1)

Dämpad efterfrågan på energi är en av de fem dimensionerna i strategin för energiunionen som antogs den 25 februari 2015. Att förbättra energieffektiviteten kommer att gynna miljön, minska utsläppen av växthusgaser, förbättra försörjningstryggheten genom att minska beroendet av energiimport från länder utanför unionen, sänka energikostnaderna för hushåll och företag, bidra till att lindra energifattigdomen och leda till ökad sysselsättning och ekonomisk verksamhet i hela ekonomin. Detta är i linje med unionens åtaganden inom ramen för energiunionen och med den globala klimatagenda som upprättats genom Parisavtalet från december 2015 mellan parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

(1)

Dämpad efterfrågan på energi är en av de fem dimensionerna i strategin för energiunionen som antogs den 25 februari 2015. Att förbättra energieffektiviteten i hela energikedjan, inbegripet produktionen, överföringen, distributionen och slutanvändningen av energi kommer att gynna miljön, förbättra luftkvaliteten och folkhälsan, minska utsläppen av växthusgaser, förbättra försörjningstryggheten genom att minska beroendet av energiimport från länder utanför unionen, sänka energikostnaderna för hushåll och företag, bidra till att lindra energifattigdomen och leda till ökad konkurrenskraft, sysselsättning och ekonomisk verksamhet i hela ekonomin och därmed förbättra medborgarnas livskvalitet . Detta är i linje med unionens åtaganden inom ramen för energiunionen och med den globala klimatagenda som upprättats genom konferensen för parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (COP21), som hölls i Paris i december 2015 (nedan kallat Parisavtalet), med åtagande att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen långt under 2 oC i förhållande till de förindustriella nivåerna och att fortsätta ansträngningarna att begränsa temperaturökningen till 1,5  oC .

2)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (9) är ett steg i riktning mot energiunionen, enligt vilken energieffektivitet bör behandlas som en energikälla i sig. Principen ”energieffektivitet först” bör beaktas när nya regler fastställs för försörjningssidan och andra politikområden. Kommissionen bör säkerställa att energieffektivitet och efterfrågeflexibilitet kan konkurrera på lika villkor med produktionskapaciteten . Energieffektivitet behöver övervägas inför varje beslut om planering och finansiering som är relevant för energisystem. Förbättringar av energieffektiviteten behöver förverkligas så fort detta är mer kostnadseffektivt än motsvarande lösningar på försörjningssidan. Detta bör bidra till möjligheten att utnyttja de många fördelarna med energieffektivitet för samhället i Europa , särskilt för dess medborgare och företag .

(2)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (9) är ett steg i riktning mot energiunionen, enligt vilken energieffektivitet bör behandlas som en energikälla i sig. Principen ”energieffektivitet först” bör beaktas när nya regler fastställs för försörjningssidan och andra politikområden. Kommissionen bör prioritera energieffektivitet och efterfrågeflexibilitet framför ökad produktionskapacitet . Energieffektivitet behöver övervägas inför varje beslut om planering och finansiering för energisystem. Investeringar som förbättrar energieffektiviteten vid slutanvändning av energi behöver förverkligas så fort detta är mer kostnadseffektivt än motsvarande lösningar på försörjningssidan. Detta bör bidra till möjligheten att utnyttja de många fördelarna med ökad energieffektivitet inom alla led av energikedjan, och därmed öka välståndet i samhället i Europa. För att utnyttja den fulla potentialen hos dessa fördelar, och för att framgångsrikt kunna genomföra de planerade åtgärderna, bör kommissionen och medlemsstaterna samarbeta med lokala och regionala myndigheter, städer, företag och medborgare i hela Europa för att ökningen av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga och ekonomiska förändringar ska gå hand i hand med ökad ekonomisk tillväxt.

(2a)

I samband med alla former av primärenergi (icke-förnybar och förnybar) bör man beakta de ytterligare energiinsatser som behövs både för att utvinna energin, och för att anlägga, driva och avveckla kraftverk, samt för att bemästra åtföljande miljöhot.

(2b)

Medlemsstaternas åtgärder bör stödjas med välplanerade och effektiva finansieringsinstrument från unionens sida, såsom de europeiska struktur- och investeringsfonderna, Europeiska fonden för strategiska investeringar och Europeiska investeringsbanken, som bör stödja energieffektivitetsinvesteringar i alla led i energikedjan och använda en heltäckande lönsamhetsanalys med hjälp av en modell för differentierat diskonto. Ekonomiskt stöd bör fokusera på kostnadseffektiva metoder för att öka energieffektiviteten, vilket skulle leda till lägre energiförbrukning. För att uppnå ambitiösa energieffektivitetsmål är det nödvändigt att undanröja hinder, såsom i Eurostats klargörande nyligen om hur man registrerar energiprestandakontrakt i nationalräkenskaper för att göra det lättare att investera i energieffektivitetsåtgärder.

3)

Europeiska rådet fastställde i oktober 2014 ett energieffektivitetsmål på 27 % för 2030, med en översyn senast 2020 ”med siktet inställt på en unionsnivå på 30 %”. I december 2015 uppmanade Europaparlamentet kommissionen att även utvärdera genomförbarheten av ett energieffektivitetsmål på 40 % för samma tidsperiod. Det är därför lämpligt att se över och ändra direktivet för att anpassa det till perspektivet mot 2030.

(3)

Europeiska rådet stödde i oktober 2014 ett energieffektivitetsmål på 27 % för 2030, med en översyn senast 2020 ”med siktet inställt på en unionsnivå på 30 %”. I december 2015 uppmanade Europaparlamentet kommissionen att även utvärdera genomförbarheten av ett energieffektivitetsmål på 40 % för samma tidsperiod. Det är därför lämpligt att se över och ändra direktivet för att anpassa det till perspektivet mot 2030.

(4)

Det finns inga bindande mål på nationell nivå med perspektiv mot 2030. Det bör tydligt anges, i form av ett bindande mål på 30 %, att unionen måste uppnå sina energieffektivitetsmål på EU-nivå, uttryckta i primär- och slutlig energianvändning, år 2020 och 2030. Detta klargörande på EU-nivå bör inte begränsa medlemsstaterna eftersom deras frihet behålls så att de kan fastställa sina nationella bidrag baserade på antingen primär- eller slutlig energianvändning, primär- eller slutlig energibesparing eller energiintensitet. Medlemsstaterna bör fastställa sina nationella vägledande energieffektivitetsbidrag med hänsyn till att unionens energianvändning 2030 får vara högst 1 321 Mtoe primärenergi och högst 987 Mtoe slutlig energi. Detta betyder att användningen av primärenergi i unionen bör minska med 23 % och att användningen av slutlig energi i unionen bör minska med 17 %, båda i jämförelse med nivåerna för 2005. En regelbunden utvärdering av framstegen i riktning mot att uppnå unionsmålet för 2030 är nödvändig, och ingår i lagstiftningsförslaget om styrningen av energiunionen.

(4)

Det finns inga bindande mål på nationell nivå med perspektiv mot 2030. Det bör tydligt anges, i form av ett vägledande mål på 30 %, att unionen måste uppnå sina energieffektivitetsmål på EU-nivå, uttryckta i primär- och slutlig energianvändning, år 2020 och 2030. Detta klargörande på EU-nivå bör inte begränsa medlemsstaterna eftersom deras frihet behålls så att de kan fastställa sina nationella bidrag baserade på antingen primär- eller slutlig energianvändning, primär- eller slutlig energibesparing eller energiintensitet. Medlemsstaterna bör fastställa sina nationella vägledande energieffektivitetsbidrag med hänsyn till att unionens energianvändning 2030 får vara högst 1 321 Mtoe primärenergi och högst 987 Mtoe slutlig energi. Detta betyder att användningen av primärenergi i unionen bör minska med 23 % och att användningen av slutlig energi i unionen bör minska med 17 %, båda i jämförelse med nivåerna för 2005. En regelbunden utvärdering av framstegen i riktning mot att uppnå unionsmålet för 2030 är nödvändig, och ingår i lagstiftningsförslaget om styrningen av energiunionen.

(4a)

När de nationella energieffektivitetsmålen fastställs måste principen om jämlikhet mellan medlemsstaterna följas. Energi är en basförnödenhet för människor, och därför finns ofrånkomliga miniminivåer för energiförbrukningen. Tillräcklig hänsyn måste tas till detta när de nationella målen fastställs. Allmänt sett bör länder med lägre energiförbrukning per capita än medelvärdet inom EU ges en större flexibilitet när de fastställer sina mål.

(4b)

Effektiviteten i energisystemens funktion påverkas vid varje givet tillfälle av om det går att obehindrat och flexibelt mata in i näten energi från olika samverkande energikällor med olika lång uppkörningstid. Med hjälp av bättre energieffektivitet går det bättre att använda förnybara energikällor såsom vindkraft, jämsides med gasturbiner, så att man inte överbelastar de nät som används av traditionella storproducenter av energi, som har anläggningar med långa uppkörningstider.

(4c)

Kommissionen och medlemsstaterna behöver säkerställa att minskningen av energiförbrukningen är resultatet av en ökad energieffektivitet och inte av makroekonomiska omständigheter.

(4d)

Medlemsstaterna bör identifiera kostnadseffektiv energieffektivitetspotential genom en separat bottom-up-beräkning för var och en av sektorerna, eftersom dessa är beroende av sin energimix, ekonomiska struktur och takt i fråga om ekonomisk utveckling.

5)

Medlemsstaternas skyldighet att upprätta långsiktiga strategier för att få till stånd investeringar i renovering av det nationella byggnadsbeståndet och anmäla dem till kommissionen bör tas bort från direktiv 2012/27/EU och läggas till Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (10) där det passar ihop med långsiktiga planer för nära-nollenergibyggnader och minskning av koldioxidutsläpp från byggnader.

(5)

Medlemsstaternas skyldighet att upprätta långsiktiga strategier för att främja renovering av det nationella byggnadsbeståndet och anmäla dem till kommissionen bör tas bort från direktiv 2012/27/EU och läggas till Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (10) där det passar ihop med långsiktiga planer för nära-nollenergibyggnader och minskning av koldioxidutsläpp från byggnader.

6)

Med tanke på ramen för klimat- och energipolitiken för 2030 bör energisparplikten förlängas bortom 2020. En förlängning av åtagandeperioden bortom 2020 skulle skapa ökad stabilitet för investerare och därmed uppmuntra till långsiktiga investeringar och långsiktiga energieffektivitetsåtgärder, såsom renovering av byggnader.

(6)

Med tanke på ramen för klimat- och energipolitiken för 2030 bör energisparplikten förlängas bortom 2020. En förlängning av åtagandeperioden bortom 2020 skulle skapa ökad stabilitet för investerare och därmed uppmuntra till långsiktiga investeringar och långsiktiga energieffektivitetsåtgärder, såsom genomgripande renovering av byggnader med det långsiktiga målet att uppnå ett bestånd av nära-nollenergibyggnader . Energisparplikten har varit av central betydelse när det gäller att skapa lokal tillväxt och lokala arbetstillfällen, och denna bör behållas i syfte att säkerställa att EU kan uppnå sina energi- och klimatmål genom att skapa ytterligare möjligheter och minska beroendet av energiförbrukning för tillväxt. Samarbete med den privata sektorn är viktigt för att bedöma under vilka förhållanden som privata investeringar för energieffektivitetsprojekt kan frigöras, och för att utveckla nya intäktsmodeller för innovation på energieffektivitetsområdet.

(6a)

Energieffektivitetsförbättringar har också en positiv effekt på luftkvaliteten, eftersom mer energieffektiva byggnader minskar behovet av bränsle för uppvärmning, särskilt också fast bränsle för uppvärmning. Energieffektivitetsåtgärderna bidrar därför till att förbättra luftkvaliteten inomhus och utomhus och hjälper till att på ett kostnadseffektivt sätt uppnå målen i EU:s luftkvalitetpolitik, särskilt såsom den fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2284  (1a) . Ett minskat energibehov i byggnader bör betraktas som en del av luftkvalitetspolitiken i allmänhet, särskilt i medlemsstater där det är svårt att uppnå unionens utsläppsgränser för luftföroreningar och energieffektivitet kan bidra till att uppnå dessa mål.

7)

Medlemsstaterna är skyldiga att uppnå ett kumulativt krav på energibesparingar vid slutanvändning för hela pliktperioden som motsvarar de ”nya” besparingarna på 1,5  % av den årliga energiförsäljningen . Detta krav kan uppfyllas genom att nya politiska åtgärder som antas under den nya pliktperioden från den 1 januari 2021 till den 31 december 2030 eller av nya enskilda åtgärder till följd av politiska åtgärder som antagits före eller under den föregående perioden, men för vilka de enskilda åtgärder som leder till energibesparingar faktiskt införs under den nya perioden .

(7)

Medlemsstaterna är skyldiga att uppnå ett kumulativt krav på energibesparingar vid slutanvändning för hela pliktperioden som motsvarar de ”nya” besparingarna på minst 1,5  %. Detta krav kan uppfyllas genom energibesparingar som följer av politiska åtgärder , förutsatt att det kan visas att dessa åtgärder leder till enskilda åtgärder som ger verifierbara energibesparingar efter 2020 . Besparingar som görs under respektive period bör kumulativt bygga vidare på de besparingar som uppnåtts under tidigare period(er).

9)

Nya besparingar bör gå utöver den vanliga verksamheten så att besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter inte kan åberopas. För att beräkna effekten av de införda åtgärderna får endast nettobesparingar räknas, uppmätta som förändringar av energianvändningen som är direkt hänförliga till energieffektivitetsåtgärden i fråga. För att beräkna nettobesparingar bör medlemsstaterna upprätta ett referensscenario för hur situationen skulle utvecklas utan de politiska åtgärderna i fråga. De politiska åtgärderna bör utvärderas mot detta fastställda referensscenario. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till att andra politiska åtgärder kan vidtas inom samma tidsram och att även dessa kan ha en inverkan på energibesparingar, så att inte alla förändringar som observerats sedan införandet av den politiska åtgärd som ska utvärderas kan hänföras endast till denna åtgärd. För att säkerställa att kravet på väsentlighet uppfylls bör åtgärderna från förpliktade, deltagande eller bemyndigade parter faktiskt bidra till att de åberopade besparingarna uppnås.

(9)

Nya energibesparingar bör gå utöver den vanliga verksamheten så att besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter inte kan åberopas. För att beräkna effekten av de införda åtgärderna får endast nettobesparingar räknas, uppmätta som förändringar av energianvändningen som är direkt hänförliga till energieffektivitetsåtgärden i fråga. För att beräkna nettobesparingar bör medlemsstaterna upprätta ett referensscenario för hur situationen skulle utvecklas utan de politiska åtgärderna i fråga. De politiska åtgärderna bör utvärderas mot detta fastställda referensscenario. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till att andra politiska åtgärder kan vidtas inom samma tidsram och att även dessa kan ha en inverkan på energibesparingar, så att inte alla förändringar som observerats sedan införandet av den politiska åtgärd som ska utvärderas kan hänföras endast till denna åtgärd. För att säkerställa att kravet på väsentlighet uppfylls bör åtgärderna från förpliktade, deltagande eller bemyndigade parter faktiskt bidra till att de åberopade besparingarna uppnås.

(9a)

Det är viktigt att alla steg i energikedjan inkluderas vid beräkning av besparingar, i syfte att öka potentialen för energibesparingar vid överföring och distribution av el.

10)

Energibesparingar till följd av tillämpningen av unionslagstiftning får inte åberopas såvida inte åtgärden i fråga går utöver det minimum som krävs enligt unionslagstiftningen i fråga, oavsett om detta sker genom fastställande av mer ambitiösa energieffektivitetskrav på nationell nivå eller genom åtgärdens inverkan. Samtidigt som det konstateras att renovering av byggnader är en väsentlig och långsiktig faktor för ökade energibesparingar är det nödvändigt att klargöra att alla besparingar till följd av åtgärder för att främja renovering av befintliga byggnader får åberopas om de utgör ett tillskott till utveckling som skulle ha skett i frånvaro av denna åtgärd, och om medlemsstaten visar att den förpliktade, deltagande eller bemyndigade parten faktiskt har bidragit till att de åberopade besparingarna uppnåtts genom åtgärden i fråga.

(10)

Energibesparingar till följd av tillämpningen av unionslagstiftning får inte åberopas såvida inte åtgärden i fråga går utöver det minimum som krävs enligt unionslagstiftningen i fråga, oavsett om detta sker genom fastställande av mer ambitiösa energieffektivitetskrav på nationell nivå eller genom åtgärdens inverkan. I byggnader finns en betydande potential för ytterligare ökad energieffektivitet, och renovering av byggnader är en väsentlig och långsiktig faktor med stordriftsfördelar för ökade energibesparingar . Det är därför nödvändigt att klargöra att alla besparingar till följd av åtgärder för att främja renovering av befintliga byggnader får åberopas om de utgör ett tillskott till utveckling som skulle ha skett i frånvaro av denna åtgärd, och om medlemsstaten visar att den förpliktade, deltagande eller bemyndigade parten faktiskt har bidragit till att de åberopade besparingarna uppnåtts genom åtgärden i fråga.

(10a)

Effektiv vattenförvaltning kan utgöra ett betydande bidrag till energibesparingar. Vatten- och avloppssektorn står för 3,5  % av elanvändningen i unionen  (1a) . Dessutom förväntas efterfrågan på vatten att öka med 25 % fram till 2040, främst i stadsområden. Samtidigt står vattenläckor för 24 % av den totala vattenförbrukningen i EU, vilket leder till energi- och vattenförluster. Alla åtgärder som syftar till effektivare vattenförvaltning och minskad vattenanvändning kan därför bidra väsentligt till unionens energieffektivitetsmål  (1b) .

(10b)

Denna granskning innefattar bestämmelser om att behandla energieffektivitet som en prioritering i samband med infrastrukturen och erkänna att den motsvarar den definition av begreppet infrastruktur som används av IMF och andra ekonomiska institutioner, och gör den till en utslagsgivande faktor för framtida beslut om investeringar i Europas energiinfrastruktur och ett prioriterat övervägande i samband med dem  (1a) .

(10c)

Energisektorn är den största vattenkonsumenten i unionen, och står för 44 % av vattenanvändningen  (1a) . Användning av smarta tekniker och processer för effektiv vattenförvaltning bär på en potential till betydande energibesparingar, samtidigt som företagens konkurrenskraft stärks.

(10d)

Vatten- och avloppssektorn kan också bidra till produktionen av förnybar energi och minskade leveranser av fossil energi. Exempelvis går det att producera energi på plats genom att återvinna energi ur slam från behandling av avloppsvatten.

12)

Förbättringar av energieffektiviteten i byggnader bör särskilt gynna konsumenter som drabbats av energifattigdom. Medlemsstaterna kan redan kräva att de förpliktade parterna inkluderar sociala mål i energibesparande åtgärder i samband med energifattigdom, och denna möjlighet bör nu utvidgas till alternativa åtgärder och omvandlas till en skyldighet, samtidigt som medlemsstaterna får full flexibilitet vad gäller storlek, omfattning och innehåll för sådana åtgärder. I enlighet med artikel 9 i fördraget bör unionens politik för energieffektivitet vara inkluderande och därför också säkerställa tillgängligheten till energieffektivitetsåtgärder för energifattiga konsumenter.

(12)

Förbättringar av energieffektiviteten i byggnader bör gynna alla konsumenter och särskilt låginkomsthushåll, inbegripet de som drabbats av energifattigdom. Varje medlemsstat får definiera energifattigdom och låginkomsthushåll, i enlighet med de nationella omständigheterna i den medlemsstaten. Medlemsstaterna kan redan kräva att de förpliktade parterna inkluderar sociala mål i energibesparande åtgärder i samband med energifattigdom. Denna möjlighet bör nu utvidgas till alternativa åtgärder och omvandlas till en skyldighet, samtidigt som medlemsstaterna får full flexibilitet vad gäller storlek, omfattning och innehåll för sådana åtgärder. I enlighet med artikel 9 i fördraget bör unionens politik för energieffektivitet vara inkluderande och därför säkerställa tillgängligheten till energieffektivitetsåtgärder för energifattiga konsumenter med låga inkomster

(12a)

Att reagera på behoven av elenergi dagtid och nattetid är ett viktigt sätt att göra primärenergianvändningen effektivare, eftersom det ger elanvändarna avsevärt bättre energisparmöjligheter, genom att de kan fatta beslut på grundval av uppgifter om hur det går att optimera energianvändningen under de perioder då det råder efterfrågan på energi, inklusive under toppbelastningsperioder, så att överföringsnäten och produktionsresurserna kan komma bättre till bruk.

(12b)

Låga energifakturor bör uppnås genom att konsumenterna får hjälp att minska sin energianvändning genom att minska byggnaders energibehov, effektivisera apparater och göra energisnåla transportmedel tillgängliga och integrerade med kollektivtrafik och cykling. Förbättringar av klimatskalet samt minskat energibehov och minskad energianvändning är grundläggande för att förbättra hälsovillkoren för låginkomsttagare.

(12c)

Det är mycket viktigt att öka medvetenheten och att ge alla EU-medborgare korrekt information om fördelarna med ökad energieffektivitet och eventuellt genomförande av sådana åtgärder. Ökad energieffektivitet är också av stor vikt för EU:s geopolitiska ställning och säkerhet, eftersom det kan minska EU:s beroende av bränsleimport från tredjeländer.

(12d)

Omkring 50 miljoner hushåll i EU påverkas av energifattigdom och därför måste energieffektivitetsåtgärder vara centrala i alla kostnadseffektiva strategier för att komma till rätta med energifattigdom och konsumenternas sårbarhet, och de utgör ett komplement till socialpolitiken på medlemsstatsnivå. För att säkerställa att energieffektivitetsåtgärder på ett hållbart sätt minskar energifattigdom för hyresgäster bör åtgärdernas kostnadseffektivitet samt överkomligheten för ägarna och hyresgästerna beaktas och tillräckligt ekonomiskt stöd till sådana åtgärder garanteras på medlemsstatsnivå. Byggnadsbeståndet i EU måste långsiktigt omvandlas till nära-nollenergibyggnader, i enlighet med målen i Parisavtalet. Den nuvarande renoveringstakten av byggnader är otillräcklig och de byggnader som bebos av låginkomsttagare drabbade av energifattigdom är de som är svårast att nå. De åtgärder som fastställs i denna förordning rörande energisparplikt, pliktsystem för energieffektivitet och andra politiska åtgärder är därför särskilt viktiga.

(12e)

Konsumenterna bör ha full insyn i kostnaderna och fördelarna med alla energieffektivitetsåtgärder som vidtas, inbegripet återbetalningsperioder.

13)

Energi som produceras från förnybar energi på eller i byggnader minskar den levererade fossila energin. En minskning av energianvändningen och användning av energi från förnybara energikällor i byggnadssektorn utgör viktiga åtgärder för att minska unionens energiberoende och utsläppen av växthusgaser, särskilt med tanke på ambitiösa klimat- och energimål för 2030 samt det övergripande åtagande som gjordes vid konferensen mellan parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (COP21) i Paris i december 2015 . Medlemsstaterna bör därför kunna beakta att en viss mängd förnybar energi som produceras på eller i byggnader för egen användning uppfyller deras krav om energibesparingar. För detta ändamål bör medlemsstaterna tillåtas använda beräkningsmetoder som inrättats i enlighet med direktiv 2010/31/EU.

(13)

Energi som produceras från förnybar energi på eller i byggnader minskar den levererade fossila energin. En minskning av energianvändningen och användning av energi från förnybara energikällor i byggnadssektorn utgör viktiga åtgärder för att minska unionens energiberoende och utsläppen av växthusgaser, särskilt med tanke på ambitiösa klimat- och energimål för 2030 samt det övergripande åtagande som gjordes i Parisavtalet .

(13a)

Energibalansen för olika företag och näringsgrenar kan förbättras med hjälp av principerna för en cirkulär ekonomi, så att man använder industriavfall som råvaror, förutsatt att avfallet har en energipotential som är större än hos andra primärråvaror som skulle kunna komma i fråga som alternativ.

(13b)

När medlemsstaterna använder nya företagsmodeller och ny teknik, bör de sträva efter att främja och underlätta energieffektivitetsåtgärder, inklusive genom innovativa energitjänster för stora och små kunder.

(13c)

Medlemsstaterna bör visa stor flexibilitet i utformningen och tillämpningen av alternativa metoder för att fastställa sina nationella prioriteringar i fråga om energieffektivitet, och inkludera både energieffektiva produkter och energieffektiva tekniska produktionsprocesser. Åtgärder som fokuserar på mål kopplade till en effektiv användning av naturresurser och till nödvändigheten av att införa en cirkulär ekonomi kräver stöd.

14)

Som en del av de åtgärder som fastställs i kommissionens meddelande ”En ny giv för energikonsumenterna”, inom ramen för energiunionen och strategin för uppvärmning och kylning, bör konsumenternas rätt till tydlig och aktuell information om sin energianvändning stärkas. Artiklarna 9–11 och bilaga VII i direktiv 2012/27/EU bör ändras för att möjliggöra tätare och bättre återkoppling om energianvändning. Det bör också klargöras att rättigheter avseende fakturering och faktureringsinformation gäller för konsumenter av uppvärmning, kylning eller varmvatten från en central källa, även om de inte har några direkta individuella avtal med en energileverantör. I enlighet med dessa bestämmelser bör därför begreppet ”slutanvändare” omfatta de slutkunder som köper uppvärmning, kylning eller varmvatten för egen användning samt de boende i de enskilda enheterna i flerfamiljshus eller byggnader med flera användningsområden, där sådana enheter försörjs från en central källa. Termen ”individuell mätning” bör avse mätning av förbrukningen i enskilda enheter i sådana byggnader. Senast den 1 januari 2020 bör nyligen installerade värmemätare och värmekostnadsfördelare kunna fjärravläsas för att säkerställa kostnadseffektivt och regelbundet tillhandahållande av förbrukningsinformation. Den nya artikel 9a avses gälla endast uppvärmning, kylning och varmvatten som tillhandahålls från en central källa.

(14)

Som en del av de åtgärder som fastställs i kommissionens meddelande ”En ny giv för energikonsumenterna”, inom ramen för energiunionen och strategin för uppvärmning och kylning, bör konsumenternas rätt till noggrann, tillförlitlig, tydlig och aktuell information om sin energianvändning stärkas. Individuella mätare bör fortsätta att krävas där det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt och står i proportion till möjliga energibesparingar. Artiklarna 9–11 och bilaga VII i direktiv 2012/27/EU bör ändras för att möjliggöra tätare och bättre återkoppling om energianvändning , med beaktande av mätanordningarnas tillgänglighet och kapacitet, i syfte att optimera energianvändningen . Medlemsstaterna bör också beakta att ett framgångsrikt genomförande av ny teknik för att mäta energiförbrukningen förutsätter ökade investeringar i utbildning och kunskaper för både användare och energileverantörer. Det bör också klargöras att rättigheter avseende fakturering och fakturerings- eller förbrukningsinformation gäller för konsumenter av uppvärmning, kylning eller varmvatten från en central källa, även om de inte har några direkta individuella avtal med en energileverantör. I enlighet med dessa bestämmelser bör därför begreppet ”slutanvändare”, utöver de slutkunder som köper uppvärmning, kylning eller varmvatten för egen slutanvändning, också omfatta de boende i de enskilda enheterna i flerfamiljshus eller byggnader med flera användningsområden, där sådana enheter försörjs från en central källa och där de boende inte har några direkta eller individuella avtal med energileverantören . Termen ”individuell mätning” bör avse mätning av förbrukningen i enskilda enheter i sådana byggnader. Senast den 1 januari 2020 bör nyligen installerade värmemätare och värmekostnadsfördelare kunna fjärravläsas för att säkerställa kostnadseffektivt och regelbundet tillhandahållande av förbrukningsinformation. Den nya artikel 9a avses gälla endast uppvärmning, kylning och varmvatten som tillhandahålls från en central källa.

(14a)

Faktureringsinformation och årliga sammanställningar är viktiga informationskällor för kunderna. Upplysningar om förbrukning och kostnader kan också ge annan information som hjälper konsumenterna att jämföra sitt befintliga avtal med andra erbjudanden och att inleda klagomåls- och tvistlösningsförfaranden. Med tanke på att tvister gällande fakturor är en mycket vanlig orsak till klagomål från kunder och även är en faktor som bidrar till ihållande nivåer av lågt förtroende för och engagemang i energisektorn från konsumenternas sida, är det nödvändigt att göra fakturorna enklare, tydligare och mer lättförståeliga, samtidigt som olika instrument, såsom faktureringsinformation, informationsverktyg och årliga sammanställningar, ger alla de upplysningar som konsumenterna behöver för att kunna utöva kontroll över sin energiförbrukning, jämföra erbjudanden och byta leverantör.

(15b)

Ökad energieffektivitet är ett direkt resultat av följande faser vid produktion och omvandling av energi: effektiv omvandling av primärenergi till slutlig energi, effektiv överföring till konsumenterna av denna energi i form av el, värme eller bränsle och besparingar i slutanvändarledet. Energibesparingar i konsumentledet bör inte betraktas som enda orsak till att energieffektivitet eftersträvas, eftersom dessa besparingar också kan bero på oförmånliga energipriser.

16)

Som återspegling av den tekniska utvecklingen och den allt större andelen förnybara energikällor inom elproduktionssektorn bör standardkoefficienten för besparingar i kWh el ses över för att återspegla ändringar i primärenergifaktorn (PEF) för elektricitet. Beräkningarna av PEF för el är baserade på årsmedelvärden. Redovisningsmetoden för fysiskt energiinnehåll (Physical energy content accounting method) används för kärnkraftsgenererad el och värme och metoden för teknisk omvandlingsverkningsgrad (Technical conversion efficiency method) används för produktion av el och värme från fossila bränslen och biomassa. För förnybar energi från icke-brännbara källor är metoden den direkta motsvarigheten som är baserad på tillvägagångssättet för total primärenergi (Total primary energy approach). För beräkning av primärenergins andel för el i kraftvärme tillämpas den metod som anges i bilaga II till direktiv 2012/27/EU. En genomsnittlig marknadsställning används snarare än en marginell. Omvandlingsverkningsgraden antas vara 100 % för icke-brännbara förnybara energikällor, 10 % för jordvärmekraftstationer och 33 % för kärnkraftverk. Total verkningsgrad för kraftvärme beräknas på grundval av de senaste statistiska uppgifterna från Eurostat. Vad beträffar systemgränser är metoden för produkters miljöavtryck (PEF) 1 för alla energikällor. Beräkningarna är baserade på den senaste versionen av Primes referensscenario. PEF-värdet är baserat på en prognos för 2020. Analysen omfattar EU:s medlemsstater och Norge. Uppgifterna för Norge är baserade på uppgifter från Entso-E.

(16)

Uteslutande med tanke på målen i detta direktiv och som återspegling av den tekniska utvecklingen och den allt större andelen förnybara energikällor inom elproduktionssektorn bör standardkoefficienten för besparingar i kWh el analyseras noga och eventuellt ses över för att återspegla ändringar i primärenergifaktorn (PEF) för elektricitet , och avspegla energimixen i respektive medlemsstat med hjälp av en jämförbar och överskådlig metod .

(16a)

I sina slutsatser av den 10 juni 2011 om energieffektivitetsplanen betonade rådet att 40 % av primärenergin i EU används i byggnader, vilket innebär 50 % av den slutliga energianvändningen, samt att medlemsstaterna, för att möjliggöra ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning inom sektorer med krav på särskilda yrkeskvalifikationer, nämligen i byggsektorn och byggvarusektorn, liksom också inom områden som arkitektur och stadsplanering och konsulttjänster för värme och kyla, bör inrätta en långsiktig strategi för perioden efter 2020 som hänför sig till dessa områden.

(16b)

Primärenergifaktorn (PEF) bör användas som ett verktyg för att minska förbrukningen och beroendet av fossila bränslen samt för att öka energieffektiviteten och ytterligare öka användningen av förnybara energikällor. I detta avseende bör standardkoefficienten för besparingar i kWh el anpassas när den tekniska, ekonomiska eller sociala utvecklingen för med sig ett behov av en lägre standardkoefficient. Kommissionen bör analysera situationen och vid behov lägga fram ett lagförslag om ändring av standardkoefficienten för PEF senast 2024.

17)

För att säkerställa att bilagorna till direktivet och de harmoniserade referensvärden för effektivitet som avses i artikel 14.10 kan uppdateras är det nödvändigt att förlänga den delegering av befogenhet som beviljas kommissionen.

18)

Ett krav på en allmän översyn av detta direktiv och en rapport till Europaparlamentet och rådet senast den 28 februari 2024 bör införas, för att möjliggöra en utvärdering av effektiviteten hos direktiv 2012/27/EU.

(18)

Ett krav på en allmän översyn av detta direktiv och en rapport till Europaparlamentet och rådet senast den 28 februari 2024 bör införas, för att möjliggöra en utvärdering av effektiviteten hos direktiv 2012/27/EU. Datumet ligger efter UNFCCC:s övergripande inventering 2023 för att möjliggöra nödvändiga anpassningar till den processen, med beaktande även av den ekonomiska utvecklingen och innovationsutvecklingen.

(19a)

Medlemsstater med lägre BNP per capita än unionens genomsnitt bör kunna öka sin användning av primärenergi, förutsatt att de vid omvandlingen av den till slutlig energi och vid överföringen och distributionen av den, liksom vid användningen av den på konsumentmarknaden, beaktar att energieffektiviteten markant bör öka vid varje fas inom den tekniska processen i samband med flöden av primärenergi.

(19b)

Lokala och regionala myndigheter bör tilldelas en huvudroll vid utveckling och utformning, utförande och utvärdering av de åtgärder som fastställs i detta direktiv, för att de ska kunna ta tillräcklig hänsyn till särskilda klimatiska, kulturella och sociala omständigheter.

a)

att unionens energianvändning 2020 får vara högst 1 483  Mtoe primärenergi och högst 1 086 Mtoe slutlig energi,

a)

att unionens energianvändning 2020 får vara högst 1 483  Mtoe primärenergi eller högst 1 086 Mtoe slutlig energi,

b)

de åtgärder som anges i detta direktiv,

b)

de åtgärder som anges i detta direktiv,

c)

de åtgärder som antagits för att nå de nationella energibesparingsmål som antagits i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 2006/32/EG beaktas, och

c)

de åtgärder som antagits för att nå de nationella energibesparingsmål som antagits i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 2006/32/EG beaktas, och

d)

andra åtgärder för att främja energieffektiviteten inom medlemsstaterna och på unionsnivå.

d)

andra åtgärder för att främja energieffektiviteten inom medlemsstaterna och på unionsnivå.

a)

återstående potential för kostnadseffektiva energibesparingar,

a)

återstående potential för kostnadseffektiva energibesparingar,

b)

bruttonationalproduktens utveckling och prognos,

b)

bruttonationalproduktens utveckling och prognos,

c)

förändringar i importen och exporten av energi,

c)

förändringar i importen och exporten av energi,

d)

utveckling av alla förnybara energikällor, kärnenergi, avskiljning och lagring av koldioxid, och

d)

utveckling av alla förnybara energikällor, kärnenergi, avskiljning och lagring av koldioxid, och

e)

s.k. tidiga åtgärder.

e)

s.k. tidiga åtgärder.

a)

summera medlemsstaternas inrapporterade nationella vägledande energieffektivitetsmål,

a)

summera medlemsstaternas inrapporterade nationella vägledande energieffektivitetsmål,

b)

bedöma om summan av de målen kan anses utgöra en tillförlitlig fingervisning om huruvida unionen som helhet är på rätt väg, med hänsyn tagen till utvärderingen av den första årliga rapporten i enlighet med artikel 24.1 och till utvärderingen av de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet i enlighet med artikel 24.2,

b)

bedöma om summan av de målen kan anses utgöra en tillförlitlig fingervisning om huruvida unionen som helhet är på rätt väg, med hänsyn tagen till utvärderingen av den första årliga rapporten i enlighet med artikel 24.1 och till utvärderingen av de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet i enlighet med artikel 24.2,

c)

ta hänsyn till en kompletterande analys, på grundval av

c)

ta hänsyn till en kompletterande analys, på grundval av

d)

jämföra resultaten enligt leden a–c med den energianvändning som skulle behövas för att uppnå en energianvändning 2020 på högst 1 483 Mtoe primärenergianvändning och/eller högst 1 086 Mtoe slutlig energianvändning.

d)

jämföra resultaten enligt leden a–c med den energianvändning som skulle behövas för att uppnå en energianvändning 2020 på högst 1 483 Mtoe primärenergianvändning och/eller högst 1 086 Mtoe slutlig energianvändning.

a)

Nya besparingar varje år från och med den 1 januari 2014 till och med den 31 december 2020 på 1,5  % i volym av den årliga energiförsäljningen till slutkunder, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2013.

a)

Nya besparingar varje år från och med den 1 januari 2014 till och med den 31 december 2020 på 1,5  % i volym av den årliga energiförsäljningen till slutkunder, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2013.

b)

Nya besparingar varje år från och med den 1 januari 2021 till och med den 31 december 2030 på 1,5  % i volym av den årliga energiförsäljningen till slutkunder, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2019.

b)

Nya besparingar varje år från och med den 1 januari 2021 till och med den 31 december 2030 på minst 1,5  % i volym av den årliga energiförsäljningen till slutkunder, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2019.

a)

genomföra den beräkning som krävs enligt led a i punkt 1 med användning av värdena 1 % för 2014 och 2015, 1,25  % för 2016 och 2017, och 1,5  % för 2018, 2019 och 2020,

a)

genomföra den beräkning som krävs enligt led a i punkt 1 med användning av värdena 1 % för 2014 och 2015, 1,25  % för 2016 och 2017, och 1,5  % för 2018, 2019 och 2020,

b)

vid beräkningen helt eller delvis undanta den energi som säljs och används vid sådana industriella verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG,

b)

vid beräkningen helt eller delvis undanta den energi som säljs och används vid sådana industriella verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG,

c)

låta energibesparingar som uppnås i energiomvandlings-, distributions- och överföringssektorerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, till följd av genomförandet av de krav som anges i artiklarna 14.4, 14.5 b, 15.1–15.6 och 15.9 räknas som sådana energibesparingar som krävs enligt punkt 1,

c)

låta energibesparingar som uppnås i energiomvandlings-, distributions- och överföringssektorerna, inklusive infrastruktur för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, till följd av genomförandet av de krav som anges i artiklarna 14.4, 14.5 b, 15.1–15.6 och 15.9 räknas som sådana energibesparingar som krävs enligt punkt 1 a och b , och

d)

räkna energibesparingar till följd av nya enskilda åtgärder som genomförts sedan den 31 december 2008, som fortsätter att ha verkan 2020 och senare, och som kan mätas och verifieras, som sådana energibesparingar som avses i punkt 1 , och

d)

räkna energibesparingar till följd av nya enskilda åtgärder som genomförts sedan den 31 december 2008, som fortsätter att ha verkan 2020 och senare, och som kan mätas och verifieras, som sådana energibesparingar som avses i punkt 1 a

e)

undanta från beräkningen för det energibesparingskrav som avses i punkt 1 den verifierbara mängd energi som produceras på eller i byggnader för eget bruk till följd av politiska åtgärder för att främja nyinstallation av förnybar energiteknik.

a)

Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den period som avses i punkt 1 a får medlemsstaterna använda sig av punkt 2 a, b, c, och d.

a)

Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den period som avses i punkt 1 a får medlemsstaterna använda sig av punkt 2 a, b, c, och d.

b)

Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den period som avses i punkt 1 b får medlemsstaterna använda sig av punkt 2 b, c, d och e, om enskilda åtgärder i den mening som avses i led d fortsätter att ha en verifierbar och mätbar inverkan efter den 31 december 2020.

b)

Vid beräkningen av den mängd energibesparingar som krävs för den period som avses i punkt 1 b får medlemsstaterna använda sig av punkt 2 b, c, d och e, om enskilda åtgärder i den mening som avses i led d fortsätter att ha en verifierbar och mätbar inverkan efter den 31 december 2020.

b)

De får tillåta förpliktade parter att gentemot sin skyldighet medräkna certifierade energibesparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster eller andra tredje parter, inklusive i de fall där förpliktade parter genom andra statligt godkända organ eller genom offentliga myndigheter främjar åtgärder som eventuellt inbegriper formella partnerskap och eventuellt kombineras med andra finansieringskällor. Om medlemsstaterna medger detta, ska de säkerställa att det finns en godkännandeprocess som är tydlig, transparent och öppen för alla marknadsaktörer och som syftar till att minimera certifieringskostnaderna.

b)

De får tillåta förpliktade parter att gentemot sin skyldighet medräkna certifierade energibesparingar som uppnåtts av leverantörer av energitjänster eller andra tredje parter, inklusive i de fall där förpliktade parter genom andra statligt godkända organ eller genom offentliga myndigheter främjar åtgärder som eventuellt inbegriper formella partnerskap och eventuellt kombineras med andra finansieringskällor. Om medlemsstaterna medger detta, ska de säkerställa att det finns en ackrediterad godkännandeprocess som är tydlig, transparent , deltagandebaserad och öppen för alla marknadsaktörer och som syftar till att minimera certifieringskostnaderna;

ca)

De får tillåta att ytterligare besparingar som uppnås genom mer hållbara teknologiska alternativ i fjärrvärme- och fjärrkylsystem i stadsmiljöer (som även bidrar till att minska förorenande ämnen och partiklar) får räknas till den mängd energibesparingar som krävs enligt punkt 1.

cb)

De får främja åtgärder som tar itu med energibesparingspotentialen i uppvärmning och kylning, och eventuellt även belöna åtgärder som begränsar föroreningar.

cc)

De får inrätta instrument som certifierar energibesparingar som härrör från energibesiktningar eller motsvarande energiledningssystem som avses i artikel 8 för att räkna dessa besparingar som sådana energibesparingar som krävs enligt punkt 1.

cd)

De får tillåta kvotpliktiga parter att räkna slutliga energibesparingar genom effektiv infrastruktur för värme och kyla.

cf)

De ska bedöma och vidta åtgärder för att minimera effekten av direkta och indirekta kostnader från sådana system på energiintensiva industrier som är utsatta för internationell konkurrens.

4a)

d)

Punkt 3 ska utgå.

d)

Punkt 3 ska ersättas med följande:

a)

varmvatten för hushållsbruk,

a)

varmvatten för hushållsbruk,

b)

värme från byggnadsinstallationer och för uppvärmning av gemensamma ytor (trappuppgångar och korridorer med radiatorer),

b)

värme från byggnadsinstallationer och för uppvärmning av gemensamma ytor (trappuppgångar och korridorer med radiatorer),

c)

uppvärmning eller kylning av lägenheter.

c)

uppvärmning eller kylning av lägenheter.

a)

ska kräva att, om information om slutanvändarens energifakturor och historiska användning finns tillgänglig, den görs tillgänglig för en av slutanvändaren utsedd leverantör av energitjänster,

a)

ska kräva att, om information om slutanvändarens energifakturor och historiska användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare finns tillgänglig, den på begäran av slutanvändaren görs tillgänglig för en av slutanvändaren utsedd leverantör av energitjänster,

b)

ska säkerställa att slutkunderna kan välja elektronisk faktureringsinformation och e-faktura och att de på begäran får en klar och tydlig förklaring till hur fakturan har upprättats, särskilt om fakturorna inte är grundade på faktisk förbrukning ,

b)

ska medlemsstaterna se till att konsumenten kan välja elektronisk faktureringsinformation och e-faktura,

c)

ska säkerställa att lämplig information tillhandahålls tillsammans med fakturan , baserad på faktisk användning, för alla slutkonsumenter i enlighet med punkt 3 i bilaga VII ,

c)

ska säkerställa att tydlig och lättbegriplig information tillhandahålls tillsammans med fakturan för alla slutkonsumenter i enlighet med punkt 3 i bilaga VIIa ,

d)

får föreskriva att tillhandahållandet av faktureringsinformation, på slutkundens begäran, inte ska anses utgöra en betalningsbegäran. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att det erbjuds flexibla arrangemang för den faktiska betalningen.

d)

får föreskriva att tillhandahållandet av faktureringsinformation, på slutkundens begäran, inte ska anses utgöra en betalningsbegäran. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att det erbjuds flexibla arrangemang för den faktiska betalningen.

da)

ska främja it-säkerhet och säkerställa integritet och dataskydd för slutanvändarna i enlighet med relevant unionsrätt.

-a)

”Kommissionen ska efter samråd med relevanta berörda aktörer ta fram en gemensam metod för att uppmuntra nätoperatörer att minska förluster, genomföra ett kostnads- och energieffektivt investeringsprogram för infrastruktur samt ta vederbörlig hänsyn till nätets energieffektivitet och flexibilitet. Kommissionen ska senast den … [18 månader efter det här direktivets ikraftträdande] i enlighet med artikel 23 anta en delegerad akt som kompletterar detta direktiv genom att specificera metoden.”

11a)

12a.

12b.

13a.

a)

I bilaga IV ska fotnot 3 ersättas med följande: ”(3) Tillämpas när energibesparingarna beräknas i primärenergitermer med hjälp av en bottom-up-strategi som grundar sig på slutlig energianvändning. För besparingar i kWh el får medlemsstaterna använda en standardkoefficient på 2,0 . Medlemsstaterna får tillämpa en annan koefficient om de kan motivera detta.”.

a)

I bilaga IV ska fotnot 3 ersättas med följande: ”(3) Tillämpas endast i samband med detta direktiv och när energibesparingarna beräknas i primärenergitermer med hjälp av en bottom-up-strategi som grundar sig på slutlig energianvändning. För besparingar i kWh el ska medlemsstaterna använda en koefficient som fastställs med en överblickbar metod som är jämförbar i alla medlemsstater, mot bakgrund av nationella omständigheter som påverkar primärenergianvändningen. Dessa omständigheter ska vara tillbörligt styrkta, mätbara och verifierbara och grundas på objektiva och icke-diskriminerande kriterier. För besparingar i kWh el får medlemsstaterna använda en standardkoefficient på 2,3 eller en annan koefficient om de kan motivera detta. När de gör det ska medlemsstaterna ta hänsyn till elmixen i sina integrerade nationella energi- och klimatplaner som ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel [3] i förordning (EU) 20XX [Governance of the Energy Union]. Standardkoefficienten ska granskas vart femte år utifrån faktiska observerade uppgifter. ”.

a)

Det måste kunna visas att besparingarna går längre än de som skulle ha genomförts i vilket fall som helst utan de förpliktade, deltagande eller bemyndigade parternas och/eller de genomförande myndigheternas verksamhet. För att fastställa vilka besparingar som kan åberopas som mer långtgående ska medlemsstaterna fastställa ett referensscenario som beskriver hur energianvändningen skulle utvecklas i avsaknad av den politiska åtgärden i fråga. Referensscenariot ska återspegla åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på nationell nivå och EU- nivå.

a)

Det måste kunna visas att besparingarna går längre än de som skulle ha genomförts i vilket fall som helst utan de förpliktade, deltagande eller bemyndigade parternas och/eller de genomförande myndigheternas verksamhet. För att fastställa vilka besparingar som kan åberopas som mer långtgående ska medlemsstaterna fastställa ett referensscenario som beskriver hur energianvändningen skulle utvecklas i avsaknad av den politiska åtgärden i fråga och de nya enskilda åtgärderna till följd av den . Referensscenariot ska återspegla åtminstone följande faktorer: energianvändningstendenser, förändringar i användarbeteendet, teknisk utveckling och förändringar som beror på andra åtgärder som genomförts på nationell nivå och unions nivå.

b)

Besparingar till följd av genomförande av tvingande unionslagstiftning betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan någon verksamhet från förpliktade, deltagande eller bemyndigade parter och/eller genomförande myndigheter, och får därmed inte åberopas enligt artikel 7.1, förutom besparingar som rör renovering av befintliga byggnader, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h säkerställs.

b)

Besparingar till följd av genomförande av tvingande unionslagstiftning betraktas som besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter, utan någon verksamhet från förpliktade, deltagande eller bemyndigade parter och/eller genomförande myndigheter, och får därmed inte åberopas enligt artikel 7.1, förutom besparingar som rör åtgärder för renovering av befintliga byggnader, förutsatt att det krav på väsentlighet som avses i punkt 3 h säkerställs.

h)

Beräkningen av energibesparingar ska ta hänsyn till åtgärdernas livslängd. Detta får göras genom att räkna de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att uppnå mellan datumet för genomförande och den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som uppskattas uppnå minst samma totala mängd besparingar. Om andra metoder används ska medlemsstaterna säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas genom att använda dessa andra metoder inte överstiger den mängd energibesparingar som skulle ha blivit resultatet av beräkningen om man räknar de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att uppnå mellan datumet för genomförande och den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt. Medlemsstaterna ska i sin integrerade nationella energi- och klimatplan för energieffektivitet i enlighet med styrningen av energiunionen i detalj beskriva vilka andra metoder de har använt och vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att detta bindande beräkningskrav uppfylls.

h)

Beräkningen av energibesparingar ska ta hänsyn till åtgärdernas livslängd och den takt med vilken besparingarna minskar över tid. Denna beräkning ska göras genom att räkna de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att uppnå mellan datumet för genomförande och den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt. Alternativt får medlemsstaterna anta en annan metod som uppskattas uppnå minst samma totala mängd besparingar. Om andra metoder används ska medlemsstaterna säkerställa att den totala mängd energibesparingar som beräknas genom att använda dessa andra metoder inte överstiger den mängd energibesparingar som skulle ha blivit resultatet av beräkningen om man räknar de besparingar som varje enskild åtgärd kommer att uppnå mellan datumet för genomförande och den 31 december 2020 eller den 31 december 2030, beroende på vad som är lämpligt. Medlemsstaterna ska i sin integrerade nationella energi- och klimatplan för energieffektivitet i enlighet med förordningen om styrningen av energiunionen i detalj beskriva vilka andra metoder de har använt och vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att detta bindande beräkningskrav uppfylls.

d)

Den mängd energibesparingar som krävs eller som ska uppnås genom den politiska åtgärden uttrycks som antingen slutlig energianvändning eller primärenergianvändning, med användning av de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV.

d)

Den mängd energibesparingar som krävs eller som ska uppnås genom den politiska åtgärden uttrycks som slutlig energianvändning och primärenergianvändning, med användning av de omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV.

1.

Fakturering som grundar sig på faktisk användning

1.

Fakturering som grundar sig på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare

2.

Minsta frekvens för fakturerings- och förbrukningsinformation

2.

Minsta frekvens för fakturerings- och förbrukningsinformation

3.

Minimiinformation i fakturan baserad på faktisk användning

3.

Minimiinformation på fakturan

a)

Gällande faktiska priser och faktisk energianvändning.

a)

Gällande faktiska priser och faktisk energianvändning eller total värmekostnad och avläsningar av värmekostnadsfördelare .

b)

Information om den bränslemix som använts, även för slutanvändare som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla.

b)

Information om den bränslemix som använts och de därmed förknippade växthusgasutsläppen , även för slutanvändare som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla och en förklaring av olika skatter, avgifter och taxor som tillämpats .

c)

Jämförelser av slutanvändarnas aktuella energianvändning med användningen för samma period föregående år, i grafisk form, klimatkorrigerade för uppvärmning och kylning.

c)

Jämförelser av slutanvändarnas aktuella energianvändning med användningen för samma period föregående år, i grafisk form, klimatkorrigerade för uppvärmning och kylning.

d)

Kontaktinformation (inklusive webbadresser) till organisationer för slutkunder, energimyndigheter eller liknande organ varifrån information kan hämtas om tillgängliga åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, jämförbara slutanvändarprofiler och objektiva tekniska specifikationer för utrustning som använder energi.

d)

Kontaktinformation (inklusive webbadresser) till organisationer för slutkunder, energimyndigheter eller liknande organ varifrån information kan hämtas om tillgängliga åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, jämförbara slutanvändarprofiler och objektiva tekniska specifikationer för utrustning som använder energi.

da)

Information om relevanta förfaranden för klagomål, ombudsmanstjänster eller alternativa tvistlösningsmekanismer.

db)

Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad slutanvändare eller en jämförelseanvändare i samma användarkategori.

2a.

g)

Ekonomisk analys: Inventering av effekterna

”g)

Ekonomisk analys: Inventering av effekterna

i)

Fördelar

i)

Fördelar

ii)

Fördelning av kostnaderna

ii)

Fördelning av kostnaderna

2b.

”a)

fastställa och offentliggöra sina standardregler för fördelningen av kostnader för tekniska anpassningar, till exempel nätanslutningar och nätförstärkningar, förbättrad nätdrift och regler för icke-diskriminerande genomförande av nätkoder, som behövs för att integrera nya producenter som matar in el producerad från högeffektiv kraftvärme i det sammankopplade nätet,

”a)

fastställa och offentliggöra sina standardregler för fördelningen av kostnader för tekniska anpassningar, till exempel nätanslutningar, nätförstärkningar och upprättande av nya nät , förbättrad nätdrift och regler för icke-diskriminerande genomförande av nätkoder, som behövs för att integrera nya producenter som matar in el producerad från högeffektiv kraftvärme i det sammankopplade nätet och andra decentraliserade energikällor ,”