1. 

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. ( 2 )

2. 

Denna begäran har framställts i ett mål mellan advokaten Ibrica Zulfikarpašić som är etablerad i Kroatien och Slaven Gajer som likaledes har sitt hemvist i Kroatien, angående utfärdandet av ett intyg om europeisk exekutionstitel, i den mening som avses i förordning nr 805/2004, med avseende på ett förordnande om verkställighet som meddelats av en notarie på grundval av en officiell handling.

3. 

Općinski sud u Novom Zagrebu (domstol i nya Zagreb, Kroatien) har i huvudsak velat få klarhet i huruvida en notarie, som i enlighet med kroatisk lagstiftning har förordnat om verkställighet på grundval av en officiell handling, är behörig att utfärda intyg om europeisk exekutionstitel när förordnandet inte har bestritts och, för det fall svaret är nekande, om en nationell domstol kan utfärda intyg om europeisk exekutionstitel när förordnandet om verkställighet avser en obestridd fordran.

4. 

Förevarande mål ger domstolen tillfälle att bidra med användbara preciseringar av hur begreppen ”dom” och ”domstol”, i den mening som avses i förordning nr 805/2004, ska avgränsas, genom att särskilt ta ställning till huruvida en notarie som enligt nationell rätt har behörighet att förordna om verkställighet kan kvalificeras som domstol.

5. 

Först uppkommer emellertid frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, då en läsning av beslutet om förhandsavgörande ger vid handen att båda parter i det nationella målet är bosatta i Kroatien varmed situationen vid en första anblick skulle kunna anses vara ”rent intern” och därmed inte omfattas av unionsrätten.

6. 

I detta förslag till avgörande kommer jag för det första att hävda att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning trots att det nationella målet rör en tvist mellan en klagande och en motpart som båda är bosatta i Republiken Kroatien. Utfärdandet av ett intyg om europeisk exekutionstitel i enlighet med förordning nr 805/2004 syftar till att göra det möjligt att erkänna och verkställa en dom i en annan medlemsstat, än den där den har meddelats. För att den ansökan om utfärdande av intyg som framställts till domstolen i ursprungsmedlemsstaten ska kunna tas upp till sakprövning krävs emellertid inte att borgenären bevisar att tvisten är av gränsöverskridande karaktär.

7. 

Jag kommer för det andra att hävda att en sådan exekutionstitel som ett förordnande om verkställighet meddelat av en notarie på grundval av en officiell handling kan utgöra en dom i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 805/2004, såvitt den notarie som är behörig att meddela förordnandet, när han fyller denna särskilda funktion, agerar som en domstol vilket förutsätter att han lämnar garantier för sitt oberoende och sin opartiskhet och att han har behörighet att avgöra tvisten genom ett beslut som dels har blivit eller kan bli föremål för bestridande innan det intygas utgöra en europeisk exekutionstitel, dels kan överklagas vid en rättslig myndighet. Med förbehåll för de kontroller som ska göras av den hänskjutande domstolen, bland annat med avseende på iakttagandet av kravet på oberoende och opartiskhet, anser jag att den notarie som är behörig att utfärda beslutet om verkställighet kan betecknas som ”domstol”.

8. 

För det tredje kommer jag att konstatera att denna notarie, som utgör den ”domstol som meddelat domen”, i den mening som avses i artiklarna 4.6 och 6.1 i förordning nr 805/2004, är behörig att utfärda ett intyg om att ett förordnande som notarien har meddelat och förklarat vara verkställbart i avsaknad av bestridande av gäldenären utgör en europeisk exekutionstitel.

9.

Skälen 5, 7 och 20 i förordning nr 805/2004 har följande lydelse:

…

…

10.

I artikel 1 i förordning nr 805/2004, som har rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med denna förordning är att införa en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, vilket, genom att det fastställs miniminormer, kommer att möjliggöra fri rörlighet för domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar i alla medlemsstater utan att erkännande och verkställighet skall föregås av mellanliggande förfaranden i den medlemsstat där verkställighet begärs.”

11.

Artikel 3 i förordningen har rubriken ”Exekutionstitlar som skall intygas vara europeiska exekutionstitlar”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Denna förordning skall tillämpas på domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar avseende obestridda fordringar.

En fordran skall anses som obestridd, om

12.

I artikel 4 i förordningen, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

13.

I artikel 31 i Ovršni zakon (lagen om tvångsverkställighet), ( 4 ) i dess lydelse vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, föreskrivs följande:

”1)   Enligt denna lag utgörs offentlig handling av en faktura, en växel och en växelprotest, i förekommande fall åtföljd av en returfaktura i syfte att styrka en fordran, en officiell handling, ett utdrag ur bokföring, en privat legaliserad handling och varje handling som betraktas som en officiell handling enligt specifik lagstiftning. Beräkning av ränta anses också utgöra en faktura.

2)   En officiell handling är verkställbar om den anger borgenärens och gäldenärens identitet, betalningsskyldighetens föremål, art och räckvidd samt tidpunkten för betalningsskyldighetens inträde.

3)   Utöver de upplysningar som anges i punkt 2 i denna artikel, ska en faktura ställd till en fysisk person som inte bedriver registrerad näringsverksamhet underrätta gäldenären om att borgenären, vid uteblivet fullgörande av betalningsskyldigheten, kan begära tvångsverkställighet på grundval av en officiell handling.

…”

14.

Det föreskrivs i artikel 278 i lagen om tvångsverkställighet att ”[n]otarier beslutar om ansökningar om verkställighet på grundval av officiella handlingar i enlighet med bestämmelserna i denna lag”.

15.

I artikel 357 i lagen om tvångsverkställighet anges det att det åligger ”domstolar, administrativa organ, notarier samt offentligrättsliga fysiska och juridiska personer – vilka är behöriga att utfärda verkställbara kopior av nationella rättsakter som utgör europeiska exekutionstitlar för obestridda fordringar” – att utfärda intyg om europeisk exekutionstitel avseende domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar.

16.

Det föreskrivs i artikel 358.4 i lagen om tvångsverkställighet att ”[o]m notarien konstaterar att villkoren för utfärdande av intyg [om europeisk exekutionstitel] inte är uppfyllda, ska han överlämna ansökan om utfärdande av intyg jämte en kopia av den handling som ansökan avser eller handlingarna i ärendet till domstolen på den ort där notarien arbetar för att nämnda domstol ska fatta beslut om ansökan”.

17.

Efter det att advokaten Ibrica Zulfikarpašić hade ingått ett avtal med sin klient Slaven Gajer om att han skulle företräda denne upprättade han en faktura som inte betalades.

18.

På grundval av denna faktura som betraktades som en ”officiell handling” erhöll Ibrica Zulfikarpašić den 12 februari 2014 ett förordnande om verkställighet meddelat av en notarie.

19.

Ibrica Zulfikarpašić ansökte den 13 november 2014 hos notarien om intygande av att nämnda dom var en europeisk exekutionstitel, i den mening som avses i förordning nr 805/2004, för att kunna inleda verkställighetsförfarandet för indrivning av sin fordran.

20.

Då notarien ansåg att villkoren för utfärdande av ett intyg inte var uppfyllda överlämnade han, i enlighet med bestämmelserna i artikel 358.4 i lagen om tvångsverkställighet, ärendet till Općinski sud u Novom Zagrebu (domstol i nya Zagreb). Enligt denna domstol framhöll notarien särskilt att även om det i artikel 4.7 i förordning nr 805/2004 föreskrivs att med uttrycket ”domstol” avses även svensk kronofogdemyndighet, finns det inte någon liknande kroatisk bestämmelse som likställer den kroatiska notarietjänsten med en domstol i den mening som avses i förordningen.

21.

För att få klarhet i huruvida bestämmelserna i lagen om tvångsverkställighet var förenliga med förordning nr 805/2004, beslutade Općinski sud u Novom Zagrebu (domstol i nya Zagreb) att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

22.

Enligt min mening påverkas inte möjligheten att ta upp begäran om förhandsavgörande till sakprövning av det skälet att en situation i vilken begäran om intyg såsom europeisk exekutionstitel har ingetts till en domstol i den medlemsstat där borgenären och gäldenären har hemvist ska betecknas som ”rent intern”.

23.

Även om båda parterna i det nationella målet är bosatta i Kroatien, går det inte att av enbart denna omständighet dra slutsatsen att förordning nr 805/2004 inte är tillämplig inom ramen för denna tvist.

24.

Först och främst är tillämpningsområdet för förordning nr 805/2004 inte begränsat till gränsöverskridande tvister.

25.

I motsats till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, ( 5 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande ( 6 ) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur, ( 7 ) uppställs det i förordning nr 805/2004 inte något villkor som är kopplat till tvistens gränsöverskridande karaktär, vilket oftast innebär att åtminstone en av parterna har sitt hemvist eller sin sedvanliga vistelseort i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol är belägen, vid vilken talan väckts. ( 8 )

26.

Medan det genom dessa förordningar har skapats nya enhetliga europeiska förfaranden som uteslutande är tillämpliga på gränsöverskridande tvister och som skiljer sig från de nationella förfaranden som fortsätter att tillämpas samtidigt, införs inte genom förordning nr 805/2004 en verkligt enhetlig europeisk exekutionstitel, men det blir möjligt för europeiska domar att fritt cirkulera inom det europeiska rättsliga området genom att ett intyg bifogas domarna vilket fungerar som ett ”europeiskt pass”.

27.

I avsaknad av ett krav på att tvisten ska vara gränsöverskridande finns det inget som hindrar att en ansökan om utfärdande av ett intyg om europeisk exekutionstitel läggs fram i en tvist mellan två parter som har sitt hemvist eller sin sedvanliga vistelseort i samma medlemsstat. Denna möjlighet förutses underförstått i artikel 6.1 d i förordning nr 805/2004, i vilken det för utfärdande av ett intyg av en dom som avser en obestridd fordran, i den mening som avses i artikel 3.1 b eller c i denna förordning, krävs att domen meddelades i den medlemsstat där gäldenären har sin hemvist när denne är konsumenten, utan att för den skull kräva att borgenären är bosatt i en annan medlemsstat.

28.

För övrigt överensstämmer detta typfall med ofta förekommande situationer där gäldenären äger fast egendom i utlandet eller har bankkonton i banker som är etablerade i andra medlemsstater. Trots att gäldenären är bosatt i samma medlemsstat som borgenären kan den sistnämnde således ha ett intresse av att förfoga över en europeisk exekutionstitel som kan göra det möjligt för honom att vidta åtgärder för tvångsverkställighet avseende egendom i andra medlemsstater.

29.

Vidare är upptagandet till sakprövning av ansökan om utfärdande av ett intyg om europeisk exekutionstitel inte villkorat av att borgenären bevisar att han i en annan medlemsstat har väckt talan om erkännande eller verkställighet av en dom eller att gäldenären äger egendom i andra medlemsstater, i fråga om vilken en åtgärd för tvångsverkställighet skulle kunna vidtas.

30.

Syftet med förordning nr 805/2004 är att möjliggöra erkännande och verkställighet i alla medlemsstater av domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och offentliga handlingar som avser obestridda fordringar, utan att exekvaturförfarandet behöver användas. Det finns emellertid inte någon bestämmelse i förordningen som ålägger borgenären att lägga fram bevis för att ett intyg skulle vara användbart eller nödvändigt för honom.

31.

Här ska nämnas att det i artikel 6.1 i förordning nr 805/2004 preciseras att en dom avseende en obestridd fordran ”vid varje ansökan” ska intygas vara en europeisk exekutionstitel. Detta betyder att en borgenär i princip redan i samband med stämningsansökan, till sitt förstahandsyrkande kan lägga ett andrahandsyrkande om ett intyg angående den dom som ska avkunnas, ( 9 ) under förutsättning att domen är lagakraftvunnen och verkställbar i ursprungsmedlemsstaten. ( 10 ) Denna ansökan om intyg villkoras inte av att borgenären styrker att han väckt talan i en annan medlemsstat om erkännande eller verkställighet av domen eller att gäldenären är ägare till egendom i andra medlemsstater, i fråga om vilken en åtgärd för tvångsverkställighet skulle kunna vidtas. Om det krävdes sådana bevis, vilka är svåra att framlägga, skulle för övrigt effektiviteten hos förordning nr 805/2004 allvarligt skadas. Nämnda förordnings existensberättigande är att underlätta fri rörlighet för nationella exekutionstitlar inom det europeiska rättsliga området. Dessutom kan en gäldenär som är bosatt i samma medlemsstat som sin borgenär mycket väl under förfarandets gång arrangera sin insolvens genom att flytta egendom till utlandet för att undkomma rättsliga åtgärder.

32.

I själva verket inbegriper den europeiska exekutionstiteln till sin natur, såsom namnet antyder, en utländsk komponent eftersom den uteslutande syftar till att möjliggöra att den nationella exekutionstiteln överförs till andra medlemsstater genom att den fungerar som ett ”europeiskt rättsligt pass” som kan erhållas utan att det behöver visas att den nationella exekutionstiteln ska överföras till andra medlemsstater. Jag vågar mig på en parallell med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder. Måste den nationella rättsliga myndigheten för att med giltig verkan kunna utfärda en europeisk arresteringsorder visa att den efterlysta personen verkligen befinner sig i en annan medlemsstat? Om den rättsliga myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsordern begärde att domstolen skulle tolka bestämmelserna i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 ( 11 ) om villkoren för utfärdande av nämnda arresteringsorder, borde domstolen då förklara att begäran inte kan tas upp till sakprövning med motiveringen att så länge den efterlysta personen inte blivit kallad till förhör i en annan medlemsstat är den situation som är upphovet till det nationella målet rent intern? ( 12 )

33.

Då intyget om europeisk exekutionstitel genom sitt själva syfte har en inneboende europeisk dimension, kan en begäran om förhandsavgörande inte avvisas med motiveringen att de faktiska omständigheterna i det nationella målet faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 805/2004. Det är dessutom onödigt att motivera upptagandet till sakprövning av begäran med den rättspraxis som följer av domen av den 18 oktober 1990, Dzodzi, ( 13 ) enligt vilken domstolen är behörig att uttala sig om en begäran om förhandsavgörande som rör en unionsrättslig bestämmelse i det särskilda fall då en medlemsstats nationella rätt hänvisar till denna bestämmelse när det gäller att fastställa vilka regler som är tillämpliga i en situation i denna stat som är av rent intern art. ( 14 ) I lagen om tvångsverkställighet hänvisas det för övrigt inte till innehållet i förordning nr 805/2004 när det gäller att fastställa vilka regler som är tillämpliga i en situation i Republiken Kroatien som är av rent intern art. I lagen om tvångsverkställighet definieras enbart vilka myndigheter som är behöriga att utfärda intyg om europeisk exekutionstitel, avseende domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar som rör obestridda fordringar.

34.

Härav följer att begäran om förhandsavgörande inte kan avvisas med motiveringen att verkställigheten av det i det nationella målet aktuella förordnandet inte tidigare har begärts i en annan medlemsstat än den i vilken ansökan framställts om utfärdande av ett intyg om europeisk exekutionstitel.

35.

Jag vill tillägga att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten enligt fast rättspraxis presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller bedömningen av giltigheten av en unionsrättslig bestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 15 ) I det aktuella målet framgår det emellertid varken av beslutet att begära förhandsavgörande eller av de berörda parternas yttranden att det nationella målet skulle vara konstruerat och konstlat eller att tolkningsfrågan skulle vara rent hypotetisk.

36.

Av det ovan anförda följer att begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak.

37.

Låt mig nu komma till prövningen av frågorna.

38.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i lagen om tvångsverkställighet, enligt vilka en notarie är behörig att utfärda ett intyg om europeisk exekutionstitel med avseende på ett förordnande om verkställighet på grundval av en officiell handling, i avsaknad av bestridande från gäldenärens sida, är förenliga med förordning nr 805/2004.

39.

Domstolen kan förvisso enligt fast rättspraxis inte yttra sig i frågor som rör medlemsstaternas interna rätt eller huruvida nationella bestämmelser är förenliga med unionsrätten. Den kan emellertid tillhandahålla den nationella domstolen alla upplysningar om tolkningen av unionsrätten som kan göra det möjligt för sistnämnda domstol att avgöra den aktuella tvisten. ( 16 )

40.

I det aktuella fallet har den hänskjutande domstolen i huvudsak frågat sig huruvida en sådan exekutionstitel som ett förordnande om verkställighet som meddelats av en notarie, på grundval av en officiell handling i enlighet med lagen om tvångsverkställighet, utgör en dom avseende en obestridd fordran vilken kan intygas vara en europeisk exekutionstitel.

41.

För att denna fråga ska kunna besvaras bör det inledningsvis nämnas att det i artikel 3.1 i förordning nr 805/2004 fastställs tre kategorier av ”exekutionstitlar” på vilka förfarandet för utfärdande av intyg är tillämpligt. Enligt denna bestämmelse ska förordningen ”tillämpas på domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar avseende obestridda fordringar”.

42.

Begäran om förhandsavgörande utgör således en anmodan till domstolen att undersöka huruvida det förordnande om verkställighet som notarien meddelat i enlighet med lagen om tvångsverkställighet ingår eller ej i någon av de tre kategorier exekutionstitlar som kan bli föremål för ett intygande.

43.

Kvalificeringen förlikning som ingåtts inför domstol kan genast avfärdas eftersom förordnandet, vilket uppenbarligen har upprättats ensidigt enbart med stöd av en faktura utfärdad av borgenären vilken betraktas som en ”officiell handling”, inte har karaktär av ett avtal vars innehåll är beroende av parternas vilja.

44.

Det återstår således att undersöka huruvida detta förordnande kan kvalificeras som officiell handling eller dom avseende en obestridd fordran.

45.

Artikel 4.3 i förordning nr 805/2004 innehåller en precis definition av officiell handling som motsvarar den definition som domstolen formulerade i sin dom av den 17 juni 1999, Unibank ( 17 ) angående tolkningen av artikel 50 i Brysselkonventionen, ( 18 ) vilken i sin tur hade inspirerats av Jenard-Möller-rapporten om konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades i Lugano den 16 september 1988. ( 19 ) Enligt denna definition är en handling officiell om tre villkor är uppfyllda. För det första ska handlingen ha upprättats av en offentlig myndighet. För det andra ska dess äkthet avse inte endast handlingens underskrift, utan även dess innehåll. För det tredje ska handlingen vara verkställbar i den medlemsstat där den har upprättats. Även om det sistnämnda villkoret inte uttryckligen nämns i artikel 4.3 i förordning nr 805/2004, följer det av artikel 25.1 i förordningen, där det anges att en officiell handling ska vara ”verkställbar i en medlemsstat” för att kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel.

46.

Eftersom notarien just har den funktionen att han bekräftar att de handlingar som han mottar är äkta, skulle det förordnande om verkställighet som han meddelar vid en första anblick kunna motsvara definitionen på en officiell handling som har ”upprättats eller registrerats”.

47.

Enligt artikel 3.1 i förordning nr 805/2004 krävs det emellertid att den officiella handlingen, i likhet med domen och förlikningen som har ingåtts inför domstol, avser en obestridd fordran och det preciseras i punkt d i bestämmelsen att en fordran ska anses som obestridd om gäldenären uttryckligen har godtagit den i en officiell handling. Med andra ord betyder en officiell handling avseende en obestridd fordran, i den mening som avses i bestämmelsen, en officiell handling i vilken gäldenären uttryckligen har erkänt fordran.

48.

Det är uppenbart att det förordnande om verkställighet som meddelats av notarien, enbart på grundval av den faktura som utfärdats av borgenären utan att gäldenären hade anmodats att ge sitt godkännande, inte uppfyller detta krav.

49.

Detta förordnande kan således inte kvalificeras som en officiell handling avseende en obestridd fordran. Det återstår således att avgöra om denna exekutionstitel skulle kunna kvalificeras som ”dom”, i den mening som avses i förordning nr 805/2004.

50.

I artikel 4.1 i förordning nr 805/2004 definieras begreppet ”dom” som ”varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader”.

51.

Förordning nr 805/2004 ger emellertid inte någon allmän definition av begreppet ”domstol i en medlemsstat” och därför ankommer det på rättspraxis att precisera dess innehåll, så att det kan avgöras om en notarie som i nationell rätt ges behörighet att meddela förordnanden kan kvalificeras som domstol i den mening som avses i förordningen.

52.

Enligt den kroatiska regeringen kan notarien betraktas som en domstol inom ramen för förfarandet för antagande av ett förordnande om verkställighet på grundval av en officiell handling.

53.

Denna regering har härvid gjort gällande att även om det inte uttryckligen anges i artikel 4 i förordning nr 805/2004 att termen ”domstol” i Kroatien inbegriper myndighetspersoner som notarier, antogs förordningen, och ändrades därefter två gånger före Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen, varför egenheterna i den kroatiska lagstiftningen inte kunde tas i beaktande.

54.

Nämnda regering har dessutom påpekat att det i Kroatien har beslutats att behörigheten på området för tvångsverkställighet ska delas mellan domstolarna och notarierna samt att de sistnämnda har erhållit exklusiv behörighet att med tvång driva in fordringar på grundval av officiella handlingar.

55.

Enligt den kroatiska regeringen innebär termen ”domstol”, i den mening som avses i förordning nr 805/2004, inte med nödvändighet att de personer och myndigheter som organiserar förfarandet formellt tillhör den statliga dömande makten. Det är tillräckligt att myndigheten i fråga är oberoende och opartisk och att dess organisation och verksamhet regleras av i förväg fastställda regler. Notarierna uppfyller för övrigt de kriterier som domstolen slog fast i sin dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult, ( 20 ) för att definiera domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

56.

Denna regering har tillagt att notarierna åtnjuter allmänhetens förtroende och att deras uppgifter regleras i lag på ett mycket detaljerat sätt, särskilt i Zakon o javnom bilježništvu (lag om notarietjänsten) ( 21 ) som säkerställer att de är professionella, seriösa och ansvarsfulla vid fullgörandet av de befogenheter som anförtrotts dem.

57.

Regeringen anser härutöver att den kroatiska lagstiftningen är berättigad mot bakgrund av det syfte som eftersträvas med förordning nr 805/2004, vilken är avsedd att förenkla förfarandet för ömsesidigt erkännande av domar och undvika alla olägenheter med exekvaturförfarandet.

58.

Den kroatiska regeringen har slutligen betonat att förfarandet för förordnande om verkställighet genom notariens försorg säkerställer skyddet av gäldenärens grundläggande rättigheter, eftersom notarien endast kan meddela ett förordnande om verkställighet om han bedömer att ansökan kan prövas och att det finns grund för den, att förordnandet delges gäldenären i överensstämmelse med de allmänna bestämmelser som reglerar delgivning av rättegångshandlingar, exempelvis stämningsansökningar, att gäldenären har möjlighet att bestrida fordran och rätt att på vederbörligt sätt underrättas om denna möjlighet samt om de närmare föreskrifterna och fristen för väckande av talan. Det är endast i avsaknad av bestridande och efter en frist på åtta dagar som notarien kan anbringa formuleringen verkställbar på förordnandet.

59.

Kommissionen har gett uttryck för motsatt ståndpunkt.

60.

Enligt kommissionen borde begreppet ”domstol”, i den mening som avses i förordning nr 805/2004, överensstämma med tolkningen av begreppet i förordning nr 44/2001, då dessa båda förordningar avser samarbetet mellan domstolar på det civilrättsliga område och innehåller bestämmelser som är komplementära.

61.

Samtidigt som kommissionen har medgett att notarierna kan inleda förfaranden som är ”kvasirättegångar” och fatta beslut som är analoga med domar, anser den att sådana beslut inte kan betecknas som domar i den mening som avses i förordning nr 805/2004. För att kunna betraktas som sådana måste nämligen besluten respektera de processuella miniminormerna i förordningen, vilka syftar till att säkerställa att rätten till en rättvis rättegång iakttas fullt ut.

62.

Kommissionen har tillagt att när unionslagstiftarens intention är att likställa andra behöriga myndigheters beslut med domar avkunnade av medlemsstaternas domstolar anges detta uttryckligen i det berörda juridiska instrumentet, såsom för övrigt artikel 4.7 i förordning nr 805/2004 visar. Häri föreskrivs att vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande avses med uttrycket domstol också svensk kronofogdemyndighet. För att notariernas förordnanden om verkställighet ska likställas med domar krävs således en ändring av förordning nr 805/2004.

63.

För att avgöra vilken av den kroatiska regeringens och kommissionens motsatta uppfattningar som är den riktiga, är det nödvändigt att dels fördjupa sig i innehållet i definitionerna av ”dom” och ”domstol” i de sekundärrättsliga instrumenten angående civilrättsligt samarbete, dels beakta rättspraxis. Det är inte förrän efter denna dubbla analys som jag kommer att föreslå domstolen en lösning.

64.

Precis som i förordning nr 44/2001 och därefter i förordning (EU) nr 1215/2012, ( 22 ) som har ersatt den, har unionslagstiftaren i förordning nr 805/2004 använt den definition av ”dom” som fanns i Brysselkonventionen.

65.

En analys av de unionsrättsliga instrumenten om samarbete mellan domstolar på det civilrättsliga området visar att det finns en enhetlig uppfattning av begreppet ”dom”. ( 23 ) Begreppet har fått en organisk definition baserad på den juridiska karaktären hos rättsaktens upphovsman. Varje rättsakt som utfärdats av ett organ som har status som domstol utgör således en dom.

66.

Bakom denna enhetliga definition döljer sig emellertid stora skillnader eftersom unionslagstiftaren har tillhandahållit påtagligt skiljaktiga definitioner av det oupplösliga begreppet ”domstol” som verkar förstås på helt olika sätt. Här tror jag mig kunna identifiera tre huvudtendenser som motsvarar tre olika uppfattningar av begreppet.

67.

Den första tendensen betecknas av en punktvis process där vissa myndigheter likställs med domstolar. Till denna tendens hör artikel 4 i förordning nr 805/2004 som, utan att definiera begreppet ”dom”, i punkt 7 preciserar att i Sverige avses vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande med uttrycket ”domstol” också svensk kronofogdemyndighet. Samma tendens finns i artikel 3 i förordning nr 1215/2012 som har följande lydelse:

”I denna förordning avses med domstol följande myndigheter i den utsträckning de är behöriga i frågor som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning:

68.

Det är intressant att konstatera att enligt denna bestämmelse är således de ungerska notarierna uttryckligen likställda med en domstol när de utfärdar ett betalningsföreläggande. Vi kommer att se längre fram vilka konsekvenserna blir av att endast de ungerska notarierna likställs med en domstol.

69.

Den andra tendens som framgår av unionslagstiftningen är en uppluckring av begreppet ”domstol” i begreppet ”behörig myndighet”. Denna tendens illustreras bland annat av artikel 2.1 i förordning (EG) nr 2201/2003 ( 24 ) i vilken ”domstol” definieras som ”samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde” och av artikel 2.2 i förordningen som definierar ”domare” som ”domare eller en tjänsteman med befogenheter som motsvarar en domares i frågor som omfattas av … tillämpningsområde[t] [för förordning nr 2201/2003]”. Till denna kategori hör också artikel 5.3 i förordning nr 1896/2006, i vilken ”domstol” definieras som ”samtliga myndigheter i en medlemsstat som är behöriga när det gäller europeiska betalningsförelägganden eller andra frågor som hör dit”.

70.

Nämnda tendens återfinns i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 30 oktober 2007, ( 25 ) vars ingående godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008. ( 26 ) I artikel 62 i konventionen anges nämligen att ”med uttrycket ”domstol” [avses] varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde”.

71.

Den tredje tendens som visar sig i nyare unionslagstiftning motsvarar en process för att definiera begreppet domstol genom att stadfästa hävdvunnen praxis. Denna intressanta utveckling kommer bland annat till uttryck i artikel 2.2 punkt 1 i förordning nr 4/2009 ( 27 ) som föreskriver att begreppet ”domstol” även avser de administrativa myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor om underhållsskyldighet, förutsatt att dessa myndigheter garanterar opartiskhet och parternas rätt att bli hörda och att deras beslut enligt lagen i den medlemsstat där de är etablerade

72.

Artikel 3.2 i förordning (EU) nr 650/2012 ( 28 ) följer samma linje och definierar ”domstolar” som ”alla rättsliga myndigheter och alla andra myndigheter och rättstillämpare som har behörighet i arvsfrågor och som utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet”, under förutsättning att sådana andra myndigheter och rättstillämpare samt deras beslut uppfyller samma villkor som dem som är tillämpliga på administrativa myndigheter och de beslut som dessa fattar i enlighet med artikel 2.2 punkt 1 i förordning nr 4/2009.

73.

Efter denna analys visar det sig att begreppet ”domstol” utmärks av en okontrollerad mängd definitioner som verkar ha ackumulerats under årens lopp utan någon som helst konsekvens. Vissa instrument som innehåller en uttömmande uppräkning av administrativa myndigheter som likställs med domstolar skulle kunna inbjuda till en strikt tolkning av begreppet. Andra instrument har tvärtom en vid eller till och med mycket elastisk uppfattning av begreppet, vilken inbegriper varje enligt nationell rätt behörig myndighet. I ytterligare andra instrument fastställs en begreppsmässig definition som, enligt vad vi kommer att få se, ligger nära den som utmejslats i domstolens rättspraxis.

74.

De frågor som den hänskjutande domstolen har ställt befinner sig i skärningspunkten mellan två linjer i rättspraxis.

75.

Den första linjen gäller begreppet ”dom” på området för samarbete mellan domstolar på det civilrättsliga området.

76.

Denna linje i rättspraxis har sitt ursprung i tolkningen av artikel 25 i Brysselkonventionen som, i likhet med artikel 4 i förordning nr 805/2004, definierar begreppet så att det innefattar varje avgörande, oavsett rubricering, som har meddelats av en domstol i en medlemsstat.

77.

Domstolen har redan funnit att begreppet ”dom”, vilket definieras i artikel 25 i denna konvention, ”uteslutande ska förstås som [ett rättsligt avgörande] som faktiskt har meddelats av en domstol i en avtalsslutande stat”. ( 29 ) Denna tolkning av domstolen gäller i princip även för motsvarande bestämmelse i förordning nr 44/2001. Domstolen preciserade samtidigt, med hänvisning till den rapport angående konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som har utarbetats av P. Jenard, ( 30 ) att en justitiesekreterares beslut angående rättegångskostnaderna uttryckligen ska betecknas som en ”dom” därför att justitiesekreteraren ”agerar som företrädare för den domstol” som har träffat ett avgörande i saken och ”vid fall av bestridande, ett dömande organ i egentlig mening som beslutar om rättegångskostnaderna”. ( 31 )

78.

Domstolen har av denna definition slutit sig till att för att en rättsakt ska utgöra en ”dom” i Brysselkonventionens mening ska den ”härröra från en domstol i en konventionsstat som har behörighet att avgöra tvisten mellan parterna”. ( 32 )

79.

Utöver det organiska kriterium som uttryckligen fastställts i artikel 25 i Brysselkonventionen, har domstolen gradvis tagit fasta på två andra kriterier, av vilka det ena är processuellt och det andra materiellt.

80.

Enligt det processuella kriteriet måste de förfaranden som leder till domstolsavgöranden respektera rätten till försvar. ( 33 ) Domstolen har emellertid bedömt att det, för att ett avgörande ska komma i åtnjutande av det system för erkännande och verkställighet som föreskrivs i Brysselkonventionen, räcker att avgörandet, innan hemställan görs om erkännande och verkställighet av det i en annan stat än ursprungsstaten, i ursprungsstaten varit eller hade kunnat vara föremål, under olika former, för ett kontradiktoriskt förfarande. ( 34 ) Domstolen har således använt beteckningen ”dom” för ett beslut om tilldelning av provision vilket hade antagits efter en inledande del av förfarandet som saknade kontradiktorisk karaktär, men som hade kunnat bli föremål för ett sådant förfarande innan det erkändes eller verkställdes, ( 35 ) för ett betalningsföreläggande mot vilket gäldenären kunde ha inkommit med svaromål, vilket skulle ha omvandlat förfarandet till ett vanligt tvistemål, ( 36 ) och en tredskodom i ett civilrättsligt mål som i princip var utformat som ett kontradiktoriskt förfarande. ( 37 )

81.

Det materiella kriteriet innebär att det organ som är rättsaktens upphovsman spelar en viss roll vid utarbetandet av den. Enligt vad jag har erinrat om ska rättsakten härröra från ett organ ”som har behörighet att avgöra tvister”, ( 38 ) vilket enligt domstolen utesluter en förlikning som ingåtts inför domstol och som i det väsentliga har en avtalsmässig karaktär, i så måtto att dess innehåll framför allt är beroende av parternas vilja. ( 39 )

82.

Begreppet ”dom” i den mening som avses i Brysselkonventionen innebär slutligen ett ingripande av ett dömande organ som har befogenhet att göra en skönsmässig bedömning och att avgöra tvister med iakttagande av rätten till försvar.

83.

Rättspraxis angående Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001 ger emellertid inte något förtydligande av innehållet i begreppet dömande organ. För att ringa in detta måste man således konsultera rättspraxis som behandlar frågan med avseende på artikel 267 FEUF.

84.

Den andra linjen i rättspraxis rör definitionen av begreppet ”domstol”, i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

85.

Utan att det är nödvändigt att i detalj redogöra för alla subtiliteter i kasuistiken i rättspraxis som i viss mån är ”trevande” ( 40 ) inskränker jag mig till att erinra om att vad avser bedömningen av om det hänskjutande organet har egenskapen av domstol har EU-domstolen, som inte har utarbetat en generell och abstrakt definition av detta begrepp, tillämpat en metod för identifiering som bygger på beaktandet av ett knippe samstämmiga indicier som rör organets legala ursprung, dess effektivitet, huruvida dess beslut är tvingande, förfarandets kontradiktoriska karaktär, organets tillämpning av rättsreglerna samt dess oberoende.

86.

Domstolen har således medgett att en förvaltningsmyndighet vid vilken en tvist är anhängig och som således har en domstolsfunktion kan betraktas som en domstol med behörighet att ställa en tolkningsfråga. ( 41 ) I enlighet med sin fasta rättspraxis, enligt vilken frågan om det hänskjutande organet utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF är en rent unionsrättslig fråga, har domstolen erinrat om att den omständigheten att det hänskjutande organet enligt nationell rätt anses utgöra ett förvaltningsorgan inte i sig är avgörande vid denna bedömning. ( 42 )

87.

I det juridiska sammanhang som jag just har redogjort för visar sig tre lösningar vara ganska naturliga när begreppet ”domstol” i den mening som avses i förordning nr 805/2004 ska definieras.

88.

Den första lösningen består i att välja en strikt tolkning av begreppet ”domstol” som begränsas till dömande organ i egentlig mening och följaktligen utesluter alla myndigheter som inte är organiskt förbundna med en medlemsstats domstolsorganisation, med förbehåll för undantag som uttryckligen föreskrivits av unionslagstiftaren.

89.

Den andra lösningen är tvärtom en extensiv tolkning av begreppet ”domstol” som inbegriper varje myndighet som är behörig enligt medlemsstatens rätt

90.

Den tredje lösningen, vilken jag betecknar som en ”medelväg”, består i att återge vad som är betecknande för en domstol enligt vad domstolen angett i sin traditionella rättspraxis som tolkar artikel 267 FEUF och att följaktligen medge att de kroatiska notarierna, på vissa villkor, kan betraktas som domstolar i den mening som avses i förordning nr 805/2004.

91.

Den första av dessa tre lösningar anser jag vara den minst tänkbara.

92.

Även om den ståndpunkt som kommissionen har försvarat i sina såväl skriftliga som muntliga synpunkter är något tvetydig verkar den ha valt den första lösningen. Denna institution anser nämligen, utan att analysera på vilka villkor de kroatiska notarierna ingriper, att de beslut som de fattar endast skulle kunna betraktas som domar, i den mening som avses i förordning nr 805/2004, om förordningen ändrades så att det föreskrevs att dessa beslut ska likställas med domar.

93.

Kommissionen har i första hand motiverat denna första lösning med argumentet att när unionslagstiftaren har för avsikt att likställa en myndighet med en domstol anger unionslagstiftaren det uttryckligen i den berörda rättsakten. I förordning nr 805/2004 nämns emellertid inte de kroatiska notarierna, medan artikel 4.7 i förordningen anger den svenska kronofogdemyndigheten i summariska processer angående betalningsförelägganden samtidigt som artikel 3 i förordning nr 1215/2012 uttryckligen likställer med domstolar, utöver den nämnda svenska kronofogdemyndigheten, de ungerska notarierna i summariska förfaranden angående betalningsförelägganden.

94.

Denna snäva tolkning får dessutom ytterligare stöd när den jämförs med artikel 62 i Luganokonventionen, eftersom det faktum att det saknas en analog bestämmelse i förordning nr 805/2004 och förordning nr 1215/2012 som i begreppet ”domstol” inkluderar varje behörig myndighet, visar att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att begreppet domstol skulle förstås i rent funktionell mening i dessa båda förordningar.

95.

Även om en sådan strikt tolkning till en början verkar vila på solida argument, med stöd i ordalydelsen i artikel 4 i förordning nr 805/2004, talar andra mer avgörande resonemang för en mer extensiv tolkning.

96.

För det första kan bestämmelserna i artikel 4.7 i förordning nr 805/2004 och artikel 3 i förordning nr 1215/2012 läsas på ett annat sätt. Den omständigheten att vissa administrativa myndigheter enligt unionslagstiftaren måste betraktas som ”domstolar” betyder inte att andra myndigheter inte också skulle kunna betraktas som sådana, med tillämpning av de klassiska kriterierna i rättspraxis. Visserligen kan inte något annat organ än den svenska kronofogdemyndigheten automatiskt betraktas som ”lagstadgad””domstol” i den mening som avses i förordning nr 805/2004. Emellertid finns det ingen bestämmelse i förordningen som utgör hinder mot att detta organ kvalificeras som domstol om det visas att det i överensstämmelse med domstolens traditionella rättspraxis har de för en domstol karaktäristiska dragen.

97.

För det andra skulle ett så högt ställt krav på begreppet domstol vara synnerligen innovativt på grund av sin stränghet, eftersom det inte alls är förenligt med domstolens rättspraxis som, i och med att begreppet ”domstol” getts ett självständigt innehåll inom ramen för det instrument för domstolssamarbete som hänskjutandet för förhandsavgörande utgör, har tillerkänt administrativa organ med dömande funktion egenskapen av domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

98.

För det tredje innebär denna nya kravnivå att begreppet domstols oberoende karaktär i unionsrätten förnekas, i och med att det skulle räcka att ursprungsmedlemsstaten betecknar ett organ som rättslig myndighet och knyter det, om än enbart formellt, till sin interna domstolsorganisation, för att det ska kvalificeras som en domstol.

99.

För det fjärde förefaller mig denna strikta tolkning inte vara förenlig med principen om ömsesidigt erkännande vilken ligger till grund för systematiken i förordning nr 805/2004. Denna princip motiverar att den dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten och intygats utgöra en europeisk exekutionstitel av domstolen i denna medlemsstat ska behandlas som om den hade meddelats i den medlemsstat där dess verkställighet har begärts. Enligt logiken i ett system som bygger på ömsesidigt erkännande borde varje myndighet vars ingripande gör att en rättsakt kvalificeras som en i ursprungsmedlemsstaten verkställbar dom betraktas som en ”domstol” vars domar borde kunna omfattas av fri rörlighet i de andra medlemsstaterna.

100.

Den restriktiva lösningen ska underkännas av dessa fyra skäl.

101.

Driven till sin spets skulle logiken i det ömsesidiga erkännandet kunna motivera den motsatta, mest extensiva lösningen, nämligen att låta begreppet domstol sammanfalla med begreppet behörig myndighet. Den lösningen skulle göra det möjligt att kvalificera den kroatiske notarien som ”domstol” i den mening som avses i förordning nr 805/2004, enbart på grund av att lagen om tvångsverkställighet ger honom behörighet att meddela förordnanden om verkställighet och att utfärda intyg om europeiska exekutionstitlar.

102.

Jag anser emellertid inte att denna lösning är relevant.

103.

Lösningen är inte förenlig med själva ordalydelsen i artikel 4 i förordning nr 805/2004 vilken, i motsats till artikel 2.1 i förordning nr 2201/2003, artikel 5.3 i förordning nr 1896/2006 och artikel 62 i Luganokonventionen, inte innebär en generalisering eller till och med banalisering av begreppet domstol.

104.

Vad mera är, om termen ”domstol” hade inbegripit varje behörig myndighet, kan jag inte se varför unionslagstiftaren skulle ha varit angelägen om att uttryckligen likställa den svenska kronofogdemyndigheten med en domstol.

105.

Jag föreslår således att den medelväg väljs som i realiteten innebär att den av domstolen använda metoden för att definiera begreppet ”domstol”, i den mening som avses i artikel 267 FEUF, med beaktande av strukturen i och syftet med förordning nr 805/2004, i vilken jag anser att flera bestämmelser betonar betydelsen av att de processuella garantierna iakttas, används.

106.

Det ska således konstateras att definitionen av en fordran som ”anses som obestridd” vilken formulerats i artikel 3 i förordningen förutsätter, vad domar angår, att gäldenärens attityd ”under domstolsförfarandet” beaktas. ( 43 ) Denna bestämmelse innebär i sig, enligt min åsikt, att det rör sig om ett förfarande i vilket gäldenärens rätt att bli hörd och att bestrida borgenärens ansökan tas i beaktande.

107.

Dessutom villkoras intygandet av en dom angående en obestridd fordran som meddelats i en medlemsstat av att de processuella miniminormer iakttas som syftar till att säkerställa att gäldenären underrättas i tid och på ett sådant sätt att han kan förbereda sitt försvar, dels om den talan som väckts mot honom och villkoren för hans aktiva deltagande i förfarandet i syfte att bestrida den berörda fordran, dels om konsekvenserna av att han avstår från att delta i detta. Med hänsyn till de faror som det medför att en fordran presumeras vara obestridd på grund av gäldenärens tystnad under det rättsliga förfarandet, ger iakttagandet av processuella minimigarantier uttryck för ett grundläggande krav som domstolen måste säkerställa.

108.

Med avseende på förordning nr 805/2004 borde begreppet ”domstol” definitivt förstås som varje organ som erbjuder garantier för oberoende och opartiskhet och som har behörighet att avgöra tvisten genom ett beslut som dels har varit eller kan bli föremål för ett kontradiktoriskt förfarande innan frågan uppkommer om att utfärda ett intyg om europeisk exekutionstitel, dels kan överklagas vid en rättslig myndighet.

109.

Denna funktionella definition av begreppet domstol förefaller mig motsvara den traditionella uppfattningen av begreppet, samtidigt som den gör det möjligt att beakta den aktuella tendensen att avstå från att behandla vissa typer av tvister i domstol, särskilt dem som förkommer i stor utsträckning, i syfte att avlasta de rättsliga myndigheterna.

110.

Jag bedömer inledningsvis att de kroatiska notarierna, när de meddelar förordnanden om verkställighet, utövar en dömande verksamhet även om det förfarande som äger rum är summariskt och för övrigt liknar ett förfarande för betalningsföreläggande.

111.

Den kroatiska regeringen har härvidlag i sitt skriftliga yttrande tillhandahållit intressanta förtydliganden av de garantier som erbjuds gäldenären inom ramen för förfarandet för verkställighet inför notarien. Enligt regeringen meddelar inte notarien ett förordnande om verkställighet förrän efter det att han själv har bedömt huruvida ansökan kan tas upp till sakprövning och är välgrundad. Han ska dessutom underrätta svaranden om förordnandet enligt bestämmelser som garanterar honom möjlighet att bestrida sin fordran och underrätta denne om möjligheten att väcka talan vid domstol samt tidsfristen för detta. Enligt nämnda regering är det inte förrän fristen på åtta dagar för bestridande av fordran har löpt ut som notarien kan anbringa formuleringen verkställbar på förordnandet.

112.

Under förhandlingen lämnade den kroatiska regeringen kompletterande förtydliganden och uppgav att lagen om notariattjänsten och notariernas etiska kod garanterar notariens oberoende och opartiskhet i förhållande till sökanden i samband med fullgörandet av hans specifika uppdrag att meddela förordnanden om verkställighet på grundval av officiella handlingar. Långt ifrån att utgöra enbart en avdelning för registrering, studerar notarien ansökan och bedömer huruvida den kan tas upp till sakprövning och om den är välgrundad.

113.

Enligt de uppgifter som regeringen har tillhandahållit verkar således notarien, när han utövar sin särskilda verksamhet att meddela förordnanden om verkställighet, befinna sig i samma situation som en tredje man som inte har något att göra med de ifrågavarande intressena och är skyddad från de intressekonflikter som kan uppstå på grund av hans övriga verksamhet.

114.

Med förbehåll för den granskning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att utföra, visar det sig således att notarien när han inte agerar som offentlig ämbetsman utan som ett organ med uppdraget att meddela förordnanden om verkställighet, agerar som ett oberoende och opartiskt organ.

115.

Under dessa omständigheter anser jag att den exekutionstitel som meddelas av notarien kan betecknas ”dom”, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 805/2004. Det återstår att pröva huruvida notarien också är behörig att intyga att denna dom är en europeisk exekutionstitel.

116.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida den notarie som på grundval av en officiell handling har meddelat en exekutionstitel som blivit verkställbar i avsaknad av bestridande från gäldenärens sida är behörig att utfärda intyg om europeisk exekutionstitel.

117.

Det följer av artikel 6.1 i förordning nr 805/2004 att ansökan om intyg såsom europeisk exekutionstitel ska framställas till den domstol som meddelat domen. Denna definieras i artikel 4.6 i förordningen som ”den domstol vid vilken handläggningen av förfarandet pågick vid tidpunkten för att de villkor som avses i artikel 3.1 a, b och c är uppfyllda”. Därmed avses den domstol vid vilken talan väcktes vid den tidpunkt då villkoren för att fordran skulle kunna anses vara obestridd var uppfyllda.

118.

I det system som föreskrivs i lagen om tvångsverkställighet är det således notarien som ska betecknas ”domstol som meddelat domen” när gäldenären inte har bestritt exekutionstiteln som blivit verkställbar.

119.

Den omständigheten att domstolen i sin dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi (C‑511/14, EU:C:2016:448), fastställde att intygandet av att en dom är en europeisk exekutionstitel utgör en rättskipningsåtgärd hindrar inte notarien från att utfärda sådana intyg under förutsättning att notarien uppfyller villkoren för att betecknas ”domstol” i den mening som avses i förordning nr 805/2004.

120.

Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande från Općinski sud u Novom Zagrebu (domstol i nya Zagreb, Kroatien) på följande sätt: