Conclusions
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MIGUEL POIARES MADURO
föredraget den 18 maj 2004 (1)
Mål C-103/02
Europeiska gemenskapernas kommission
mot
Republiken Italien
Talan om fördragsbrott – Miljö – Direktiven 75/442 och 91/689 – Farligt och icke farligt avfall – Förfaranden för bortskaffande eller för återvinning av avfall – Undantag från tillståndsplikt – Begreppet mängd
1.
Förevarande talan avser fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna
1, 9, 10, och 11 i direktiv 75/442/CEE
(2)
, i deras lydelse enligt direktiv 91/156/CEE
(3)
och enligt artikel 3 i direktiv 91/689/CEE
(4)
, genom att anta decreto 5 febbraio 1998 sull’individuazione dei rifiuti non pericolosi sottoposti alle procedure semplificate
di recupero ai sensi degli articoli 31 e 33 del decreto legislative 5 febbraio 1997, n° 22 (dekret av den 5 februari 1998
om fastställande av sådant icke farligt avfall som omfattas av förenklade förfaranden för återvinning enligt artiklarna 31
och 33 i lagstiftningsdekret nr 22 av den 5 februari 1997)
(5)
.
I – Tillämpliga bestämmelser
2.
Syftet med direktiv 75/442 är att främja antagandet av åtgärder för att begränsa avfallsproduktionen, främja återvinningen
av avfall och, när detta inte är möjligt, ordna för dess bortskaffande
(6)
. I detta direktiv föreskrivs bland annat att varje inrättning eller företag som önskar tillämpa förfaranden för återvinning
först måste erhålla tillstånd från behörig myndighet
(7)
. Undantag från tillståndsplikten kan beviljas på de villkor som föreskrivs i artikel 11 i sagda direktiv.
3.
Syftet med direktiv 91/689 är att få till stånd en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kontrollerad hantering
av farligt avfall
(8)
. Sådant avfall omfattas av strängare villkor än icke farligt avfall, oavsett om det är fråga om dess återvinning eller bortskaffande
(9)
. Det är därför viktigt att avgränsningen mellan farligt och icke farligt avfall görs på ett korrekt sätt. I artikel 1.4 i
direktiv 91/689 definieras farligt avfall som avfall ”som finns upptaget i en förteckning” som särskilt utarbetats med hänsyn
till bilagorna 1–3 till detta direktiv. Den nämnda förteckningen antogs genom beslut 94/904/EG
(10)
.
4.
Begreppen bortskaffande och återvinning av avfall har definierats i artikel. 1.e och 1.f i direktiv 75/442 och närmare preciserats
i bilagorna 2 A respektive 2 B, som följer av beslut 96/350/EG
(11)
.
5.
Genom det omtvistade dekretet har direktiven 75/442 och 91/689 införlivats med den nationella rättsordningen.
II – Bakgrund och det administrativa förfarandet
6.
Den 28 februari 2000 underrättade Europeiska gemenskapernas kommission, genom formell underrättelse i enlighet med artikel
226 EG, de italienska myndigheterna om att den ansåg att Republiken Italien, genom att anta det omtvistade dekretet, hade
underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 1, 9, 10 och 11 i direktiv 75/442 och artikel 3 i direktiv 91/689.
7.
I sina svarsskrivelser av den 3 och den 26 maj 2000 bemötte Republiken Italien endast tre av kommissionens fyra anmärkningar.
Kommissionen beslöt att uppskjuta varje beslut angående den tredje anmärkningen, som gällde förfaranden för återvinning. Den
information som Republiken Italien lämnat härom håller på att granskas.
8.
Kommissionen sände den 11 april 2001 ett motiverat yttrande till den italienska regeringen och anmodade denna att vidta nödvändiga
åtgärder för att inom två månader följa detta. De italienska myndigheterna besvarade yttrandet genom en skrivelse av den 17
augusti 2001.
9.
Kommissionen övertygades inte av detta svar och väckte därför denna talan, som grundas på tre anmärkningar. För det första
har den kritiserat Republiken Italien för att tillåta att inrättningar och företag som återvinner icke farligt avfall undantas
från tillståndsplikten, utan att detta undantag görs beroende av att villkoren i artiklarna 4, 10 och 11.1 i direktiv 75/442
iakttas. Kommissionen har även kritiserat den italienska regeringen för att den inte exakt har definierat vilka typer av avfall
som omfattas av undantaget från tillståndsplikt, vilket innebär att artikel 3 i direktiv 91/689 åsidosätts. Slutligen har
Republiken Italien, med åsidosättande av artiklarna 9 och 11 jämförda med artikel 1 e och 1 f i direktiv 75/442, betecknat
vissa förfaranden, vilka faktiskt utgör verksamhet för bortskaffande, som ”miljöåtervinning”. Jag skall undersöka dessa tre
anmärkningar successivt och samtidigt vid varje tillfälle ange de relevanta tillämpliga bestämmelserna.
III – Bedömning
10.
Det skall först och främst nämnas att Republiken Italien implicit har ifrågasatt huruvida förevarande talan kan upptas till
sakprövning. Enligt denna medlemsstat avser talan nämligen endast ”förfaranden och former” som omfattas av medlemsstaternas
exklusiva behörighet när de införlivar ett direktiv. I själva verket gäller frågan hur man skall tolka vissa bestämmelser
i direktiv 75/442 och det synes därför inte råda någon tvekan om att talan om fastställelse av fördragsbrott kan upptas till
sakprövning.
A –
Begreppet mängd enligt artikel 11 i direktiv 75/442
11.
Artiklarna 4 och 11 i direktiv 75/442 samt artikel 7 i det omtvistade dekretet är de bestämmelser som är relevanta beträffande
den första anmärkningen.
12.
I artikel 11.1 i direktiv 75/442 anges en möjlighet till undantag från tillståndsplikten i fråga om företag eller inrättningar
som återvinner avfall
- ”–
- om de behöriga myndigheterna har beslutat om allmänna regler för varje typ av verksamhet och fastställt för vilka typer av
avfall och avfallsmängder samt enligt vilka villkor verksamheten i fråga kan befrias från tillståndsplikten, och
- –
- om bestämmelserna i artikel 4 är uppfyllda med avseende på avfallsslag och -mängder samt metoderna för bortskaffande eller
återvinning”.
13.
I artikel 4 i direktiv 75/442 anges allmänt att det skall säkerställas att ”avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för
människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, och särskilt utan risker för vatten, luft,
jord eller växter och djur, utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt och utan att negativt påverka landskapet
och områden av särskilt intresse ”.
14.
I artikel 7 i det omtvistade dekretet har villkoren för att undantag skall ges införlivats i följande ordalag: ”[U]tan att
det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelserna i bilagorna skall de högsta årliga avfallsmängder som, efter avdrag
för den råvara som eventuellt använts, kan användas i samband med återvinning enligt detta dekret fastställas utifrån den
årliga hanteringskapaciteten hos den anläggning i vilken verksamheten utförs och genom att det tillses att verksamheten inte
utgör någon fara för människors hälsa eller för miljön. ... När det gäller energiåtervinning ... skall den högsta avfallsmängden
fastställas i förhållande till avfallets värmevärde, till installerad tillförd effekt i den anläggning i vilken energiåtervinningen
äger rum och till för varje återvinningsanläggning uppskattad driftslängd. De årliga avfallsmängder som avses återvinnas skall
anges i meddelandet om att verksamheten inleds. Det skall därvid särskilt anges att villkoren i denna artikel följs.”
15.
Genom det omtvistade dekretet har det således införts ett beräkningssystem som tar hänsyn till varje företags beskaffenhet
men inte till något absolut gränsvärde. Det är just detta som kommissionen har kritiserat. Kommissionen anser nämligen att
gränsen, med tillämpning av artikel 11 i direktiv 75/442, skall fastställas utifrån verksamheten.
16.
Kommissionen har framfört flera kritiska anmärkningar mot dekretet. Det leder enligt kommissionen till att det skapas en situation
i vilken ett normalt förfarande inte kan tillämpas och i vilken alla företag oavsett vilken avfallsmängd de återvinner kan
erhålla undantag från tillståndsplikten. Det kan följaktligen inte säkerställas att villkoren i artikel 4 i direktiv 75/442
följs. Kommissionen kan inte heller kontrollera att medlemsstaterna tillämpar direktivet korrekt om dessa antar alltför olika
system för undantag från tillståndsplikten.
17.
Enligt kommissionen skall artikel 11 i direktiv 75/442 tolkas så, att medlemsstaterna därigenom ges möjlighet att införa en
minimigräns under vilken återvinningsanläggningar i princip inte skadar miljön. En sådan gräns uttrycks som en högsta mängd
som gäller för alla inrättningar eller alla företag inom samma sektor. För att artikel 4 i direktiv 75/442 skall följas måste
en sådan gräns fastställas. Direktivets allmänna systematik kräver också att det fastställs en gräns från och med vilken ett
undantag från tillståndsplikten inte längre kan erhållas, utan där det i enlighet med normalförfarandet krävs tillstånd. Ett
sådant system kan jämföras med det system som exempelvis föreligger på bokföringsområdet, där företagen omfattas av olika
skyldigheter i förhållande till sin storlek. Att behandla företag av olika storlek olika innebär följaktligen inte att de
diskrimineras sinsemellan.
18.
I sitt svaromål har Republiken Italien i huvudsak anfört två argument. Republiken Italien anser för det första att införlivandet
av artikel 11 i direktiv 75/442 är förenligt med detta, eftersom det kriterium som fastställts i artikel 7 i det omtvistade
dekretet är klart och bidrar till att främja återvinning av avfall i enlighet med det nämnda direktivets mål. Republiken Italien
har vidare bestridit kommissionens tolkning enligt vilken det krävs en minimigräns, eftersom det i direktivet inte uttryckligen
föreskrivs att några absoluta högsta mängder skall fastställas. Dessutom skulle ett system för undantag från tillståndsplikten
grundat på en absolut värdegräns med orätt straffa storföretagen, även om deras verksamheter ofta kontrolleras bättre och
är mindre skadliga för miljön än verksamheter i företag av mindre storlek.
19.
Om man i detta avseende hänför sig till den allmänna systematiken i direktiv 75/442 utgör dess artikel 11 ett undantag från
det normala förfarandet för att erhålla ett tillstånd enligt dess artikel 10. I nämnda artikel 11 anges otvivelaktigt att
det för undantaget från tillståndsplikten skall uppställas ”allmänna regler för varje typ av verksamhet och [fastställas]
... typer av avfall och avfallsmängder” ... Det system som inrättats genom dekretet synes inte motsvara denna definition,
eftersom gränsen inte fastställts per typ eller mängd återvunnet avfall utan i förhållande till varje företags egen kapacitet
att genomföra återvinning. Eftersom de högsta mängder som införts genom det italienska dekretet dessutom fastställts för varje
företag på olika nivåer kan de strängt taget inte anses vara gränser. Republiken Italiens införlivande av artikel 11 i direktiv 75/442
är följaktligen inte förenligt med detta.
20.
Enligt EG-fördraget tillåts förvisso medlemsstaterna att införa strängare miljöskyddsåtgärder
(12)
. Det kan dock noteras att det undantagssystem som Republiken Italien har infört, i motsats till vad den italienska regeringen
har hävdat, inte med nödvändighet skyddar miljön mer än systemet i direktiv 74/442, eftersom det faktiskt tillåter företag
att hantera potentiellt miljöförstörande avfall utan att dessförinnan låta det omfattas av någon kontroll. Att det uppställs
krav på tillstånd påverkar inte möjligheten att bedriva verksamhet avseende avfallshantering. Det italienska systemet står
dessutom i strid med det tillståndssystem som införts genom direktiv 75/442 och som är avsett att hindra skador på miljön.
Argumenten att kravet på ett tillstånd leder till diskriminering kan inte godtas. Ett företag som inte kan erhålla ett undantag
från tillståndsplikten får dock verkställa de förfaranden för återvinning av avfall som det önskar genomföra, under förutsättning
att det visat att avfallet inte är skadligt för miljön.
B –
Felaktig klassificering av farligt avfall som icke farligt avfall
21.
Kommissionen har framfört kritik mot att de definitioner av avfall som antagits i det omtvistade dekretet är alltför vaga,
vilket medfört att det inte finns någon rättssäkerhet i fråga om skillnaden mellan farligt och icke farligt avfall. Kommissionen
har dessutom kritiserat Republiken Italien för att ha utelämnat koderna i Europeiska avfallskatalogen (EAK) och för att ha
använt koder som är felaktiga eller som inte motsvarar det berörda avfallets typsystem.
22.
Kommissionen har inte närmare angivit vad den avsaknad av precision som den kritiserat den italienska lagstiftningen för består
i. Enligt fast rättspraxis är det dock kommissionen som skall inkomma med bevis till stöd för sina påståenden
(13)
. Om dessa saknas kan det åberopade fördragsbrottet inte fastställas.
23.
Det skall även nämnas att kommissionen den 13 november 2002 har antagit beslut 2002/909/EG om italienska regler om att frångå
kraven på tillstånd för inrättningar och företag som återvinner farligt avfall i enlighet med artikel 3 i direktiv 91/689
(14)
, där den preciserar att ”[d]en typ av avfall som berörs [lämpligen] fastställs … enligt hänvisning i [EAK]” i den italienska
lagstiftningen.
24.
Undersökningen av det fördragsbrott som Republiken Italien har kritiserats för skall följaktligen begränsas till de tre fall
i vilka kommissionen har grundat påståendet att fördragsbrott föreligger på exakta hänvisningar till det omtvistade dekretet.
25.
I punkt 5.9 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet hänvisas till bitar av täckt fiberoptisk kabel av dielektrisk, semielektrisk
och metallisk typ. Kommissionen har påpekat att det saknas hänvisning till koderna i EAK. Republiken Italien har hävdat att
relevanta koder för identifiering införts i bilaga C till direttiva 9 aprile 2002
(15)
. Eftersom denna nationella bestämmelse antagits efter utgången av den frist som förelagts i det motiverade yttrandet, synes
det fördragsbrott som Republiken Italien kritiserats för dock kunna fastställas.
26.
I fråga om punkt 7.8 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet anser kommissionen att hänvisningen till avfall av eldfasta material
från ugnar för processer vid hög temperatur inte gör det möjligt att fastställa huruvida använt material av förbrukad infodring
från metallurgiska aluminiumprocesser omfattas av denna norm eller inte, vilket kan innebära att farligt avfall förväxlas
med icke farligt avfall. Eftersom fördragsbrottet inte har bestridits får domstolen fastställa det.
27.
Kommissionen har i fråga om punkt 3.10 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet, i vilken urladdade silveroxidbatterier anges,
hävdat att koden 160605 i EAK (andra batterier och ackumulatorer) som angivits i dekretet är felaktig, eftersom dessa batterier
därigenom klassificeras som icke farligt avfall. Korrekt kod skulle med hänsyn till batteriernas kvicksilverhalt vara EAK-kod
160603 (kvicksilverhaltiga torrbatterier), vilket leder till klassificeringen farligt avfall. Republiken Italien anser däremot
att den omständigheten att det ifrågavarande avfallet ansetts vara av ”icke farlig” karaktär fullkomligt motsvarar de kemiska
och fysiska kännetecken som anges i nämnda punkt 3.10, nämligen hölje i stål som innehåller mer än 1 procent oxider och/eller
silversalter, mindre än 9 procent zink och mindre än 55 procent nickel. Det måste konstateras att eftersom sammansättningen
av silveroxidbatterier inte innefattar kvicksilver förefaller den klassificering som kommissionen har föreslagit inte vara
självklar. I fråga om denna punkt är det följaktligen inte fastställt att fördragsbrott föreligger.
28.
Mot bakgrund av ovanstående skall det fastställas att punkterna 5.9 och 7.8 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet inte är
förenliga med vare sig artikel 11.1 i direktiv 75/442 eller artikel 3 i direktiv 91/689.
C –
Skillnaden mellan förfarandena för återvinning och för bortskaffande av avfall
29.
Kommissionen har kritiserat Republiken Italien för att ha åsidosatt artiklarna 9 och 11 i direktiv 75/442 jämförda med artikel
1 e och 1 f i detta direktiv och bilagorna 2 A och 2 B till direktivet, genom att felaktigt beteckna vissa förfaranden som
”återvinning av avfall”, trots att de utgör bortskaffande av avfall. Enligt de ovannämnda bestämmelserna i direktiv 75/442
är det dock endast förfaranden för bortskaffande av avfall som kräver tillstånd.
30.
I artikel 1 e i direktiv 75/442 definieras bortskaffande som ”de förfaranden som omfattas av bestämmelserna i bilaga 2 A ”.
I artikel 1 f anges att återvinning är ”de förfaranden som omfattas av bestämmelserna i bilaga 2 B”.
31.
I artikel 5 första stycket i det omtvistade dekretet föreskrivs att ”de miljöverksamheter för återvinning som anges i bilaga
1 består i sanering av skadade områden för produktionsändamål och sociala ändamål genom morfologiska omstruktureringsåtgärder”.
I bilaga 1 till det omtvistade dekretet beskrivs ”allmänna tekniska normer för återvinning av icke farligt avfall”, inbegripet
typ av avfall med en hänvisning till EAK, avfallets ursprung, avfallets kännetecken och planerad återvinningsverksamhet samt
kännetecknen för råvaror och för de produkter som erhålls.
32.
Republiken Italien har hävdat att dessa förfaranden för återvinning motsvarar punkt R 10 i bilaga 2 B till direktiv 75/442
rubricerad ”Markspridning som medför agrikulturella eller ekologiska fördelar”. Beteckningen återvinning är nödvändig, eftersom
de angivna förfarandena innefattar återanvändning av visst avfall. Återupprättande av miljön förutsätter även sanering av
områden.
33.
Kommissionen har ursprungligen använt en annan beteckning och ansett att täckning av avfallsupplag, som ibland angivits som
planerad återvinningsverksamhet i de tekniska normerna i bilaga 1 till det omtvistade dekretet, består i ett bortskaffande
och omfattas av punkt D 1 i bilaga 2 A till direktiv 75/442 rubricerad ”Deponering på eller under markytan (t.ex. på avfallsupplag
etc.)”. I replikskedet, och med hänsyn till domstolens dom i målet ASA,
(16)
medgav kommissionen dock att vissa av de förfaranden för morfologisk omstrukturering och täckning av avfallsupplag som åsyftas
i artikel 5 i det omtvistade dekretet kan anses vara förfaranden för återvinning. Kommissionen har dock vidmakthållit sin
kritik avseende punkterna 7.14 och 7.15 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet, vilka inte kan betecknas som förfaranden
för återvinning. Genom dessa förfaranden planeras nämligen ett utnyttjande av avfall och av borrslam som per ton kan innehålla
upp till 50 kg råolja och 300 kg mindre giftig dieselolja/olja.
34.
Det har i detta avseende, i punkt 68 i domen i det ovannämnda målet ASA, fastställts att ”[d]et ... varken av artikel 3.1
b eller av någon annan bestämmelse i [direktiv 75/442] [framgår] att det är relevant för att klassificera en avfallshantering
som återvinning i den mening som avses i artikel 1 f i [det nämnda] direktivet huruvida avfallet är farligt eller inte”
(17)
.
35.
För att dra slutsatsen att ett förfarande innebär återvinning av avfall skall det endast fastställas huruvida ”åtgärdens huvudsyfte
är att avfallet kan användas på ett användbart sätt som bidrar till att bevara naturresurserna genom att ersätta andra material
som annars skulle ha behövts för detta ändamål”
(18)
.
36.
I punkt 7.14 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet föreskrivs återanvändning av avfall i cementfabriker, för miljösanering
efter en eventuell avsaltning eller för täckning av upplag för fast kommunalt avfall. De avfall som anges i punkt 7.15 kan
återanvändas i industrin för byggnadstegel och expanderad lera, i cementfabriker, för miljösanering efter en eventuell avsaltning
och uttorkning eller för täckning av upplag för fast kommunalt avfall. Kommissionen har medgivit att täckning av avfallsupplag
kan anses vara ett förfarande för återvinning i fråga om punkterna 4.4.3 g), 11.2.3 e); 12.1.3 g); 12.3.3.i) och 12.4.3 g)
i bilaga 1 till det omtvistade dekretet
(19)
. De förfaranden för täckning av avfallsupplag som beskrivs i punkterna 7.14 och 7.15 i samma bilaga är dock absolut identiska
med de sistnämnda punkterna. Det måste således konstateras att kommissionen inte har framlagt bevis för att de förfaranden
för återvinning av avfall som avses i punkterna 7.14 och 7.15 i bilaga 1 till det omtvistade dekretet inte kan anses vara
förfaranden för återvinning i den mening som avses i direktiv 75/442.
IV – Förslag till avgörande
37.
Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall
- 1)
- fastställa att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 11.1 i rådets direktiv 75/442/EEG
av den 15 juli 1975 om avfall, i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991, genom att bevilja undantag
från det tillstånd som krävs för att bortskaffa och återvinna avfall enligt artikel 7 i decreto 5 febbraio 1998 sull’individuazione
dei rifiuti non pericolosi sottoposti alle procedure semplificate di recupero ai sensi degli articoli 31 e 33 del decreto
legislative 5 febbraio 1997, n° 22 utan att ha antagit allmänna regler för varje typ av verksamhet och fastställt vilka typer
och kvantiteter av avfall som krävs för att verksamheten skall undantas från tillståndet och utan att det säkerställts att
människors hälsa inte äventyras och miljön inte skadas,
- 2)
- fastställa att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 11.1 i direktiv 75/442, i dess lydelse enligt
direktiv 91/156, och enligt artikel 3 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall, genom att inte
göra det möjligt att fastställa huruvida det avfall som anges i punkterna 5.9 och 7.8 i bilaga 1 till ”decreto 5 febbraio 1998”
är farligt eller icke farligt avfall, och
- 3)
- ogilla Europeiska gemenskapernas kommissions talan i övrigt.
- 1 –
- Originalspråk: portugisiska.
- 2 –
- Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39 ; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s.
238).
- 3 –
- Rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 om ändring i direktiv 75/442 (EGT L 78, s. 32 ; svensk specialutgåva, område
15, volym 10, s. 66), nedan kallat direktiv 75/442.
- 4 –
- Rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (EGT L 377, s. 20 ; svensk specialutgåva, område
15, volym 10, s. 199).
- 5 –
- GURI n° 88 av den 16 april 1998 (nedan kallat det omtvistade dekretet).
- 6 –
- Fjärde skälet i direktiv 75/442.
- 7 –
- Artikel 10 i direktiv 75/442.
- 8 –
- Artikel 1 i direktiv 91/689.
- 9 –
- Fjärde skälet i direktiv 91/689.
- 10 –
- Rådets beslut 94/904/EG av den 22 december 1994 om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel
1.4 i rådets direktiv 91/689 (EGT L 356, s. 14 ; svensk specialutgåva, område 15, volym 14, s. 156). Detta beslut upphörde
att gälla från och med den 1 januari 2002 genom kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut
94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i direktiv 75/442, och beslut 94/904 (EGT L 226, s. 3).
- 11 –
- Kommissionens beslut av den 24 maj 1996 (EGT L 135, s. 32).
- 12 –
- Artiklarna 176 EG och 95.4 EG.
- 13 –
- Se särskilt domstolens dom av den 11 augusti 1995 i mål C‑431/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-2189), punkt
45.
- 14 –
- EGT L 315, s. 16. Kommissionen har i punkterna 11 och 12 i sin replik hänvisat till det förfarande som ledde till att detta
beslut antogs.
- 15 –
- Direttiva 9 aprile 2002 che ricodifica i rifiuti individuati nel. D. M. 5/2/98, ai sensi della decisione 2000/532/CE. I
detta direktiv har med tillämpning av beslutet 2000/532 det avfall som definierats i regeringsdekret av den 5 februari 1998
kodifierats på nytt.
- 16 –
- Domstolens dom av den 27 februari 2002 i mål C-6/00, ASA (REG 2002, s. I-1961). Se även domstolens dom av den 13 februari
2003 i mål C-228/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2003, s. I-1439), av den 13 februari 2003 i mål C-458/00, kommissionen
mot Luxemburg (REG 2003, s. I-1553), och av den 3 april 2003 i mål C-116/01, SITA (REG 2003, s. I-2969), samt domstolens beslut
av den 27 februari 2003 i mål C-307/00–C‑311/00, Oliehandel Koeweit m.fl. (REG 2003, s. I-1821).
- 17 –
- Domen i det ovannämnda målet ASA, punkt 68.
- 18 –
- Domen i det ovannämnda målet ASA, punkt 69. Se även domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Tyskland, punkt 45, och
kommissionen mot Luxemburg, punkt 36.
- 19 –
- Punkt 24 i kommissionens replik.