avstått från att inkräkta på medlemsstaternas befogenhet att reglera frihetsberövande före överlämnande. Överlämnandet är inte knutet till att den eftersökta personen hålls häktad. Detta bekräftas i artikel 12 i rambeslutet, i vilken det slås fast att om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut om huruvida personen ska hållas kvar i häkte. Även om den verkställande rättsliga myndigheten under förfarandet för överlämnande är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen alltjämt föreligger ( 13 ) innehåller rambeslutet varken en skyldighet att hålla en person häktad eller bestämmelser som reglerar häktningstiden eller villkoren för häktning, som alltjämt regleras av nationell lagstiftning. ( 14 )

38.

Den omständigheten att rambeslutet i sig inte reglerar frihetsberövande innebär emellertid inte att det inte finns några tidsfrister knutna till tillämpningen av artikel 23.3 i rambeslutet vid flera tillfällen. Tvärtom. När medlemsstaterna tillämpar artikel 23.3 måste de uppfylla två slags frister. För det första de frister som anges i rambeslutet och för det andra de frister som inte anges i rambeslutet, men som följer av den grundläggande rätten till frihet och säkerhet i artikel 6 i stadgan.

39.

En mängd begränsningar anges i själva rambeslutet.

40.

Att tillämpa artikel 23.3 vid flera tillfällen är inledningsvis, i strikt mening, endast tillåtet under omständigheter som ligger utanför medlemsstaternas kontroll, vilket jag kommer att redogöra för i mitt svar på den andra frågan.

41.

Vidare omfattas medlemsstaterna alltid av den skyldighet att överlämna den eftersökte så snart som möjligt som anges i artikel 23.1.

42.

Dessutom begränsas möjligheten att tillämpa artikel 23.3 vid flera tillfällen alltjämt av strikta tidsfrister. Den verkställande rättsliga myndigheten ska omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet, efter vilken tiodagarsperioden börjar löpa igen.

43.

Det viktigaste är dock avslutningsvis att om någon av tidsfristerna inte följs, oavsett om det rör sig om de tidsfrister som avses i artikel 23.2 eller de tidsfrister som avses i artikel 23.3, aktiveras omedelbart artikel 23.5 vilket innebär att den eftersökta personen ska försättas på fri fot.

44.

Genom fastställandet av strikta tidsfrister för att påskynda det rättsliga samarbetet innehåller artikel 23.3 till följd av ovanstående en skyldighet att agera skyndsamt. Detta främjar efterlevnaden av artikel 6 i stadgan, tolkad tillsammans med artikel 5.1 f i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Som redan kommissonen konstaterade i sitt förslag är syftet med tidsfrister inte enbart snabbare förfaranden för effektivare rättsligt samarbete och ömsesidigt erkännande, utan tidsfristerna är även kopplade till den tilltalades rätt att få ett rättsligt avgörande inom skälig tid. ( 15 ) Den polska regeringen har anfört att artikel 23 även syftar till att skydda den eftersökte från att hållas häktad alltför länge på grund av förseningar i förfarandet för överlämnande.

45.

När medlemsstater fattar ett beslut om frihetsberövande för att fullgöra sina skyldigheter enligt rambeslutet tillämpar de unionsrätten. Enligt artikel 51.1 i stadgan omfattas de därför av bestämmelserna i stadgan.

46.

Medlemsstaterna är framför allt skyldiga att respektera rätten till frihet och säkerhet i artikel 6 i stadgan. I den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana rättigheter som garanteras av Europakonventionen ska de, enligt artikel 52.3 i stadgan, ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. ( 16 ) I förklaringarna till stadgan anges att artikel 6 i stadgan motsvarar artikel 5 i Europakonventionen. ( 17 ) Enligt artikel 5.1 i Europakonventionen får ingen frihetsberövas utom i de fall som räknas upp i den artikeln och i den ordning som lagen föreskriver.

47.

Trots skillnader jämfört med traditionella utlämningssystem, ( 18 ) som rambeslutet försöker överbrygga, ( 19 ) är det vedertaget att skyddsnormerna i artikel 5.1 f i Europakonventionen även ska tillämpas på frihetsberövande före överlämnande inom ramen för den europeiska arresteringsordern. ( 20 ) I nämnda konventionsbestämmelse hänvisas till ”när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten … som ett led i ett förfarande som rör … utlämning”.

48.

I rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) fastställs de viktigaste kraven som ett frihetsberövande före överlämnande enligt artikel 23 i rambeslutet måste uppfylla. För det första är ett frihetsberövande endast motiverat om det genomförs med ”erforderlig skyndsamhet”. För det andra måste frihetsberövandet vara ”lagligt”. För det tredje ska inskränkningar i grundläggande rättigheter – såsom ett frihetsberövande – enligt artikel 52.1 i stadgan ske med beaktande av proportionalitetsprincipen. Nedan kommer jag att undersöka vart och ett av dessa tre krav.

49.

Det första kravet påverkar framför allt hur länge ett frihetsberövande före överlämnande får pågå. Om förfarandet inte genomförs med erforderlig skyndsamhet är ett frihetsberövande följaktligen inte längre motiverat. ( 21 ) Den verkställande rättsliga myndigheten kan endast besluta om att hålla den aktuella personen fortsatt frihetsberövad, såvitt förfarandet för överlämnande ”har genomförts på ett tillräckligt skyndsamt sätt och tiden för frihetsberövandet därför inte är orimlig”. ( 22 ) Som påpekas i punkt 44 i förevarande förslag till avgörande stöder de tidsfrister som föreskrivs i artikel 23 i rambeslutet kravet på erforderlig skyndsamhet.

50.

Enligt det andra kravet måste varje frihetsberövande enligt artikel 5.1 f vara ”lagligt”. Enligt artikel 5.1 i Europakonventionen innebär detta att frihetsberövandet ska ske ”i den ordning som lagen föreskriver”. ( 23 ) Frihetsberövandet måste följa de nationella materiella och processuella reglerna och bör vara förenligt med målet att skydda den enskilde mot godtycklighet. ( 24 ) För att bedöma huruvida ett frihetsberövande är ”lagligt” spelar den allmänna rättssäkerhetsprincipen en viktig roll. Kravet på laglighet avser därför även de egenskaper som en lag måste ha: ”… det är därför viktigt att villkoren för att frihetsberöva en person enligt nationell lagstiftning är tydligt definierade och att det går att förutse hur själva lagstiftningen kommer att tillämpas …”. ( 25 )

51.

Mot bakgrund av ovanstående konstaterar jag att artikel 23.3 tillhandahåller en rättslig ram som motiverar fortsatt frihetsberövande före överlämnande. I nämnda bestämmelse definieras emellertid inte de särskilda villkoren för frihetsberövande.

52.

I linje med de argument som generaladvokaten Sharpston anförde i sitt ställningstagande i målet N, ska prövningen av huruvida begränsningen av rätten till frihet uppfyller kraven på laglighet och de egenskaper som en lag måste ha inte bara beakta den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen, utan även nationell lagstiftning. ( 26 ) Vid bedömningen av huruvida kravet på laglighet har iakttagits har Europadomstolen slagit fast att internationella samarbetsinstrument kan utgöra rättslig grund för ett frihetsberövande inför en utlämning. Vid prövningen av kriteriet avseende vilka egenskaper en lag måste ha (behovet av tillgänglighet, exakthet och förutsägbarhet) har Europadomstolen emellertid funnit att bristen på heltäckande bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas i dessa instrument gjorde det nödvändigt att undersöka nationell lagstiftning. ( 27 )

53.

Detta får mycket konkreta följder för tillämpningen av artikel 23.3 i rambeslutet vid flera tillfällen. Kravet på de egenskaper som en lag måste ha innebär att en frihetsberövande åtgärd endast är laglig, och får fortsätta att vidtas, om den grundas på upprepade ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll”, om kombinationen av bestämmelserna i rambeslutet och de nationella genomförandebestämmelserna uppfyller kraven på tillgänglighet, exakthet och förutsägbarhet.

54.

Vad gäller det tredje kravet erinrar jag om att den verkställande rättsliga myndigheten även är bunden av kravet på proportionalitet. Domstolen har konstaterat att enligt artikel 52.1 i stadgan kan ett utfärdande av en europeisk arresteringsorder inte motivera att den berörda personen hålls frihetsberövad utan tidsbegränsning. ( 28 ) När den verkställande rättsliga myndigheten fattar ett beslut om fortsatt frihetsberövande för att kunna tillämpa artikel 23.3 är den, på samma sätt som domstolen förklarade i domen Lanigan, skyldig att göra en konkret bedömning av situationen, och beakta alla omständigheter som är relevanta för att bedöma huruvida frihetsberövandets längd är motiverad, såsom det straff som personen riskerar eller redan har ådömts för de gärningar som låg till grund för den europeiska arresteringsordern, risken för avvikande, de behöriga myndigheternas handlande och, slutligen, ”om den eftersökta personen har bidragit till förfarandets längd”. ( 29 )

55.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de nationella bestämmelserna om frihetsberövande före överlämnande, jämförda med artikel 23.3 i rambeslutet, och deras tillämpning i förevarande mål, uppfyller dessa tre krav.

56.

Jag anser att artikel 23.3 i rambeslutet ska tolkas så, att den tillåter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle. Vid upprepad tillämpning av artikel 23.3 får den eftersökta personen endast kvarhållas i häkte i enlighet med artikel 6 i stadgan om förfarandet för överlämnande uppfyller kravet på erforderlig skyndsamhet, om de relevanta nationella bestämmelserna är förutsägbara, tillgängliga och exakta, och om frihetsberövandet respekterar proportionalitetsprincipen.

57.

Om den första frågan ska besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen med sin andra fråga få klarlagt under vilka omständigheter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande enligt artikel 23.3 kan göras vid mer än ett tillfälle. Den hänskjutande domstolen anger flera olika möjligheter: om de ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll” föreligger alltjämt, eller har upphört men uppkommer på nytt, eller när andra sådana omständigheter har uppkommit som hindrar, eller sannolikt kommer att hindra, överlämnandet av den eftersökta personen inom den nya tidsfrist som fastställts.

58.

Det som alla dessa scenarier vid första anblicken har gemensamt är begreppet ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll”. Denna del av mitt förslag till avgörande inleds därför med en analys av det begreppet. Därefter undersöker jag huruvida en persons beteende kan anses utgöra en omständighet som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll. Slutligen undersöker jag hur det begreppet förhåller sig till ett alltjämt föreliggande, återkommande eller nytt hinder för överlämnande enligt artikel 23.3

59.

Artikel 23.3 i rambeslutet har formulerats på olika sätt i de olika språkversionerna. I den engelska språkversionen, och i de flesta andra språkversioner hänvisas till ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll”. ( 30 ) I andra språkversioner hänvisas till begreppet force majeure. ( 31 )

60.

Denna skillnad får naturligtvis konsekvenser. Enligt domstolens fasta praxis i olika sammanhang avser force majeure onormala och oförutsedda omständigheter, utanför den persons kontroll som åberopar force majeure, som inte kunnat undvikas trots alla gjorda ansträngningar. ( 32 ) Omständigheter som ligger utanför någons kontroll kan däremot sägas hänvisa till endast en av aspekterna i definitionen av force majeure. Sådana omständigheter utgör därmed en logisk underkategori till force majeure, och omfattar därför en rad olika situationer. ( 33 )

61.

Av förarbetena framgår emellertid, vilket den litauiska regeringen har gjort gällande, att begreppet ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll”, i den mening som avses i artikel 23.3, var tänkt att motsvara det traditionella begreppet force majeure, såsom detta tolkats av domstolen.

62.

I den engelska språkversionen av utkastet till artikel 23.3 i kommissionens ursprungliga förslag hänvisades endast till ”omständigheter som ligger utanför den verkställande medlemsstatens kontroll”. ( 34 ) I motiveringen till kommissionens förslag hänvisades emellertid till begreppet force majeure. I motiveringen förklaras dessutom att punkterna 2 och 3 i artikel 23 byggde på artikel 11 i 1995 års konvention. ( 35 ) På de flesta av konventionsstaternas språk innehåller den artikeln en hänvisning till begreppet force majeure. ( 36 )

63.

I kommissionens förslag hänvisades till den förklarande rapporten till 1995 års konvention, enligt vilken begreppet force majeure bör ges en strikt tolkning. ( 37 ) Kravet på en strikt tolkning följer även av den omständigheten att artikel 23.3 utgör ett undantag från det normala förfarandet för överlämnande ( 38 ) och kan påverka frihetsberövandet av den eftersökta personen.

64.

Sammanfattningsvis anser jag att begreppen ”omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll” och force majeure bör anses likvärdiga vad gäller tillämpningen av artikel 23.3 i rambeslutet.

65.

Domstolen har i olika sammanhang funnit att begreppet force majeure inte begränsas till att avse en absolut omöjlighet. ( 39 ) Den har identifierat två viktiga beståndsdelar i begreppet force majeure som är relevanta för tolkningen av det begreppet inom ramen för rambeslutet. Dels en objektiv del avseende omständigheter som är onormala, oförutsägbara och inte har samband med den berörde, dels en subjektiv del i form av en skyldighet ”att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder utan överdrivna uppoffringar”. ( 40 )

66.

Bedömningen av dessa två delar beror emellertid på sammanhanget. Bedömningen kan skilja sig åt inom olika områden av unionsrätten. ( 41 )

67.

Hänsyn måste därför tas till det specifika sammanhang som rambeslutet ingår i. Detta instrument används vid straffrättsligt samarbete och målet är att underlätta och förenkla förfarandet för överlämnande. Alltså måste strikta tidsfrister iakttas. Snabb och skyndsam handläggning från myndigheternas sida är därför viktigt när överlämnandet ska verkställas. Ovanstående, i kombination med den exceptionella natur som kännetecknar artikel 23.3 i rambeslutet och dess inverkan på den personliga friheten, leder till en strikt och ganska snäv bedömning av dessa delar av begreppet force majeure.

68.

Vad gäller den första delen av begreppet force majeure kan den eftersökta personens beteende betraktas som en ”omständighet som ligger utanför … kontroll”, i den mening som avses i artikel 23.3, om beteendet inte kan förutses och ligger utanför den berörda medlemsstatens kontroll. Aggressivt beteende i samband med överlämnandet kan därför endast betraktas som en händelse som är oförutsägbar och ligger utanför medlemsstatens kontroll om de uppgifter som myndigheterna förfogade över inte på något sätt tydde på att ett sådant scenario var tänkbart. Vid bedömningen av sannolikheten för ett sådant scenario måste de nationella myndigheterna noga överväga de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall, inklusive överväganden såsom de brott som personen eftersöks eller har dömts för, personens beteende under frihetsberövandet, tidigare brottshistorik, och varje annat inslag i personens bakgrund som kan framgå av den nationella akten.

69.

Kommissionen har gjort gällande att myndigheterna i många fall är tvungna att använda privata bolag som mellanhänder vid transporten. Den omständigheten att kommersiella lufttrafikföretag kan neka en våldsam person att stiga ombord bör därför i hög grad anses utgöra en omständighet som ligger utanför myndigheternas kontroll.

70.

Jag håller med om att en sådan händelse kan anses ligga utanför medlemsstaternas (fysiska) kontroll. Reaktionen från en pilot på ett kommersiellt lufttrafikföretag i händelse av en passagerares upprörda och/eller våldsamma beteende kan dock knappast betraktas som en oförutsägbar händelse. Med tanke på att det finns välkända säkerhetsbestämmelser och säkerhetsprotokoll för sådana händelser är en sådan pilotreaktion tvärtom i själva verket ganska förutsägbar.

71.

Detta hindrar inte att ett plötsligt, oväntat våldsamt beteende från den eftersökta personens sida i sig kan uppfylla den första delen av definitionen av begreppet force majeure. Däremot kan den naturliga och förutsägbara reaktionen från en pilot som står inför en sådan händelse inte i sig anses utgöra force majeure. Det ankommer trots allt på medlemsstaterna att välja transportsätt. Ansvaret för det val som görs åvilar också medlemsstaterna.

72.

Vad gäller den andra delen konstaterar jag att för att uppfylla kravet på att ha iakttagit all vederbörlig omsorg för att undvika hinder för överlämnandet är den skyndsamhet som förväntas av medlemsstaternas myndigheter extra viktig vid straffrättsligt samarbete, särskilt i det känsliga ögonblick då det faktiska överlämnandet ska verkställas. De myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för överlämnande bör vidta alla rimliga ansträngningar för att garantera att personen faktiskt överlämnas. Med beaktande av den eftersökta personens profil kan det finnas behov av en beredskapsplan.

73.

Vid iakttagandet av sådan vederbörlig omsorg måste insatserna för att faktiskt överlämna den eftersökte stå i proportion till den eftersöktes särskilda situation, så att de inte strider mot artikel 4 i stadgan. Med stöd av Europadomstolens praxis har den irländska regeringen anfört att när det gäller en person som frihetsberövats ”minskar varje användning av våld som inte är strikt nödvändigt på grund av vederbörandes eget beteende den mänskliga värdigheten och utgör, i princip, en överträdelse av artikel 3 i konventionen”. ( 42 )

74.

Kravet på respekt för grundläggande rättigheter under förfarandet för överlämnande, som är en del av myndigheternas normala skyldigheter, kan emellertid inte åberopas för att utvidga begreppet force majeure hur långt som helst. Kravet på respekt för grundläggande rättigheter kan endast ge stöd åt den medlemsstat som åberopar force majeure när, efter det att alla åtgärder som krävs för att iaktta vederbörlig omsorg har vidtagits, överlämnandet hindrades av den eftersöktes oförutsägbara beteende, i enlighet med den bedömning som det hänvisas till i punkt 65 i förevarande förslag till avgörande.

75.

Mot bakgrund av ovanstående analys skulle den eftersöktes aggressiva beteende, såvitt villkoren för force majeure är uppfyllda, motivera tillämpning av artikel 23.3 i rambeslutet. Möjligheten att ta hänsyn till förekomsten av omständigheter som ligger utanför medlemsstaternas kontroll för att tillämpa artikel 23.3 vid flera tillfällen på grund av upprepade fall av aggressivt beteende –vilket är syftet med den hänskjutande domstolens andra fråga – behöver undersökas ytterligare.

76.

Kommissionen, den irländska regeringen och Förenade kungarikets regering anser att var och en av de tre situationer som den hänskjutande domstolen räknar upp i sin andra fråga – alltjämt föreliggande, återkommande eller nya ”omständigheter som ligger utanför… kontroll” – utgör ”omständigheter som ligger utanför … kontroll” i den mening som avses i artikel 23.3 i rambeslutet.

77.

Jag förordar dock en mer nyanserad syn. De tre typer av situationer som den hänskjutande domstolen har beskrivit i abstrakta ordalag kan endast ge upphov till en ny förekomst av ”omständigheter som ligger utanför … kontroll” om de innehåller båda de ovan i punkt 65 beskrivna beståndsdelarna i begreppet force majeure. Det ankommer på de nationella domstolarna att inom ramen för omständigheterna i det enskilda fallet bedöma huruvida så är fallet. Vissa allmänna överväganden kan dock göras för att ge de nationella domstolarna lite hjälp på traven.

78.

Vad gäller den första situationen, nämligen omständigheter som föreligger alltjämt, anser jag att den litauiska regeringen har rätt när den påstår att omständigheter som fortsätter under den nya tidsfrist som fastställts i princip inte bör behandlas som force majeure, eftersom sådana omständigheter på grund av sin kontinuitet i praktiken är förutsägbara. Om samma slags extraordinära omständigheter föreligger alltjämt är det inte troligt att en nationell myndighet som iakttar vederbörlig omsorg skulle fastställa ett nytt datum för överlämnande.

79.

Den andra situationen – när omständigheterna som ligger utanför medlemsstatens kontroll har upphört men uppkommer på nytt – saknar också ett inslag av oförutsägbarhet. Detta gäller såvida inte de återkommande omständigheterna i sig är oförutsägbara, eller på grund av att situationen exempelvis har uppkommit på nytt med en intensitet eller under omständigheter som gör att den ser väsentligt annorlunda ut än vid den första händelsen.

80.

Vad gäller den subjektiva delen av begreppet force majeure höjer i båda fallen, både när omständigheterna föreligger alltjämt eller när de återkommer, den omständigheten att en liknande situation redan har inträffat naturligtvis tröskeln för den vederbörliga omsorg som nationella myndigheter ska iaktta.

81.

Sammanfattningsvis gör den omständigheten att det tidigare har förelegat, eller alltjämt föreligger, liknande omständigheter som resulterar i tillämpning av artikel 23.3 det särskilt svårt att iaktta de krav på oförutsägbarhet och vederbörlig omsorg som ingår i begreppet force majeure.

82.

Den tredje situationen avser en situation där omständigheter som ligger utanför medlemsstaternas kontroll har upphört, men andra sådana omständigheter har uppkommit som hindrar, eller sannolikt kommer att hindra, överlämnandet av den eftersökta personen inom den fastställda fristen.

83.

Enligt min mening är det mest sannolikt att det är just denna tredje situation som ger upphov till förnyad tillämpning av artikel 23.3 i rambeslutet. Visserligen är det högst osannolikt att olika och riktiga fall av force majeure inträffar mer än en gång under ett förfarande för överlämnande. Eftersom verkligheten ofta överträffar dikten går det dock inte att med säkerhet utesluta att sådana händelser kan inträffa.

84.

Om den snäva tolkning av force majeure som föreslås i förevarande förslag till avgörande godtas är det uppenbart att artikel 23.3 i rambeslutet endast i undantagsfall kommer att tillämpas vid flera tillfällen. Den eftersöktes aggressiva beteende som förhindrade det första försöket kan endast klassificeras som force majeure om det inte fanns något i personakten eller de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet som gjorde att de nationella myndigheterna rimligen borde ha förutsett ett sådant händelseförlopp. Om ett senare överlämningsförsök förhindras av en upprepning av ett nästan identiskt beteende kan detta däremot inte rimligen klassificeras som force majeure, såvida inte den behöriga myndigheten, grundat på omständigheterna i det enskilda fallet, hade anledning att tro att ett sådant scenario inte kunde återupprepas.

85.

Det ankommer på den nationella domstolen att, grundat på alla fakta som den förfogar över, fastställa huruvida kraven i artikel 23.3 i rambeslutet har uppfyllts en andra gång i förevarande mål.

86.

Jag anser att artikel 23.3 i rambeslutet ska tolkas så, att den tillåter en överenskommelse om ett nytt datum för överlämnande vid mer än ett tillfälle endast om de nya eller återkommande omständigheter som förhindrade överlämnandet i sig utgör ett nytt fall av force majeure.

87.

I skuggan av förevarande mål står två allmänna intressen i konflikt med varandra. De kanske inte uttryckligen anges, men är utan tvekan relevanta. Det rör sig om den grundläggande moraliska principen om att ingen ska kunna tjäna på att ha betett sig olagligt, ( 43 ) och behovet av att förmå medlemsstaterna att planera och verkställa förfarandet för överlämnande på ett ansvarsfullt sätt.

88.

I förevarande förslag till avgörande har jag försökt att nå en rimlig kompromiss mellan dessa två intressen, och samtidigt respektera den eftersökta personens grundläggande rättigheter. I händelse av nya eller återkommande omständigheter som ligger utanför de berörda medlemsstaternas kontroll, enligt en snäv tolkning, får ett nytt datum för överlämnande fastställas enligt artikel 23.3 i rambeslutet vid mer än ett tillfälle. Denna möjlighet omgärdas dock av tydliga inre och yttre begränsningar. En inre begränsning är att det inom ramen för rambeslutet måste föreligga verkliga omständigheter som ligger utanför medlemsstaternas kontroll – inte bara situationer som uppstår på grund av bristande förberedelser eller för att det passar medlemsstaterna. Om inga sådana omständigheter föreligger ska den eftersökta personen omedelbart försättas på fri fot enligt artikel 23.5. En yttre begränsning är att häktningstiden och villkoren för häktning vid upprepad tillämpning av artikel 23.3 av omfattas av stadgan tolkad i ljuset av Europakonventionen.

89.

Avslutningsvis bör det påpekas att räckvidden för förevarande förslag till förhandsavgörande är tolkningen av begreppet ”omständigheter som ligger utanför … kontroll” och möjligheten att tillämpa artikel 23.3 vid upprepade tillfällen. De rättsfrågor som behandlas i förevarande förslag till avgörande, som försöker ge ett användbart svar på de specifika frågor som ställts av den hänskjutande domstolen, är dock inte de enda tolkningsproblem som den nuvarande lydelsen av artikel 23.3 kan ge upphov till. Framför allt tar jag i förslaget till avgörande inte ställning till en europeisk arresteringsorders rättsliga ställning eller giltighet efter det att artikel 23.5 väl har aktiverats, med obligatorisk frigivning av den eftersökta personen som resultat.

90.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) på följande sätt: