52013DC0350

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

EUROPEISKA PLANERINGSTERMINEN 2013: LANDSSPECIFIKA REKOMMENDATIONER

ATT TA EU UR KRISEN

1.           Inledning

En gång per år ser kommissionen över varje EU-medlemsstats ekonomiska och sociala situation och avger landsspecifika rekommendationer, för att vägleda den nationella politiken under det kommande året. Mot bakgrund av en djup ekonomisk kris och finanskris, som vållar många personer sociala umbäranden, och nyligen gjorda prognoser som visar att EU långsamt håller på att återhämta sig från en utdragen recession, kommer detta års rekommendationer att studeras särskilt noga.

Ändamålet med kommissionens regelbundna övervakning är att

· identifiera de viktigaste ekonomiska och sociala utmaningarna för EU och euroområdet, som visar att de inbördes beroendeförhållandena mellan våra ekonomier ökar,

· bedöma graden av framsteg, upptäcka varningssignaler avseende problem tidigare än förut och att med hjälp av rekommendationer vägleda medlemsstaterna att genomföra sin politik på ett sätt som hjälper EU att anpassa sig och växa på ett hållbart sätt samt skapa sysselsättning och hygglig levnadsstandard för alla EU-invånare.

Den analys som kommissionen lägger fram samtidigt med 2013 års rekommendationer visar att EU genomför varaktiga justeringar och tar itu med de allvarliga strukturproblem som byggts upp under det senaste decenniet. Detta sker mot en global bakgrund av ett reformbehov i de mest utvecklade ekonomierna och stark ekonomisk utveckling i de framväxande ekonomierna. Medlemsstaterna gör nödvändiga reformer och arbetar hårt för att få de offentliga finanserna under kontroll. Takten i och effekterna av dessa ansträngningar varierar mellan länderna och anpassningen är särskilt märkbar i programländerna och de mer sårbara medlemsstaterna. Utmaningen är att genomföra överenskomna reformer, i vissa fall med större skyndsamhet och mer ambition. I de fall kommissionen anser att starkare åtgärder krävs, beskrivs dessa i rekommendationerna.

Under de fem senaste åren har insatserna koncentrerats på att hantera krisen, återställa den finansiella stabiliteten och rädda euron, vilket är nödvändiga förutsättningar för framtida tillväxt. På kort sikt hämmas återhämtningen av de höga skuldnivåer – både offentliga och privata – som ackumulerats i många medlemsstater och till följd av att återhämtningen i banksektorn dröjer med att ge resultat. Storleken på de obalanser som byggts upp under flera år samt deras akuta karaktär har krävt betydande anpassningar som nu måste genomföras samtidigt i hela Europa, samtidigt som EU:s ekonomier är starkt beroende av varandra.

Att finna en mer varaktig tillväxtbana tar längre tid än önskvärt. Effekterna på samhället av ett flertal år med låg eller ingen tillväxt alls är långtgående, med mycket höga arbetslöshetsnivåer och ökande fattigdom i flera delar av Europa. De stora sociala olikheterna och rättvisefrågan har nu blivit ett centralt inslag i den allmänna debatten och visar att en framgångsrik politik inte bara måste vara välutformad utan också måste finna politiskt och socialt stöd. De dystra utsikterna på arbetsmarknaden på kort sikt kommer ytterligare att fresta på medlemsstaternas välfärdssystem. Det tar tid innan de positiva effekterna av dagens beslut kan omsättas i en mer dynamisk, växande och sysselsättningsskapande ekonomi.

EU behöver finanspolitisk konsolidering – en hållbar tillväxt kan inte byggas på ohållbara skuldnivåer – samt genuin tillväxt som gör att personer kan finna varaktig sysselsättning. Ungdomsarbetslösheten kräver särskilda och brådskande åtgärder. Eftersom den nuvarande krisen är både strukturell och konjunkturrelaterad behöver reformtakten påskyndas i hela EU för att säkerställa återhämtning och omläggning av ekonomin. ”Underskottsländerna” behöver höja sin konkurrenskraft och ”överskottsländerna” undanröja de strukturella drag som hämmar ökningen av deras inhemska efterfrågan.

Strukturreformer kan vara svåra att genomföra men bidrar till att sprida anpassningsbördor och förmåner jämnare i samhället. Minskad byråkrati för företagen främjar ett affärsvänligt klimat, lägre kostnader för tjänster hjälper låginkomstgrupper och en mer effektiv offentlig förvaltning kan tillhandahålla sociala tjänster som har bättre kvalitet och är mer överkomliga. Det krävs mycket starkare stödåtgärder för arbetslösa, särskilt långtidsarbetslösa, så att de får de kunskaper och den vägledning som behövs för att finna nya arbetstillfällen, samt för ungdomar så att de får hjälp att göra övergången från utbildning till förvärvsarbete. Det behövs lösningar för företag med gedigna affärsplaner som inte kan hitta finansiering. I samtliga medlemsstater finns ett behov av större investeringar i utbildningssystemet, så att personer får de kunskaper som krävs för tjugohundratalets ekonomi och för att gynna innovation och konkurrenskraft.

ECB:s insatser har på ett avgörande sätt bidragit till att undanröja uppfattade risker för euroområdets stabilitet. Effekterna av lägre räntor och återställandet av normala lånevillkor i ekonomin, särskilt i EU:s randområden, dröjer dock med att visa sig. Att fullborda uppbyggnaden av Ekonomiska och monetära unionen, särskilt bankunionen, är väsentligt för att lägga grunden för en framtida hållbar tillväxt och förhindra att obalanser återigen byggs upp.

Kommissionens analys av medlemsstaternas nationella reformprogram visar tydligt att de skulle kunna göra mer för att hjälpa sig själva att återgå till tillväxt och ta Europa ur krisen. Faktorer som underlåtenhet att undanröja hinder och ta tillfället i akt, ett motstånd mot förändringar och bristande känsla för situationens akuta karaktär i vissa länder bidrar alla i varierande grad till en miljö som inte hjälper företagen att blomstra och skapa sysselsättning. Dröjsmål med att ta itu med nödvändiga reformer innebär bara att deras slutliga finansiella, ekonomiska och sociala kostnader ökar. Omfattningen av dessa utmaningar innebär att samtliga berörda parter, inbegripet arbetsmarknadens parter och det civila samhället, måste arbeta tillsammans för att utforma och genomföra de rätta åtgärderna. Att upprätthålla och fördjupa EU:s inre marknad är väsentligt för att nå dessa gemensamma mål.

2.           Övergripande bedömning

De utmaningar som unionen står inför är komplicerade och kan bara mötas med ett heltäckande svar som sammanför både EU-nivån och den nationella nivån för utformning och genomförande av politiska åtgärder. Detta är ett av huvudmålen med den europeiska planeringsterminen.

Den detaljerade analys som ligger till grund för detta paket visar följande:

· En omläggning av EU:s ekonomi äger rum. Under de senaste åren har vittgående reformer genomförts eller initierats, för att korrigera tidigare obalanser och få in ekonomin på en mer hållbar utvecklingsbana. De stora och ihållande bytesbalansunderskott som förekommit i flera länder har avsevärt minskats, vilket reducerat risken för plötsliga störningar av dessa ekonomiers externa finansiering. Även om vissa av dessa reformer dröjer med att visa sina fulla resultat, kan synliga förbättringar redan noteras i Europa, exempelvis i fråga om exportresultat och räntor på statspapper.

· Arbetslösheten, däribland ungdoms- och långtidsarbetslösheten, har nått oacceptabelt höga nivåer och kommer troligen att förbli hög inom en nära framtid, vilket tarvar beslutsamma och brådskande insatser. Reformer har gjorts för att förbättra arbetsmarknadens motståndskraft och flexibilitet i flera områden i Europa, men det tar tid innan reformerna medför nya arbetstillfällen i ekonomin.

· Finanspolitisk konsolidering pågår och bidrar till att länderna återfår kontroll över de offentliga finanserna. Den åldrande befolkningen i många medlemsstater innebär dock en utmaning för finansernas framtida hållbarhet sett till pensioner och hälso- och sjukvård, varför åtgärder behövs nu för att européer ska kunna fortsätta att åtnjuta en hög levnadsstandard i framtiden.

· Strukturreformer är väsentliga för att få fart på tillväxten och tjänar både målet att minska arbetslösheten och återställa de offentliga finansernas hållbarhet. Ett återställande av konkurrenskraften på hemmamarknaden är också väsentligt för att ta tillvara tillväxtmöjligheter globalt.

Ett antal politiska lärdomar kan dras av analysen:

· Ytterligare åtgärder behövs för att ta itu med de höga offentliga och privata skuldnivåerna i många medlemsstater, och processen för minskad skuldsättning i överskuldsatta ekonomier måste fortsätta och hanteras noggrant. Av ECB:s utlåningsenkäter framgår att många länder prioriterar att ytterligare förbättra banksektorns hälsa, så att den kan kanalisera finansiering till ekonomins produktiva delar, särskilt små och medelstora företag. I detta sammanhang skulle de nya ordningar för finansiering av den reala ekonomin som utvecklats av kommissionen och EIB med ECB:s medverkan kunna spela en viktig roll. Finansiering av investeringar genom EU:s strukturfonder kommer att spela en avgörande roll i vissa delar av EU under de kommande åren. För att återställa normala lånevillkor i ekonomin är det också väsentligt att främja alternativa finansieringskällor och minska företagens traditionella beroende av bankfinansiering.

· Medlemsstater med hög arbetslöshet bör intensifiera åtgärderna inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken, exempelvis utbildning och förmedling av arbetstillfällen. Kommissionen rekommenderar ytterligare reformer för att underlätta tillgång till sysselsättning, förhindra tidigt utträde från arbetsmarknaden, sänka arbetskraftskostnaderna och bekämpa segmentering av arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter har en viktig roll när det gäller att utforma och genomföra denna politik. Situationen för arbetslösa unga personer är särskilt oroande och insatser rekommenderas i linje med den EU-ungdomsgaranti som föreslagits av kommissionen och nu överenskommits av EU-medlemsstaterna.

· Medlemsstaterna behöver göra mer för att förbättra sina ekonomiers konkurrenskraft. Arbetskraftskostnaderna spelar en viktig roll och måste ligga i linje med produktivitetsökningen, och således kommer de att övervakas noga även i fortsättningen. Större konkurrens på produkt- och tjänstemarknader är också väsentligt för att höja ekonomins produktivitetsnivåer och sänka priserna. Samtidigt kan och kommer Europa inte att konkurrera på världsmarknaden på grundval av enbart kostnader. Före och under krisen har nödvändiga investeringar inte gjorts i samtliga medlemsstater när det gäller utbildning och färdigheter, forskning och innovation och resurseffektivitet. Avsaknad av adekvata färdigheter, produkter och tjänster utgör ett allvarligt hot mot Europas framtida tillväxtutsikter, varför det krävs snabba och avhjälpande åtgärder på dessa områden i linje med målen enligt Europa 2020-strategin.

· Större ansträngningar brådskar för att skapa förutsättningar som gynnar företagens utveckling, konsumentmiljön och skapandet av sysselsättning – exempelvis krävs fortfarande betydande förbättringar i fråga om nätverksindustriernas funktion, konkurrens inom viktiga tjänstesektorer, t.ex. detaljhandeln, enklare tillträde till vissa yrken och verksamhetsområden och den offentliga förvaltningens ändamålsenlighet.

· Medlemsstater med bytesbalansöverskott och tillräckligt finanspolitiskt utrymme skulle kunna göra mer för att sänka de höga skatter och socialförsäkringsavgifter som tas ut på låga löner. Den senaste löneutvecklingen i ”överskottsländer” bidrar till att upprätthålla efterfrågan och har också positiva spridningseffekter i andra delar av EU. Dessa medlemsstater skulle också kunna höja den inhemska efterfrågan genom att öppna sina tjänstesektorer via avveckling av oberättigade restriktioner och tillträdeshinder, vilket skulle göra tjänsterna mer överkomliga för låginkomstgrupper och skapa nya investeringsmöjligheter.

· Mot bakgrund av de verkliga framsteg som skett med att reducera budgetunderskotten, den grad av budgetkonsolidering som redan skett och den oväntat svaga ekonomiska aktiviteten medger stabilitets- och tillväxtpakten att medlemsstater i vissa fall beviljas ytterligare tid för att nå en underskottsnivå som underskrider 3 % av BNP. Att avbryta nödvändiga konsolideringsinsatser är dock inte ett alternativ och vissa medlemsstater måste fortfarande göra betydande anpassningar. För ett antal av dessa medlemsstater föreslår kommissionen extra tid för korrigering av de alltför stora underskotten. Denna extra tid föreslås inte för att länderna ska slappna av – tvärtom ska tiden användas för att minska det strukturella budgetunderskottet, påskynda reformer och bana väg för en hållbar återhämtning.

· Som en del av den finanspolitiska strategin på medellång sikt kan och bör mer göras för att effektivisera de offentliga utgifterna och öka skattesystemets rättvisa och ändamålsenlighet. Man behöver ta itu med den ineffektivitet som är inbyggd i vissa nationella skattesystem (exempelvis vissa reducerade skattesatser och undantag från skatteplikt). Det är också nödvändigt att intensifiera kampen mot skattebedrägeri och skatteundandragande. Även om prioriteringarna skiftar föreslås flera handlingslinjer för detta ändamål.

· Att reformer kännetecknas av rättvisa är väsentligt för att de ska vara hållbara och ändamålsenliga. Krisen har redan haft en bestående effekt på vårt samhälles mest missgynnade personer och den andel av befolkningen som riskerar att drabbas av fattigdom ökar i många länder. Medlemsstaterna behöver investera mer i sitt humankapital och tillhandahålla sina invånare tjänster av tillräcklig kvalitet. Reformernas fördelningseffekter behöver uppmärksammas mer så att man säkerställer att de ger varaktiga resultat till fördel för alla. Flera medlemsstater behöver ägna mer uppmärksamhet åt att bekämpa olika former av fattigdom – barnfattigdom, hemlöshet, fattigdom bland förvärvsarbetande och överskuldsättning hos hushåll – och att se till att de välfärdssystem som hanterar dessa problem är ändamålsenliga.

Beslut som redan fattats på EU-nivå har bidragit till medlemsstaternas reformansträngningar men det krävs ytterligare brådskande insatser:

· De medlemsstater som har upplevt stora finansiella nödlägen skulle kunna använda de finansiella säkerhetsmekanismer som nyligen inrättats på EU-nivå[1]. I de fall finansiell hjälp från EU/IMF beviljats har stränga villkor satts upp. Genomförandet av dessa program löper enligt plan och övervakas noga.

· Flera förslag till EU-lagstiftning som är under behandling kan frigöra tillväxt och sysselsättning, exempelvis inom tjänstesektorn och genom att utnyttja den digitala ekonomins fördelar. Kommissionen ska rapportera om de framsteg som gjorts inom ramen för tillväxt- och sysselsättningspakten på Europeiska rådets möte i juni 2013.

· Kommissionen lade i december 2012 fram ett ungdomssysselsättningspaket som inbegriper upprättandet av en europeisk allians för lärlingsutbildning. Den föreslog även en ungdomsgaranti som ska säkerställa att alla unga européer får ett jobberbjudande av god kvalitet, fortsatt utbildning eller en lärlings- eller praktikplats inom fyra månader efter avslutad utbildning eller från det att de blivit arbetslösa. Denna ungdomsgaranti antogs av rådet i april 2013. I den kommande fleråriga budgetramen har 6 miljarder euro öronmärkts för att tillsammans med medel från Europeiska socialfonden och via ett ungdomssysselsättningsinitiativ stödja ungdomsgarantin. Sedan 2012 har kommissionen via insatsgrupper för ungdomars sysselsättning arbetat för att hjälpa de medlemsstater som har högst ungdomsarbetslöshet att omfördela medel från EU:s strukturfonder så att de inriktas på unga personer. Kommissionen leder också ett partnerskap tillsammans med flera andra berörda parter för att ta itu med de bristande kunskaperna inom informations- och kommunikationsteknik (IKT) i EU och fylla de enligt beräkningarna flera hundratusen arbetstillfällen som kan skapas på detta område.

· Genom nyligen antagen lagstiftning har den ekonomiska styrningen i EU stärkts. När lagstiftningen genomförts kommer detta att öka den pågående reformprocessens trovärdighet. Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen har nu börjat tillämpas. Stabilitets- och tillväxtpakten har skärpts och det nya förfarandet vid makroekonomiska obalanser är nu på plats (paketet om ekonomisk styrning). Ny lagstiftning om starkare samordning av politiken inom euroområdet (lagstiftningspaketet för budgetövervakning) träder i kraft den 30 maj 2013.

· Ytterligare åtgärder för att fördjupa EMU, särskilt genom inrättandet av en bankunion och fullbordande av den samling finansiella säkerhetsmekanismer som tillhandahålls genom Europeiska stabilitetsmekanismen, kommer ytterligare att stärka EU:s ramverk. Diskussioner pågår också om hur man kan förstärka EMU:s sociala dimension.

· Så snart som en överenskommelse ingåtts om EU:s nästa fleråriga budgetram kan en ny generation av finansiella instrument på EU-nivå – t.ex. Horisont 2020 i fråga om forskning och Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) i fråga om infrastruktur – sättas igång för att stödja Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla. Om medel från EU:s strukturfonder i högre grad inriktas på tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning kan detta ge kraftiga tillväxtstimulanser i flera medlemsstater där en stor del av de offentliga investeringarna samfinansieras genom EU-budgeten. Detta års landsspecifika rekommendationer är särskilt viktiga eftersom medlemsstaterna och regionerna nu fastställer sina investeringsprioriteringar för sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020.

3.           Huvudsakliga åtgärdsområden

Den europeiska planeringsterminen inleds med att kommissionen offentliggör sin årliga tillväxtöversikt. För 2013 har kommissionen angett samma fem prioriteringar som 2012:

· En differentierad, tillväxtvänlig budgetkonsolidering.

· Återställande av normala lånevillkor i ekonomin.

· Främjande av tillväxt och konkurrenskraft både i dag och i framtiden.

· Bekämpning av arbetslösheten och krisens sociala följdverkningar.

· Modernisering av den offentliga förvaltningen.

Europeiska rådet antog dessa prioriteringar i mars 2013 och fastställde ramen för medlemsstaternas insatser på dessa områden. I bilaga 1 ges en översikt över de rekommendationer för varje medlemsstat som ingår i detta paket. I bilaga 2 sammanfattas läget angående uppnåendet av Europa 2020-strategins mål. Mer bakgrundsinformation finns i de arbetsdokument från kommissionens avdelningar och jämförande faktablad som har offentliggjorts på Europa 2020-webbplatsen.

Kommissionen har också lämnat rekommendationer för euroområdet. Eurogruppen bör spela en aktiv roll för en stärkt övervakning av euroområdet genom att skapa en samstämmig och övergripande politisk hållning och genomföra de reformer som krävs för ekonomisk stabilitet och tillväxt. Eurogruppen kommer även att spela en särskild roll för att i förväg diskutera och samordna framtida politiska reformer samt genom att snabbt fatta väsentliga politiska beslut, exempelvis sådana som krävs för övergången till bankunionen.

Detta paket med rekommendationer bygger också på de fördjupade granskningar som kommissionen offentliggjorde den 10 april 2013 som en del av förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Dessa obalanser beaktas i de landsspecifika rekommendationer som föreslås för de 13 medlemsstater som omfattas av detta förfarande.

En differentierad, tillväxtvänlig budgetkonsolidering

Budgetkonsolidering är inte ett mål i sig utan ett sätt för de offentliga myndigheterna att återfå sin finanspolitiska handlingsfrihet så att de kan investera i hållbar tillväxt. Mot en bakgrund av höga offentliga underskott och stigande skuldnivåer har kommissionen förespråkat budgetkonsolidering, som bör äga rum på ett differentierat och tillväxtvänligt sätt, som är specifikt för varje land.

Budgetdisciplin och tillväxt kan stödja varandra förutsatt att de rätta åtgärderna vidtas. Ett exempel nyligen ges av de baltiska länderna: efter djupa recessioner har Estland, Lettland och Litauen nu de högsta ekonomiska tillväxttalen i EU, nämligen 3,2 %, 5,6 % respektive 3,6 %. Dessa tre länder har tidigarelagt sin budgetkonsolidering och lagt om sina ekonomier i en mycket osäker miljö. De påtagliga förbättringarna av deras konkurrenskraft bär nu frukt och hjälper dem att ytterligare konsolidera sina offentliga finanser och minska arbetslösheten, även om den höga andel av befolkningen som riskerar att drabbas av fattigdom eller social utslagning väcker oro.

Budgetkonsolideringen fortskrider i hela EU. EU:s genomsnittliga underskott har sjunkit från en topp på 6,9 % för 2009 till 4 % för 2012 och väntas minska till 3,4 % för 2013, i en situation där ett växande antal medlemsstater har korrigerat sina alltför stora underskott. De konsolideringsplaner för att uppnå underskotts- och skuldmål som kan ta medlemsstaterna ut ur förfarandet vid alltför stora underskott baseras på de strukturella underskotten. Om en betydande försämring av de ekonomiska utsikterna leder till att ett land missar det nominella målet trots att man gjort de erforderliga strukturella ansträngningarna, kan således tidsfristen för korrigering av det alltför stora underskottet senareläggas. I enlighet med det överenskomna EU-ramverket har takten i budgetkonsolideringen på senare tid justerats för Grekland, Spanien och Portugal, som då fått mer tid att korrigera sina alltför stora underskott. Kommissionen uppdaterar nu sina rekommendationer med utgångspunkt i den senaste informationen och en bedömning av huruvida de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna har varit ändamålsenliga (ruta 1).

Ruta 1. Medlemsstaternas situation i förhållande till stabilitets- och tillväxtpakten, enligt kommissionens rekommendation den 29 maj 2013

Inget förfarande vid alltför stora underskott || Bulgarien, Tyskland, Estland, Finland, Luxemburg och Sverige

Upphävande av förfarandet vid alltför stora underskott || Ungern, Italien, Litauen, Lettland och Rumänien

Pågående förfaranden vid alltför stora underskott med tidsfrister under 2013 || Österrike, Danmark, Tjeckien och Slovakien

Pågående förfaranden vid alltför stora underskott med andra tidsfrister – 2015 eller 2016 || Grekland, Irland, Cypern och Storbritannien

Föreslagen förlängning av tidsfrister för att nå finanspolitiska mål – nya tidsfrister under 2014, 2015 eller 2016 || Spanien, Frankrike, Nederländerna, Polen, Slovenien och Portugal

Första steg mot inledande av ett förfarande vid alltför stora underskott || Malta

Otillräckliga insatser för att senast 2012 korrigera ett alltför stort underskott – förfarandet vid alltför stora underskott intensifierat || Belgien

Tack vare insatser på EU-nivå och ett antal medlemsstaters ansträngningar har räntorna på statsskulder sjunkit och flera länder som tidigare hotats av ohållbart höga refinansieringskostnader kan nu finansiera sina skulder till mycket lägre räntor, jämfört med situationen för ett år sedan. Med tanke på de redan höga skuldnivåerna och kostnaderna för en åldrande befolkning är dock många länders finanspolitiska och finansiella situation fortfarande bräcklig.

Att mot denna bakgrund ge vissa medlemsstater mer tid att uppnå de överenskomna målen syftar till att göra det möjligt för dem att påskynda ansträngningarna för att få ordning på sina offentliga finanser och genomföra försenade reformer. Reforminsatserna måste intensifieras för att de erforderliga resultaten ska kunna levereras på ett trovärdigt sätt inom de nya tidsfristerna, och de alltför stora underskotten måste korrigeras. Kommissionen kommer att bevaka situationen noggrant och tillämpa reglerna om en förstärkt finanspolitisk styrning för länderna inom euroområdet. De finanspolitiska institutionerna bör stärkas, på både nationell och regional och lokal nivå, genom att länderna inför trovärdiga och ändamålsenliga medelfristiga budgetramar.

Arten av budgetkonsolidering har också betydelse. I många fall har skatter höjts i stället för att man sänkt utgifterna. Detta är generellt mer skadligt för tillväxten än det motsatta, särskilt i de länder som redan har höga skattenivåer. Kommissionen rekommenderar sätt att göra den finanspolitiska korrigeringen mer tillväxtvänlig, genom insatser på både inkomst- och utgiftssidan av de nationella budgetarna.

På inkomstsidan är skattesystemens struktur, i synnerhet en överföring av skattebasen från arbete till andra källor, en viktig aspekt av de pågående reformerna. Många medlemsstater har som prioritet att minska beskattningen av arbete för att öka incitamenten att arbeta och minska den relativt höga kostnaden för arbetskraft, särskilt för lågkvalificerade arbetstagare (se ruta 2). Dessa välbehövliga reformer måste givetvis kompenseras med intäkter från andra källor. Ökningar av återkommande fastighetsskatter stöter på politiskt motstånd i flera medlemsstater, men de kan utformas så att de blir ett effektivt och rättvist sätt att skaffa offentliga inkomster. Ett annat sätt är skatteväxling till miljöskatter, t.ex. beskattning av källor till föroreningar och växthusgasutsläpp. Sådana skatter kan stimulera utveckling av ny teknik och främja resurseffektiviteten och skapandet av ”gröna” jobb, men effekterna av höga energipriser för hushåll och konkurrenskraften, bland annat för energiintensiva industrier, behöver också övervakas så att framtida beslut kan fattas utifrån tillförlitliga belägg.

Skattesystemen kan också bli mer effektiva och rättvisa om man breddar de befintliga skattebaserna. Flertalet skattesystem innehåller undantag från skatteplikt, avdrag, reducerade skattesatser och andra specifika ordningar, som kallas skatteutgifter. Dessa är inte alltid berättigade och kan utgöra ineffektiva verktyg för att uppnå avsedda sociala, miljörelaterade eller ekonomiska mål. De kan också medföra en differentierad skattebehandling mellan olika skattebetalare, som inte alltid är motiverad och således minskar rättvisan i systemet. De kan även skapa möjligheter till manipulering, göra systemet mer komplicerat och höja kostnaderna för att efterleva respektive administrera skatteregelverket. I flera medlemsstater har skatterna höjts, men kommissionen anser att mer skulle kunna göras för att minska skatteutgifter och undantag från skatteplikt, bland annat i fråga om miljömässigt och ekonomiskt skadliga subventioner.

De faktiska inkomsterna från mervärdesskatt motsvarar exempelvis bara hälften av det belopp som en fullständig tillämpning av normalskattesatsen för mervärdesskatt skulle ge (diagram 1). Skillnaden återspeglar omfattningen av skattelättnader, kryphål i skattelagstiftningen, bristfällig efterlevnad av reglerna och i vissa fall en undermålig skatteförvaltning, vilket sammantaget minskar skattesystemets effektivitet.

Diagram 1. Faktiska inkomster från mervärdesskatt under 2011 (i % av teoretiska inkomster med normalskattesatser).

Källa: Europeiska kommissionen. Momsintäktskvoten motsvarar de faktiska inkomsterna av mervärdesskatt dividerade med produkten av normalskattesatsen för mervärdesskatt och den slutliga inhemska nettokonsumtionen. Det höga värdet för Luxemburg förklaras av inkomsterna från mervärdesskatt vid försäljning till icke-bosatta personer.

Åtgärder för att öka efterlevnaden av skatteregler och bekämpa bedrägeri är väsentliga för att skattesystemet ska bli mer ändamålsenligt och rättvist[2]. Åtgärder på nationell nivå, EU-nivå och global nivå kan alla samspela med varandra för att stärka skattesystemen. Kommissionen är fast besluten att använda alla tillgängliga verktyg för att intensifiera kampen mot bedrägeri och skatteundandragande och uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder inom landet och på EU-nivå i samverkan med andra medlemsstater.

Ruta 2. Exempel på nyligen införda åtgärder för att minska skattebördan på skattebaser som har snedvridande effekter på tillväxten

Belgien har vidtagit vissa åtgärder för att sänka arbetsgivaravgifterna för små och medelstora företag och för vissa kategorier av anställda. En ”arbetsbonus” för låginkomsttagare har införts och stärkts genom en minskning av arbetsgivarnas arbetsgivaravgifter, i kombination med ett personligt inkomstskatteavdrag. Danmark minskar gradvis skattebördan på arbete för att främja sysselsättning och tillväxt. Ungern har sänkt arbetsgivaravgifterna för vissa målgrupper. Finland har höjt grundavdragen för att mildra beskattningen för låginkomsttagare. Tjeckien och Estland har planerat övergripande sänkningar av skattebördan på arbete.

När det gäller utgiftssidan anser kommissionen att offentliga investeringar i forskning, innovation och humankapital bör prioriteras, bland annat genom att göra utgifterna mer kostnadseffektiva. Det finns en anledning till oro i några medlemsstater som uppvisar låga eller sjunkande utgifter för investeringar i utbildning (t.ex. Bulgarien, Grekland, Italien, Slovakien och Rumänien). Det finns även utrymme för att upprätthålla eller förbättra arbetsförmedlingstjänsternas och den aktiva arbetsmarknadspolitikens täckning och effektivitet, t.ex. utbildning för arbetslösa och system med ungdomsgaranti, och utrymme för att höja de offentliga utgifternas kostnadseffektivitet på många områden, däribland hälso- och sjukvård och långtidsvård.

Den åldrande befolkningen innebär en utmaning för de offentliga finansernas hållbarhet, genom att kostnaden för hälso- och sjukvård och statligt finansierade pensioner kan stiga. För att bidra till en lösning av detta problem med åtgärder i dagsläget har kommissionen rekommenderat en höjning av den lägsta lagstadgade pensionsåldern i linje med ökningen av den förväntade livslängden, samt en utfasning av system med förtidspensionering i kombination med insatser för att upprätthålla livslångt lärande och äldre arbetstagares sysselsättningsgrad. I tabell 1 sammanfattas nyligen antagna och tillkännagivna ändringar av pensionsåldern i respektive medlemsstat.

Tabell 1. Pensionsålder* i EU

|| Pensionsålder 2009 || Pensionsålder 2020 || Ytterligare höjningar efter 2020 || || || Pensionsålder 2009 || Pensionsålder 2020 || Ytterligare höjningar efter 2020

W = kvinnor (om annorlunda) || W = kvinnor (om annorlunda) || || || W = kvinnor (om annorlunda) || W = kvinnor (om annorlunda)

BE || 65 || || 65 || || || CY || 65 || || 65+ (3) || ||

BG || 63 || W: 60 || 65 || W: 63 || || LV || 62 || || 63år9m || || 65 år 2025

CZ ||   62         W: 56år8m (1) || 63,8      W: 60år6m (1) || 67+ (2) år 2044 || LT || 62år6m || W: 60 || 64 || W: 63 || 65 år 2026

DK || 65 || || 66 || || 67+ (3) || LU || 65 || || 65 || ||

DE || 65 || || 65,7 || || 67 år 2029 || HU || 62 || || 64 || || 65 år 2022

EE || 63 || W: 61 || 64 || || 65 år 2026 || MT || 61 || W: 60 || 63 || || 65 år 2026

IE || 66 || || 66 || || 68 år 2028 || NL || 65 || || 66år8m || || 67+ (3)

EL || 65 || W: 60 || 67 || || 67+ (3) || AT || 65 || W: 60 || 65 || W: 60 || 65 år 2033

ES || 65 || || 66år4m || || 67+ (3) || PL || 65 || W: 60 || 67 || W: 62 || 67 år 2040

FR || 60(1) || || 62 (1) || || || PT || 65 || || 65 || ||

IT || 65år4m   W: 60år4m || 66år11m || 67+ (3) || RO || 63år4m || W: 58år4m || 65 || W: 61 || 65 / 63 (W) år 2030

Källa: Europeiska kommissionen * Ålder då personer först kan ta ut fulla förmåner utan försäkringstekniska nedsättningar för förtidspensionering. Uppgifter baserade på lagstiftning som antagits fram till den 30 april 2013. (1) Lägsta ålder, varierar beroende på olika villkor som antal uppfostrade barn eller fullbordad minimiförsäkringsperiod. (2) Ska höjas med 2 månader per år tills ytterligare ändringar sker. (3) Framtida anpassning till ökad förväntad livslängd. (4) Flexibel pensionsålder knuten till förmånsnivå. || SI || 63 || W: 61 || 65 || ||

SK || 62       W: 57år6m (1) || 62+ (3) || || 62+ (3)

FI || 63-68 (4) || 63-68 (4) ||

SE || 61-67 (4) || 61-67 (4) ||

UK || 65 || W: 60 || 66 || || 67 år 2028

Inom hälso- och sjukvård och långtidsvård är utmaningen att väga behovet av allmän vård mot den ökande efterfrågan från en åldrande befolkning, teknisk utveckling och stigande förväntningar hos patienter inom alla åldersgrupper. Mer än 70 % av den beräknade ökningen av åldersrelaterade offentliga utgifter är knuten till hälso- och sjukvård och långtidsvård. Reformer behövs för att få en effektivare användning av begränsade offentliga medel och tillgång till vård av hög kvalitet.

Återställande av normala lånevillkor i ekonomin

Lånevillkoren, särskilt i länder med finansiella problem, är fortsatt strama, med ett begränsat kreditutbud trots det massiva stödet från stater och ECB:s ackommoderande penningpolitik. Situationen har förvärrats i särskilt Grekland, Irland, Portugal och Slovenien, men även i Frankrike, Italien och Storbritannien. Tyskland är det enda land där små och medelstora företag rapporterar en förbättring av tillgången på banklån. Krediter till små och medelstora företag i vissa länder påverkas av investerarnas farhågor för den svaga ekonomiska och finansiella miljön. Återhämtningen inom banksektorn har dessutom ännu inte slutförts. Sanering av bankernas balansräkningar fortsätter att vara en prioritet i flera medlemsstater, så att normal utlåning kan återställas till de mest produktiva delarna av ekonomin.

Diagram 2: Kreditvillkoren är fortsatt strama och kreditmarknaderna är fragmenterade

||

Mot bakgrund av de tidigare nivåerna av ohållbar offentlig och privat skuldsättning är den pågående korrigeringen inom finanssektorn nödvändig. Korrigeringen bör emellertid inte gå längre än vad som är nödvändigt, och den bör inte heller förvärras genom dåligt fungerande, fragmenterade marknader. Den offentliga politiken bör därför sträva efter att stärka banksektorn genom att bidra till att undanröja hinder för företagsfinansiering och investeringar i infrastruktur.

Fokuseringen har flyttats från att anskaffa kapital till att undanröja svagheter inom banksektorn. EU-omfattande harmoniserade utredningar av tillgångars kvalitet bör genomföras som ett led i arbetet för att återställa förtroendet för EU-banker och för att skapa insyn avseende bankernas tillgångar och skulder. Detta skulle göra det möjligt att identifiera eventuella återstående svaga punkter och stärka förtroendet för sektorn som helhet.

Inrättandet av en bankunion på europeisk nivå, med en enda tillsynsmyndighet och en gemensam rekonstruktionsmekanism, kommer att vara en viktig del i arbetet för att slutföra översynen av finanssektorn och återställa normal utlåning. Rekapitaliseringen av de banker som behöver sådana bör slutföras snabbt så att den nya gemensamma tillsynsmekanismen kan bli fullt operativ för att senare kompletteras av en gemensam rekonstruktionsmekanism.

Utveckling av alternativa källor för finansieringen av ekonomin, där man är mindre beroende av bankfinansiering, måste prioriteras. Det finns tecken på en gradvis förskjutning av företagens finansiering mot kapitalmarknader, men trenden är för långsam för att följderna ska märkas inom en nära framtid. Dessutom har små och medelstora företag ofta inte direkt tillgång till kapitalmarknadsfinansiering. Initiativ såsom nya EU-ramar för investeringar i riskkapital och i fonder för socialt företagande har godkänts och kommer att lindra situationen. Dessutom har det inbetalda kapitalet i EIB ökats med 10 miljarder euro, vilket bör bidra till att frigöra upp till 180 miljarder euro för ytterligare investeringar i hela EU. Denna tilläggsfinansiering kommer att möjliggöra betydande extra utlåning till små och medelstora företag, och denna bör ha en bred geografisk och sektoriell spridning. Takten i EIB:s utlåning, särskilt för små och medelstora företag, måste skyndsamt ökas. 

Ett antal andra åtgärder bör förberedas på EU- och medlemsstatsnivå för att underlätta små och medelstora företags tillgång till bankfinansiering och annan finansiering, exempelvis en förbättrad ram för riskkapital, särskilda marknader för små och medelstora företag och poolning av små och medelstora företag, nya värdepapperiseringsinstrument för små och medelstora företag, inrättande av standarder för kreditbedömningar av små och medelstora företag och främjande av icke-traditionella finansieringskällor såsom leasing, leverantörsfinansiering eller gräsrotsfinansiering (crowd funding).

Den europeiska tillväxt- och sysselsättningspakten från juni 2012 framhävde betydelsen av att investera i infrastruktur och betonade den roll som EU:s strukturfonder och EIB spelar inom detta område. Initiativet om projektobligationer som inleddes i november 2012 kan spela en viktig roll när det gäller att åter öppna lånekapitalmarknader i Europa för finansiering av infrastruktur. Det behöver nu utvidgas och utvecklas tillsammans med andra skuldinstrument inom ramen för Fonden för ett sammanlänkat Europa (2014–2020). I mars 2013 offentliggjorde kommissionen också en grönbok om långsiktig finansiering[3] där man uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på hur man kan förbättra finansieringen av den reala ekonomin och undanröja hinder för långsiktiga investeringar.

Ruta 3. Exempel på nyligen gjorda insatser för att underlätta företagens tillgång till finansiering

För att ta itu med strama utlåningsvillkor har Danmark tagit initiativ såsom inrättandet av en statlig investeringsfond (Dansk Vækstkapital) och ett utvecklings- och kreditpaket. Ett annat system ger kreditgarantier för mindre banklån 2013–2015. Den estniska regeringen stöder företagsfinansiering via KredEx, Enterprise Estland och den estniska utvecklingsfonden. Polen har inrättat en garanti för små och medelstora företag och skapat en ny tillväxtfrämjande fondandelsfond tillsammans med Europeiska investeringsfonden och BGK för att stimulera investeringar i riskkapital, riskkapitalfonder och mezzaninfonder. I Italien har finansiering utanför banksektorn uppmuntrats, däribland genom understöd för anskaffning av nytt bolagskapital, inrättandet av en fond för hållbar tillväxt och införandet av gräsrotsfinansiering för innovativa nystartade företag. I Storbritannien har man inrättat Funding for Lending Scheme, där bankerna kan låna billigare från Bank of England om de lånar ut en del av pengarna till företag. EU:s strukturfonder och EIB:s verksamhet stöder flera av dessa program.

Medlemsstater som Sverige, Nederländerna och Storbritannien måste hantera skuldsättningen inom den privata sektorn och sårbarheten hos hushåll som står inför eventuella förändringar på fastighetsmarknaden[4]. Vissa åtgärder har vidtagits, t.ex. på lagstiftningsområdet och för att minska de skattemässiga incitamenten till skuldsättning, exempelvis skattelättnader för betalning av bostadsräntor. Åtgärder för att ta itu med obalanser orsakade av hushållens höga skuldsättning och höga bostadspriser ger också positiva resultat genom att minska effekterna av riskfyllda lån. Medlemsstaterna bör också ta itu med de skevheter som i dag finns i de flesta bolagsbeskattningssystem och som gynnar skuldsättning.

Främjande av tillväxt och konkurrenskraft både i dag och i framtiden

Många medlemsstater upplever en minskning av offentliga och privata investeringar[5] och en ökning av sparandet till följd av att företag och hushåll vill sänka sina befintliga skuldnivåer och/eller öka innehavet av tillgångar. Detta är nödvändigt för enskilda företag och hushåll, men det tenderar att minska den samlade efterfrågan och det krävs omfattande reformer på produkt- och arbetsmarknaderna för att minska de negativa effekterna på tillväxten och för att stimulera tillväxtpotential på längre sikt.

Tidigarelagd tillväxt och återvunnen konkurrenskraft är avgörande för en framgångsrik och varaktig återhämtning. Såsom framgår av de senaste exportresultaten i Irland, Spanien och Portugal uppnår man positiva effekter redan på kort sikt genom större justeringar för att förbättra kostnadskonkurrenskraften och konkurrenskraftens icke-kostnadsrelaterade aspekter.

Medlemsstater med underskott behöver omfördela resurser från sektorer som inte är exponerade för internationell handel (t.ex. bostäder) till sektorer som är exponerade för internationell handel. De behöver förstärka konkurrensen i allmänhet och liberalisera tjänster och icke marknadsproducerade tjänster, inklusive nättjänster. Medlemsstater med överskott kan och bör stimulera inhemsk efterfrågan, t.ex. genom att sänka de höga skatterna och socialförsäkringsavgifterna för låga löner. Löneutvecklingen på senare tid och motståndskraftiga arbetsmarknader i länder med överskott kommer att bidra till att stimulera inhemsk efterfrågan och har också en positiv spridningseffekt på andra håll i EU. Dessa medlemsstater skulle kunna göra mer för att öppna sina tjänstesektorer genom att undanröja omotiverade begränsningar och inträdeshinder så att investeringarna ökar och så att tjänsterna blir mer överkomliga för låginkomstgrupper.

Under den senaste tiden har konkurrenskraften hos ett antal medlemsstater hämmats av löneökningar som överstigit produktivitetstrender. För dessa medlemsstater hade kommissionen rekommenderat en översyn av lönesättningsmekanismerna för att anpassa lönerna till produktivitetsutvecklingen, och ansträngningar har gjorts i denna riktning. Vissa medlemsstater har genomfört lagstiftningsreformer eller infört stimulansåtgärder för att göra en sådan koppling. I andra fall har man reformerat löneindexeringssystem partiellt, eller fryst tillämpningen av dem, men de strukturreformer som behövs för att koppla löneutvecklingen till produktivitet på permanent basis saknas fortfarande. Landsspecifika rekommendationer har bibehållits för 2013, men de har omformulerats för att ta hänsyn till ändringar som görs.

Det är tydligt att Europa måste intensifiera sina innovationsinsatser och fortsätta att ställa om produktionsmönster mot verksamheter med högt mervärde. Enligt den senaste versionen av kommissionens resultattavla för forskning och innovation finns det fortfarande en betydande klyfta mellan de medlemsstater som har de svagaste innovationsresultaten (BG, RO, LV, PL) och medlemsstaterna med de starkaste resultaten (SE, DE, DK, FI). Det innebär att EU som helhet hamnar efter några av sina viktigaste konkurrenter.

Låg produktivitet är delvis en följd av begränsad konkurrens på varu- och tjänstemarknader, men också av svaga resultat inom utbildning och forskning och av oförmågan att omsätta forskningsresultat i varor och tjänster för marknaden. En betydande andel av offentligt finansierad privat FoU finansieras genom direkta bidrag. Det bör utvecklas alternativa sätt att stödja innovationskapacitet, t.ex. skatteincitament för att stimulera privat finansiering samt strategisk användning av offentlig upphandling.

Den stora ekonomiska potentialen och sysselsättningspotentialen inom tjänstesektorn är fortfarande outnyttjad. Kommissionen bedömer att EU:s BNP skulle kunna ökas med mellan 0,8 % och 2,6 % om medlemsstaterna skulle undanröja restriktioner för tillhandahållande av tjänster i enlighet med tjänstedirektivet. I det mest ambitiösa scenariot skulle de högsta vinsterna uppnås i CY, ES, UK, LU, NL, DK, AT, SE och FR[6]. Konkreta åtgärder rekommenderas för att förbättra konkurrensen inom tjänstesektorn genom att undanröja hinder inom detaljhandeln och överdrivna restriktioner för tjänster inom de fria yrkena och reglerade yrken i synnerhet. Ett fullständigt genomförande av EU:s tjänstedirektiv kan spela en viktig roll i utvecklingen av gränsöverskridande tjänster och bidra till att öka produktiviteten på hemmamarknader.

Det är en prioritet att förbättra företagsklimatet rent generellt, och flera positiva åtgärder har vidtagits (se ruta 4). Vissa av dessa åtgärder är god praxis som skulle kunna tillämpas mer allmänt.

Ruta 4. Exempel på åtgärder som vidtagits för att utveckla ekonomisk verksamhet inom tjänstesektorn

Regler som föreskriver bolagsform eller som kräver kapitalinnehav har gjorts mindre strikta i Polen, Tyskland, Frankrike, Cypern och Italien sedan tjänstedirektivet trädde i kraft. Krav på förhandsgodkännande för att starta företag har nu avskaffats för ett antal tjänster i Italien och Frankrike. På detaljhandelsmarknaden är det inte längre nödvändigt att genomgå en ekonomisk prövning för att få öppna vissa anläggningar i Spanien och Tyskland. Malta har också avskaffat bindande tariffer för reglerade yrken, vilket innebär att företag kan fastställa sina egna priser.

Det behövs ett företagsvänligt klimat för att stimulera nyföretagande och göra det möjligt för existerande företag att växa och dra till sig investeringar. Vissa förbättringar har gjorts när det gäller företagsklimatet under de senaste fem åren, men situationen varierar fortfarande kraftigt mellan medlemsstaterna. Spanien har en ambitiös plan för att minska den administrativa bördan – om utkastet till lag om enhetlig marknad genomförs enligt förslaget skulle BNP kunna ökas med 1,28 % under det första året. En omfattande förenklingsplan har aviserats i Frankrike, och betydande framsteg har gjorts i fråga om e-upphandling i Portugal och Litauen.

Kvalitet, täckning och rimliga priser inom nätverksindustrier är avgörande för ekonomins konkurrenskraft. Flera rekommendationer avser utveckling av bredband, bättre fungerande energimarknad och förbättringar inom transportsektorn (järnvägar, flygplatser, hamnar, vägtransporter). Utveckling eller renovering av viktiga infrastrukturer, i linje med EU:s prioriteringar, bör förbli en viktig verksamhet. Järnvägsmarknaden är mest öppen i Danmark, Sverige och Storbritannien.  I dessa länder har järnvägens marknadsandel ökat.

Sysselsättningspotentialen inom den gröna ekonomin har inte utnyttjats till fullo. Resurseffektivitet är ekonomiskt och miljömässigt förnuftigt och är en integrerad aspekt av vår framtida konkurrenskraft. Medlemsstaterna bör intensifiera dessa investeringar som ett led i arbetet för att modernisera produktionsmetoder på ett mer hållbart sätt. Energieffektivitetsåtgärder släpar efter, trots deras positiva effekter i form av arbetstillfällen och finansiella besparingar för företag och hushåll[7]. Det är fortfarande en tydlig prioritering att minska koldioxidutsläppen, särskilt från transport- och byggsektorerna, i linje med EU:s åtaganden. Potentialen inom avfalls- och återvinningssektorn bör utnyttjas. Man har uppskattat att ett fullständigt genomförande av EU:s lagstiftning om avfall skulle spara 72 miljarder euro per år, öka sektorns årliga omsättning med 42 miljarder euro och skapa mer än 400 000 jobb fram till 2020[8].

Bekämpning av arbetslösheten och krisens sociala följdverkningar 

Krisen har fått allvarliga och varaktiga effekter på arbetslöshetsnivåerna och den sociala situationen i många delar av Europa. System för socialt skydd har bidragit till att mildra de värsta sociala konsekvenserna av krisen, även om en del av dem nu utsätts för påfrestningar till följd av krisen. Såsom framgår av tabell 2 ökar dock skillnaderna mellan medlemsstaterna. I flera av dem har arbetslöshetsnivåerna ökat kraftigt, och andelen arbetslösa har nått mycket höga nivåer. Arbetslösheten bland ungdomar (med en arbetslöshet på 23,5 % i genomsnitt men 55,9 % och 62,5 % i Spanien respektive Grekland) och den ökande andelen och det ökande antalet långtidsarbetslösa (från 4,1 % 2011 till 4,6 % av arbetskraften under 2012) är särskilt oroande.

Vissa medlemsstater uppvisar dock robusta sysselsättningsresultat. Österrike har den lägsta arbetslösheten i EU, 4,7 % i mars 2013, och landets sysselsättningsgrad totalt sett har ökat något till över 75 %. I Tyskland har arbetslösheten minskat från över 8 % till 5,4 % på bara några få år. I Storbritannien har arbetslösheten totalt sett minskat från 8,2 % 2011 till 7,7 % i februari 2013.

I flera medlemsstater har man genomfört stora arbetsmarknadsreformer, ibland i samråd med arbetsmarknadens parter, som syftar till att förbättra arbetsmarknadens robusthet, införa mer intern och extern flexibilitet, minska segmentering och underlätta övergång mellan olika arbeten. Detta är särskilt fallet i länder som omfattas av program. Verkningarna av sådana reformer torde bli märkbara gradvis. Det är viktigt att dessa reformer tar hänsyn till behovet av att bygga upp rättigheter för framtiden och säkerställa arbetstagarnas anställbarhet.

Med tanke på EU:s demografiska situation måste reformerna också fokuseras på att öka arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor och äldre arbetstagare genom att se till att skatte- och förmånssystemen ger de rätta incitamenten att återuppta och stanna kvar i arbete. Att utveckla förskoleverksamhet och barnomsorg, att bekämpa barnfattigdom och att förebygga avbruten skolgång är viktiga instrument för detta ändamål. Kvalitet, överkomlighet och tillänglighet avseende tillhörande tjänster spelar en avgörande roll.

På kort sikt kommer de offentliga arbetsförmedlingarnas förmåga att hantera det ökande antalet arbetslösa att prövas hårt. Effektivare stöd i arbetssökandet och effektivare utbildningsåtgärder, inbegripet stöd till program för rörlighet, behövs i flera länder. Alla erfarenheter tyder på att individanpassat stöd ger bättre resultat. Ändå har flera medlemsstater med högst arbetslöshet inte vidtagit åtgärder i denna riktning, eller inte vidtagit dem tillräckligt snabbt. Ställda inför allt större krav bör offentliga arbetsförmedlingar sträva efter att öka sin effektivitet och stärka samarbetet sinsemellan.

Den grundläggande rätten till fri rörlighet som fastställs i fördraget ger sysselsättningsmöjligheter. Den fria rörligheten är en av de möjligheter som finns för att överbrygga skillnaderna mellan befintlig kompetens och arbetsmarknadens behov. Rörlighet på arbetsmarknaden är också en anpassningsmekanism i EMU. Kommissionen kommer att bygga vidare på det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures) för att intensifiera och utvidga dess verksamhet, bland annat genom att främja rörlighet för ungdomar.

Tabell 2. Arbetslöshet och antal arbetslösa, övergripande och ungdomar (under 25 år) – mars 2013*

* Mars 2013 eller senast tillgängliga uppgifter

Källa: Europeiska kommissionen

Det behövs också en mer djupgående bedömning av hur man kan tillhandahålla utbildning på ett öppnare och effektivare sätt, hur man kan uppnå en bättre matchning mellan kompetens och tillgängliga jobb och hur man kan förstärka synergieffekterna mellan de olika utbildningsleverantörerna. Andelen ungdomar som slutar skolan i förtid, särskilt i grupper med sämre förutsättningar eller invandrarbakgrund, är fortfarande oacceptabelt hög i flera medlemsstater och möjligheterna till livslångt lärande är inte optimala. Andelen skolavhopp ligger över EU-genomsnittet i MT, ES, PT, IT, RO och UK[9], medan BG, RO, EL, HU och SK har det lägsta deltagandet i livslångt lärande[10]. Dessa problem fanns redan före krisen, men är särskilt oroande nu med hänsyn till vidden av de ekonomiska justeringar som görs och med tanke på att arbetslivet troligen kommer att förlängas. Kompetensglapp och flaskhalsar i många regioner och sektorer är ännu ett exempel på otillräckligheten i vissa utbildningssystem.

Flera medlemsstater har inlett reformer av sina yrkesutbildnings- och fortbildningssystem för att anpassa ungdomars färdigheter och kompetens till arbetsmarknadens behov. Ett antal medlemsstater har lagt grunden till högkvalitativa lärlingsutbildningar och varvade yrkesutbildningar (EL, ES, IT, LV, PT, SK), men processen är fortfarande i inledningsskedet och kommer att kräva nära samarbete med arbetsmarknadens parter för att bli framgångsrik. Andra har inlett reformer för att öka effektiviteten i sina system för högre utbildning för att minska avhoppen och för att anpassa systemen till arbetsmarknadens behov (AT, IT, PL), och de använder i allt större utsträckning innovativa resultatbaserade finansieringsmodeller för att uppnå dessa mål (CZ, HU, SK, UK).

Ungdomar har drabbats särskilt hårt av den ökade arbetslösheten. Betydande ansträngningar har inletts på EU-nivå för att stödja nationella och regionala strategier (ruta 5).

Ruta 5. Genomförande av EU:s ungdomsgaranti

På kommissionens förslag har medlemsstaterna enats om att införa en ungdomsgaranti för att erbjuda alla ungdomar under 25 år en bra anställning, fortsatt utbildning, en lärlings- eller praktikplats inom fyra månader efter att de har blivit arbetslösa eller avslutat formell utbildning.

Finland har infört en garanti som erbjuder alla ungdomar under 25 år (under 30 för nyutexaminerade) ett arbete, en praktikplats, utbildning på arbetsplatsen, en studieplats eller en period i en workshop eller rehabilitering inom tre månader efter att de har blivit arbetslösa. I Österrike finns en jobb- och utbildningsgaranti för ungdomar mellan 19 och 24. Arbetslösa ungdomar erbjuds anställning, målinriktad utbildning eller subventionerad anställning inom sex månader efter det att de registrerats vid den offentliga arbetsförmedlingen. I Sverige har man en modell som ska ge registrerade arbetslösa ungdomar makt över sin egen situation. Aktiviteterna inleds med tre månaders intensivt stöd för att söka jobb, följt av en aktiv matchningsprocess kombinerad med arbetspraktik eller vidareutbildning.

Kommissionen har föreslagit och Europeiska rådet har beslutat att inleda ett ungdomssysselsättningsinitiativ. Inom detta initiativ kommer 6 miljarder euro att göras tillgängliga under nästa budgetperiod (2014–2020) för att stödja ungdomar utan arbete eller studieplats i regioner där ungdomsarbetslösheten är över 25 %. Initiativet kan spela en avgörande roll för att stödja genomförandet av ungdomsgarantin.

Krisens allvarliga sociala konsekvenser leder till ökad fattigdom i flera medlemsstater. Vissa trappar upp sina ansträngningar för att bekämpa fattigdom och social utestängning, men det finns mer att göra för att stärka sociala skyddsnät och få till stånd mer ändamålsenliga och kostnadseffektiva förmåner, bland annat genom bättre målinriktning, administrativ förenkling och ökat utnyttjande av rättigheter. Långtidsarbetslösa bör få hjälp att återknyta kontakten med arbetsmarknaden, och bättre kopplingar mellan socialt bistånd och aktiveringsåtgärder är av avgörande betydelse för detta.

Modernisering av den offentliga förvaltningen

Krisen har visat att brister i den offentliga förvaltningen kan försämra medlemsstaternas förmåga att genomföra en modern reforminriktad ekonomisk och social politik. Behovet av att se över vissa offentliga arbetsförmedlingar och den bristande ekonomisk-analytiska förmågan att utforma och genomföra strukturreformer, förbättra förvaltningen och öka det låga utnyttjandet av EU:s strukturfonder – allt detta visar tydligt att medlemsstaternas offentliga förvaltningar behöver moderniseras.

För att modernisera den offentliga förvaltningen krävs en stärkning av den strategiska utformningen och genomförandet. Ministerier och myndigheter på nationell, regional och lokal nivå bör förbättra sin förmåga att definiera centrala utmaningar, fastställa de viktigaste prioriteringarna för att möta dessa utmaningar, bedöma de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna av interventioner, och utforma lämpliga handlingsplaner med tydliga milstolpar. En samordnad strategi är dock avgörande. För att det inte ska uppstå flera olika strategier för reformering av den offentliga förvaltningen, bör utarbetandet och genomförandet av sådana strategier vara nära samordnat mellan alla berörda avdelningar.

När det gäller att främja sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft är en modern offentlig förvaltning en viktig faktor för att stödja politikens utformning och genomförande. Utvecklingen av en miljö som främjar små och medelstora företag kräver bland annat en minskning av de administrativa bördorna vid bildandet av nya företag och en administrativ ram som främjar innovation. Detta kräver i sin tur att de offentliga myndigheternas administrativa kapacitet stärks och att det finns stödjande nättjänster och modern informationsinfrastruktur.

Kvalificerad personal inom offentlig förvaltning är viktigt, särskilt i kristider med åtföljande knappare offentliga medel. Viktigt är inte bara att kunna locka till sig bra personal utan också att behålla den, så att den offentliga förvaltningen är fortsatt attraktiv. Detta kräver först och främst en gedigen anställningspolitik, befordrings- och karriärsystem, främjande av ledarskap, bland annat genom lärande och utbildning.

Vissa medlemsstater minskar antalet offentliganställda och andra investerar i e-förvaltning för höjd effektivitet och kostnadseffektivitet. Krisen har också blottlagt de negativa ekonomiska konsekvenserna av långsamma och föråldrade rättssystem samt vikten av rättsväsendets kvalitet, oberoende och funktion för att investerarna ska bevara eller återfå förtroendet. Vissa medlemsstater är nu i färd med att se över insolvenslagstiftningen och effektivisera sina domstolssystem (Portugal och Spanien). För andra medlemsstater (Malta, Rumänien, Italien, Slovakien, Ungern, Lettland och Bulgarien) har kommissionen däremot rekommenderat snabbare och mer effektiva åtgärder och/eller åtgärder för att stärka domstolsväsendets oberoende. Det är också nödvändigt att reformera skatteförvaltningen och lagstiftningen för att förbättra skattemoralen och minska förvaltnings- och kontrollkostnader.

Ruta 6. Exempel på aktuella åtgärder för att förbättra skattemoralen och effektivisera skatteförvaltningen

För att förbättra skattemoralen genomför medlemsstaterna både åtgärder för frivillig och tvingande efterlevnad. Blandningen varierar beroende på nationella förhållanden. BE har fyrdubblat påföljderna för skattebedrägeri och skattemyndigheterna har beviljats ökad tillgång till personuppgifter. BG har infört ytterligare e-tjänster och utvidgat kommunikationskanalerna till den nationella skattemyndighetens informationscentral, med ökad användning av information från tredje man. CZ har fortsatt arbetet med skattemyndighetens organisationella rationalisering (med inriktning på en samordnad skattemyndighet) och förbättrat sin riskhanteringskapacitet genom att införa begreppet ”otillförlitliga momspliktiga”. IT har däremot ökat kontrollerna och skärpt påföljderna, samtidigt som man utökat skattebetalarnas informationsplikt. Å andra sidan har landet också vidtagit ett antal förenklingsåtgärder. LT har förbättrat sin efterlevnadsstrategi, ökat hjälpen till skattebetalare men också ökat kontrollerna, särskilt av kontanttransaktioner. SK har förbättrat sin riskhanteringsteknik med fokus på momsbedrägerier och har vidtagit åtgärder för att bekämpa skattefusk genom att över en viss gräns kräva obligatoriska elektroniska betalningar.

4.           Slutsats

Europas kortsiktiga ekonomiska utsikter är fortsatt matta, men många av de åtgärder som nu vidtas av medlemsstaterna hjälper EU ur krisen. Obalanserna i bytesbalansen minskar i euroområdet och bytesbalansen utvecklas mot överskott. Ansträngningar för att återskapa balans i ekonomin måste fortsätta i alla medlemsstater: Underskottsländerna måste stärka sin konkurrenskraft, medan överskottsländer måste undanröja hinder för den inhemska efterfrågans tillväxt.

Strukturreformer bör intensifieras, eftersom det inte handlar om någon vanlig konjunkturnedgång. Det tar dock ofta tid innan fördelarna materialiseras och enligt tidigare erfarenheter kommer sysselsättningen att förändras med viss tidsförskjutning. Aktiva arbetsmarknadsåtgärder är centrala, särskilt för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Den ytterligare tid som föreslås för vissa medlemsstaters finanspolitiska konsolidering bör också användas till att genomföra ambitiösa strukturreformer, för att öka anpassningsförmågan och stimulera tillväxt och sysselsättning. Bekämpandet av ungdomsarbetslösheten är mer brådskande, bland annat bör beslut påskyndas och medel uppbådas. Kommissionens föreslagna ungdomsgaranti har nu antagits av medlemsstaterna och är ett viktigt element som snabbt bör omsättas på nationell nivå. Att slutföra avtalet om nästa fleråriga budgetram, som kommer att tillhandahålla ytterligare och särskilda medel för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, måste också ha hög prioritet.

För att öka investeringsnivåerna särskilt i södra Europa är det viktigt att den finansiella sektorn åter kan slussa sparandet till produktiv verksamhet. EU-institutionernas alla tänkbara sätt och medel, inklusive Europeiska investeringsbanken, bör främja denna insats, särskilt när det gäller små och medelstora företags finansieringsmöjligheter. Lika viktigt för EU-ekonomin är att anta och genomföra den fleråriga budgetramen 2014–2020. Kommissionen uppmanar Europaparlamentet och rådet att utan dröjsmål nå en överenskommelse. Parallellt bör medlemsstaterna påskynda sina förberedelser för nästa fleråriga budgetram, så att EU:s samfinansiering av investeringar och skapande av arbetstillfällen kan starta från och med 2014 och stödja genomförandet av de reformer som efterlyses i de landsspecifika rekommendationerna. För att stärka förtroendet krävs det parallellt snabba framsteg i fråga om bankunionen. På kort sikt måste vi se till att bankernas balansräkningar är tillräckligt kapitaliserade, så att de kan spela sin finansförmedlande roll och bidra till att stärka EU:s tillväxtpotential.

Den europeiska planeringsterminen är nu väl etablerad och främjar en mer samordnad politik i hela EU. Den beaktar varje lands särart men ger samtidigt synergieffekter mellan länderna genom att beakta EU-ländernas ömsesidiga beroende. För förfarandet 2013 har kommissionen intensifierat sina politiska och tekniska kontakter med medlemsstaterna och många medlemsstater har gjort större ansträngningar för att inbegripa de nationella parlamenten, arbetsmarknadens parter och det civila samhället vid utarbetandet av och diskussionen om sina nationella reformprogram. Avgörande för reformprocessens framgång är det nationella ansvarstagandet.

Europas pågående reformvåg kommer att möjliggöra ny, hållbar och sysselsättningsskapande tillväxt. Vi kan inte sänka garden inför dessa utmaningar på nationell nivå och EU-nivå. Strukturreformer står på Europas gemensamma dagordning under de kommande månaderna. Genom att arbeta tillsammans på EU-nivå och nationell nivå kan vi få Europa ut ur den nuvarande krisen och in på en väg med smart och hållbar tillväxt för alla.

Bilaga 1 – Översikt över de landsspecifika rekommendationerna för 2013–2014

Obs! Kommissionens rekommendationer för 2013–2014 lades fram den 29 maj 2013. Cypern, Grekland, Irland och Portugal bör genomföra sina åtaganden enligt EU/IMF-programmen för finansiellt stöd. Läs mer på http://ec.europa.eu/europe2020/index_en.htm.

Bilaga 2 – Översikt över Europa 2020-målen[11]

*Länder som har uttryckt sina nationella mål i förhållande till en annan indikator än EU:s överordnade målindikator.

Medlems-staternas mål || Sysselsättning (i %) || FoU i % av BNP || Mål för utsläppsminskningar (jämfört med 2005 års nivåer)[12] || Förnybar energi || Energieffektivitet[13] || Skolavhopp i % || Högre utbildning i % || Minskning av den andel av befolkningen som löper risk att drabbas av fattigdom eller social utestängning i antal personer

EU:s överordnade mål || 75 % || 3 % || –20 % (jämfört med 1990 års nivåer) || 20 % || 20 % || 10 % || 40 % || 20 000 000

Uppskattning för EU || 73,70–74 % || 2,65–2,72 % || –20 % (jämfört med 1990 års nivåer) || 20 % || i.u. || 10,3–10,5 % || 37,6–38,0 %[14] ||

AT || 77–78 % || 3,76 % || –16 % || 34 % || 31,5 || 9,5 % || 38 % (inklusive ISCED 4a som 2010 låg på ca 12 %) || 235 000

BE || 73,2 % || 3,0 % || –15 % || 13 % || || 9,5 % || 47 % || 380 000

BG || 76 % || 1,5 % || 20 % || 16 % || || 11 % || 36 % || 260 000*

CY || 75–77 % || 0,5 % || –5 % || 13 % || 2,8 || 10 % || 46 % || 27 000

CZ || 75 % || 1 % (endast offentliga sektorn) || 9 % || 13 % || || 5,5 % || 32 % || Hålla antalet personer i riskzonen för fattigdom eller social utestängning på 2008 års nivå (15,3 % av den sammanlagda befolkningen), och sträva efter en minskning med 30 000

DE || 77 % || 3 % || –14 % || 18 % || 251,0 || <10 % || 42 % (inklusive ISCED4 som 2010 låg på 11,4 %) || 320 000 (långtidsarbetslösa)*

DK || 80 % || 3 % || –20 % || 30 % || 17,8 || <10 % || Minst 40 % || 22 000 (personer som lever i hushåll med mycket låg arbetsintensitet)*

EE || 76 % || 3 % || 11 % || 25 % || 6,5 || 9,5 % || 40 % || 61 860 personer som inte längre löper risk att drabbas av fattigdom*

EL || 70 % || 0,67 % || –4 % || 18 % || 27,1 || under 10 % || 32 % || 450 000

ES || 74 % || 2 % || –10 % || 20 % || 121,6 || 15 % || 44 % || 1 400 000–1 500 000

FI || 78 % || 4 % || –16 % || 38 % || 35,9 || 8 % || 42 % (Snäv nationell definition) || 150 000

FR || 75 % || 3 % || –14 % || 23 % || 236,3 || 9,5 % || 50 % || Inget nytt mål för närvarande (målet var giltigt t.o.m. 2012) *

HU || 75 % || 1,8 % || 10 % || 14,65 % || 26,6 || 10 % || 30,3 % || 450 000

IE || 69–71 % || Ca 2– 2,5 % av BNP) || –20 % || 16 % || 13,9 || 8 % || 60 % || 200 000*

IT || 67–69 % || 1,53 % || –13 % || 17 % || 158,0 || 15–16 % || 26–27 % || 2 200 000

LT || 72,8 % || 1,9 % || 15 % || 23 % || || <9 % || 40 % || 170 000

LU || 73 % || 2,3–2,6 % || –20 % || 11 % || || <10 % || 66 % || 6 000

LV || 73 % || 1,5 % || 17 % || 40 % || 5,23* || 13,4 % || 34–36 % || 121 000*

MT || 62,9 % || 0,67 % || 5 % || 10 % || 0,825 || 29 % || 33 % || 6 560

NL || 80 % || 2,5 % || –16 % || 14 % || . || <8 % || >40 % 45 % förväntas 2020 || 93 000*

PL || 71 % || 1,7 % || 14 % || 15,48 % || 96,4 || 4,5 % || 45 % || 1 500 000

PT || 75 % || 3 % || 1 % || 31 % || 22,5 || 10 % || 40 % || 200 000

RO || 70 % || 2 % || 19 % || 24 % || || 11,3 % || 26,7 % || 580 000

SE || Väl över 80 % || Ca 4 % || –17 % || 49 % || 36,7–66,0 || <10 % || 40–45 % || Minskning av andelen kvinnor och män utanför arbetsmarknaden (utom heltidsstuderande), samt andelen långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna till betydligt under 14 % senast 2020

SI || 75 % || 3 % || 4 % || 25 % || || 5 % || 40 % || 40 000

SK || 72 % || 1,2 % || 13 % || 14 % || 16,2 || 6 % || 40 % || 170 000

UK || Inget mål i det nationella reformprogrammet || Inget mål i det nationella reformprogrammet || –16 % || 15 % || 177,6 || Inget mål i det nationella reformprogrammet || Inget mål i det nationella reformprogrammet || Befintliga kvantitativa mål i lagen om barnfattigdom (2010)

HR[15] || 59 % || 1,4 % || +26 % || 20 % || || 4 % || 35 % || 100 000

[1]               Först EFSM och EFSF och därefter ESM.

[2]               I december 2012 lade kommissionen fram en omfattande handlingsplan för att bekämpa skattebedrägeri och skatteundandragande på europeisk och global nivå. http://ec.europa.eu/taxation_customs/taxation/tax_fraud_evasion/index_en.htm

[3]               COM(2013) 150.

[4]               Obalanser för dessa länder har identifierats på detta område inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

[5]               Under 2013 har medlemsstaterna börjat få nya intäkter från utaktionering av utsläppsrätter. Dessa intäkter kan användas för finansiering av innovativa projekt som främjar låga koldioxidutsläpp.

[6]               Se http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/economic_paper/2012/pdf/ecp_456_en.pdf

[7]               Två medlemsstater har inte anmält sina vägledande energieffektivitetsmål enligt kraven i artiklarna 3 och 24 i direktivet om energieffektivitet (2012/27/EU), och nio medlemsstater har lämnat ofullständiga meddelanden.

[8]               Se http://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/study%2012%20FINAL%20REPORT.pdf

[9]               Se http://ec.europa.eu/europe2020/pdf/themes/21_early_school_leaving.pdf

[10]             Se http://ec.europa.eu/europe2020/pdf/themes/22_quality_of_education_and_training.pdf

[11]             De nationella målen i de nationella reformprogrammen från april 2013.

[12]             De nationella mål för utsläppsminskningar som uppställs i beslut 2009/406/EG (eller ”beslutet om fördelning av insatserna”) avser de utsläpp som inte omfattas av utsläppshandelssystemet. De utsläpp som omfattas av utsläppshandelssystemet kommer att minskas med 21 % jämfört med 2005 års nivåer. Den motsvarande totala utsläppsminskningen kommer att vara –20 % jämfört med 1990 års nivåer.

[13]             Energieffektivitetsdirektivet 2012/27/EU anger i artikel 3.1 a att Europeiska unionens energianvändning 2020 inte ska vara högre än 1 474 Mtoe primärenergianvändning eller 1 078 Mtoe slutlig energianvändning. Alla medlemsstater utom två (Tjeckien och Luxemburg) har fastställt sina mål till den 30 april 2013, men alla har inte uttryckt målen i primär och slutlig energianvändning såsom krävs enligt direktivet. Detta förklarar varför data saknas för vissa medlemsstater och för uppskattningen på EU-nivå. Tabellen visar bara den primära energiförbrukningen 2020 uttryckt i Mtoe. * anger att målet är preliminärt.

[14]             Beräkningen omfattar inte ISCED 4 (Tyskland och Österrike).

[15]             Kroatien har lämnat en förteckning över preliminära nationella mål för 2020. Eftersom målen är preliminära har de inte inkluderats i uppskattningarna för EU.