1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (nedan kallat direktivet om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Euronics Belgium CVBA (nedan kallat Euronics) och, å andra sidan, Kamera Express BV (nedan kallat KE) och Kamera Express Belgium BVBA (nedan kallat KEB) beträffande försäljningspriset på olika kameror.

3

I skälen 6, 8 och 17 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder anges följande:

…

…

4

I artikel 1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.”

5

I artikel 2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

6

Artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har följande lydelse:

”Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.”

7

Artikel 4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som tillnärmas genom detta direktiv.”

8

I artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som har rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, föreskrivs följande:

”1.   Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

2.   En affärsmetod skall vara otillbörlig om den

4.   Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

5.   Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”

9

Enligt artikel 101.1 första stycket i lag av den 6 april 2010 om affärsmetoder och konsumentskydd (Wet Marktpraktijken en Consumentenbescherming) (Belgisch Staatsblad av den 12 april 2010, s. 20803) (nedan kallad lagen om affärsmetoder och konsumentskydd), som trädde i kraft den 12 maj 2010, får ”[f]öretag … inte utbjuda varor till försäljning med förlust eller sälja varor med förlust”.

10

Artikel 101.1 andra stycket i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd har följande lydelse: ”All försäljning till ett pris som inte är minst lika högt som det pris för vilket företaget har köpt varan eller det pris som företaget ska betala för återanskaffning, efter avdrag för eventuella rabatter som erhållits slutgiltigt, ska anses utgöra försäljning med förlust. För att fastställa huruvida en vara sålts med förlust, ska sådana rabatter inte beaktas som, med eller utan ensamrätt, lämnas i utbyte mot att företaget ingår andra förbindelser än att köpa varor.”

11

Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande saluförde KE och KEB en Panasonic Lumix DMC-TZ20-kamera inklusive fem års garanti för 229,00 euro, och en Canon EOS5D Mark II Body-kamera inklusive fem års garanti för 1695,00 euro.

12

Euronics ansåg att KE och KEB sålde dessa kameror med förlust, eftersom det officiella inköpspriset för produkterna uppgick till 277,84 euro respektive 1634,78 euro, i båda fallen utan mervärdesskatt. Även om de rabatter räknades in som slutgiltigt hade lämnats, kunde priset inte sättas så lågt såvida kamerorna inte skulle säljas med förlust. Detta är emellertid förbjudet enligt artikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd. Euronics väckte därför talan vid Rechtbank van koophandel te Gent (handelsdomstolen i Gent) och yrkade att Rechtbank skulle slå fast att artikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd hade överträtts och förordna att svaranden skulle förpliktas att omedelbart upphöra med detta agerande, inklusive marknadsföringsåtgärder.

13

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank van koophandel te Gent att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”[Står a]rtikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd, som även syftar till att skydda konsumentintressena … i strid med [direktivet om otillbörliga affärsmetoder] … då försäljning med förlust är förbjuden, medan sådana försäljningsmetoder inte är förbjudna enligt detta direktiv och då den belgiska lagen möjligen är strängare än bestämmelserna i detta direktiv, vilket är förbjudet enligt artikel 4 i [direktivet om otillbörliga affärsmetoder]?”

14

Den nationella domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot att utbjuda varor till försäljning eller sälja varor med förlust.

15

I enlighet med artikel 99 i rättegångsreglerna kan domstolen, om svaret på en tolkningsfråga klart kan utläsas av rättspraxis, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom motiverat beslut med hänvisning till ifrågavarande rättspraxis.

16

Domstolen anser att så är fallet i detta mål. Svaret på tolkningsfrågan kan nämligen klart utläsas av dom av den 14 januari 2010 i mål C-304/08, Plus Warenhandelsgesellschaft (REU 2010, s. I–217), punkterna 35–51, och av den 9 november 2010 i mål C-540/08, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag (REU 2010, s. I-10909), punkterna 15–38, samt av beslut av den 30 juni 2011 i mål C-288/10, Wamo (REU 2011, s. I-5835), punkterna 20–40, och av den 15 december 2011 i mål C-126/11, INNO, punkterna 22–32.

17

För att besvara tolkningsfrågan ska domstolen inledningsvis pröva huruvida artikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd syftar till att skydda konsumenterna och således kan omfattas av direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

18

I begäran om förhandsavgörande angav Rechtbank van koophandel te Gent att förbudet i artikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd visserligen kan anses inverka på förhållandet mellan de ekonomiska aktörerna, men att denna bestämmelse inte desto mindre syftar till att skydda konsumenterna.

19

Det är med beaktande av det därmed fastlagda syftet med den ovannämnda bestämmelsen som Rechtbank van koophandel te Gent har frågat domstolen om direktivet om otillbörliga affärsmetoder utgör hinder för en sådan bestämmelse.

20

Under dessa förhållanden ska det prövas huruvida utbjudande av varor till försäljning med förlust eller själva försäljningen av varor med förlust, vilka omfattas av det aktuella förbudet, utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och således omfattas av bestämmelserna i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 35, och Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 16, samt beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 29).

21

Härvid ska det påpekas att artikel 2 d i direktivet om otillbörliga affärsmetoder innehåller en synnerligen vid definition av begreppet affärsmetod, med vilket avses ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument” (domarna i de ovannämnda målen Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 36, och Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 17, samt beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 30).

22

Sådana kampanjer avseende saluföring med förlust som de som är aktuella i målet vid Rechtbank van koophandel te Gent används, såsom denna domstol har anfört, ofta som lockbete och syftar till att locka konsumenter till en näringsidkares kommersiella lokaler och att förmå dem att köpa varor. Sådana kampanjer ingår i en näringsidkares affärsstrategi och avser direkt dennes marknadsföring och försäljning. Av detta följer att de utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och således omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 18 och där angiven rättspraxis, samt beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 31).

23

Domstolen ska efter detta konstaterande pröva huruvida direktivet om otillbörliga affärsmetoder utgör hinder för ett sådant förbud mot att utbjuda varor till försäljning eller sälja varor med förlust som det som föreskrivs i artikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd.

24

Domstolen erinrar först och främst om att direktivet om otillbörliga affärsmetoder innebär en fullständig harmonisering av de bestämmelser avseende otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 4 i nämnda direktiv får medlemsstaterna således inte vidta åtgärder som är mer restriktiva än vad som föreskrivs i direktivet, även om detta sker i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå (domen i det ovannämnda målet Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 41 och där angiven rättspraxis, samt beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 33).

25

Det ska även påpekas att artikel 5 i det ovannämnda direktivet innehåller kriterier som gör det möjligt att fastställa under vilka omständigheter som en affärsmetod ska anses vara otillbörlig och, således, förbjuden.

26

Enligt artikel 5.2 i det ovannämnda direktivet är en affärsmetod otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av genomsnittskonsumentens ekonomiska beteende i förhållande till produkten.

27

I artikel 5.4 i det ovannämnda direktivet anges två bestämda kategorier av otillbörliga affärsmetoder, nämligen ”vilseledande” och ”aggressiva” affärsmetoder, vilka motsvarar de kriterier som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 respektive i artiklarna 8 och 9 i samma direktiv.

28

I bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder finns slutligen en uttömmande förteckning över 31 affärsmetoder som i enlighet med artikel 5.5 i samma direktiv ”under alla omständigheter” ska betraktas som otillbörliga. I enlighet med vad som uttryckligen anges i skäl 17 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder är det därför endast dessa affärsmetoder som kan anses vara otillbörliga utan att någon prövning från fall till fall görs utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i samma direktiv (domarna i de ovannämnda målen Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 45, och Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 34, samt beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 37).

29

Vad gäller den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är det utrett att metoder som består i att utbjuda varor till försäljning eller sälja varor med förlust inte förekommer i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Sådana metoder kan alltså inte vara förbjudna ”under alla omständigheter”, utan endast om det vid en särskild prövning visar sig att metoderna är otillbörliga (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 35, och beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 38).

30

Förbudet i artikel 101 i lagen om affärsmetoder och konsumentskydd är, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, emellertid ett allmänt förbud mot att utbjuda varor till försäljning eller sälja varor med förlust, utan något krav på att det fastställs, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, huruvida den aktuella försäljningskampanjen är ”otillbörlig” mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i artiklarna 5–9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Det är härvid inte nödvändigt att tillerkänna de behöriga domstolarna ett utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Plus Warenhandelsgesellschaft, punkt 48, och Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 36, samt beslutet i det ovannämnda målet Wamo, punkt 39).

31

Den hänskjutande domstolens fråga ska därför besvaras på följande sätt. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet – i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot att utbjuda varor till försäljning med förlust eller att sälja varor med förlust – i den mån denna bestämmelse syftar till att skydda konsumenterna.

32

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet – i vilken det föreskrivs ett allmänt förbud mot att utbjuda varor till försäljning med förlust eller att sälja varor med förlust – i den mån denna bestämmelse syftar till att skydda konsumenterna.