This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52015PC0129
Proposal for a COUNCIL DIRECTIVE repealing Council Directive 2003/48/EC
Förslag till RÅDETS DIREKTIV om upphävande av rådets direktiv 2003/48/EG
Förslag till RÅDETS DIREKTIV om upphävande av rådets direktiv 2003/48/EG
/* COM/2015/0129 final - 2015/0065 (CNS) */
Förslag till RÅDETS DIREKTIV om upphävande av rådets direktiv 2003/48/EG /* COM/2015/0129 final - 2015/0065 (CNS) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET År 2003 antog rådet ett direktiv om
beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar (nedan kallat
direktivet om skatt på sparande). Detta direktiv hade två huvudsyften:
att undvika snedvridningar i kapitalrörelserna och att möjliggöra en faktisk
beskattning av räntebetalningar från betalningsombud som är etablerade i en
medlemsstat till personer som har sitt hemvist i en annan medlemsstat.
Direktivet om skatt på sparande underlättar denna typ av beskattning av
räntebetalningar i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där personen
som erhåller räntebetalningen har sin hemvist, genom att begära ett automatiskt
utbyte av information om räntebetalningarna som görs till dessa personer.
Direktivets bestämmelser trädde i kraft den 1 juli 2005, utsträcktes till
Bulgarien och Rumänien till följd av dessa länders anslutning den 1 januari
2007, samt till Kroatien som en följd av landets anslutning den 1 juli 2013. Direktivet var ett resultat av ordförandeskapets
slutsatser vid Europeiska rådets möte den 19–20 juni 2000, då medlemsstaterna
kom överens om att, för att genomföra principen om alla medborgares skyldighet
att betala skatt på sina ränteinkomster, utbyte av information ”på så bred
basis som möjligt” ska vara EU:s slutgiltiga mål i enlighet med den
internationella utvecklingen. Direktivet, som antogs 2003, gällde personliga
inkomster från sparande med ursprung i fordringar (antingen traditionella
ränteinkomster eller kapitalvinster från skuldförbindelser) som utbetalas
direkt eller genom kapitalfonder, eller ett annat intermediärt obeskattat
företag. Direktivet införde bestämmelser om automatiskt utbyte av information
om ränteinkomster som utbetalas av betalningsombud som är etablerade i en
medlemsstat, till personer som har sitt hemvist i en annan medlemsstat.
Samtliga medlemsstater utom Belgien, Luxemburg och Österrike införde omedelbart
system för automatisk rapportering av information. Under en övergångsperiod
tilläts Belgien, Luxemburg och Österrike att ta ut källskatt i stället för att
lämna information: 15 % de första tre åren efter det att direktivet trätt
i kraft (fram till den 30 juni 2008), 20 % under de följande tre åren
(fram till 30 juni 2011) och därefter 35 % . Reglerna kräver att 75 %
av intäkterna från källskatten överförs till den medlemsstat där investeraren
är bosatt. Belgien beslöt att avbryta tillämpningen av den tillfälliga
källskatten från och med den 1 januari 2010 och att utbyta information på samma
sätt som övriga medlemsstater. Luxemburg förfar på samma sätt sedan den 1
januari 2015. Likvärdiga åtgärder till dem i direktivet om
skatt på sparande tillämpas sedan den 1 juli 2005 i fem europeiska länder
utanför EU, inbegripet Schweiz, när det gäller intäkter från sparande som utbetalas
där till EU-medborgare. Åtgärder som är identiska med direktivets har
tillämpats från och med samma datum i tio territorier som är beroende eller
associerade med medlemsstater i EU (tolv sedan de nederländska Antillerna
upplöstes) via genomförande av bilaterala avtal som var och en av dessa
jurisdiktioner undertecknade med varje medlemsstat. Sedan Saint-Barthélemy
ändrade status har Frankrike beslutat att Saint-Barthélemy ska tillämpa både
nuvarande och framtida bestämmelser i både direktivet om skatt på sparande och
direktivet om administrativt samarbete. Efter den första översynen av direktivet om
skatt på sparande föreslog kommissionen i november 2008 ett antal ändringar i
syfte att täppa till befintliga kryphål och att mer effektivt förhindra skatteundandragande.
De föreslagna ändringarna skulle förbättra direktivet genom att skärpa de
åtgärder som ska säkerställa att ränteintäkter blir föremål för beskattning.
Tillämpningsområdet för bestämmelserna om mellanliggande strukturer utvidgades
därför. Förslaget utvidgade också direktivets tillämpningsområde till intäkter
som härrör från instrument liknande skuldförbindelser, dvs. innovativa
finansiella produkter och vissa livförsäkringsprodukter. Ändringarna antogs av
rådet genom direktiv 2014/48/EU av den 24 mars 2014[1] (ned kallat direktivet
om skatt på sparande). I artikel 2 i det direktivet föreskrivs att
medlemsstaterna ska anta och offentliggöra de lagar, förordningar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1
januari 2016. Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den
1 januari 2017. Medan rådet uppmanades att formellt anta
direktivet om ändring av direktivet om skatt på sparande, drog Europeiska
rådets möte av den 21 mars 2014 slutsatsen att den globala standard som
utvecklas av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) ska
vara den metod för automatiskt utbyte av upplysningar som EU kommer att
tillämpa inom sina gränser. Europeiska rådet gjorde detta genom att anmoda rådet
att säkerställa att, i och med antagandet i slutet av 2014 av en ändrad text
för direktivet om administrativt samarbete, EU-rätten är helt anpassad till den
nya globala standarden. Kommissionen hade den 12 juni 2013 faktiskt
föreslagit ändringar av direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga
om beskattning. Huvudsyftet med förslaget vara ett förse medlemsstaterna med
en lämplig rättslig grund på EU-nivå för att genomföra den globala standarden
om automatiskt utbyte av upplysningar (nedan kallad den globala standarden)
som utarbetas av OECD. Tillämpningsområdet för det föreslagna
ändringsdirektivet är mycket brett, eftersom det omfattar samtliga typer av
finansiella produkter (med specifika undantag) som innehas direkt eller
indirekt av personer eller av ”icke-offentliga” företag. Detta ändringsdirektiv
antogs den 9 december 2014 – rådets direktiv 2014/107/EU[2] (ändringsdirektiv om
administrativt samarbete). I artikel 2 i det direktivet föreskrivs att
medlemsstaterna ska anta och offentliggöra de lagar, förordningar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31
december 2015. De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari
2016 och inleda utbyte av information senast i september 2017. Österrike
beviljades undantag enligt artikel 2.2 på grund av strukturella skillnader, och
tillåts börja tillämpa direktivet upp till ett år senare än övriga
medlemsstater. Vid tidpunkten för direktivets antagande förklarade Österrike
att det inte avsåg att utnyttja undantaget fullt ut. Österrike kommer att
inleda utbyte av upplysningar i september 2017 för ett begränsat antal konton
(endast nya konton som öppnats under perioden 1 oktober 2016–31 december 2016)
och samtidigt utnyttja undantaget för andra konton. I den nya artikeln 8.3a sista stycket som
införts genom ändringsdirektivet om administrativt samarbete anges klart att
bestämmelserna i denna punkt (punkt 3 a) ska ha företräde framför det
reviderade direktivet om skatt på sparande. Eftersom det finns en betydande
överlappning mellan de två direktiven skulle det därför bara bli några få fall
där det reviderade direktivet om skatt på sparande fortfarande skulle
tillämpas. Detta låga antal fall förekommer huvudsakligen
av tre skäl. För det första fastställer ändringsdirektivet om administrativt
samarbete rapporteringsskyldigheter för finansiella institutioner som utgör
företag enligt definitionen i direktivet. Till skillnad från direktivet om
skatt på sparande fastställer det därför inte rapporteringsskyldigheter för
personer (t. ex. mäklare) som kan utbetala finansiella intäkter. För det andra
finns vissa undantag i ändringsdirektivet om administrativt samarbete när det
gäller vissa pensionsfonder, utfärdare av kreditkort, förmånsbeskattade
reglerade konton och liknande finansiella institutioner och produkter som
innebär en låg risk för skatteundandragande. För det tredje omfattar ansatsen
att betala ombudet vid mottagandet i artikel 4.2 i direktivet om skatt på
sparande också ränteintäkter som betalas av en jurisdiktion som inte deltar,
genom en medlemsstats betalningsombud vid mottagande, genomlysningsmetoden
enligt artikel 2.3 samt förstärkt förfarande genom betalningsombud vid
mottagande enligt artikel 4.2 i det ändrade direktivet om skatt på sparande,
omfattar dessutom inkomster som utbetalats genom ”aktiva” icke-finansiella
företag, i den utsträckning dessa är skattebefriade. Dessa övriga fall är ett
resultat av små skillnader i ansats mellan direktivet om skatt på sparande och
ändringsdirektivet om administrativt samarbete och särskilda undantag som de
två direktiven omfattar. Utfallet av att dessa övriga fall som diskuteras här
omfattas av EU-rätten eller ej, är marginellt när det gäller det övergripande
tillämpningsområdet för ändringsdirektivet om administrativt samarbete. Den
internationella tillämpningen av den globala standarden och den nära
övervakningen av dess genomförande av OECD:s globala forum för transparens och
informationsutbyte på skatteområdet kommer att minimera de risker som
sammanhänger med dessa övriga fall. Av detta följer att vinsten av att låta de två
rättsliga instrumenten fungera parallellt skulle vara minimal. Även om den ovan
nämnda undantagsbestämmelsen som avses i den nya artikeln 8.3a i
ändringsdirektivet om administrativt samarbete kunde ha använts för att undvika
rapportering enligt direktivet om skatt på sparande i de flesta fall, är
samexistensen av två rättsliga instrument med ett i allt väsentligt jämförbart
tillämpningsområde inte i överensstämmelse med bättre regleringsprinciper eller
tydlighet och rättssäkerhet. Dessutom innebär två parallella rättsliga system
två uppsättningar av snarlika men inte helt anpassade regelsystem för
kundkännedom, förfaranden och rapportering – både när det gäller finansiella
institutioner som rapporterar till behöriga myndigheter, och behöriga
myndigheter som utbyter information sinsemellan. Kostnaden för detta skulle mer
än väl uppväga vinsterna från den ytterligare täckning som ges av direktivet
för skatt på sparande. För att se till att det finns en enda
tillämplig standard för automatiskt utbyte av upplysningar inom EU, och för att
undvika situationer där två standarder tillämpas parallellt, bör direktivet om
skatt på sparande upphävas. För att inte några luckor i rapporteringen ska
kvarstå måste upphävandet av direktivet om skatt på sparande vara väl samordnat
med tidsplanen för tillämpning av ändringsdirektivet om administrativt
samarbete, med särskild hänsyn tagen till den förlängda tidsplanen för
tillämpning som Österrike beviljats. Eftersom målet för detta förslag till
direktiv, nämligen upphävandet av direktivet om skatt på sparande med de
tillfälliga undantag som är nödvändiga för att skydda förvärvade rättigheter
och ta hänsyn till det undantag som beviljats Österrike i enlighet med ändringsdirektivet
om administrativt samarbete, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna och därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet
som krävs, bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i
enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska
unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta
förslag till direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta
mål. 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED
BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR Europeiska rådets slutsatser av den 21 mars
2014 och Ekofinrådets förklaring av den 9 december 2014 påvisar klart att
medlemsstaterna föredrar att ha en enda standard för automatiskt utbyte av
upplysningar om finansiella intäkter. Denna standard har nu genomförts fullt ut
genom ändringsdirektivet om administrativt samarbete. I möten med kommissionens expertgrupp om skatt
på inkomst från sparande betonade experterna vikten av ett system i vilket
upplysningar rapporteras automatiskt för direkt beskattning. De förklarade att
de parter som de representerar – finansiella institutioner och förmedlare i EU
– önskar undvika dubbla rapporteringssystem. Expertgruppen rapporterade också
att sektorn förbereder införande av nya eller anpassning av befintliga
it-system för att förbereda rapportering enligt Foreign Account Tax Compliance
(FATCA), och underströk behovet av framtida EU-lagstiftning om automatiskt
utbyte av upplysningar om konton för finansiella transaktioner, som ska
anpassas till OECD:s globala standard för automatiskt utbyte av information
(som grundar sig på de regler om kundkännedom som utvecklats i FATCA) i syfte
att minska efterlevnadskostnader och den administrativa bördan. Som skisserats ovan kommer ett upphävande av
direktivet om skatt på sparande att få en mycket marginell effekt, om alls
någon, på ändamålsenligheten i ändringsdirektivet om administrativt samarbete,
och är huvudsakligen en åtgärd för bättre lagstiftning. Följaktligen har ingen
konsekvensbedömning gjorts. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA
ASPEKTER Artikel 1 föreskriver direktivets upphävande.
Den samordnar upphävandet med medlemsstaternas tillämpning av
ändringsdirektivet om administrativt samarbete. Artikel 1.1a och 1.1b omfattar de huvudsakliga
förpliktelserna gällande rapportering och utbyte av upplysningar i enlighet med
artikel 4.2 och artiklarna 8 och 9 i direktivet om skatt på sparande. Artikel 1.1a föreskriver att ekonomiska
aktörer och de medlemsstater där de är etablerade ska rapportera och utbyta de
upplysningar som har samlats in för 2015. Den informationen rör betalningsombud
som är etablerade i andra medlemsstater enligt artikel 4.2 i direktivet om
skatt på sparande, som ska rapporteras enligt samma tidsfrist som i artikel 9,
”inom sex månader efter beskattningsårets utgång”. Tidsfristens utgång är den
30 juni 2016 för flertalet medlemsstater, men den 5 oktober 2016 när det gäller
Förenade kungariket. Den förlängda tillämpningen är därför anpassad för att
omfatta även tidsfristen för Förenade kungariket. Tidsplanen är fortsatt öppen
för uppföljning och rättelser även efter detta datum. Artikel 1.1b föreskriver att ekonomiska
aktörer och betalningsombud och de medlemsstater där de är etablerade, ska
rapportera och utbyta information som insamlats för 2015, i enlighet med
artikel 9 ”inom sec månader efter beskattningsårets utgång”, vilket är den 30
juni 2016 för flertalet medlemsstater, men den 5 oktober 2016 för Förenade
kungariket. Den utvidgade tillämpningen är därför satt till den 5 oktober 2016
för att omfatta även tidsfristen för Förenade kungariket. Tidsplanen är
fortsatt öppen för kompletterande information och nödvändiga rättelser även
efter detta datum. Artikel 1.2 innehåller särskilda bestämmelser
som ska genomföras av Österrike. Österrike kommer att tillämpa
ändringsdirektivet om administrativt samarbete med en fördröjning som i de
flesta fall kommer att vara ett år. Vid tiden för direktivets antagande den 9
december 2014 förband sig emellertid Österrike att utbyta information redan
under 2017, dock endast för ett begränsat antal konton (endast nya konton som
öppnats under perioden 1 oktober 2016–31 december 2016), medan undantaget
kvarstår i andra avseenden. Österrike kommer därför i allmänhet att tillämpa
direktivet om skatt på sparande i ytterligare ett år, utom för ett begränsat
antal konton som kommer att rapporteras under 2017 enligt direktivet om
administrativt samarbete. Till skillnad från Luxemburg har Österrike inte
angivit att det kommer att tillämpa automatiskt utbyte av information enligt
direktivet om skatt på sparande före utgången av övergångsperioden som anges i
artikel 10. Det förväntas heller inte att villkoren för utgången av
övergångsperioden kommer att vara uppfyllda den dag då Österrike börjar
tillämpa ändringsdirektivet om administrativt samarbete. Därför förutsätts för
tillämpningen av artikel 1.2 att Österrike fortsatt kommer att tillämpa
källskatten övergångsvis enligt direktivet om skatt på sparande under 2016, med
undantag för ett begränsat antal konton som kommer att rapporteras av Österrike
under 2017 enligt ändringsdirektivet om administrativt samarbete. Därför hänvisas i artikel 1.2a till Österrikes
skyldigheter och betalningsombudens underliggande skyldigheter att överföra
källskatten på räntebetalningar som uppburits under 2016, i enlighet med
artikel 12 i direktivet om skatt på sparande. Österrike måste också fullgöra sina
skyldigheter vad gäller rapportering av sina ekonomiska aktörer enligt artikel
4.2 sista stycket i direktivet om skatt på sparande, i de fall där ett företag
som erhåller räntebetalningar från dessa ekonomiska operatörer och enligt vad
som anges i artikel 11.5 i samma direktiv formellt har godtagit att dess namn,
adress och totalbeloppet på den ränta som har betalats till eller vars
betalning har ombesörjts, meddelas i enlighet med artikel 4.2 sista stycket i
det direktivet. Den relevanta bestämmelse som säkerställer detta är i artikel
1.2 b i detta förslag. Om Österrike dessutom föreskriver förfarandet
enligt artikel 13.1 a i direktivet om skatt på sparande, måste Österrikes
skyldigheter och de underliggande skyldigheter som gäller för i Österrike
etablerade betalningsombud för rapportering enligt kapitel II i direktivet om
skatt på sparande också respekteras. Den relevanta bestämmelse som säkerställer
detta är i artikel 1.2 c i detta förslag. Samtliga skyldigheter som avses i artikel 1.2
bör uppfyllas inom sex månader efter beskattningsårets utgång i Österrike, dvs.
den 30 juni 2017. För det begränsade antal konton som är föremål
för kundkännedom från och med den 1 oktober 2016 och som ska rapporteras under
2017 enligt direktivet om administrativt samarbete i dess ändrade lydelse
ändringsdirektivet, tillfogas i artikel 1.3 ett undantag i den utvidgade
tillämpningen av direktivet om skatt på sparande. De 27 medlemsstater som kommer att tillämpa
ändringsdirektivet om administrativt samarbete från och med den 1 januari 2016
måste fortsatt utfärda ett intyg till betalningsmottagare som har sitt
skatterättsliga hemvist där, enligt artikel 13.2 i direktivet om skatt på
sparande. Eftersom sista tillämpningsdag för detta intyg är den sista dag då
Österrike skulle tillämpa källskatten enligt direktivet om skatt på sparande,
har dagen fastställts till den 31 december 2016 i artikel 1.1 c i detta
förslag. Eftersom Luxemburg kommer att tillämpa direktivet om skatt på sparande
utan att ta ut källskatt från och med den 1 januari 2015, är Österrike den enda
medlemsstat som kommer att tillämpa källskatten enligt direktivet om skatt på
sparande under 2015 och 2016. Reglerna för undanröjande av varje form av
dubbelbeskattning som kan uppstå till följd av tillämpningen av källskatt under
en övergångsperiod enligt direktivet om skatt på sparande skulle behöva
utsträckas utöver tillämpningsdatum för ändringsdirektivet om administrativt
samarbete. Inom ramen för de nationella reglerna i den enskilda medlemsstat som
ska bevilja avräkning eller återbetalning i enlighet med artikel 14 i
direktivet om skatt på sparande, skulle tillämpningen av denna bestämmelse
behöva utsträckas väl utöver den dag då källskatten börjar tillämpas, vilket är
den 31 december 2016 för källskatt som tas ut i Österrike (se artikel 1.1 d i
detta förslag). Detta är en övergångsåtgärd som skyddar betalningsmottagares
rättigheter enligt artikel 14 i direktivet om skatt på sparande när det gäller
deras skatterättsliga hemvist. Enligt artikel 2 ska direktivet träda i kraft
den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska
unionens officiella tidning. Artikel 3 anger att direktivet riktar sig till
medlemsstaterna. 4. BUDGETKONSEKVENSER Förslaget påverkar inte budgeten. 2015/0065 (CNS) Förslag till RÅDETS DIREKTIV om upphävande av rådets direktiv 2003/48/EG EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV, med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 115, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europaparlamentets yttrande, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande, i enlighet med ett särskilt
lagstiftningsförfarande, och av följande skäl: (1) Med utgångspunkt i den
enighet som nåddes vid Europeiska rådets möte den 20 juni 2000 om att utbyte av
relevant information i skattehänseende bör ske på bredast möjliga sätt, har
rådets direktiv 2003/48/EG[3]
tillämpats i medlemsstaterna sedan den 1 juli 2005 för att möjliggöra att
inkomster från sparande i form av räntebetalningar i en medlemsstat till
faktiska betalningsmottagare som är fysiska personer med hemvist i en annan
medlemsstat, faktiskt beskattas i enlighet med lagstiftningen i den sistnämnda
staten, vilket undanröjer snedvridningar i kapitalrörelserna mellan
medlemsstaterna som är oförenliga med den inre marknaden. (2) Den världsomfattande aspekten
på de utmaningar som gränsöverskridande skattebedrägerier och
skatteundandragande ger upphov till oro globalt och inom unionen. Icke
rapporterade och obeskattade inkomster leder till att de nationella
skatteintäkterna minskar avsevärt. Europeiska rådet av den 22 maj 2013
välkomnade de pågående insatserna inom G8, G20 och Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) för att utveckla en global standard
. (3) Direktiv 2011/16/EU[4] föreskriver
obligatoriskt automatiskt utbyte av viss information mellan medlemsstaterna och
en stegvis utvidgning av dess tillämpningsområde till nya kategorier av inkomst
och kapital, i syfte att bekämpa gränsöverskridande skattebedrägeri och
skatteundandragande. (4) Den 9 december 2014 antog
rådet direktiv 2014/107/EU[5]
om ändring av direktiv 2011/16/EU som utvidgade det automatiska utbytet av
information till hela inkomstskalan i enlighet med den globala standard som
offentliggjordes av OECD-rådet i juli 2014 och som säkerställde en enhetlig,
konsekvent och övergripande unionsomfattande strategi för automatiskt utbyte av
upplysningar om finansiella konton på den inre marknaden. (5) Direktiv 2014/107/EU har
allmänt sett ett bredare tillämpningsområde än direktiv 2003/48/EG och föreskriver
att direktiv 2014/107/EU har företräde där direktiven överlappar. Det finns
fortfarande vissa fall där endast direktiv 2003/48/EG annars skulle tillämpas.
Dessa fall är ett resultat av små skillnader i ansats mellan de två direktiven
och av olika särskilda undantag. I de begränsade fall där tillämpningsområdet
för direktiv 2003/48/EG ligger utanför tillämpningsområdet för direktiv
2014/107/EU skulle relevanta bestämmelser i direktiv 2003/48/EG fortfarande
tillämpas, vilket skulle resultera i dubbla rapporteringsstandarder inom
unionen. De små vinsterna av upprätthållandet av sådan dubbel rapportering
skulle uppsägas av kostnaderna. (6) Den 21 mars 20014 anmodade
Europeiska rådet Europeiska unionens råd att säkerställa att den relevanta
unionsrätten är helt anpassad till den enda globala standarden för automatiskt
utbyte av information som framtagits av OECD. Vid antagandet av direktiv
2014/107/EU anmodade dessutom rådet kommissionen att lägga fram ett förslag
till upphävande av direktiv 2003/48/EG och att samordna upphävandet av det
direktivet med det tillämpningsdatum som fastställs i artikel 2 i direktiv
2014/107/EU med vederbörlig hänsyn tagen till undantaget som där föreskrivs för
Österrike. Direktiv 2003/48/EG bör därför fortsatt tillämpas i Österrikes fall
under en ytterligare period av ett år. Mot bakgrund av rådets ståndpunkt skulle
det vara nödvändigt att upphäva direktiv 2003/48/EG för att undvika kravet på
dubbel rapportering och för att minska kostnaderna både för skattemyndigheter
och ekonomiska aktörer. (7) Enligt artikel 2 i direktiv
2014/48/EU[6]
om ändring av direktiv 2003/48/EG ska medlemsstaterna senast den 1 januari 2016
anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för
att följa det direktivet. Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från
och med den 1 januari 2017. I och med upphävandet av direktiv 2003/48/EG
behöver direktiv 2014/48/EU inte längre införlivas med nationell lagstiftning. (8) För att säkerställa att den
automatiska rapporteringen av information om finansiella konton kan fortsätta
utan avbrott, bör upphävandet av direktiv 2003/48/EG träda i kraft samma dag
som det tillämpningsdatum som fastställts i artikel 2 i direktiv 2014/107/EU. (9) Utan hinder av upphävandet av
direktiv 2003/48/EG bör de upplysningar som insamlats av betalningsombud,
ekonomiska aktörer och medlemsstater fram till dagen för upphävandet behandlas
och överföras som planerats från början och skyldigheter som uppstod före detta
datum bör fullgöras. (10) I fråga om källskatten som
tagits ut under den övergångsperiod som anges i artikel 10 i direktiv
2003/48/EG, och för att skydda betalningsmottagarnas förvärvade rättigheter,
bör medlemsstaterna fortsatt bevilja kredit eller återbetalning som avsett från
början och utfärda intyg på begäran, vilket bör ge betalningsmottagarna
möjlighet att se till att källskatt inte tas ut. (11) Det bör beaktas att Österrike,
med hänsyn till befintliga strukturella skillnader, har beviljats ett undantag
enligt artikel 2.2 i direktiv 2014/107/EU med en fördröjning på högst ett år.
Vid tidpunkten för direktivets antagande förklarade Österrike att det inte
avsåg att utnyttja undantaget fullt ut. Österrike kommer istället att utbyta
information från och med september 2017, dock endast för ett begränsat antal
konton, medan undantaget kvarstår i övriga avseenden. Därför bör särskilda
åtgärder vidtas för att säkerställa att Österrike och de betalningsombud och
ekonomiska aktörer som är etablerade i landet fortsatt tillämpar bestämmelserna
i direktiv 2003/48/EG under undantagsperioden, utom för de konton som kommit
att omfattas av direktiv 2014/107/EU om ändring av direktiv 2011/16/EU. (12) Detta direktiv står i
överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns
särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
inbegripet rätten till skydd av personuppgifter, och ingenting i detta direktiv
ska inskränka eller avskaffa dessa rättigheter. (13) Eftersom målet för detta
förslag till direktiv, nämligen upphävandet av direktiv 2003/48/EU med de
tillfälliga undantag som är nödvändiga för att skydda förvärvade rättigheter
och ta hänsyn till det undantag som beviljats Österrike i enlighet med direktiv
2014/107/EU, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och
därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet som krävs, bättre kan
uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta förslag till
direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. (14) Direktiv 2003/48/EG bör därför
upphöra att gälla. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 1. Direktiv 2003/48/EG ska
upphöra att gälla den 1 januari 2016. Följande
skyldigheter under direktiv 2003/48/EG, ändrat genom direktiv 2006/98/EG[7], ska fortsätta att
gälla: a)
Medlemsstaternas och de därstädes etablerade ekonomiska aktörernas skyldigheter
i direktiv 2003/48/EG artikel 4.2 andra stycket ska fortsätta att gälla till
och med den 5 oktober 2016 eller till dess att dessa skyldigheter har
uppfyllts. b)
Betalningsombudens skyldigheter enligt artikel 8 och betalningsombudens
medlemsstaters skyldigheter enligt artikel 9 ska fortsätta att gälla till och
med den 5 oktober eller till dess att dessa skyldigheter har uppfyllts. c) De skyldigheter
som medlemsstaten som är skatterättsligt hemvist har i skattehänseende
gentemot betalningsmottagarna enligt artikel 13.2 ska fortsätta att gälla till
och med den 31 december 2016. d) De skyldigheter
som medlemsstaten som är skatterättsligt hemvist har i skattehänseende
gentemot betalningsmottagarna enligt artikel 14 vad gäller källskatt som tagits
ut under 2016 och föregående år, ska fortsätta att gälla till dess att dessa
skyldigheter har uppfyllts. 2. Utan hinder av punkt 1 i
denna artikel ska direktiv 2003/48/EG, ändrat genom direktiv 2006/98/EG,
fortsätta att gälla i sin helhet med avseende på Österrike till och med den 31
december 2016, med undantag för följande: a) Österrikes
skyldigheter och betalningsombudens och de ekonomiska aktörernas underliggande
skyldigheter enligt artikel 12 ska fortsätta att gälla till och med den 30 juni
2017 eller till dess att dessa skyldigheter har uppfyllts. b) Österrikes och
de ekonomiska aktörernas skyldigheter i direktiv 2003/48/EG enligt artikel 4.2
andra stycket ska fortsätta att gälla till och med den 30 juni 2017 eller till
dess att dessa skyldigheter har uppfyllts. c) Österrikes
skyldigheter och betalningsombudens underliggande skyldigheter som uppstår
direkt eller indirekt från de förfaranden som avses i artikel 13 som ska
fortsätta att gälla till och med den 30 juni 2017, eller till dess att dessa
skyldigheter har uppfyllts. 3. Utan hinder av punkt 2 i
denna artikel ska direktiv 2003/48/EG, ändrat genom direktiv 2006/98/EG, inte
gälla efter den 1 oktober 2016 för räntebetalningar med avseende på konton för
vilka rapportering och åtgärder för kundkännedom i bilagorna I och II till
direktiv 2011/16/EU har uppfyllts och för vilka Österrike genom automatiskt
utbyte har lämnat de upplysningar som avses i artikel 8.3 a i direktiv
2011/16/EU inom den tidsfrist som fastställts i artikel 8.6 b i direktiv
2011/16/EU. Artikel 2 Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen
efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Artikel 3 Detta direktiv riktar sig till
medlemsstaterna. Utfärdat i Bryssel den På
rådets vägnar Ordförande [1] Rådets direktiv 2014/48/EU av den 24 mars 2014 om
ändring av direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form
av räntebetalningar (EUT L 111, 15.4.2014, S. 50). [2] Rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 om
ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av
upplysningar i fråga om beskattning (EUT L 359, 16.12.2014, s. 1). [3] Rådets direktiv 2003/48/EG av den 3 juni 2003 om
beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar (EUT L 157,
26.6.2003, s. 38). [4] Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om
administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv
77/799/EEG (EUT L 64, 11.3.2011, s. 1). [5] Rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 om
ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av
upplysningar i fråga om beskattning (EUT L 359, 16.12.2014, s. 1). [6] Rådets direktiv 2014/48/EU av den 24 mars 2014 om
ändring av direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form
av räntebetalningar (EUT L 111, 15.4.2014, s. 50). [7] Rådets direktiv 2006/98/EG av den 20 november 2006 om
anpassning av vissa direktiv rörande beskattning, med anledning av Bulgariens
och Rumäniens anslutning (EUT L 363, 20.12.2006, s. 129).