52006DC0248

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 29.5.2006

KOM(2006) 248 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET SAMT EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

EU:S FÖRBINDELSER MED ÖARNA I STILLAHAVSOMRÅDET – EN STRATEGI FÖR ETT STÄRKT PARTNERSKAP {SEK(2006) 642}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET SAMT EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

EU:S FÖRBINDELSER MED ÖARNA I STILLAHAVSOMRÅDET –EN STRATEGI FÖR ETT STÄRKT PARTNERSKAP

1. Inledning

EU och AVS-länderna i Stillahavsområdet[1] kan se tillbaka på över 30 år av samarbete inom ramen för AVS–EG-partnerskapet. Dessa långvariga förbindelser bygger på en gemensam historia, gemensamma värderingar, ekonomiskt samarbete och handelssamarbete. I dag ger den utveckling som skett hos båda partnerna anledning att förnya detta partnerskap och fastställa en heltäckande strategi gentemot AVS-länderna i Stillahavsområdet. Det finns starka skäl att lägga fram denna strategi, den första EU-strategi som någonsin utarbetats för Stillahavsområdet.

För EU utgör det reviderade Cotonouavtalet och Europeiskt samförstånd om utveckling – en trepartsförklaring som antagits gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen – en ny bas och drivkraft för förbindelserna mellan EU och Stillahavsområdet. Den politiska dimensionen i samarbetet mellan EU och AVS-länderna har stärkts genom Cotonouavtalet, som möjliggjort en intensifierad politisk dialog med partnerna. I Europeiskt samförstånd lyfter man fram bekämpandet av fattigdom inom ramen för en hållbar utveckling som det främsta målet, med beaktande av vikten av en konsekvent politik för utveckling, skapandet av synergieffekter mellan såväl intern som extern politik på olika områden och målen för EU:s yttre åtgärder. I Parisdeklarationen om biståndseffektivitet som antogs i mars 2005 bekräftas åtagandena att harmonisera och anpassa biståndspolitiken och ställs det upp specifika mål fram till 2010.

När det gäller Stillahavsområdet står AVS-länderna idag inför ett antal betydande utmaningar i form av utsatthet, fattigdom och svagt styre. AVS-länderna i Stillahavsområdet förbises alltför ofta, eftersom deras sammanlagda befolkning understiger 10 miljoner, varav över hälften bor i Papua Nya Guinea. I december 2005 ratificerades Cotonouavtalet av Östtimor, som därmed blev det näst största AVS-landet i Stillahavsområdet till befolkningen sett. AVS-länderna i Stillahavsområdet är demokratier, med Tonga som enda undantag. De kännetecknas av en exceptionell kulturell mångfald, som bör bevaras.

Samtidigt har regionen betydande naturresurser (fisk, timmer, jordbruksprodukter, olja, gas och mineraler). Regionen har viktiga intressen att bevaka när det gäller arbetet för att lindra verkningarna av klimatförändringen. Den hyser en mycket rik biologisk mångfald (bland annat uppskattas Papua Nya Guinea ha fem gånger så många fiskarter som hela den västindiska regionen tillsammans). Många viktiga internationella aktörer som Kina, Japan och Förenta Staterna håller på att öka sin närvaro i regionen.

Samarbetet i Stillahavsregionen gavs dessutom ny kraft under 2005 då planen för Stillahavsområdet (Pacific Plan) antogs av alla 16 medlemmar i Stillahavsforumet (Pacific Islands Forum), nämligen 14 AVS-länder i Stillahavsområdet[2], Australien och Nya Zeeland. Detta innebär ett viktigt och ambitiöst steg för samarbetet i Stillahavsregionen, som är särskilt inriktat på ekonomisk tillväxt, hållbar utveckling, gott styre och säkerhet genom regionalism och som innebär en möjlighet att intensifiera förbindelserna mellan EU och länderna i Stillahavsområdet.

Mot bakgrund av dessa förändrade omständigheter finns det ett behov av att förnya EU:s strategi för Stillahavsområdet och ge den en ny inriktning. Det föreslås därför att den inriktas på ett begränsat antal prioriteringar på områden där Stillahavsregionen har stora behov och EU har klara komparativa fördelar.

Det stärkta partnerskapet bör därför ha en inriktning på styrelseformer, regionalism och en hållbar förvaltning av naturresurser.

2. Orsaker till EU:s engagemang i Stillahavsområdet

2.1. Naturresurser och miljöutmaningar av global betydelse

Stilla havet täcker en tredjedel av jordens yta , vilket innebär att den ekologiska utvecklingen i detta område har betydande verkningar globalt sett, bland annat när det gäller framtiden för fisket i världen och klimatförändringen.

Det ligger i mänsklighetens intresse att bevara den enorma biologiska mångfalden i Stilla havet, där det fortfarande återstår mycket att upptäcka. Det uppskattas att bara 20 % av växt- och djurlivet i Stilla havet är ordentligt utforskat. I regionen finns de enda fiskeresurser i världen som ännu inte lider av kraftigt överfiske, bland annat världens största tonfiskbestånd.

Det råder ett ömsesidigt beroende mellan den biologiska mångfalden i regionen och det befintliga fiskbeståndet (inbegripet långvandrande fisk). Stilla havet har en enorm potential på det biotekniska området, med betydelse för människans hälsa, bland annat när det gäller att utveckla läkemedel och behandlingar från levande organismer i havet. Stilla havet kan därför i likhet med andra viktiga ekologiska områden som Amazonas betraktas som en global kollektiv nyttighet .

Om samhällena belastar ekosystemen på ett ohållbart sätt kan det leda till ekologiskt sammanbrott , vilket i sin tur leder till ökad fattigdom, spänningar och rentav konflikter.

De tropiska skogarna i Papua Nya Guinea är av global betydelse när det gäller den biologiska mångfalden och klimatförändringarna. Alltför omfattande avverkningar där, liksom i Samoa, Salomonöarna, Östtimor, Tonga och Vanuatu innebär allvarliga risker för mänskligheten. I kombination med ohållbara jordbruksmetoder leder avverkningen i vissa fall till markförstöring. Därmed omintetgörs slutligen försörjningen och livsvillkoren för landsbygdsbefolkningen i Stillahavsområdet. Om klimatförändringen fortsätter kommer många öar i AVS-länder i Stillahavsområdet att försvinna och regionen drabbas av problem med miljöflyktingar. Industriella föroreningar och misshushållning med miljöresurser ger också anledning till oro. Miljön inverkar direkt på alla ekonomiska och samhälleliga sektorer, inbegripet turismen, fisket och hälsovården.

I och med att de befintliga naturresurserna i andra delar av världen gradvis förbrukas och Kinas, Indiens och Asean-ländernas ekonomier fortsätter att expandera kommer efterfrågan på naturresurser ytterligare att öka. De betydande resurserna i Stillahavsområdet blir samtidigt allt viktigare och frågan om en hållbar förvaltning av dem bör därför ägnas särskild uppmärksamhet från EU:s sida.

2.2. Utmaningar i fråga om stabilitet och säkerhet

Mot bakgrund av att ett antal AVS-länder i Stillahavsområdet nyligen drabbats av konflikter är det nödvändigt att världssamfundet fortsätter att vara vaksamt och att det vidtas stödåtgärder som är inriktade på konflikternas grundläggande orsaker. Instabiliteten kan få dramatiska konsekvenser i form av förlorade möjligheter till utveckling. Exempelvis har spänningen i Salomonöarna lett till att landets BNP per capita minskat med en tredjedel.

EU har intresse av att stabilitet och säkerhet råder i Stillahavsregionen. De händelser som nyligen utspelat sig i Östtimor och i Salomonöarna tjänar som ytterligare en påminnelse om att denna region hotas av civila oroligheter, brottslighet och politisk instabilitet. EU sände en valobservatörsgrupp till de allmänna valen i Fiji 2006 och kommissionen har fått viss erfarenhet när det gäller att stödja regionens egna ansträngningar för att stabilisera förbindelserna mellan staterna, bl.a. åtgärder i anslutning till det pågående regionala initiativet för stöd till Salomonöarna (Regional Assistance Mission to Solomon Islands – RAMSI).

De svaga staterna i Stillahavsområdet utgör en allvarlig utmaning för det internationella samfundet. Svaga institutioner och bristande styre i kombination med låg ekonomisk tillväxt, hög arbetslöshet och fattigdom bidrar till staternas svaghet. Regionen kommer att stå inför förvärrade problem i framtiden. Överlag uppvisar ekonomin i AVS-länderna i Stillahavsområdet knappt någon tillväxt alls, medan den snabba befolkningsökningen fortsätter. Om man inte lyckas vända denna trend kan den ge upphov till en explosiv social eller politisk situation i och med att fattigdomen ökar. Det är också ett sorgligt faktum att hiv/aids breder ut sig i AVS-länderna i Stillahavsområdet, med Papua Nya Guinea i krisens centrum.

2.3. EU:s förbindelser med tredjeländer i regionen

De 15 AVS-länderna i Stillahavsområdet ingår i den större regionen Asien och Stillahavsområdet, som håller på att få större geopolitisk betydelse. EU har redan insett regionens ökande betydelse och ingick ett nytt partnerskap med Sydostasien 2003.

Australien och Nya Zeeland är de viktigaste aktörerna i Stillahavsområdet. EU:s förbindelser med båda länderna är stabila och brett baserade. De inbegriper samarbete i utrikespolitiska frågor samt i fråga om handel, säkerhet, miljö och utbildning. Utvecklingssamarbetet håller på att bli ett allt viktigare inslag i de övergripande förbindelserna med Australien och Nya Zeeland, och det bör ytterligare stärkas. Även USA och Japan utgör mycket viktiga aktörer i Stillahavsområdet. De har alla viktiga politiska intressen samt säkerhets- och handelsintressen i den större Stillahavsregionen, medan Europas roll har minskat. EU:s bilaterala förbindelser med USA, Japan, Australien och Nya Zeeland skulle också kunna gagnas av att Europa får en stärkt roll i Stillahavsregionen.

Kinas växande engagemang är en ny faktor som påverkar den framtida utvecklingen i Stillahavsområdet. Den tillför redan regionen ny dynamik och påverkar den politiska hållningen hos vissa AVS-länder i Stillahavsområdet.

Frankrike fortsätter att spela en viktig roll med sina tre utomeuropeiska territorier och sin militära närvaro. Av Förenade kungarikets utomeuropeiska länder och territorier (ULT) ligger ett i Stillahavsområdet. Förenade kungariket har nyligen minskat sin diplomatiska närvaro i regionen, medan Portugal spelar en nyckelroll i återuppbyggnaden av Östtimor.

Fyra ULT (Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och Pitcairn) i Stillahavsområdet har ingått associeringsavtal med EU, och de står för en värdefull och viktig europeisk närvaro i regionen. De utgör en tillgång som till fullo måste beaktas i strategin, så att deras integration i regionen kan främjas.

Ett stärkt partnerskap och en ökad politisk dialog mellan AVS-länderna i Stillahavsområdet och EU kan bättre stödja gemensamma åtgärder i multilaterala forum (tretton AVS-länder i Stillahavsområdet är medlemmar i Förenta nationerna , och de agerar ofta som en grupp), där de två regionerna ofta har gemensamma intressen av att det globala styret förbättras, t.ex. när det gäller klimatförändringar.

3. Strategi för ett stärkt partnerskap

Cotonouavtalet bygger på fem pelare som alla är högst relevanta för dagens samarbete mellan AVS-länderna i Stillahavsområdet och EU, nämligen i) en förstärkning av den politiska dimensionen, ii) deltagande av det civila samhället, den privata sektorn och andra icke-statliga aktörer, iii) fattigdomsbekämpning, iv) en innovativ ram för ekonomiskt samarbete och handelssamarbete, v) rationalisering av finansiella instrument och ett system för löpande programplanering.

Den föreslagna strategin består av följande tre inslag:

1) Stärkta förbindelser mellan EU och AVS-länderna i Stillahavsområdet och Stillahavsregionen i syfte att föra en bred politisk dialog i frågor av gemensamt intresse – rörande allt från politik och säkerhet till ekonomi, handel, det sociala området, miljö och styrelseformer – och på så sätt öka synligheten och höja den politiska profilen för partnerskapet mellan EU och Stillahavsområdet på ömse sidor.

2) Mer målinriktade utvecklingsinsatser , med ökad tonvikt på regionalt samarbete för att skapa kritisk massa, förbättra det regionala styret och främja fruktbart utbyte. Fokus ligger främst på att uppnå de prioriterade målen för regionen, som fastställts i planen för Stillahavsområdet[3].

3) Effektivare tillhandahållande av bistånd , inbegripet ökad användning av budgetstöd och närmare samordning med andra partner, särskilt Australien och Nya Zeeland.

3.1. Stärkta förbindelser

Det föreslås en förstärkning av den politiska dialogen med Stillahavsområdet genom ökade kontakter främst med och genom Stillahavsforumet, som är den främsta regionala institutionen som behandlar politiska frågor, som håller på att få internationell rättslig ställning och för vilken ett klart mandat och en samstämmig regional politik fastställs i planen för Stillahavsområdet.

Post-Forum-dialogen (The Post-Forum Dialogue) [4] , som för närvarande fungerar som kontaktyta för de två regionerna är behäftad med vissa brister, t.ex. begränsningar i fråga om synlighet, interaktion och inflytande och alltför lite tid för förberedelser och diskussion, samtidigt som det finns allt fler ärenden på dagordningen för samarbetet mellan EU och Stillahavsområdet.

Det bör tilläggas att flera av partnerna i regionen, såsom Japan, förutom att delta i Post-Forum-dialogen, redan har etablerat kontaktytor med inriktning på särskilda teman.

I oktober 2005 beslöt ledarna för Stillahavsforumet att anta ett nytt avtal, enligt vilket forumet blir en mellanstatlig organisation enligt internationell rätt. Detta beslut innebär en god möjlighet att stärka dialogen mellan EU och Stillahavsregionen och därigenom avhjälpa de ovan nämnda bristerna i fråga om Post-Forum-dialogen.

Formerna för den stärkta dialogen mellan EU och Stillahavsområdet bör fastställas på så sätt att dialogen kan föras på ett så effektivt sätt som möjligt.

Förutom denna stärkta dialog på regional nivå föreslås att dialogen skall föras på nationell nivå med viktiga AVS-länder i Stillahavsområdet. Sådana nationella politiska dialoger bör föras i enlighet med Cotonouavtalet, och härvid bör Stillahavsområdets särdrag beaktas och dess möjligheter och resurser till fullo utnyttjas på ett systematiskt sätt.

3.2. Mer målinriktade utvecklingsåtgärder

För att åstadkomma en optimal verkan bör åtgärderna riktas in på särskilda områden. Det föreslås att fokus skall ligga på tre prioriterade områden där Stillahavsregionen har betydande behov och EU har komparativa fördelar, nämligen styrelseformer, regionalism och hållbar förvaltning av naturresurser.

3.2.1. Styrelseformer

EU kan spela en konstruktiv roll genom att tillhandahålla stöd för både förebyggande av konflikter och stabilisering i situationer efter konflikter, genom att bygga på sina erfarenheter av liknande situationer i andra delar av världen. I sådana situationer måste EU:s stöd främja en friktionsfri övergång till långsiktig utveckling och ha en klar inriktning på styrelseformer och nationsbygge .

EU kommer att fortsätta att rikta in sig på de grundläggande orsakerna till konflikter , t.ex. fattigdom, miljöförstöring, exploatering och ojämn fördelning av och tillgång till mark och naturresurser, svagt styre, brott mot de mänskliga rättigheterna, ojämlikhet mellan könen och demokratiunderskott. EU kommer att främja dialog, deltagande och försoning.

Gott styre är en avgörande förutsättning för hållbar utveckling. För att åstadkomma ett gott och effektivt styre är det viktigt att förstärka trovärdiga institutioner, såsom parlamenten, rättssystemen och systemen för förvaltningen av de offentliga finanserna, inbegripet statistiska tjänster – på både nationell och regional nivå. I samarbete med andra givare kommer EU att fortsätta tillhandahålla stöd till demokratierna i Stillahavsområdet. Vissa AVS-länder i Stillahavsområdet har drabbats av problem i sektorerna fiske och skogsbruk, särskilt med svinn t.ex. i form av befrielse från beskattning, vilket innebär rejält sänkta inkomster för de berörda staterna.

När det gäller styrelseformer är det viktigt att uppmana till ett större iakttagande av internationella normer i kampen mot korruption, penningtvätt och finansiering av terrorism. Penningtvätt har tidigare varit ett problem i regionen. Även om risken för penningtvätt fortfarande förekommer, är problemet nu i högre grad under kontroll. EU kommer dock att fortsätta att främja öppenhet och effektivt informationsutbyte mellan myndigheter för att bekämpa korruption och ekonomiska oegentligheter i näringslivet och finanssektorn. EU kommer också att stödja de insatser som Stillahavsländerna gör för att fullgöra sina åtaganden gentemot OECD när det gäller skatter och för att få bort eventuell skadlig praxis på skatteområdet. Det ligger också i EU:s och Stillahavsländernas gemensamma intresse att se till att dessa åtaganden fortsätter att fullgöras på ett effektivt sätt.

3.2.2. Regionalism

Uppnå kritisk massa

Planen för Stillahavsområdet bygger på begreppet regionalism . Ett stärkt regionalt samarbete skulle förbättra regionens förmåga att möta de utmaningar som den står inför när det gäller utveckling. En effektiv strategi för att stödja utveckling måste därför i första hand bygga på stöd till regional integration för att skapa kritisk massa, förbättra det regionala styret och främja fruktbart utbyte.

Det finns oro för effekterna av den ökande globaliseringen, och – i förlängningen – av en närmare regional integration, i fråga om både mångfalden och den socioekonomiska utvecklingen i AVS-länderna i Stilla havet. Den europeiska erfarenheten, som bygger på en kombination av konkurrenskraft och social sammanhållning, visar att det även för små nationer är möjligt och fördelaktigt att knyta sig samman i en allt mer globaliserad värld och samtidigt skydda den nationella identiteten och kulturen.

En lösning på lång sikt för en effektiv och politiskt fast förankrad regional integration i Stillahavsområdet håller fortfarande på att utvecklas. På vissa områden har det regionala samarbetet redan lett till goda resultat, bl.a. Stillahavsforumets fiskerimyndighet Pacific Islands Forum Fisheries Agency (FFA), som har 17 stater som medlemmar. Planen för Stillahavsområdet måste, trots att den utgör ett viktigt steg, anses som ett levande dokument och snarare som en inledning än som slutet på en process. Det regionala samarbetet i Stillahavsområdet kommer med säkerhet att utvecklas, och EU:s politik gentemot regionen kommer därför att behöva anpassas med tiden. Detta sker bäst genom att kontinuerligt stödja Stillahavsforumets sekretariat och andra berörda organ inom CROP (rådet för regionala organisationer i Stillahavsområdet)[5], särskilt när det gäller förvaltning av naturresurser, sårbarhet och styrelseformer. Detta kommer att främja en stärkt regionalism i Stillahavsområdet i sektorer där det behövs och där EU kan tillföra ett mervärde.

Ekonomiskt partnerskapsavtal

Processen för ingående av ett ekonomiskt partnerskapsavtal har en katalysatoreffekt för det ekonomiska samarbetet och integrationen i Stillahavsregionen, eftersom den

- uppmuntrar AVS-länderna i Stilla havet till att förhandla som en grupp,

- erbjuder ett incitament till inbördes kontakter mellan AVS-länderna i Stilla havet,

- uppmuntrar genom resultatgranskningar till ett starkare regionalt styre som förhoppningsvis institutionaliseras.

Tio procent av den sammanlagda exporten från AVS-länderna i Stilla havet går till EU. Det är en anmärkningsvärd andel med tanke på ländernas storlek och det geografiska avståndet mellan Stilla havet och Europa, men det handlar inte om någon stor export i absoluta tal. Fördelarna med handeln med varor härrör huvudsakligen från vissa särskilda produkter som är betydelsefulla för ett antal länder. Alla länder i regionen kan få tilläggsfördelar genom en stärkt regional integration och bättre regionala ekonomiska styrelseformer, i synnerhet om handelsrelaterade regler, tjänster och investeringar kan fås med i det ekonomiska partnerskapsavtalet.

Bara en grupp större länder i Stillahavsområdet bedriver handel med varor med EU. De främsta handelsvarorna är fisk och fiskprodukter samt socker . Fiji har undertecknat sockerprotokollet och kan därför komma i fråga för stöd till sin anpassningsstrategi efter sockerreformen. Den väntade omstruktureringen av Fijis sockerindustri bör tillsammans med det ekonomiska partnerskapsavtalet leda till en förbättring av konkurrenskraften. Dessutom är det sannolikt att åtföljande åtgärder för de länder som omfattas av sockerprotokollet och får särskilda EU-medel kommer att innebära en förstärkning av de insatser för en hållbar utveckling av naturresurserna, som är inriktade på energiproduktion av biomassa och återbeskogning.

EU fortsätter att vara en avlägsen och förhållandevis obetydlig handelspartner för regionen och den eventuella påverkan som en handelsliberalisering inom ramen för det ekonomiska partnerskapsavtalet får på AVS-länderna i Stillahavsområdet kommer troligen att vara relativt liten. Å andra sidan är det föreslagna regionala frihandelsavtalet med Australien och Nya Zeeland (PACER) av en annan storleksordning, och kan kolla medföra betydande anpassningskostnader för AVS-länderna i Stilla havet. Det är därför viktigt att liberaliseringen av handeln sker gradvis och i kombination med andra åtgärder, t.ex. öppning av de utvecklade partnernas marknader för arbetstagare från AVS-länderna i Stilla havet och ökat utvecklingsbistånd.

För att maximera den önskade effekten av det ekonomiska partnerskapsavtalet är det av största vikt att förhandlingarna och resultatet av dem nära samordnas med programplaneringen och i sinom tid med genomförandet av utvecklingsbiståndet på både regional och nationell nivå, så att synergieffekter kan åstadkommas. Av särskild betydelse är handelsrelaterat bistånd och kapacitetsuppbyggnad, förvaltningen på det socioekonomiska och finansiella området samt skatteområdet och stödåtgärder inriktade på områden som t.ex. iakttagande av internationella tullnormer och underlättande av handeln, socker, den privata sektorn, utveckling av mänskliga resurser eller den sociala tryggheten.

EU kan på ett flexibelt, konstruktivt och innovativt sätt etablera nya utvecklingsvänliga normer i handelsförhandlingarna med östaterna, vars ekonomier håller på att utvecklas. Dessa normer kan beaktas av regionens andra utvecklade handelspartner när de (om)förhandlar sina egna handelsordningar med AVS-länderna i Stilla havet.

3.2.3. Hållbar förvaltning av naturresurser

Med tanke på vikten av en sund förvaltning av naturresurser föreslår kommissionen som ett centralt ”blågrönt” tema för det ökade samarbetet att främja en hållbar förvaltning av naturresurser och att stödja AVS-länderna i Stillahavsområdet i deras ansträngningar för att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna, den stigande havsnivån, de minskande fiskbestånden, korallblekning, ohållbar avverkning, markförstöring, ökade föroreningar och avfallsmängder.

Detta är ett politikområde där EU står för ett klart erkänt mervärde och där EU, förutom sitt ekonomiska bistånd, kan dela med sig av sin sammanlagda erfarenhet och kunskap när det gäller att hantera miljöproblem och frågor rörande förvaltning av resurser. På så sätt blir det också möjligt att integrera insatserna inom ramen för samarbetet mellan EU och Stillahavsområdet med internationella ansträngningar för att hantera större världsomfattande miljöutmaningar, där AVS-länderna i Stilla havet, Nya Zeeland och EU har gemensamma mål, t.ex. när det gäller Kyotoprotokollet. Det vore eftersträvansvärt att en dialog skulle kunna inledas med andra tredjeländer som aktivt deltar i exploatering av naturresurser i regionen.

På grundval av de prioriteringar som regionen själv uttryckt[6] kan EU bistå AVS-länderna i Stilla havet när det gäller att förvalta havet och kustresurserna på ett hållbart sätt, med hjälp av initiativ som går ut på att bevara både fisket och den biologiska mångfalden i havet och samtidigt främja regionalt samarbete och ge SIDS (Small Island Developing States) en starkare stämma. Dessa initiativ skulle kunna möjliggöra kapacitetsuppbyggande åtgärder för att stödja genomförandet av multilaterala miljöavtal och andra nödvändiga strategier som hör samman med en hållbar förvaltning av naturresurser och också utgöra en plattform för intresserade EU-medlemsstater som vill engagera sig. Den marina arbetsgrupp som inrättats vid CROP (rådet för regionala organisationer i Stillahavsområdet) inom ramen för forumet[7] har en lämplig position för att driva dessa initiativ och följa genomförandet av dem.

Fiskerinäringen är en sektor med stora möjligheter att bidra till den ekonomiska utvecklingen för AVS-länderna i Stilla havet och till deras integrering i världsekonomin. Ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna och en sund förvaltning av sektorn står därför högt på regionens dagordning. EU har redan skaffat sig stor erfarenhet när det gäller regionalt samarbete i fråga om fiske i Stilla havet, både genom den gemensamma fiskepolitiken och genom sin utvecklingspolitik, särskilt när det gäller forskning och bedömning av bestånd. EU och de partnerländer i regionen som är organiserade i Pacific Islands Forum Fisheries Agency har sedan lång tid tillbaka haft ett framgångsrikt samarbete i regionala förvaltningsorganisationer, t.ex. i Western Central Pacific Fisheries Convention. EU kan öka sina ansträngningar för att främja en hållbar förvaltning av fisket genom att stödja regionens system för övervakning, inspektion och kontroll och stärka regionens kapacitet att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, särskilt mot bakgrund av att detta leder till förlorade inkomster. Det finns ytterligare potential för fiskeriforskning och marin forskning, vilket EU avser att stödja i syfte att få till stånd en hållbar fiskeförvaltning i regionen.

Den nya generationen fiskepartnerskapsavtal innebär en ny strategi eftersom dessa, utöver att ge EU-fartyg reglerat tillträde till fiskemöjligheter, också avser nära samarbete för att främja ansvarsfullt fiske och se till att de berörda partnerländernas fiskeresurser bevaras och utnyttjas på ett hållbart sätt. Denna strategi kommer att genomföras genom politisk dialog och ekonomiskt stöd till sektorn i syfte att ge ett viktigt bidrag för att få kuststaterna delaktiga i utformningen och genomförandet av en politik för hållbar utveckling för fisket i deras vatten. De två första nya partnerskapsavtalen om fiske ingicks med partnerländer i Stilla havet.

Flera AVS-länder och ULT i Stilla havet har tropiska skogar och därtill hörande biologisk mångfald. Gemenskapen har redan betydande erfarenheter från samarbete med Papua Nya Guinea om hållbar avverkning. Kontroll av att avverkning och timmerexport är laglig anses i allt högre grad vara ett av de viktigaste inslagen i reformprogram för sektorn. Pålitliga system som kan skilja mellan laglig och olaglig produktion kommer att vara avgörande för att ge marknaden trovärdiga garantier för att timret har avverkats lagligt. I linje med handlingsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT) i AVS-länderna föreslår kommissionen en regional strategi som innebär att man bygger upp både den nationella och den regionala kapaciteten att övervaka och stödja partnerskapsavtal inom ramen för FLEGT.

Mot bakgrund av deras sårbarhet för naturkatastrofer föreslog kommissionen 2005 AVS-länderna att ett regionalt program för katastrofberedskap skulle inrättas. Detta initiativ kan följas upp och utvidgas till att omfatta katastrofreducering (riskminskning och minskad sårbarhet med beaktande av behovet av anpassning till klimatförändringarna). Sådana åtgärder kompletterar de redan pågående regionala insatserna för att minska sårbarheten.

Höga oljepriser, ett geografiskt avsides läge och små marknader är samtliga goda skäl till att förnybar energi och energieffektivitet står högt på de små Stillahavsöarnas dagordning. Pågående gemenskapsinitiativ inom den här sektorn skulle kunna följas upp och utvidgas, särskilt inom ramen för Europeiska unionens energiinitiativ (EUEI) och den till detta initiativ knutna EU-mekanismen för energiinvesteringar i AVS-länderna. Föroreningsbekämpning, vatten och sanitet är områden som också kan vara aktuella för stöd från gemenskapen.

Insatser för att främja en hållbar förvaltning av naturresurserna bör bidra till att skapa förutsättningar för en ekonomisk tillväxt som leder till produktiva och värdiga jobb, social sammanhållning och trygghet liksom minskad fattigdom och därigenom bidra till att millennieutvecklingsmålen uppnås. Den viktiga frågan om utveckling av mänskliga resurser kommer att få fortsatt uppmärksamhet. I detta sammanhang spelar icke-statliga aktörer en viktig roll eftersom de bidrar till att skapa öppna samhällen, främst genom att främja bättre styre, nationsbygge och delaktighet.

Investeringar i vetenskap och teknik på Stillahavsöarna tillsammans med investeringar i mänskliga resurser och institutionsuppbyggnad kommer att stärka kapaciteten på en rad områden som är av största vikt för öarnas hållbara utveckling, däribland fiskeriförvaltning, biologisk mångfald och katastrofberedskap. Möjligheterna till forskningssamarbete kan följas upp inom ramen för Europeiska unionens ramprogram för forskning.

Modern informations- och kommunikationsteknik är viktiga förutsättningar, särskilt i en region som spänner över stora avstånd, och kan systematiskt integreras i alla ovannämnda insatser, t.ex. i form av övervaknings- och kontrollsystem för fiske och avverkning eller genom att underlätta kommunikation inom utbildningssektorn och låta media presentera och skydda den kulturella mångfalden i regionen och bidra till att förverkliga dess ekonomiska potential. Man kommer att undersöka möjligheterna att införa eller stärka distansundervisning, särskilt genom e-lärande, för avlägset belägna landsbygdsområden och ösamhällen.

3.3. Effektivare tillhandahållande av bistånd

För att göra EU:s utvecklingsbistånd effektivare och minska de avsevärda transaktionskostnaderna på båda sidor föreslår kommissionen att stödet blir mer koncentrerat, som beskrivits ovan, genom en tydligare regional inriktning, effektivare utnyttjande av små länders anslag och, där så är möjligt, en utökad användning av budgetstöd.

3.3.1. Givarsamordning

Den föreslagna koncentrationen av EU:s strategi kommer att underlätta givarsamordningen , både på EU-nivå och med andra givare, framför allt Australien och Nya Zeeland, vilket kommissionen kommer att fortsätta att arbeta för i syfte att lätta trycket på de berörda nationella myndigheternas begränsade kapacitet. Samordning är avgörande för att undvika överlappning och bristande överensstämmelse mellan de aktörer som strävar efter att uppnå gemensamma mål. Det är särskilt viktigt med givarsamordning i svaga stater. Den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria driver en rad program i regionen, och den befintliga fonden med flera bidragsgivare för bekämpning av fågelinfluensa och human pandemisk influensa skulle kunna tjäna som förebild när det gäller internationell givarsamordning inom hälso- och sjukvård om ett utbrott konstateras i regionen.

3.3.2. Effektivare samarbete med de minsta länderna

Ett fullvärdigt engagemang i Cotonouavtalet innebär kontinuerlig politisk dialog, gemensam förvaltning av utvecklingssamarbetet och fullt deltagande i avtalen om ekonomiskt partnerskap. För flera av de minsta AVS-länderna i Stilla havet innebär ett så intensivt samarbete en stor utmaning för deras förvaltningar, särskilt i samband med genomförandet av de individuella landsprogrammen. I syfte att göra biståndet effektivare och minska transaktionskostnaderna, särskilt för de minsta AVS-länderna i Stilla havet, samtidigt som det lokala egenansvaret behålls, bör man överväga nya metoder som bygger på de erfarenheter man gjort. Det pågående programmet för förnybar energi med många deltagande länder skulle kunna tjäna som förebild.

3.3.3. Budgetstöd

EU avser att mer systematiskt använda budgetstöd i samarbetet med AVS-länderna i Stilla havet.

I detta syfte planerar man att, på grund av Bretton Woods-institutionernas begränsade verksamhet i Stillahavsområdet, inleda en dialog med Internationella valutafonden, särskilt för ett gemensamt utbyte av analyser, erfarenheter och studier med sikte på att utveckla ett närmare samarbete i Stillahavsområdet i fråga om budgetstöd.

Dessutom kommer EU att på ett aktivt sätt hjälpa AVS-länderna i Stilla havet att klara av kriterierna för att få budgetstöd, nämligen följande:

- Att ett strategidokument för minskad fattigdom eller en nationell utvecklingsstrategi är under utarbetande.

- Att det finns en stabil makroekonomisk ram som antingen är godkänd eller håller på att ändras.

- Att landet har en öppen och sund förvaltning av de offentliga finanserna.

För närvarande finns det ett relativt blygsamt gemenskapsfinansierat program för budgetstöd i Vanuatu. Kommissionen håller på att undersöka möjligheterna för att utvidga budgetstödet till exempelvis Samoa och Fiji, och eventuellt även till andra länder.

På regional nivå ger gemenskapen stöd till Stillhavsforumet i form av bidragsöverenskommelser som säkerställer en hög grad av lokalt egenansvar. En institutionell utvärdering kommer att göras inom kort för att fastställa villkoren för närmare samarbete. I framtiden kan även andra finansieringsformer komma att övervägas som innebär större bidrag från EU till utformningen och övervakningen av programmen.

4. Slutsatser

Stillahavsområdet och EU har ett långvarigt och nära partnerskap med rötter i historien[8]. Fastän banden oundvikligen blev svagare under den andra hälften av 1900-talet efter avkoloniseringen har de två regionerna sedan dess utvecklats betydligt och närmar sig nu varandra igen.

Detta innebär ett verkligt tillfälle för att stärka partnerskapet genom en bred politisk dialog, handel och utvecklingssamarbete. Fastän Stillahavsområdet och EU ligger långt från varandra geografiskt sett är deras betydelse för varandra större än vad man i allmänhet inser eller förstår i Europa. De två regionerna har mycket att erbjuda varandra, de kompletterar varandra i hög grad och de delar grundläggande värderingar och intressen.

Eftersom det bara är några få medlemsstater och kommissionen som har beskickningar i AVS-länderna i Stilla havet förefaller Stillahavsområdet särskilt väl ägnat för gemensam EU-närvaro och gemensamma EU-insatser på ort och ställe, till exempel genom att tjänstemän från medlemsstaterna utstationeras vid kommissionens regionala delegationer i Stillahavsområdet, som också tillfälligt skulle kunna tillhandahålla lokaler (”Europahus”).

En stegvis process, kombinerad med den flexibilitet som krävs, skulle skapa en ram för bättre EU-representation utåt i Stillahavsområdet, i form av bredare närvaro, djupare politisk dialog och en högre profil för EU.

AVS-LÄNDER – VÄSENTLIG STATISTIK

Befolkning | Yta (km²) | Index för mänskl. utveckl. (HDI) (UNDP 2003) | Exklusiv ekonomisk zon | BNP per capita (köpkraftsstandard i USD) Världsbanken 2004 |

2004 | (1 000 km²) |

Cooköarna | 20 300 | 240 | 1 830 | 4 896** |

Fiji | 848 000 | 18 272 | 0,752 | 1 260 | 2 690 |

Kiribati* | 98 000 | 690 | 3 600 | 970 |

Marshallöarna | 60 000 | 170 | 2 131 | 2 370 |

Mikronesien | 127 000 | 700 | 2 978 | 1 990 |

Nauru | 10 100 | 24 | 320 | 1 917** |

Niue | 1 800 | 259 | 390 | 2 970** |

Palau | 20 000 | 487 | 601 | 6 870 |

Papua Nya Guinea | 5 700 000 | 462 840 | 0,523 | 3 120 | 580 |

Samoa* | 179 000 | 2 857 | 0,776 | 120 | 1 860 |

Salomonöarna* | 471 000 | 28 446 | 0,594 | 1 630 | 550 |

Östtimor* | 925 000 | 14 874 | 0,513 | 322 | 550 |

Tonga | 102 000 | 699 | 0,81 | 700 | 1 830 |

Tuvalu* | 11 190 | 26 | 757 | 989** |

Vanuatu* | 215 000 | 12 189 | 0,659 | 680 | 1 340 |

Totalt | 8 788 390 | 542 773 | 20 439 |

* Minst utvecklade länder** uppgifter från 2002, källa University of the South Pacific

Källor: NZaid: årsrapport 2004–2005, Pacific Development Report (2002); Stillahavsgemenskapens sekretariat; World Development Report (2006); UNDP: Human Development Report (2004)

STATISTIK FÖR ULT I STILLAHAVSOMRÅDET

Land | Befolkning (Uppskattn. juli 2006) | Yta (km²) | Exklusiv ekonomisk zon (km²) | BNP per capita (köpkraftsstandard) (uppskattn. 2003) |

Nya Kaledonien | 219 246 | 19 060 | 1 347 964 | 15 000 USD |

Pitcairn | 45 | 47 | 837 221 | Uppgift saknas |

Franska Polynesien | 274 578 | 4 167 | 4 553 115 (näst störst i världen) | 17 500 USD |

Wallis- och Futunaöarna | 16 025 | 274 | 271 050 | 3 800 USD (Uppskattn. 2004.) |

ANNEX

1. The Pacific Region

1.1. Key characteristics

Oceania is an essentially maritime continent of about 30 million people with Australia at its centre of gravity. There are 15 countries in this region that have a special development, trade and political cooperation with the EU, governed by the Cotonou Agreement between the EU and Africa, the Caribbean and the Pacific (ACP). The total population of the 15 Pacific ACP countries is only about 9 million. Papua New Guinea (PNG) with its 5.7 million inhabitants is the biggest, while Niue with 1800 is the smallest. The Pacific ACP countries are inhabited by Pacific peoples (Melanesians, Micronesians and Polynesians). Papua New Guinea, Solomon Islands and Vanuatu are all Melanesian countries. Timor-Leste and Fiji are predominantly Melanesian, while Fiji also has an important Indo-Fijian population. The Federated States of Micronesia (FSM), Kiribati, Nauru, Palau and the Republic of the Marshall Islands are all Micronesian countries. Cook Islands, Niue, Samoa, Tonga and Tuvalu are the Polynesian countries.

In addition, the Pacific region includes eight territories , of which four are European: New Caledonia, French Polynesia and Wallis and Futuna are French territories, while tiny Pitcairn is the last remaining UK territory in the Pacific. Of the remaining four territories three are with the United States (American Samoa, Guam and Northern Marianas); and one with New Zealand (Tokelau).

Apart from PNG, Solomon Islands and Fiji land resources are limited, but marine resources are very considerable. Twenty million sq km of the Exclusive Economic Zone (EEZ) of the Pacific region belongs to the Pacific ACP countries[9]. The Pacific has the richest fishing grounds in the world and is one of the world’s centres of marine biological diversity , with up to 3,000 species found on a single coral reef. It has been estimated that PNG alone has five times more species of fish than the entire Caribbean region and twice as many as the Red Sea. Forests and their biodiversity are other important components of the Pacific islands natural capital, especially for poor rural communities in Melanesia. PNG hosts one of the world’s four remaining tracts of tropical rainforest and 7% of the world’s species of plant and terrestrial life forms, while Solomon Islands has the highest concentration of endemic birds on the planet. The region is rich in minerals – gold, copper, nickel – as well as oil and gas, and much of it is still unexplored.

Australia and New Zealand play a special role in the region. Each country has its own Pacific strategy, however, Australia and New Zealand have coordinated policies in some areas.

Australia, the region’s dominant economy and political actor, is geographically close to Melanesia. The region’s stability has always been an important issue for Australian foreign policy, while the Pacific is less important for Australia in commercial terms. Key concerns for Australia relate to transnational crime, and in recent years Australia has been pursuing a robust policy aimed to prevent the emergence of failed states in the region, including important initiatives to stabilise the Solomon Islands, to improve governance in PNG and to promote regional police cooperation. Its policy has been influenced by a number of terrorist attacks outside Australia, where Australian lives were lost. Australia has a delicate balancing act so as not to be seen as over-dominant. The country’s relations with its immediate neighbour, Papua New Guinea, have sometimes been strained, while its negotiations with Timor-Leste regarding a permanent maritime boundary, including access to natural resources, have, at times, been difficult. An important ongoing debate in the region concerns the interest of the Pacific ACP countries in gaining access for their citizens to the Australian labour market, in particular for unskilled labour. Australia is the most important donor in the region and has recently announced a very substantial increase of its ODA. Australia is about to launch its first White Paper on Development as well as an analytical report highlighting major challenges facing the Pacific to the year 2020. Australia is highly supportive of EU engagement with the region and keen to coordinate its development assistance with the EU.

New Zealand has close ties to the Pacific, and notably Polynesia, partly for historical reasons, partly because of its large Polynesian population. The Pacific is a primary area for New Zealand’s foreign policy. It played an important role in the peace process for Bougainville and it is the second biggest participant in the Regional Assistance Mission to Solomon Islands (RAMSI). New Zealand is committed to promoting Pacific regionalism. The Pacific is a medium-sized trading partner for New Zealand. It concentrates most of its relatively limited ODA to the region and is an important development partner for many Pacific ACP countries. Like Australia, New Zealand is also highly supportive of an active EU engagement with the region and keen to coordinate its development assistance with the EU.

1.2. Geo-political and geo-economic importance

The US, Japan, China, Australia and New Zealand are the key Pacific powers, and they all have important security, political and trade interests in the wider Pacific region, where the US has been the leading power since the end of World War II. Japan and Australia are close US allies, and have underpinned the position of the US in the wider Pacific for decades, while the European role has decreased with decolonisation. France, however, is significantly engaged through its territories and military presence. The growing engagement of China in the region is a new factor influencing future developments in the Pacific in the form of Chinese trade, investments, migration and aid coupled with an intensifying diplomacy. As the economies of China, India and ASEAN continue to grow rapidly, demand for the region’s natural resources is increasing.

1.3. Main development challenges

Of the 15 Pacific ACP countries no less than 11 have populations around or below 250.000[10]. It is difficult for such small nations to attain a critical mass for production and trade or indeed political influence, because of important dis-economies of scale. The concern is that for many small Pacific ACP countries globalisation may not mean interdependence, but increased dependency.

With the exception of Tonga, which is an almost absolute monarchy, all Pacific ACP countries are fully fledged democracies , but modern institutions have not yet taken root everywhere and do not easily combine with traditional power structures. In recent years political developments have proven that a number of Pacific countries are potentially unstable[11].

A number of Pacific countries, notably PNG and Solomon Islands, face important problems of governance and corruption . These are often linked to the issue of nation building in countries that are very heterogeneous, as identification with a clan or similar group may be stronger than with the State[12].

While the region, apart from Tonga, is not in general marred by grave human rights problems, there are serious issues related to gender . While the situation differs from country to country, violence against women and polygamy constitute important problems and women still have far to go in terms of empowerment[13].

Poverty and progress towards the Millennium Development Goals (MDGs) remain important challenges in a number of the countries. Poverty of opportunity is a particularly acute problem, with rural communities, where most Pacific islanders live, facing problems, such as poor access to basic social services, sustainable, efficient and affordable energy services and telecommunications, and with economic activities hampered by distance, insufficient and expensive transport services and limited access to capital.

Unsustainable management of natural resources is a serious issue facing several countries in the region. In particular, the rates at which forests are being depleted and biodiversity is being lost are so high that the countries concerned risk losing critical economic assets within a very short time span. Often a result of weak governance, this combines with serious leakages of financial resources away from Government. The result is that critical resources that should be invested in the development of these countries are diverted.

The Pacific ACP countries have relatively good food-security , although there is a problem of malnutrition in some places. However, while there is a tradition for safety nets and a culture of sharing, community support systems are now under strain in many places.

[pic]

The Pacific possesses an exceptional cultural diversity[14] , which is the basis for an extraordinary richness of cultural expression. This diversity, including the linguistic heritage, should be preserved[15]. Furthermore, this diversity also represents a non-negligible source of wealth in economic terms which the media through the use of ICTs can help realise.. The question of how best to achieve the desired and inevitable economic modernisation without jeopardising fundamental strengths of the traditional culture is crucial to the future of the region. When engaging in dialogue and development cooperation with the Pacific ACP countries this cultural dimension needs to be fully taken into account.

For potential investors Pacific culture imposes a number of important constraints. Traditional collective land ownership raises barriers to obtaining land for development and using land as collateral. The strong culture of sharing constitutes a disincentive to saving for investment.

Some of these factors may partly explain the weak economic growth experienced by most Pacific ACP countries, a concern not least in view of the growing population (around 3% a year) A study of economic data (available for 11 of the 15 Pacific ACP countries - excluding Cook Islands, Nauru, Niue and Tuvalu) shows that in the period 2000-2004 average annual GDP growth was only 1.1%. However, some countries, notably Samoa, have recorded strong growth in the same period. Average inflation for the 11 countries stood at a modest 1.6% in 2004. There are considerable differences in GDP/capita requiring adapted policies and cooperation.

The Pacific is particularly vulnerable to natural disasters, such as earthquakes, tsunamis and hurricanes, and generally with the poorest population segments being the most exposed. Since 1950 natural disasters have affected more than 3.8 million people in 14 Pacific ACP countries (Timor-Leste not included). In the 1990s alone natural disasters cost the region about USD 2.8 billion (in real 2004 value). From 1990 to 1999 the region had the world’s highest rates of disaster-related mortality, percentage of population affected, and damage cost per capita. While traditional coping mechanisms are strong, the number of reported disasters and the population affected per event have increased significantly, reflecting population growth, rapid urbanisation, growing environmental degradation in coastal areas, climate change and variability. With climate change and increasing sea levels many low-laying Pacific islands are at risk and the region may in future face a serious problem in terms of environmental refugees.

Last but not least, the geography of the Pacific is characterised by the enormous distances between and within most of its countries. The Cook Islands (population less than 25,000) stretch 1,400 km from North to South, and 1,000 km from East to West, while Kiribati (population 100,000) includes Christmas Island located 3,200 km from the country’s capital. In addition, it is the ACP region which is the furthest removed from the EU in geographical terms. This “tyranny of distance” is a serious constraint for development in the Pacific, because of serious diseconomies of distance resulting notably in low frequency and high-cost transport. However, electronic communication is becoming cheaper and more available.

1.4. Regional cooperation

The Pacific Islands Forum (the ‘Forum’) is the premier regional policy-making body of the self-governing states in the Pacific. Established in 1971, its membership includes 14 of the Pacific ACP countries together with Australia and New Zealand.[16] Forum Heads of State and Government meet annually, as do Forum Economics and Education Ministers. Similar meetings are planned for Forum Health Ministers. Ad hoc meetings of Transport and Fisheries Ministers are also held. The Chairmanship of the Forum rotates on an annual basis among the Member States. As regards security, the Biketawa Declaration of 2000 establishes a framework for Forum intra-state security cooperation, which calls for Forum Foreign Affairs Ministers to meet as part of an ad hoc crisis management mechanism for the region.

The Forum is served by its Secretary-General, whose work is supported by the Forum Secretariat . The Secretariat’s overall objective is to service the Member States and to promote Pacific regional cooperation, particularly on economic and trade matters. It also acts as the Forum’s administrative arm, implementing its decisions, including delivering development assistance to Member States. In the case of trade-related assistance, it can also act as implementing agency.

The Forum Secretary-General is also permanent Chair of the Council of Regional Organisations in the Pacific (CROP) , which brings together the Forum Secretariat and nine other Pacific regional organisations (see annex A)[17].

At the October 2005 meeting of Forum Heads of State and Government two important decisions aiming at strengthening regional cooperation were taken. The Leaders approved an Agreement giving the Forum legal personality under international law. They also approved the Pacific Plan and a roadmap for its implementation. This decision represents the culmination of a process started in 2003 by initiative of the New Zealand Forum Chair aimed at strengthening Pacific regionalism. The Plan, covering the years 2005-2015, has been presented as a dynamic framework for strengthened regional cooperation and integration. It remains to be seen how far effective implementation can be achieved. Full implementation will depend on continued political commitment and mobilisation of the required financial resources.

Presently, regional cooperation in the Pacific is neither broad nor deep. Among the explanatory factors can be mentioned the geography of the region, the fact that many Pacific countries are still relatively young as independent states and therefore particularly sensitive about issues pertaining to sovereignty, and the asymmetry between Australia and New Zealand on the one hand, and the Pacific ACP countries on the other[18].

In 2004 intra-regional trade between the Pacific ACP countries was as low as 3%[19], mainly due to transport costs and the limited size of their markets. These countries have concluded the Pacific Island Countries Trade Agreement (PICTA) , aiming to establish a FTA among its parties. The Pacific Agreement on Closer Economic Relations (PACER) is a trade and economic cooperation agreement among all 16 Forum Member States. It sets out the basis for the future development of trade relations among these states[20].

The Melanesian Spearhead Group (MSG) is a sub-regional trading arrangement among PNG, Solomon Islands, Vanuatu and Fiji, with New Caledonia as an observer. MSG aims at a FTA in 2008 and aspires to a Customs Union.

There is scope for increased cooperation and synergy between the Pacific ACP countries and the region’s OCTs in areas such as environment and vocational training.

1.5. Key partners of the Pacific beyond Europe, Australia and New Zealand: United States, Japan, China and Taiwan

The United States has important security interests in the Pacific, which it has dominated since its victory in World War II. US trade with the larger Asia-Pacific region has now overtaken its trade with the EU, so also for this reason the US has a strong interest in continued stability. The US National Security Strategy from March 2006 highlights the importance of in particular Japan, South Korea and Australia. In its Quadrennial Defense Review Report from February 2006 the US Department of Defense reports that of the major and emerging powers, China has the greatest potential to compete militarily with the United States, adds that the pace and scope of China’s military build-up already puts regional military balances at risk, and states: “U.S. policy remains focussed on encouraging China to play a constructive, peaceful role in the Asia-Pacific region and to serve as a partner in addressing common security challenges, including terrorism, proliferation, narcotics and piracy.” The US has renewed economic and military agreements (Compacts of Free Association) with Palau, Micronesia and the Marshall Islands. The US also has territories in the Pacific, and Hawaii is a US state. Having curtailed its development cooperation with the region in the past the US has recently reengaged, notably with Vanuatu. The US has indicated its interest in seeing the EU pursue an active role in the region.

Japan has security, foreign affairs, trade and fishery interests in the region, and is traditionally an important donor, specialising mainly in infrastructure. As memories of World War II fade Japan’s cooperation with the Pacific ACP countries becomes easier.

China ’s role[21] in the Pacific region is growing in line with its increasing economic weight in the world. There is also migration from China to the Pacific ACP countries. China is competing with Taiwan for diplomatic relations with a number of the 13 Pacific ACP countries, which are members of the UN[22]. It already pursues defence cooperation with PNG, Fiji and Tonga. China has been a “Dialogue Partner” of the Forum since 1989 and has contributed generously to its activities. Since 1992 Taiwan has held its own separate post-Forum meeting with “friendly” Pacific Islands States. This competition between China and Taiwan, through investments and development cooperation, can be destabilising for the Pacific ACP countries concerned, as was seen in PNG in 1999, and most recently in Vanuatu, where it caused a political crisis in 2004.

2. EU AND THE PACIFIC

2.1. EU – Pacific relations so far

EU relations with the region are based on the colonial past , most recently with the UK, France and Portugal as the important players, and before that Germany and Spain. These EU Member States have all influenced the region in ways which are still perceptible today. The influence of British political institutions and tradition has been profound. Many Pacific ACP countries are members of the Commonwealth and most of these retain the Queen of England as Head of State[23].

France and UK have territories in the Pacific. The EU has an Association Agreement with four OCT in the region. The OCT are subject to a different preferential regime from the ACP countries. Under their statutes of autonomy, the French OCT are showing an increased interest in Pacific regional cooperation as they are enhancing contacts with their neighbours and their region.

France is a regional power with an important military presence and a series of diplomatic representations in the region, as well as a growing cooperation with Australia. France also engages in development cooperation with Pacific ACP countries, in particular with Vanuatu.

While the United Kingdom is presently phasing out its development cooperation with the Pacific ACP countries, it remains engaged through its diplomatic representations, its investments, volunteer programmes and its close relations with Australia, New Zealand and the United States.

Several EU Member States are strengthening official contacts with Pacific ACP countries. In addition, many Member States are engaged in other ways in the region, e.g. through scientific research or through a number of European NGOs , mainly environmental or faith-based, in particular from the UK, France, Germany, Italy and The Netherlands.

A number of EU Member States, in particular Portugal , have cooperation activities with Timor-Leste.

The EU’s relations with the Pacific ACP countries are structured, and have been so for decades, first on the basis of the Lome Conventions, and now by the Cotonou Agreement . In political terms an important objective for the EU has been to underpin a successful stabilisation following decolonisation while supporting economic and social progress. Considering the political volatility experienced in a number of Pacific ACP countries, this goal has not yet been convincingly attained. Research and evaluations indicate that the development assistance has had a positive impact in the region and that without it growth would have been lower and social indicators poorer. However, analyses indicate that in the last decade overall economic growth remained sluggish on average and insufficient to reduce poverty.

The EU has furthermore agreed Joint Political Declarations with Australia and New Zealand, and entered into a series of separate Agreements with these two countries, on the basis of which regular consultations are held.

The Pacific ACP countries and the EU share core values , such as democracy, human rights, rule of law, effective multilateralism and environmental protection. These countries are generally supportive of EU environmental positions. They also play a growing role in international institutions. Some of them, notably Fiji, contribute to UN peacekeeping missions worldwide[24].

The EU’s political dialogue with individual Pacific ACP Member States is limited. At the regional level, a broad political dialogue is pursued with the Forum, through the so-called Post-Forum Dialogue, which traditionally follows immediately after the Forum Leaders annual Summit[25]. Article 96 of the Cotonou Agreement concerning essential elements was triggered in the case of the 2000 coup in Fiji. Cooperation was resumed in 2003.

Members of the European Parliament observed the 2001 parliamentary elections in Solomon Islands. A fully-fledged EU election observation mission took take place in Fiji in 2006.

EU-Pacific trade is relatively small and erratic. Unprocessed agricultural products, in particular palm oil and sugar dominate Pacific exports to the EC. Machinery, ships and boats are important items in the EC export structure. There has always been a trade surplus for the Pacific in its exchanges with the EC. Australia and New Zealand are major trading partners for the region particularly as regards Pacific ACP imports. The EC is a relatively small trading partner for the Pacific ACP absorbing around 10% of their exports and providing an estimated 5% of their imports. Based on 5-year averages PNG and Fiji together accounted for a full 90% of the Pacific ACP countries’ exports to the EU, while taking 41% of the total imports from the EU. In 2004 Pacific ACP goods exports to the EU amounted to € 588 million, while goods imports from the EU amounted to € 333 million[26]. Fiji currently exports half of its production (i.e. approximately 165,000 tonnes of a total production of 330,000 tonnes) to the EU under Sugar Protocol at guaranteed prices.

The EU has either signed or initialled fishery agreements with three Pacific ACP countries: Kiribati, Solomon Islands and the Federated States of Micronesia. A small number of Spanish and French vessels are fishing with licenses under these agreements. In December 2004, the European Community acceded to the Western Central Pacific Fisheries Convention (WCPFC), which is responsible for overseeing the sustainable management and conservation of tuna in the Pacific. The EU also supports the scientific tuna stock work of the Secretariat of the Pacific Community (SPC). The EC is also an active participant in the on-going inter-governmental consultations for the creation of a regional fisheries management organisation for non-tuna species in the Pacific.

EC development assistance to the region is substantial, and total aid granted under successive Lomé Conventions and the Cotonou Agreement exceeds € 1.8 billion.[27] Furthermore, Timor-Leste has received more than € 200 M under other instruments since 1999. In addition, the European Investment Bank and the Centre for Development of Enterprises are also active in the region. Together with ODA flows from the EU Member States, such as Portugal’s bilateral aid of more than € 300 M for Timor-Leste, the EU is one of the few major donors to the Pacific ACP countries, and this includes support financed by the EU’s budget, such as the Erasmus Mundus programme, food security and environment.

In September 2004 the EU and 14 Pacific ACP countries opened negotiations on an Economic Partnership Agreement (EPA )[28]. These aim at arriving at an ambitious and development-oriented arrangement, which should promote regional integration and economic development, policy reform, sustainable management of resources, such as fisheries, thereby also contributing to the reduction of poverty. The ACP side has indicated its interest in securing arrangements relating to services and tourism, fisheries and investment as well as goods. Their commitment to these negotiations was most recently confirmed by Pacific ACP Leaders in October 2005. However, given that negotiations need to be concluded before the end of 2007, there is a need for the ACP side to accelerate preparations and negotiations[29]. EPA will replace the preferential access scheme contained in Cotonou and which is currently covered by a WTO waiver, which expires in 2008.

2.2. Present challenges facing EU – Pacific relations

Presently, EU relations with the Pacific suffer from a lack of political profile and visibility on both sides, inadequate arrangements for regional interaction and reduced efficiency in development cooperation efforts due to a lack of focus and high transaction costs. Beyond the bilateral consultation mechanisms between the EU and Australia and New Zealand respectively, the only structured interaction between the EU and the Pacific region is provided by the so-called Post-Forum Dialogue.

Immediately following the Forum Summit, the Heads of State and Government interact with main Forum partners and donors through the Post-Forum Dialogue at ministerial level. On the Forum side this involves a panel consisting of three ministers and the Forum Secretary-General with a minister representing the Forum Chair as head of Delegation.

Presently, the EU takes part in this Dialogue with a delegation consisting only of the Commission. However, twice the EU Council Presidency has been associated to the Commission in this exercise. In parallel, France and the UK, the two EU Member States with remaining significant engagements in the Pacific region, hold separate Dialogue-meetings with the Forum panel.

Although positive exchanges have taken place over the years between the EU and the Pacific region through this arrangement, the Post-Forum Dialogue does not fully reflect the importance of EU-Pacific relations and is insufficient in terms of sustaining the bilateral relationship between the regions. Particular shortcomings are as follows:

1. Limited visibility for the EU in the Pacific. The arrangement does not reflect the fact that the EU is the second largest donor in the region. No joint communiqué is issued after the dialogue. The number of Dialogue partners has been increasing over the years.

2. Limited visibility for the Pacific in Europe due to lack of formal preparation in the EU institutions and the fact that the meetings always take place in the Pacific region.

3. Limited impact on both sides due to lack of formalisation.

4. As the Post-Forum Dialogue takes place the day after the Forum summit is concluded, there is insufficient time for the EU side to properly prepare its reactions to the summit outcome.

5. The time allotted to the EU dialogue is insufficient to deal with an increasingly comprehensive EU-Pacific agenda. The distribution of responsibilities between the two parties as regards the issues in the agenda is unsatisfactory.

Full engagement in the Cotonou partnership entails sustained political dialogue, co-management of development cooperation and full participation in the EPA process. For a number of the smallest Pacific ACP countries such intensive cooperation poses a serious challenge. The costs for these countries relating to their Cotonou obligations is substantial, the cooperation may therefore not reach critical mass for them, and may even outweigh the benefits. For countries with limited administrative capacity there is the added concern that the cooperation may crowd out other and perhaps more important activities.

The European OCT face specific challenges, such as economic, social and environmental vulnerability, as well as problems of scale and progressive erosion of their trade preferences with the EU. At the same time, the OCT have a number of strengths, such as advanced education, health and research facilities and relatively developed economies, which they bring to the growing ACP-OCT interaction in the region.

Annex A

CROP Agencies

The ten organisations are:

The Pacific Islands Forum Secretariat (PIFS)

Pacific Forum Fisheries Agency (FFA)

Pacific Islands Development Programme (PIDP)

Secretariat for the Pacific Community (SPC)

South Pacific Applied Geoscience Commission (SOPAC)

South Pacific Regional Environment Programme (SPREP)

South Pacific Tourism Organisation (SPTO)

University of the South Pacific (USP)

South Pacific Board for Educational Assessment (SPBEA)

Fiji School of Medicine (FSchM)

The CROP membership varies significantly and is summarised in the table below.

Annex B

European Representations in Pacific ACP Countries |

Papua New Guinea | EC Delegation, UK High Commission, French Embassy |

Fiji | EC Regional Delegation, UK High Commission, French Embassy |

Timor Leste | EC Technical Office, Portuguese Embassy, UK Embassy, Irish Representative Office, French Co-operation Office |

Solomon Islands | EC Office, UK High Commission |

Vanuatu | EC Office, French Embassy |

Samoa | EC Technical Office, UK High Commission |

Kiribati | EC Technical Office |

[1] Cooköarna, Fiji, Kiribati, Marshallöarna, Mikronesiska federationen, Nauru, Niue, Palau, Papua Nya Guinea, Samoa, Salomonöarna, Östtimor, Tonga, Tuvalu och Vanuatu.

[2] Östtimor har observatörsstatus.

[3] Se bilaga för närmare upplysningar

[4] Se bilaga för närmare upplysningar

[5] De nio organen inom CROP är specialiserade tekniska organ som på grundval av internationella avtal verkar på regional nivå i Stillahavsområdet.

[6] I planen för Stillahavsområdet anges som en av regionens främsta prioriteter ett underlättande av internationell finansiering för hållbar utveckling, biologisk mångfald och miljöskydd samt att motverka följderna av klimatförändringarna i Stilla havet. Under denna rubrik anges i planen också en integrerad plan för jordbruk och fiske. I den havsstrategi för öarna i Stilla havet (Pacific Islands Ocean Policy) som antogs 2002 föreslås en integrerad havsförvaltning kommande generationer av öbor till fromma. Havsstrategin tillhandahåller en integrerad handlingsram för olika Stillahavsinitiativ.

[7] Gruppen består av Stillahavsgemenskapens sekretariat (Secretariat of the Pacific Community – SPC), Södra stillahavskommissionen för tillämpad geovetenskap (South Pacific Applied Geo-science Commission – SOPAC) och det regionala miljöprogrammet för Stilla havet (Pacific Regional Environment Programme – PREP).

[8] Se bilaga.

[9] Of the 15 Pacific ACP countries six (Cook Islands, FSM, Nauru, Niue, Palau and the Republic of the Marshall Islands) have a total population of around or less than 250.000, but combined EEZs that exceed 8 million km2.

[10] All 15 Pacific ACP countries are SIDS (Small Island Developing States), and they participate actively in the UN-sponsored SIDS’ process, which most recently resulted in the Mauritius Declaration and Mauritius Strategy for the Further Implementation of the Programme of Action for the Sustainable Development of SIDS agreed in January 2005.

[11] Secessionist war on the island of Bougainville in PNG; tensions in Solomon Islands; repeated coups in Fiji; severe economic and financial crisis in Nauru; democratic deficit in Tonga.

[12] While PNG is ranked 130th in Transparency International’s corruption perception index, in some other Pacific countries corruption is a minor issue, such as in Kiribati, where theft is seen as dishonouring, and carries severe social sanctions.

[13] An extreme case is Solomon Islands, which as late as early 2006 did not have a single female member of parliament.

[14] It has been estimated that Papua New Guinea alone has more than 1000 cultural groups speaking some 800 different languages.

[15] The forthcoming UNESCO Convention on the Protection and Promotion of the Diversity of Cultural Expressions will offer a new international framework to promote international cooperation aimed at preserving cultural diversity, which may be important in this regard.

[16] Timor-Leste has observer status in the Forum and is not at present considering full membership.

[17] The core activities of these regional organisations are funded by contributions from Member governments, but they are governed by bodies that reflect their varying membership.

[18] Attempts at sectoral regional integration have had mixed results since the 1970s. PNG, by far the largest Pacific ACP country, established its own higher education system (UPNG, Unitech), while the rest of the region created the University of the South Pacific. Nauru, Samoa, Solomon Islands, Tonga and Vanuatu initially created Air Pacific but then quickly set up their own national airlines to promote tourist arrivals directly from major airports in Australia, New Zealand and Hawaii. The Pacific Forum (shipping) Line also proved unviable as a way of servicing the more peripheral states.

[19] Timor-Leste, which acceeded to the Cotonou Agreement in December 2005, is not included in this statistic.

[20] Timor-Leste is neither party to PICTA nor to PACER.

[21] In 2000 the Pacific Islands Forum agreed to establish of a Pacific Trade Office in Beijing and from 2000 to 2004 bilateral trade with China has doubled from USD 267 million to USD 530 million.

[22] Six Forum Member States currently recognise Taiwan: Solomon Islands, Kiribati, Marshall Islands, Tuvalu, Palau and Nauru.

[23] Pacific culture has influenced major European artists, such as the painter Paul Gauguin and the author W. Somerset Maugham. The Pacific also provides a permanent source of inspiration for the European haute couture art and industry. English is an official language in all the present Pacific ACP countries, apart from Timor-Leste, which has Portuguese as an official language, while French is spoken in Vanuatu and in the French OCT. The fact that so many Pacific islanders speak European languages facilitates exchange and understanding between the two regions.

[24] Fiji’s role in international peacekeeping is quite remarkable. This small country has participated in virtually every UN peacekeeping mission - including in Congo, Namibia, Cambodia, Timor-Leste and Lebanon – and also in Europe, where Fiji has contributed to the stabilisation of Bosnia and Herzegovina, Croatia and Kosovo.

[25] Cf section 3.1. below.

[26] As a result the EU was their second most important export market, after Australia and before Japan, while the EU was only 6th on the list of countries/regions the Pacific ACP countries source their imports from, behind Australia, Singapore, New Zealand, USA and Japan.

[27] Since independence Timor-Leste has benefited from substantial Community assistance under the ALA Regulation.

[28] Timor-Leste, which acceded to the Cotonou Agreeement in December 2005, does not at present participate in the EPA negotiations.

[29] The EU recognises that the Pacific ACP countries’ close links with Australia, New Zealand and the USA make these negotiations more complex. While trade flows between the Pacific ACP countries and the EU a[30]8WXYwxyzç?re limited, Australia and New Zealand are major trading partners and a FTA with them may imply major adjustment needs for the Pacific ACP countries. However, the opening of the formal negotiations on EPA, have not triggered demands by Australia and New Zealand to open discussions on parallel free trade negotiations as foreseen under Article 6 of the Pacific Agreement on Closer Economic Relations (PACER).