—

Jacqueline Förster, genom A. Noordhuis, avocaat,

—

Nederländernas regering, genom C. Wissels och M. de Mol, båda i egenskap av ombud,

—

Belgiens regering, genom L. Van den Broeck, i egenskap av ombud,

—

Danmarks regering, genom B. Weis Fogh, i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom M. Lumma och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

—

Finlands regering, genom J. Himmanen, i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom A. Falk och S. Johannesson, båda i egenskap av ombud,

—

Förenade kungarikets regering, genom T. Harris, i egenskap av ombud, biträdd av S. Lee, barrister,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Rozet och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 12 EG och 18 EG, artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där (EGT L 142, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 52) och artikel 3 i rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 317, s. 59).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Jacqueline Förster och hoofddirectie van de Informatie Beheer Groep (nedan kallad IB-Groep), rörande den sistnämndas beslut att ogiltigförklara en del av det bistånd till uppehälle som Jacqueline Förster hade beviljats med stöd av 2000 års lag om studiemedel (Wet studiefinanciering 2000) (nedan kallad WSF 2000).

3

I artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2434/92 av den 27 juli 1992 (EGT L 245, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 160) (nedan kallad förordning nr 1612/68), föreskrivs att en arbetstagare från en medlemsstat i andra medlemsstater ”skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare”.

4

I artikel 2 i förordning nr 1251/70 föreskrivs bland annat följande:

”1.   Följande personer skall ha rätt att varaktigt stanna kvar inom en medlemsstats territorium:

5

I artikel 7 i förordning nr 1251/70 föreskrivs följande:

”Rätten till likabehandling som fastställdes i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 skall gälla även för personer som omfattas av denna förordning.”

6

I artikel 1 i direktiv 93/96 föreskrivs följande:

”För att fastställa villkor som underlättar utövande av rätten till bosättning och i syfte att säkerställa tillträde till yrkesutbildning utan diskriminering för en medborgare i en medlemsstat som har fått tillträde till en yrkesutbildning i en annan medlemsstat, skall medlemsstaterna erkänna rätten till bosättning för varje studerande som är medborgare i en medlemsstat och som inte har denna rätt enligt andra bestämmelser i gemenskapsrätten, samt för den studerandes make och deras försörjningsberoende barn. Den studerande skall försäkra vederbörande myndighet i landet genom en förklaring eller på något annat likvärdigt sätt efter eget val att han eller hon har tillräckligt stora tillgångar för att undvika att bli en börda för värdmedlemsstatens sociala bidragssystem under den tid de bor där. Den studerande skall vara inskriven vid en erkänd utbildningsanstalt för att i första hand delta i yrkesutbildning där, och omfattas av en heltäckande sjukförsäkring i värdmedlemsstaten.”

7

I artikel 3 i direktiv 93/96 föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall inte medföra någon rätt till bistånd till uppehället från värdmedlemsstaten för studerande som innehar uppehållstillstånd.”

8

Direktiv 93/96 har upphävts, med verkan från den 30 april 2006, genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 (EUT L 158, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35), vilket enligt artikel 40 däri ska införlivas av medlemsstaterna senast den 30 april 2006.

9

Från den 1 september 2000 till den 21 november 2003 hade artikel 2.2 WSF 2000 följande lydelse:

10

Från den 21 november 2003 lades en andra punkt till artikel 2.2 WSF 2000. Punkten har följande lydelse:

”Med undantag från punkt 1 b gäller villkoret att en studerande ska bo i Nederländerna inte för en studerande som inte omfattas av nämnda villkor enligt ett fördrag eller ett avgörande av en folkrättslig organisation. Genom eller med stöd av allmänna förvaltningsbestämmelser kan regler antas så att denna punkt kan genomföras på ett fullgott sätt.”

11

Den 4 mars 2005 antog IB-Groep riktlinjerna om kontroll av migrerande arbetstagare (Beleidsregel controlebeleid migrerend werknemerschap, AG/OCW/MT 05.11). Riktlinjerna trädde i kraft den 23 mars 2005 och avser kontroll av perioder under vilka bistånd till uppehälle har beviljats från kalenderåret 2003. I riktlinjerna anges att alla studerande som under kontrollperioden har arbetat minst 32 timmar i genomsnitt per månad automatiskt betraktas som arbetstagare inom gemenskapen. Om en studerande inte uppfyller kravet på 32 timmars arbete genomför IB Groep en mer omfattande utredning av den studerandes personliga situation.

12

Med anledning av EG-domstolens dom av den 15 mars 2005 i mål C-209/03, Bidar (REG 2005, s. I-2119), antog IB-Groep den 9 maj 2005 riktlinjer om anpassning av reglerna för ansökan om studiemedel för studerande från Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och Schweiz (Beleidsregel aanpassing aanvraag studiefinanciering voor studenten uit EU, EER en Zwitzerland) (nedan kallade riktlinjerna av den 9 maj 2005), vilka offentliggjordes den 18 maj 2005.

13

I artikel 2.1 i nämnda riktlinjer föreskrivs följande:

”En studerande som är medborgare i en av Europeiska unionens medlemsstater … kan ansöka om studiemedel i enlighet med WSF 2000 …, om studeranden innan ansökan gjordes lagligen varit bosatt i Nederländerna under en sammanhängande period av minst fem år. Övriga bestämmelser i WSF 2000 … gäller utan inskränkningar.”

14

I artikel 5 i riktlinjerna av den 9 maj 2005 föreskrivs följande:

”Förevarande riktlinjer träder i kraft samtidigt som de offentliggörs och har retroaktiv verkan från och med den 15 mars 2005.”

15

Den 5 mars 2000 bosatte sig Jacqueline Förster, som är tysk medborgare, i Nederländerna. Hon var vid denna tidpunkt 20 år. Jacqueline Förster anmälde sig till en lärarutbildning i Nederländerna och påbörjade den 1 september 2001 en utbildning i pedagogik som ger en kandidatexamen vid Hogeschool van Amsterdam (Amsterdams högskola).

16

Under studietiden innehade Jacqueline Förster flera avlönade arbeten.

17

Från oktober år 2002 till juni år 2003 innehade Jacqueline Förster en avlönad praktikplats vid en nederländsk specialskola för fortbildning av elever med beteendeproblem och/eller psykiska störningar.

18

Jacqueline Förster har inte innehaft något avlönat arbete efter det att nämnda praktik avslutades.

19

I mitten av år 2004 klarade Jacqueline Förster sin sista tentamen inom pedagogikutbildningen. Den 15 juni samma år tackade hon ja till en tjänst som socialarbetare vid en inrättning för personer med psykiska störningar.

20

Från september år 2000 beviljade IB-Groep Jacqueline Förster bistånd till uppehälle. Beviljandet förlängdes vid flera tillfällen av IB-Groep, som ansåg att Jacqueline Förster skulle betraktas som ”arbetstagare” i den mening som avses i artikel 39 EG och därmed enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skulle jämställas med nederländska studerande i fråga om bistånd till uppehälle.

21

Vid en kontroll fastställde IB-Groep att Jacqueline Förster inte hade förvärvsarbetat mellan juli och december år 2003. I ett beslut av den 3 mars 2005 konstaterade myndigheten därför att Jacqueline Förster inte längre kunde betraktas som arbetstagare. Följden blev att det tidigare beviljandet av bistånd till uppehälle för perioden juli–december år 2003 upphävdes och att Jacqueline Förster uppmanades att betala igen de överskjutande beloppen.

22

I dom av den 12 september 2005 ogillade Rechtbank Alkmaar Jacqueline Försters överklagande av ovannämnda beslut. Överklagandet ogillades av två skäl. Den nationella domstolen ansåg dels att Jacqueline Förster inte längre kunde betraktas som arbetstagare inom gemenskapen under den andra halvan av år 2003, då hon inte hade utfört något faktiskt arbete under denna period, dels att Jacqueline Förster saknade rätt till bistånd till uppehälle enligt domen i det ovannämnda målet Bidar, då hon inte alls hade varit integrerad i det nederländska samhället innan pedagogikutbildningen påbörjades.

23

Jacqueline Förster överklagade domen till Centrale Raad van Beroep. Hon hänvisade i första hand till att hon under den aktuella perioden redan varit tillräckligt integrerad i det nederländska samhället för att enligt gemenskapsrätten ha rätt till bistånd till uppehälle för den andra halvan av år 2003. I andra hand gjorde Jacqueline Förster gällande att hon skulle betraktas som en arbetstagare inom gemenskapen under hela år 2003.

24

Under dessa omständigheter beslutade Centrale Raad van Beroep att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:

25

Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida en studerande som befinner sig i Jacqueline Försters situation med framgång kan åberopa artikel 7 i förordning nr 1251/70 som grund för en rätt till bistånd till uppehälle.

26

Enligt förordning nr 1251/70 har en arbetstagare som har upphört att yrkesarbeta rätt att varaktigt stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställd där och att behandlas på samma sätt som landets medborgare enligt förordning nr 1612/68. Dessa rättigheter omfattar även familjemedlemmar till arbetstagaren som är bosatta med arbetstagaren inom samma medlemsstats territorium.

27

Artikel 2 i förordning nr 1251/70 innehåller en uttömmande uppräkning av villkoren för arbetstagarens rätt att stanna kvar i värdmedlemsstaten (se dom av den 9 januari 2003 i mål C-257/00, Givane m.fl., REG 2003, s. I-345, punkt 29).

28

Bortsett från kraven på att arbetstagaren ska ha utfört avlönat arbete och haft bosättning under en viss tid, har en arbetstagare som har varit anställd i värdmedlemsstaten rätt att stanna kvar i tre situationer. För det första om arbetstagaren vid den tidpunkt då han eller hon upphör att arbeta har uppnått den ålder som enligt lag i denna medlemsstat berättigar till ålderspension, för det andra om arbetstagaren slutar sin anställning på grund av bestående arbetsoförmåga och för det tredje om arbetstagaren är anställd inom en annan medlemsstats territorium, under det att han behåller sin bostad inom den första statens territorium, dit han som regel återvänder varje dag eller åtminstone en gång i veckan.

29

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande befinner sig Jacqueline Förster inte i någon av de situationer som räknas upp i artikel 2 i förordning nr 1251/70.

30

Det ska tilläggas att Jacqueline Förster avbröt all yrkesverksamhet under den omtvistade perioden i syfte att fullfölja sina studier, utan att för den skull avsluta sitt yrkeslivsrelaterade projekt i Nederländerna, där hon behöll sin bostad.

31

Under dessa omständigheter kan Jacqueline Förster inte betraktas som en ”medlemsstats medborgare som har haft anställning inom en annan medlemsstats territorium”, i den mening som avses i artikel 1 i förordning nr 1251/70.

32

Förordning nr 1251/70 är därmed inte tillämplig på förevarande fall.

33

Den första frågan ska således besvaras så, att en studerande som befinner sig i Jacqueline Försters situation inte kan åberopa artikel 7 i förordning nr 1251/70 som grund för en rätt till bistånd till uppehälle.

34

Den nationella domstolen har ställt dessa frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida, och under vilka villkor, en studerande som är medborgare i en medlemsstat och som har begett sig till en annan medlemsstat för att studera där kan åberopa artikel 12 första stycket EG som grund för en rätt till bistånd till uppehälle. Den nationella domstolen önskar också få klarhet i om tillämpningen av ett krav på fem års föregående bosättning för medborgare från andra medlemsstater kan anses vara förenlig med nämnda artikel 12 första stycket och, om så är fallet, huruvida det i enskilda fall finns anledning att beakta andra kriterier vid bedömningen av om en hög grad av integration i värdmedlemsstaten föreligger.

35

I artikel 12 första stycket EG förbjuds all diskriminering på grund av nationalitet inom EG-fördragets tillämpningsområde, utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse däri.

36

En unionsmedborgare som är lagligt bosatt i värdmedlemsstaten kan enligt fast rättspraxis åberopa artikel 12 EG i alla situationer som i materiellt hänseende faller inom tillämpningsområdet för gemenskapsrätten (dom av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala, REG 1998, s. I-2691, punkt 63, och i det ovannämnda målet Bidar, punkt 32).

37

Dessa situationer omfattar bland annat utövandet av grundläggande friheter som följer av fördraget och utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vilken föreskrivs i artikel 18 EG (se dom av den 2 oktober 2003 i mål C-148/02, Garcia Avello, REG 2003, s. I-11613, punkt 24, och av den 12 juli 2005 i mål C-403/03, Schempp, REG 2005, s. I-6421, punkt 18).

38

Domstolen har redan fastställt att en medborgare i en medlemsstat som beger sig till en annan medlemsstat för att genomföra gymnasiestudier utövar den rätt att fritt röra sig inom medlemsstaternas territorier som säkerställs av artikel 18 EG (se dom av den 11 juli 2002 i mål C-224/98, D’Hoop, REG 2002, s. I-6191, punkterna 29–34, och domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 35).

39

Vad gäller socialt bistånd har domstolen fastställt att en icke ekonomiskt aktiv unionsmedborgare kan åberopa artikel 12 första stycket EG, under förutsättning att han har uppehållit sig lagligt i värdmedlemsstaten under en viss period (domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 37).

40

En studerande som beger sig till en annan medlemsstat för att påbörja eller fullfölja studier där kan ha uppehållsrätt enligt artikel 18 EG och direktiv 93/96 om den studerande uppfyller villkoren i artikel 1 i nämnda direktiv om innehav av tillräckliga tillgångar och sjukförsäkring samt om inskrivning vid en erkänd utbildningsanstalt för att i första hand delta i yrkesutbildning där.

41

En studerande som lagligt uppehåller sig i en annan medlemsstat befinner sig således i en situation som faller inom tillämpningsområdet för fördraget i den mening som avses i artikel 12 första stycket EG vad avser rätten till bistånd till uppehälle (se domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 42).

42

Det är riktigt att enligt artikel 3 i direktiv 93/96 medför inte direktivet någon rätt till bistånd till uppehälle från värdmedlemsstaten för studerande som innehar uppehållstillstånd.

43

Denna bestämmelse utgör emellertid inte hinder för att en medborgare i en medlemsstat som i enlighet med artikel 18 EG och de bestämmelser som har antagits för att genomföra denna artikel lagligen uppehåller sig i en annan medlemsstat för att där påbörja eller fortsätta studier, under vistelsen åberopar den grundläggande princip om likabehandling som stadfästs i artikel 12 första stycket EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 46).

44

Det faktum att Jacqueline Förster i första hand kom till Nederländerna för att studera saknar betydelse.

45

Enligt riktlinjerna av den 9 maj 2005 kan en studerande som är medborgare i en av Europeiska unionens medlemsstater dessutom ha rätt till bistånd till uppehälle om studeranden innan ansökan görs lagligen har bott i Nederländerna under en sammanhängande period av minst fem år. Då detta villkor om bosättningens längd inte är tillämpligt på studerande med nederländskt medborgarskap, uppkommer frågan vilka villkor som kan uppställas för rätten till bistånd till uppehälle för studerande som är medborgare i andra medlemsstater, utan att olikabehandlingen av den sistnämnda gruppen i förhållande till landets egna studerande kan anses vara diskriminerande och därmed förbjuden enligt artikel 12 första stycket EG.

46

Domstolen prövade denna fråga i domen i det ovannämnda målet Bidar.

47

Till skillnad från förevarande mål gällde domen i det ovannämnda målet Bidar nationella bestämmelser i vilka det, förutom ett krav på bosättning, ställdes krav på att studerande från andra medlemsstater som önskade komma i åtnjutande av bistånd till uppehälle skulle ha hemvist i värdmedlemsstaten. I den mån som de aktuella bestämmelserna, i det ovannämnda målet Bidar, gjorde det omöjligt för en medborgare från en annan medlemsstat att i egenskap av studerande erhålla hemvist, innebar nämnda bestämmelser att en sådan medborgare, oberoende av graden av vederbörandes verkliga samhällsintegration i värdmedlemsstaten, helt saknade möjlighet att uppfylla nämnda villkor och därmed inte kunde utnyttja rätten till bistånd till uppehälle.

48

I domen i det ovannämnda målet slog domstolen fast att även om medlemsstaterna vid utformningen och tillämpningen av sina socialhjälpssystem ska iaktta en viss ekonomisk solidaritet med medborgarna i andra medlemsstater, har varje medlemsstat rätt att förvissa sig om att biståndet till uppehälle för studerande från andra medlemsstater inte blir en orimlig börda som kan få betydelse för nivån på det bistånd som staten totalt kan ge (se domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 56).

49

Domstolen betonade också att det är legitimt att en medlemsstat endast beviljar bistånd till uppehälle till studerande som kan påvisa en viss grad av samhällsintegration i denna stat (domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 57).

50

På grundval av dessa överväganden konstaterade domstolen att det kan anses styrkt att det föreligger en viss grad av integration, när det framgår att den studerande i fråga har varit bosatt i värdmedlemsstaten under en viss tid (domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 59).

51

Vad avser frågan huruvida kravet på fem års sammanhängande bosättning i den nationella lagstiftningen är förenligt med gemenskapsrätten, ska domstolen undersöka om ett sådant krav kan motiveras med värdmedlemsstatens mål att försäkra sig om att studerande som är medborgare i andra medlemsstater till en viss grad är integrerade i värdmedlemsstaten.

52

I förevarande fall är ett sådant krav på fem års sammanhängande bosättning lämpligt för att säkerställa att den som söker bistånd till uppehälle är integrerad i värdmedlemsstaten.

53

För att kravet ska vara motiverat enligt gemenskapsrätten krävs dessutom att det är proportionerligt i förhållande till det legitima syfte som eftersträvas i den nationella rätten. Kravet får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

54

Ett krav på fem års sammanhängande bosättning kan inte anses vara orimligt, bland annat med tanke på de krav på integration i värdmedlemsstaten som ställs för personer som inte är medborgare i densamma.

55

Trots att direktiv 2004/38 inte är tillämpligt på de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen ska det erinras om att det i direktivets artikel 24.2 föreskrivs att en mottagande medlemsstat, vad gäller andra personer än anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan ställning eller deras familjemedlemmar, inte är skyldig att bevilja bistånd till uppehälle för studier, inklusive yrkesutbildningar, i form av studiebidrag eller studielån, till studerande som inte har permanent uppehållsrätt. I direktivets artikel 16.1 föreskrivs att unionsmedborgare har permanent uppehållsrätt i en mottagande medlemsstat där de har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år.

56

Domstolen har också preciserat att de nationella myndigheternas tillämpning av ett krav på bosättning måste styras av klara och i förväg kända kriterier för att kravet ska anses vara proportionerligt (se dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, REG 2004, s. I-2703, punkt 72).

57

Genom att ge de berörda klarhet i vilka rättigheter och skyldigheter som de har, är kravet på bosättning i riktlinjerna av den 9 maj 2005, genom sin blotta existens, ägnat att säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet och insyn vad avser beviljandet av bistånd till uppehälle för studerande.

58

Det ska konstateras att kravet på fem års bosättning, såsom det föreskrivs i de aktuella nationella bestämmelserna, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att säkerställa att studerande från andra medlemsstater till en viss grad är integrerade i värdmedlemsstaten.

59

Detta konstaterande påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att bevilja studerande från andra medlemsstater som inte uppfyller kravet på fem års bosättning bistånd till uppehälle, om de så önskar.

60

Med beaktande av vad som har anförts ovan ska den andra till den fjärde frågan besvaras på följande sätt. En studerande som är medborgare i en medlemsstat och som har begett sig till en annan medlemsstat för att studera där kan åberopa artikel 12 första stycket EG som grund för en rätt till bistånd till uppehälle, när vederbörande har varit bosatt i värdmedlemsstaten under en viss tid. Artikel 12 första stycket EG utgör inte hinder för att tillämpa ett krav på fem års föregående bosättning på medborgare från andra medlemsstater.

61

Centrale Raad van Beroep har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida gemenskapsrätten, och i synnerhet rättssäkerhetsprincipen, hindrar retroaktiv tillämpning av ett krav på bosättning som den berörda personen inte kunde känna till vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet.

62

Det ska erinras om att riktlinjerna av den 9 maj 2005 trädde i kraft när de offentliggjordes, med retroaktiv verkan från och med den 15 mars 2005, det vill säga efter tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

63

Icke desto mindre bedömer den nationella domstolen att riktlinjerna av den 9 maj 2005 är relevanta för förevarande tvist, då de reflekterar det sätt på vilket IB-Groep beslutade sig för att genomföra domen i det ovannämnda målet Bidar och då rättsverkningarna av nämnda dom inte har begränsats i tiden.

64

Den nationella domstolen har anfört att dess tvivel på denna punkt har sin grund i den lösning som tillämpades i domen i det ovannämnda målet Collins. I denna dom fastställde domstolen att ett krav på bosättning endast kan göras gällande mot en person som har ansökt om socialhjälp om vederbörande redan under referensperioden hade kunnat få kännedom om förekomsten av detta krav.

65

Såsom framgår av punkt 56 ovan i förevarande dom fastställde domstolen i domen i det ovannämnda målet Collins nämligen att de nationella myndigheternas tillämpning av ett krav på bosättning måste styras av klara och i förväg kända kriterier för att kravet ska anses vara proportionerligt.

66

I syfte att besvara frågan erinrar domstolen om att eftersom rättsverkningarna av domen i det ovannämnda målet Bidar inte begränsats i tiden, kan och ska tolkningen av artikel 12 EG, såsom den följer av nämnda dom, tillämpas av de nationella domstolarna på rättsförhållanden som har uppkommit innan nämnda dom meddelades, om villkoren för att inför en behörig domstol väcka talan om tillämpningen av den nämnda rättsregeln i övrigt är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 5, s. 149, och domen i det ovannämnda målet Bidar, punkt 66).

67

Enligt fast rättspraxis kräver rättssäkerhetsprincipen, som ingår bland de allmänna principerna för gemenskapsrätten, bland annat att en reglering ska vara klar och precis samt att tillämpningen av densamma ska vara förutsebar. Detta gäller i synnerhet om regleringen kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 1996 i mål C-143/93, Van Es Douane Agenten, REG 1996, s. I-431, punkt 27, och av den 17 juli 2008 i mål C-347/06, ASM Brescia, REG 2008, s. I-5641, punkt 69).

68

Av handlingarna i målet följer att kravet på bosättning i riktlinjerna av den 9 maj 2005 infördes för att säkerställa övergången mellan domen i det ovannämnda målet Bidar och införlivandet av direktiv 2004/38. Denna möjlighet ska ha behållits för att tillmötesgå kraven i artiklarna 24.2 och 16 i nämnda direktiv.

69

Av detta följer att i en situation som den i målet vid den nationella domstolen ger kravet på att studerande från andra medlemsstater ska ha bosättning, för att ha rätt till bistånd till uppehälle, inte upphov till negativa konsekvenser för de berörda.

70

Med beaktande av att riktlinjerna av den 9 maj 2005 ger de berörda mer omfattande rättigheter än de äldre nationella bestämmelserna, är det krav som fastställdes i domen i det ovannämnda målet Collins inte tillämpligt i förevarande fall.

71

Den ställda frågan ska därmed besvaras på följande sätt. Under de omständigheter som är aktuella i målet vid den nationella domstolen utgör inte gemenskapsrätten, och i synnerhet inte rättssäkerhetsprincipen, hinder för att tillämpa ett krav på bosättning, enligt vilket studerande från andra medlemsstater för att ha rätt till bistånd till uppehälle måste ha fullgjort bosättningsperioder vilka föregår införandet av nämnda krav.

72

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: