Överklagande ingett den 14 juli 2011 av Power-One Italy SpA av den dom som tribunalen meddelade den 24 maj 2011 i mål T-489/08, Power-One Italy SpA mot Europeiska kommissionen

(Mål C-372/11 P)

2011/C 282/23

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Power-One Italy SpA (ombud: A. Giussani och R. Giuffrida, advokater)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden åberopar till stöd för överklagandet i första hand ett åsidosättande av den allmänna rättsprincipen om skydd för berättigade förväntningar och en bristande och motstridig motivering med avseende på påståendet att det skett ett åsidosättande av handläggningsregler.

Tribunalen har i punkt 47 i det överklagade beslutet hävdat att klaganden skulle ha kunnat erhålla en fördel av ogiltigförklaringen av kommissionens beslut som skulle ha varit större än de belopp som återbetalats. Fördelen skulle bestå i att klaganden skulle erhålla hela det finansiella stöd som beslutats för det omtvistade projektet och att ”det kan anses att det finns ett nära samband mellan betalningen av det sistnämnda skadeståndsbeloppet och ogiltigförklaringen av det aktuella beslutet”. Detta utgjorde tribunalens motivering till bedömningen av om det skett ett åsidosättande av handläggningsregler. Tribunalen gjorde därigenom en godtycklig uppdelning av sökandens begäran, de i det skadevållande beteendet ingående handlingarnas enhetskaraktär och skadan i form av de sammanlagda kostnader som bolaget vållats. Beslutet att bifalla kommissionens invändning har således inte motiverats i tillräcklig utsträckning.

Som andra grund för överklagandet åberopas ett åsidosättande av den allmänna rättsprincipen om skydd för berättigade förväntningar och en felaktig tillämpning av reglerna om bevisbördan och om bevisupptagning samt en otillräcklig och motstridig motivering beträffande påståendena om resterande skada.

I punkt 55 i tribunalens avgörande sägs följande: ”I ansökan anges inte arten eller omfattningen av den resterande skada som sökanden påstår sig ha lidit” och ”i ansökan anges inte exakt av vilka skäl som sökanden anser att den resterande skadan kan tillskrivas kommissionens beslut att dra in finansieringen av det omtvistade projektet”. Klaganden gör i detta avseende gällande att den skada den lidit med nödvändighet ska bestämmas med utgångspunkt i projektet. Den aktuella finansieringen hade nämligen ett preciserat syfte, som hänför sig till det genomförda projektet, och indragningen av finansieringen sammanfaller med nödvändighet med en lika stor kostnad, som klaganden inte skulle ha ådragit sig i avsaknad av stödet i fråga. Dessa argument anfördes redan i yttrandet över kommissionens invändning om rättegångshinder (till vilket dessutom klagandens balansräkning bifogats) men prövades inte av tribunalen, som endast kritiserade att påståendet om den lidna skadan var dåligt underbyggt.

Klaganden anser slutligen att tribunalen gjort sig skyldig till ett åsidosättande av den allmänna rättsprincipen om skydd för berättigade förväntningar och en felaktig tillämpning av reglerna om bevisbördan och om bevisupptagning, och att tribunalen underlåtit att beakta omständigheter av avgörande betydelse för frågan om det finns ett kausalsamband.

I punkt 57 i det överklagade beslutet angav tribunalen, beträffande påståendena om kausalsamband, att klaganden ”inte lämnat någon som helst uppgift om på vilket sätt det aktuella beteendet orsakat att sökanden har burit kostnader för det omtvistade projektet vilka överstigit det högsta belopp för vilket kommissionen lämnat garantier”. Enligt klaganden är det uppenbart att tribunalen gjort en materiellt oriktig bedömning av omständigheter som framgår av handlingarna i målet. Tribunalen har i sak missuppfattat bevisningen i målet och förnekat förekomsten av ett uppenbart kausalsamband mellan kommissionens beteende och den uppkomna skadan för klaganden. Tribunalen har härvid underlåtit att i domskälen beakta omständigheter som åberopats i den ansökan genom vilken talan väckts i första instans och i senare ingivna inlagor. Av klagandens uppgifter framgår särskilt att det avtalsbrott som klaganden påstås ha begått — bestående i en försening i framläggandet av en fullständig dokumentation — var av underordnad betydelse och inte ett väsentligt avtalsbrott, jämfört med ett i sin helhet genomfört projekt.

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1655/2000 av den 17 juli 2000 om det finansiella instrumentet för miljön (Life) (EGT L 192, s. 1)

(2)  Norme Amministrative Standard (Administrativa standardnormer) som bifogats det ingångna s.k. Grant Agreement.