61975J0024

1. Social trygghet för migrerande arbetstagare - sociala förmåner - rättigheter som skapats genom fördraget - utövande - närmare bestämmelser - rådets behörighet

(artikel 51 i EEG-fördraget)

2. Social trygghet för migrerande arbetstagare - sociala förmåner - sammanläggning - begränsning - rättighet som förvärvas enligt en enskild medlemsstats lagstiftning - minskning - förbud

(artikel 51 i EEG-fördraget; artikel 46.3 i rådets förordning nr 1408/71)

1. Vid utövandet av de befogenheter som tillkommer det genom artikel 51 i fråga om samordning av medlemsstaternas system för social trygghet har rådet behörighet att med beaktande av bestämmelserna i fördraget fastställa närmare bestämmelser för utövandet av de rättigheter till sociala förmåner som tillkommer berörda personer enligt fördraget.

2. Det är oförenligt med artikel 51 att begränsa sammanläggningen av förmåner på ett sätt som innebär en inskränkning av de rättigheter som berörda personer redan åtnjuter i en medlemsstat enbart med stöd av den statens lagstiftning. Artikel 46.3 i rådets förordning nr 1408/71 är följaktligen oförenlig med artikel 51 i fördraget i den mån det i den artikeln införs en begränsning av sammanläggningen av två förmåner som har förvärvats i olika medlemsstater genom en minskning av ett förmånsbelopp som har förvärvats uteslutande med

stöd av en medlemsstats nationella lagstiftning.

I mål 24/75

har Tribunal du travail i Bryssel, elfte avdelningen, till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Teresa Petroni, bosatt i Cagli (Italien),

Silvana Petroni, bosatt i Fano (Italien)

och

Office national de pensions pour travailleurs salariés (ONPTS), 1060 Bryssel.

Begäran avser giltigheten och tolkningen av artikel 46.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149 av den 5 juli 1971, s. 18, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).

1 Genom dom av den 24 februari 1975, som inkom till domstolens kansli den 6 mars 1975, har Tribunal du travail i Bryssel i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om giltigheten och tolkningen av artikel 46.3 i rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149 av den 5 juli 1971, s. 18, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).

2 Dessa frågor har uppkommit under en tvist mellan den belgiska institution som ansvarar för utbetalning av pensioner till anställda och arvingarna till en migrerande arbetstagare och gäller beräkningen av den ålderspension som arbetstagaren hade rätt till fram till sin död.

3 Arbetstagaren, som hade fullgjort försäkringsperioder i Belgien och i Italien, uppfyllde i den första medlemsstaten alla villkor som ställs i den nationella lagstiftningen för att få rätt till denna förmån som, beräknad på grundval av denna lagstiftning, uppgick till 34 358 franc.

4 För att få rätt till förmånen i den andra medlemsstaten var han däremot tvungen att åberopa bestämmelserna i artikel 45 i förordning nr 1408/71. Vid beräkningen av förmånen lades de perioder samman som faktiskt hade fullgjorts i de två medlemsstaterna och den italienska förmånen beräknades proportionellt.

5 Med hänvisning till regeln om begränsning av sammanläggning av olika medlemsstaters förmåner som fastställs i artikel 46.3 i förordning nr 1408/71 minskade den belgiska institutionen förmånen till 26 427 franc.

6 Detta belopp motsvarar den belgiska förmånens teoretiska belopp, dvs. det belopp som skulle ha uppnåtts om de perioder som fullgjorts i de två medlemsstaterna hade fullgjorts i Belgien, med avdrag för den italienska förmånen som beräknats efter sammanläggning och proportionellt.

7 Den belgiska institutionen ville med denna beräkningsmetod tillämpa en princip enligt vilken en migrerande arbetstagare, till följd av de olika pensioner som tillförsäkras honom i olika medlemsstater, garanteras ett totalt belopp som motsvarar den högsta förmån som han skulle ha erhållit om hela hans yrkesverksamma karriär hade ägt rum under den ena eller den andra berörda medlemsstatens lagstiftning.

8 Enligt samma princip skulle detta belopp motsvara det maximala belopp som han sammanlagt kan motta genom dessa olika pensioner.

9 De frågor som har ställts av den nationella domstolen syftar till att få det fastställt om denna regel, i den utsträckning den innebär en begränsning av det sammanlagda beloppet, skall vara tillämplig i fall som det föreliggande och, om svaret är jakande, om den följaktligen skall betraktas som oförenlig med artikel 51 i fördraget.

Den första frågan och den första delen av den andra frågan

10 Dessa frågor går ut på om artikel 46.3 i rådets förordning nr 1408/71 är förenlig med artikel 51 i fördraget och, om så är fallet, om den skall tillämpas på pension som beviljas en migrerande arbetstagare på grundval av försäkringsperioder som inte sammanfaller med någon av de perioder som ligger till grund för beräkningen av pension som beviljas i andra länder inom gemenskapen.

11 Artikel 48-51 i fördraget utgör grunden, ramarna och gränserna för förordningar om social trygghet för migrerande arbetstagare.

12 Enligt artikel 51 skall rådet besluta om sådana åtgärder inom den sociala trygghetens område som är "nödvändiga" för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare och därvid särskilt se till att alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till sociala förmåner och för beräkning av förmånernas storlek.

13 Syftet med artikel 48-51 skulle inte uppnås om de arbetstagare som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet skulle förlora de fördelar på området för social trygghet som de under alla omständigheter är garanterade av en enskild medlemsstats lagstiftning.

14 Artikel 51 i fördraget avser huvudsakligen det fall där en medlemsstats lagstiftning inte i sig ger den berörda personen rätt till en förmån på grund av att antalet fullgjorda perioder under denna lagstiftning är otillräckligt eller där den bara berättigar till en förmån som är lägre än maximibeloppet.

15 För att avhjälpa denna situation föreskrivs i artikeln att en arbetstagare som successivt eller omväxlande har varit underställd lagstiftningen i två eller flera medlemsstater har rätt till sammanläggning av de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i var och en av dessa stater.

16 Sammanläggning och proportionell beräkning skall alltså inte utföras om detta innebär en minskning av de förmåner som den berörda personen, enbart på grundval av de försäkringsperioder som har fullgjorts under en enskild medlemsstats lagstiftning, får kräva enligt samma lagstiftning, dock utan att denna metod får leda till att förmåner för en och samma period läggs samman.

17 Regeln om icke-sammanläggning skall tillämpas även i fall där de försäkringsperioder som har fullgjorts i den berörda staten sammanfaller med försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat.

18 Denna tolkning bekräftas uttryckligen av artikel 45 i förordning nr 1408/71 enligt vilken institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall förvärva, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, bara skall beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som fullgjorts i andra medlemsstater "i den utsträckning som behövs".

19 Rådet har således genom att anta förordning nr 1408/71 avsett att fastställa genomförandebestämmelser som är i överensstämmelse med kraven i artikel 51 i fördraget.

20 Artikel 46.3 är en regel som begränsar sammanläggning och rådet har vid utövandet av de befogenheter som tillkommer det enligt artikel 51 i fråga om samordning av medlemsstaternas system för social trygghet behörighet att med beaktande av bestämmelserna i fördraget fastställa närmare bestämmelser för utövandet av de rättigheter till sociala förmåner som tillkommer berörda personer enligt fördraget.

21 Det är emellertid oförenligt med artikel 51 att begränsa sammanläggningen av förmåner på ett sätt som innebär en minskning av de rättigheter som berörda personer redan åtnjuter i enlighet med en medlemsstats nationella lagstiftning.

22 Det är följaktligen nödvändigt att dra slutsatsen att artikel 46.3 är oförenlig med artikel 51 i fördraget i den mån det i den artikeln införs en begränsning av sammanläggningen av två förmåner som har förvärvats i olika medlemsstater genom en minskning av ett förmånsbelopp som har förvärvats uteslutande med stöd av en medlemsstats nationella lagstiftning.

23 De andra frågorna har följaktligen blivit överflödiga.

24 De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen och Europeiska gemenskapernas råd och kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

25 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 24 februari 1975 förts vidare av Tribunal du travail i Bryssel, elfte avdelningen - följande dom:

Artikel 46.3 i rådets förordning nr 1408/71 är oförenlig med artikel 51 i fördraget i den mån det i den artikeln införs en begränsning av sammanläggningen av två förmåner som har förvärvats i olika medlemsstater genom en minskning av ett förmånsbelopp som har förvärvats uteslutande med stöd av en medlemsstats nationella lagstiftning.