EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 61968CJ0014

Domstolens dom den 13 februari 1969.
Walt Wilhelm m. fl. mot Bundeskartellamt.
Begäran om förhandsavgörande: Kammergericht Berlin - Tyskland.
Mål 14/68.

Engelsk specialutgåva I 00379

ECLI identifier: ECLI:EU:C:1969:4

61968J0014

Domstolens dom den 13 februari 1969. - Walt Wilhelm m. fl. mot Bundeskartellamt. - Begäran om förhandsavgörande: Kammergericht i Berlin. - Mål 14/68.

Rättsfallssamling 1969 s. 00001
Dansk specialutgåva s. 00001
Grekisk specialutgåva s. 00001
Portugisisk specialutgåva s. 00001
Spansk specialutgåva s. 00289
Svensk specialutgåva s. 00379
Finsk specialutgåva s. 00377


Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut

Nyckelord


1. EEG - gemenskapens rättsordning - särskild karaktär - ställning i förhållande till de nationella rättssystemen - företräde för gemenskapsregler

2. EEG:s politik - konkurrensregler - konkurrensbegränsande samverkan - samtidig intervention från gemenskapens myndigheter och nationella myndigheter - tillåtlighet med förbehåll för att gemenskapsrättens regler iakttas - rättvisekrav vid förening av gemenskapspåföljder och nationella påföljder

(artikel 85.1 och artikel 87.2 i EEG-fördraget)

3. EEG-fördraget - principer - diskriminering på grund av nationalitet - förbud - olika behandling som en följd av sådana olikheter mellan medlemsstaternas lagstiftning som inte omfattas av förbudet

(artikel 7 i EEG-fördraget)

Sammanfattning


1. Genom EEG-fördraget infördes en särskild rättsordning som införlivades i medlemsstaternas rättssystem och som är bindande för deras domstolar. Det skulle strida mot en sådan rättsordnings natur om det skulle vara tillåtet för medlemsstaterna att vidta eller vidmakthålla åtgärder som kan skada fördragets ändamålsenliga verkan.

Den bindande verkan som fördraget har och de rättsakter, som har antagits för att genomföra detta, får inte variera från stat till stat genom inverkan av nationella rättsakter för att inte gemenskapssystemets funktion skall hindras och förverkligandet av fördragets mål äventyras.

Följaktligen skall konflikter mellan gemenskapsregler och nationella regler lösas med tillämpning av principen om gemenskapsreglernas företräde.

2. Så länge som något annat inte föreskrivs i en förordning som antagits med stöd av artikel 87.2 e i fördraget kan de nationella myndigheterna ingripa mot konkurrensbegränsande samverkan med tillämpning av respektive stats nationella konkurrenslagstiftning även då det pågår en prövning vid kommissionen av denna konkurrensbegränsande samverkan. Denna tillämpning av nationell rätt får dock endast ske med det förbehållet att den inte får skada en fullständig och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten samt verkan av de rättsakter som antagits för att genomföra denna. Om förekomsten av samtidiga förfaranden skulle leda till en kumulering av påföljder följer av ett allmänt rättvisekrav att man skall beakta alla tidigare påföljdsbeslut vid bestämmandet av en eventuell påföljd.

3. Genom artikel 7 i EEG-fördraget förbjuds varje medlemsstat att tillämpa sina rättsregler olika beroende på berörda parters nationalitet. Härmed avses inte de eventuella skillnader i behandling och den snedvridning, som kan följa av olikheter i de olika medlemsstaternas lagstiftning, då det gäller personer och företag som lyder under gemenskapens jurisdiktion, såvida bestämmelserna i dessa lagar tillämpas enligt objektiva kriterier och utan hänsyn till nationaliteten hos alla de personer som omfattas av dem.

Parter


I mål 14/68

har Kammergericht (Kartellsenat) i Berlin till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen

mellan

1) Walt Wilhelm, styrelseledamot i Farbenfabriken Bayer AG, Hahnwald, Hasengarten 31,

2) Hans Gölz, styrelseledamot i Cassella-Farbwerke Mainkur AG i Frankfurt am Main, Hammannstraße 6,

3) Hans Ulrich Fintelmann, försäljningschef vid Farbwerke Hoechst AG, Frankfurt am Main-Hoechst, Farbwerke Hoechst AG,

4) Badische Anilin- & Soda-Fabrik AG, Ludwigshafen,

5) Farbenfabriken Bayer AG, Leverkusen,

6) Farbwerke Hoechst AG, tidigare Meister Lucius & Brüning i Frankfurt am Main-Hoechst,

7) Cassella Farbwerke Mainkur AG, Frankfurt am Main-Fechenheim,

mot

Bundeskartellamt, Berlin.

Föremål för talan


Begäran avser tolkningen av EEG-fördraget, särskilt artiklarna 5, 7 och 85 i detta samt av förordning nr 17 av den 6 februari 1962, särskilt artikel 9 i denna.

Domskäl


1 Genom beslut av den 18 juli 1968, som inkom till domstolens kansli den 25 juli 1968, har Kammergericht (Kartellsenat) i Berlin, den domstol som har behörighet att döma i mål om konkurrensbegränsande samverkan i Förbundsrepubliken Tyskland, enligt artikel 177 i Fördraget om upprättandet av EEG, ställt fyra frågor angående tolkningen av artiklarna 3 f, 5, 7 och 85 i EEG-fördraget samt av artikel 9 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962.

I - De första och tredje frågorna

2 Den första frågan från den nationella domstolen går ut på att få fastställt om det under ett förfarande som inletts av kommissionen i enlighet med artikel 14 i förordning nr 17 av den 6 februari 1962 är förenligt med fördraget att de nationella myndigheterna på samma sakförhållande tillämpar de förbud som finns i nationella bestämmelser om konkurrensbegränsande samverkan.

Denna fråga utvecklas särskilt i den tredje frågan som gäller risken för att samma sakförhållande får juridiskt sett olika bedömning och för att det kan uppstå en snedvriden konkurrens på den gemensamma marknaden till skada för dem som omfattas av dessa nationella bestämmelser.

I detta hänseende hänvisas till artikel 9 i förordning nr 17, artiklarna 85.3 f och 5 i EEG-fördraget liksom till gemenskapsrättens allmänna principer.

3 Tredje punkten i artikel 9 i förordning nr 17 gäller endast behörigheten hos medlemsstaternas myndigheter, i den mån som de har befogenhet att direkt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 i fördraget, så länge kommissionen inte har inlett ett förfarande.

Denna bestämmelse saknar betydelse med avseende på det fallet då dessa myndigheter inte tillämpar nämnda artiklar utan enbart sina nationella bestämmelser.

Konkurrensbegränsande samverkan bedöms ur olika synvinklar enligt gemenskapsrättens respektive den nationella rättens regler om sådan samverkan.

Medan konkurrensbegränsande samverkan i artikel 85 bedöms utifrån de hinder i handeln mellan medlemsstaterna som kan uppstå som en följd av sådan samverkan betraktas den i nationell lagstiftning endast inom ramen för de särskilda överväganden som denna lagstiftning grundar sig på.

Det kan föreligga ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan ifrågavarande ekonomiska förlopp och rättsliga förhållanden. Därför kan distinktionen mellan gemenskapsrätten och de nationella rättsreglerna inte i samtliga fall användas som kriterium då en avgränsning av behörigheten skall ske.

Den innebär emellertid att samma konkurrensbegränsande samverkan i princip kan vara föremål för två förfaranden samtidigt, det ena inför gemenskapens myndigheter med tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget, det andra inför nationella myndigheter med tillämpning av nationell rätt.

4 För övrigt bekräftas denna uppfattning genom bestämmelsen i artikel 87.2 e som ger rådet befogenhet att bestämma förhållandet mellan nationell konkurrenslagstiftning och de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna. Av denna bestämmelse framgår att i princip kan även nationella myndigheter som handhar konkurrensbegränsande samverkan ingripa mot situationer som kan bli föremål för ett kommissionsbeslut.

Fördragets allmänna mål skall i vilket fall iakttas. Därför kan det inte vara tillåtet att ett nationellt rättssystem tillämpas annat än om en sådan tillämpning inte är till skada för en enhetlig tillämpning - inom hela den gemensamma marknaden - av de gemenskapsrättsliga reglerna om konkurrensbegränsande samverkan och för den fulla verkan av de rättsakter som antagits med tillämpning av dessa regler.

5 En annan lösning skulle vara oförenlig med fördragets mål och med karaktären hos fördragets konkurrensrättsliga regler.

Artikel 85 i EEG-fördraget riktar sig till alla företag inom gemenskapen och genom denna artikel regleras deras beteende antingen genom att de åläggs förbud eller genom att undantag meddelas - enligt de villkor som fastställs i denna artikel - till förmån för de fall av konkurrensbegränsande samverkan som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande.

Även om avsikten enligt fördraget i första hand är att genom dessa åtgärder avskaffa hindren för fri rörlighet för varor inom den gemensamma marknaden och att befästa och säkerställa marknadens enhet ges gemenskapens myndigheter i fördraget även möjlighet att utöva en viss positiv, om än indirekt, verksamhet i syfte att främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som helhet i enlighet med artikel 2 i fördraget.

Då i artikel 87.2 e en av gemenskapens institutioner får befogenhet att bestämma förhållandet mellan nationell lagstiftning och gemenskapsrätten vad beträffar konkurrensreglerna bekräftas att gemenskapsrätten har företräde framför nationell lagstiftning.

6 Genom EEG-fördraget infördes en särskild rättsordning som införlivades i medlemsstaternas rättssystem och som är bindande för deras domstolar.

Det skulle strida mot en sådan rättsordnings natur om det skulle vara tillåtet för medlemsstaterna att vidta eller vidmakthålla åtgärder som kan skada fördragets ändamålsenliga verkan.

Den bindande verkan som fördraget har och de rättsakter, som har antagits för att genomföra detta, får inte variera från stat till stat genom inverkan av nationella rättsakter för att inte gemenskapssystemets funktion skall hindras och förvekligandet av fördragets mål äventyras.

Följaktligen skall konflikter mellan gemenskapsregler och nationella regler lösas med tillämpning av principen om gemenskapsreglernas företräde.

7 Av det som anförts ovan följer att om nationella beslut beträffande konkurrensbegränsande samverkan skulle visa sig vara oförenliga med ett beslut som antagits av kommissionen under ett förfarande som denna inlett är de nationella myndigheterna förpliktade att beakta verkningarna av detta beslut.

8 Om det under ett nationellt förfarande beträffande konkurrensbegränsande samverkan visar sig att kommissionen kan komma att avsluta en pågående prövning angående samma samverkan med ett beslut som skulle kunna vara oförenligt med verkningarna av de nationella myndigheternas beslut ankommer det på dessa myndigheter att vidta lämpliga åtgärder.

9 Följaktligen och, så länge som det inte föreskrivs något annat i en förordning som antagits med stöd av artikel 87.2 e i fördraget, kan de nationella myndigheterna ingripa mot konkurrensbegränsande samverkan med tillämpning av respektive stats nationella lag även då det pågår en prövning vid kommissionen om den rättsliga ställning som denna samverkan har i förhållande till de gemenskapsrättsliga reglerna. Denna tillämpning av nationell rätt får dock endast ske med det förbehållet att den inte får skada en fullständig och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten samt verkan av de rättsakter som antagits för att genomföra denna.

II - Den andra frågan

10 Den andra frågan från Kammergericht går ut på att få fastställt om "risken att kunna ådömas dubbla påföljder, dels av Europeiska gemenskapernas kommission, dels av den nationella myndighet som är behörig i konkurrensfrågor ... är oförenlig med" att en och samma sak tas upp till prövning genom två parallella förfaranden, det ena i enlighet med gemenskapsrätten och det andra i enlighet med nationell rätt.

11 Möjligheten att dubbla påföljder kan ådömas innebär inte att man måste bortse från att två parallella förfaranden med olika syften kan tas upp till prövning.

Utan att detta påverkar de villkor och gränser som angetts som svar på den första frågan är den omständigheten att ett sådant dubbelt förfarande faktiskt är tillåtet en följd av det särskilda systemet för fördelning av behörigheten mellan gemenskapen och medlemsstaterna då det gäller konkurrensbegränsande samverkan.

Om emellertid möjligheten att föra talan genom två förfaranden samtidigt skulle leda till en kumulering av påföljder följer av ett allmänt rättvisekrav, såsom det för övrigt uttrycks i artikel 90 andra stycket in fine i EKSG-fördraget, att man skall beakta alla tidigare påföljdsbeslut vid bestämmandet av en eventuell påföljd.

Så länge som någon förordning inte har antagits med stöd av artikel 87.2 e kan man i vart fall inte av gemenskapsrättens allmänna principer finna något sätt att undvika möjligheten att dubbla påföljder kan ådömas. Detta gör att svaret på den första frågan kvarstår oförändrat.

III - Den fjärde frågan

12 Slutligen ställer den nationella domstolen frågan om det under ett förfarande mot konkurrensbegränsande samverkan som inletts av kommissionen skulle vara förenligt med artikel 7 i EEG-fördraget att de nationella myndigheterna vidtar straffåtgärder mot samma konkurrensbegränsande samverkan.

Denna fråga gäller i synnerhet ett fall, där de myndigheter som är behöriga i frågor om konkurrensbegränsande samverkan i en medlemsstat uteslutande riktar sina åtgärder mot medborgarna i denna stat och därigenom kan medverka till att dessa medborgare får en ofördelaktig ställning i förhållande till medborgare i andra medlemsstater som befinner sig i en jämförbar situation.

13 Genom artikel 7 i EEG-fördraget förbjuds varje medlemsstat att tillämpa sina respektive rättsregler avseende konkurrensbegränsande samverkan olika beroende på berörda parters nationalitet.

De eventuella skillnader i behandling och den snedvridning, som kan följa av olikheter mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning, då det gäller personer och företag som lyder under gemenskapens jurisdiktion, omfattas emellertid inte av artikel 7, såvida denna lagstiftning påverkar samtliga personer som omfattas av den enligt objektiva kriterier och utan hänsyn till nationalitet.

Beslut om rättegångskostnader


14 De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission och regeringarna, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Kammergericht i Berlin utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut


Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som enligt beslut av den 18 juli 1968 förts vidare av Kammergericht i Berlin (Kartellsenat) -följande dom:

1) Så länge som det inte föreskrivs något annat i en förordning som antagits med stöd av artikel 87.2 e i fördraget kan de nationella myndigheterna ingripa mot konkurrensbegränsande samverkan med tillämpning av respektive stats nationella lag även då det pågår en prövning vid kommissionen om den rättsliga ställning som denna samverkan har i förhållande till de gemenskapsrättsliga reglerna. Denna tillämpning av nationell rätt får dock endast ske med det förbehållet att den inte får skada en fullständig och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten samt verkan av de rättsakter som antagits för att genomföra denna.

2) Genom artikel 7 i EEG-fördraget förbjuds medlemsstaterna att tillämpa sina respektive rättsregler avseende konkurrensbegränsande samverkan olika beroende på berörda parters nationalitet. Härmed avses inte de skillnader i behandling som följer av olikheter i medlemsstaternas lagstiftning, såvida denna lagstiftning påverkar samtliga personer som omfattas av den enligt objektiva kriterier och utan hänsyn till nationalitet.

Top