52005PC0592

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 23.11.2005

KOM(2005) 592 slutlig

2005/0241 (COD)

.

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om bortfraktarens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar

(framlagt av kommissionen){SEK(2005) 1516}

MOTIVERING

BAKGRUND |

110 | Motiv och syfte Under 2002 följde kommissionen upp sin transportpolitiska vitbok från 2001 (KOM(2001) 370) med ett meddelande om säkrare passagerarfartyg i gemenskapen (KOM(2002) 158). I detta presenterade kommissionen sin syn på vissa grundläggande beståndsdelar i en praktiskt genomförbar reglering av skadeståndsansvaret vid passagerarbefordran till sjöss, som kunde införas i EU inom en snar framtid. Följande frågor togs upp: Strikt skadeståndsansvar upp till en tillräckligt hög gräns, med höjda gränser vid fel eller försummelse: Det strikta ansvaret stärker kärandens ställning, eftersom bortfraktaren blir skadeståndskyldig även om han eller hon inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Obligatorisk försäkring: Skadeståndsansvaret måste kopplas till stränga försäkringskrav. Rätt att föra talan direkt mot försäkringsgivaren: Inom sjöfarten är det viktigt att käranden kan väcka talan direkt mot försäkringsgivaren, eftersom det kan vara svårt att spåra bortfraktaren, som dessutom kanske saknar förmåga att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser. Inrikesfart: Unionens skadeståndsregler bör täcka all transport inom unionen, även inrikesfart. Meddelandet från 2002 sammanföll med Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) översyn av de internationella bestämmelserna om bortfraktarens ansvar vid passagerarbefordran till sjöss, dvs. 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. I meddelandet påpekade kommissionen att de tre först nämnda frågorna ovan inte är tillräckligt reglerade i Atenkonventionen. Men kommissionen konstaterade samtidigt att det vore bättre att införliva de internationella bestämmelserna med unionens lagstiftning om Atenkonventionen efter översynen skulle visa sig uppfylla kommissionens krav. Den 1 november 2002 antogs ett protokoll till Atenkonventionen. Kommissionen anser att Atenkonventionen i dess lydelse enligt protokollet motsvarar de bestämmelser som föreslogs i meddelandet från 2002. Artiklarna 10 och 11 i protokollet gäller domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar avkunnade i enlighet med protokollet. På detta område har gemenskapen exklusiv behörighet genom rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Denna förordning är bindande för alla medlemsstater utom Danmark. Eftersom artiklarna 10 och 11 i protokollet påverkar bestämmelserna i förordning (EG) nr 44/2001 får medlemsstaterna inte på egen hand, utanför gemenskapens ram, åta sig några förpliktelser gentemot tredjeland som påverkar tillämpningen av dessa artiklar. Den 24 juni 2003 la kommissionen fram ett förslag till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ingående av 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (KOM(2003) 375). Enligt förslaget skall gemenskapen snarast och medlemsstaterna senast 2005 ansluta sig till Atenprotokollet. Kommissionen beklagar att behandlingen av förslaget inte har avancerat inom rådet sedan december 2003. Om skadeståndsansvaret vid passagerarbefordran till sjöss skall kunna regleras på ett enhetligt och tillfredsställande sätt inom gemenskapen måste emellertid gemenskapens ingående av protokollet kompletteras med en förordning som inkorporerar protokollet med gemenskapens lagstiftning. I sitt meddelande Att stärka passagerarnas rättigheter inom Europeiska unionen (KOM(2005) 46) bekräftade kommissionen sin avsikt att lägga fram detta förslag. |

120 | Allmän bakgrund I meddelandet om säkrare passagerarfartyg från 2002 presenteras bakgrunden till Atenkonventionen och protokollet. 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods kallas nedan 2002 års Atenkonvention. De viktigaste punkterna i 2002 års Atenkonvention är följande: Tillämpningsområde 2002 års Atenkonvention gäller alla fartyg, svävarfarkoster undantagna, som används till fart i öppen sjö. Den skall tillämpas på varje internationell befordran om a) fartyget för en fördragsslutande stats flagga eller är registrerat i en fördragsslutande stat, eller b) befordringsavtalet har träffats i en fördragsslutande stat, eller c) den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten är belägen i en fördragsslutande stat. Kravet på att medföra certifikat om försäkring gäller dock bara fartyg godkända för befordran av fler än tolv passagerare. Strikt skadeståndsansvar Enligt den gamla Atenkonventionen kan en bortfraktare bara bli skadeståndsskyldig om han eller hon har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Vid dödsfall eller personskada kan bortfraktaren dessutom begränsa sitt ansvar till 53 665 euro (46 666 särskilda dragningsrätter, nedan SDR) per passagerare. 2002 års Atenkonvention skiljer på två typer av skadeståndsanspråk: Om skadan uppstår till följd av att något händer med fartyget (s.k. sjöfartsolycka), och passageraren alltså har mycket små möjligheter att påverka sin situation, gäller strikt ansvar. Om skadan uppstår på annat sätt än genom en sjöfartsolycka blir bortfraktaren skadeståndsskyldig bara om han eller hon har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Rimliga ansvarsgränser 2002 års Atenkonvention fastställer två olika ansvarsgränser: i fall som omfattas av det strikta ansvaret är gränsen 287 500 euro (250 000 SDR), i övriga fall 460 000 euro (400 000 SDR). Detta är en stor ökning jämfört med den gamla Atenkonventionen, där ansvarsgränsen är 53 665 euro (46 666 SDR). Ökningen är också stor jämfört med ändringarna i 1990 års protokoll till Atenkonventionen och 1996 års protokoll till konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar, som båda sätter ansvarsgränsen till 201 250 euro (175 000 SDR). Höjt skadestånd vid fel eller försummelse Enligt gamla Atenkonventionen (där skadeståndsansvaret som nämnt förutsatte fel eller försummelse) gäller ansvarsgränsen (53 665 euro/46 666 SDR) emellertid inte om bortfraktaren har varit grovt vårdslös: enligt både gamla Atenkonventionen och konventionen om sjörättsligt skadeståndsansvar förlorar bortfraktaren rätten att åberopa ansvarsgränserna om det visas att han eller hon ”har orsakat skadan uppsåtligen eller ock hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma”. I praktiken förekommer sådan grov vårdslöshet knappast, och ansvarsgränserna är förmodligen tillämpliga i alla förekommande fall. 2002 års Atenkonvention innehåller två huvudfall: För sjöfartsolyckor införs en ny konstruktion med två olika ansvarsgränser: I fall som omfattas av det strikta ansvaret är gränsen 287 500 euro (250 000 SDR). Men en högre gräns på 460 000 euro (400 000 SDR) blir tillämplig ”om inte bortfraktaren visar att den händelse som orsakade skadan inträffade utan fel eller försummelse av bortfraktaren”. Om det inte rör sig om en sjöfartsolycka är gränsen 460 000 euro (400 000 SDR) ”om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av bortfraktaren. Bevisbördan för fel eller försummelse skall ligga på käranden.” Men enligt artikel 13 förlorar bortfraktaren sin rätt att åberopa ansvarsgränserna ”om det visas att han, genom egen handling eller underlåtenhet, har orsakat skadan uppsåtligen eller ock hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma”. |

Förlust av eller skada på resgods 2002 års Atenkonvention skiljer på två situationer: Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som en följd av förlust av eller skada på handresgods, om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av bortfraktaren. Fel eller försummelse av bortfraktaren skall antas föreligga om skadan har vållats av en sjöfartsolycka. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som en följd av förlust av eller skada på annat resgods än handresgods, om inte bortfraktaren visar att den händelse som orsakade skadan inträffade utan fel eller försummelse av bortfraktaren.” Ansvarsgränserna varierar; vid t.ex. förlust av eller skada på handresgods skall bortfraktarens ansvar inte i något fall överstiga 2 587 euro (2 250 SDR) per passagerare och befordran. Obligatorisk försäkring En nyhet i 2002 års Atenkonvention är kravet att bortfraktaren skall vara ordentligt försäkrad. Med de risker som är förknippade med transport av 100- eller 1000-tals människor på ett och samma fartyg är det orimligt att den som bedriver passagerarbefordran till sjöss inte skall vara tvungen att ha en ordentlig försäkring. Även om de flesta passagerarfartyg i själva är skyddade ur ekonomisk synvinkel (oftast genom en P&I-klubb – Protection & Indemnity) finns det ingen anledning att inte ha en formell försäkringsplikt. Talan får föras direkt mot försäkringsgivaren (pro memoria) Processrätt 2002 års Atenkonvention innehåller vissa processrättsliga bestämmelser, t.ex. en preskriptionstid på två år för skadeståndsfordringar. Den innehåller också jurisdiktionsbestämmelser och bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar. Som redan har nämnts regleras dessa frågor i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Under förhandlingarna om protokollstexten kunde unionen säkra rätten att fortsätta tillämpa förordningen EU-länderna emellan (med tillämpning av artikel 17a.3 i konventionen), men bara i fråga om erkännande och verkställighet av domar. Konventionens jurisdiktionsbestämmelser går alltså före förordningens. |

139 | Gällande bestämmelser Gemenskapslagstiftning saknas. |

141 | Förenlighet med Europeiska unionens politik och mål på andra områden Förslaget är ett led i EU:s ansträngningar att minska de risker som medborgarna ställs inför i det dagliga livet. Enhetliga skadeståndsregler för hela EU underlättar dessutom för dem som bedriver passagerarbefordran till sjöss. Detta ingår i de strategiska mål som betonas i kommissionens meddelande Strategiska mål 2005–2009 EU 2010: Ett partnerskap för Europas förnyelse – Välstånd, solidaritet och säkerhet (KOM(2005) 12). |

SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSANALYS |

Samråd med berörda parter |

211 | Metoder, utvalda sektorer och vilka som svarat Inom ramen för remissförfarandet för hela ”tredje Erika-paketet” samrådde kommissionen med medlemsstaterna och berörda aktörer om förslagets huvudpunkter i två remissrundor i maj 2004 och februari 2005. |

212 | Sammanfattning av svaren; hur har de beaktats? Alla remissinstanser som svarade välkomnade kommissionens förslag att inkorporera Atenkonventionen med EU-lagstiftningen. Redarnas företrädare uttryckte farhågor över att tillämpningsområdet skulle utvidgas till att även gälla trafik inrikes och på inre vattenvägar. Kommissionen beaktade invändningarna vid konsekvensanalysen av förslaget. Kommissionen kom emellertid till den slutsatsen att utvidgningen är berättigad med anledning av skillnaderna mellan gällande skadeståndsregler för de olika trafiktyperna (se vidare konsekvensanalysen). Den motiveras också av att Atenkonventionen inte gäller mindre fartyg, som tar högst 12 passagerare. För dessa fartyg kommer nationell lagstiftning att fortsätta att gälla. Branschen (redarna och P&I-klubbarna) uttryckte farhågor även om genomförandet av 2002 års Atenkonvention, särskilt i fråga om artikel 3.1 om ansvar vid terroristhandlingar. Kommissionen har noterat att dessa invändningar diskuterades redan på internationell nivå inom IMO, och anser att frågan inte bör få en regional lösning på detta stadium. Det finns nämligen uppgifter om att en lösning kommer att diskuteras vid nästa möte i IMO:s juridiska kommitté under våren 2006. Lösningen skulle gå ut på att fördragsslutande stater får möjlighet att reservera sig vid anslutningen till konventionen. |

Extern experthjälp |

229 | Någon extern experthjälp har inte behövts. |

230 | Konsekvensanalys Alternativ 1: Endast Atenkonventionen genomförs, genom att rådet antar kommissionens förslag från juni 2003 om gemenskapens och medlemsstaternas anslutning till Atenkonventionen. Bestämmelserna skulle i så fall bara gälla internationell transport. |

Alternativ 2: Konventionen inkorporeras utan anpassningar. Den största fördelen är att tillämpningen av konventionen skulle bli enhetlig genom EG-domstolens försorg. Konsekvenserna skulle bli desamma som för alternativ 1. Alternativ 3: Konventionen inkorporeras med anpassningar, t.ex. ett utvidgat tillämpningsområde som omfattar även inrikesfart och transporter på inre vattenvägar. Alla passagerare skulle då omfattas av konventionen i dess senaste lydelse, och samma skadeståndsregler skulle gälla för alla bortfraktare i Europa. |

231 | Kommissionen genomförde en konsekvensanalys enligt arbetsprogrammet, vars rapport finns i SEK(2005) 1516. |

RÄTTSLIGA ASPEKTER |

305 | Sammanfattning av den föreslagna åtgärden Förslagets syfte är att inkorporera Atenkonventionen med EU-lagstiftningen med följande anpassningar: Även inrikesfart omfattas. Även transporter på inre vattenvägar omfattas. Medlemsstaternas rätt att införa högre, nationella ansvarsgränser försvinner. Om en person med nedsatt rörlighet lider förlust av eller skada på rörelsehjälpmedel eller medicinsk utrustning skall ersättningen motsvara återanskaffningsvärdet. Bestämmelserna om förskottsutbetalningar motsvarar vad som gäller för luft- och järnvägstransporter. Passagerare skall före avgången informeras om sina rättigheter. |

310 | Rättslig grund Artiklarna 71.2 och 80.2 i EG-fördraget. |

320 | Subsidiaritetsprincipen Subsidiaritetsprincipen gäller, utom i de delar av förslaget där gemenskapen har exklusiv behörighet. |

Förslagets mål kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna av följande skäl: |

321 |

321 |

Distinktionen mellan inrikes och utrikes sjötransporter inom unionen har nästan försvunnit, både ur bortfraktarens och passagerarens synvinkel. Alla gynnas av enhetliga och tydliga regler för passagerartransport inom gemenskapen. |

323 | Om standarderna skiljer sig åt från medlemsstat till medlemsstat kan konkurrensen mellan bortfraktare i olika medlemsstater komma att snedvridas. Därmed skulle också medborgare i olika medlemsstater behandlas olika vid resor inom unionen. |

Förslagets mål kan bättre uppnås på gemenskapsnivå av följande skäl: |

324 | Genom att åtgärderna vidtas på gemenskapsnivå blir skadeståndsansvaret enhetligt för alla transporter inom unionen, oavsett om transporten är en del av en internationell rutt eller håller sig inom unionen eller en medlemsstat. |

325 | Detta EU-initiativ kommer också att säkra en enhetlig tolkning och tillämpning av Atenkonventionen i alla medlemsstater. |

327 | Passagerarnas säkerhet är ett av målen i gemenskapens transportpolitik. Frågor som rör bortfraktarens skadeståndsansvar och passagerares rättigheter efter en olycka regleras bäst på gemenskapsnivå, av de skäl som förklaras ovan. |

Förslaget är därför förenligt med subsidiaritetsprincipen. |

Proportionalitetsprincipen Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen av följande skäl: |

331 | Förordningens anpassningar av konventionen (t.ex. informationsplikten) är naturliga kompletteringar till konventionen. |

332 | Medlemsstaterna kommer att få axla den största ekonomiska och administrativa bördan av förslaget, eftersom de skall hantera försäkringscertifikaten inte bara för bortfraktare i internationell trafik (enligt Atenkonventionen), utan även för bortfraktare i inrikes trafik och i trafik på inre vattenvägar. |

Val av regleringsform |

341 | Föreslagen regleringsform: förordning. |

342 | Övriga regleringsformer skulle vara olämpliga av följande skäl: Kommissionen följer den inkorporationsprocess som redan har använts för internationella konventioner om skadeståndsansvar för lufttrafik- och järnvägsföretag. |

BUDGETKONSEKVENSER |

409 | Förslaget påverkar inte gemenskapens budget. |

ÖVRIGA UPPLYSNINGAR |

Översyn/ändring/tidsbegränsning |

531 | Förslaget innehåller en bestämmelse om översyn. |

532 | Förslaget innehåller en bestämmelse om ändring. |

560 | Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) Förslaget gäller en EES-fråga, och bör därför gälla även EES. |

Närmare redogörelse för förslaget Artikel 1 Förslaget gäller ny EU-lagstiftning avsedd att garantera en heltäckande, enhetlig och samtidig tillämpning av 2002 års Atenkonvention på all befordran av passagerare till sjöss eller på inre vattenvägar, oavsett om transporten är en del av en internationell rutt eller håller sig inom unionen eller en medlemsstat. Artikel 2 Förordningen har ett bredare tillämpningsområde än 2002 års Atenkonvention. Förordningen omfattar nämligen konventionens tillämpningsområde (så att hela konventionen blir tillämplig i hela unionen) plus inrikesfart och trafik på inre vattenvägar. De tre avgörande bestämningar som uppställs i artikel 2 (samma som i Atenkonventionen) innebär att förordningen kommer att omfatta i stort sett alla EU-medborgare, även om de reser utanför unionen. Artikel 3 Förordningen införlivar de relevanta bestämmelserna i 2002 års Atenkonvention genom att hänvisa till dem. Förordningens och konventionens bestämmelser blir på detta sätt identiska. Montrealkonventionen inkorporerades på samma sätt (förordning (EG) nr 889/2002). Artikel 4 Medlemsstaternas rätt enligt 2002 års Atenkonvention att införa högre, nationella ansvarsgränser försvinner. Syftet är att garantera enhetlighet inom unionen. Andra stycket har sitt direkta upphov i en ändring som Europaparlamentet föreslog till kommissionens förslag till en förordning om tågresenärers rättigheter och skyldigheter. |

Artikel 5 Förordningen bör innehålla en kompletterande bestämmelse som inte återfinns i 2002 års Atenkonvention: bestämmelser om förskottsutbetalningar som motsvarar vad som gäller för luft- och järnvägstransporter. Artikel 6 Denna artikel, som fastställer plikten att informera passagerarna före avgången, går också utöver konventionen. |

570 | Artikel 7 För att förordningens verkan och behovet av ändringar skall kunna bedömas skall kommissionen rapportera om förordningens tillämpning. Förordningens anpassning till ändringar av 2002 års Atenkonvention kommer att underlättas av samarbetet med kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS), inrättad genom förordning (EG) nr 2099/2002. Artikel 8 Kommissionen ser helst att förordningen träder i kraft så snart unionens lagstiftningsprocess och branschens anpassning medger det. Men eftersom gemenskapen och medlemsstaterna skall ansluta sig till 2002 års Atenkonvention anser kommissionen att konventionen och förordningen bör träda i kraft samtidigt. Bilaga Ett exemplar av 2002 års Atenkonvention bifogas förslaget som referensmaterial. Det påpekas i artikel 1 att konventionen kan komma att ändras. Sådana ändringar kommer automatiskt att inkorporeras i gemenskapens lagstiftning, såvida inte kommissionen, bistådd av kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS) enligt artikel 7, beslutar att ändringen inte skall påverka förordningen. |

1. 2005/0241 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om bortfraktarens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 71.1 och artikel 80.2,

med beaktande av kommissionens förslag[1],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[2],

med beaktande av Regionkommitténs yttrande[3],

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget[4], och

av följande skäl:

2. Det behövs nya åtgärder inom ramen för den gemensamma transportpolitiken för att höja säkerheten vid transporter till sjöss och på inre vattenvägar. Bland annat behövs bestämmelser om skadestånd till passagerare som har lidit skada, eftersom det är viktigt att passagerare som drabbas av olyckor vid resor till sjöss eller på inre vattenvägar kan få en rimlig ersättning.

3. 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods antogs den 1 november inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationen [gemenskapen har tillträtt protokollet[5]].

4. 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods i dess lydelse enligt protokollet från 2002, nedan kallad 2002 års Atenkonvention , gäller bara internationella transporter. Emellertid har distinktionen mellan nationella och internationella transporter försvunnit när det gäller den inre sjötransportmarknaden, och de internationella skadeståndsreglerna bör därför gälla både nationella och internationella transporter inom gemenskapen. 2002 års Atenkonvention bör också gälla transporter på inre vattenvägar.

5. Bortfraktaren bör vara tvungen att göra förskottsutbetalningar om en passagerare dör eller drabbas av personskada.

6. Passagerare bör före resan informeras om sina nya rättigheter.

7. När konventionen ändras bör också gemenskapslagstiftningen ändras, utom i fråga om sådana ändringar som skall undantas enligt artikel 5.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002 av den 5 november 2002 om inrättande av en kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS) och om ändring av förordningarna om sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg[6].

8. Den europeiska sjösäkerhetsbyrån, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002[7], bör bistå kommissionen i utarbetandet av en rapport om hur de nya reglerna fungerar, och när kommissionen lägger fram förslag till ändringar av 2002 års Atenkonvention.

9. Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att skapa enhetliga bestämmelser för bortfraktares och passagerares rättigheter i samband med olyckor, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av behovet av enhetliga ansvarsgränser i alla medlemsstater, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs bestämmelser om ett enhetligt skadeståndsansvar vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar.

I detta syfte inkorporeras härmed de relevanta bestämmelserna i 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods i dess lydelse enligt protokollet från 2002, nedan kallad 2002 års Atenkonvention , och dessa bestämmelsers tillämpningsområde utsträcks till att omfatta även inrikes befordran till sjöss i en medlemsstat och internationell och inrikes befordran på inre vattenvägar.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Denna förordning skall tillämpas på varje internationell eller inrikes befordran till sjöss eller på inre vattenvägar där

a) fartyget för en medlemsstats flagga,

b) befordringsavtalet har träffats i en medlemsstat, eller

c) den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten är belägen i en medlemsstat.

Artikel 3

Bortfraktarens ansvar

I fråga om bortfraktarens och den utförande transportörens ansvar för passagerare och passagerares resgods skall bestämmelserna om detta i 2002 års Atenkonvention tillämpas.

För begreppen bortfraktare och utförande transportör gäller definitionerna i artikel 2 i 2002 års Atenkonvention.

Artikel 4

Ansvarsbegränsning

Artikel 7.2 i 2002 års Atenkonvention skall tillämpas i fråga om passagerarbefordran som omfattas av denna förordning endast om medlemsstaterna enhälligt kommer överens om detta i samband med en ändring av denna förordning.

Ersättningen till personer med nedsatt rörlighet som lider förlust av eller skada på rörelsehjälpmedel eller medicinsk utrustning får inte överstiga återanskaffningsvärdet.

Artikel 5

Förskottsutbetalning

Vid passagerares död eller kroppsskada skall bortfraktaren senast 15 dagar efter det att den skadeståndsberättigade har identifierats göra en förskottsutbetalning som täcker omedelbara ekonomiska behov. Vid dödsfall skall förskottsutbetalningen vara minst 21 000 euro.

Artikel 6

Information till passagerare

Bortfraktaren, den utförande transportören eller researrangören skall före avgången informera passagerarna om deras rättigheter enligt denna förordning, särskilt ansvarsgränserna för ersättning vid dödsfall och personskada och skada på eller förlust av resgods, passagerares rätt att föra talan direkt mot försäkringsgivaren eller den som tillhandahåller ekonomisk säkerhet och rätten till förskottsutbetalning.

Informationen skall tillhandahållas på det lämpligaste sättet.

Artikel 7

Rapportering samt ändring av 2002 års Atenkonvention

Senast tre år efter denna förordnings ikraftträdande skall kommissionen utarbeta en rapport om förordningens tillämpning, i vilken särskilt den ekonomiska utvecklingen och arbetet inom ramen för internationella fora skall tas upp.

Rapporten kan åtföljas av ett förslag om ändring av förordningen eller ett förslag som Europeiska gemenskapen kan lägga fram inom ramen för ett internationellt forum.

Kommissionens skall därvid bistås av den kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS) som inrättas genom artikel 3 i förordning (EG) nr 2099/2002.

I enlighet med artikel 5.2 i förordning (EG) nr 2099/2002 får ändringar av 2002 års Atenkonvention undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

Artikel 8

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den […] dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Den skall tillämpas från [dagen för ikraftträdandet eller, om detta är senare, den dag Atenkonventionen träder i kraft för gemenskapens vidkommande].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den […]

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

[…] […]

TILLÄGG

ATENKONVENTIONEN OM BEFORDRAN TILL SJÖSS AV PASSAGERARE OCH DERAS RESGODS, 2002

(Konsoliderad text av 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods och protokollet till konventionen från 2002)

ARTIKEL 1 Definitioner

I denna konvention har följande begrepp nedan angivna innebörd:

1. a) med ” bortfraktare ” förstås en person som har träffat ett befordringsavtal eller på vars vägnar ett befordringsavtal har träffats, oavsett om befordran utförs av bortfraktaren själv eller av en utförande transportör;

b) med ” utförande transportör ” förstås den som, utan att vara bortfraktare, i egenskap av ägare eller betraktare av ett fartyg eller den som i redares ställe har hand om driften av ett fartyg, faktiskt utför hela befordringen eller en del av denna;

c) med ” bortfraktare som faktiskt utför hela befordringen eller en del av den ” förstås den utförande transportören eller bortfraktaren, i den mån den sistnämnde faktiskt utför befordringen;

2. med ” befordringsavtal ” förstås ett avtal, träffat av en bortfraktare eller på dennes vägnar, om befordran till sjöss av en passagerare och, i förekommande fall, hans resgods;

3. med ” fartyg ” förstås endast fartyg, svävarfarkoster undantagna, som används till fart i öppen sjö;

4. med ” passagerare ” förstås varje person som befordras med fartyg:

a) enligt ett befordringsavtal, eller

b) som med bortfraktarens samtycke medföljer fordon eller levande djur som omfattas av ett avtal om godsbefordran vilket inte regleras av denna konvention;

5. med ” resgods ” förstås varje föremål eller fordon som befordras av bortfraktaren enligt ett befordringsavtal med undantag för:

a) föremål och fordon som befordras enligt certeparti, konossement eller annat dokument som främst avser godsbefordran, och

b) levande djur;

6. med ” handresgods ” förstås resgods som passageraren har i sin hytt eller eljest har i sin vård eller vård eller under sin kontroll. Handresgods omfattar, utom vid tillämpningen av punkt 8 i denna artikel och artikel 8, resgods som passageraren har i eller på sitt fordon;

7. ” förlust av eller skada på resgods ” avser även ekonomisk förlust som är en följd av att resgodset inte har utlämnats till passageraren inom rimlig tid efter ankomsten av det fartyg med vilket resgodset har eller skulle ha befordrats, men innefattar inte dröjsmål som är en följd av arbetskonflikter;

8. ” befordran ” omfattar följande perioder:

a) i fråga om passagerare och hans handresgods, den tid under vilken passageraren och/eller hans handresgods är ombord på fartyget eller under in- eller utskeppning och den tid under vilken passageraren och hans resgods transporteras till sjöss från land till fartyget eller omvänt, om kostnaden för en sådan transport omfattas av biljettpriset eller om det för denna transport använda fartyget har ställts till passagerarens förfogande av bortfraktaren. Såvitt angår passageraren omfattar befordringen emellertid inte den tid under vilken denne befinner sig i en hamnterminal eller stationsanläggning eller på kaj eller i eller på en annan hamnanläggning;

b) i fråga om handresgods, även den tid under vilken passageraren befinner sig i en hamnterminal eller stationsanläggning eller på kaj eller i eller på en annan hamnanläggning, om resgodset har tagits om hand av bortfraktaren eller hans anställda eller medhjälpare och inte har utlämnats till passageraren;

c) i fråga om annat resgods som inte utgör handresgods, tiden från det resgodset har tagits om hand av bortfraktaren eller hans anställda eller medhjälpare, i land eller ombord, till dess att det har utlämnats av bortfraktaren, hans anställda eller medhjälpare;

9. med ” internationell befordran ” förstås varje befordran där, enligt befordringsavtalet, avgångsorten och bestämmelseorten är belägna i två skilda stater, eller i en och samma stat, om fartyget enligt befordringsavtalet eller fastställd turlista skall anlöpa hamn i en annan stat under resan;

10. med ” organisationen ” förstås Internationella sjöfartsorganisationen;

11. med ” generalsekreteraren ” förstås organisationens generalsekreterare.

ARTIKEL 1a Bilaga

Bilagan till denna konvention utgör en integrerad del av konventionen.

ARTIKEL 2 Tillämplighet

1. Denna konvention skall tillämpas på varje internationell befordran om:

a) fartyget för en fördragsslutande stats flagga eller är registrerat i en fördragsslutande stat, eller

b) befordringsavtalet har träffats i en fördragsslutande stat, eller

c) den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten är belägen i en fördragsslutande stat.

2. Oaktat vad som sägs i punkt 1 i denna artikel är denna konvention inte tillämplig när befordringen är underkastad ansvarsbestämmelserna i en annan internationell konvention som avser befordran av passagerare eller resgods med annat transportmedel, i den mån dessa bestämmelser är bindande för befordran till sjöss.

ARTIKEL 3 Bortfraktarens ansvar

1. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare till följd av en sjöfartsolycka, i den mån skadan beträffande denna passagerare vid en och samma händelse inte överstiger 250 000 beräkningsenheter, såvida inte bortfraktaren bevisar att olyckan

a) orsakades av krigshandling, fientligheter, inbördeskrig eller uppror eller av naturhändelse av osedvanlig karaktär, som inte har kunnat undvikas och vars följder inte har kunnat förhindras, eller

b) i sin helhet har vållats av tredje man genom handling eller underlåtenhet med avsikt att orsaka skada.

Bortfraktaren skall även vara ansvarig i den omfattning skadan överstiger den beloppsgräns som angivits ovan, om inte bortfraktaren visar att den händelse som orsakade skadan inte uppkom genom fel eller försummelse av bortfraktaren.

2. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare på grund av någon annan händelse än en sjöfartsolycka, om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av bortfraktaren. Bevisbördan för fel eller försummelse skall ligga på käranden.

3. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som en följd av förlust av eller skada på handresgods, om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av bortfraktaren. Fel eller försummelse av bortfraktaren skall antas föreligga om skadan har vållats av en sjöfartsolycka.

4. Bortfraktaren skall vara ansvarig för skada som uppstått som en följd av förlust av eller skada på annat resgods än handresgods, om inte bortfraktaren visar att den händelse som orsakade skadan inträffade utan fel eller försummelse av bortfraktaren.

5. Vid tillämpningen av denna artikel avses med

a) sjöfartsolycka: förlisning, kantring, sammanstötning eller strandning, explosion eller brand i fartyget eller fel i fartyget,

b) fel eller försummelse av bortfraktaren: beteckningen inbegriper även fel eller försummelse av bortfraktarens anställda i tjänsten,

c) fel i fartyget: funktionsoduglighet, brist eller åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter i fråga om någon del av fartyget eller i dess utrustning vid användning för utrymning, evakuering eller passagerares ombord- eller ilandstigning, eller vid användning för framdrivning, styrning, säker navigering, förtöjning, ankring, angörande av eller avgång från kaj- eller ankringsplats, eller skadekontroll efter vattenfyllning, eller vid användning för sjösättning av livräddningsredskap, och

d) skada: beteckningen inbegriper inte straffliknande skadestånd (så kallade exemplary or punitive damages ).

6. Bortfraktarens ansvar enligt denna artikel avser endast skada som härrör från händelser som har inträffat under befordringen. Bevisbördan för att den händelse som orsakat skadan har inträffat under befordringen och omfattningen av skadan skall ligga på käranden.

7. Bestämmelserna i denna konvention påverkar inte bortfraktarens regressrätt gentemot tredje man eller rätten att göra invändning om medvållande enligt artikel 6 i denna konvention. Denna artikel påverkar inte rätten till ansvarsbegränsning enligt artiklarna 7 och 8.

8. Ett antagande om en parts fel eller försumlighet eller placering av bevisbördan hos en part hindrar inte att bevisning som talar till den partens fördel beaktas.

ARTIKEL 4 Utförande transportör

1. Om utförandet av befordringen eller en del av den har anförtrotts en utförande transportör förblir bortfraktaren ändå ansvarig för hela befordringen enligt bestämmelserna i denna konvention. Dessa bestämmelser skall dessutom gälla för den utförande transportören beträffande den del av befordringen som han utför.

2. Såvitt gäller den befordran som utförs av den utförande transportören svarar bortfraktaren för handlande eller underlåtenhet av den utförande transportören och hans anställda och andra som han anlitar för befordringen, när de handlar i tjänsten eller för uppdragets fullgörande.

3. Har bortfraktaren genom särskild överenskommelse åtagit sig förpliktelser som inte åläggs genom denna konvention eller avstått från rättigheter som följer av konventionen, binder denna den utförande transportören endast om han uttryckligen och skriftligen har samtyckt härtill.

4. När både bortfraktaren och den utförande transportören är ansvariga skall ansvaret, i den utsträckning ansvar föreligger, vara solidariskt.

5. Vad som föreskrivs i denna artikel skall inte utgöra hinder för regress mellan bortfraktaren och den utförande transportören.

ARTIKEL 4a Obligatorisk försäkring

1. Den bortfraktare som faktiskt utför hela eller en del av en passagerarbefordran, för vilken denna konvention gäller, med ett fartyg som är registrerat i en fördragsslutande stat och är godkänt för befordran av fler än tolv passagerare, är skyldig att ta och vidmakthålla försäkring eller annan ekonomisk säkerhet, såsom en garanti ställd av bank eller liknande finansiell institution, för att täcka sitt ansvar enligt denna konvention för dödsfall eller personskada som drabbat passagerare. Försäkringen eller säkerheten skall uppgå till minst 250 000 beräkningsenheter per passagerare vid en och samma händelse.

2. När en behörig myndighet i en fördragsslutande stat har fastställt att kraven enligt punkt 1 har uppfyllts skall ett certifikat som intygar detta utfärdas för fartyget. För ett fartyg som är registrerat i en fördragsslutande stat skall certifikatet utfärdas eller bestyrkas av den behöriga myndigheten i den stat där fartyget är registrerat. För ett fartyg som inte är registrerat i en fördragsslutande stat får certifikatet utfärdas eller bestyrkas av den behöriga myndigheten i någon fördragsslutande stat. Certifikatet skall följa den förlaga som återges i bilagan till denna konvention, och skall innehålla följande uppgifter:

a) Fartygets namn, signalbokstäver och registreringsort.

b) Namnet på den bortfraktare som faktiskt utför hela befordringen eller en del av den, och den ort där dennes huvudsakliga rörelse bedrivs.

c) Fartygets IMO-nummer.

d) Den ställda säkerhetens art och varaktighet.

e) Namn och den ort där den huvudsakliga rörelsen bedrivs beträffande försäkringsgivaren eller annan person som tillhandahåller ekonomisk säkerhet, samt den ort där försäkringen utfärdats eller säkerheten ställts.

f) Certifikatets giltighetstid, som inte får vara längre än försäkringens respektive den ekonomiska säkerhetens giltighetstid.

3. a) En fördragsslutande stat får bemyndiga en av staten erkänd institution eller organisation att utfärda certifikatet. Institutionen eller organisationen skall underrätta staten varje gång ett certifikat utfärdas. Den fördragsslutande staten bär i varje enskilt fall det fulla ansvaret för att ett på detta sätt utfärdat certifikat är fullständigt och korrekt, och skall vidta de åtgärder som krävs för att uppfylla denna skyldighet.

b) En fördragsslutande stat skall underrätta generalsekreteraren om

i) vilka specifika ansvarsområden som delegerats till den erkända institutionen eller organisationen och vilka villkor som gäller för bemyndigandet,

ii) ett bemyndigande återkallas, och

iii) när bemyndigandet eller återkallelsen får verkan.

Bemyndigandet får ges verkan tidigast tre månader efter det att generalsekreteraren underrättats.

c) En institution eller organisation som har bemyndigats att utfärda certifikat enligt denna punkt skall åtminstone ha befogenhet att återkalla ett certifikat om de villkor som ställdes för utfärdandet inte har uppfyllts. Institutionen eller organisationen skall underrätta den stat för vars räkning certifikatet utfärdades om återkallelsen.

4. Certifikatet skall avfattas på den utfärdande statens officiella språk. Om detta är ett annat språk än engelska, franska eller spanska skall certifikatet innehålla en översättning till något att dessa språk; statens officiella språk får utelämnas om staten beslutar detta.

5. Certifikatet skall medföras ombord på fartyget, och en kopia skall ges in till de myndigheter som för fartygsregistret eller, om fartyget inte är registrerat i en fördragsslutande stat, till myndigheten i den stat som har utfärdat eller bestyrkt certifikatet.

6. En försäkring eller annan ekonomisk säkerhet som av annan anledning än att dess giltighetstid enligt certifikatet har löpt ut kan upphöra att gälla tidigare än tre månader efter det att den sagts upp hos de myndigheter som avses i punkt 5, uppfyller kraven i denna artikel endast om certifikatet återlämnats till myndigheten eller ett nytt certifikat utfärdats under dessa tre månader. Detta gäller även ändringar som innebär att försäkringen eller säkerheten inte längre uppfyller kraven enligt denna artikel.

7. Om inte annat följer av denna artikel skall villkoren för certifikatets utfärdande och giltighet fastställas av den stat där fartyget är registrerat.

8. Ingenting i denna konvention skall tolkas som att det hindrar en fördragsslutande stat från att förlita sig på upplysningar från andra stater eller från organisationen eller andra internationella organisationer om den ekonomiska ställningen för den som tillhandahåller försäkring eller annan ekonomisk säkerhet enligt denna konvention. En fördragsslutande stat som förlitar sig på sådana upplysningar är dock inte befriad från sitt ansvar i egenskap av stat som utfärdar certifikatet.

9. Certifikat som utfärdats eller bestyrkts enligt en fördragsslutande stats bemyndigande skall för tillämpningen av denna konvention godtas av övriga fördragsslutande stater och tillerkännas samma giltighet som certifikat som utfärdats eller bestyrkts av dem, även om certifikatet avser ett fartyg som inte är registrerat i en fördragsslutande stat. En fördragsslutande stat som anser att den försäkringsgivare eller garant som anges i certifikatet inte har ekonomisk förmåga att uppfylla de förpliktelser som följer av denna konvention får när som helst begära överläggningar med den stat som har utfärdat eller bestyrkt certifikatet.

10. Talan om ersättning som täcks av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet enligt denna artikel får föras direkt mot försäkringsgivaren eller den som tillhandahåller den ekonomiska säkerheten. Det belopp som anges i punkt 1 utgör ansvarsgränsen för försäkringsgivaren och den som tillhandahåller den ekonomiska säkerheten även om bortfraktaren eller den utförande transportören inte har rätt att begränsa sitt ansvar. Svaranden får göra gällande de invändningar som den bortfraktare som avses i punkt 1 skulle ha fått göra enligt denna konvention, med undantag för invändningar om konkurs eller likvidation. Svaranden får åberopa att skadan har orsakats genom försäkringstagarens uppsåtliga handlande, men svaranden får inte göra gällande andra invändningar som svaranden hade kunnat göra i en rättegång där försäkringstagaren väckt talan mot svaranden. Svaranden har alltid rätt att få bortfraktaren eller den utförande transportören instämda i målet.

11. De belopp som tillförsäkras genom försäkring eller annan ekonomisk säkerhet i enlighet med punkt 1 får endast användas för betalning av fordringar som grundas på denna konvention, och i och med utbetalningen av sådana belopp upphävs i motsvarande mån ansvarigheten enligt konventionen.

12. En fördragsslutande stat får inte tillåta att sjöfart bedrivs med fartyg under dess flagg som omfattas av denna artikel om inte ett certifikat har utfärdats enligt punkterna 2 eller 15.

13. Om inte annat följer av denna artikel skall varje fördragsslutande stat genom sin nationella lagstiftning se till att det för alla fartyg godkända för befordran av fler än tolv passagerare, oavsett registreringsstat, som anlöper eller lämnar hamnar inom dess territorium finns försäkring eller annan ekonomisk säkerhet i den omfattning som anges i punkt 1 i den utsträckning denna konvention är tillämplig.

14. Om den fördragsslutande stat som har utfärdat certifikatet enligt punkt 2 har meddelat generalsekreteraren att den håller ett register i elektroniskt format, tillgängligt för alla fördragsslutande stater, varigenom det kan bekräftas att certifikatet utfärdats och som gör det möjligt för de fördragsslutande staterna att fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 13, får en fördragsslutande stat utan hinder av punkt 5 meddela generalsekreteraren att den för de ändamål som avses i punkt 13 inte kräver att fartyg som anlöper eller lämnar hamn inom dess territorium skall medföra ombord eller uppvisa det certifikat som krävs enligt punkt 2.

15. Bestämmelserna om försäkring och annan ekonomisk säkerhet i denna artikel gäller inte fartyg som ägs av en fördragsslutande stat och som inte är täckt av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet. Sådant fartyg skall dock ombord medföra ett certifikat utfärdat av behörig myndighet i fartygets registreringsstat som bestyrker att fartyget ägs av den staten och att ansvaret är täckt intill det belopp som anges i punkt 1. Certifikatet skall så nära som möjligt följa den förlaga som avses i punkt 2.

ARTIKEL 5 Värdesaker

Bortfraktaren är inte ansvarig för förlust av eller skada på pengar, värdepapper, guld, silver, juveler, smycken, konstföremål eller andra värdesaker utom när sådana värdesaker har deponerats hos bortfraktaren med uttrycklig överenskommelse om att de skall förvaras under säkerhet, i vilket fall bortfraktaren är ansvarig intill den gräns som anges i artikel 8.3, såvida inte överenskommelse har träffats om en högre gräns enligt artikel 10.1.

ARTIKEL 6 Medvållande

Om bortfraktaren visar att passageraren genom fel eller försummelse har orsakat eller medverkat till passagerarens död eller kroppsskada eller förlust av eller skada på dennes resgods, kan den domstol som handlägger målet, i överensstämmelse med dess nationella lag, helt eller delvis befria bortfraktaren från ansvarighet.

ARTIKEL 7 Ansvarsbegränsning för personskada

1. Bortfraktarens ansvar enligt artikel 3 för en passagerares död eller personskada skall inte i något fall överstiga 400 000 beräkningsenheter per passagerare vid en och samma händelse. Om skadeståndet enligt domstolslandets lag skall betalas ut i form av periodiska utbetalningar får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns.

2. En fördragsslutande stat får genom särskilda bestämmelser i sin nationella lagstiftning reglera den ansvarsgräns som anges i punkt 1, men den nationella ansvarsgränsen, om en sådan fastställts, får inte vara lägre än vad som anges i punkt 1. En fördragsslutande stat som tillämpar denna punkt skall underrätta generalsekreteraren om ansvarsgränsen eller frånvaron av gräns.

ARTIKEL 8 Ansvarsbegränsning för förlust av eller skada på resgods

1. Bortfraktarens ansvar vid förlust av eller skada på handresgods skall inte i något fall överstiga 2 250 beräkningsenheter per passagerare och befordring.

2. Bortfraktarens ansvar vid förlust av eller skada på fordon inbegripet resgods i eller på fordonet skall inte i något fall överstiga 12 700 beräkningsenheter per fordon och befordring.

3. Bortfraktarens ansvar vid förlust av eller skada på annat resgods än som nämns i punkterna 1 och 2 skall inte i något fall överstiga 3 375 beräkningsenheter per passagerare och befordring.

4. Bortfraktaren och passageraren kan komma överens om att bortfraktaren skall ha rätt att göra ett avdrag, som utgör passagerarens självrisk, från skadans belopp med högst 330 beräkningsenheter vid fordonsskada och högst 149 beräkningsenheter per passagerare vid förlust av eller skada på annat resgods.

ARTIKEL 9 Beräkningsenheter och omräkning

1. Med beräkningsenhet avses i denna konvention en särskild dragningsrätt enligt Internationella valutafondens bestämmelser. De belopp som avses i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 skall räknas om till domstolslandets nationella valuta på grundval av valutans kurs i förhållande till den särskilda dragningsrätten den dag då domen meddelades eller den dag som parterna har kommit överens om. För fördragsslutande stater som är medlemmar av Internationella valutafonden beräknas värdet av den nationella valutan uttryckt i särskilda dragningsrätter enligt den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner. För fördragsslutande stater som inte är medlemmar av Internationella valutafonden beräknas värdet av den nationella valutan uttryckt i särskilda dragningsrätter på det sätt som staten ifråga bestämmer.

2. Stater som inte är medlemmar av Internationella valutafonden och vars lagstiftning inte tillåter att punkt 1 tillämpas får vid statens ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till konventionen, eller när som helst därefter, lämna en förklaring om att den beräkningsenhet som avses i punkt 1 skall motsvara 15 guldfranc. En guldfranc enligt denna punkt motsvarar 65,5 milligram guld av 0,900 finhet. Omräkningen från guldfranc till nationell valuta skall ske enligt den berörda statens lag.

3. Beräkningen enligt punkt 1 sista meningen och omräkningen enligt punkt 2 skall göras på ett sådant sätt att de belopp som anges i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 får ett realvärde i den fördragsslutande statens nationella valuta som så långt möjligt är lika med vad som skulle ha blivit fallet om beräkningen gjorts enligt de tre första meningarna i punkt 1. En fördragsslutande stat skall underrätta generalsekreteraren om vilken beräkningsmetod som staten tillämpar enligt punkt 1 eller om resultatet av omräkningen enligt punkt 2 när staten deponerar sitt ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avseende denna konvention, samt när staten ändrar beräknings- eller omräkningsmetod.

ARTIKEL 10 Tilläggsbestämmelser om ansvarsgränser

1. Bortfraktaren och passageraren kan genom uttrycklig och skriftlig överenskommelse bestämma högre ansvarsgränser än vad som föreskrivs i artiklarna 7 och 8.

2. Ränta på skadestånd och rättegångskostnader skall inte omfattas av de ansvarsgränser som föreskrivs i artiklarna 7 och 8.

ARTIKEL 11 Befrielse från och begränsning av ansvar för bortfraktarens anställda

Om talan med anledning av skada som omfattas av denna konvention väcks mot någon av bortfraktarens eller den utförande transportörens anställda eller andra som de anlitat för befordringen har en sådan anställd eller medhjälpare, om han visar att han har handlat i tjänsten eller för uppdragets fullgörande, rätt till samma befrielse från och begränsning av ansvar som bortfraktaren eller den utförande transportören är berättigade att åberopa enligt denna konvention.

ARTIKEL 12 Sammanläggning av fordringar

1. Ansvarsgränserna i artiklarna 7 och 8 skall tillämpas på summan av samtliga skadeståndskrav som har uppkommit i anledning av att en passagerare avlidit eller åsamkats kroppsskada eller i anledning av förlust av eller skada på hans resgods.

2. I fråga om befordran som utförts av en utförande transportör skall summan av de skadeståndsbelopp som bortfraktaren och den utförande transportören samt deras anställda och andra som de anlitat för befordringen, vilka handlat i tjänsten eller för uppdragets fullgörande, förpliktas utge inte överstiga det högsta belopp som enligt denna konvention kan komma i fråga för antingen bortfraktaren eller den utförande transportören; ingen av de nämnda personerna skall dock vara ansvarig med ett belopp överstigande den gräns som gäller för honom.

3. Närhelst en av bortfraktarens eller den utförande transportörens anställda eller medhjälpare enligt artikel 11 i denna konvention har rätt att åberopa de ansvarsgränser som föreskrivs i artiklarna 7 och 8, får summan av de skadeståndsbelopp som bortfraktaren, eller i förekommande fall den utförande transportören, och den anställde eller medhjälparen i fråga förpliktas utge inte överstiga dessa gränser.

ARTIKEL 13 Förlust av rätten till ansvarsbegränsning

1. Bortfraktaren har inte rätt att åberopa de ansvarsgränser som föreskrivs i artiklarna 7 och 8 och i artikel 10.1 om det visas att han, genom egen handling eller underlåtenhet, har orsakat skadan uppsåtligen eller ock hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

2. Bortfraktarens eller den utförande transportörens anställda eller andra som de anlitat för befordringen har inte rätt att åberopa dessa ansvarsgränser om det visas att de, genom egen handling eller underlåtenhet, har orsakat skadan uppsåtligen eller ock hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

ARTIKEL 14 Grunden för skadeståndskrav

Talan angående skadestånd i anledning av att en passagerare avlidit eller åsamkats kroppsskada eller i anledning av förlust av eller skada på resgods får inte väckas mot bortfraktaren eller den utförande transportören annat än enligt denna konvention.

ARTIKEL 15 Reklamation vid förlust av eller skada på resgods

1. Passageraren skall skriftligen underrätta bortfraktaren eller den person som denna anlitat för befordringen:

a) vid uppenbar skada på resgods;

i) i fråga om handresgods, före eller i samband med passagerarens ilandstigning;

ii) i fråga om allt annat resgods, före eller i samband med dess utlämnande;

b) vid resgodsskada som inte är uppenbar eller vid förlust av resgods, inom femton dagar från dagen för ilandstigningen eller resgodsets utlämnande eller från den tidpunkt då sådant utlämnande skulle ha ägt rum.

2. Om passageraren inte iakttar föreskrifterna i denna artikel skall han antas ha mottagit resgodset i oskadat skick, såvida inte motsatsen bevisas.

3. Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om vid tiden för mottagandet resgodsets skick har varit föremål för gemensam besiktning eller inspektion.

ARTIKEL 16 Preskriptionstid för skadeståndsfordringar

1. Skadeståndsfordringar på grund av passagerares död eller kroppsskada eller förlust av eller skada på resgods preskriberas efter en tid av två år.

2. Preskriptionstiden skall räknas enligt följande:

a) vid kroppsskada, från dagen för passagerarens ilandstigning;

b) vid dödsfall under befordringen, från den dag passageraren skulle ha stigit i land och, ifall kroppsskada under befordringen lett till passagerarens död efter ilandstigningen, från dagen för dödsfallet, förutsatt att denna tidsperiod inte överstiger tre år från ilandstigningsdagen;

c) vid förlust av eller skada på resgods, från dagen för ilandstigningen eller, om den dagen är senare, från den dag ilandstigning skulle ha ägt rum.

3. Villkoren för förlängning av eller avbrott i preskriptionstiden skall bestämmas enligt domstolslandets lag, men talan enligt denna konvention får inte i något fall väckas senare än

a) fem år efter det att passageraren steg i land eller, om detta är senare, skulle ha stigit i land, dock senast

b) tre år efter det att käranden fick eller rimligen borde ha fått kännedom om den skada eller förlust händelsen orsakat.

4. Utan hinder av vad som sägs i punkterna 1–3 i denna artikel kan preskriptionstiden förlängas genom en förklaring av bortfraktaren eller genom överenskommelse mellan parterna efter skadans uppkomst. Förklaringen eller överenskommelsen skall ske skriftligen.

ARTIKEL 17 Laga domstol

1. Talan enligt artiklarna 3 och 4 i denna konventionen skall, enligt kärandens val, väckas vid någon av nedanstående domstolar, under förutsättning att domstolen ligger i en fördragsslutande stat och, om flera domstolar i staten är behöriga, statens nationella lagstiftning om laga domstol följs:

a) Domstol i den stat där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse.

b) Domstolen för avgångs- eller bestämmelseorten enligt befordringsavtalet.

c) Domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller är varaktigt bosatt, om svaranden har ett driftställe för sin rörelse i staten och är underkastad dess domsrätt.

d) Domstol i den stat där befordringsavtalet ingicks, om svaranden har ett driftställe för sin rörelse i staten och är underkastad dess domsrätt.

2. Talan enligt artikel 4a skall, efter kärandens val, väckas vid någon av de domstolar där talan enligt punkt 1 kan väckas mot bortfraktaren eller den utförande transportören.

3. Efter den händelse som orsakade skadan kan parterna avtala att skadeståndstalan skall väckas inom någon annan jurisdiktion eller hänskjutas till skiljedom.

ARTIKEL 17a Erkännande och verkställighet

1. En dom som har meddelats av en domstol som är behörig enligt artikel 17 skall, om den är verkställbar i den stat där den meddelades och har vunnit laga kraft, erkännas av andra fördragsslutande stater utom om

a) domen erhållits med svikliga medel, eller

b) svaranden inte fått skäligt rådrum och rimlig möjlighet att föra sin talan.

2. En dom som erkänns i enlighet med punkt 1 skall vara verkställbar i varje fördragsslutande stat så snart statens formella krav för verkställigheten har uppfyllts. De formella kraven får inte medge någon omprövning i sak av målet.

3. En fördragsslutande stat får tillämpa andra bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar, om tillämpningen av dessa bestämmelser leder till att domar erkänns och verkställs i minst samma utsträckning som i enlighet med punkterna 1 och 2.

ARTIKEL 18 Avtalsbestämmelsers ogiltighet

Avtalsvillkor som fastställts före den händelse som orsakat en passagerares död eller personskada eller förlust av eller skada på passagerarens resgods och som syftar till att befria den som är ansvarig enligt denna konvention från ansvar gentemot passageraren eller till att bestämma en lägre ansvarsgräns än som har fastställts i denna konvention är, med undantag för vad som föreskrivs i artikel 8.4, ogiltiga, liksom avtalsvillkor som syftar till att flytta bevisbördan från bortfraktaren eller den utförande transportören eller begränsa den valmöjlighet som anges i artikel 17.1 eller 17.2; ogiltigheten av ett sådant avtalsvillkor skall dock inte föranleda att befordringsavtalet blir ogiltigt, utan detta förblir underkastat denna konvention.

ARTIKEL 19 Andra konventioner om ansvarsbegränsning

Denna konvention skall inte inskränka bortfraktarens, den utförande transportörens och deras anställdas eller medhjälpares rättigheter och skyldigheter enligt internationella konventioner om ansvarsbegränsning för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö.

ARTIKEL 20 Atomskada

Ansvar skall inte uppkomma enligt denna konvention för skada som har orsakats av en atomolycka:

a) om den driftansvarige för en kärnanläggning är ansvarig för skadan enligt Pariskonventionen av den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt tilläggsprotokollet av den 28 januari 1964, eller Wienkonventionen av den 21 maj 1963 om ansvarighet för atomskada, eller enligt ändringar eller protokoll till dessa som har trätt i kraft, eller

b) om den driftansvarige för en kärnanläggning är ansvarig för skadan enligt nationell lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla hänseenden är lika förmånlig för den skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen, eller enligt ändringar eller protokoll till dessa som har trätt i kraft.

ARTIKEL 21 Kommersiell befordran som utförs av offentlig myndighet

Denna konvention skall tillämpas på kommersiell befordran som utförs av stat eller offentlig myndighet enligt ett befordringsavtal av den innebörd som anges i artikel 1.

ARTIKEL 22 Förbehåll

1. Fördragsslutande stat kan, vid tidpunkten för undertecknande, ratifikation, antagande, godkännande av eller anslutning till denna konvention skriftligen förklara att den inte skall tillämpa konventionen när passageraren och bortfraktaren är medborgare i den staten.

2. Förklaring som lämnas enligt punkt 1 i denna artikel kan när som helst återkallas genom en skriftlig underrättelse till organisationens generalsekreterare.

ARTIKEL 22a Konventionens slutbestämmelser

Slutbestämmelser i denna konvention är artiklarna 17–25 i 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Beteckningen fördragsslutande stater i denna konvention avser fördragsslutande stater i protokollet.

SLUTBESTÄMMELSER

[Artiklarna 17–25 i 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods.]

ARTIKEL 17 Undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning

1. Detta protokoll skall vara öppet för undertecknande i organisationens högkvarter från den 1 maj 2003 till den 30 april 2004, och skall därefter vara öppet för anslutning.

2. En stat kan uttrycka sitt samtycke till att bli bundet av protokollet genom

a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, eller

b) undertecknande med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande följt av ratifikation, godtagande eller godkännande, eller

c) anslutning.

3. Ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning sker genom deponering av ett formellt instrument för detta ändamål hos generalsekreteraren.

4. Ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet som deponerats efter det att en ändring av protokollet har trätt i kraft beträffande samtliga fördragsslutande parter, eller efter fullgörandet av samtliga de åtgärder som krävs för ändringens ikraftträdande beträffande dessa parter, skall anses avse protokollet i dess ändrade lydelse.

5. För att kunna uttrycka sitt samtycke till att bli bunden av detta protokoll måste en stat som är part i följande traktater säga upp dem med verkan från den dag då protokollet träder i kraft för partens vidkommande i enlighet med artikel 20:

a) Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättad i Aten den 13 december 1974.

b) Protokoll till Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättat i London den 19 november 1976 och

c) Protokoll till Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, upprättat i London 29.3.90.

ARTIKEL 18 Stater med mer än ett rättssystem

1. En stat som har två eller fler territoriella enheter i vilka olika rättssystem tillämpas i frågor som omfattas av detta protokoll får vid statens undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning förklara att protokollet skall omfatta alla dess territoriella enheter eller bara en eller några av dem, och får när som helst ändra detta genom en ny förklaring.

2. En sådan förklaring skall meddelas generalsekreteraren och uttryckligen ange de territoriella enheter där protokollet är tillämpligt.

3. När det gäller fördragsslutande stater som har avgivit en sådan förklaring skall

a) hänvisningar till den stat där fartyget är registrerat och, när det gäller certifikat om obligatorisk försäkring, till utfärdande eller bestyrkande stat tolkas som hänvisningar till den territoriella enhet där fartyget är registrerat respektive certifikatet har utfärdats eller bestyrkts;

b) hänvisningar till nationell lagstiftning, nationella ansvarsgränser och nationell valuta tolkas som hänvisningar till den lagstiftning, de ansvarsgränser och den valuta som gäller i den berörda territoriella enheten; och

c) hänvisningar till domstolar och till domar som skall erkännas i de fördragsslutande staterna tolkas som hänvisningar till domstolar respektive domar som skall erkännas i den berörda territoriella enheten.

ARTIKEL 19 Regionala organisationer för ekonomisk integration

1. Regionala organisationer för ekonomisk integration som är sammansatta av suveräna stater och till vilka dess medlemsstater har överlåtit behörigheten i vissa frågor som regleras i detta protokoll får underteckna, ratificera, godta, godkänna eller ansluta sig till detta protokoll. En regional organisation för ekonomisk integration som är part i detta protokoll skall ha samma rättigheter och skyldigheter som en fördragsslutande stat när det gäller de frågor i protokollet som omfattas av dess behörighet.

2. En regional organisation för ekonomisk integration får i frågor inom dess behörighetsområden utöva sin rösträtt med ett antal röster som motsvarar det antal av dess medlemsstater som är parter i detta protokoll och som har överlåtit behörigheten i den berörda frågan till den. Den får inte utöva sin rösträtt om dess medlemsstater utövar sin, och vice versa .

3. När antalet fördragsslutande stater är avgörande enligt protokollet, t.ex. vid tillämpning av artiklarna 20 och 23, skall en regional organisation för ekonomisk integration inte räknas som en fördragsslutande stat utöver de av dess medlemsstater som är fördragsslutande stater.

4. En regional organisation för ekonomisk integration skall vid dess undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning avge en förklaring till generalsekreteraren i vilken anges de frågor som regleras i protokollet beträffande vilka behörigheten har överförts till den regionala organisationen från de av dess medlemsstater som har undertecknat protokollet eller är fördragsslutande stater, och övriga inskränkningar av betydelse i denna behörighet. Den regionala organisationen skall omedelbart underrätta generalsekreteraren när behörighetsfördelningen enligt förklaringen ändras, även när ytterligare behörighet överförs. Generalsekreteraren skall tillhandahålla sådana förklaringar i enlighet med artikel 24 i detta protokoll.

5. Fördragsslutande stater som är medlemsstater i en regional organisation för ekonomisk integration som är part i detta protokoll skall antas ha behörighet i alla frågor som regleras i protokollet för vilka någon förklaring om behörighetsöverföring till den regionala organisationen eller annan underrättelse därom inte har lämnats i enlighet med punkt 4.

ARTIKEL 20 Ikraftträdande

1. Detta protokoll träder i kraft tolv månader efter det att tio stater antingen undertecknat protokollet utan förbehåll avseende ratifikation, godtagande eller godkännande eller deponerat sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos generalsekreteraren.

2. För stater som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till detta protokoll efter det att förutsättningarna för ikraftträdande enligt punkt 1 har uppfyllts skall protokollet träda i kraft tre månader efter det att staten har deponerat sitt instrument, dock tidigast när detta protokoll träder i kraft enligt punkt 1.

ARTIKEL 21 Uppsägning

1. En fördragsslutande stat kan säga upp detta protokoll när som helst efter det att protokollet har trätt i kraft för staten.

2. Uppsägningen sker genom deponering av ett instrument om uppsägning hos generalsekreteraren.

3. Uppsägningen får verkan tolv månader efter deponeringen av instrumentet om uppsägning, eller vid den senare tidpunkt som anges i instrumentet.

4. I förhållandet mellan de fördragsslutande staterna till detta protokoll anses en stat som säger upp konventionen i enlighet med artikel 25 i konventionen inte samtidigt säga upp konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll.

ARTIKEL 22 Revidering och ändring

1. Organisationen får sammankalla en konferens med syfte att revidera eller ändra detta protokoll.

2. Organisationen skall sammankalla parterna i protokollet till en konferens i syfte att se över eller ändra protokollet om minst en tredjedel av parterna begär det.

ARTIKEL 23 Ändring av ansvarsgränserna

1. Det särskilda förfarande som anges i denna artikel skall endast användas för ändring av de ansvarsgränser som anges i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll, och påverkar inte tillämpningen av artikel 22.

2. På begäran av minst hälften av de fördragsslutande staterna i detta protokoll, dock minst sex, skall ett förslag till ändring av ansvarsgränserna eller självriskerna enligt artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll genom generalsekreterarens försorg sändas till alla medlemmar i organisationen och till alla fördragsslutande stater.

3. Ett förslag till ändring som sänts enligt ovan skall läggas fram för organisationens juridiska kommitté (nedan kallad juridiska kommittén ) för övervägande, vilket får äga rum tidigast sex månader efter översändandet.

4. Alla fördragsslutande stater i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll har rätt att delta i juridiska kommitténs förhandlingar för övervägande och antagande av ändringar, oavsett om de är medlemsstater i organisationen eller inte.

5. Ändringar antas med två tredjedels majoritet av de fördragsslutande stater i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll som är närvarande och som röstar i juridiska kommittén, med den ökning i antalet som föranleds av punkt 4, dock under förutsättning att minst hälften av de fördragsslutande staterna i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll är närvarande vid röstningstillfället.

6. När juridiska kommittén behandlar ett förslag till ändring av gränserna skall den ta hänsyn till inträffade olyckor och i synnerhet omfattningen av de skador som orsakats av dem, till förändringar i penningvärdena och till den verkan på försäkringskostnaderna som ändringsförslaget medför.

7. a) Ändringar i ansvarsgränserna med stöd av denna artikel får inte övervägas förrän fem år förflutit från den dag då detta protokoll öppnades för undertecknande och inte heller förrän fem år förflutit från den dag en tidigare ändring med stöd av denna artikel har trätt i kraft.

b) Ingen gräns får höjas så att beloppet kommer att överstiga den gräns som lagts fast i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll, ökat med sex procent per år, inklusive den procentuella höjningen från föregående år, räknat från den dag protokollet öppnades för undertecknande.

c) Ingen gräns får höjas så att den med tre gånger överstiger den gräns som lagts fast i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll.

8. En ändring som har antagits i enlighet med punkt 5 skall av organisationen delges de fördragsslutande staterna. Ändringen skall anses godtagen när 18 månader har förflutit från underrättelsen, om inte inom den tidsperioden minst en fjärdedel av de stater som var fördragsslutande stater då ändringen antogs av juridiska kommittén har underrättat generalsekreteraren om att de inte godtar ändringen, som då anses förkastad och inte får någon verkan.

9. En ändring som har godtagits i enlighet med punkt 8 träder i kraft 18 månader efter det att den godtogs.

10. Alla fördragsslutande stater är bundna av ändringen om de inte säger upp protokollet i enlighet med artikel 21.1 och 21.2 senast sex månader innan ändringen träder i kraft. Uppsägningen får verkan när ändringen träder i kraft.

11. En stat som blir fördragsslutande part innan 18-månadersperioden för en ändrings godtagande har löpt ut blir bunden av ändringen om den träder i kraft. En stat som blir fördragsslutande part efter den perioden blir bunden av ändringen om den har godtagits i enlighet med punkt 8. I de fall som anges i denna punkt blir en stat bunden av en ändring när den träder i kraft eller när protokollet träder i kraft för den staten, om detta sker senare.

ARTIKEL 24 Deponering

1. Detta protokoll och de ändringar som antagits i enlighet med artikel 23 skall deponeras hos generalsekreteraren.

2. Generalsekreteraren skall

a) informera alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till protokollet om

i) varje nytt undertecknande och ny deponering av ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, och om vilken dag det skedde,

ii) varje förklaring och underrättelse enligt artiklarna 9.2 och 9.3, 18.1 och 19.4 i konventionen i dess lydelse enligt detta protokoll,

iii) dagen för protokollets ikraftträdande,

iv) varje förslag om ändring av ansvarsgränserna som lagts fram i enlighet med artikel 23.2 i detta protokoll,

v) varje förslag som har antagits i enlighet med artikel 23.5 i detta protokoll,

vi) varje ändring som anses godtagen i enlighet med artikel 23.8 i detta protokoll, och om vilken dag ändringen träder i kraft enligt punkterna 9 och 10 i den artikeln,

vii) varje deponering av ett instrument om uppsägning av protokollet, och om vilken dag det skedde och när uppsägningen får verkan,

viii) all annan kommunikation som föreskrivs i detta protokoll;

b) överlämna bestyrkta kopior av protokollet till alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till det.

3. Så snart detta protokoll har trätt i kraft skall generalsekreteraren överlämna texten till Förenta nationernas sekretariat för registrering och offentliggörande i enlighet med artikel 102 av Förenta nationernas stadga.

ARTIKEL 25 Språk

Detta protokoll är upprättat i ett enda original på arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska språken, vilka samtliga texter är lika giltiga.

UPPRÄTTAT I LONDON den 1 november 2002.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat detta protokoll.

BILAGA TILL ATENKONVENTIONEN CERTIFIKAT ANGÅENDE FÖRSÄKRING ELLER ANNAN EKONOMISK SÄKERHET

FÖR ANSVAR FÖR PASSAGERARES DÖD ELLER PERSONSKADA

Utfärdat i enlighet med artikel 4a i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods.

Fartygets namn | Siffror eller bokstäver som identifierar fartyget | Fartygets IMO-nummer | Hemort | Namnet på den bortfraktare som faktiskt utför befordringen, och fullständig adress till det driftställe där denne har sin huvudsakliga rörelse |

Härmed intygas att för ovan angivna fartyg gäller en försäkring eller annan ekonomisk säkerhet som uppfyller föreskrifterna i artikel 4a i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods.

Säkerhetens art: ................................................................................................…………….....

Säkerhetens giltighetstid: ...................................................................................……………...

Namn och adress för försäkringsgivaren och/eller den (de) person(er) som ställt annan ekonomisk säkerhet

Namn: ........................................................................................................

Adress: ..........................................................................................................................

Detta certifikat gäller till ................................................................................................

Utfärdat eller bestyrkt av regeringen i .............................................................................

..............................................................................................................................................

(Statens fullständiga namn)

ELLER

När en fördragsslutande part tillämpar artikel 4a.3 skall följande text användas:

Detta certifikat är utfärdat enligt bemyndigande av regeringen i ............................................. (statens fullständiga namn) av ......................................................... (institutionens eller organisationens namn)

Utfärdat i ................................... den ......................................

(ort) (datum)

........................................................................................

(Den utfärdande eller bestyrkande tjänstemannens underskrift och titel)

Anvisningar

1. Om så önskas kan uppgiften om utfärdande stat även innehålla en hänvisning till behörig myndighet.

2. Om flera personer tillhandahåller säkerhet skall det för var och en anges vilket belopp personen tillhandahåller.

3. Om flera slags säkerheter ställs skall dessa anges.

4. Under rubriken Säkerhetens giltighetstid skall även anges från vilken dag säkerheten gäller.

5. Under rubriken Namn och adress för försäkringsgivaren och/eller den (de) person(er) som ställt annan ekonomisk säkerhet skall även anges var personen har sin huvudsakliga rörelse. I tillämpliga fall skall det även anges vid vilket driftställe försäkringen utfärdats eller säkerheten ställs.

FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT

FÖRSLAGETS BETECKNING:

Förordning om bortfraktarens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar

AKTIVITETSBASERAD FÖRVALTNING/BUDGETERING

Berörda politikområden: Energi och transport

Verksamhet i samband därmed: Kustfart och inre fart, intermodalitet

BERÖRDA BUDGETPOSTER

Budgetposter [driftsutgifter och utgifter för tekniskt och administrativt stöd i samband därmed (f.d. B.A-poster)] inklusive följande rubriker: Ej tillämpligt.

Åtgärdens och budgetkonsekvensens varaktighet: Ej tillämpligt.

Budgettekniska uppgifter (lägg till rader vid behov): Ej tillämpligt.

Budgetpost | Typ av utgifter | Nya | Deltagande EFTA | Deltagande av kandidatländer | Rubrik i budgetplanen |

Oblig. utg./icke oblig. utg. | Diff. anslag[8]/ icke-diff. anslag[9] | JA/NEJ | JA/NEJ | JA/NEJ | Nr […] |

Oblig. utg./icke oblig. utg. | Diff. anslag/ icke-diff. anslag | JA/NEJ | JA/NEJ | JA/NEJ | Nr […] |

ÖVERBLICK ÖVER RESURSER

Finansiella resurser

Sammanfattning av åtagandebemyndiganden (ÅB) och betalningsbemyndiganden (BB)

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

Typ av utgifter | Avsnitt | År n | n+1 | n+2 | n +3 | n +4 | n+5 och senare | Totalt |

Driftsutgifter[10] |

ÅB | 8.1 | a | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | Inga |

BB | b | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | Inga |

Administrativa utgifter som ingår i referensbeloppet[11] |

Tekniskt och administrativt stöd (IDA) | 8.2.4 | c | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | Inga |

TOTALT REFERENSBELOPP |

ÅB | a+c | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | Inga |

BB | b+c | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | Inga |

Administrativa utgifter som inte ingår i referensbeloppet[12] |

Personalresurser och utgifter i samband därmed (IDA) | 8.2.5 | d | 0.054 | 0.054 | 0.054 | 0.054 | 0.054 | 0.054 | 0.324 |

Administrativa kostnader, utom personalresurser och kostnader i samband därmed, som inte ingår i referensbeloppet (IDA) | 8.2.6 | e | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Total preliminär finansiell kostnad för stödet

ÅB TOTALT inklusive kostnad för personalresurser | a+c+d+e | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

BB TOTALT inklusive kostnad för personalresurser | b+c+d+e | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Samfinansieringsuppgifter

Rättsaktsförslaget innehåller inga bestämmelser om samfinansiering av medlemsstaterna.

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

Samfinansierande organ | År n | n + 1 | n + 2 | n + 3 | n + 4 | n+5 och senare | Totalt |

…………………… | f | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

ÅB TOTALT inklusive samfinansiering | a+c+d+e+f | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Förenlighet med den ekonomiska planeringen

Förslaget är förenligt med gällande ekonomisk planering

( Förslaget kräver omfördelningar under den berörda rubriken i budgetplanen,

( i nödvändiga fall med stöd av bestämmelserna i det interinstitutionella avtalet[13] (om mekanismen för flexibilitet eller revidering av budgetplanen).

Påverkan på inkomsterna

Inkomsterna påverkas inte

( Inkomsterna påverkas enligt följande:

Observera: Den metod som använts för att beräkna påverkan på inkomsterna skall redovisas närmare på ett separat blad som bifogas denna finansieringsöversikt.

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

Före åtgärden [år n-1] | Situation efter åtgärden |

Total personalstyrka | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

BUDGETTEKNISKA UPPGIFTER OCH MÅL FÖR ÅTGÄRDEN

Behov på kort eller lång sikt

Förordningen måste genomföras på kort sikt för att passagerarna skall få ett bättre skydd.

Detta skall ske genom att medlemsstaterna och gemenskapen ansluter sig till Atenkonventionen, och att gemenskapen inkorporerar 2002 års Atenkonvention i gemenskapsrätten.

Ambitionsnivån för harmoniseringen av ansvarsreglerna är hög. Bestämmelserna i 2002 års Atenkonvention är riktmärke, men vissa ändringar kommer att bli nödvändiga.

Mervärdet av gemenskapens medverkan, förslagets förenlighet med andra finansieringsinstrument och eventuella synergieffekter

Genom att gemenskapen blir fördragsslutande part till 2002 års Atenkonvention kan EG-domstolen säkra en enhetlig tillämpning av konventionen inom gemenskapen, vilket inte kan uppnås på samma sätt inom den internationella rätten.

Genom inkorporeringen av 2002 års Atenkonvention kan bestämmelserna utvidgas till att gälla även inrikesfart och trafik på inre vattenvägar. Samma metod användes på luftfartsområdet genom inkorporeringen av Montrealkonventionen[15].

Kommissionen har anpassat 2002 års Atenkonvention på vissa punkter: ersättningen till rörelsehindrade för skada på utrustning skall vara lika med återanskaffningsvärdet, ersättningen skall förskottsutbetalas i vissa fall (gäller alla passagerare), och passagerarna skall informeras före avgång om deras rättigheter.

Aktivitetsbaserade mål, förväntade resultat och tillhörande indikatorer för förslaget

Syftet är att skapa en enhetlig gemenskapslagstiftning om skadeståndsansvar, där passagerares och bortfraktarens transportörers rättigheter och skyldigheter klart framgår.

Genomförandebestämmelser (preliminära)

Ange hur åtgärden skall genomföras[16].

( Centraliserad förvaltning

Direkt av kommissionen

( Indirekt genom utläggning på

( genomförandeorgan

( av gemenskaperna inrättade organ som avses i artikel 185 i budgetförordningen

( nationella organ inom den offentliga sektorn/organ med offentliga förvaltningsuppgifter

( Gemensam eller decentraliserad förvaltning

( med medlemsstater

( med tredjeland

( Gemensam förvaltning med internationella organisationer (specificera)

Anmärkningar:

Ej tillämpligt.

ÖVERVAKNING OCH UTVÄRDERING

Förordningen kommer även att tillämpas av inhemska domstolar.

Europeiska sjösäkerhetsbyrån kommer att delta i uppföljningen av medlemsstaternas genomförande av förordningen.

Utvärdering

Förhandsutvärdering

Åtgärdens konsekvenser är följande:

Konsekvenser för passagerarna: Passagerarna är den grupp som vinner mest på förordningens antagande. Trots upprepade diskussioner med näringslivet har det inte visats att höjda ansvarsgränser skulle leda till en säker höjning av biljettpriserna.

Konsekvenser för branschen: Sjöfartsaktörernas intressen är gemensamma på så sätt att bortfraktaren (passagerarnas avtalsparter) oftast är fartygsägaren, och försäkringsgivarna (P&I-klubbarna) är sammanslutningar av fartygsägare. Om Atenkonventionen genomfördes utan någon anpassning skulle konsekvenserna för branschen helt utebli. Branschen anser emellertid att ansvarsgränserna i konventionen är för höga, och att konventionen borde revideras för att beakta terroristhotet.

Konsekvenser för medlemsstaterna: Flagg- och hamnstaterna påverkas genom att de måste inrätta system för beviljande och kontroll av intyg om finansiell säkerhet. Denna administrativa börda följer redan av anslutningen till konventionen, men blir tyngre genom de anpassningar som kommissionen har föreslagit.

Åtgärder som vidtagits som följd av en interims-/efterhandsutvärdering (lärdom från tidigare erfarenheter)

Ej tillämpligt.

Villkor för och tidsintervall mellan framtida utvärderingar

Ej tillämpligt.

BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING

Ej tillämpligt.

NÄRMARE UPPGIFTER OM RESURSER

Mål och finansiella behov för förslaget: Ej tillämpligt.

Miljoner euro i åtagandebemyndiganden (avrundat till tre decimaler)

År n | År n+1 | År n+2 | År n+3 | År n+4 | År n+5 |

Fast eller tillfälligt anställda11 (06 01 01) | A*/AD | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

B*, C*/AST | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Personal som finansieras12 via artikel XX 01 02 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Övrig personal som finansieras13 via artikel XX 01 04/05 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

TOTALT | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Beskrivning av de arbetsuppgifter som den planerade åtgärden för med sig: uppgifter

Ej tillämpligt.

Rekrytering (bland personal som omfattas av tjänsteföreskrifterna)

( Tjänster som för närvarande är avsedda för förvaltning av det program som skall ersättas eller förlängas.

( Tjänster som på förhand har tillsatts inom ramen för förfarandet för den årliga politiska strategin/det preliminära budgetförslaget för år n.

( Tjänster som kommer att begäras inom ramen för det kommande förfarandet för den årliga politiska strategin/det preliminära budgetförslaget.

( Tjänster som skall omfördelas med hjälp av befintlig personal i förvaltningsfunktionen (intern omfördelning).

( Tjänster som krävs för år n men som inte planerats inom ramen för förfarandet för den årliga politiska strategin/det preliminära budgetförslaget för det året.

Övriga administrativa utgift er som ingår i referensbeloppet (XX 01 04/05 – Administrativa utgifter)

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

Budgetpost (nummer och beteckning) | År n | År n+1 | År n+2 | År n+3 | År n+4 | År n+5 och senare | TOTALT |

1. Tekniskt och administrativt stöd (inklusive personalkostnader i samband därmed) | 0 |

Genomförandeorgan14 | 0 |

Övrigt tekniskt och administrativt stöd | 0 |

- internt | 0 |

- externt | 0 |

Totalt tekniskt och administrativt stöd | 0 |

Personalkostnader och utgifter i samband därmed som inte ingår i referensbeloppet

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

Typ av personal | År n | År n+1 | År n+2 | År n+3 | År n+4 | År n+5 och senare |

Fast och tillfälligt anställda (06 01 01) | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Personal som finansieras via artikel XX 01 02 (extra- och kontraktsanställd personal, nationella experter osv.) (ange budgetpost) | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Summa personalkostnader och utgifter i samband därmed (som INTE ingår i referensbeloppet) | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Beräkning – Fast och tillfälligt anställda

Ej tillämpligt.

Beräkning – Personal som finansieras via artikel XX 01 02

Ej tillämpligt.

Övriga administrativa utgifter som inte ingår i referensbeloppet

Miljoner euro (avrundat till tre decimaler)

Helåret Nr […] | År n+1 | År n+2 | År n+3 | År n+4 | År n+5 och senare | TOTALT |

XX 01 02 11 01 – Tjänsteresor | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0* |

XX 01 02 11 02 – Möten och konferenser | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

XX 01 02 11 03 – Kommittéer15 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

XX 01 02 11 04 – Studier och samråd | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

XX 01 02 11 05 – Informationssystem | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

2. Summa övriga administrativa utgifter (XX 01 02 11) | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

3. Övriga utgifter av administrativ art (med hänvisning till budgetrubrik) | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

Summa administrativa kostnader, utom personalresurser och kostnader i samband därmed (som INTE ingår i referensbeloppet) | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |

* Påverkar inte aktuell budget för tjänsteresor.

Beräkning – Övriga administrativa utgifter som inte ingår i referensbeloppet

Ej tillämpligt.

[1] EUT C […], […], s. […].

[2] EGT C […], […], s. […].

[3] EGT C […], […], s. […].

[4] EGT C […], […], s. […].

[5] Hänvisning till offentliggörandet i EUT för rådets beslut om antagande.

[6] EGT L 324, 29.11.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 415/2004 (EUT L 68, 6.3.2004, s. 10).

[7] EGT L 208, 5.8.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 724/2004 (EUT L 129, 29.4.2004, s. 1).

[8] Differentierade anslag.

[9] Icke-differentierade anslag.

[10] Utgifter som inte omfattas av kapitel xx 01 i avdelning xx.

[11] Utgifter enligt artikel xx 01 04 i avdelning xx.

[12] Utgifter enligt kapitel xx 01 utom artikel xx 01 04 och artikel xx 01 05.

[13] Se punkterna 19 och 24 i det interinstitutionella avtalet.

[14] Lägg vid behov till fler kolumner, dvs. om åtgärdens löptid är längre än sex år.

[15] Förordning (EG) nr 889/2002.

[16] Vid fler än en metod lämna kompletterande uppgifter i avsnittet ”Anmärkningar” i denna punkt.

10 Se redogörelse i punkt 5.3.

11 Denna kostnad ingår INTE i referensbeloppet.

12 Denna kostnad ingår INTE i referensbeloppet.

13 Denna kostnad ingår i referensbeloppet.

14 Hänvisa till den särskilda finansieringsöversikt som gäller för de berörda genomförandeorganen.

15 Ange typ av kommitté och grupp som den tillhör.