This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013DC0866
REPORT FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL on the case for a local farming and direct sales labelling scheme
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om behovet av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om behovet av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning
/* COM/2013/0866 <EMPTY> - 2013/ () */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om behovet av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning /* COM/2013/0866 <EMPTY> - 2013/ () */
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1............ Inledning. 3 2............ Bakgrund
och uppgiftskällor 3 3............ Situationen
när det gäller närproduktion och direktförsäljning. 4 3.1......... Närproduktionens
och direktförsäljningens socioekonomiska betydelse. 5 3.2......... Miljökriterier 6 4............ Iakttagelser
om befintliga märkningssystem i medlemsstaterna. 8 5............ Finns
det ett behov av ett märkningssystem på EU-nivå?. 9 5.1......... Ett
särskilt märkningssystem.. 9 5.2......... En
alternativ strategi 10 6............ Slutsats. 11 RAPPORT
FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om behovet av ett märkningssystem för närproduktion och
direktförsäljning 1. Inledning Förordning (EU) nr 1151/2012
om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel[1]
trädde i kraft den 3 januari 2013. Enligt
artikel 55 i den förordningen ska kommissionen senast den 4 januari 2014 ”till
Europaparlamentet och till rådet överlämna en rapport om behovet av ett nytt
märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning som ska hjälpa
producenterna att marknadsföra sina produkter lokalt”. Rapporten ”ska
vara inriktad på jordbrukarnas förmåga att skapa mervärde i sin produktion
genom den nya märkningen och bör även ta hänsyn till andra kriterier, såsom
möjligheterna att minska koldioxidutsläpp och avfall genom kortare produktions-
och distributionskedjor”. Slutligen ska rapporten ”vid behov åtföljas av
lämpliga lagstiftningsförslag om inrättande av ett märkningssystem för
närproduktion och direktförsäljning”. I denna rapport undersöker kommissionen de
socioekonomiska och miljömässiga effekterna av närproduktion och
direktförsäljning och diskuterar möjligheterna att införa ett märkningssystem
på EU-nivå. 2. Bakgrund och uppgiftskällor I Skäliga inkomster för jordbrukarna: en bättre
fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa[2] uppmanar
Europaparlamentet kommissionen ”att föreslå att ett instrument antas för att
stödja och främja livsmedelskedjor som förvaltas av jordbrukare, korta
livsmedelskedjor och marknader som direkt förvaltas av jordbrukarna
(närförsäljning), i syfte att skapa en direkt koppling till konsumenterna och
göra det möjligt för jordbrukarna att få en skäligare del av produktens
slutliga försäljningsvärde genom att antalet led och mellanhänder minskar”.
I Den gemensamma jordbrukspolitikens framtid
efter 2013[3]
klargör Europaparlamentet att en förbättring av konkurrenskraften på olika
nivåer, inklusive lokala marknader, bör vara en av huvudprioriteringarna i den
gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. Regionkommittén anser[4] att kommissionen bör ”anta
definitioner av ’lokala livsmedel’ och lokala ’livsmedelssystem’, införa en ny
logotyp och ta fram en gemensam symbol och ett gemensamt system för lokala
produkter”. När det gäller den gemensamma jordbrukspolitikens
utmaningar efter 2013[5]
betonar kommissionen att EU-medborgarna efterfrågar ”ett brett utbud
av högkvalitetslivsmedel, som återspeglar hög säkerhet, kvalitet och stränga
normer, även i fråga om lokala produkter”. För att bilda sig en bättre uppfattning om
närproduktionen och direktförsäljningen i EU har kommissionen vidtagit en rad
olika åtgärder, bland annat hållit samråd med medlemsstater och berörda parter,
inrättat en särskild arbetsgrupp och låtit göra en extern studie[6]. Kommissionen bjöd in
intresserade till en högnivåkonferens med titeln ”Local
Agriculture and Short Food Supply Chains” i april 2012. Närmare
information om dessa åtgärder finns i det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens
avdelningar[7]. Dessa åtgärder utgör ett viktigt underlag till den
här rapporten, som även innehåller information från sakkunniggranskad
litteratur och andra externa publikationer och artiklar. 3. Situationen när det gäller
närproduktion och direktförsäljning I denna rapport gäller följande definitioner: –
närproduktion:
produktion av jordbruksprodukter och livsmedel i syfte att sälja dem i ett
område som ligger inom rimlig närhet av produktionsföretaget. –
direktförsäljning: en
jordbrukares försäljning direkt till en konsument, utan mellanhänder på
försäljningssidan. –
korta livsmedelsförsörjningskedjor: en jordbrukares försäljning till en konsument med ett reducerat antal
mellanhänder. –
lokala livsmedelssystem:
produktion, bearbetning, handel och konsumtion av livsmedel sker inom ett
relativt litet geografiskt område. Det finns inte någon enhetlig definition av termen
lokalt område. Även om flera olika källor bekräftar att denna term avser
ett relativt litet geografiskt område finns det inte någon samsyn kring
avståndet, som varierar mellan 20 och 100 km från produktionsplatsen. Med
hänsyn till de vitt skilda tolkningarna av termen lokalt område skulle
en definition på EU-nivå framstå som godtycklig. Det är i grund och botten
konsumenten som avgör om en produkt kommer från ett lokalt område eller
inte. Det finns många utmaningar i samband med närproduktion
och direktförsäljning, något som togs upp under konferensen i april 2012. Vid
konferensen uppmanades kommissionen att tillhandahålla lämpligt stöd för att
utveckla närproduktion och korta livsmedelsförsörjningskedjor, anpassa EU:s
regler för offentlig upphandling och klargöra EU:s hygienregler. Kommissionen
uppmanades även att reflektera över vad man kan göra för att förbättra
tillträdet till marknaderna, eventuellt genom ett särskilt märkningssystem. Dessa
utmaningar, och hur man skulle kunna hantera dem med hjälp av befintliga eller
nya EU-instrument, diskuteras i det arbetsdokument från kommissionens
avdelningar som åtföljer denna rapport. 3.1. Närproduktionens och
direktförsäljningens socioekonomiska betydelse Eurostats undersökning om företagsstrukturen i
jordbruket 2007[8]
visade att det fanns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller direktförsäljningens
utveckling. I genomsnitt säljer omkring 15 % av jordbruksföretagen över
50 % av sin produktion direkt till konsumenterna. Det finns dock stora
skillnader mellan medlemsstaterna. I Grekland gör nästan en fjärdedel av
jordbruksföretagen detta medan det i Spanien endast är 0,1 % av företagen
som gör det. Det är värt att notera att små jordbruksföretag relativt sett är
mer involverade i korta livsmedelsförsörjningskedjor. Empiriska undersökningar om köpbeteende visar att
det finns ett stort intresse av att köpa närproducerade livsmedel. En studie[9] visar att 70 % av
konsumenterna i Storbritannien vill köpa närproducerat, nästan 50 % vill
köpa mer närproducerat i framtiden och 60 % köper för närvarande
närproducerat. Enligt Natural Marketing Institute[10] uppger 71 % av de
franska och 47 % av de spanska och brittiska konsumenterna att det är
viktigt att köpa närproducerade produkter. Konkurrenskraften i landsbygdsområden kan ökas och
utvecklas med hjälp åtgärder för att möta den ökande efterfrågan på
närproducerade produkter. Försörjningen av lokala livsmedelssystem innebär inte
bara en möjlighet för jordbruksproducenterna. Den påverkar även verksamheter som
kommer efter primärproduktionsledet, t.ex. bearbetning, distribution och
detaljhandel. Den skapar arbetstillfällen och har därför en multiplikatoreffekt
på det lokala samhället. Detta har blivit ännu viktigare i den rådande
ekonomiska krisen. Offentligt stöd till närproduktion och direktförsäljning
skulle kunna bidra till att maximera dessa fördelar. Inom det europeiska forskningsprojektet Impact[11] konstaterades att andelen
jordbruksföretag som bedrev direktförsäljning varierade kraftigt mellan medlemsstaterna
(från 0,5 % i Irland till 34,6 % i Italien). Siffran för EU-15
uppskattades dock till 20,2 %. Direktförsäljningen i EU-15 beräknades generera
ett ytterligare nettovärde på 2,7 % av det
totala nettomervärdet. En av slutsatserna från undersökningen var att
direktförsäljningens utveckling har blivit en viktig del i
landsbygdsutvecklingen i flera medlemsstater. Bristen på kvantitativa uppgifter kompenserades av
uppskattningar av direktförsäljningens ekonomiska betydelse för sektorn. De uppskattningar
som gjorts för utvalda medlemsstater i EU Rural
Review[12] visar till exempel att det finns stora skillnader i EU.
Medan endast omkring 3 % av producenterna i Danmark bedrev
direktförsäljning gjorde en tredjedel av alla jordbruksföretag i
Österrike detta. I studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor
analyserades 84 system med korta livsmedelsförsörjningskedjor i EU med hjälp av
modellen med fem kapitalformer[13].
Den visar att de flesta systemen (54) är starkt inriktade på att bygga upp det
sociala kapitalet, genom att öka de sociala kontakterna mellan människor, skapa
en känsla av gemenskap och tillit samt öka samarbetet mellan företag å ena
sidan och mellan producenter och konsumenter å andra sidan. Studien visar även
att man genom nära förbindelser mellan producenter och konsumenter kan öka
konsumenternas kunskap om och förståelse för livsmedel och påverka jordbruket
och miljön i positiv riktning. I vissa fall kan detta leda till förändrat
beteende, till exempel när det gäller kostvanor och köpbeslut. Slutligen visar
studien att det på grund av bearbetningen, förpackningen och marknadsföringen
av produkterna är mer arbetskraftsintensivt för jordbruksföretagen att använda
sig av korta livsmedelsförsörjningskedjor än att sälja jordbruksprodukter och
livsmedel genom konventionella marknadskanaler. 3.2. Miljökriterier När det gäller livsmedelsförsörjningskedjor är den
befintliga litteraturen ofta inriktad på energiförbrukningen och
koldioxidutsläppen från jordbruk, bearbetning, förvaring och distribution av
livsmedelsprodukter. Eftersom livsmedelssektorn står för omkring 30 % av
den totala energiförbrukningen[14]
har den en direkt inverkan på klimatförändringen. I en studie av Jones[15] baserad på en analys av hur
transportdelen av livsmedelsförsörjningskedjan påverkar miljön konstaterades
att det leder till mindre koldioxidutsläpp att köpa närodlade äpplen i
Storbritannien än att köpa importerade äpplen från Nya Zeeland i
livsmedelsaffären. Å andra sidan kom man i en annan studie gjord av Saunders m.fl.[16], där man använde en annan metod, fram till motsatsen.
I det här fallet var Nya Zeeland effektivare än Storbritannien i fråga om den
totala energidelen, sett till den direkta och indirekta energi som användes vid
äppelproduktionen samt vid transport och förvaring. En fallstudie som genomfördes i Spanien med hjälp
av en transportmodell visar att det går att spara energi genom att konsumera
mer närproducerade livsmedel (Aranda m.fl.[17]). I en annan studie (Sundkvist m.fl.[18]) analyseras
miljökonsekvenserna av lokal småskalig produktion jämfört med centraliserad
storskalig produktion av bröd. Resultatet visar att utsläppen av koldioxid,
svaveldioxid och kväveoxid är lägre för lokala bagerier än för stora bagerier
på svenska fastlandet. I en studie av Coley
m.fl.[19] tittar man på
energiförbrukningen och koldioxidavtrycket för en konsument som reser till en
gårdsbutik för att köpa produkter. Slutsatsen är att gränsen går vid en
körsträcka på 7,4 km för att köpa en produkt. Om avståndet är längre blir
koldioxidavtrycket större än i den konventionella livsmedelsförsörjningskedjan. När det gäller livsmedelsavfallets miljöeffekter
är det två aspekter som nämns i studierna. Den första är mängden energi och
vatten som går åt vid produktionen. Den andra är den extra mängden koldioxid,
metan och ammoniak som produceras i nedbrytningsfasen[20]. En studie av Gustavsson
m.fl.[21] visar att frukt,
grönsaker och spannmål utgör den största mängden livsmedelsavfall. Resultaten
visar att över 30 % av spannmålen och omkring 45 % av frukten och
grönsakerna i Europa går förlorade. Likaså går 20 % av utsädet, över
20 % av köttet och över 10 % av mejeriprodukterna förlorade. I samma studie betonas behovet av att vara
försiktig vid tolkningen av resultaten i avfallsfrågor på grund av bristen på
tillräckliga uppgifter, osäkerheten kring tillgängliga uppgifter och de många
antaganden som görs när det gäller mängden livsmedelsavfall. På samma sätt
betonar Hall m.fl.[22] att det är svårt att kvantifiera livsmedelsavfallet
eftersom metoderna bygger på användningen av avfallsfaktorer som mäts i
urvalsgrupper. Vidare påpekar Parfitt m.fl.[23] att de olika metoder och definitioner som tillämpas vid
mätningen av livsmedelsavfallet försvårar jämförelser mellan studier. I en studie om livsmedelsavfall[24] som kommissionen genomfört
tittade man på olika orsaker till livsmedelsavfall i följande fyra sektorer:
tillverkning, försäljning i grossistledet/detaljistledet, storkök/restaurang
och hushåll. Man kom fram till att det är svårt att dra konkreta slutsatser i
frågan på grund av att det finns begränsade uppgifter och endast för två
sektorer (mejeriprodukter och kött). Dessutom nämner man inte i studien att de
korta livsmedelsförsörjningskedjorna kan ha viss betydelse när det gäller att
minska livsmedelsavfallet. Det behövs mer forskning där man fokuserar på
förhållandet mellan typen av livsmedelsförsörjningskedja, konsumenternas
attityder och minskat avfall för att kunna dra tillförlitliga slutsatser. Det
verkar som om konsumenter tenderar att tillskriva produkter som köps direkt på
en gård eller på jordbrukarnas egna marknader ett högre värde, vilket kan leda
till minskat avfall. Med tanke på att de korta livsmedelsförsörjningskedjorna
och de lokala livsmedelssystemen utgör en relativt liten andel av den globala
produktionen, bearbetningen och distributionen bör systemens potentiella
effekter inte överskattas. Studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor
visar att de korta livsmedelsförsörjningskedjorna bör vara lokala och
säsongsinriktade, bygga på ekologiska produktionsmetoder och ha ett lågt
koldioxidavtryck för att minska de negativa effekterna på miljön. Genom att
både producera närproducerat och efter säsong minskar lagringsbehovet. Samtidigt
kan ekologiska produktionsmetoder även bidra till minskad användning av
bekämpningsmedel, minskade mark- och vattenföroreningar, minskad markförstöring,
ökad biologisk mångfald och en mer hållbar vattenanvändning. 4. Iakttagelser om befintliga
märkningssystem i medlemsstaterna Det finns många olika system i EU. I de flesta systemen
sker försäljningen i närheten av produktionsanläggningen. Det kan handla om
försäljning på jordbruksföretagen (t.ex. gårdsbutiker, stånd vid vägkanten
eller självplock) eller försäljning utanför företagen (t.ex. jordbrukarnas egna
marknader och andra marknader, hemleveranser, försäljning till detaljhandeln
eller storkök- och restaurangsektorn). I vissa av systemen sker försäljningen i
form av distansförsäljning, t.ex. hemleveranser och internetförsäljning. Studien
om korta livsmedelsförsörjningskedjor visar att märkningar och logotyper är
vanligast i system som upprättats för en längre period eller som ett led i
större regionala initiativ. De är mindre vanliga i mer lokaliserade
konsumentbaser med personlig kommunikation mellan producenter och konsumenter. Medlemsstaternas enkätsvar om direkt och lokal
försäljning av jordbruksprodukter och livsmedel visar på skillnader i
utveckling och stöd till den här typen av försäljning. Studien om korta
livsmedelsförsörjningskedjor visar även att det finns många verktyg på EU-nivå
och nationell nivå som jordbrukarna skulle kunna gagnas av. Dessa tillämpas
dock inte enhetligt i EU, vilket har lett till en ojämn utveckling av de korta
livsmedelsförsörjningskedjorna. De utmaningar som finns när det gäller att bedriva
närproduktion ser olika ut på olika håll i EU. Därför bör medlemsstaterna välja
en kombination av åtgärder som är anpassade efter deras utvecklingsbehov. Studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor
visar att märkning även är ett användbart sätt att signalera att en produkt är
certifierad. Denna aspekt är viktig för att skydda produkterna från
imitationer. Märkningar med ett reglerat innehåll är ett sätt att bekämpa vilseledande
information eller till och med bedrägerier. I studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor
menar man också att konsumenterna blir förvirrade av olika märkningssystem. I
första hand förväntar sig konsumenterna att märkningen ska ge dem information
om produktens pris och hållbarhet. I andra hand förväntar de sig information om
produktens geografiska ursprung och producentens identitet. Information om hur försörjningskedjan
ser ut är också viktig: Säljs produkten till ett rättvist pris för både producent
och konsument? Slutligen visar resultaten av studien och samrådet
att märkningssystemen alltid innebär kostnader för producenterna och kan göra
deras produkter dyrare. 5. Finns det ett behov av ett
märkningssystem på EU-nivå? Vid konferensen i april 2012 betonades vikten av
en gemensam vision med kvalitet, miljö, etik, kultur, sociala kontakter och
gemytlighet i första rummet. Viktiga ingredienser i
begreppet ”agera lokalt” är nätverksbyggande, förtroende och ömsesidig kunskap,
samt utbildning av både jordbrukare och konsumenter. Slutsatserna från
konferensen visar att dessa värden skulle kunna främjas genom en ny märkning
för korta försörjningskedjor. En förutsättning är dock att det skulle röra sig
om ett frivilligt och enkelt verktyg, som inte innebär några ytterligare
kostnader för producenterna. I de forum där frågan om närproduktion och
direktförsäljning tagits upp har man betonat behovet av att underlätta
tillgången till investeringar och kunskap, göra det möjligt att delta i
offentliga upphandlingar samt anpassa hygienreglerna, som ofta påstås utgöra
hinder för den här typen av jordbruksproduktion och försäljning. De befintliga instrument
som ska hjälpa producenterna beskrivs närmare i det arbetsdokument från
kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport. Arbetsdokumentet
innehåller även förslag på åtgärder som medlemsstaterna kan vidta. Medlemsstaterna
bör inta en mer proaktiv roll och om möjligt anpassa lagstiftningen för att just
gynna småjordbrukare och främja direktförsäljning. Livsmedel samt storkök och
restaurang är prioriterade sektorer för miljöanpassad offentlig upphandling. Myndigheterna
bör använda innovativa strategier för miljöanpassning av kontrakt för att se till att offentliga matsalar har
tillgång till närproducerade livsmedel. Jordbrukarna bör å
sin sida organisera sig och använda olika samarbetsmodeller för att kunna lämna gemensamma anbud i offentliga
upphandlingar. Konsumenter som vill köpa närproducerade livsmedel
känner ofta inte igen dessa på marknaden[25].
Eurobarometern om konsumentinflytande[26] visade att det bland konsumenterna fanns brist på kunskap och
färdigheter, bland annat när det gäller att tolka märkningar och logotyper.
Dessa resultat bekräftas av resultaten av studien om hur köttmarknaden för
konsumenter fungerar[27].
I studien om korta livsmedelsförsörjningskedjor
nämns flera fall av vilseledande eller felaktig märkning, som leder till
illojal konkurrens. Skydd mot imitationer genom lämplig märkning på EU-nivå
skulle kunna minska risken för att konsumenterna vilseleds. 5.1. Ett särskilt märkningssystem Kommissionen tog hjälp av experter vid analysen av
olika alternativ inför det eventuella upprättandet av ett märkningssystem[28]. Experternas råd var tydliga: om ett
märkningssystem ska upprättas bör det –
vara frivilligt för producenterna, –
inte omfattas av certifierings- och
ackrediteringsförfaranden som uppfattas som långdragna och dyra, –
innehålla tydliga urvalskriterier för produkter i
systemet. Experterna ansåg att ett särskilt märkningssystem endast
vore positivt om det integreras med eller kopplas till andra åtgärder som
hjälper jordbrukare att hitta alternativa försäljningskanaler. Sådana åtgärder
finns inom landsbygdsutvecklingspolitiken, t.ex. stöd i form av råd och
information, investeringar i fysiska tillgångar, gårds- och företagsutveckling,
horisontellt och vertikalt samarbete mellan aktörerna i försörjningskedjan och
lokala marknadsföringsåtgärder, stöd till deltagande i kvalitetssystem, samt
informations‑ och marknadsföringsåtgärder. När man överväger ett eventuellt system bör man ta
hänsyn till vilken typ av försörjningskedja det rör sig om. Med direktförsäljning
avses en jordbrukares försäljning direkt till en konsument, utan mellanhänder
på försäljningssidan. Syftet med märkningen är att ersätta denna direkta
kommunikation i fall där sådan inte är möjlig. Ju fler mellanhänder det finns
mellan producenten och konsumenten desto mer går förlorad av den information
som normalt sett förmedlas vid direktförsäljning, och desto mer information
behövs i form av märkning. Den slutsats som kan dras av detta är att ett
märkningssystem som är begränsat till direktförsäljning skulle få begränsad
effekt. 5.2. En alternativ strategi Ett alternativ till ett särskilt
certifieringssystem skulle kunna vara att reservera ett frivilligt kvalitetsbegrepp.
Vid konsekvensbedömningen[29] drogs slutsatsen att
användningen av ett frivilligt kvalitetsbegrepp är ett effektivt sätt för
jordbrukarna att förmedla det mervärde som de tillför produkterna och se till
att dessa ytterligare ansträngningar belönas. Ett sådant frivilligt kvalitetsbegrepp skulle
kunna uppfylla konsumenternas huvudsakliga förväntningar: att få veta var en
produkt kommer ifrån och hur försörjningskedjan ser ut. Av juridiska skäl
skulle ett frivilligt kvalitetsbegrepp dock inte innehålla någon logotyp eller
symbol utan endast text. Att reservera ett frivilligt kvalitetsbegrepp
skulle innebära följande fördelar: –
Det anses vara ett lätt instrument, som utgör en
relativt liten börda när det gäller administration, kontroll och budget. –
Det kan skydda mot missbruk, bedrägeri och
vilseledande metoder. –
Det öppnar för andra stödmekanismer i EU, i
synnerhet stöd inom landsbygdsutvecklingen. Ska man införa ett verktyg på EU-nivå måste man,
när det gäller de nationella, regionala och lokala märkningssystemens
(offentliga eller privata) samexistens och fortlevnad, fundera över hur denna
samexistens skulle kunna säkerställas och huruvida detta skulle komplicera
saker och ting för konsumenterna. 6. Slutsats Närproduktion och direktförsäljning är verklighet
inom EU och kommer att fortsätta att vara en del av det europeiska jordbruket. Den
här rapporten har visat följande: –
Det finns en efterfrågan på genuina gårdsprodukter
som säljs i korta livsmedelsförsörjningskedjor och ett behov av att kunna
identifiera dessa. –
Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna
när det gäller direktförsäljningens utveckling. Dessa beror sannolikt på
nationella och regionala skillnader i jordbruksstrukturer, distributionskanaler
samt kulturella skillnader. –
Som anges i arbetsdokumentet från kommissionens
avdelningar finns det många utmaningar i samband med de korta
försörjningskedjornas utveckling. Dessa utmaningar bör övervinnas med andra
verktyg än ett märkningssystem. Det finns redan ett antal instrument på EU-nivå
och på nationell nivå, men de tillämpas inte på ett enhetligt sätt. Berörda
parter anser att vissa EU-regler hindrar närproduktionens utveckling. –
En eventuell ny märkning bör vara enkel och inte
betungande för producenterna. Samtidigt bör den kunna kontrolleras och vara
tillräckligt trovärdig för konsumenterna. Den bör även bidra till att minska
risken för att konsumenterna vilseleds, även om den nuvarande EU-lagstiftningen,
korrekt tillämpad, gör det möjligt att vidta åtgärder mot vilseledande metoder. –
En ny märkning skulle kunna ge närproducerade
produkter mervärde om den omfattar mer än direktförsäljning och om medlemsstaterna
försäkrar att den integreras eller kopplas till andra åtgärder. I den här rapporten har kommissionen lagt fram
fakta som ska stimulera till debatt om huruvida man bör överväga en ny
EU-märkning och om närproduktion och direktförsäljning i ett större perspektiv.
I bilagan till rapporten finns ett antal frågor som kan utgöra underlag för en
sådan debatt. Kommissionen uppmanar Europaparlamentet och rådet
att diskutera denna rapport och komma med synpunkter. [1] Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar
för jordbruksprodukter och livsmedel, EUT L 343, 14.12.2012,
s. 1. [2] Europaparlamentets resolution av den 7 september 2010 om
skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande
livsmedelsförsörjningskedja i Europa, P7_TA(2010)0302. [3] Europaparlamentets resolution av den 8 juli 2010 om den
gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013, P7_TA(2010)0286. [4] Yttrande från Regionkommittén om ”lokala
livsmedelssystem”, 2011/C 104/01. [5] Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020: Att klara
framtidens utmaningar i fråga om livsmedel, naturresurser och territoriell
balans, KOM(2010) 672 final. [6] Knefsey, M., Schmutz, U., Venn, L., Balint, B.,
Trenchard, E.: Short Food Supply Chains and Local Food Systems in the EU. A
State of Play of their Socio-Economic Characteristics, Europeiska unionen,
2013. [7] http://ec.europa.eu/agriculture/quality/reports/index_en.htm. [8] http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Farm_structure_survey_2007. [9] Local Government Regulation, Buying Food with
Geographical Descriptions – How ”Local” is ”Local”?, 2011. [10] Les chiffres de la consommation responsable, édition
2010, som finns att läsa på http://www.mescoursespourlaplanete.com/medias/pdf/RapportwebVF-2010.pdf. [11] Impact-projektet: The Socio-Economic Impact of Rural
Development Policies: Realities and Potentials (CT-4288), fjärde
ramprogrammet FAIR, 2002. De deltagande medlemsstaterna är Nederländerna,
Storbritannien, Irland, Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike. [12] EU Rural Review, 12 (2012), s. 11–12. [13] Modellen med fem kapitalformer används för att undersöka
effekterna på det mänskliga kapitalet, det finansiella kapitalet,
realkapitalet, det sociala kapitalet och naturkapitalet. [14] FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) Policy
Brief 2011: The Case for Energy – Smart Food Systems, 2011, som finns att
läsa på http://www.fao.org/docrep/014/i2456e/i2456e00.pdf. [15] Jones, A.: ”An Environmental Assessment of Food Supply
Chains: A Case Study on Dessert Apples”, i: Environmental Management,
vol. 30, 4 (2002), s. 560–576. [16] Saunders, S.; Barber, A.; Taylor, G.: Food Miles – Comparative
Energy/Emissions Performance of New Zealand’s Agriculture Industry,
forskningsrapport nr 285, 2006. [17] Aranda, A.; Scarpellini, S.; Zabalza, I.; Valero Capelli,
A.: An Analysis of the Present Food's Transport Model Based on a Case Study
Carried Out in Spain. 6th International Conference on LCA in the Agrifood Sector,
Zürich, 2008, s. 12–14. [18] Sundkvist,
A., Jansson A., Larsson, P.: ”Strengths and Limitations of Localizing Food
Production as a Sustainability Building Strategy – An Analysis of Bread
Production on the Island of Gotland, Sweden”, i: Ecological Economics,
37 (2001), s. 217–227. [19] Coley,
D., Howard, M., Winter, M.: ”Local Food, Food Miles and Carbon Emissions: A
Comparison of Farm Shop and Mass Distribution Approaches”, i: Food Policy,
34 (2009), s. 150–155. [20] Hall, K. D., Guo, J., Dore, M., Chow, C. C.: ”The Progressive Increase
of Food Waste in America and its Environmental Impact”, i: PLoS ONE,
vol. 4, 11 (2009). [21] Gustavsson,
J., Cederberg, C., Sonesson, U.: Global Food Losses and Food Waste. Extent,
Causes and Prevention, FAO, 2011. [22] Hall, K. D., Guo, J., Dore, M., Chow, C. C.: ”The
Progressive Increase of Food Waste in America and its Environmental Impact”, i:
PLoS ONE, vol. 4, 11 (2009). [23] Parfitt,
J., Macnaughton, S. ”Food Waste Within Food Supply Chains: Quantification and
Potential for Change to 2050”, i: Philosophical Transactions of the Royal
Society: Biology, 365 (2010), s. 3065‑3081. [24] Europeiska kommissionen: Preparatory Study on Food Waste
Across the EU 27, 2010, som finns att läsa på http://ec.europa.eu/environment/eussd/pdf/bio_foodwaste_report.pdf. [25] Särskild Eurobarometer 389: Europeans’ Attitudes
Towards Food Security, Food Quality and the Countryside, 2012. [26] Särskild Eurobarometer 342, Consumer Empowerment,
2011. [27] http://ec.europa.eu/consumers/consumer_research/market_studies/docs/mms_follow-up_study_2012_en.pdf. [28] En arbetsgrupp bildades under överinseende av den rådgivande
gruppen om jordbruksproduktionens kvalitet. [29] Agricultural Product Quality Policy: Impact Assessment
Annex A(II): Marketing standards, 2009, som finns att läsa på http://ec.europa.eu/agriculture/qu ality/policy/com2009_234/ia_annex_a2_en.pdf. BILAGA Förslag på frågor som kan utgöra underlag för
diskussioner om rapporten från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om
behovet av ett märkningssystem för närproduktion och direktförsäljning: –
Vissa befintliga EU-instrument som införts för att
främja närproduktion och direktförsäljning tycks inte ha genomförts på ett
enhetligt sätt. Är dessa instrument fortfarande lämpliga? –
Berörda parter anser att vissa EU-regler – t.ex.
hygienregler eller regler om offentlig upphandling – hindrar närproduktionens
utveckling. Kommissionen anser att det redan finns flexibilitet i
EU-lagstiftningen som inte utnyttjas full ut. Delar Europaparlamentet och rådet
kommissionens uppfattning? Behövs det tydligare riktlinjer på EU-nivå för
reglerna om småskalig produktion? –
Det finns flera märkningssystem på
nationell/regional nivå för att främja närproduktion. Skulle ett särskilt
EU-system kunna ge jordbrukarna mervärde och samtidigt ge konsumenterna
information, och på så sätt bidra till att minska förekomsten av vilseledande
konsumentinformation? Borde ett sådant märkningssystem innehålla en
symbol/logotyp? –
Med tanke på att ett märkningssystem alltid innebär
kostnader, hur bör ett EU-system vara utformat för att inte vara betungande för
jordbrukarna men ändå ge konsumenterna tillräckliga garantier?