52001PC0127

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning

(Framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Bakgrund

1.1. Vid det särskilda mötet i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 underströk Europeiska rådet flera gånger nödvändigheten av att behandla tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i medlemsstaterna rättvist. Man angav att en mer energisk integrationspolitik borde syfta till att låta denna kategori omfattas av rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med unionsmedborgarnas [1]. Denna politik bör också främja ickediskriminering i det ekonomiska, sociala och kulturella livet och leda till åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet.

[1] Ordförandeskapets slutsatser, punkt 18.

1.2. Dessutom konstaterade rådet att den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. En person som har vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall fastställas och som har uppehållstillstånd för längre tid bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas rättigheter som möjligt; t.ex. rätten till vistelse, utbildning och arbete, som anställd eller egenföretagare, liksom principen om icke-diskriminering i förhållande till medborgarna i den stat man vistas i. Europeiska rådet stödjer målet att medborgare i tredje land som lagligen vistats längre tid skall erbjudas möjlighet att få medborgarskap i den medlemsstat där de vistas [2].

[2] Ordförandeskapets slutsatser, punkt 21.

1.3. I december 1999, i samband med att kommissionen lade fram sitt första initiativ på området legal invandring (förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening [3]), klargjorde kommissionen sin avsikt inleda och fortsätta arbetet på området legal invandring för att utnyttja alla möjligheter som ges i avdelning IV i EG-fördraget. Kommissionen avsåg vidare att ta upp den rättsliga situationen för medborgare i tredje land som har uppehållstillstånd med lång varaktighet. Den avsåg likaså att säkerställa att artikel 63.4 tillämpas i fråga om rätten för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i en medlemsstat att bosätta sig i en annan medlemsstat.

[3] KOM(1999) 638 slutlig, 1.12.1999.

1.4. Denna avsikt angavs även i resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, som antogs av rådet den 27 mars 2000 [4]. Kommissionen lade fram en uppdaterad version av resultattavlan under rådets (RIF) möte den 30 november-1 december 2000 [5]. Denna avsikt bekräftades i meddelandet om en invandringspolitik för gemenskapen [6] som kommissionen lade fram i november 2000. Där granskar kommissionen invandringsfrågorna på ett övergripande sätt, med hänsyn till invandringspolitikens komplexitet och dess inverkan på många olika områden (socialt, ekonomiskt, juridiskt och kulturellt).

[4] KOM(2000) 167 slutlig/2, 13.4.2000.

[5] KOM(2000) 782 slutlig, 30.11.2000.

[6] KOM(2000) 757 slutlig, 22.11.2000.

1.5. Med föreliggande förslag konkretiserar kommissionen sin avsikt och sitt åtagande i en nyckelfråga för att säkra en verklig integration av tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta på medlemsstaternas territorium. Detta förslag ingår vidare i en övergripande invandringspolitisk insats som kommissionen genomför sedan några år tillbaka och som det är lämpligt att ta upp här. Innan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1998 lade kommissionen fram förslaget till rådets förordning (EG) om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 (om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen) med avseende på dess utvidgning till att gälla medborgare i tredje land [7]. Under 1999 lade kommissionen fram ett förslag om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen [8]. Samtidigt lade den fram ett förslag till direktiv om utstationering av arbetstagare från tredje land i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna [9]. Dessa tre förslag är under behandling hos rådet. Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft har kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om rätt till familjeåterförening [10]. Europaparlamentet avgav sitt yttrande den 6 september. Efter detta yttrande lade kommissionen omedelbart fram ett ändrat förslag [11] som håller på att granskas av rådet.

[7] EGT C 6, 10.1.1998, s. 15.

[8] EGT C 67, 10.3.99, s. 17; ändrat förslag, EGT C 311 E, 31.10.2000, s. 197.

[9] EGT C 67, 10.3.99, s.12; ändrat förslag, EGT C 311 E, 31.10.2000, s. 187.

[10] KOM(1999) 638 slutlig, 1.12.1999.

[11] KOM (2000) 624 slutlig, 10.10.2000.

1.6. I detta sammanhang är det nödvändigt att nämna Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [12] som Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen formellt tillkännagav i Nice i december 2000. Stadgan utgör själva kärnan i Europeiska unionens regelverk om grundläggande rättigheter. Av hänsyn till universalitetsprincipen tillerkänns merparten av de rättigheter som räknas upp i stadgan alla personer, oberoende av nationalitet eller bosättningsort. Genom stadgan tillerkänns således medborgare i medlemsstaterna och tredjelandsmedborgare som är bosatta där vissa erkända rättigheter. Därvidlag är stadgan en bekräftelse på Europeiska unionens positiva inställning till likabehandling av medborgare i unionen och tredjelandsmedborgare.

[12] EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

1.7. Kommissionen granskar även de rättigheter som hänger samman med unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet och bosättning, i syfte att göra dem bättre anpassade till de nya rättsliga och politiska förutsättningar som skapas genom unionsmedborgarskapet. Kommissionens uppfattning är att unionsmedborgarna måste kunna förflytta sig mellan medlemsstaterna på liknande eller samma villkor som de kan förflytta sig eller byta bostadsort eller arbete inom det egna landet. Därutöver måste de rättsliga och administrativa kraven inskränka sig till vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till att personen i fråga inte är medborgare. Med detta i åtanke avser kommissionen, som den åtagit sig i meddelandet om uppföljningen av rekommendationerna från expertgruppen på hög nivå för fri rörlighet för personer [13] och i enlighet med resultattavlan att lägga fram ett nytt förslag till direktiv som samlar den befintliga lagstiftningen i en enda rättsakt i syfte att i första hand underlätta fri rörlighet och bosättning, minska byråkratin, skapa klarare regler för familjemedlemmar till unionsmedborgare och närmare ange möjligheterna att vägra eller återkalla rätten till bosättning. Förslaget kommer att läggas fram under första halvan av 2001.

[13] KOM(1998) 403 slutlig, 1.7.1998.

2. Folkrättslig ram

2.1. På ett internationellt plan föreskrivs i Internationella arbetsbyråns konvention nr 97 en skyldighet att ge migrerande arbetstagare likabehandling på en rad områden och att garantera tryggad bosättning efter fem års vistelse, också om anställningsavtalet sagts upp. Förenta nationerna antog 1990 en konvention om skydd av rättigheterna för alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar, vilken ännu inte har trätt i kraft. Hittills har den inte ratificerats av någon enda av Europeiska unionens medlemsstater.

2.2. Sett ur ett europeiskt regionalt perspektiv gäller den sociala stadgan från 1961 för samtliga medlemsstater och den från 1996 endast för vissa. De migrerande arbetstagarna åtnjuter samma behandling som de egna medborgarna på de politiska och sociala områdena. De har också alla de rättigheter som skyddas genom arbetsrätten. Den europeiska bosättningskonventionen, som undertecknades 1955, tillämpas enbart på ömsesidig grund, men är likväl ett värdefullt exempel eftersom den föreskriver likabehandling på en rad områden. Konventionen garanterar tryggad bosättning efter fem år för migranter som bedriver en ekonomisk verksamhet, och efter tio år i andra fall. Den fastställer även relationen mellan bosättningens varaktighet och det förstärkta skyddet mot utvisning och tillhandahåller betydande garantier för ett korrekt förfarande. Slutligen tillhandahåller den europeiska konventionen om migrerande arbetstagares rättsliga ställning från 1977 en god grund för skyddet av migranters medborgerliga, ekonomiska och sociala rättigheter. Denna konvention har dock endast ratificerats av sex medlemsstater.

2.3. Nyligen antog Europarådets ministerkommitté en rekommendation om tryggad vistelse för invandrare med varaktig bosättning. Medborgare i tredje land anses uppfylla varaktighetskravet efter lägst fem och högst tio år. De åtnjuter efter denna tid samma behandling som egna medborgare på så skiftande områden som tillgång till sysselsättning, bostad, socialt skydd samt rätt att delta i det offentliga livet på lokal nivå. Denna kategori bör åtnjuta ett utvisningsskydd som förstärks efterhand som bosättningen fortgår, med beaktande av praxis från Europadomstolens för de mänskliga rättigheterna.

3. Läget på nationell nivå

3.1. I alla EU-medlemsstaters lagstiftning föreskrivs att tredjelandsmedborgare som sedan en viss tid är bosatta på deras territorium skall åtnjuta särskild och mer förmånlig behandling ur rättslig synvinkel. I fjorton av dessa medlemsstater regleras detta i lag. Endast i en regleras förhållandet genom administrativ praxis. Tredjelandsmedborgaren har först att visa att han faktiskt är varaktigt bosatt på den mottagande medlemsstatens territorium, varpå medlemsstaten ger honom förutsättningar att integreras fullständigt i det nya landet genom att ge honom ett urval rättigheter. Även om det tycks oomtvistligt att tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta bör ha en särskild rättslig ställning, skiftar fortfarande kriterierna för att uppnå denna ställning samt utsträckningen och avgränsningen av de beviljade rättigheterna från en medlemsstat till en annan. Det framgår av en studie som genomförts av universitetet i Nijmegen på kommissionens uppdrag [14] att även om de nationella lagstiftningarna uppvisar särdrag så har de mycket gemensamt, särskilt när det gäller hänsynen till den tid som tillbringats och de band som skapats i mottagarlandet.

[14] "Den rättsliga ställningen för tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i någon av Europeiska unionens medlemsstater", K. Groenendijk, E. Guild, R. Barzilay, Universitetet i Nijmegen, april 2000.

3.2. Ställningen för dem som är varaktigt bosatta i medlemsstaterna resulterar ofta i ett uppehållstillstånd som gäller permanent eller tillsvidare eller i ett tillstånd till bosättning. Det viktigaste kriteriet för att bevilja dessa långvariga uppehållstillstånd är hur länge tredjelandsmedborgaren har vistats lagligt på territoriet. Tiden varierar mellan två och femton år. Åtta medlemsstater beviljar ställning som varaktigt bosatt efter fem års laglig och oavbruten bosättning. Vissa medlemsstater beviljar sådan ställning efter kortare perioder när det är fråga om en varaktigt bosatts familjemedlemmar eller flyktingar. Även andra kriterier tillämpas: personen får inte utgöra ett hot mot allmän ordning eller nationell säkerhet och skall i princip ha tillräckliga inkomster eller inneha en arbete. I elva av medlemsstaterna beviljas full ställning som varaktigt bosatt när dessa kriterier är uppfyllda; i de övriga har myndigheterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

3.3. Ofta finns det skillnader i hur länge ställningen eller uppehållstillstånden gäller. Ställningen är generellt sett permanent, medan uppehållstillstånden måste förnyas. Vissa stater prövar vid förnyelsetillfället på nytt om villkoren som låg till grund för ställningen fortfarande är uppfyllda. Det rör sig dock fortfarande om undantag eftersom uppehållstillståndet, som utgör det konkreta beviset på tillerkänd ställning, i de flesta stater förnyas utan prövning. Om ställning inte skulle beviljas, finns i medlemsstaterna möjligheter att överklaga på administrativ väg eller till domstol.

3.4. I tretton av medlemsstaterna ger ställning som permanent bosatt obegränsat tillträde till arbetsmarknaden. I de flesta medlemsstater har varaktigt bosatta tillgång till sociala förmåner och socialt bistånd på samma villkor som medborgarna. Vissa stater reserverar rätten till socialt bistånd för de egna medborgarna. Tillgången till universitetsutbildning på grundnivå vilar på icke-diskriminering i de flesta medlemsstater. Däremot kan det vara högre terminsavgifter och svårare att få bidrag och stipendier för tredjelandsmedborgare, även om de anses som varaktigt bosatta.

3.5. I fem medlemsstater gäller att varaktigt bosatta har rätt att rösta och kandidera i lokala val. Två andra godtar sådan rätt på grundval av principen om ömsesidighet.

3.6. Alla medlemsstater föreskriver att ställningen kan återkallas vid vilseledande eller långvarig frånvaro från territoriet. Merparten anser inte att arbetslöshet eller otillräckliga försörjningsmedel är tillräckliga skäl för att dra tillbaka ställningen.

3.7. Ställning som permanent eller varaktigt bosatt syftar till att skapa rättslig säkerhet för innehavaren, som åtnjuter ett förstärkt skydd mot utvisning. Ju längre bosättningen är, desto grövre måste brottet mot den allmänna ordningen vara. Vissa stater använder ett graderingssystem som väger fängelsestraffet mot bosättningens längd. Andra utvisar endast på grund av vissa brott (bland annat narkotikahandel, organiserad brottslighet, terrorism). Slutligen finns det stater som använder sig av kriterierna i rådets direktiv 64/221 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa [15], eller praxis från Europadomstolens för de mänskliga rättigheterna praxis rörande artikel 8 i konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I några medlemsstater åtnjuter vissa kategorier varaktigt bosatta ett absolut skydd mot utvisning (gäller personer som är födda inom medlemsstatens territorium, personer bosatta längre än 20 år och underåriga barn).

[15] EGT 56, 4.4.1964, s. 850/64.

4. Arbete inom Europeiska unionen

4.1. Redan innan Amsterdamfördraget trädde i kraft var frågan om särskild behandling av varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare uppe till diskussion. År 1996 antog rådet på initiativ från Frankrike en resolution om den rättsliga ställningen för sådana medborgare i tredje land som under längre tid varit bosatta inom Europeiska unionens medlemsstaters territorium [16]. Detta var ett första försök att öka överensstämmelsen mellan de nationella lagstiftningarna på området. Förutom att resolutionen saknade bindande verkan, sträckte den sig inte längre än till en översyn av de befintliga nationella lagstiftningarna. I sin rapport till kommissionen den 18 mars 1997 betonade högnivågruppen för fri rörlighet för personer att situationen för tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i en medlemsstat kan förbättras. I sitt meddelande av den 1 juli 1997 (se ovan) undersökte kommissionen vilka åtgärder som vidtagits för att följa rekommendationen och lyfte därvid fram sitt förslag av den 12 november 1997 om ändring av förordning 1408/71 till att omfatta även tredjelandsmedborgare [17].

[16] Resolution av den 4 mars 1996, EGT C 80, 18.3.1996.

[17] EGT C 6, 10.1.1998, s. 15.

4.2. År 1997 lade kommissionen fram ett förslag till konvention om tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse [18]. I konventionen föreskrivs en särskild ställning för tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta, inklusive möjlighet att etablera sig i en annan medlemsstat för att bedriva studier eller arbeta där. Syftet var att väcka nya tankar om invandringsproblematiken före Amsterdamfördragets ikraftträdande och de omfattande institutionella förändringar som det skulle medföra. I en inledande förklaring till detta förslag underströk kommissionen sin avsikt att lägga fram ett nytt utkast i form av ett direktiv efter det att det nya fördraget trätt i kraft. I sitt yttrande om förslaget till konvention om inresa och vistelse [19] ville Europaparlamentet att situationen för de varaktigt bosatta skulle behandlas separat från texterna om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse.

[18] EGT C 337, 7.11.1997, s. 9.

[19] Protokoll från mötet den 10 februari 1999, PE 276.722.

4.3. Den 5-6 oktober 2000 anordnade det franska ordförandeskapet ett seminarium om integration av lagligt bosatta tredjelandsmedborgare. Seminariet syftade till att stimulera meningsutbyte mellan företrädare för medlemsstaterna och gemenskapens institutioner, experter från internationella och icke-statliga organisationer samt personer från den akademiska världen om sätt att stärka en mer kraftfull politik i unionen för integrering av tredjelandsmedborgare. Vid denna tidpunkt presenterades och diskuterades den undersökning om den rättsliga ställningen för varaktigt bosatta som utförts av universitet i Nijmegen på kommissionens uppdrag.

4.4. Efter seminariet lade det franska ordförandeskapet fram ett utkast till rådets slutsatser om villkoren för harmonisering av den rättsliga ställningen för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. De första tekniska diskussionerna i arbetsgrupperna hade visat på medlemsstaternas intresse för denna fråga men inte kunnat leda till en överenskommelse, främst av tidsskäl. Vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 30 november-1 december 2000 utbytte ministrarna synpunkter i denna fråga.

4.5. Under det förberedande arbete som ledde fram till förslaget förekom konsultationer för att sondera ståndpunkterna hos FN:s flyktingskommissariat och icke-statliga organisationer. Dessa samråd samt resultaten från seminariet i Paris och diskussionerna i rådet om utkastet till rådets slutsatser som lades fram av det franska ordförandeskapet har gett kommissionen en heltäckande bild av frågan om den rättsliga ställningen för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare.

5. Föreslagets syfte. Sammanfattning

5.1. I meddelandet om en invandringspolitik för gemenskapen [20] sägs "Det är [...] oerhört viktigt att skapa ett välkomnande samhälle och att inse att integration är en process som innebär anpassning från både invandrarens och värdlandets sida. Europeiska unionen är i sig ett pluralistiskt samhälle som berikas av många skilda kulturella och sociala traditioner, som i framtiden kommer att bli ännu fler. Man måste därför respektera och ta hänsyn till kulturella och sociala olikheter, men också till våra grundläggande gemensamma principer och värderingar: respekt för de mänskliga rättigheterna och för människovärdigheten, förståelse av värdet i pluralism samt insikten om att delaktighet i ett samhälle bygger på en serie rättigheter som samtidigt för med sig ett antal skyldigheter och ansvar för samtliga invånare, vare sig de är medborgare i landet eller invandrare. Lika behandling i fråga om arbetsvillkor och tillgång till tjänster samt beviljande av medborgerliga och politiska rättigheter till långtidsbosatta invandrare medför ett sådant ansvar och främjar integration".

[20] KOM(2000) 757 slutlig, 22.11.2000.

5.2. För att möjliggöra rättvis behandling av tredjelandsmedborgare och försäkra sig om att de verkligen integreras på det sätt som begärdes av Europeiska rådet i Tammerfors, anser kommissionen att det måste skapas en gemensam rättslig ställning för varaktigt bosatta, så att tredjelandsmedborgare som uppehåller sig lagligt i en medlemsstat kan förvärva denna ställning och åtnjuta dess fördelar på ungefär samma villkor i alla medlemsstater. Det måste således fastställas vilka kriterier som skall gälla för beviljande av denna ställning och vilka rättigheter som skall vara förbundna med den, på grundval av principen om likabehandling med unionsmedborgarna och i enlighet med slutsatserna från Tammerfors. För tredjelandsmedborgarnas rättssäkerhet är det viktigt att medlemsstaterna inte kan avstå från att bevilja ställning som varaktigt bosatt när de föreskrivna villkoren väl har uppfyllts.

5.3. Denna ställning kommer att kunna beviljas alla tredjelandsmedborgare som är lagligt och varaktigt bosatta på en medlemsstats territorium. Kategorin omfattar flyktingar enligt Genèvekonventionen och tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare. De enda grupper som inte omfattas är de som inte har för avsikt att faktiskt bosätta sig varaktigt, särskilt de som vistas i landet på grund av studier eller bedriver säsongsarbete samt de som åtnjuter tillfälligt skydd. Slutligen är detta förslag inte tillämpligt på personer som åtnjuter någon form av subsidiärt eller kompletterande skydd, eftersom dessa företeelser inte har harmoniserats på unionsnivå.

5.4. Personer som beviljats ställning som varaktigt bosatta skall åtnjuta likabehandling inom en rad områden: arbetsmarknad, utbildning och socialt skydd och bistånd. De skall även ha rätt till ett stärkt skydd mot utvisning.

5.5. Även om rösträttens och medborgarskapets betydelse för integrering av tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta skulle ha fullt politiskt stöd, så finns det ingen särskilt rättslig grund för åtgärder på detta område i EG-fördraget. Rösträtten är bara en fråga för gemenskapen när det gäller lokalval och val till Europaparlamentet, och då är det endast EU-medborgare som omfattas. Frågan om medborgarskap omfattas helt och hållet av medlemsstaternas behörighet. Detta förslag är inget avsteg från dessa principer, även om det måste påpekas att Europeiska rådet i Tammerfors "stöder målet att medborgare i tredje land som lagligen vistats längre tid skall erbjudas möjlighet att få medborgarskap i den medlemsstat där de vistas" [21].

[21] Ordförandeskapets slutsatser, punkt 21.

5.6. Kommissionen anser att en full integrering hänger samman med de varaktigt bosattas rätt att bosätta sig i andra medlemsstater och att stunden således är kommen att genomföra artikel 63.4 i EG-fördraget. Det går faktiskt inte att tänka sig ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa, som är ett centralt mål för unionen, utan att ge en viss rörlighet åt de tredjelandsmedborgare som lagligen befinner sig i medlemsstaterna, i synnerhet de som är bosatta där sedan länge. Det måste också understrykas att artikel 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anger att "rörelse- och uppehållsfrihet kan i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medges medborgare i tredje land som är lagligen bosatta inom en medlemsstats territorium".

5.7. Kommissionen är medveten om omfattningen av den uppgift som den har tagit på sig. Det finns idag inga gemenskapsrättsliga bestämmelser som reglerar frågan. För närvarande saknar tredjelandsmedborgare med lagligt uppehållstillstånd rätt till bosättning i en annan medlemsstat. Enligt Schengenregelverket har de endast rätt att röra sig under högst tre månader i de medlemsstater som omfattas av Schengenreglerna. Rätten till fri rörlighet medför inte rätt till bosättning i en annan medlemsstat för arbete eller studier. Vidare tar förslaget om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till att även omfatta tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen inte upp frågan om bosättning, utan endast friheten att tillhandahålla tjänster. Om en tredjelandsmedborgare vill bosätta sig i en annan medlemsstat, måste han vidta samma formaliteter som den som invandrar för första gången till någon av medlemsstaterna och kan inte åberopa någon som helst förmånligare behandling även om han har ställning som varaktigt bosatt i en annan medlemsstat.

5.8. Denna situation är diskriminerande jämfört med unionsmedborgarna, som i kraft av fördraget och gällande sekundärrätt åtnjuter fri rörlighet för personer. Dessutom motsvarar det inte kraven på en arbetsmarknad stadd i full förändring, där större flexibilitet krävs. Förändringarna av arbetsmarknaden inom Europeiska unionen leder till brist på arbetskraft inom vissa sektorer av ekonomin. Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare kan vilja flytta för att få användning av sina yrkeskunskaper i en annan medlemsstat eller för att göra slut på en situation av arbetslöshet i den medlemsstat där de är bosatta. Rörlighet för varaktigt bosatta kan således underlätta en bättre användning av den befintliga arbetskraften i de olika medlemsstaterna. I en tid när flera medlemsstater konkurrerar internationellt för att dra till sig specialister, särskilt inom IT-området, skulle möjligheten att förvärva ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat och därmed kunna bo i en av unionens medlemsstater göra det mer lockande att bosätta sig under längre tid i unionen.

5.9. Förvärv av ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat är ett viktigt instrument för integrering av personer som planerar att vara bosatta under längre tid i unionen. I detta förslag till direktiv bibehålls en mycket stark koppling mellan faktisk laglig bosättning i en medlemsstat och förvärv av ställning som varaktigt bosatt. Bosättningen ses som ett absolut villkor för att förvärva den ställning som regleras i direktivet, som innebär att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare behandlas på samma sätt som medborgare i en rad ekonomiska och sociala sammanhang och ger möjlighet till bosättning också i andra medlemsstater. Det finns onekligen kategorier av tredjelandsmedborgare, exempelvis forskare, idrottsmän och artister som, utan att vilja bosätta sig under längre tid, har intresse av att kunna förflytta sig mellan medlemsstaterna. Att säkerställa sådan rörlighet är en utmaning som unionen måste anta för att förbli internationellt konkurrenskraftig och attraktiv för dessa kategorier. Detta förslag är ett första steg mot att genomföra artikel 63.4 i EG-fördraget, som kan användas som rättslig grund för andra särskilda rättsakter om rörlighet för tredjelandsmedborgare som inte vill bosätta sig under längre tid. I sina förslag om rätt till inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare som önskar arbeta (som anställda eller egenföretagare), studera, yrkesutbilda sig eller ägna sig åt ideell verksamhet kommer kommissionen i den utsträckning som behövs att tillhandahålla lämpliga former av rörlighet mellan medlemsstaterna.

6. Val av rättslig grund

6.1. Valet av rättslig grund är i linje med ändringarna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Amsterdamfördraget som trädde i kraft den 1 maj 1999. I artikel 63.3 a i EG-fördraget anges att rådet skall besluta om åtgärder som avser "[v]illkor för inresa och bosättning, normer för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda visering för längre tid och uppehållstillstånd, inbegripet sådana som avser familjeåterförening". I artikel 63.4 föreskrivs att rådet även skall besluta om "[å]tgärder som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat får bosätta sig i andra medlemsstater".

6.2. Dessa artiklar utgör rättslig grund för ett förslag som fastställer villkoren för hur tredjelandsmedborgare som är bosatta på en medlemsstats territorium kan förvärva ställning som varaktigt bosatta samt villkoren för när innehavaren av denna ställning har rätt att bosätta sig i annan medlemsstat.

6.3. Förslaget till direktiv måste antas enligt det förfarande som avses i artikel 67 i fördraget: rådet beslutar enhälligt på förslag av kommissionen eller på initiativ av en medlemsstat och efter att ha hört Europaparlamentet. Avdelning IV i EG-fördraget är inte tillämplig på Förenade kungariket och Irland om inte dessa stater beslutar annorlunda enligt bestämmelserna i det till fördragen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning. Avdelning IV kan inte heller tillämpas på Danmark enligt det till fördragen fogade protokollet om Danmarks ställning.

7. Subsidiaritet och proportionalitet

7.1. Genom införandet i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen av den nya avdelning IV om visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer gavs Europeiska gemenskapen behörighet på dessa områden. Denna behörighet måste utövas i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget, dvs. endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå.

7.2. Subsidiaritetsprincipen:

Syftet med detta initiativ är i första hand att tillerkänna tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta inom en medlemsstats territorium en rättslig ställning enligt kriterier som är gemensamma för alla medlemsstater. Denna målsättning ligger i linje med kraven på att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, vilket förutsätter att gemensamma regler antas på invandringspolitikens område. Gemensamma kriterier kan endast förverkligas på gemenskapsnivå. Den andra målsättningen är att fastställa villkor enligt vilka dessa personer kan utöva sin rätt till bosättning i en annan medlemsstat. Om rätten till bosättning skall fungera i praktiken krävs att det fastställs regler som är gemensamma för alla medlemsstater. Även dessa regler måste fastställas på gemenskapsnivå.

7.3. Proportionalitetsprincipen:

Gemenskapsåtgärden skall vidtas på det minst ingripande sätt som är möjligt utan att förslagets effektiva genomförande äventyras. Därför har direktivet valts som rättsligt instrument. Det gör det möjligt att fastställa grundprinciper och samtidigt överlåta på medlemsstaterna, som direktivet riktar sig till, att välja de lämpligaste formerna och metoderna för att genomföra dessa principer inom ramen för sina egna rättssystem och nationella förhållanden. I förslaget fastställs endast de villkor för tredjelandsmedborgares förvärv av ställning som varaktigt bosatt som kommer att ha en verkan på europeisk nivå, eftersom personer som har denna ställning kommer att ha rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat. Däremot kan medlemsstaterna fastställa förmånligare villkor för förvärv av en permanent ställning med verkan enbart på nationell nivå.

KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

Kapitel I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Direktivet har dubbla syften. För det första gäller det att skapa större överensstämmelse mellan medlemsstaternas lagstiftning och praxis rörande beviljande av ställning som varaktigt bosatt för tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta. Flertalet medlemsstater föreskriver olika former av rättslig ställning som varaktigt eller permanent bosatt, men villkoren för förvärv av sådan ställning varierar från en medlemsstat till en annan. Tillnärmningen av de nationella lagstiftningarna gör det möjligt för alla tredjelandsmedborgare att åtnjuta en ställning som varaktigt bosatt på samma villkor i alla medlemsstater, oavsett i vilken av dessa han är bosatt.

För det andra syftar direktivet till att genomföra artikel 63.4 i EG-fördraget, dvs. att fastställa vilka villkor som skall gälla för att tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta enligt direktivet skall få bosätta sig i en annan medlemsstat i unionen än den som först beviljade den rättsliga ställningen.

Artikel 2

Denna artikel innehåller definitioner av olika begrepp som används i de föreslagna bestämmelserna.

(a) Begreppet tredjelandsmedborgare definieras negativt, genom att det utesluter unionsmedborgare enligt definitionen i EG-fördraget. Begreppet avser både personer som är medborgare i ett tredje land och statslösa, enligt New York-konventionen av den 28 september 1954.

(b) Begreppet "varaktigt bosatt" åsyftar tredjelandsmedborgare som av en medlemsstat erhållit den rättsliga ställning som föreskrivs i direktivet.

(c) Med "första medlemsstat" avses den medlemsstat som beviljat en tredjelandsmedborgare rättslig ställning som varaktigt bosatt.

(d) "Andra medlemsstat" är den medlemsstat som visserligen inte beviljat tredjelandsmedborgaren ställningen som varaktigt bosatt, men på vars territorium denne är bosatt i kraft av detta förslag.

(e) För att garantera överensstämmelse mellan rättsakterna motsvarar definitionen av tredjelandsmedborgares familjemedlemmar artiklarna 4 och 5.1 i rådets direktiv om rätt till familjeåterförening [22]. Ogifta par skall anses som familjemedlemmar om de lever i ett varaktigt förhållande med tredjelandsmedborgaren, förutsatt att ogifta pars situation liknas vid gifta pars i medlemsstatens lagstiftning.

[22] EGT L ... [KOM(2000) 624 slutlig, 10.10.2000].

(f) Begreppet flykting omfattar de medborgare i tredje land som erhållit flyktingstatus enligt Genèvekonventionen från 1951 och de som erhållit sådan status enligt grundlagsbestämmelser i medlemsstaterna, vilket är fallet i Frankrike (konstitutionell asyl för "frihetskämpar") och i Tyskland (flyktingar som erkänns på grundval av artikel 16.1 i konstitutionen).

(g) "EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta" definieras som ett uppehållstillstånd som styrker den rättsliga ställningen.

Artikel 3

1. I punkt 1 ges en vid definition av direktivförslagets tillämpningsområde. Förslaget är av övergripande karaktär och tillämpligt på alla tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i en medlemsstat, oavsett vilka skäl som legat till grund för deras ursprungliga rätt till inresa och vistelse. Tillämpningsområdet omfattar således tredjelandsmedborgare som beviljats rätt till inresa och vistelse för arbete som anställd eller egenföretagare, för familjeåterförening eller för bedrivande av ideell verksamhet samt personer som beviljats rätt till inresa och vistelse utan att ha någon aktiv status. Direktivförslaget täcker även tredjelandsmedborgare som är födda på en medlemsstats territorium och är bosatta där utan att ha erhållit medborgarskap. Erkända flyktingar enligt Genèvekonventionen omfattas också, men förslaget tar inte upp frågan om överföring av skydd vid utövande av rätt till bosättning i en annan medlemsstat. Slutligen täcker förslaget även rättsläget för tredjelandsmedborgare som tillhör en unionsmedborgares familj.

2. Fortfarande föreskrivs dock undantag från denna horisontella reglering i den uttömmande förteckningen i punkt 2.

(a) Personer som omfattas av tillfälligt skydd är undantagna från detta förslags tillämpningsområde. Kommissionen har lagt fram ett förslag till direktiv om tillfälligt vid massiv tillströmning av fördrivna personer [23]. Enligt detta skall det tillfälliga skyddet kunna räcka i högst två år. Motivet för att utesluta personer som åtnjuter denna form av internationellt skydd motiveras av deras vistelses tillfälliga karaktär.

[23] KOM(2000) 303 slutlig, EGT C 311 E, 31.10.2000.

(b) Även personer som omfattas av någon form av kompletterande eller subsidiärt skydd undantas från förordningens tillämpningsområde. Bristen på harmonisering på gemenskapsnivå av begreppet subsidiärt skydd utgör i själva verket ett hinder för att låta dessa personer omfattas av förslaget. Kommissionen anser dock att dessa personer, förutsatt att de är lagligt bosatta, måste kunna få rätt att omfattas av ställningen som varaktigt bosatt om de uppfyller villkoren. I rådets slutsatser från Tammerfors den 15-16 oktober 1999 anges att "[asylsystemet] bör också kompletteras med åtgärder för andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd". Kommissionen avser att under 2001 lägga fram ett förslag om subsidiärt skydd. Där skulle man även kunna ta upp frågor om förvärv av ställning som varaktigt bosatt för denna kategori tredjelandsmedborgare.

(c) Förslaget tar inte upp frågan om asylsökandes eventuella möjlighet att förvärva ställning som varaktigt bosatta. Skälet är osäkerheten om utfallet av prövningen av deras asylansökan.

(d) Universitetsstuderande på grundnivå och personer som ges rätt till inresa och vistelse för yrkesutbildning får stanna under begränsade perioder och skall i princip återvända hem efter avslutad utbildning. Denna kategori har inte rätt att bosätta sig och är således utesluten från direktivets tillämpningsområde. Ett liknande resonemang gäller för "au pairer" och säsongsarbetare, vilkas vistelse också är tidsbegränsad och ofta kort. Uteslutna från tillämpningsområdet är slutligen också tredjelandsmedborgare som är utsända av sina företag för att tillhandahålla tjänster över gränserna och tredjelandsmedborgare som vistas i en medlemsstat för att tillhandahålla tjänster över gränserna där. Också här är vistelsens begränsning i tiden avgörande. Dessa personer har inte rätt att bosätta sig i den medlemsstat där de tillfälligt vistas.

(e) Den sista kategorin tredjelandsmedborgare som inte omfattas av tillämpningsområdet är personer vars rättsliga ställning regleras genom internationella avtal för diplomatisk och konsulär personal samt anställda i internationella organisationer.

3. Familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet kommer även i fortsättningen att omfattas fullt ut av gemenskapsrättens regler om fri rörlighet för personer, särskilt när det gäller bestämmelser som är förmånligare för dem. Om de har förvärvat rätt till permanent bosättning i en medlemsstat i enlighet med gemenskapslagstiftningen om fri rörlighet för personer, kan de dock även åtnjuta de rättigheter som tillhandahålls genom detta direktiv om varaktigt bosatta, på samma sätt som andra tredjelandsmedborgare. Detta är nödvändigt för att de på egen hand skall kunna utnyttja sin rätt till bosättning i en annan medlemsstat.

4. Nu när Europeiska gemenskapen arbetar för tillnärmning av reglerna om varaktigt bosattas ställning är den helt inställd på att stå fast vid sina internationella åtaganden, däribland de gemenskapsavtal och blandade avtal som redan trätt i kraft.

(a) Direktivförslaget påverkar därför inte mera förmånliga bestämmelser om den rättsliga situationen för tredjelandsmedborgare i gemenskapsavtal eller blandade avtal med tredje land som redan trätt i kraft. Detta undantag gäller i den mån sådana bestämmelser är relevanta för innehållet i direktivförslaget. Undantaget rör avtalen, beslut som fattats med stöd av avtalen och rättspraxis som utvecklats i samband med dem. Även om sådana avtal inte reglerar frågan om familjeåterförening direkt, innehåller de bestämmelser om rättigheter för familjemedlemmar. Dessa bestämmelser påverkas inte av direktivförslaget om de är mera förmånliga för tredjelandsmedborgarna.

Detta undantag rör bland annat:

- Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet från 1992 [24], som utsträcker alla gemenskapsrättsliga regler om fri rörlighet för personer till att även omfatta medborgare i Norge, Island och Liechtenstein samt deras familjemedlemmar,

[24] EGT L 1, 3.1.1994, s. 3.

- associeringsavtalet med Turkiet från 1962 [25],

[25] EGT L 217, 29.12.1964.

- Europaavtalen med kandidatländerna i Central- och Östeuropa,

- Europa-Medelhavs-associeringsavtalen med Marocko och Tunisien.

(b) Direktivförslaget påverkar inte heller mera förmånliga bestämmelser i tre internationella instrument, som utarbetats inom Europarådet och som gäller migrerande arbetstagare som är medborgare i Europarådets medlemsstater.

(c) Avslutningsvis påverkar förslaget inte heller förbudet mot utvisning eller avvisning i artikel 33 i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning och inte heller de skyldigheter som följer av artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, som skyddar varje person mot utvisning till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 4

Till de tredjelandsmedborgare som omfattas av förslagets tillämpningsområde hör personer som tillhör en annan ras, etnisk bakgrund, religion, övertygelse, kön, sexuell läggning eller en viss åldersgrupp. Denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna att vaka över principen om icke-diskriminering vid genomförandet av de skyldigheter som föreskrivs i direktivet. Den överensstämmer med artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Kapitel II

Ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat

Artikel 5

1. Det första villkoret som skall uppfyllas för att förvärva ställning som varaktigt bosatt är tiden som bosatt. Det är detta kriterium som gör det möjligt att bedöma graden av stabilitet hos personens bosättning i den aktuella medlemsstaten. Denna period har fastställts till 5 år. Bosättningen måste vara laglig och oavbruten. I bestämmelsen fastställs ingen lägsta ålder för förvärv av ställning som varaktigt bosatt. Sådana gränser skall regleras i den nationella lagstiftningen och motsvara den ålder vid vilken medlemsstaten ger barn deras första uppehållstillstånd.

2. Förslaget har ett vidsträckt tillämpningsområde. Detta innebär att man inte tar hänsyn till på vilka grunder en person har beviljats rätt till inresa och vistelse, utan endast beaktar de skäl som gör att han/hon är lagligt bosatt i den stund han/hon uppfyller kravet på bosättningstid för förvärv av ställning som varaktigt bosatt. En person som ursprungligen beviljats rätt till inresa och vistelse på en viss grund kan längre fram förvärva en ny ställning och vara bosatt i någon annan egenskap. Tredjelandsmedborgare som rest in och vistas för att studera kan till exempel förvärva en ny ställning, med ett uppehållstillstånd som grundar sig på hans arbete eller egenskap av familjemedlem. Det är således nödvändigt att tydligt ange vilka perioder av bosättning som får räknas.

(a) Perioder som asylsökande eller tillfälligt skyddad räknas endast om personen i fråga sedermera tillerkänns flyktingstatus. Detta beslut innebär ett erkännande, och den ställning som följer av beslutet gäller retroaktivt från det att flyktingen reste in i den medlemsstat som beviljade statusen.

(b) Perioder av bosättning för universitetsstudier på grundnivå kan räknas, men inte helt, eftersom syftet med studier i princip inte är att bosätta sig definitivt i en medlemsstat. Om den studerande får ändrad status, kan han tillgodoräkna sig hälften av studieperioden vid beräkningen av bosättningstid som kvalificerar för ställning som varaktigt bosatt. Å andra sidan behöver doktorander inte omfattas av denna bestämmelse. De har möjlighet att förvärva ställning som varaktigt bosatta efter fem års bosättning. Integration av denna kategori högutbildade personer bör uppmuntras.

3. I artikel 5.1 anges principen om oavbruten bosättning som bevis för att bosättningen i medlemsstaten verkligen är stabil. Detta kriterium måste dock användas med viss försiktighet eftersom händelser i en persons liv kan tvinga denne att avlägsna sig från medlemsstatens territorium utan att för den skull påverka stabiliteten i bosättningen. Sådana frånvaroperioder får inte vara längre än 6 månader i följd och skall vara grundade på viktiga eller allvarliga skäl. Möjlighet till utstationering av arbetsskäl föreskrivs för att främja fullbordandet av den inre marknaden, där företag kan mobilisera sin personal utanför en medlemsstat utan att de anställda bestraffas vid beräkningen av hur länge de har varit bosatta. På samma sätt är det, med hänsyn till målsättningen att skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet som togs upp i kommissionens meddelande av den 18 januari 2000 [26] och bekräftades vid Europeiska rådets möte i Lissabon den 23-24 mars 2000 [27], olämpligt att bestraffa forskningsperioder i en annan medlemsstat och hindra forskarna från att förvärva ställning som varaktigt bosatta. Med anknytning till kapitel III i förslaget reglerar den aktuella bestämmelsen även frånvaro som beror på rätten till bosättning och fri rörlighet för personer i en medlemsstat. Denna situation avser familjemedlemmar som inte ännu har förvärvat ställning som varaktigt bosatta och som bosätter sig tillsammans med den varaktigt bosatte eller en unionsmedborgare i en annan medlemsstat. Bosättningen i en annan medlemsstat får inte beröva dem rätten att förvärva ställning som varaktigt bosatta.

[26] KOM(2000) 6 slutlig

[27] Ordförandeskapets slutsatser, punkt 12.

4. Familjemedlemmar till en unionsmedborgare som följer med denne till ett tredje land får inte missgynnas på grund av detta, förutsatt att de under minst två års tid har varit bosatta i en EU-medlemsstat och att de återvänder till denna medlemsstat inom tre år från avresedagen. Om dessa villkor är uppfyllda, skall de första två årens bosättning tas med vid beräkningen av den bosättningsperiod som krävs för förvärv av ställning som varaktigt bosatt.

Artikel 6

1. Utöver oavbruten bosättning under viss tid skall medlemsstaterna kräva bevis på att tredjelandsmedborgaren kan försörja sig själv och sin familj, oavsett om familjemedlemmarna har möjlighet att förvärva ställning som varaktigt bosatta samtidigt som honom eller inte. Syftet med att kräva dessa bevis är att undvika att personen i fråga blir en belastning för systemet för socialt bistånd i medlemsstaten efter att ha förvärvat sin nya ställning. Bedömningskriterierna är strikt avgränsade för att inte göra det omöjligt att förvärva ställningen och för att skapa större överensstämmelse mellan villkoren i alla medlemsstaterna. Därför skall tredjelandsmedborgaren i samma stund som han lämnar in ansökan förfoga över följande:

(a) Stabila och tillräckliga tillgångar. Gränsen för hur stora tillgångarna skall vara får inte sättas högre än den generella lägsta inkomstnivå som garanteras av medlemsstaten. Om medlemsstatens sociala lagstiftning inte föreskriver denna form av socialt bistånd, får gränsen för tillgångar inte sättas högre än lägsta pensionsnivå som gäller i medlemsstaten.

(b) En heltäckande sjukförsäkring.

Den blivande varaktigt bosatte måste även bevisa att han har tillgångar och en sjukförsäkring för de familjemedlemmar han ansvarar för, oavsett om dessa förvärvar ställning som varaktigt bosatta samtidigt som honom eller om de ännu inte är kvalificerade för detta.

2. Vissa kategorier är undantagna från kravet på tillgångar och sjukförsäkring på grund av deras särskilda förhållanden:

(a) Flyktingar får inte omfattas av ekonomiska kriterier på grund av de särskilda omständigheter som tvingat dem att fly sitt land och som förhindrar dem att återvända.

(b) Tredjelandsmedborgare som är födda inom en medlemsstats territorium kan förvärva ställning som varaktigt bosatta efter fem år i landet, utan att för den skull behöva styrka att de har tillräckliga medel för sin försörjning.

Artikel 7

Medlemsstaterna kan åberopa allmän ordning eller inre säkerhet för att vägra ställning som varaktigt bosatt. Dessa skäl inramas av kriterier som liknar vissa av dem i direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa [28].

[28] EGT 56, 4.4.1964, s. 850/64.

Artikel 8

Denna bestämmelse reglerar det administrativa förfarande som skall följas för förvärv av ställning som varaktigt bosatt. Förfarandet speglar det faktum att ställningen godtas automatiskt om kriterierna är uppfyllda. Myndigheterna är i detta fall skyldiga att utöva sin behörighet.

1. Ställning som varaktigt bosatt kan endast beviljas efter ansökan från den berörde. Denne lämnar in en ansökan när han anser sig uppfylla villkoren. Till ansökan skall läggas de bevishandlingar som behövs för att kunna kontrollera om kraven på bosättningstid, tillräckliga medel och tillgång till sjukförsäkring faktiskt är uppfyllda (till exempel uppehållstillstånd, grunder för och längden på eventuell bortovaro, om denna skulle överskrida tillåten tid, samt intyg om tillräckliga tillgångar och sjukförsäkring).

2. För att garantera tredjelandsmedborgaren rättssäkerhet, har de nationella myndigheterna sex månader på sig att pröva ansökan mot bakgrund av de bevishandlingar som tillhandahållits. Om ansökan saknar bevishandlingar, skall myndigheterna informera sökanden om detta och avbryta sexmånadersfristen till dess att ankan är fullständig.

3. Om villkoren är uppfyllda är medlemsstaterna skyldiga att utöva sin behörighet och måste bevilja ställning som varaktigt bosatt. Denna ställning är permanent och kan bara återkallas i de fall som räknas upp i artikel 10.

Artikel 9

1. I dessa bestämmelser regleras utfärdandet av det EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som styrker att ställningen har beviljats. Detta tillstånd gäller i tio år och kan förnyas utan särskilda åtgärder. Kravet på förnyelse är endast till för att uppdatera den varaktigt bosattes personliga uppgifter (adress, nytaget fotografi) och det kan aldrig bli fråga om att vid förnyelsetillfället ompröva de förhållanden som en gång låg till grund för erkännandet av ställningen. Proceduren är automatisk.

2. Modellen för uppehållstillstånd för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares uppehållstillstånd är standard för alla medlemsstater, på det sätt som anges i rådets förordning om en enhetlig modell för tredjelandsmedborgares uppehållstillstånd. Tillståndet skall bära påskriften "varaktigt bosatt i EG" så att innehavaren omedelbart kan identifieras som varaktigt bosatt i den medlemsstat där han är bosatt och i samband med att han utövar sin rätt till bosättning i andra medlemsstater.

3. Uppehållstillståndet skall utfärdas gratis eller till samma kostnad som medborgares identitetskort.

Artikel 10

1. Ställning som varaktigt bosatt skall garantera maximal rättssäkerhet för innehavaren. De enda grunderna för återkallande räknas upp i denna bestämmelse.

(a) Frånvaro under kortare tid än två år medför inte att ställningen återkallas. Därmed kan varaktigt bosatta förflytta sig mellan till exempel sitt hemland och den medlemsstat där de är bosatta. Undantag kan medges på samma grunder som anges i artikel 7 om det skulle bli aktuellt med längre frånvaroperioder.

(b) Vilseledande är en grund för återkallelse av ställningen om det kan styrkas. Medlemsstaterna måste kunna använda denna möjlighet för att motverka missbruk.

(c) För att förvärva ställning som varaktigt bosatt i en andra medlemsstat krävs, i enlighet med vad som anges i artikel 27 i förslaget, att man frånsäger sig denna ställning i den medlemsstat som först beviljade den. En tredjelandsmedborgare kan inte ha ställning som varaktigt bosatt i flera medlemsstater samtidigt.

(d) De utvisningsåtgärder som kan vidtas i sådana särskilt allvarliga fall som anges artikel 13 leder till att ställningen återkallas.

2. Med hänsyn till att kapitel III i förslaget behandlar rätten till bosättning i en annan medlemsstat, kan frånvaro som beror på rätten till bosättning inte medföra återkallande av ställningen, såvida ställning inte har beviljats i den andra medlemsstaten, dvs. under den övergångsperiod på fem år som anges i artikel 23.

3. Medlemsstaterna kan föreskriva att inte ens frånvaro under längre tid än två år skall medföra att ställningen återkallas. Denna bestämmelse är ett uttryck för viljan att ge varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare möjlighet att spela en aktiv roll i sitt ursprungsland, utan att därför på nytt ifrågasätta deras rättigheter i den mottagande medlemsstaten. Bestämmelsen gör det också möjligt att täcka situationen för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare som gått i pension och som efter att ha arbetat hela livet i en medlemsstat vill återvända till ursprungslandet.

4. Eftersom ställningen är permanent går ställningen som varaktigt bosatt inte förlorad enbart på den grunden att uppehållstillståndet har upphört att gälla.

5. Under vissa omständigheter kan det finnas skäl för att återkalla ställningen utan att detta medför att personen utvisas. Det gäller (a) fall av bedrägeri och alltför lång frånvaro som leder till att ställningen återkallas, men ändå inte utgör grund för att fatta ett beslut om utvisning och (b) fall där ett utvisningsbeslut har fattats på grund av att den varaktigt bosatte utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet, men utvisningen inte kan verkställas på grund av synnerliga omständigheter - t.ex. att den berördes hälsotillstånd är sådant att utvisning inte bör ske. I dessa fall får den berörda staten inte lämna personen i en gråzon, ett rättsligt vakuum, utan måste ge honom en annan handling som ger laglig rätt att vistas inom territoriet, utan att därför bevilja rättigheter som är kopplade till ställningen som varaktigt bosatt.

Artikel 11

1. Under alla etapper av förfarandet, från det att ansökan lämnas in, skall den berörda personen hållas underrättad så att han kan försvara sina rättigheter. Beslut om att ansökan avvisas eller avslås skall således meddelas skriftligen och motiveras. De skall även ange vilka möjligheter till överklagande som står öppna för den berörde och vilken överklagandefrist som gäller.

2. Ett beslut om att avslå ansökan får aldrig gälla permanent, och så länge personen befinner sig inom medlemsstatens territorium skall han kunna lämna in en andra ansökan om ställning som varaktigt bosatt. Denna möjlighet är i första hand tänkt för situationer där ansökan om ställning har avslagits för att personen i fråga inte har stabila eller tillräckliga medel för sin försörjning vid ansökningstillfället. Detta torde minska antalet överklaganden av beslut om avslag.

3. Ställning som varaktigt bosatt uppnås automatiskt av personer som uppfyller kriterierna i direktivet. Därför skall dessa kunna bestrida beslut om avvisning eller avslag av deras ansökningar genom rättsligt överklagande av dessa beslut, även om de tidigare har haft tillgång till andra överklagandevägar. Det föreskrivs även möjlighet att överklaga beslut om att inte förnya ställningen, om de nationella myndigheterna i undantagsfall skulle bryta mot principen om att förnyelse skall ske automatiskt och inte får vägras.

Artikel 12

1. Denna artikel uttrycker stats- och regeringschefernas önskemål enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors (punkt 21) och föreskriver att varaktigt bosatta skall behandlas på samma sätt som unionsmedborgarna inom vissa områden:

(a) Möjligheterna till anställning som anställd eller egenföretagare får inte längre omfattas av begränsningar eller krav på arbetstillstånd. Den varaktigt bosatte skall ha rätt att byta arbetsgivare eller yrke och att gå från en anställning till att arbeta som egenföretagare utan restriktioner. Liksom är fallet för unionsmedborgare skall han dock inte ha rätt att inneha en anställning som innebär offentlig myndighetsutövning. Inte heller arbetsvillkoren får innebära någon som helst diskriminering av varaktigt bosatta i förhållande till unionsmedborgare. Till detta område hör även lönevillkor, uppsägningsvillkor, arbetstider, arbetsfria veckodagar, arbetarskydd samt årlig semester.

(b) Varaktigt bosatta skall ha tillgång till utbildning och yrkesutbildning på samma villkor som medborgare. Inskrivningsavgifterna vid skolor och universitet får inte vara högre för varaktigt bosatta och de skall ha rätt att söka stipendier. Yrkesutbildning täcker yrkesorientering, fortbildning, omskolning och yrkespraktik på alla nivåer.

(c) Varaktigt bosatta skall har rätt att få sina kvalifikationer erkända på samma villkor som unionsmedborgare. Detta innebär att medlemsstaterna måste beakta alla examensbevis och diplom och andra styrkande dokument - även sådana som förvärvats utanför EU - som den berörda personen lägger fram, inklusive yrkeslivserfarenhet, genom att jämföra den särskilda kompetens som görs gällande genom dessa intyg och denna erfarenhet med de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt de nationella reglerna (EG-domstolens dom i mål C-238/98 Hocsman).

(d) Varaktigt bosatta måste kunna åtnjuta samma villkor för socialt skydd som unionsmedborgarna. Detta innefattar såväl olika sociala förmåner (familjebidrag, pensioner etc.) som sjukförsäkring och arbetslöshetsunderstöd.

(e) Alla former av socialt bistånd som en medlemsstats egna medborgare är berättigade till skall även omfatta varaktigt bosatta. Till socialt bistånd hör en medlemsstats utbetalning av minimiinkomst, minimipension och kostnadsfri sjukvård.

(f) De sociala förmåner som avses i bestämmelsen är ekonomiskt eller socialt stöd som medlemsstaterna beviljar via offentliga myndigheter eller privata organisationer. Detta överensstämmer med den definition som domstolen givit i sin praxis rörande tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 1612/68 [29]. Här avses exempelvis subventionerade resor med offentliga transportmedel, lägre biljettpriser vid kulturella eller andra evenemang eller subventionerade måltider för barn i låginkomstfamiljer. Skatteförmåner är statligt beviljade skatteavdrag. Om de egna medborgarna har rätt till sådana skall även de varaktigt bosatta ha det.

[29] EGT L 257, 19.10.1968, s. 2.

(g) Det får inte förekomma någon diskriminering mot varaktigt bosatta i fråga om tillgång till varor och tjänster, inklusive både den allmännyttiga och den privata bostadsmarknaden.

(h) Varaktigt bosatta kan utöva sin föreningsfrihet och sin rätt att delta i fackföreningar på samma villkor som medborgare. De får inte åläggas några särskilda restriktioner. Varaktigt bosatta får även företräda en fackförening eller yrkesorganisation.

(i) Varaktigt bosatta får inte åläggas några andra restriktioner vad gäller tillträde till territoriet än dem som redan gäller för egna medborgare, t.ex. förbudet att besöka militära skyddsområden.

2. Genom denna artikel kan medlemsstaterna tillämpa likabehandling mellan varaktigt bosatta och egna medborgare på områden som inte täcks av punkt 1. Detta påverkar inte de skyldigheter som följer av andra internationella instrument.

Artikel 13

1. Varaktigt bosatta skall ha ett förstärkt skydd mot utvisning. För att fastställa vilka regler som gäller bygger texten på gällande gemenskapsrätt inom området för fri rörlighet för unionsmedborgare. Definitionen av hot mot allmän ordning eller inre säkerhet är hämtad från EG-domstolens praxis (dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau [30]). Bedömningen av om hot föreligger är snävt avgränsad och får endast grundas på den berördes personliga uppförande.

[30] Rec. 1977, s. 1999, punkt 35.

2. Bedömningen av hur allvarligt den berördes personliga uppträdande varit har också hämtats från domstolens praxis (dom av den 18 maj 1982 i förenade målen 115 och 116/81, Adoui och Cornuaille [31]).

[31] Rec. 1982, s. 1665, punkt 8.

3. Denna definition av "allmän ordning och säkerhet" överensstämmer med direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa [32].

[32] EGT 56, 4.4.1964, s. 850/64.

4. Även om ett utvisningsbeslut skulle vara motiverat, måste medlemsstaten likväl ta hänsyn till ett antal faktorer för att kunna bedöma om verkningarna för den berörde och dennes familj av detta beslut är proportionella i förhållande till vad han anklagas för. De faktorer som medlemsstaten skall beakta har hämtats från praxis i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna rörande tillämpningen av artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som undertecknades i Rom den 4 november 1950 [33]. Det gäller bosättningens varaktighet och personens ålder - konsekvenserna för en minderårig eller en äldre person är inte jämförbara med följderna för en vuxen. Medlemsstaten, och i sista hand domstolen (myndigheten), måste även bedöma utvisningens följder för familjelivet och se efter vilka band som finns mellan den berörda personen och det ursprungsland som han riskerar att utvisas till.

[33] Kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa: KOM(1999) 372 slutlig, 19.7.1999

5. Det rättsliga skyddet för den varaktigt bosatte inför ett så allvarligt beslut måste vara maximalt. Personen i fråga måste således ha möjligheter att överklaga. Medlemsstaterna måste tillåta att denna typ av överklagande kan ha en uppskjutande verkan, antingen per automatik eller, under påbörjat förfarande, efter beslut av domstolen på sökandens begäran.

6. För att garantera att möjligheterna att överklaga verkligen fungerar kan den varaktigt bosatte i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna få tillgång till rättshjälp på samma villkor som medlemsstatens medborgare.

7. Varaktigt bosatta åtnjuter fullt rättsligt skydd vad gäller deras uppehållstillstånd och varje beslut om utvisning gentemot dem skall vara väl motiverat och överensstämma med de kriterier som angivits ovan. Det går således inte att tillåta påskyndade utvisningsförfaranden gentemot dessa personer, eftersom det står klart att sådana förfaranden inte medger en tillfredsställande bedömning av huruvida det föreligger balans mellan hur allvarlig överträdelsen bedöms vara och de personliga rättigheterna i enlighet med proportionalitetsprincipen.

Artikel 14

Villkoren för att förvärva ställning som varaktigt bosatt enligt förslaget kan vara mindre förmånliga än dem som redan finns eller som kan komma att införas i vissa medlemsstaters lagstiftningar. Enligt artikel 14 får medlemsstaterna bevilja permanent eller tillsvidare ställning på gynnsammare villkor. En sådan ställning skulle dock endast ha nationell verkan och inte kunna erkännas av övriga medlemsstater i motsats till den ställning som varaktigt bosatt som föreskrivs i kapitel II i förslaget. Status som beviljats på gynnsammare villkor medför således ingen rätt för innehavaren att bosätta sig i en annan medlemsstat.

Kapitel III

Rätt till bosättning i den andra medlemsstaten

Artikel 15

1. I artikel 63.4 i EG-fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om åtgärder som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat får bosätta sig i andra medlemsstater. I artikel 45.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bekräftas i enlighet med EG-fördraget att rätt till rörelse- och uppehållsfrihet kan beviljas tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i en medlemsstat. Artikel 63.4 genomförs genom kapitel III i förslaget. I artikel 15 uttrycks principen om tredjelandsmedborgares rätt till bosättning i en annan medlemsstat än den som beviljat dem ställning som varaktigt bosatta. Med rätt till bosättning skall förstås bosättning i en annan medlemsstat i över tre månader. Förslaget tar överhuvudtaget inte upp villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i en annan medlemsstat om vistelsen är kortare än tre månader. Dessa villkor grundar sig på artikel 62.3 i EG-fördraget. De regleras av relevanta bestämmelser i Schengenavtalen, som införlivades med gemenskapsrätten genom rådets beslut av den 20 maj 1999 [34].

[34] Rådets beslut om fastställande, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, av rättslig grund för samtliga bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket, EGT L 176, 10.7.1999, s. 17.

2. Den rätt till bosättning som tas upp i direktivet är inte tillämplig på två situationer som hänförs till frågan om fritt tillhandahållande av tjänster. För dessa fall har kommissionen redan lagt fram två förslag till direktiv: förslaget till rådets och Europaparlamentets direktiv om utstationering av arbetstagare från tredje land i samband med tillhandahållande tjänster över gränserna [35] och förslaget till rådets och Europaparlamentets direktiv om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till att även omfatta tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen [36].

[35] EGT C 67, 10.3.99, s. 17; ändrat förslag, EGT C 311 E, 31.10.2000, s. 197.

[36] EGT C 67, 10.3.99, s.12; ändrat förslag, EGT C 311 E, 31.10.2000, s. 187.

Artikel 16

1. I denna punkt fastställs villkoren för när tredjelandsmedborgaren kan utöva sin rätt till bosättning. Det första exemplet rör varaktigt bosatta som ägnar sig åt ekonomisk verksamhet som anställda eller egenföretagare i den andra medlemsstaten. Det andra fallet avser tredjelandsmedborgare som följer en utbildning eller fortbildning. Det tredje fallet slutligen avser när tredjelandsmedborgaren, utan att bedriva någon ekonomisk verksamhet, ändå har tillräckliga försörjningsmedel för att kunna vara bosatt i den andra medlemsstaten.

2. Dessa regler bygger på EG-domstolens praxis om fri rörlighet för arbetstagare.

Artikel 17

1. I artikel 17 fastställs vilka bevis som skall företes till stöd för ansökan om rätt till bosättning i en annan medlemsstat och det förfarande som skall följas. Ansökan om uppehållstillstånd i det andra bosättningslandet skall lämnas in senast tre månader efter inresan och åtföljas av bevishandlingar som styrker att personen uppfyller villkoren för rätt till bosättning.

2. I punkterna 2-4 finns en uttömmande uppräkning av vilka bevis som den andra medlemsstaten kan kräva av varaktigt bosatta som flyttar och lämnar in ansökan om uppehållstillstånd. I alla de aktuella fallen måste den andra medlemsstaten kunna kontrollera att sökanden innehar identitetshandlingar och uppehållstillstånd som varaktigt bosatt.

Den andra medlemsstaten får vidare begära bevis på att den varaktigt bosatte har ett anställningsavtal eller löfte om ett sådant. Om det gäller verksamhet som egenföretagare, får medlemsstaten kräva bevis på att den varaktigt bosatte förfogar över tillräckliga medel för att bedriva sin verksamhet och en beskrivning av denna framtida verksamhet. Om den varaktigt bosatte vill utöva sin rätt till bosättning för studie- eller fortbildningsändamål, kan den andra medlemsstaten begära bevis på att han är inskriven vid en godkänd utbildningsanstalt och att han har tillräckliga medel och en sjukförsäkring för att undvika att han blir en belastning för det mottagande landet. Om den varaktigt bosatte inte avser att bedriva vare sig ekonomisk verksamhet eller studier, kan den andra medlemsstaten begära uppgifter om huruvida han förfogar över tillräckliga medel och en sjukförsäkring.

Artikel 18

1. Rätten till bosättning i en annan medlemsstat har ett praktiskt värde för den varaktigt bosatte endast om hans familjemedlemmar kan bosätta sig tillsammans med honom i den andra medlemsstaten. Familjemedlemmarna behöver inte ha ställning som varaktigt bosatta, men de måste blivit del av den varaktigt bosattes familj före flytten från den första medlemsstaten. De kan välja att antingen göra den varaktigt bosatte sällskap direkt vid flytten eller återförena sig med honom efter det att han installerat sig i den andra medlemsstaten.

2. Samma förfarande gäller vid ansökan om rätt till bosättning i den andra medlemsstaten. De handlingar som skall företes måste visa att de har varit bosatta i den första medlemsstaten i egenskap av familjemedlemmar till den varaktigt bosatte som utnyttjar sin rätt till bosättning och att han har tillräckliga medel för deras räkning och en sjukförsäkring som täcker även dem.

3. Om familjebildningen inte skedde i den första medlemsstaten är gemenskapsrätten tillämplig, dvs. den varaktigt bosatte som utövar sin rätt till bosättning har rätt att återförenas med sin familj på de villkor som föreskrivs i direktivet om rätt till familjeåterförening.

Artikel 19

Den andra medlemsstaten får kontrollera om det av hänsyn till allmän ordning och inre säkerhet finns skäl att vägra utfärda uppehållstillstånd till varaktigt bosatta eller till medlemmar av deras familjer. Liksom i fråga om förvärvet av sådan ställning som avses i artikel 7, skall även dessa skäl fastställas enligt kriterierna i direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa [37].

[37] EGT 56, 4.4.1964, s. 850/64.

Artikel 20

1. I denna punkt anges de sjukdomar och sjukdomstillstånd kan motivera vägrad inresa av hänsyn till folkhälsa. Vissa av dessa förekommer i bilagan till direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 och är fortfarande aktuella. De som inte längre utgör något hot har inte tagits med.

2. Denna punkt bygger på bestämmelserna i direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964. Det är inte tillåtet att vägra rätt till bosättning av hälsoskäl.

3. Hälsoundersökningar före inresa får endast krävas i undantagsfall. Det måste finnas grava indikationer på att den berörda personen lider av sjukdomar eller sjukdomstillstånd som kan motivera att inresa vägras. Den andra medlemsstaten skall stå för alla kostnader för denna undersökning. Undersökningar får aldrig ske systematiskt.

Artikel 21

1. Prövningen av ansökningar är samma som beskrivs i kapitel II om förvärv av ställning som varaktigt bosatt och utfärdande av EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta. Förfarandet har begränsats till tre månader, eftersom det handlar om utövandet av rätten till bosättning, som inte får hindras av alltför långdragna förfaranden.

2. Om prövningen av ansökan och de bevishandlingar som läggs fram tillsammans med denna visar att den varaktigt bosatte uppfyller villkoren för att utöva sin rätt till bosättning, är den andra medlemsstaten skyldig att utfärda ett uppehållstillstånd. Denna handling är dock inte detsamma som tillståndet för varaktigt bosatta. Uppehållstillståndets giltighetstid skall fastställas av medlemsstaterna med hänsyn till giltighetstiden för vanliga uppehållstillstånd som utfärdas till tredjelandsmedborgare. Tiden kan begränsas till längden på den planerade bosättningen. Uppehållstillståndet kan emellertid alltid förnyas. Den varaktigt bosatte skall informera medlemsstaten som gav honom ställningen att han har utövat sin rätt till bosättning. Denna stat skall betrakta honom som varaktigt bosatt under hela övergångsperioden.

3. Familjemedlemmarna har, sedan villkoren uppfyllts, rätt till förnybart uppehållstillstånd med samma giltighetstid som det som utfärdats till den varaktigt bosatte.

4. Liksom EG-tillståndet för varaktigt bosatta som behandlas i artikel 9, skall detta tillstånd utfärdas gratis eller mot samma avgift som identitetskort för landets egna medborgare.

Artikel 22

I denna artikel fastställs förfarandegarantier för det fall att den andra medlemsstaten skulle avslå ansökan om uppehållstillstånd som lämnas av den varaktigt bosatte eller dennes familjemedlemmar. Avslaget måste motiveras noggrant så att det kan utläsas vilka skäl som fått de nationella myndigheterna att vägra inresa. Av avslaget skall det framgå vilka överklagandemöjligheter som står till den aktuella personens förfogande. I alla fall av avslag, återkallande eller vägran att förnya tillståndet skall den berörde informeras om rätten att överklaga till domstol.

Artikel 23

1. En varaktigt bosatt person som utövar sin rätt till bosättning får inte omedelbart ställning som varaktigt bosatt i den andra medlemsstaten. Ett omedelbart och samtidigt ömsesidigt erkännande av ställningen är inte lämpligt, med hänsyn till att personen vid den tidpunkten ännu inte skapat några band med den andra medlemsstaten. Därför skall den varaktigt bosatte behålla sin ställning i den första medlemsstaten så länge han inte förvärvat denna ställning i den andra medlemsstaten. Genom denna bestämmelse kan det undvikas att den varaktigt bosatte försämrar hamnar i ett sämre utgångsläge för att han utnyttjar sin rätt till bosättning.

2. Den varaktigt bosattes familjemedlemmar omfattas av den föregående bestämmelsen om de själva har ställning som varaktigt bosatta. Det skulle dock kunna förekomma att familjemedlemmarna inte har ställning som varaktigt bosatta när de följer med eller återförenar sig med den varaktigt bosatte. Därför föreskrivs i punkt 2 att familjemedlemmar, som inte är varaktigt bosatta, skall behålla sitt uppehållstillstånd i den första medlemsstaten till dess att det löper ut. Bosättning i en annan medlemsstat kan för övrigt inte beröva dem rätten att förvärva ställning som varaktigt bosatta i enlighet med artikel 5.3 c.

3. Enligt samma resonemang skall tid som tillbringats i den andra medlemsstaten beaktas vid beräkningen av den bosättningstid som krävs för en självständig ställning, i enlighet med rådets direktiv om rätt till familjeåterförening.

Artikel 24

1. I artikel 24 preciseras den rättsliga ställningen för varaktigt bosatta personer som utnyttjar sin rätt till bosättning i en annan medlemsstat. Oavsett giltighetstiden för det uppehållstillstånd som utfärdats till den varaktigt bosatte, eller villkoren för utövandet av rätten till bosättning, skall denna person åtnjuta samma rättigheter i den andra medlemsstaten som han skulle ha haft i den första. Det handlar egentligen inte om något traditionellt förfarande för rätt till inresa och vistelse, utan om en rätt som är reserverad enbart för varaktigt bosatta. En begränsning har dock införts när det gäller möjligheterna att få socialt bistånd samt bidrag och stipendier avsedda för den studerandes försörjning under studieperioderna. Den varaktigt bosatte får inte bli en belastning för de offentliga finanserna i den andra medlemsstaten.

Denna bestämmelse reglerar inte frågor kring samordningen av socialförsäkringssystem som gäller för personer som flyttar inom gemenskapen. Kommissionen har behandlat dessa frågor i förslaget till rådets förordning (EG) om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 med avseende på dess utvidgning till att gälla medborgare i tredje land [38], som grundar sig på artiklarna 42 och 308 i EG-fördraget. Detta samordningssystem garanterar de berörda personerna bland annat likabehandling, bibehållna rättigheter och sammanläggning av tiden i medlemsstaterna.

[38] EGT C 6, 10.1.1998, s. 15

2. En varaktigt bosatt persons familjemedlemmar som utnyttjar sin rätt till bosättning omfattas av de rättigheter som tas upp artikel 12 i rådets direktiv om rätt till familjeåterförening: tillträde till utbildning, anställning eller egen företagsverksamhet och yrkesutbildning.

Artikel 25

1. En varaktigt bosatt person som utnyttjar sin rätt till bosättning får inte automatiskt ställning som varaktigt bosatt i den andra medlemsstaten. Under en övergångsperiod på fem år är det möjligt att återkalla hans uppehållstillstånd på vissa grunder, nämligen följande:

- Personen utgör ett hot mot allmän ordning och inre säkerhet. Dessa grunder är desamma som i direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964.

- Personen uppfyller inte längre villkoren för att utöva rätten till bosättning, eftersom han inte längre bedriver ekonomisk verksamhet eller inte längre har tillräckliga medel eller en sjukförsäkring och därmed riskerar att bli en belastning för den andra medlemsstaten.

2. Avvisningen gäller inte för alltid, utan den varaktigt bosatte har rätt att återvända till den andra medlemsstaten och lämna in en ny ansökan om uppehållstillstånd.

Artikel 26

1. Frågan uppkommer till vilken stat personen skall skickas tillbaka, antingen frivilligt eller genom tvång. För närvarande innehåller gemenskapsrätten ingen allmän skyldighet att återta tredjelandsmedborgare mellan medlemsstater. Det finns endast bilaterala avtal. I artikel 23 i konventionen om tillämpningen av Schengenavtalet regleras endast skyldigheten för de medlemsstater som är parter i Schengenavtalet att återta tredjelandsmedborgare vars visering för kortare vistelse har upphört att gälla. För att reglera situationer som kan uppstå vid tillämpningen av direktivet uppställs i denna artikel principen om återtagandeskyldighet för den stat som har beviljat ställningen som varaktigt bosatt och utfärdat familjemedlemmarnas uppehållstillstånd. Denna stats ansvar för den varaktigt bosatte finns kvar under hela övergångsperioden. Samma skyldighet gäller i förhållande till familjemedlemmarna.

2. Återtagandeskyldigheten gäller också om EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta har löpt ut och inte förnyats. Detta följer av att ställningen som varaktigt bosatt gäller permanent och av att själva tillståndshandlingen bara är ett konkret bevis på denna ställning. Återtagandeskyldigheten gäller fortsatt också när familjemedlemmarnas upphållstillstånd har löpt ut, i analogi med en regel som i normala fall förekommer i återtagandeavtal mellan medlemsstater och tredje land.

Artikel 27

Efter den femåriga övergångsperioden kan den varaktigt bosatte som utnyttjat sin rätt till bosättning ansöka om att den andra medlemsstaten skall erkänna honom fullt ut som varaktigt bosatt. Han kan då lämna in en ansökan om ställning som varaktigt bosatt. För dessa fall föreskrivs full överensstämmelse mellan reglerna om förvärv av ställningen i den första medlemsstaten och motsvarande regler i den andra. Samma gäller i fråga om förfarandet och förfarandegarantierna.

Kapitel IV

Slutbestämmelser

Artikel 28

Denna artikel är en gemenskapsrättslig standardbestämmelse om att påföljder skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna får själva fastställa påföljderna för brott mot nationella bestämmelser som antagits i enlighet med direktivet.

Artikel 29

Kommissionen skall utarbeta en rapport om medlemsstaternas tillämpning av direktivet. Detta överensstämmer med kommissionens uppgift att övervaka tillämpningen av bestämmelser som institutionerna antagit i enlighet med fördraget. Kommissionen skall också föreslå eventuella ändringar.

Artikel 30

Medlemsstaterna skall ha införlivat direktivet senast den 31 december 2003. De skall underrätta kommissionen om ändringar i sina lagar och andra författningar. Vid antagandet av lagstiftningen skall medlemsstaterna hänvisa till direktivet.

Artikel 31

I artikeln anges dag för direktivets ikraftträdande.

Artikel 32

Direktivet riktar sig till medlemsstaterna.

2001/0074 (CNS)

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning

EUROPEISKA UNIONENS RÅD ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 63.3 och 63.4 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [39],

[39] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [40],

[40] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [41], och

[41] EGT C

av följande skäl:

(1) För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa föreskrivs i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen dels att det skall vidtas åtgärder som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för personer, och i samband därmed direkt relaterade stödåtgärder avseende kontroller vid yttre gränser, asyl och invandring, dels att det skall vidtas åtgärder som rör asyl, invandring och skydd av rättigheter för medborgare i tredje land.

(2) I artikel 63.3 i fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om åtgärder som avser invandringspolitiken. I artikel 63.3 a fastställs att rådet skall besluta om bland annat åtgärder rörande villkor för bosättning och normer för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda visering för längre tid och uppehållstillstånd.

(3) Vid sitt extra möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 konstaterade rådet att den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter och att en person som har vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall fastställas och som har uppehållstillstånd för längre tid bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas rättigheter som möjligt.

(4) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer.

(5) Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares integration i medlemsstaterna är en nyckelfaktor för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett av gemenskapens grundläggande mål enligt artikel 2 och artikel 3.1 k i fördraget.

(6) Det viktigaste kriteriet för att kunna förvärva ställning som varaktigt bosatt bör vara bosättningstiden i den aktuella medlemsstaten. Bosättningen bör ha varit laglig och oavbruten för att vittna om personens förankring i landet. En viss flexibilitet bör dock finnas med tanke på omständigheter som kan tvinga en person att tillfälligt lämna territoriet.

(7) För att förvärva ställning som varaktigt bosatt bör tredjelandsmedborgare kunna visa att de förfogar över tillräckliga medel för sin försörjning och en sjukförsäkring, så att de inte blir en belastning för medlemsstaten i fråga. Kravet på tillräckliga medel får inte vara oproportionerligt och bör fastställas så att nivån är enhetlig i alla medlemsstater. Ett annat villkor för att förvärva ställningen bör vara att tredjelandsmedborgare inte utgör ett hot mot allmän ordning och inre säkerhet.

(8) Det bör inrättas ett system för att pröva ansökningar om ställning som varaktigt bosatt. Dessa förfaranden bör vara effektiva och hanterbara i förhållande till den normala arbetsbördan hos medlemsstaternas myndigheter och de bör vara öppna och rättvisa så att de berörda ges en rimlig rättssäkerhet.

(9) Ställningen som varaktigt bosatt bör komma till konkret uttryck genom ett uppehållstillstånd, så att personen i fråga snabbt och lätt kan styrka sin rättsliga ställning. Detta uppehållstillstånd bör också uppfylla höga tekniska krav, särskilt när det gäller garantier mot förfalskning och efterbildning, för att undvika missbruk i den medlemsstat där ställningen förvärvats och i de medlemsstater där rätten till bosättning utövas.

(10) För att kunna fungera praktiskt som ett integrationsinstrument i det samhälle där den varaktigt bosatte är bosatt, bör ställningen som varaktigt bosatt garantera innehavaren samma behandling som medlemsstatens medborgare i en rad ekonomiska och sociala sammanhang.

(11) Varaktigt bosatta bör åtnjuta maximalt skydd mot utvisning. Detta skydd bör vara baserat på gemenskapsrättens bestämmelser om fri rörlighet för personer och de kriterier som fastställts i praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Skyddet mot utvisning innebär att de förfaranden som används ger rätt att överklaga..

(12) En harmonisering av villkoren för förvärv av ställning som varaktigt bosatt skulle främja ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Vissa medlemsstater utfärdar uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare på förmånligare villkor än de som följer av detta direktiv. Fördraget utesluter inte att medlemsstaterna tillämpar förmånligare bestämmelser. I detta direktiv bör det dock föreskrivas att tillstånd som utfärdas på förmånligare och icke harmoniserade villkor inte skall grunda rätt till bosättning i andra medlemsstater.

(13) Att det ställs upp villkor för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat bidrar till att förverkliga den inre marknaden som ett område med fri rörlighet för alla. Det skulle också i betydande grad kunna medverka till ökad rörlighet, särskilt på arbetsmarknaden inom unionen.

(14) Varaktigt bosattas rätt till bosättning i en annan medlemsstat bör gälla såväl för anställda som för egenföretagare, liksom för att studera eller etablera sig utan att bedriva ekonomisk verksamhet. Familjemedlemmar bör kunna bosätta sig tillsammans med den varaktigt bosatte i en annan medlemsstat för fortsatt familjesammanhållning och för att den varaktigt bosatte inte skall hindras från att utnyttja sin rätt till bosättning. Rätten till bosättning bör kunna utövas på liknande villkor som när unionsmedborgarna utövar sin rätt till fri rörlighet.

(15) Den medlemsstat där den varaktigt bosatte avser att utöva sin rätt till bosättning bör kunna kontrollera om personen i fråga uppfyller villkoren för bosättning på dess territorium. Den bör också kunna kontrollera att personen inte utgör ett reellt hot mot allmän ordning, inre säkerhet eller allmän hälsa.

(16) Det bör införas ett förfarande som reglerar prövningen av en varaktigt bosatt persons ansökan om uppehållstillstånd i en annan medlemsstat. Dessa förfaranden bör vara effektiva och hanterbara i förhållande till den normala arbetsbördan hos medlemsstaternas myndigheter och de bör vara öppna och rättvisa för att ge tillräcklig rättssäkerhet för de berörda personerna. De får inte vara ett sätt att hindra dem som omfattas av rätt till bosättning från att utöva denna rätt.

(17) För att inte göra det omöjligt att i praktiken utöva rätten till bosättning, bör den varaktigt bosatte åtnjuta samma rättigheter i den andra medlemsstaten som i den medlemsstat där han förvärvat ställning som varaktigt bosatt. Vissa undantag bör föreskrivas när det gäller tillgången till socialt bistånd, för att undvika att personen i fråga blir en belastning för den medlemsstat i vilken han utövar sin rätt till bosättning. Personen bör i den andra medlemsstaten åtnjuta liknande rättigheter som gäller för unionsmedborgare när dessa utövar sin rätt till fri rörlighet.

(18) Den varaktigt bosatte bör efter en övergångsperiod kunna välja att etablera sig slutgiltigt i den medlemsstat där han har utövat sin rätt till bosättning, för att kunna åtnjuta fulla rättigheter där, inklusive sociala förmåner. För den berörda personen, och för den första och den andra medlemsstaten är det viktigt att denna övergångsperiod inte är alltför lång och att den varaktigt bosatte vid dess utgång kan ansöka om ställning som varaktigt bosatt i den andra medlemsstaten, vilket skulle innebära förlust av denna ställning i den medlemsstat där den först förvärvades.

(19) I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen såsom de kommer till uttryck i artikel 5 i fördraget kan målen för den planerade åtgärden, nämligen att införa villkor för beviljande och återkallelse av ställning som varaktigt bosatt, rättigheter förbundna med denna ställning samt införande av villkor för utövande av rätt till bosättning i andra medlemsstater, inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna och kan därför på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar bättre uppnås på gemenskapsnivå. Detta direktiv inskränker sig till det minimum som krävs för att nå dessa mål och går inte utöver vad som är nödvändigt för det syftet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa

(a) villkor för en medlemsstats beviljande och återkallelse av ställning som varaktigt bosatt för tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta på dess territorium, inklusive de rättigheter som är förbundna med denna ställning, och

(b) villkor för när tredjelandsmedborgare som åtnjuter ställning som varaktigt bosatta har rätt till bosättning i andra medlemsstater än den som beviljat dem denna ställning.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

(a) tredjelandsmedborgare: var och en som inte är unionsmedborgare enligt artikel 17.1 i fördraget,

(b) varaktigt bosatt: varje tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt i enlighet med artikel 8,

(c) första medlemsstat: den medlemsstat som beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt,

(d) andra medlemsstat: andra medlemsstater än den som först beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt och där den varaktigt bosatte utövar sin rätt till bosättning,

(e) familjemedlemmar: den varaktigt bosattes make eller maka, ogifta partner och minderåriga barn samt släktingar i uppstigande led och myndiga barn gentemot vilka den varaktigt bosatte har försörjningsansvar, om dessa personer har givits rätt att resa in och vistas i den berörda medlemsstaten och är bosatta där i enlighet med vad som anges i rådets direktiv .../.../EG [om rätt till familjeåterförening] [42]. Familjemedlemmar till unionsmedborgare definieras i gemenskapslagstiftningen om fri rörlighet för personer, i enlighet med artikel 4 i det direktivet,

[42] EGT L ....[KOM(2000) 624 slutlig, 10.10.2000].

(f) flykting: tredjelandsmedborgare som beviljats flyktingstatus enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967,

(g) EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta: uppehållstillstånd som utfärdas av en berörd medlemsstat vid förvärvet av ställning som varaktigt bosatt.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv gäller tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i en medlemsstat.

2. Detta direktiv gäller inte tredjelandsmedborgare som

(a) har rätt till bosättning i en medlemsstat i kraft av tillfälligt skydd eller som har ansökt om rätt till bosättning på den grunden och väntar på beslut om sin ställning,

(b) har rätt till bosättning i en medlemsstat i kraft av subsidiära former av skydd, i enlighet med internationella åtaganden, nationell lagstiftning eller praxis i medlemsstaterna eller som har ansökt om rätt till bosättning på den grunden och väntar på ett beslut om sin ställning,

(c) har ansökt om flyktingstatus men ännu inte fått slutligt besked,

(d) bor i en medlemsstat som studerande, med undantag för doktorander, under en yrkesutbildning, eller som "au pair" eller säsongsarbetare, eller som utstationerad av en tjänsteleverantör för tillhandahållande av tjänster över gränserna, eller som leverantör av tjänster över gränserna.

(e) har en rättslig ställning som omfattas av bestämmelserna i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, 1969 års konvention om särskilda delegationer eller 1975 års Wienkonvention om staters representation i deras förbindelser med internationella organisationer av universell karaktär.

3. Tredjelandsmedborgare, som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som utövat sin rätt till fri rörlighet för personer, får inte beviljas ställning som varaktigt bosatta i den medlemsstat som mottagit unionsmedborgaren förrän de, i enlighet med lagstiftningen om fri rörlighet för personer, har fått permanent uppehållstillstånd i den medlemsstaten.

4. Tillämpningen av detta direktiv skall inte påverka förmånligare bestämmelser

(a) i bilaterala och multilaterala avtal mellan gemenskapen eller gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och tredje land å den andra,

(b) i Europeiska bosättningskonventionen av den 13 december 1955, Europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961 och Europeiska konventionen om migrerande arbetstagares rättsliga ställning av den 24 november 1977.

5. Tillämpningen av detta direktiv skall inte påverka de skyldigheter som följer av artikel 33 i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 och av artikel 3 i konventionen av den 4 november 1950 om skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Artikel 4

Icke-diskriminering

Medlemsstaterna skall genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering med avseende på kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenskaper, språk, religion, övertygelse, politiska eller andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhetstillgångar, födelseort, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Kapitel II

Rättslig ställning för tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i en medlemsstat

Artikel 5

Bosättningstid

1. Medlemsstaterna skall bevilja rättslig ställning som varaktigt bosatt till tredjelandsmedborgare som under fem års tid varit lagligen och oavbrutet bosatta på den berörda medlemsstatens territorium.

2. Vid bedömning av om bosättningen är laglig och oavbruten på det sätt som avses i punkt 1 skall

(a) tid som asylsökande eller tillfälligt skyddssökande i medlemsstaten räknas endast om tredjelandsmedborgaren är flykting,

(b) med undantag för studier som bedrivs av doktorander, halva den tid som tillbringats i landet för studier tas med i beräkningen.

3. Perioder av frånvaro från medlemsstatens territorium skall inte påverka beräkningen av laglig och oavbruten bosättning enligt punkt 1, förutsatt att de

(a) sträcker sig över en sammanhängande period på högst sex månader, eller

(b) beror på fullgörande av värnplikt, utstationering på grund av arbete inklusive tillhandahållande av tjänster över gränserna, fullgörande av studier eller forskning, allvarlig sjukdom, havandeskap eller barnafödande, eller

(c) beror på bosättning i en andra medlemsstat som familjemedlem till en varaktigt bosatt person som utövar sin rätt till bosättning enligt detta direktiv eller en unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet för personer.

4. En unionsmedborgares familjemedlem som varit oavbrutet bosatt i minst två år i en viss medlemsstat, och i egenskap av familjemedlem är bosatt i ett tredje land skall, om denne återvänder till medlemsstaten inom tre år, tillgodoräknas perioden överstigande två år vid beräkningen av den bosättningsperiod som avses i punkt 1.

Artikel 6

Villkor i fråga om tillräckliga medel för försörjning och sjukförsäkring

1. Medlemsstaterna skall begära att tredjelandsmedborgarna styrker att de för egen räkning och för de familjemedlemmar gentemot vilka de har försörjningsansvar förfogar över följande:

(a) Stabila försörjningsmedel som minst motsvarar den nivå under vilken socialt bistånd kan lämnas i den berörda medlemsstaten. Om denna bestämmelse inte är tillämplig, skall försörjningsmedlen anses tillräckliga när de motsvarar den lägsta pensionsnivån i den berörda medlemsstaten. Kravet på stabila försörjningsmedel skall bedömmas med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet innan ansökan om ställning som varaktigt bosatt lämnades in.

(b) En heltäckande sjukförsäkring som gäller i den berörda medlemsstaten.

2. Villkoren i punkt 1 skall inte tillämpas på

(a) flyktingar,

(b) tredjelandsmedborgare som är födda inom en medlemsstats territorium.

Artikel 7

Allmän ordning och inre säkerhet

1. Medlemsstaterna får vägra att bevilja ställning som varaktigt bosatt om den berörda personens egna uppförande utgör ett reellt hot mot allmän ordning och inre säkerhet.

2. Blotta existensen av tidigare domar för brott får inte automatiskt leda till en sådan vägran som avses i punkt 1. En sådan vägran får inte heller grundas på ekonomiska överväganden.

Artikel 8

Förvärv av ställning som varaktigt bosatt

1. För att förvärva ställning som varaktigt bosatt skall tredjelandsmedborgaren lämna in en ansökan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där han är bosatt. Ansökan skall åtföljas av dokumentation som styrker att han uppfyller kraven i artiklarna 5 och 6.

2. De behöriga myndigheterna skall pröva ansökan inom sex månader från inlämnandet. Om ansökan inte åtföljs av alla dokument som styrker att personen uppfyller villkoren i artiklarna 5 och 6, skall de behöriga myndigheterna underrätta tredjelandsmedborgaren om detta och bevilja honom en ytterligare tidsfrist. I sådana fall skall fristen på sex månader avbrytas och börja löpa på nytt först sedan kompletterande handlingar lämnats in.

3. Om villkoren i artiklarna 5 och 6 är uppfyllda och om personen inte utgör ett hot i den mening som avses i artikel 7, skall den berörda medlemsstaten bevilja tredjelandsmedborgaren i fråga ställning som varaktigt bosatt. Denna ställning skall vara permanent om inte något annat följer av bestämmelserna i artikel 10.

Artikel 9

EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta

1. Medlemsstaterna skall till den varaktigt bosatte utfärda ett EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Detta tillstånd skall gälla i tio år och förnyas automatiskt när det löper ut.

2. EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta får utfärdas i form av ett klistermärke eller en separat handling. Det skall utfärdas i enlighet med reglerna och standardmodellen i rådets förordning (EG) .../... [om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare] [43]. Under rubriken "typ av uppehållstillstånd" skall medlemsstaterna ange "EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta".

[43] EGT L

3. EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta skall utfärdas gratis eller mot en summa som inte överstiger de avgifter och skatter som tas ut av medlemsstatens egna medborgare för identitetshandlingar.

Artikel 10

Återkallelse av ställning som varaktigt bosatt

1. Medlemsstaterna skall återkalla ställningen som varaktigt bosatt i följande fall:

(a) Vid frånvaro från territoriet under längre tid än två år i följd. Medlemsstaterna får föreskriva undantag vid frånvaro som beror på värnpliktstjänstgöring, utstationering på grund av arbete, studier eller forskning, allvarlig sjukdom, graviditet eller barnafödande.

(b) Vid konstaterande av att ställningen som varaktigt bosatt i en medlemsstat har förvärvats genom bedrägeri.

(c) Om ställning som varaktigt bosatt redan har förvärvats i en annan medlemsstat på det sätt som anges i artikel 27.

(d) Om ett utvisningsbeslut har fattats på de grunder som anges i artikel 13.

2. Frånvaro i samband med att rätt till bosättning utövas i en andra medlemsstat skall inte medföra att ställningen som varaktigt bosatt återkallas.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att längre frånvaro än två år eller av skäl som inte omfattas av punkt 1 inte skall medföra att ställningen som varaktigt bosatt återkallas.

4. Återkallelse av ställning som varaktigt bosatt får aldrig grunda sig på att EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta har löpt ut.

5. Medlemsstaterna skall utfärda en annan typ av uppehållstillstånd än EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta till en berörd person, om

(a) ställningen som varaktigt bosatt har återkallats med tillämpning av punkt 1 a eller 1 b, eller

(b) ett beslut om utvisning inte kan verkställas mot en person som är varaktigt bosatt.

Artikel 11

Förfarandegarantier

1. Varje beslut om avslag på en ansökan om ställning som varaktigt bosatt eller om att återkalla sådan ställning skall vara vederbörligen motiverat. Den berörda tredjelandsmedborgaren skall underrättas skriftligen om beslutet. Av underrättelsen skall framgå vilka möjligheter den berörde har att överklaga och inom vilken tid överklagande kan ske.

2. Om ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås, får tredjelandsmedborgaren lämna in ytterligare en ansökan, om ändringar av hans personliga förhållanden motiverar det.

3. Om ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås, eller om denna ställning återkallas eller uppehållstillståndet inte förnyas, skall den berörda personen ha rätt att överklaga beslutet i den berörda medlemsstaten.

Artikel 12

Likabehandling

1. Den varaktigt bosatte skall åtnjuta samma behandling som en medlemsstats egna medborgare i fråga om

(a) villkoren för tillträde till anställning eller för att bedriva verksamhet som egenföretagare, så länge dessa verksamheter inte innebär någon som helst offentlig myndighetsutövning, samt i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, inklusive uppsägnings- och lönevillkor,

(b) utbildning och yrkesutbildning, inklusive möjligheterna att få bidrag och stipendier,

(c) erkännande av diplom, utbildningsbevis och andra utbildningsintyg som utfärdats av behöriga myndigheter,

(d) socialt skydd, inklusive social trygghet och hälsovård,

(e) socialt bistånd,

(f) sociala förmåner och skatteförmåner,

(g) tillgång till allmänt tillgängliga varor och tjänster, inklusive bostad, samt rätt att tillhandahålla sådana varor och tjänster,

(h) föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars medlemmar utövar ett visst yrke, inklusive de förmåner som dessa typer av organisationer tillhandahåller,

(i) fritt tillträde till hela den berörda medlemsstatens territorium.

2. Medlemsstaterna får utsträcka likabehandlingen till andra områden än de som anges i punkt 1.

Artikel 13

Skydd mot utvisning

1. Medlemsstaterna får endast fatta beslut om utvisning av en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare om dennes egna uppförande utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller inre säkerhet och därmed skadar ett grundläggande samhällsintresse.

2. Det egna uppträdandet kan inte anses tillräckligt allvarligt om medlemsstaten inte vidtar allvarliga repressiva åtgärder mot egna medborgare som begår samma typ av överträdelse.

3. Blotta existensen av tidigare domar för brott får inte automatiskt leda till beslut om utvisning. Sådana beslut får inte heller grundas på ekonomiska överväganden.

4. Innan beslut om utvisning av en varaktigt bosatt fattas skall medlemsstaterna beakta följande:

(a) hur länge bosättningen i medlemsstaten har varat,

(b) den berörda personens ålder,

(c) följderna för den berörda och hans familjemedlemmar,

(d) banden med bosättningslandet eller avsaknaden av band med ursprungslandet.

5. Om ett beslut om utvisning har fattats skall den varaktigt bosatte ha möjlighet att överklaga beslutet i den aktuella medlemsstaten. Medlemsstaterna skall föreskriva att ett överklagande kan ha uppskjutande verkan.

6. Varaktigt bosatta som saknar tillräckliga medel skall beviljas rättshjälp på samma villkor som medborgare i den medlemsstat där de är bosatta.

7. Det skall vara förbjudet att använda påskyndade utvisningsförfaranden gentemot varaktigt bosatta.

Artikel 14

Förmånligare nationella bestämmelser

Medlemsstaterna får utfärda uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare på förmånligare villkor än som följer av detta direktiv. Sådana uppehållstillstånd skall inte ge rätt till bosättning i andra medlemsstater på det sätt som anges i kapitel III i detta direktiv.

Kapitel III

Rätt till bosättning i andra medlemsstater

Artikel 15

Huvudregel

1. Varaktigt bosatta skall ha rätt att bosätta sig i andra medlemsstater än den som beviljade ställning som varaktigt bosatt under längre tid än tre månader enligt villkoren i detta kapitel.

2. Detta kapitel gäller inte varaktigt bosatta personers bosättning i medlemsstaterna

(a) i egenskap av anställda som utstationerats av en tjänsteleverantör inom ramen för tillhandahållande av tjänster över gränserna, eller

(b) i egenskap av leverantörer av tjänster över gränserna.

Artikel 16

Villkor

1. Varaktigt bosattas utövande av rätten till bosättning i en andra medlemsstat skall förutsätta att personen i fråga

(a) bedriver en ekonomisk verksamhet som anställd eller egenföretagare, eller

(b) studerar eller följer en yrkesutbildning och har tillräckliga försörjningsmedel för att inte under bosättningstiden bli en belastning för den andra medlemsstaten samt en heltäckande sjukförsäkring i den andra medlemsstaten, eller

(c) har tillräckliga försörjningsmedel för att inte under loppet av bosättningen bli en belastning för den andra medlemsstaten samt en heltäckande sjukförsäkring i den andra medlemsstaten.

2. Varaktigt bosatta som utövar sin rätt till bosättning i en andra medlemsstat i egenskap av anställda eller egenföretagare skall behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare om de

(a) drabbas av tillfällig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycka,

(b) är arbetslösa och har rätt till arbetslöshetsunderstöd. I detta fall skall ställningen som arbetstagare eller egenföretagare bibehållas till dess att rätten till understöd upphör,

(c) deltar i en yrkesutbildning. Om arbetslösheten inte är ofrivillig, skall bibehållandet av ställning som arbetstagare vara beroende av om det finns ett samband mellan den tidigare yrkesverksamheten och den aktuella utbildningen.

Artikel 17

Kontroll av villkoren för utövande av rätten till bosättning

1. Senast tre månader efter inresan på den andra medlemsstatens territorium skall den varaktigt bosatte lämna in en ansökan om uppehållstillstånd hos den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter.

2. För att kontrollera att villkoren i artikel 16.1 a har följts får den andra medlemsstaten anmoda personen i fråga att samtidigt med ansökan om uppehållstillstånd visa upp

(a) sitt uppehållstillstånd som varaktigt bosatt och en identitetshandling, och

(b) bevis för att han har ett anställningsavtal eller ett löfte om anställning från en arbetsgivare, eller för att han bedriver verksamhet som egenföretagare eller har tillräckliga medel för att starta en verksamhet som egenföretagare, samt en detaljerad beskrivning av denna verksamhet.

3. För att kontrollera att villkoren i artikel 16.1 b har följts får den andra medlemsstaten anmoda personen i fråga att samtidigt med ansökan om uppehållstillstånd visa upp

(a) sitt uppehållstillstånd som varaktigt bosatt och en identitetshandling, och

(b) bevis för att han har skrivit in sig vid en godkänd utbildningsanstalt för att studera där eller följa en yrkesutbildning,

(c) bevis som styrker att han har tillräckliga försörjningsmedel och en heltäckande sjukförsäkring i den andra medlemsstaten.

4. För att kontrollera att villkoren i artikel 16.1 c har följts får den andra medlemsstaten anmoda personen i fråga att samtidigt med ansökan om uppehållstillstånd visa upp

(a) sitt uppehållstillstånd som varaktigt bosatt och en identitetshandling, och

(b) bevis som styrker att han har tillräckliga försörjningsmedel och en heltäckande sjukförsäkring i den andra medlemsstaten.

Artikel 18

Familjemedlemmar

1. Familjemedlemmar skall, förutsatt att familjen redan var bildad i den första medlemsstaten, ha rätt att följa med eller återförenas med den varaktigt bosatte som utövat sin rätt till bosättning i den andra medlemsstaten. Senast tre månader efter inresan på den andra medlemsstatens territorium skall familjemedlemmarna lämna in en ansökan om uppehållstillstånd hos den medlemsstatens behöriga myndigheter.

2. Den andra medlemsstaten får kräva att familjemedlemmar till den varaktigt bosatte samtidigt med ansökan om uppehållstillstånd visar upp

(a) sitt uppehållstillstånd som varaktigt bosatt och en identitetshandling,

(b) bevis för att de har varit bosatta i den första medlemsstaten i egenskap av familjemedlemmar till en varaktigt bosatt person, och

(c) bevis som styrker att de har tillräckliga försörjningsmedel och en heltäckande sjukförsäkring i den andra medlemsstaten eller att den varaktigt bosatte har detta för deras räkning.

3. Om familjen inte var bildad i den första medlemsstaten, skall bestämmelserna i direktiv .../.../EG [om rätt till familjeåterförening] [44] gälla.

[44] EGT L

Artikel 19

Allmän ordning och inre säkerhet

1. Medlemsstaterna får vägra inresa och vistelse för varaktigt bosatta eller medlemmar av deras familjer om den berörda personens egna uppförande utgör ett reellt hot mot allmän ordning och inre säkerhet.

2. Blotta existensen av tidigare domar för brott får inte automatiskt leda till en sådan vägran som avses i punkt 1. En sådan vägran får inte heller grundas på ekonomiska överväganden.

Artikel 20

Allmän hälsa

1. De enda sjukdomar eller sjukdomstillstånd som får motivera vägrad inresa och vägrad rätt till bosättning på en medlemsstats territorium är de karantänpliktiga sjukdomar som omfattas av Världshälsoorganisationens International Health Regulation No 2 av den 25 maj 1951 samt andra smittsamma infektions- och parasitsjukdomar om dessa i mottagarlandet omfattas av bestämmelser till skydd för de egna medborgarna. Medlemsstaterna får inte införa nya bestämmelser och ny praxis som är mer långtgående.

2. Sjukdomar eller sjukdomstillstånd som uppstår efter det att det första uppehållstillståndet har utfärdats får inte ligga till grund för en vägran att förnya tillståndet eller för utvisning.

3. En medlemsstat får låta personer som avses i detta direktiv undergå en kostnadsfri hälsoundersökning, för att fastställa att de inte lider av någon av de sjukdomar som anges i punkt 1. Dessa hälsoundersökningar får inte ske systematiskt.

Artikel 21

Prövning av ansökan om och utfärdande av uppehållstillstånd

1. De behöriga nationella myndigheterna skall pröva en ansökan inom tre månader från det att den lämnades in. Om en ansökan inte åtföljs av de bevishandlingar som räknas upp i artikel 17.2, 17.3 och 17.4 samt artikel 18.2, skall de behöriga nationella myndigheterna underrätta tredjelandsmedborgaren om detta och bevilja honom en ytterligare tidsfrist. I sådana fall skall fristen på sex månader avbrytas och börja att löpa på nytt först sedan kompletterande handlingar lämnats in.

2. Om villkoren i artiklarna 16 och 18.1 är uppfyllda, och om inte något annat följer av bestämmelserna om allmän ordning, inre säkerhet och folkhälsa i artiklarna 19 och 20, skall den andra medlemsstaten utfärda ett uppehållstillstånd som kan förnyas till den varaktigt bosatte. Uppehållstillståndet skall gälla under en period som motsvarar bosättningens förväntade varaktighet. Den varaktigt bosatte skall underrätta den medlemsstat som först beviljade honom ställning som varaktigt bosatt om detta.

3. Den andra medlemsstaten skall till den varaktigt bosattes familjemedlemmar utfärda ett uppehållstillstånd som kan förnyas med samma giltighetstid som det som utfärdades till den varaktigt bosatte.

4. Detta uppehållstillstånd skall utfärdas gratis eller mot en summa som inte överstiger avgifter och skatter som tas ut av medlemsstatens egna medborgare för identitetshandlingar.

Artikel 22

Förfarandegarantier

1. Beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd skall vara vederbörligen motiverat. Den berörda tredjelandsmedborgaren skall underrättas skriftligen om beslutet. Av underrättelsen skall framgå vilka möjligheter den berörde har att överklagande och inom vilken tid överklagande kan ske.

2. Om ansökan om uppehållstillstånd avslås eller om uppehållstillståndet återkallas eller inte förnyas, skall den berörda personen ha rätt att överklaga beslutet i den berörda medlemsstaten.

Artikel 23

Bibehållande av ställningen i den första medlemsstaten

1. En varaktigt bosatt person som utövar sin rätt till bosättning i den andra medlemsstaten skall bibehålla sin ställning som varaktigt bosatt i den första medlemsstaten så länge han inte har förvärvat denna ställning i den andra medlemsstaten.

2. En varaktigt bosatt persons familjemedlemmar som utövar sin rätt till bosättning och som inte själva är varaktigt bosatta skall bibehålla sina uppehållstillstånd i den första medlemsstaten till dess att de löper ut.

3. Om familjemedlemmarna ännu inte har förvärvat ett sådant självständigt uppehållstillstånd som avses i artikel 13 i direktiv .../.../EG [om rätt till familjeåterförening], skall deras perioder av laglig bosättning i den andra medlemsstaten beaktas i den första medlemsstaten vid beräkningen av den tid som krävs för att förvärva ett självständigt uppehållstillstånd.

Artikel 24

Rättigheter i den andra medlemsstaten

1. Så snart varaktigt bosatta har fått uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 21 skall de åtnjuta de rättigheter som räknas upp i artikel 12, med undantag för socialt bistånd samt bidrag och stipendier för studerandes uppehälle.

2. Så snart varaktigt bosatta har fått uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 21 skall varaktigt bosattas familjemedlemmar åtnjuta de rättigheter som räknas upp i artikel 12.1 och 12.2 i direktiv .../.../EG [om rätt till familjeåterförening] [45].

[45] EGT L

Artikel 25

Återkallelse av uppehållstillståndet

1. Under en övergångsperiod på fem år får den andra medlemsstaten fatta ett beslut om utvisning av den varaktigt bosatte eller dennes familjemedlemmar

(a) av hänsyn till allmän ordning och inre säkerhet i enlighet med artikel 19,

(b) om villkoren i artiklarna 16 och 18 inte längre är uppfyllda.

2. Beslut om utvisning får inte kombineras med ett permanent bosättningsförbud.

Artikel 26

Återtagandeskyldighet

1. Om den andra medlemsstaten återkallar uppehållstillståndet, skall den första medlemsstaten omedelbart återta den varaktigt bosatte och dennes familjemedlemmar.

2. Återtagandeskyldigheten enligt punkt 1 gäller även om

(a) EG-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta har löpt ut,

(b) familjemedlemmarnas uppehållstillstånd har löpt ut.

Artikel 27

Förvärv av ställning som varaktigt bosatt i den andra medlemsstaten

1. Efter fem år av laglig bosättning i den andra medlemsstaten får den varaktigt bosatte som utövat sin rätt till bosättning på den medlemsstatens territorium lämna in en ansökan om ställning som varaktigt bosatt hos de behöriga myndigheterna i denna medlemsstat.

2. Den andra medlemsstaten skall bevilja den varaktigt bosatte den ställning som anges i artikel 8, under förutsättning att bestämmelserna i artiklarna 6 och 7 är uppfyllda. Den andra medlemsstaten skall underrätta den första medlemsstaten om detta, och denna skall återkalla ställningen för personen i fråga.

3. Artikel 8 skall tillämpas vid inlämnande och prövning av ansökan om ställning som varaktigt bosatt i den andra medlemsstaten. För utfärdande av uppehållstillstånd skall bestämmelserna i artikel 9 gälla. Om ansökan avslås, skall förfarandegarantierna i artikel 11 gälla.

Kapitel IV

Slutbestämmelser

Artikel 28

Påföljder

Medlemsstaterna skall fastställa påföljder för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits för att genomföra detta direktiv och skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den dag som anges i artikel 30 och alla senare ändringar av dessa så snart som möjligt.

Artikel 29

Rapporteringsskyldighet

Kommissionen skall senast den 31 december 2005 rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna, och vid behov föreslå nödvändiga ändringar.

Artikel 30

Genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 december 2003 och de skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 31

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 32

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande