13.9.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 277/137

—

Kommittén noterar att utmaningen på högspänningsområdet är att till en rimlig kostnad och på ett effektivt sätt överföra förnybar elektricitet från kraftkällor till lands eller till havs till regionerna med de största energibehoven, och att man på låg- och mellanspänningsområdet måste skapa den infrastruktur som krävs för de många nya decentraliserade inmatningsanläggningarna.

—

Kommittén framhåller behovet av att det utgår en otvetydig politisk signal från kommissionen till medlemsstaterna, näringslivet, banksektorn och partner över hela världen om att vi inte kommer att vika av från den väg som vi nu har beträtt, vägen mot en större andel förnybar energi i framtidens energimix, och att detta också är lönsamt, särskilt för privata investeringar.

—

För att uppnå EU:s mål för 2020 borde man, såsom kommittén redan efterlyst i tidigare yttranden (CdR 160/2008 fin, CdR 8/2009 fin, CdR 244/2010 fin, CdR 312/2010 fin, CdR 7/2011 fin och CdR 104/2011 fin), ge större stöd till utbyggnad av smarta nät på lokal och regional nivå. Slutanvändarpriserna måste baseras på produktion och efterfrågan inom ramen för ett system med datorstödd belastningsstyrning, i syfte att stimulera en sparsam energiförbrukning och uppnå en bättre överensstämmelse mellan den decentraliserade energiproduktionen och den decentraliserade energiförbrukningen.

—

Kommittén anser att man måste undersöka om det inte vore mildare och därmed lämpligare att utarbeta mindre detaljerade riktlinjer för nationella beslutsfattare. Kommissionen skulle på så sätt ge medlemsstaterna ett så brett beslutsutrymme som möjligt när det handlar om att konkret involvera de strukturer som redan finns. Detta gäller i lika hög grad medlemsstaternas, eventuellt federala, myndigheter för fysisk planering, plangodkännande och beviljande som de regionala grupper som redan finns inom ramen för det tredje paketet för den inre marknaden. I princip borde man prioritera institutioner som redan bedriver framgångsrik verksamhet, i stället för att skapa nya strukturer.

Föredragande

Heinz LEHMANN (DE–PPE), ledamot av Sachsens delstatsparlament

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om riktlinjer för transeuropeiska energiinfrastrukturer och om upphävande av beslut nr 1364/2006/EG

COM(2011) 658 final – 2011/0300 (COD)

1.

Regionkommittén ställer sig positiv till att förordningen syftar till en fullständig integration av den inre marknaden för energi, som ska leda till att ingen medlemsstat och ingen region är isolerad från det europeiska nätet. Integrationen ska leda till försörjningstrygghet och solidaritet mellan medlemsstaterna och till att principerna för hållbar utveckling och miljöskydd respekteras. Detta är en viktig förutsättning för att man ska kunna minska utsläppen av växthusgaser med 20 %, förbättra energieffektiviteten med 20 % och öka andelen förnybar energi i den slutgiltiga energiförbrukningen med 20 % till 2020.

2.

Kommittén betonar initiativets avgörande betydelse. Det ska leda till energitrygghet genom att man använder alla tekniska möjligheter, framför allt utveckling av transport- och distributionssystem, samt alla befintliga och framtida energikällor samtidigt som man utnyttjar alla tillgängliga stödmedel.

3.

Kommittén förväntar sig att detta förslag bidrar till en smart, hållbar och inkluderande tillväxt och leder till avgörande fördelar för hela Europeiska unionen när det gäller konkurrenskraft samt ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

4.

Kommittén ställer sig positiv till att man i syfte att snabbare uppnå infrastrukturmålen för perioden fram till och efter 2020 fastställer ett begränsat antal prioriterade transeuropeiska korridorer och områden för el- och gasnät samt transportinfrastruktur för olja, naturgas, koldioxid och biometan (renad biogas från biogasanläggningar) där det finns störst anledning till åtgärder på EU-nivå. Genom att förenkla och korta ned tillståndsförfarandena, öka acceptansen genom att involvera allmänheten i ett tidigt stadium, underlätta regleringen av projekt, fördela kostnaderna på ett rättvist och nyttobaserat sätt (vilket skapar bättre överensstämmelse mellan avkastning och risker) och tillhandahålla nödvändigt marknadsbaserat och direkt finansiellt EU-stöd bidrar man på ett hållbart sätt till att påskynda projekt av allmänt intresse.

5.

Kommittén påminner om att det gemensamma europeiska energinätet måste uppfylla högre säkerhetsnormer. Man måste framför allt se till att cyberattacker eller fysiska angrepp inte kan hota försörjningstryggheten i Europa eller inverka negativt på medlemsstaternas ekonomiska prestationsförmåga.

6.

Kommittén konstaterar att var och en av EU:s medlemsstater för närvarande har en energimix som grundar sig på de geografiska, geologiska, tekniska och energipolitiska förhållandena och på de nationella behoven. Energimixen består dels av en grundläggande energiförsörjning, som hittills framför allt har utvunnits ur fossila, nukleära och till viss del förnybara energikällor (vattenkraft och fast biomassa), dels av en varierande försörjning, däribland ett antal flexibla fossila bränslen och en del väderberoende förnybara källor som i dag är föremål för fluktuationer. För att de klimatmål som man har kommit överens om ska uppnås, måste man framför allt förbättra energieffektiviteten, minska förbrukningen av värmeenergi och drivmedel (som inte beaktas i primärenergibalansen) samt öka de förnybara källornas andel av den sammanlagda energiproduktionen. De naturliga svängningar som detta leder till måste jämnas ut genom en rad åtgärder, t.ex. genom att man moderniserar de befintliga kraftverken, bygger nya och mycket flexibla gaskraftverk med kraftvärmeproduktion, utökar pumpmagasinens eller annan lagringstekniks kapacitet samt förbereder och utvecklar de befintliga systemen för överföring och distribution. Alla nivåer i nätstrukturen behöver moderniseras. Medan man på låg- och mellanspänningsområdet måste skapa den infrastruktur som krävs för de många nya decentraliserade inmatningsanläggningarna, är utmaningen på högspänningsområdet att till en rimlig kostnad och på ett effektivt sätt överföra den förnybara elektriciteten från kraftkällor till lands eller till havs till regionerna med de största energibehoven.

7.

För att skapa energitrygghet i medlemsstaterna måste man välja en lösning som bygger på modernisering, fortsatt utnyttjande och utbyggnad av befintliga konventionella och alternativa kommersiella energikällor, eftersom dessa är av avgörande betydelse för att elenergisystemen ska fungera stabilt, t.ex. på lokal och nationell nivå.

8.

Kommittén bekräftar att man här framför allt måste diskutera om man ska pröva mer effektiv överförings- och lagringsteknik, använda informations- och kommunikationsteknik och stimulera utarbetandet av kommunala och regionala energiplaner.

9.

Kommittén konstaterar att också naturgas under de kommande årtiondena kan spela en viktig roll i Europa för att jämna ut svängningarna i elproduktionen. För att detta ska kunna ske måste man diversifiera gasimporten, bygga ut produktionen av gas från konventionella och icke-konventionella källor i EU:s medlemsstater samt produktionen av biometan (renad biogas) i biogasanläggningar, komplettera gasnäten med rörledningar för längre avstånd och skapa större lagringskapacitet. En förutsättning för driften av ytterligare gaskraftverk med regleringskapacitet är att gasledningsinfrastrukturen blir mer effektiv i de medlemsländer där naturgas är en viktig energibärare.

10.

Kommittén erkänner att det även under en överskådlig framtid kommer att behövas en andel fossila bränslen i den europeiska energimixen, även om denna andel bör fortsätta att minska. Teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS-teknik) kan under tiden bidra till att begränsa koldioxidutsläppen, men det förutsätter att den kan utvecklas till ett tekniskt genomförbart system som kan drivas till rimlig kostnad och med tillförlitlig säkerhet. Det krävs emellertid fortfarande mer forskning och utveckling vad gäller de praktiska testerna, särskilt när det gäller de tekniska och ekonomiska aspekterna samt tillhörande miljöpåverkan. För att ett gränsöverskridande nätverk för koldioxidtransport ska kunna utvecklas bör dock åtgärder vidtas omedelbart på europeisk nivå.

11.

Kommittén framhåller att EU har enats om klimatmål vars genomförande kräver stora insatser av alla medlemsstater. En av dessa insatser är att de ska bygga upp en så smart energiinfrastruktur som möjligt. Man måste inte bara integrera en mängd små producenter av elektricitet från förnybara källor i de befintliga näten och utveckla intelligenta distributionsnät som kan hantera balansen mellan tillgång och efterfrågan på ett decentraliserat sätt samt bygga ut och främja sammankopplingar till andra länder med energiresurser för att öka produktionen av el från förnybara energikällor, utan medlemsstaternas infrastruktur måste också kopplas samman på ett effektivt och framför allt flexibelt sätt. Kommissionen tog upp denna idé för flera år sedan med TEN-E.

12.

Kommittén erkänner att medlemsstaterna vid sidan av detta har utarbetat nationella planer för att öka de förnybara energiformernas andel i energiproduktionen och antagit lagar för detta. Sedan EU:s tredje energipaket trädde i kraft har dessutom en rad transnationella institutioner och grupper börjat bedriva ett framgångsrikt samarbete med varandra.

13.

Kommittén konstaterar att det trots dessa strukturer som har vuxit fram uppstår svårigheter i vissa gränsöverskridande energiprojekt, som beror på den nationella infrastrukturens beskaffenhet, de specifika energipolitiska prioriteringarna eller skillnaderna i ansvarsområden. Denna brist på kompatibilitet har lett till tidsförluster i samband med planering, finansiering och anläggning av TEN-E-projekt.

14.

Kommittén konstaterar att kommissionen med förslaget till förordning vill se till att dessa fall av bristfällig kompatibilitet så tidigt som möjligt identifieras och så snabbt som möjligt övervinns i det föreslagna samordningsförfarandet. Kommissionens förordning syftar till att driva på ett visst antal gränsöverskridande nyckelprojekt och nationella projekt med stor gränsöverskridande verkan, som kan ses som byggstenar i det framtida europeiska överföringsnätet med hög kapacitet.

15.

Kommissionen erkänner att den mycket mer omfattande uppgiften att förbereda de nationella näten för framtidens energiförsörjning fortfarande ligger i medlemsstaternas händer och endast indirekt påverkas av förordningen. Detta tillvägagångssätt grundar sig på artiklarna 170–172 i EUF-fördraget. Detta innebär att subsidiaritetsprincipen visserligen berörs men inte överträds eftersom det handlar om ett begränsat antal projekt av gränsöverskridande betydelse.

16.

Kommittén framhåller fördelen att det vid sidan av att det utarbetas en europeisk masterplan för gränsöverskridande energinät utgår en otvetydig politisk signal från kommissionen till medlemsstaterna, näringslivet, banksektorn och partner över hela världen om att vi inte kommer att vika av från den väg som vi nu har beträtt, vägen mot en större andel förnybar energi i framtidens energimix, och att detta också är lönsamt, särskilt för privata investeringar.

17.

Kommittén konstaterar att kommissionen som rättsinstrument föreslår en till alla delar bindande förordning med omedelbar verkan för alla medlemsstater. Regionkommittén anser att detta är rimligt med tanke på att man önskar snabba på tillståndsförfarandena.

18.

Kommittén påminner dock om att en förenkling av tillståndsförfarandena för infrastrukturprojekt potentiellt sett kan innebära ett kraftigt ingrepp i medlemsstaternas planeringsrätt och i allmänhetens och berörda parters rätt att delta. Delstaternas konstitutionellt förankrade befogenheter i federala system när det handlar om att genomföra och utforma planerings- och tillståndsförfaranden måste också beaktas vid projekt av gemensamt intresse. Kommittén anser inte att samtliga detaljföreskrifter i kapitel III verkligen kan betraktas som ”riktlinjer” eller ”huvudlinjer” i de transeuropeiska näten i den mening som avses i artikel 171 i EUF-fördraget och på så sätt som en faktiskt nödvändig minimiharmonisering av de nationella förvaltningsförfarandena.

19.

Kommittén anser att man i detta sammanhang måste undersöka om det inte vore mildare och därmed lämpligare att utarbeta mindre detaljerade riktlinjer för nationella beslutsfattare. Kommissionen skulle på så sätt ge medlemsstaterna ett så brett beslutsutrymme som möjligt när det handlar om att konkret involvera de strukturer som redan finns och att underlätta och främja sammankopplingar när en medlemsstat har resurser att öka produktionen av el från förnybara energikällor. Detta gäller i lika hög grad medlemsstaternas, eventuellt federala, myndigheter för fysisk planering, plangodkännande och beviljande som de regionala grupper som redan finns inom ramen för det tredje paketet för den inre marknaden. I princip borde man prioritera institutioner som redan bedriver framgångsrik verksamhet, i stället för att skapa nya strukturer.

20.

Kommittén ställer sig kritisk till de alltför preskriptiva tidsfristerna i förvaltningsförfarandet. Framför allt vid projekt av gemensamt intresse måste kvalitet få gå före snabbhet. Vid sidan av försörjningstryggheten kommer kvaliteten på projekt av gemensamt intresse att ha en inte alltför obetydlig inverkan på de slutliga konsumentpriserna. Inte bara investerarnas intressen utan även kostnaderna för de lokala små och medelstora företagen och för medborgarna är en viktig lokaliseringsfaktor.

21.

Kommittén anser att de problem som uppstår vid planering och genomförande av projekt av allmänt intresse borde behandlas nedifrån och upp, dvs. enligt subsidiaritetsprincipen, och att alla alternativ ska granskas noggrant. Endast om de lokala, regionala, nationella eller multinationella myndigheterna inte kan nå en överenskommelse i tid borde den europeiska projektsamordnaren börja agera. I det förflutna har det hänt att det har varit till hjälp att koppla in en europeisk samordnare. Det faktum att det finns en europeisk samordnare som kan hjälpa till att lösa svåra enskilda fall verkar inte i sig strida mot subsidiaritetsprincipen. Utnämning och eventuell mandatförlängning bör dock ske på grundval av ett gemensamt beslut av rådet och Europaparlamentet.

22.

Vi stöder idén om att inrätta en nationell tillståndsmyndighet som enda kontaktställe. Frågan om integrerad eller samordnad reglering ska tillämpas i tillståndsförfarandet bör överlåtas till medlemsstaterna.

23.

Vi stöder förordningens förslag om en gränsöverskridande kostnadsfördelning där byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) deltar. Detta gäller också de nationella tillsynsmyndigheternas skyldighet att skapa incitament för investeringar i projekt av gemensamt intresse genom avgifter. Dessa incitament bör stå i proportion till riskerna.

24.

Kommittén anser att det är viktigt att man regelbundet ser över förteckningen över projekt av allmänt intresse och anpassar den till de nya kraven.

25.

Kommittén noterar uttryckligen att arbetet med att skapa de tekniska förutsättningarna för att vi ska kunna uppnå våra ambitiösa energi- och klimatmål endast kommer att krönas med framgång om vi arbetar tillsammans med människorna – aldrig mot dem. Därför ställer vi oss klart positiva till att medborgare samt lokala och regionala myndigheter på ett tidigt stadium informeras, involveras och görs delaktiga.

26.

Kommittén framhåller att övergången mot koldioxidfattig elproduktion förutsätter att nätstrukturerna ses över. Medan man i hög grad kan integrera de nya små inmatningsanläggningarna och den smarta förvaltningen av dem i låg- och mellanspänningsnäten utan ingrepp som ändrar landskapsbilden, måste man bygga nya sträckningar för att slutföra de nya europeiska högspänningsmotorvägarna. Man bör prioritera sträckningar som gör det möjligt att öka sammankopplingarna med de medlemsstater som kan garantera en högre produktion av el från förnybara energikällor. Eftersom det i slutändan är elkunden som får bära kostnaderna för anläggningen av dessa system är det viktigt att det tekniska genomförandet av dem utformas på ett så smart och effektivt sätt som möjligt. Till detta hör också att man minimerar inverkan på landskapet. Detta samband måste förklaras för människorna så tidigt och så grundligt som möjligt.

27.

Kommittén anser att de nationella regeringarna måste skapa incitament som på ett rättvist sätt kan kompensera de återstående ingreppen för medborgarna och för de lokala och regionala myndigheterna. Erfarenheterna i kommuner som i det förflutna har påverkats av nya anläggningsprojekt av denna storlek har visat att det är viktigt att det råder öppenhet och att den projektansvariga har en ständig kontaktperson på plats för att planeringen och anläggningsarbetet ska förlöpa enligt plan.

28.

Kommittén framhåller att den handbok som ska utarbetas är ett viktigt hjälpmedel för att informera medborgarna om fördelarna med att utveckla infrastruktur och smarta nät med avseende på försörjningstrygghet, minskade utsläpp av växthusgaser och energieffektivitet. I denna information får man inte förtiga nackdelarna. Endast fullständig och öppen information kan ge allmänheten möjlighet att förstå vidden av utmaningen och därmed skapa större acceptans för eventuella negativa effekter. Informationen måste vara anpassad till den enskilda situationen och ge de medborgare som påverkas relevanta upplysningar.

29.

Kommittén anser att det vid sidan av den materiella ersättningen för de medborgare, lokala och regionala myndigheter som drabbas särskilt hårt av genomförandet av projekten måste finnas en offentlig redogörelse för de försiktighetsåtgärder som har vidtagits och en samhällsekonomisk och miljörelaterad konsekvensbedömning. Öppenhetsoffensiven och ett rättvist utjämningssystem är nödvändiga förutsättningar för att en snabbare utbyggnad av framtidens energinät ska vinna acceptans.

30.

Enligt kommissionens uppfattning har de hittillsvarande finansieringsinstrumenten för TEN-E inte varit tillräckligt framgångsrika. De borde bytas ut mot Fonden för ett sammanlänkat Europa. Av de 50 miljarder euro som har avsatts i infrastrukturförordningen för den fleråriga budgetramen går 9,1 miljarder till energiområdet under sjuårsperioden. Därmed kan medel avsättas till studier och finansieringsinstrument för el-, gas- och koldioxidprojekt, och bidrag utan återbetalningsplikt kan gå till el- och gasprojekt som gynnar försörjningstrygghet, solidaritet och innovation, inte är kommersiellt lönsamma enligt affärsplanen och är föremål för beslut om gränsöverskridande kostnadsfördelning. Dessutom skulle också smarta nät och mätutrustning samt koldioxidprojekt som inte kan bevisas vara kommersiellt lönsamma kunna få bidrag utan återbetalningsplikt.

31.

Kommittén välkomnar att Fonden för ett sammanlänkat Europa lägger större tonvikt på energimässigt viktiga men kommersiellt sett mindre attraktiva infrastrukturprojekt. Ett framgångsrikt genomförande av sådana projekt skulle i hög grad bidra till fullbordandet av EU:s inre marknad och till försörjningstryggheten.

32.

Kommittén anser att Europeiska kommissionen ur ett energipolitiskt perspektiv skickar ut helt fel signaler med tanke på att de flesta av de tolv prioriterade infrastrukturprojekten inom ramen för Fonden för ett sammanlänkat Europa avser gas- och oljeledningar som kräver investeringar med lång avkastningstid, eftersom det hittills inte har framförts några övertygande argument för hur prioriteringen av fossila energikällor kan ligga i linje med EU:s mål för 2020 och de mer långtgående klimatskyddsmålen för 2030 och 2050.

33.

För att uppnå EU:s mål för 2020 och en snabbare utbyggnad av de stora överföringsnäten borde man, såsom kommittén redan efterlyst i tidigare yttranden (CdR 160/2008 fin, CdR 8/2009 fin, CdR 244/2010 fin, CdR 312/2010 fin, CdR 7/2011 fin och CdR 104/2011 fin), ge större stöd till utbyggnad av smarta nät på lokal och regional nivå. Slutanvändarpriserna måste baseras på produktion och efterfrågan inom ramen för ett system med datorstödd belastningsstyrning, i syfte att stimulera en sparsam energiförbrukning och uppnå en bättre överensstämmelse mellan den decentraliserade energiproduktionen och den decentraliserade energiförbrukningen. Även om energiskatter utgör ett av de instrument som medlemsstaterna kan använda för att bekämpa klimatförändringarna, i enlighet med rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, anser ReK att möjligheten att införa en skattedifferentiering inte får begränsas till regionerna utan även bör omfatta de lokala myndigheterna, som också erkänns som fullvärdiga aktörer i den hållbara utvecklingen i EU. I synnerhet i de medlemsstater där de deltar i utvecklingen av smarta nät för att stärka försörjningstryggheten, minska utsläppen av växthusgaser och förbättra energieffektiviteten bör dessa myndigheter kunna fastställa allmänna energiskattesatser som skiljer sig från den nuvarande nationella nivån, förutsatt att konkurrerande energikällor fortsätter att behandlas lika och att skatteskillnaderna inte hindrar den inre marknadens funktion och handeln med energiprodukter inom EU.

34.

Med tanke på att förnybar energi måste integreras på marknaden ser kommittén med mycket stor oro på att pumpkraftverk (eller andra tekniska lösningar) utesluts från finansiering genom Fonden för ett sammanlänkat Europa. Sådana kraftverk har central betydelse vid utjämningen av vind- och solenergi, där stora svängningar förekommer, eftersom de gör det möjligt att lagra förnybar energi.

35.

Kommittén beklagar att de finansieringsinstrument som kommissionen ställer till förfogande efter 2014 ännu inte har utformats i detalj. Valet av instrument bör ske med beaktande av mervärdet. De bör utgöra ett komplement till de bidrag utan återbetalningsplikt som hittills har funnits, och de bör fungera som en konsekvent och enhetlig finansieringsram för nätsektorerna järnväg, energi och telekommunikationer som bygger på erfarenheter från finansieringsinstrumentet med riskdelning (Risk Sharing Finance Facility, RSFF), lånegarantiinstrumentet (Loan Guarantee Instrument) och Margueritefonden.

36.

Kommittén noterar att finansieringen enligt planerna ska ske genom såväl instrument för egenkapital och riskkapital som andra skuldinstrument. Till dessa hör garantier för intermediärer som sedan tillhandahåller finansiering till mottagare med finansieringssvårigheter, samt riskdelning med finansinstitut i syfte att öka mängden tillgänglig finansiering. Projektobligationer omfattas också.

37.

När det gäller konsekvensanalysen godtar kommittén kommissionens uppfattning att de föreslagna finansieringsinstrumenten inte skulle orsaka någon snedvridning av finansmarknaden, eftersom de är omsättningsbara men inte kan få tillräcklig finansiering via marknaden i det enskilda fallet.

38.

Kommittén konstaterar att detta i viss mån står i strid med artikel 15 i förordningen, där finansieringsproblem inte anges som ett kriterium för tillgång till finansieringsinstrument.

39.

ReK ser i princip positivt på att upp till 20 % av den tillgängliga budgeten under planeringsperioden ska avsättas till riskdelning och instrument för eget kapital i Fonden för ett sammanlänkat Europa. Därigenom utvidgas finansieringsmöjligheterna, om utformningen är lämplig, och man främjar företagens egenansvar, i motsats till om man använder bidrag utan återbetalningsplikt. Man måste dock se till att stränga kriterier används både i den projektspecifika kostnads- och nyttoanalysen och i värderingen av den kommersiella bärkraften i projekten av gemensamt intresse.

40.

Kommittén ställer sig den kritiska frågan om lämpligheten i de föreslagna finansinstrumenten för utbyggnaden av energinät.

41.

ReK påpekar att kriterierna för beviljande av stöd från Fonden för ett sammanlänkat Europa behöver justeras så att man ser till att de yttersta randområdena kan få tillgång till finansiering av projekt som syftar till att göra dessa områden mer oberoende på energiområdet.

42.

Kommittén noterar att en pilotfas planeras för projektobligationsinitiativet under 2012–2013 under överinseende av EIB. Det kommer att gälla projekt vilkas planering inom ramen för TEN-E-riktlinjerna redan har kommit långt. Kommissionen väntar sig i sin konsekvensanalys att bara ett enda energiprojekt kommer att kvalificera sig i pilotfasen.

43.

Kommittén håller med rådet för europeiska tillsynsmyndigheter inom energiområdet (CEER) om att projektobligationer för investeringar i befintliga nät endast kan användas i begränsad utsträckning på grund av avgränsningssvårigheterna. För offshorekopplingar och gränsöverskridande anslutningsvägar skulle de kunna vara ett lämpligt instrument.

44.

Kommittén påminner om att denna typ av projektfinansiering fortfarande är ovanlig bland systemoperatörerna. Därmed kan det dröja en tid innan den nya tillgångsklassen accepteras av investerarna. Genom att välja projekt som bygger på tillförlitliga beräkningar bör kommissionen och EIB sträva efter att skapa förtroende hos potentiella investerare. Målet måste vara att uppnå ett högt kreditbetyg (investment grade) så att obligationerna blir intressanta också för stora institutionella investerare.

45.

Kommittén noterar att det om man ser till användningen av budgetmedel i princip är positivt att finansieringsinstrument kommer till användning som ett komplement till icke återbetalningspliktiga bidrag. Man måste dock se till att endast finansiera sådana projekt som verkligen behövs, som alltså är nödvändiga och som dessutom bevisligen inte är kommersiellt lönsamma. Man bör under inga omständigheter ge ”för mycket” stöd till bärkraftiga projekt så att privat finansiering trängs undan. Framför allt borde endast projekt som baserar sig på tillförlitliga beräkningar ges oprioriterade lån. Man får under inga omständigheter skapa en konstgjord marknad som hålls vid liv endast med finansiering från EU och hela tiden måste förses med nya medel för att inte hamna på obestånd. Under pilotfasen måste man regelbundet kontrollera om det inte finns alternativa stödmetoder som skulle vara gynnsammare för samhällsekonomin. Man skulle kunna överväga ett konsortium för finansiering i stället för de planerade obligationerna.

46.

Kommittén betonar att finansieringen av utbyggnaden av sådan energiinfrastruktur som erkänns vara akut nödvändig även i fortsättningen i första hand måste vara en uppgift för företagen. Det är EU:s och medlemsstaternas uppgift att stödja infrastrukturåtgärder och skapa de nödvändiga ramvillkoren för marknadens aktörer. För att bemöta de tvivel som finns när det gäller omfånget på de nödvändiga sammanlagda investeringarna bör kommissionen ta på sig uppgiften att ta fram konkreta bedömningar. Under alla omständigheter måste rimliga nätavgifter garantera att det kapital som investeras ger en marknadsmässig avkastning.

47.

Kommittén stöder kommissionens planer på att snabbare slutföra projekt av gemensamt intresse genom ett smidigare tillståndsförfarande som samordnas av en enda nationell myndighet, under förutsättning att de nationella planeringsförfarandena ges nödvändigt utrymme i processerna. Särskilt viktiga projekt kan därför tilldelas prioritetsstatus. I centrum för förslaget till förordning står frågorna om förfaranden och organisation.

48.

Kommittén konstaterar att det hade varit konsekvent att anpassa de materiella standarder som är kopplade till projekten av gemensamt intresse till denna prioritetsstatus. I sin nuvarande form innebär förslaget till förordning inte någon verklig förenkling. Med tanke på kraven i EU:s livsmiljödirektiv och ramdirektivet för vatten bör projekten visserligen vara av övervägande allmänt intresse. Detta får emellertid inte påverka de materiella förutsättningarna i ovan nämnda bestämmelser. I detta avseende är förslaget till förordning ambivalent. Kravet på ett yttrande från kommissionen i enlighet med artikel 6.4 i livsmiljödirektivet 92/43/EG kvarstår, även om kommissionen måste upprätta en förteckning över projekt av gemensamt intresse. Detta tycks vara en onödig fördubbling av kontrollen.

49.

Kommittén konstaterar att ansvaret för att förenkla förfarandena – med tanke på de tidsfrister som åläggs för tillståndsförfarandena – framför allt vilar på de nationella eller regionala tillståndsgivande myndigheterna, som ska anpassa sina administrativa rutiner för att kunna hantera projekt med prioritetsstatus medan de materiella standarder som EU fastställt däremot i stor utsträckning behålls. Kommissionen borde i nära samarbete med tillståndsmyndigheterna utarbeta praktiska förslag om hur dessa projekt ska genomföras, där hänsyn tas till de praktiska kraven på effektiva och överskådliga förfaranden. Förslaget förespeglar därigenom ett smidigare förfarande utan att erbjuda något verkligt stöd för att uppnå detta.