(1)

Den europeiska gröna given, som fastställs i kommissionens meddelande av den 11 december 2019, är Europas strategi för hållbar tillväxt och syftar till att ställa om unionen till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, konkurrenskraftig, klimatneutral och cirkulär ekonomi och en giftfri miljö. I given fastställs det ambitiösa målet att se till att unionen blir den första klimatneutrala kontinenten senast 2050. Där erkänns fördelarna med att investera i unionens konkurrenskraftiga hållbarhet genom att bygga ett rättvisare, grönare och mer digitalt Europa. Produkter spelar en avgörande roll i denna gröna omställning. I den europeiska gröna given understryks det att de rådande produktionsprocesserna och konsumtionsmönstren fortfarande är alltför linjära och är beroende av en genomströmning av nya material som utvinns, säljs och bearbetas till produkter som slutligen blir till avfall eller utsläpp, varför det finns ett akut behov av att övergå till en modell för cirkulär ekonomi. Det läggs även tonvikt vid de betydande framsteg som behöver göras. I given identifieras också energieffektivitet som en prioritering för utfasningen av fossila bränslen i energisektorn och för uppnåendet av klimatmålen till 2030 och 2050.

(2)

För att påskynda omställningen till en modell för cirkulär ekonomi utformade kommissionen, i sitt meddelande av den 11 mars 2020 med titeln En ny handlingsplan för den cirkulära ekonomin - för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa (handlingsplanen för den cirkulära ekonomin), en ny en framtidsinriktad agenda, med målet att anpassa regelverket till en hållbar framtid. I handlingsplanen för den cirkulära ekonomin understryks det att den cirkulära ekonomin kommer att innebära att invånarna får funktionella och säkra produkter av hög kvalitet, som är effektiva och ekonomiskt överkomliga, håller längre och är konstruerade för återanvändning, reparation och avancerad materialåtervinning. Precis som det konstateras i handlingsplanen för den cirkulära ekonomin finns det i nuläget inte någon heltäckande uppsättning krav för att säkerställa att alla produkter som släpps ut på unionsmarknaden blir alltmer hållbara och klarar testet för cirkularitet. I synnerhet främjar produktdesignen inte hållbarhet under hela livscykeln i tillräcklig utsträckning. Till följd av detta byts produkter ofta ut, vilket medför en betydande energi- och resursanvändning för att producera och distribuera nya produkter och bortskaffa gamla produkter. Det är fortfarande för svårt för ekonomiska aktörer och privatpersoner att göra hållbara produktval eftersom det saknas relevant information och ekonomiskt överkomliga alternativ. Detta gör att möjligheter till hållbarhet och värdebevarande åtgärder missas samt att det uppstår begränsad efterfrågan på returråvaror och hinder för användningen av cirkulära affärsmodeller.

(3)

En fullt fungerande inre marknad för hållbara produkter är en förutsättning för inrättandet av en cirkulär ekonomi i unionen. Gemensamma ekodesignkrav på unionsnivå skulle göra det möjligt att utveckla, införa och skala upp nya affärsmodeller för en cirkulär ekonomi på hela den inre marknaden. Sådana åtgärder skulle även minska företagens börda och ge näringslivet och konsumenterna tillgång till tillförlitliga och tydliga uppgifter, och därigenom skapa utrymme för mer hållbara val.

(4)

I kommissionens meddelande av den 10 mars 2020 om en ny industristrategi för Europa fastställs unionens övergripande ambition att främja ”den gröna och digitala omställningen” till klimatneutralitet och digitalt ledarskap. Där speglas den europeiska gröna given genom att det pekas på den ledande roll som den europeiska industrin måste spela i detta sammanhang genom att minska sitt koldioxid- och materialavtryck och att cirkularitet ska byggas in i hela ekonomin. Kommissionen understryker även behovet av att frångå traditionella modeller och revolutionera vårt sätt att utforma, tillverka, använda och bortskaffa produkter, liksom behovet av en säker råvaruförsörjning. Materialåtervinning och användning av returråvaror kommer att bidra till att minska unionens beroende. I kommissionens meddelande av den 5 maj 2021Uppdatering av industristrategin 2020: en starkare inre marknad för EU:s återhämtning förstärks de huvudsakliga budskapen i strategin från 2020 samtidigt som det fokuseras på lärdomarna från covid-19-krisen, inbegripet behovet av att stärka motståndskraften.

(5)

I avsaknad av unionsrätt har det redan uppstått skillnader mellan de nationella tillvägagångssätten för att förbättra produkters miljömässiga hållbarhet: allt från informationskrav avseende hur länge programvara i elektroniska enheter ska vara kompatibel till rapporteringsskyldigheter vid hanteringen av osålda beständiga konsumtionsvaror. Detta ger en signal om att fler nationella insatser för att uppnå de mål som eftersträvas genom denna förordning sannolikt skulle leda till en fortsatt fragmentering av den inre marknaden. För att bidra till den inre marknadens funktion och samtidigt säkerställa en hög miljöskyddsnivå behövs det därför ett ambitiöst regelverk för att gradvis införa ekodesignkrav för produkter. Denna förordning innebär att det kommer att upprättas en sådan ram eftersom den metod för ekodesign som ursprungligen fastställdes i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG (3) blir tillämplig på så ett så brett produktutbud som möjligt.

(6)

Förordningen kommer att stödja produktions- och konsumtionsmönster som överensstämmer med unionens övergripande hållbarhetsmål, inbegripet mål i fråga om klimat, miljö, energi, resursanvändning och biologisk mångfald, och samtidigt håller sig inom planetens gränser, genom upprättandet av en lagstiftningsram som bidrar till att möjliggöra produkter som är anpassade till en klimatneutral, resurseffektiv och cirkulär ekonomi, minska avfallet och säkerställa att de mest hållbara produkternas prestanda successivt blir normen. Den bör föreskriva att det ska fastställas nya ekodesignkrav för att förbättra produkternas beständighet, tillförlitlighet, reparerbarhet, uppgraderbarhet, återanvändbarhet och materialåtervinningsbarhet samt förbättra möjligheterna till produkternas rekonditionering och underhåll, åtgärda förekomsten av farliga kemikalier i produkter, förbättra produkternas energi- och resurseffektivitet, inbegripet med avseende på möjligheterna till återvinning av strategiska och kritiska råvaror, minska deras förväntade avfallsgenerering och öka innehållet av återvunnet material i produkterna, samtidigt som produkternas prestanda och säkerhet säkerställs, så att återtillverkning och materialåtervinning av hög kvalitet möjliggörs och koldioxid- och miljöavtrycken minskar.

(7)

Ekodesignkraven bör också omfatta metoder som är förknippade med förtida åldrande. Sådana metoder har en övergripande negativ miljöpåverkan i form av ökade avfallsmängder och ökad energi- och materialanvändning, som kan minskas genom ekodesignkrav samtidigt som man bidrar till en hållbar konsumtion.

(8)

Europaparlamentet välkomnade i sin resolution av den 25 november 2020 om en mer hållbar inre marknad för företag och konsumenter (4) främjandet av beständiga produkter som är enklare att reparera, återanvända och materialåtervinna. I sin resolution av den 10 februari 2021 om den nya handlingsplanen för den cirkulära ekonomin (5) betonade parlamentet att hållbara, cirkulära, säkra och giftfria produkter och material bör vara norm snarare än undantag på unionsmarknaden, och bör ses som ett standardval som är attraktivt, överkomligt och tillgängligt för alla konsumenter. Parlamentet efterlyste också bindande unionsmål för att avsevärt minska unionens material- och konsumtionsavtryck. Parlamentet ansåg att omställningen till en cirkulär ekonomi kan tillhandahålla lösningar på de aktuella miljöutmaningarna och den ekonomiska kris som covid-19-pandemin har orsakat. I sina slutsatser om en cirkulär och grön återhämtning, som antogs den 11 december 2020, välkomnade även rådet kommissionens avsikt att lägga fram lagstiftningsförslag som en del av en heltäckande och integrerad policyram för hållbara produkter som främjar klimatneutralitet, energi- och resurseffektivitet och en giftfri cirkulär ekonomi, skyddar folkhälsan och den biologiska mångfalden samt ger konsumenter och offentliga inköpare ökat inflytande och skyddar dem.

(9)

Denna förordning kommer att bidra till uppnåendet av unionens klimat- och energimål. I linje med målen i Parisavtalet, vilka antogs den 12 december 2015 inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (6) (Parisavtalet) och godkändes av unionen den 5 oktober 2016 (7), fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (8) ett bindande åtagande om en inhemsk minskning av nettoutsläppen av växthusgaser i unionen på minst 55 procent senast 2030 och inkluderas målet om klimatneutralitet för hela ekonomin senast 2050 i lagstiftningen. Under 2021 antog kommissionen 55 %-paketet för att anpassa unionens klimat- och energipolitik till uppnåendet av dessa mål. I detta syfte måste energieffektiviteten, i linje med principen om energieffektivitet först i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 (9), förbättras avsevärt fram till 2030, med omkring 36 procent i förhållande till den slutliga energianvändningen. De produktkrav som fastställs i denna förordning kommer på ett betydande sätt att bidra till uppnåendet av det målet genom att kraftigt minska produkternas energiavtryck. Dessa krav på energieffektivitet kommer också att minska konsumenternas sårbarhet för höjda energipriser. Förbättrad hållbarhet inom konsumtionen och produktionen kommer också, som det konstateras i Parisavtalet, att spela en viktig roll i arbetet för att motverka klimatförändringarna.

(10)

Denna förordning kommer också att bidra till uppnåendet av unionens övergripande miljömål. I det åttonde miljöhandlingsprogrammet, inrättat genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2022/591 (10), fastställs en rättslig ram för unionens mål att hålla sig inom planetens gränser, och identifieras förutsättningarna för att uppnå prioriterade mål, vilket inbegriper omställningen till en giftfri cirkulär ekonomi. I den europeiska gröna given uppmanas också unionen att bättre övervaka, rapportera, förebygga och åtgärda föroreningar i luft, vatten, mark och konsumentprodukter. Detta innebär att kemikalier, material och produkter måste vara utformade för att vara säkra och hållbara under sin livscykel, i syfte att uppnå giftfria materialcykler i enlighet med kommissionens meddelande av den 12 maj 2021, EU-handlingsplan: Med sikte på nollförorening av luft, vatten och mark samt kommissionens meddelande av den 14 oktober 2020Kemikaliestrategi för hållbarhet – På väg mot en giftfri miljö, som uppmanar till anammande av målsättningen att uppnå nollföroreningar inom produktion och konsumtion. Dessutom erkänns både i den europeiska gröna given och i handlingsplanen för den cirkulära ekonomin att unionens inre marknad utgör en kritisk massa som kan påverka de globala standarderna för produkters hållbarhet och produktdesign. Denna förordning kommer därför att spela en betydande roll när det gäller att uppnå flera av de delmål som har fastställts inom ramen för FN:s agenda för hållbar utveckling för 2030, både inom och utanför unionen, särskilt delmål som omfattas av mål 12 för hållbar utveckling (Hållbar konsumtion och produktion).

(11)

I direktiv 2009/125/EG upprättades en ram för fastställandet av ekodesignkrav för energirelaterade produkter. Tillsammans med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 (11) har det avsevärt minskat unionens efterfrågan på primärenergi för produkter, och dessa besparingar uppskattas fortsätta att öka. Genomförandeåtgärder som har antagits enligt direktiv 2009/125/EG har också innefattat krav på cirkularitetsaspekter, såsom beständighet, reparerbarhet och materialåtervinningsbarhet. Samtidigt har instrument som EU:s miljömärke, som infördes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 (12), eller EU:s kriterier för miljöanpassad offentlig upphandling, som anges i kommissionens meddelande av den 16 juli 2008, ”Offentlig upphandling för en bättre miljö”, ett bredare tillämpningsområde men mindre inverkan på grund av de begränsningar som följer av att metoderna är frivilliga.

(12)

Direktiv 2009/125/EG har totalt sett varit framgångsrikt när det gäller att främja energieffektiviteten och vissa cirkularitetsaspekter av energirelaterade produkter, och dess ekodesignstrategi har potential att successivt hantera alla produkters hållbarhet. För att fullgöra åtagandena i den europeiska gröna given bör denna strategi utvidgas till andra produktgrupper och systematiskt beröra nyckelaspekter för att öka produkternas miljömässiga hållbarhet genom bindande krav. Genom att säkerställa att endast produkter som uppfyller dessa krav släpps ut på unionsmarknaden kommer denna förordning inte bara att förbättra den fria rörligheten för sådana produkter genom att undanröja nationella skillnader, utan även att minska den negativa miljöpåverkan under livscykeln för de produkter som det fastställs sådana krav för.

(13)

För att skapa ett effektivt och framtidssäkert harmoniserat regelverk är det nödvändigt att fastställa ekodesignkrav för alla fysiska varor som släpps ut på marknaden eller som tas i bruk, inklusive komponenter som exempelvis däck och intermediära produkter. Digitalt innehåll som är en integrerad del av en fysisk produkt ska också omfattas av tillämpningsområdet. Detta bör göra det möjligt för kommissionen att ta hänsyn till ett så brett produktutbud som möjligt när den ställer upp en prioriteringsordning för de ekodesignkrav som ska fastställas för att på så sätt maximera deras effektivitet. Vid behov bör särskilda undantag föreskrivas vid fastställandet av ekodesignkrav, särskilt om ekodesignkrav inte är nödvändiga för att bidra till den miljömässiga hållbarheten för specifika produkter eller till exempel för produkter med en viss användning, produkter med ett visst syfte som inte kan uppfyllas när de uppfyller ekodesignkraven eller produkter som tillverkas i mycket små mängder, eller med beaktande av produktmarknadens särdrag storlek. Dessutom bör denna förordning inte vara tillämplig på produkter för vilka det redan står klart att ekodesignkrav inte skulle lämpa sig eller där andra ramar föreskriver att sådana krav ska fastställas. Detta bör vara fallet för livsmedel och foder enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (13), för läkemedel enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG (14), för veterinärmedicinska läkemedel enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/6 (15), för levande växter, djur och mikroorganismer, produkter av mänskligt ursprung, för produkter av växter och djur som är direkt kopplade till deras framtida fortplantning samt för fordon som avses, i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 (16), i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 (17) och i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 (18), när det gäller de produktaspekter för vilka det fastställs krav i sektorsspecifika unionslagstiftningsakter som är tillämpliga på dessa fordon. Dessa fordon omfattas av flera produktspecifika krav och olika harmoniserade typgodkännandesystem enligt unionsrättsakter, till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG (19) och 2005/64/EG (20) samt förordning (EU) 2018/858. Ytterligare harmoniserade fordonskrav bör begränsas till aspekter som för närvarande inte täcks, till exempel miljökrav för däck. Elcyklar och elsparkcyklar bör dock inte uteslutas från den här förordningens tillämpningsområde.

(14)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1275 (21) ska medlemsstaterna fastställa minimikrav på energiprestandan hos byggnadselement som ingår i klimatskalet samt systemkrav på total energiprestanda, korrekt installation och lämplig dimensionering, justering och kontroll avseende installationssystem i nya eller befintliga byggnader. Det direktivet överensstämmer med målen i denna förordning såtillvida att dessa minimikrav på energiprestanda under vissa omständigheter kan begränsa installationen av energirelaterade produkter som överensstämmer med denna förordning och dess delegerade akter, förutsatt att sådana krav inte utgör ett obefogat marknadshinder.

(15)

För att förbättra produkternas miljömässiga hållbarhet och säkerställa den fria rörligheten för produkter på den inre marknaden bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom fastställandet av ekodesignkrav. Dessa ekodesignkrav bör i regel gälla för specifika produktgrupper, såsom tvättmaskiner för hushållsbruk och kombinerade tvättmaskiner/torktumlare för hushållsbruk. För att maximera ekodesignkraven och förbättra produkternas miljömässiga hållbarhet på ett effektivt sätt bör det också vara möjligt att fastställa ett eller flera horisontella ekodesignkrav för ett större antal produktgrupper, till exempel elektroniska apparater eller textilier. Horisontella ekodesignkrav bör fastställas om produktgruppernas tekniska likheter gör det möjligt att förbättra deras miljömässiga hållbarhet på grundval av samma krav. Det är viktigt att det utarbetas horisontella krav, särskilt avseende beständighet och reparerbarhet.

(16)

Ekodesignkraven bör inbegripa, beroende på vad som är tillämpligt, prestanda- eller informationskrav eller båda. Dessa krav bör användas för att förbättra produktaspekter som är relevanta för produkternas miljömässiga hållbarhet, såsom beständighet, återanvändbarhet, reparerbarhet, energieffektivitet, materialåtervinningsbarhet och koldioxid- och miljöavtryck. Ekodesignkraven bör vara transparenta, objektiva, proportionella och förenliga med regler för internationell handel.

(17)

Andrahandssektorn spelar en viktig roll i främjandet av hållbar produktion och konsumtion, inbegripet i utvecklingen av nya cirkulära affärsmodeller, och bidrar till att förlänga en produkts livslängd och förhindra att den blir avfall. Begagnade produkter med ursprung inom unionen, särskilt produkter som rekonditioneras eller repareras, är inte nya produkter och kan cirkulera på den inre marknaden utan att behöva följa delegerade akter med ekodesignkrav som har trätt i kraft efter det att produkterna släppts ut på marknaden. Återtillverkade produkter anses dock som nya produkter och kommer att omfattas av ekodesignkraven om de omfattas av en delegerad akt.

(18)

När kommissionen har antagit en delegerad akt för fastställande av ekodesignkrav för en viss produktgrupp bör medlemsstaterna, i syfte att säkerställa en välfungerande inre marknad, inte lägre ha möjlighet att fastställa nationella prestandakrav som bygger på produktparametrar som omfattas av sådana prestandakrav som fastställs i den delegerade akten, och inte längre ha möjlighet att fastställa nationella informationskrav som bygger på parametrar som omfattas av sådana informationskrav som fastställs i den delegerade akten. I syfte att förbättra produkters miljömässiga hållbarhet och säkerställa deras fria rörlighet på den inre marknaden bör kommissionen ges befogenhet att fastställa att inga ekodesignkrav i form av prestandakrav eller informationskrav är nödvändiga när det gäller en specifik produktparameter i händelse att ett krav som rör den specifika produktparametern skulle ha en negativ inverkan på de ekodesignkrav som beaktas för produktgruppen.

(19)

När kommissionen fastställer ekodesignkrav bör den beakta de berörda produkternas typ och syfte samt de relevanta marknadernas egenskaper. Till exempel måste försvarsutrustning kunna användas under specifika och ibland svåra förhållanden, och detta måste beaktas när ekodesignkrav fastställs. Viss information om försvarsutrustning bör inte lämnas ut och bör skyddas. Det bör således inte fastställas ekodesignkrav för produkter vars enda syftet är att tjäna försvaret eller den nationella säkerheten. Det är viktigt att ekodesignkraven avseende annan militär eller känslig utrustning tar hänsyn till försvarsmarknadens säkerhetsbehov och egenskaper, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG (22). På samma sätt är rymdindustrin strategisk för Europa och för vårt tekniska oberoende. Eftersom rymdteknik används under extrema förhållanden bör alla ekodesignkrav för rymdprodukter uppnå balans mellan hållbarhetsöverväganden och resiliens och förväntad prestanda. För medicintekniska produkter enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 (23) och medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 (24) bör kommissionen dessutom beakta behovet av att inte påverka patienternas och användarnas hälsa och säkerhet negativt. Vidare bör kommissionen, i samband med att den bedömer marknadens egenskaper och utarbetar ekodesignkrav, sträva efter att beakta nationella särdrag, exempelvis de olika klimatförhållandena i medlemsstaterna och praxis och teknik med bevisad gynnsam miljöpåverkan som används i medlemsstaterna.

(20)

För att undvika regelbördor bör samstämmighet säkerställas mellan denna förordning och de krav som fastställs i eller enligt annan unionsrätt, särskilt om produkter, kemikalier, förpackningar och avfall. Befogenheter enligt annan unionsrätt att fastställa krav med samma eller liknande verkan som kraven enligt denna förordning bör dock inte begränsa befogenheterna enligt denna förordning, såvida inte annat anges i denna förordning.

(21)

När kommissionen utarbetar ekodesignkrav bör den beakta ett antal faktorer, det vill säga unionsprioriteringar, relevant unionslagstiftning och nationell rätt, relevanta internationella avtal, åtgärder för självreglering och relevanta standarder. Kommissionen bör även beakta prioriteringarna för klimatet, miljön, energieffektiviteten, resurseffektiviteten och säkerheten, inbegripet en giftfri cirkulär ekonomi, och andra relaterade prioriteringar och mål på unionsnivå. Det är viktigt att beakta målen i det åttonde miljöhandlingsprogrammet, som fastställs i beslut (EU) 2022/591, bland annat att människor senast 2050 ska leva gott inom planetens gränser i en välfärdsekonomi, principen att inte vålla skada och avfallshierarkin enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (25) samt unionens åtaganden att skydda och återställa den biologiska mångfalden, vilket också anges i kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 om EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv och i den globala Kunming-Montreal-ramen för biologisk mångfald, som antogs under det femtonde mötet för partskonferensen (COP-15) för Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald.

(22)

Delegerade akter som fastställer ekodesignkrav bör, såsom var fallet för genomförandeåtgärder enligt direktiv 2009/125/EG, bli föremål för en särskild konsekvensbedömning och samråd med berörda parter och utarbetas i enlighet med kommissionens riktlinjer för bättre lagstiftning samt innehålla en bedömning av den internationella dimensionen och konsekvenserna för tredjeländer. Kommissionen bör basera sin konsekvensbedömning på bästa tillgängliga bevis och ta vederbörlig hänsyn till alla aspekter av produktens livscykel. När kommissionen utarbetar ekodesignkrav bör den använda ett vetenskapligt angreppssätt och även beakta relevant teknisk information som ligger till grund för eller härrör från förordning (EG) nr 66/2010, Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (26), tekniska granskningskriterier som har antagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (27) och EU:s kriterier för miljöanpassad offentlig upphandling.

(23)

För att ta hänsyn till mångfalden av produkter bör kommissionen välja vilka metoder som ska användas för att bedöma fastställandet av ekodesignkraven och, när så är lämpligt, vidareutveckla dem. Sådana metoder bör utgå från produktens beskaffenhet och dess mest relevanta aspekter samt produktens påverkan under livscykeln. I samband med detta bör kommissionen ta hänsyn till sina erfarenheter av att bedöma fastställandet av krav inom ramen för direktiv 2009/125/EG och de fortsatta insatserna för att utveckla och förbättra vetenskapligt baserade bedömningsverktyg, inklusive uppdateringen av metoden för ekodesign av energirelaterade produkter och den metod för produkters miljöavtryck som anges i kommissionens rekommendation (EU) 2021/2279 (28), inbegripet när det gäller tillfällig lagring av koldioxid, samt utvecklingen av standarder vid internationella och europeiska standardiseringsorganisationer, inklusive för energirelaterade produkters materialeffektivitet. På grundval av dessa verktyg och vid behov med hjälp av särskilda studier bör kommissionen ytterligare förstärka cirkularitetsaspekterna, till exempel beständighet, reparerbarhet inklusive reparerbarhetsindex, materialåtervinningsbarhet och återanvändning, identifiering av kemikalier som hindrar återanvändning och materialåtervinning, utifrån ett livscykelperspektiv i samband med bedömningen av produkter, i syfte att utarbeta ekodesignkrav, och bör vid behov utveckla nya metoder eller verktyg. Information om miljömässiga livscykelsindikatorer, till exempel koldioxidavtryck, bör beräknas med beaktande av internationellt etablerade metoder som redan tillämpas i unionsrätten. Det är också viktigt att beakta vetenskapliga metoder som rekommenderas av internationella och europeiska standardiseringsorganisationer. I synnerhet när det gäller modellering av den energi som används vid tillverkningsprocesser bör särskild uppmärksamhet ägnas åt modellering av energimixen där hänsyn även tas till frågor som elköpsavtal, ursprungsgarantier och egen elproduktion. Nya strategier kan också komma att behövas för utarbetandet av obligatoriska kriterier för offentlig upphandling och för förbud mot att förstöra osålda konsumentprodukter.

(24)

Prestandakraven bör avse en vald produktparameter som är relevant för den specifika produktaspekt för vilken det har identifierats en potential till förbättrad miljömässig hållbarhet. Sådana krav skulle kunna inbegripa lägsta eller högsta prestandanivåer med avseende på produktparametern, icke-kvantitativa krav som syftar till att förbättra prestandan med avseende på produktparametern eller krav på en produkts funktionsprestanda för att säkerställa att de valda prestandakraven inte inverkar negativt på produktens förmåga att fylla den funktion som den har utformats och saluförs för. När det gäller lägsta eller högsta nivåer skulle dessa till exempel kunna ta formen av en gräns för energiförbrukningen under användning eller för mängden av ett visst material som ingår i produkten, ett krav på minsta mängd återvunnet material eller en gräns för en specifik miljöpåverkanskategori eller för den totala relevanta miljöpåverkan. Ett exempel på ett icke-kvantitativt krav är förbud mot en specifik teknisk lösning som är skadlig för produktens reparerbarhet. Prestandakraven kommer att användas för att säkerställa att de produkter som har sämst prestanda avlägsnas från marknaden och för en gradvis övergång till produkterna med bäst prestanda om det är nödvändigt för att bidra till denna förordnings miljömässiga hållbarhetsmål. Prestandakraven skulle också kunna avse resursanvändning, inbegripet krav på användning av förnybara resurser eller material med biobaserat innehåll i produkten, och utsläpp av nano- och mikroplaster. När kommissionen planerar en kombination av krav bör den bedöma dem som en helhet och identifiera den kombination av krav som ger störst miljömässig hållbarhet.

(25)

För att säkerställa enhetlighet bör prestandakraven komplettera genomförandet av unionsrätten om avfall. Medan kraven för utsläppande på marknaden av förpackningar som slutprodukt fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG (29), skulle denna förordning kunna komplettera det direktivet genom att fastställa produktbaserade krav som är inriktade på förpackningar för specifika produkter när de släpps ut på marknaden. I tillämpliga fall bör sådana kompletterande krav särskilt bidra till att minimera mängden använda förpackningar, vilket i sin tur skulle bidra till att förebygga avfallsgenerering i unionen.

(26)

Kemikaliesäkerhet utgör en erkänd del av produkthållbarheten. Den är baserad på kemikaliers inneboende faror för hälsa eller miljö i kombination med specifik eller allmän exponering och hanteras genom unionsrätten om kemikalier, exempelvis Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1935/2004 (30), (EG) nr 1907/2006 (31), (EG) nr 1272/2008 (32), (EG) nr 1223/2009 (33), (EU) 2017/745 och (EU) 2019/1021 (34) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG (35). Denna förordning bör inte föreskriva begränsningar av ämnen huvudsakligen på grundval av kemikaliesäkerhet, vilket sker enligt annan unionsrätt. Unionsrätten om kemikalier föreskriver redan säkerhets- eller riskrelaterade begränsningar för ämnen eller blandningar, där så behövs. Fastställandet av prestandakrav bör dock också, när så är lämpligt, medföra en minskning av betydande risker för människors hälsa eller miljön.Informationskraven avseende förekomsten av ämnen som inger betänkligheter kommer också att bidra till att minska exponeringen för kemikalier och komplettera de riskhanteringsåtgärder som föreskrivs i annan unionsrätt. Denna förordning bör inte heller göra det möjligt att begränsa ämnen av skäl som rör livsmedelssäkerhet. Unionsrätten om kemikalier och livsmedel föreskriver dock inte att konsekvenser för hållbarheten som saknar koppling till kemikalie- eller livsmedelssäkerheten ska hanteras genom begränsningar för vissa ämnen. För att få bukt med denna brist bör denna förordning under vissa omständigheter föreskriva begränsningar av ämnen som förekommer i produkter eller används i deras tillverkningsprocesser och som har en negativ inverkan på produkternas hållbarhet. Denna förordning bör vid behov komplettera, men inte upprepa eller ersätta begränsningar av ämnen som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU (36), som har som mål att skydda människors hälsa och miljön, inbegripet miljövänlig återvinning och bortskaffande av avfall från elektrisk och elektronisk utrustning.

(27)

Kommissionen bör vid fastställandet av prestandakrav kunna införa krav som förhindrar att vissa ämnen införs i en produkt. Identifieringen av sådana ämnen bör ingå i kommissionens bedömning före fastställandet av kriterier för ekodesignkrav för en specifik produktgrupp, och kommissionen bör vid denna bedömning till exempel ta hänsyn till huruvida ett ämne försvårar återanvändning eller materialåtervinning av en produkt eller har en negativ påverkan på det återvunna materialets egenskaper, till exempel genom sin färg eller lukt. Om ett ämne redan har fastställts vara ett ämne som hindrar cirkularitet för en produktgrupp kan detta vara en indikation på att det också hindrar cirkularitet för andra produktgrupper. Identifiering, och en eventuell begränsning, av ett ämne bör också medföra ett informationskrav.

(28)

För att förbättra produkternas miljömässiga hållbarhet bör informationskraven avse en vald produktparameter som är relevant för en produktaspekt, såsom produktens miljöavtryck, koldioxidavtryck och beständighet. De bör kräva att tillverkaren tillhandahåller information om produktens prestanda med avseende på en vald produktparameter eller annan information som kan påverka hur produkten hanteras av andra parter än tillverkaren för att förbättra prestandan med avseende på en sådan parameter. Sådana informationskrav bör fastställas antingen utöver eller i stället för prestandakrav avseende samma produktparameter, enligt vad som är lämpligt. Det är viktigt att kommissionen på vederbörligt sätt motiverar sitt beslut att fastställa enbart informationskrav i stället för prestandakrav. Om en delegerad akt innehåller informationskrav bör det i denna anges vilken metod som ska användas för att göra den efterfrågade informationen tillgänglig och lättåtkomlig, till exempel att den ska finnas på en kostnadsfri webbplats, i ett digitalt produktpass eller på en produktetikett.Väsentlig information om slutanvändarnas hälsa, säkerhet och rättigheter bör alltid tillhandahållas konsumenterna i fysisk form och kunna nås via en databärare som anbringats på produkten. Informationskraven behövs för att åstadkomma den beteendeförändring som behövs för att målen för miljömässig hållbarhet i denna förordning ska uppnås. Konsumenterna bör få information som är relevant för att göra ett välgrundat köpbeslut innan de köper produkten. Genom att ge inköpare och offentliga myndigheter adekvata verktyg för att kunna jämföra produkter utifrån deras miljömässiga hållbarhet förväntas informationskraven styra konsumenter och offentliga myndigheter mot mer hållbara val. Informationskraven bör också bidra till att förbättra medlemsstaternas insamlingsnivåer för relevanta produktgrupper, särskilt sådana med en betydande återanvändnings- och rekonditioneringspotential, som exempelvis mobiltelefoner, för vilka insamlingsnivån i medlemsstaterna inte överstiger 5 procent. Detta skulle till exempel kunna ske genom att information tillhandahålls om retursystem genom ekonomiska incitament och pantsystem, dataskyddsgarantier, databaser över avlämningsplatser, samt anpassad information om uttjänta produkter via ett digitalt produktpass, om produktens värde och bästa praxis för korrekt bortskaffande.

(29)

Om delegerade akter innehåller informationskrav skulle de dessutom kunna fastställa prestandaklasser för en eller flera relevanta produktparametrar för att underlätta jämförelser mellan produkter. Prestandaklasserna bör göra det möjligt att särskilja mellan produkter på grundval av deras relativa hållbarhet och skulle kunna användas av både konsumenter och offentliga myndigheter. Deras syfte är därför att styra marknaden mot mer hållbara produkter.

(30)

Informationskrav avseende reparerbarhet och beständighet spelar en nyckelroll när det gäller att göra det möjligt för konsumenterna att engagera sig i hållbar konsumtion. Denna förordning bör göra det möjligt att fastställa reparerbarhets- eller beständighetspoäng för produkter där sådana poäng anses lämpliga för ändamålet att uppnå miljöfördelar och tydligare konsumentinformation. För att konsumenterna ska kunna bedöma och jämföra produkter på ett effektivt sätt är det viktigt att formatet, innehållet och presentationen av sådana reparerbarhets- och beständighetspoäng inbegriper ett enkelt språkbruk och piktogram och att reparerbarhetspoängen baseras på en harmoniserad metod som specificeras för produkten eller produktgruppen, där parametrar såsom tillgången till och priset på reservdelar, hur lätt produkten är att demontera och tillgången till verktyg räknas ihop till en samlad poäng.

(31)

Information om förekomsten av ämnen som inger betänkligheter i produkter är en viktig aspekt när det gäller att identifiera och främja hållbara produkter. Produkternas kemiska sammansättning avgör till stor del deras funktioner och påverkan samt möjligheterna till återanvändning eller återvinning när de blir avfall. I kommissionens meddelande av den 14 oktober 2020Kemikaliestrategi för hållbarhet – På väg mot en giftfri miljö begärs det att förekomsten av ämnen som inger betänkligheter i produkter minimeras och att information om kemiskt innehåll och säker användning säkerställs genom att man inför informationskrav och spårar förekomsten av ämnen som inger betänkligheter genom materialens och produkternas livscykel. Genom förordning (EG) nr 1272/2008 och annan befintlig kemikalierätt, till exempel förordning (EG) nr 1223/2009, säkerställs redan att hälso- eller miljöfaror förknippade med vissa ämnen som inger betänkligheter, antingen som sådana eller i en blandning, meddelas. Även användare av ämnen och blandningar bör tillhandahållas relevant information. Vidare bör användare av andra produkter än ämnen eller blandningar, och de som hanterar avfall från sådana produkter, också få relevant information, inklusive information som främst rör kemikaliers hälso- eller miljöfaror. Därför bör denna förordning föreskriva att krav fastställs med koppling till spårning och rapportering av hållbarhetsinformation, inbegripet förekomsten av ämnen som inger betänkligheter i produkter under hela deras livscykel, även i syfte att dekontaminera och återvinna sådana produkter när de blir avfall. En sådan ram bör syfta till att successivt omfatta de ämnen som inger betänkligheter i alla produkter som förtecknas i arbetsplaner som ska antas av kommissionen. Sådana krav avseende spårning av ämnen som inger betänkligheter bör ingå som standard när ett informationskrav ska fastställas enligt denna förordning, utom när ett sådant informationskrav ingår i horisontella ekodesignkrav. I syfte att beakta de kriterier som ekodesignkraven ska uppfylla, och i synnerhet för att undvika en oproportionerlig administrativ börda för de ekonomiska aktörerna, bör kommissionen utifrån vad som är lämpligt för den berörda produktgruppen kunna fastställa gränsvärden för koncentrationen av ämnen i produkten eller relevanta komponenter som utlöser spårningskravet, fastställa differentierade tidsfrister för tillämpningen och, i vederbörligen motiverade fall, medge undantag från spårningskravet. När kommissionen fastställer detaljerna kring den information som krävs och gränsvärdena bör den ta hänsyn till befintliga informationskrav och gränsvärden enligt unionsrätten, särskilt förordningarna (EG) nr 1907/2006 och (EG) nr 1272/2008, och annan sektorsspecifik produktlagstiftning. Ett undantag baserat på teknisk genomförbarhet skulle kunna tillämpas i fall där förekomsten av ett ämne i en produkt inte kan kontrolleras med nu tillgänglig teknik.

(32)

De informationskrav som fastställs i denna förordning bör inbegripa kravet att ett digitalt produktpass ska göras tillgängligt. Det digitala produktpasset är ett viktigt verktyg för att göra information tillgänglig för aktörer längs hela värdekedjan och förekomsten av ett digitalt produktpass förväntas avsevärt förbättra en produkts obrutna spårbarhet genom dess värdekedja. Det digitala produktpasset förväntas bland annat hjälpa kunderna att göra välgrundade val genom att förbättra deras åtkomst till relevant information, ge ekonomiska aktörer, närmare bestämt tillverkare, auktoriserade representanter, importörer, distributörer, återförsäljare och leverantörer av distributionstjänster, samt andra aktörer längs värdekedjan, såsom kunder, professionella reparatörer, oberoende aktörer, rekonditionerare, återtillverkare, återvinningsföretag, marknadskontrollmyndigheter och tullmyndigheter, organisationer i det civila samhället, forskare, fackföreningar och kommissionen, eller varje organisation som agerar på deras vägnar, möjlighet att föra in eller uppdatera relevanta uppgifter och göra det möjligt för behöriga nationella myndigheter att fullgöra sina uppgifter, utan att skyddet av konfidentiell affärsinformation äventyras. I detta syfte är det viktigt att det digitala produktpasset är användarvänligt och att uppgifterna i det är korrekta, fullständiga och aktuella. Det digitala produktpasset bör vid behov kompletteras med icke-digitala former av informationsöverföring, såsom information i produktmanualen eller på etiketten. Dessutom bör det vara möjligt att använda det digitala produktpasset för att tillhandahålla information om den relevanta produktgruppen enligt annan unionsrätt.

(33)

För att ta hänsyn till produktens beskaffenhet och marknad bör den information som ska ingå i det digitala produktpasset granskas noggrant från fall till fall i samband med utarbetandet av produktspecifika regler. För att optimera tillgången till de resulterande uppgifterna och samtidigt skydda immateriella rättigheter måste det digitala produktpasset utformas och införas på sådant sätt att det ger olika åtkomst till de uppgifter i det digitala produktpasset beroende på typen av information och typen av intressenter. På samma sätt bör det digitala produktpasset, för att förhindra att företag och allmänheten drabbas av kostnader som inte står i proportion till de allmänna fördelarna, vara specifikt för artikeln, partiet eller produktmodellen, beroende på exempelvis värdekedjans komplexitet, storlek eller beskaffenhet eller på de berörda produkternas inverkan. De konsekvensbedömningar som görs i samband med utarbetandet av de delegerade akter som fastställer ekodesignkrav bör innehålla en analys av kostnaderna och fördelarna med att fastställa informationskrav genom digitala produktpass på modell-, parti- eller artikelnivå. Med modell avses vanligen en version av en produkt där alla enheter har samma tekniska egenskaper som är av betydelse för ekodesignkraven och samma modellbeteckning, med parti avses vanligtvis en undergrupp av en viss modell, bestående av alla produkter som tillverkas i en given tillverkningsanläggning vid en specifik tidpunkt och med artikel avses vanligtvis ett enda exemplar av en modell. Konsekvensbedömningen bör även, i den mån det digitala produktpasset bygger på standarder som inte är kostnadsfria, överväga om detta är lämpligt och hur oproportionerliga kostnader för mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF) kan förhindras.

(34)

Eftersom annan unionsrätt fastställer informationskrav för produkter och inrättar system för att göra information tillgänglig för ekonomiska aktörer och kunder bör kommissionen överväga att koppla informationskrav enligt denna förordning till sådana andra krav, till exempel skyldigheten att tillhandahålla säkerhetsdatablad för ämnen och blandningar i enlighet med förordning (EG) nr 1907/2006. Kommissionen bör också när så är möjligt koppla det digitala produktpasset till unionens befintliga unionsdatabaser och unionsverktyg, exempelvis den europeiska databasen för energimärkta produkter (Eprel) eller databasen för information om ämnen som inger betänkligheter i varor, som sådana eller i komplexa föremål (produkter) (SCIP-databasen).

(35)

För att inte i onödan fördröja fastställandet av ekodesignkrav utöver kraven avseende det digitala produktpasset, eller för att säkerställa att digitala produktpass kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt, bör kommissionen ges rätt att undanta produktgrupper från kraven avseende digitala produktpass om det inte finns några tekniska specifikationer tillgängliga för de väsentliga kraven på den tekniska utformningen och användningen av det digitala produktpasset. För att förhindra onödig administrativ börda för ekonomiska aktörer bör kommissionen också ges rätt att undanta produktgrupper från kraven avseende digitala produktpass om annan unionsrätt redan innehåller ett system för digitalt tillhandahållande av produktinformation som gör det möjligt för aktörer längs värdekedjan att tillgå relevant produktinformation och för att underlätta de behöriga nationella myndigheternas kontroll av produkternas överensstämmelse. Dessa undantag bör ses över regelbundet med beaktande av den fortsatta tillgången till tekniska specifikationer.

(36)

Unika produktbeteckningar är grundläggande för att möjliggöra spårbarhet längs hela leveranskedjan. Därför bör det digitala produktpasset kopplas till en unik produktbeteckning. Dessutom bör det digitala produktpasset i förekommande fall vara kopplat till en unik aktörsbeteckning och en unik anläggningsbeteckning som gör det möjligt att spåra de aktörer och produktionsanläggningar som har koppling till den produkten. För att säkerställa interoperabilitet bör databäraren, den unika aktörsbeteckningen och den unika anläggningsbeteckningen, som möjliggör spårbarhet, utfärdas i enlighet med internationellt erkända standarder. Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen för att ändra denna förordning genom att ersätta eller lägga till standarder för hur databäraren, den unika aktörsbeteckningen och den unika anläggningsbeteckningen kan utfärdas, mot bakgrund av den tekniska eller vetenskapliga utvecklingen. Detta bör säkerställa att uppgifterna i det digitala produktpasset kan registreras och överföras av alla ekonomiska aktörer samt garantera att de unika beteckningarna är kompatibla med externa komponenter, till exempel skanningsanordningar. Vidare bör uppgifterna kunna överföras genom ett öppet interoperabelt nätverk för datautbyte utan leverantörsinlåsning.

(37)

Digitaliserad information om produkten och dess livscykel eller, i tillämpliga fall, dess pass, bör kunna nås enkelt genom att skanna en databärare, till exempel en vattenstämpel eller en QR-kod. Om möjligt bör databäraren finnas på själva produkten för att säkerställa att uppgifterna förblir tillgängliga under hela produktens livscykel. Undantag bör dock vara möjliga beroende på de berörda produkternas beskaffenhet, storlek eller användningsområde.

(38)

För att säkerställa tillgång till det digitala produktpasset under den period som anges i delegerade akter, inbegripet efter insolvens, likvidation eller upphörande av verksamhet i unionen, bör den ekonomiska aktör som släpper ut produkten på marknaden tillhandahålla en säkerhetskopia av det digitala produktpasset via en leverantör av tjänster avseende digitala produktpass som är en oberoende tredje part.

(39)

För att säkerställa ett effektivt införande av det digitala produktpasset bör den tekniska utformningen, uppgiftskraven och användningen av det uppfylla en uppsättning grundläggande tekniska krav som utgör grunden för ett konsekvent införande av det digitala produktpasset i olika sektorer. Det bör fastställas tekniska specifikationer för att säkerställa faktisk tillämpning av dessa väsentliga krav, antingen i form av harmoniserade standarder vars referensnummer har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning eller, som ett alternativ, gemensamma specifikationer som kommissionen har antagit genom genomförandeakter. Den tekniska utformningen bör säkerställa att det digitala produktpasset innehåller uppgifter på ett säkert sätt, med hänsyn tagen till integritetsreglerna. Det är nödvändigt att det digitala produktpasset utvecklas i en öppen dialog med internationella partner för att ta hänsyn till deras synpunkter vid utarbetandet av tekniska specifikationer och för att säkerställa att dessa bidrar till att undanröja handelshinder för mer miljöanpassade produkter med längre livscykler och cirkularitet, vilket sänker kostnaderna för hållbara investeringar, marknadsföring och efterlevnad och stöder innovation. För att möjliggöra ett ändamålsenligt genomförande av tekniska specifikationer och krav som rör spårbarhet längs hela värdekedjan är det viktigt att de i möjligaste mån utarbetas på grundval av en samförståndsstrategi och delaktighet, buy-in och effektivt samarbete bland olika aktörer, bland annat standardiseringsorgan, branschorganisationer, uppstartsföretag, konsumentorganisationer, experter, icke-statliga organisationer och internationella partner, däribland utvecklingsekonomier.

(40)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att tydligt definiera rollerna och ansvarsområdena för de olika aktörer, exempelvis utfärdande organ och tjänsteleverantörer, som kommer att delta i skapandet, autentiseringen, behandlingen, och lagringen av uppgifter samt möjligen återkallandet av viktiga delar av det digitala produktpasset, såsom unika beteckningar och databärare. Kommissionen skulle i detta avseende kunna göra en konsekvensbedömning för att undersöka lämpligheten i att utveckla ett certifieringssystem för leverantörer av tjänster avseende digitala produktpass.

(41)

För att säkerställa att det digitala produktpasset är flexibelt, smidigt och marknadsdrivet samt utvecklas i linje med affärsmodeller, marknader och innovation bör det baseras på ett decentraliserat datasystem och inrättas och skötas av ekonomiska aktörer. Med avseende på efterlevnadskontroll och övervakning är det dock nödvändigt att behöriga nationella myndigheter och kommissionen har direktåtkomst till ett register över alla unika beteckningar som är kopplade till produkter som släpps ut på marknaden eller som tas i bruk. Kommissionen bör i detta syfte inrätta och sköta ett register för digitala produktpass för att lagra sådana uppgifter (registret). Om så behövs för att ytterligare underlätta efterlevnadskontroll bör kommissionen i förekommande fall specificera andra uppgifter som ingår i det digitala produktpasset och som behöver lagras i registret.

(42)

Kommissionen bör inrätta och upprätthålla en användarvänlig och offentlig webbportal där intressenter, exempelvis kunder, ekonomiska aktörer och andra relevanta aktörer, har tillgång till uppgifter som ingår i de digitala produktpassen och möjlighet att söka och jämföra uppgifter som ingår i dessa pass i linje med sina respektive åtkomsträttigheter, vilka anges i de delegerade akter som fastställer ekodesignkrav. Webbportalen bör innehålla länkar till uppgifter som den ekonomiska aktören redan lagrar i sitt decentraliserade digitala produktpass.

(43)

All behandling av personuppgifter enligt denna förordning ska vara förenlig med de tillämpliga reglerna om skydd av personuppgifter. De behöriga nationella myndigheterna i medlemsstaterna ska behandla personuppgifter i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (37), med särskild tonvikt vid principerna om inbyggt dataskydd och dataskydd som standard. All behandling av personuppgifter som utförs av kommissionen, särskilt av sådana uppgifter som lagras i registret, ska ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (38). Kunders personuppgifter bör inte lagras i det digitala produktpasset.

(44)

Effektiv efterlevnadskontroll när det gäller produkter som släpps ut på unionsmarknaden, oavsett om de tillverkas på hemmamarknaden eller importeras, är avgörande för att målen i denna förordning ska uppnås. När kommissionen har upprättat registret bör tullmyndigheter därför ha direktåtkomst till det via EU:s gemensamma kontaktpunkt för tull, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2399 (39). Tullmyndigheternas roll bör vara att åtminstone kontrollera att produktens unika registreringsbeteckning, som måste tillhandahållas eller göras tillgänglig för dem, och den relevanta varukoden motsvarar de uppgifter som finns lagrade i registret. Detta skulle göra det möjligt för tullmyndigheterna att kontrollera att det finns ett digitalt produktpass för importerade produkter. När så är lämpligt bör kommissionen i sin genomförandeakt om registret fastställa de nödvändiga skyldigheterna för ekonomiska aktörer att hålla de uppgifter som lagras i registret uppdaterade.

(45)

De uppgifter som ingår i det digitala produktpasset är avsedda att göra det möjligt för tullmyndigheterna att förbättra och underlätta riskhanteringen och möjliggöra mer riktade kontroller vid gränsen. Tullmyndigheterna bör därför kunna hämta och använda de uppgifterna som ingår i det digitala produktpasset och det tillhörande registret för att fullgöra sina uppgifter enligt unionsrätten, inbegripet för riskhantering i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 (40).

(46)

För att styra konsumenterna mot hållbara val bör etiketter, när så krävs enligt delegerade akter som har antagits enligt denna förordning, ge tydlig och lättbegriplig information som möjliggör en faktisk jämförelse av produkter, till exempel genom att ange prestandaklasser. För konsumenterna kan fysiska etiketter vara ytterligare en informationskälla på försäljningsstället. De bör ge konsumenterna ett snabbt visuellt underlag som gör det möjligt att skilja mellan produkter utifrån deras prestanda med avseende på en viss produktparameter eller en uppsättning produktparametrar. De bör i förekommande fall också möjliggöra tillgång till ytterligare information via särskilda referenser, exempelvis webbadresser, dynamiska QR-koder, länkar till etiketter på internet eller andra lämpliga konsumentinriktade medel. Kommissionen bör i den relevanta delegerade akten ange det effektivaste sättet att visa sådana etiketter, även vid distansförsäljning på internet, med beaktande av vad det innebär för kunder och ekonomiska aktörer och de berörda produkternas egenskaper. Kommissionen bör också kunna kräva att etiketten ska tryckas på produktens förpackning.

(47)

Förordning (EU) 2017/1369 om fastställande av en ram för energimärkning gäller, parallellt med denna förordning, för energirelaterade produkter. Energietiketter är ett framgångsrikt instrument vad gäller att ge konsumenterna god information om energirelaterade produkter. De prestandaklasser som fastställs enligt den här förordningen bör, när så är lämpligt, anges på energietiketten som kompletterande information i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) 2017/1369. I de fall där relevant information om en produkts prestanda med avseende på en produktparameter inte kan inkluderas som kompletterande information på energietiketten bör kommissionen om lämpligt kunna kräva att det upprättas en etikett i enlighet med den här förordningen i stället för energietiketten, där den relevanta informationen från energietiketten kan anges på motsvarande sätt.

(48)

Konsumenterna måste skyddas från vilseledande information som skulle kunna hindra att de väljer mer hållbara produkter. Därför bör produkter inte få släppas ut på marknaden eller tas i bruk om de är försedda med eller åtföljs av etiketter som sannolikt kan vilseleda eller leda till förväxling hos kunder genom att imitera de etiketter som föreskrivs i denna förordning eller som åtföljs av annan information som sannolikt kan vilseleda eller leda till förväxling hos kunder med avseende på de etiketter som föreskrivs i denna förordning. EU-miljömärket och andra nationellt eller regionalt officiellt erkända miljömärken enligt standarden EN ISO 14024 typ I ska inte anses som etiketter som är vilseledande eller leder till förväxling, förutsatt att de kriterier som utvecklats enligt dessa etiketter är minst lika stränga som ekodesignkraven.

(49)

För att på ett så effektivt sätt som möjligt uppnå målen för den europeiska gröna given och åtgärda produkterna med störst inverkan först bör kommissionen ställa upp en prioriteringsordning för de produkter som ska regleras enligt denna förordning och de krav som ska gälla för dem. På grundval av förfarandet för prioritering enligt direktiv 2009/125/EG bör kommissionen anta en arbetsplan som omfattar minst tre år och innehåller en förteckning över de produktgrupper för vilka den avser att anta delegerade akter samt de produktaspekter för vilka den avser att anta delegerade akter med horisontell tillämpning. Kommissionen bör grunda sin prioriteringsordning på en uppsättning kriterier som särskilt gäller de delegerade akternas potentiella bidrag till uppnåendet av unionens klimat-, miljö- och energimål och deras potential att förbättra de utvalda produktaspekterna utan att det medför oproportionerliga kostnader för allmänheten och de ekonomiska aktörerna. Medlemsstaterna och intressenter bör också rådfrågas genom ett ekodesignforum som ska fastställas av kommissionen. På grund av komplementariteten mellan denna förordning och förordning (EU) 2017/1369 om energirelaterade produkter bör tidsfristerna för arbetsplanen enligt denna förordning och den arbetsplan som föreskrivs i artikel 15 i förordning (EU) 2017/1369 anpassas till varandra.Kommissionen bör när den upprättar en prioriteringsordning för intermediära produkter också ta hänsyn till konsekvenserna för slutprodukter som framställs av sådana intermediära produkter. Arbetsplanerna bör på grund av sin betydelse för uppnåendet av unionens energimål innehålla en lämplig andel åtgärder som har anknytning till energirelaterade produkter. Sådana fordon som avses i artikel 2.1 i förordning (EU) nr 167/2013, i artikel 2.1 i förordning (EU) nr 168/2013 i och i artikel 2.1 i förordning (EU) 2018/858 täcks redan av omfattande bestämmelser, inbegripet särskilda miljökrav, och bör därför inte prioriteras vid fastställandet av ekodesignkrav. I den första arbetsplanen bör kommissionen prioritera järn, stål, aluminium, textilier, särskilt kläder och skodon, möbler, inbegripet madrasser, däck, rengöringsmedel, färg, smörjmedel, kemikalier, informations- och kommunikationsteknikprodukter och annan elektronik samt energirelaterade produkter, som det för första gången ska fastställas ekodesignkrav för eller vars befintliga åtgärder som antas enligt direktiv 2009/125/EG ska ses över i enlighet med denna förordning. Kommissionen bör avge en skälig motivering om den beslutar att ändra den förteckningen.

(50)

Cementindustrin, som är en av de mest energi-, material- och koldioxidintensiva sektorerna, står i dagsläget för omkring 7 procent av de globala koldioxidutsläppen och 4 procent av unionens koldioxidutsläpp, vilket gör den till en viktig sektor att så snabbt som möjligt anpassa till Parisavtalet och unionens klimatmål. Byggprodukter, inklusive cement, ska visserligen omfattas av en Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter (byggproduktförordningen), men fortsätter även att omfattas av denna förordning. För att förhindra en brist på produktkrav som behövs omgående för att nå våra klimat- och miljömål bör kommissionen i avsaknad av lämpliga prestanda- och informationskrav avseende sådana produkter enligt byggproduktförordningen anta delegerade akter som fastställer ekodesignkrav för cement tidigast den 31 december 2028 och senast den 1 januari 2030.

(51)

När det gäller byggprodukter bör det i denna förordning fastställas krav för slutliga produkter endast när de skyldigheter som skapas genom byggproduktförordningen och genomförandet av denna sannolikt inte kommer att leda till att de miljömässiga hållbarhetsmål som eftersträvas genom denna förordning uppnås i tillräcklig utsträckning. I samband med utarbetandet av arbetsplaner bör kommissionen dessutom ta hänsyn till att byggproduktförordningen även fortsättningsvis ger företräde åt de hållbarhetskrav som fastställs i denna förordning för energirelaterade produkter som också är byggprodukter. Detta bör vara fallet för exempelvis värmare, värmepannor, värmepumpar, utrustning för vatten- och rumsuppvärmning, fläktar, kyl- och ventilationssystem och solcellsprodukter, utom solcellspaneler som är inbyggda i byggnader. Byggproduktförordningen kan vid behov tillämpas på dessa produkter på ett kompletterande sätt, främst med avseende på säkerhetsaspekter, även med beaktande av annan unionsrätt om produkter såsom gasapparater, lågspänningsutrustning och maskiner.

(52)

För att säkerställa att ett korrekt samråd med alla berörda parter äger rum bör kommissionen inrätta ett ekodesignforum bestående av experter som utsetts av medlemsstaterna och andra berörda parter, till exempel företrädare för näringslivet, inklusive SMF och hantverksbranschen, sociala företag, fackföreningar, näringsidkare, detaljhandlare, importörer, konsument- och miljöorganisationer, aktörer som deltar i verksamheter inom den cirkulära ekonomin, europeiska standardiseringsorganisationer och forskare. Inom ekodesignforumet bör kommissionen inrätta en expertgrupp för medlemsstaterna som bör bidra till utarbetandet av nya ekodesignkrav och bedömningen av åtgärder för självreglering samt till utbyte information och bästa praxis mellan medlemsstaterna i fråga om åtgärder för att förbättra efterlevnaden av denna förordning, till exempel utbildnings- och informationskampanjer eller stöd till SMF, och fastställande av prioriteringar.

(53)

För att uppmuntra självreglering som ett giltigt alternativ till regleringsmetoder bör denna förordning, med direktiv 2009/125/EG som bas, inbegripa en möjlighet för näringslivet att lägga fram åtgärder för självreglering i fråga om produkter som inte ingår i arbetsplanen för ekodesign. Åtgärder för självreglering bör vara i linje med målen i denna förordning. Kommissionen bör bedöma de åtgärder för självreglering som föreslås av näringslivet tillsammans med den information och de bevis som har lagts fram av undertecknarna, mot bakgrund av bland annat unionens internationella handelsåtaganden och behovet av att säkerställa samstämmighet med unionsrätten. Det är också lämpligt, till exempel mot bakgrund av den relevanta marknadsutvecklingen eller tekniska utvecklingen inom den berörda produktgruppen, att kommissionen kan begära en reviderad version av åtgärden för självreglering när så anses nödvändigt. När en åtgärd för självreglering har förtecknats i en genomförandeakt innehållande en förteckning över åtgärder för självreglering som uppfyller kriterierna i denna förordning har ekonomiska aktörerna en berättigad förväntning på att kommissionen kommer att överväga innehållet i en sådan åtgärd innan den föreslår en delegerad akt som fastställer ekodesignkrav för den specifika berörda produktgruppen. Kommissionen bör dock kunna anta ekodesignkrav som även är tillämpliga på vissa eller samtliga produkter som omfattas av en erkänd åtgärd för självreglering för sådana produktaspekter som inte omfattas av den åtgärden för självreglering. Om kommissionen anser att en åtgärd för självreglering inte längre uppfyller kriterierna i denna förordning bör avlägsna den från den genomförandeakten. Det bör således vara möjligt att fastställa ekodesignkrav för de produktgrupper som tidigare omfattats av den åtgärden för självreglering.

(54)

SMF skulle kunna dra stor nytta av en ökad efterfrågan på hållbara produkter, men skulle också kunna drabbas av kostnader och svårigheter på grund av vissa av kraven. När kommissionen utarbetar ekodesignkrav bör den beakta kravens inverkan på SMF, särskilt mikroföretag, som är verksamma inom den berörda produktsektorn. Medlemsstaterna och kommissionen bör inom sina respektive ansvarsområden tillhandahålla lämplig information, inbegripet vägledning, erbjuda riktad och specialiserad utbildning och tillhandahålla särskild hjälp och särskilt stöd, inbegripet ekonomiskt stöd, till SMF som är verksamma inom tillverkningen av produkter för vilka ekodesignkrav fastställs. Dessa åtgärder är särskilt viktiga för produktgruppsgrupper där närvaron av SMF är av betydelse. Kommissionen bör, när så är lämpligt, stödja beräkningen av produktens miljöavtryck genom att tillhandahålla digitala verktyg, exempelvis verktyg för beräkning av livscykelanalys, samt stödja införandet av det digitala produktpasset. det är viktigt att kommissionen tillhandahåller ekonomiskt stöd till företrädare för SMF, särskilt mikroföretag, för att möjliggöra deras faktiska delaktighet i ekodesignforumet och att den tillhandahåller lättillgänglig information till SMF om tillgängligt ekonomiskt stöd och tillgängliga program. Medlemsstaternas åtgärder bör vidtas i enlighet med tillämpliga regler om statligt stöd. Medlemsstaterna kan vid utarbetandet och genomförandet av dessa åtgärder förlita sig på stöd från unionsprogram och unionsinitiativ till förmån för SMF.

(55)

Att ekonomiska aktörer förstör osålda konsumentprodukter, såsom textilier och skor, håller på att bli ett utbrett miljöproblem i hela unionen, särskilt på grund av den snabba ökningen av försäljningen på internet. Detta innebär att värdefulla ekonomiska resurser går förlorade eftersom varor produceras, transporteras och sedan förstörs utan att någonsin användas för sitt avsedda ändamål. För att skydda miljön är det därför nödvändigt att i denna förordning fastställa en ram för att förhindra förstörelse av osålda produkter som främst är avsedda för konsumenter, inbegripet produkter som inte har saluförts eller produkter som konsumenter har returnerat på grundval av sin ångerrätt i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (41) eller under en längre ångerrättsperiod som återförsäljaren erbjuder. Begreppet förstörelse enligt denna förordning bör omfatta de tre sista verksamheterna i avfallshierarkin, det vill säga materialåtervinning, annan återvinning och bortskaffande. Förberedelse för återanvändning, inbegripet rekonditionering och återtillverkning, bör inte anses som förstörelse. Om förstörelse förhindras kommer dessa produkters miljöpåverkan att minska genom att avfallsgenereringen minskar och det skapas en hämmande effekt på överproduktion. De ekonomiska aktörerna bör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra behovet av att förstöra osålda konsumentprodukter. Eftersom flera medlemsstater har infört nationell lagstiftning om förstörelse av osålda konsumentprodukter, vilket skapar snedvridningar på marknaden, är det dessutom nödvändigt med harmoniserade regler om förstörelse av osålda konsumentprodukter för att säkerställa att distributörer, detaljhandlare och andra ekonomiska aktörer omfattas av samma regler och incitament i samtliga medlemsstater.

(56)

För att komma till rätta med förstörelsen av osålda konsumentprodukter och få fram ytterligare uppgifter om förekomsten av dessa metoder bör det i denna förordning införas en transparensskyldighet för ekonomiska aktörer, med undantag för mikroföretag och små företag, enligt vilken de är skyldiga att åtminstone på en lättillgänglig sida på sin webbplats lämna ut information om antalet och vikten på osålda konsumentprodukter som kasseras per år. I tillämpliga fall bör de även ha möjlighet att inkludera denna information i sina förvaltningsberättelser enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (42). Skyldigheten bör börja gälla för medelstora företag sex år efter denna förordnings ikraftträdande. Den ekonomiska aktören bör ange produkttypen eller produktkategorin, skälen till att produkterna kasseras och till att de levereras för efterföljande avfallsbehandling samt vilka åtgärder som har vidtagits och planeras för att förhindra förstörelse av osålda konsumentprodukter.

(57)

De onödigt höga produktionsvolymerna och den korta användningstiden för textilier, där kläder utgör den största andelen av konsumtionen i unionen, orsakar betydande miljöpåverkan, något som beskrivs i kommissionens meddelande av den 30 mars 2022 om EU:s strategi för hållbara och cirkulära textilier. Nytillverkade men osålda textilier, särskilt kläder, hör till de varor som enligt uppgift förstörs. Kläder bör ges ett högre värde, bäras under längre tid och vårdas mer än vad som sker i dagens snabbmodeskultur. Ur ett cirkulärekonomiskt perspektiv strider ett sådant slöseri med värdefulla resurser tydligt mot denna förordnings mål. Det är därför motiverat att förbjuda förstörelse av osålda konsumentkläder, klädtillbehör och skor.

(58)

För att beakta miljökonsekvenserna av att andra typer av osålda konsumentprodukter förstörs bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att ändra denna förordning genom att lägga till nya produkter till förteckningen över konsumentprodukter som ekonomiska aktörer inte får förstöra. Med tanke på det breda produktutbud som potentiellt kan förstöras utan att någonsin säljas eller användas är det nödvändigt att kommissionen bedömer i vilken utsträckning sådana produkter faktiskt förstörs, med beaktande av den information som i förekommande fall görs tillgänglig av ekonomiska aktörer. För att säkerställa att denna skyldighet är proportionerlig bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen i syfte att komplettera denna förordning genom att fastställa särskilda undantag enligt vilka osålda konsumentprodukter ändå kan få förstöras, till exempel av hälso- och säkerhetsskäl. För att övervaka att ett sådant förbud är effektivt och för att förhindra att kringgående uppmuntras bör ekonomiska aktörer åläggas att uppge hur många osålda konsumentprodukter som kasserats och deras vikt, skälen till att produkterna kasserats och tillämpliga undantag. För att undvika onödiga administrativa bördor för mikroföretag och små företag bör de undantas från det förbud mot att förstöra specifika produkter som fastställs i denna förordning. Förbudet bör börja tillämpas på medelstora företag sex år efter denna förordnings ikraftträdande. Om det finns rimliga bevis för att mikroföretag och små företag skulle kunna användas för att kringgå detta förbud bör kommissionen dock i delegerade akter kunna kräva att förbudet mot att förstöra osålda konsumentprodukter eller upplysningsskyldigheten ska vara tillämplig på dessa företag i fråga om specifika produkter.

(59)

Medlemsstaterna bör inte hindras från att införa eller behålla nationella åtgärder när det gäller förstörelse av osålda konsumentprodukter för produkter som inte omfattas av förbudet enligt denna förordning, förutsatt att sådana åtgärder är förenliga med unionsrätten.

(60)

På grundval av den information som lämnats av ekonomiska aktörer och andra tillgängliga bevis bör kommissionen på sin webbplats offentliggöra konsoliderad information om förstörelse av osålda konsumentprodukter och i arbetsplanen ange för vilka produkter förbudet mot förstörelse bör övervägas. Elektrisk och elektronisk utrustning bör övervägas för inkludering i den första arbetsplanen.

(61)

De ekonomiska aktörerna bör ansvara för att produkterna uppfyller ekodesignkraven, i förhållande till sina respektive roller i leveranskedjan, för att säkerställa dessa produkters fria rörlighet på den inre marknaden och förbättra deras hållbarhet. Ekonomiska aktörer som är involverade i försörjnings- och distributionskedjan bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att de endast tillhandahåller produkter på marknaden som överensstämmer med denna förordning och de delegerade akter som har antagits i enlighet med den.

(62)

Eftersom tillverkare besitter detaljkunskap om design- och produktionsprocessen, bör de ansvara för att utföra det tillämpliga förfarandet för bedömning av överensstämmelse eller för att låta utföra det för sin räkning.

(63)

För att säkerställa att den inre marknaden fungerar som den ska är det nödvändigt att säkerställa att produkter från tredjeländer som förs in på unionsmarknaden uppfyller kraven i denna förordning och i de delegerade akter som har antagits enligt den, oavsett om de importeras som produkter, komponenter eller intermediära produkter. Det är särskilt nödvändigt att säkerställa att tillverkarna har genomfört lämpliga förfaranden för bedömning av överensstämmelse avseende dessa produkter. Det bör därför krävas att importörer säkerställer att de produkter som de släpper ut på marknaden uppfyller dessa krav och att den CE-märkning och den dokumentation som upprättas av tillverkarna finns tillgänglig för att kontrolleras av de behöriga nationella myndigheterna. Det bör också krävas att importörer i tillämpliga fall säkerställer att ett digitalt produktpass finns tillgängligt för dessa produkter.

(64)

När en produkt släpps ut på marknaden bör importörerna på produkten ange sitt namn, registrerade firmanamn eller registrerade varumärke liksom den postadress och elektroniska kommunikationsmedel genom vilka de kan kontaktas. Undantag bör föreskrivas för fall då produktens storlek inte möjliggör sådana uppgifter på produkten eller då importörerna skulle behöva öppna förpackningen för att ange namn och adress på produkten eller då produkten är för liten för att sådan information ska kunna anbringas.

(65)

Eftersom distributörer gör produkter tillgängliga på marknaden efter det att produkterna har släppts ut där av tillverkaren eller importören bör distributörerna iaktta vederbörlig omsorg när det gäller de tillämpliga ekodesignkraven. Distributörer bör också säkerställa att deras hantering av produkter inte påverkar produkternas överensstämmelse med denna förordning eller de delegerade akter som har antagits enligt den.

(66)

Eftersom distributörer och importörer har en nära koppling till marknadsplatsen och spelar en viktig roll när det gäller att säkerställa produktöverensstämmelsen, bör de vara involverade i de behöriga nationella myndigheternas marknadskontroll och beredda att delta aktivt genom att förse dessa myndigheter med all nödvändig information om den berörda produkten.

(67)

Eftersom återförsäljare erbjuder produkter för försäljning, uthyrning eller hyrköp, eller visar produkter för kunder eller installatörer, är det nödvändigt att återförsäljarna säkerställer att deras kunder, inbegripet potentiella kunder, verkligen får åtkomst till den information som krävs enligt denna förordning, även vid distansförsäljning. Denna förordning bör särskilt kräva att återförsäljare säkerställer att det digitala produktpasset finns tillgängligt för kunderna, inbegripet potentiella kunder, och att etiketterna visas tydligt, i enlighet med tillämpliga krav. Återförsäljare bör uppfylla denna skyldighet varje gång en produkt erbjuds för försäljning, uthyrning eller hyrköp.

(68)

För att underlätta valet av mer hållbara produkter bör etiketterna vid behov visas på ett tydligt och identifierbart sätt. De bör kunna identifieras som de etiketter som tillhör produkten i fråga utan att kunder, inbegripet potentiella kunder, behöver läsa varumärkesnamnet och modellnumret på etiketterna. Etiketterna bör fånga den kundernas uppmärksamhet när de tittar igenom produktutbudet. För att säkerställa att etiketterna är tillgängliga för kunderna när de överväger ett köp bör både återförsäljaren och den ansvariga ekonomiska aktören visa etiketterna när de annonserar produkten, också vid distansförsäljning, inbegripet på internet.

(69)

Importörer eller distributörer som på marknaden släpper ut en produkt som omfattas av en delegerad akt som har antagits enligt denna förordning under sitt eget namn eller varumärke, eller som innan en sådan produkt har tagits i bruk ändrar den på ett sådant sätt att efterlevnaden av denna förordning eller den relevanta delegerade akten kan påverkas, bör anses vara tillverkaren och bör ta på sig tillverkarens skyldigheter.

(70)

Leverantörer av internetbaserade marknadsplatser spelar en avgörande roll i leveranskedjan och gör det möjligt för ekonomiska aktörer att nå ett stort antal kunder. Med tanke på deras viktiga roll som förmedlare mellan ekonomiska aktörer och kunder vid försäljning av produkter bör leverantörer av internetbaserade marknadsplatser ta ansvar för att åtgärda försäljningen av produkter som inte uppfyller ekodesignkraven och samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (43) fastställs den allmänna ramen för e-handel samt vissa skyldigheter för onlineplattformar. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 (44) reglerar ansvaret och ansvarsskyldigheten för leverantörer av förmedlingstjänster online med avseende på olagligt innehåll, inklusive produkter som inte uppfyller ekodesignkraven. Med utgångspunkt i denna allmänna ram bör särskilda krav införas för att effektivt hantera försäljningen på internet av produkter som inte uppfyller kraven.

(71)

Det är viktigt att leverantörer av internetbaserade marknadsplatser har ett nära samarbete med marknadskontrollmyndigheterna. Leverantörer av informationssamhällets tjänster är enligt artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 (45) skyldiga att samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna när det gäller de produkter som omfattas av den förordningen, inbegripet produkter för vilka ekodesignkrav fastställs enligt denna förordning. För det ändamålet bör de allmänna skyldigheter som fastställs i kapitel IV i förordning (EU) 2022/2065 gälla, särskilt den skyldighet som rör inbyggd överensstämmelse för leverantörer av internetbaserade marknadsplatser i artikel 31 i förordning (EU) 2022/2065. Vid tillämpning av artikel 31.3 i förordning (EU) 2022/2065 bör leverantörer av internetbaserade marknadsplatser använda bland annat den information som är tillgänglig i det offentliga användargränssnittet för det informations- och kommunikationssystem som avses i förordning (EU) 2019/1020. Leverantörer av internetbaserade marknadsplatser bör också samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna för att åtgärda olagligt innehåll som rör produkter som inte uppfyller kraven. Åtgärder inom ramen för detta samarbete bör omfatta inrättande av ett regelbundet och strukturerat utbyte av information om åtgärder som vidtas av leverantörer av internetbaserade marknadsplatser, inbegripet avlägsnandet av produkterbjudanden. Leverantörer av internetbaserade marknadsplatserna bör också bevilja åtkomst till sina gränssnitt för att hjälpa marknadskontrollmyndigheterna att identifiera produkter som inte uppfyller kraven och som säljs online. Dessutom är det möjligt att marknadskontrollmyndigheterna också skulle behöva samla in uppgifter från leverantörer av internetbaserade marknadsplatser.

(72)

I artikel 14 i förordning (EU) 2019/1020 ges marknadskontrollmyndigheterna befogenhet att, när inga andra effektiva medel står till buds för att eliminera en allvarlig risk, kräva att innehåll som hänvisar till produkter som inte uppfyller kraven avlägsnas från ett onlinegränssnitt. De befogenheter som anförtros marknadskontrollmyndigheterna genom den förordningen bör även vara tillämpliga inom ramen för denna förordning. För att marknadskontrollen inom ramen för denna förordning ska vara effektiv och för att undvika att produkter som inte uppfyller kraven förekommer på unionsmarknaden bör dessa befogenheter vara tillämpliga i alla nödvändiga och proportionella fall, inklusive för produkter som utgör en risk som inte är allvarlig. Denna befogenhet ska utövas i enlighet med artikel 9 i förordning (EU) 2022/2065.

(73)

Genom att säkerställa en produkts spårbarhet längs med hela leveranskedjan underlättas marknadskontrollmyndigheternas uppgift att spåra ekonomiska aktörer som släppt ut eller tillhandahållit produkter som inte uppfyller kraven på marknaden. Ekonomiska aktörer bör därför vara skyldiga att bevara information om sina transaktioner under en viss tidsperiod.

(74)

För att påskynda och underlätta kontrollen av överensstämmelse för produkter som släpps ut på marknaden bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att kräva att ekonomiska aktörer vid behov gör särskilda delar av den tekniska dokumentationen tillgängliga på digital väg, både för behöriga nationella myndigheter och för kommissionen. Detta skulle göra det möjligt för behöriga nationella myndigheter att få tillgång till sådan information utan att efterfråga den, samtidigt som de fortsätter att garantera skyddet av affärshemligheter och av immateriella rättigheter. I regel bör möjliga sätt att göra sådan information digitalt tillgänglig på inbegripa ett digitalt produktpass, eller via införande i efterlevnadsdelen av den produktdatabas som avses i förordning (EU) 2017/1369, eller på den ekonomiska aktörens webbplats. Denna skyldighet bör inte frånta de behöriga nationella myndigheterna rätten att på begäran få tillgång till andra delar av den tekniska dokumentationen.

(75)

För att kunna uppskatta de berörda produkternas marknadspenetration bättre, för att få fram mer uppgifter till studier som ligger till grund för utarbetandet eller uppdateringen av ekodesignkrav och arbetsplaner, och för att hjälpa till att identifiera specifika produktgruppers marknadsandelar för att påskynda formuleringen eller översynen av ekodesignkrav, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att kräva att adekvata och tillförlitliga uppgifter om produktförsäljningen samlas in, genom att tillåta att sådana uppgifter samlas in av eller på uppdrag av kommissionen direkt från tillverkare eller detaljhandlare. När kommissionen antar regler för övervakning och rapportering bör den ta hänsyn till behovet av att maximera de tillgängliga uppgifterna om marknadspenetration och behovet av att minimera den administrativa bördan för ekonomiska aktörer, särskilt för SMF.

(76)

För att förbättra de framtida ekodesignkraven och förbättra slutanvändarnas självförtroende när det gäller att identifiera och korrigera avvikelser mellan parametrar för energiprestanda under användningen och andra prestandaparametrar när de mäts under testförhållanden och faktisk drift bör kommissionen ha tillgång till icke-personuppgifter om produkternas faktiska energiförbrukning när de används och i förekommande fall till andra prestandaparametrar. I detta syfte bör befogenheten att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att kräva att enskilda produkter, i likhet med vägfordon, registrerar sin förbrukning under användning och andra relevanta prestandaparametrar och visar relaterade uppgifter för slutanvändaren. För produkter som är anslutna till internet bör befogenheten att anta delegerade akter delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att kräva att ekonomiska aktörer på distans samlar in icke-personuppgifter som genereras under användningen och rapporterar dessa uppgifter till kommissionen, eftersom det är viktigt att fastställa hur produkterna presterar och att informera allmänheten. För produkter vars prestanda under användningen i hög grad även beror på klimatförhållanden eller geografiska förhållanden bör allmän klimatinformation eller geografisk information också samlas in och rapporteras på ett sätt som inte gör det möjligt att fastställa var enskilda apparater befinner sig. Slutanvändarna bör uttryckligen samtycka till insamling av information som de anser att det är lämpligt att dela. Det bör inte vara tillåtet att samla in information om apparaters beteende i ett sammanhang där en individ rimligen kan förvänta sig att ingen observation eller registrering äger rum eller information som skulle kunna göra det möjligt att identifiera enskilda personer eller påverka deras beteende.

(77)

För att underlätta kontrollen av att ekodesignkraven uppfylls, inbegripet att underlätta bedömningen av överensstämmelse och marknadskontrollen, bör kommissionen ges befogenhet att i vederbörligen motiverade fall kräva att aktörer längs leveranskedjan kostnadsfritt tillhandahåller information om vad de levererar, såsom mängd och typ eller kemisk sammansättning för de material som används eller den produktionsprocess som används, eller information om villkoren för tillhandahållandet av sina tjänster. Det bör också vara möjligt att låta tillverkarna få tillgång till dokument som innehåller sådan information eller till leveranskedjeaktörernas faktiska anläggningar så att de har direkt tillgång till den nödvändiga informationen, om leveranskedjeaktörerna inte tillhandahåller den begärda informationen inom rimlig tid. Kommissionen bör också ges befogenhet att göra det möjligt för anmälda organ och nationella myndigheter att kontrollera riktigheten i den information som rör leveranskedjeaktörernas verksamhet.

(78)

För att säkerställa en effektiv och harmoniserad tillämpning av de ekodesignkrav som fastställs i denna förordning, inbegripet i fråga om aspekter som energianvändning eller energieffektivitet, beständighet och tillförlitlighet samt materialåtervunnet innehåll, bör efterlevnaden av dessa krav mätas med tillförlitliga, exakta och reproducerbara metoder som tar hänsyn till de allmänt vedertagna senaste metoderna. Delegerade akter som fastställer ekodesignkrav för produkter bör i regel innehålla de specifikationer för provningar, mätningar eller beräkningar som krävs för att fastställa eller kontrollera överensstämmelse. Dessutom bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att kräva att digitala verktyg som återspeglar tillämpliga beräkningskrav används, för att säkerställa att de tillämpas på ett harmoniserat sätt.

(79)

För att säkerställa att ekodesignkraven uppnår sin avsedda verkan bör denna förordning innehålla omfattande och övergripande bestämmelser som är tillämpliga på alla produkter som omfattas av ekodesignkrav och som förbjuder att dessa krav kringgås. Därför bör all sådan praxis förbjudas som leder till en omotiverad ändring av produktens prestanda under provningen avseende överensstämmelse eller kort efter det att produkten har tagits i bruk, och som leder till en deklarerad prestanda som felaktigt återger produktens faktiska prestanda när den används.

(80)

När så är lämpligt bör det vara möjligt att i delegerade akter som fastställer ekodesignkrav hänvisa till användningen av standarder för att fastställa eller kontrollera överensstämmelse. I syfte att säkerställa att det inte finns några handelshinder på den inre marknaden bör sådana standarder ha harmoniserats på unionsnivå. När en hänvisning till sådana standarder har antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (46) och offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning bör produkter som överensstämmer med sådana standarder anses överensstämma med de ekodesignkrav som antas enligt den här förordningen i den mån de omfattas av de relevanta harmoniserade standarderna. På samma sätt bör metoder för provning, mätning eller beräkning som överensstämmer med harmoniserade standarder anses överensstämma med de krav på provnings-, mätnings- och beräkningsmetoder som fastställs i de relevanta delegerade akterna om fastställande av ekodesignkrav, i den mån de omfattas av de relevanta harmoniserade standarderna.

(81)

Unionens nuvarande standardiseringsram, som bygger på de principer enligt den nya metoden som fastställs i rådets resolution av den 7 maj 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder (47) och på förordning (EU) nr 1025/2012, utgör som standard ramen för utarbetande av standarder som föreskriver en presumtion om överensstämmelse med de relevanta kraven i den här förordningen. I avsaknad av relevanta hänvisningar till harmoniserade standarder bör kommissionen kunna anta genomförandeakter som fastställer gemensamma specifikationer som en reservlösning i undantagsfall för att göra det lättare för tillverkaren att efterleva ekodesignkraven, till exempel när standardiseringsprocessen blockeras på grund av ett bristande samförstånd mellan intressenter eller när fastställandet av en harmoniserad standard försenas och den föreskrivna tidsfristen inte kan hållas. Sådana förseningar kan till exempel uppstå när den kvalitet som krävs inte uppnås. Dessutom bör det vara möjligt att använda denna lösning om kommissionen har begränsat eller dragit tillbaka hänvisningarna till relevanta harmoniserade standarder i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012. Överensstämmelsen med gemensamma specifikationer bör också leda till presumtion om överensstämmelse. För att säkerställa effektivitet bör kommissionen involvera relevanta intressenter i processen för att fastställa de gemensamma specifikationer som omfattar de ekodesignkrav som antas enligt denna förordning.

(82)

För att göra det möjligt för ekonomiska aktörer att visa, och för de behöriga myndigheterna att kontrollera, att produkter som tillhandahålls på marknaden uppfyller de ekodesignkrav som har antagits enligt denna förordning, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att komplettera denna förordning genom att fastställa förfaranden för bedömning av överensstämmelse som är lämpliga och står i proportion till den berörda produktens beskaffenhet och de produktparametrar som regleras. För att säkerställa konsekvens med annan unionsrätt bör förfarandena för bedömning av överensstämmelse väljas bland förfarandena i modulen för intern tillverkningskontroll som ingår i denna förordning och de moduler som ingår i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG (48), från de minst strikta till de striktaste. För att ytterligare säkerställa att den tillämpliga modulen är lämplig och står i proportion till den berörda produktens beskaffenhet och de produktparametrar som regleras bör kommissionen vid behov anpassa den valda modulen i enlighet med detta.

(83)

Tillverkare bör upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse i syfte att tillhandahålla information om produkters överensstämmelse med denna förordning. Tillverkarna skulle också enligt annan unionsrätt kunna åläggas att upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse. För att säkerställa effektiv tillgång till information för marknadskontrolländamål bör en enda EU-försäkran om överensstämmelse upprättas med avseende på all unionsrätt. För att minska den administrativa bördan för ekonomiska aktörer bör denna enda EU-försäkran om överensstämmelse kunna utgöras av dokumentation bestående av enskilda relevanta EU-försäkringar om överensstämmelse.

(84)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (49) fastställs regler för ackreditering av organ för bedömning av överensstämmelse samt fastställs allmänna principer som styr CE-märkningen och dess förhållande till övrig märkning. Den förordningen bör vara tillämplig på de produkter som omfattas av den här förordningen för att säkerställa att produkter som omfattas av den fria rörligheten för varor inom unionen uppfyller krav som ger en hög skyddsnivå för allmänintressen, såsom människors hälsa, säkerhet och miljön. Om ekodesignkrav har antagits för en produkt bör CE-märkningen ange att produkten överensstämmer med denna förordning och de ekodesignkrav som har antagits i enlighet med den, i den mån de avser produkten. Med tanke på att i denna förordning föreskrivs att ekodesignkrav ska fastställas för ett stort antal produkter bör de delegerade akter som fastställer kraven fastställa regler för märkningar om överensstämmelse med avseende på ekodesignkrav, i syfte att säkerställa överensstämmelse med de krav enligt unionsrätten som är tillämpliga på de produkter som omfattas, förhindra förväxling med andra märkningar och minimera den administrativa bördan för de ekonomiska aktörerna.

(85)

Vissa av de moduler för bedömning av överensstämmelse som fastställs i beslut nr 768/2008/EG kräver att organ för bedömning av överensstämmelse ingriper. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör medlemsstaternas myndigheter anmäla dessa organ till kommissionen.

(86)

För att säkerställa en enhetlig kvalitetsnivå vid bedömning av överensstämmelse måste krav fastställas för de anmälande myndigheter som är involverade i bedömningen, anmälan och övervakningen av anmälda organ. Medlemsstaterna bör särskilt säkerställa att den anmälande myndigheten är objektiv och opartisk i sin verksamhet. De anmälande myndigheterna bör se till att de uppgifter som de erhåller behandlas konfidentiellt, men de bör kunna utbyta information om anmälda organ med nationella myndigheter, de anmälande myndigheterna i andra medlemsstater och med kommissionen, för att säkerställa enhetlighet i bedömningen av överensstämmelse. För att effektivt kunna fastställa och övervaka de ansökande organens kompetens och oberoende bör de anmälande myndigheterna endast bedöma det specifika rättsliga organ som ansöker om anmälan, utan att ta hänsyn till moderbolagens eller systerbolagens meriter. Av samma skäl bör anmälande myndigheter bedöma de ansökande organen i förhållande till alla relevanta krav och uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse, med utgångspunkt i harmoniserade standarder för de krav och uppgifter som omfattas av dessa standarder.

(87)

Med tanke på deras centrala roll för att säkerställa att bedömningar av överensstämmelse är tillförlitliga när det gäller ekodesignkrav är det viktigt att de anmälande myndigheterna har tillräckligt med kompetent personal och tillräcklig finansiering till sitt förfogande för att kunna utföra sina uppgifter korrekt.

(88)

Det är av största vikt att alla anmälda organ utför sina uppgifter på samma nivå, på lika konkurrensvillkor och autonomt. Det bör därför fastställas krav för organ för bedömning av överensstämmelse som vill erhålla status som anmält organ för att utföra bedömningar av överensstämmelse. Dessa krav bör fortsätta att vara tillämpliga i syfte att säkerställa att det anmälda organets kompetens upprätthålls. För att säkerställa dess autonomi bör det anmälda organet och den personal som det anställer vara skyldiga att förbli oberoende gentemot ekonomiska aktörer i värdekedjan för de produkter för vilka det har anmälts och från andra företag, inbegripet företagssammanslutningar, moder- och systerbolag, dotterbolag och underentreprenörer.

(89)

Om ett organ för bedömning av överensstämmelse visar att det uppfyller kriterierna i de harmoniserade standarderna bör det förutsättas uppfylla motsvarande krav i denna förordning.

(90)

Organ för bedömning av överensstämmelse lägger ofta ut verksamhet kopplad till bedömningen av överensstämmelse på underentreprenad eller anlitar ett dotterbolag. För att säkerställa att produkter som släpps ut på unionsmarknaden uppfyller ekodesignkraven bör underentreprenörer och dotterbolag för bedömning av överensstämmelse uppfylla samma krav som anmälda organ när det gäller utförandet av bedömningar av överensstämmelse enligt denna förordning. För att säkerställa att detta är fallet bör de relevanta anmälda organen fastställa förfaranden för fortlöpande övervakning av sina underentreprenörers eller dotterbolags kompetens, verksamhet och resultat, till exempel genom en kvalifikationsmatris.

(91)

För att de anmälande myndigheterna ska kunna fastställa och övervaka de ansökande organens kompetens och oberoende på ett effektivt sätt bör de anmälda organen vara och förbli autonoma. Därför bör vissa verksamheter och beslutsprocesser, både i fråga om bedömning av överensstämmelse för produkter och om annan verksamhet vid det anmälda organet, uteslutande utföras av det enskilda anmälda organet självt.

(92)

För att underlätta fastställandet och övervakningen av de ansökande organens kompetens och oberoende bör de ansökande organen tillhandahålla en beskrivning av hur deras berörda personal och denna personals ställning och uppgifter motsvarar de uppgifter för bedömning av överensstämmelse som dessa organ avser att bli anmälda för, till exempel i form av en kvalifikationsmatris, och på så sätt göra det möjligt för den anmälande myndigheten att mer effektivt bedöma personalens lämplighet och de anmälda organens fortsatta autonomi. De anmälda organen bör säkerställa att den personal som utför olika bedömningar av överensstämmelse roteras.

(93)

Eftersom de tjänster som anmälda organ i en medlemsstat erbjuder kan avse produkter som tillhandahålls på marknaden i hela unionen är det lämpligt att ge övriga medlemsstater och kommissionen möjlighet att göra invändningar rörande ett anmält organ.

(94)

För att underlätta och påskynda förfarandet för bedömning av överensstämmelse och för att säkerställa likabehandling av ekonomiska aktörer är det viktigt att de anmälda organen tillämpar förfarandena för bedömning av överensstämmelse konsekvent och utan att skapa onödig börda för de ekonomiska aktörerna.

(95)

Innan ett slutligt beslut fattas om huruvida en produkt kan beviljas ett intyg om överensstämmelse bör den ekonomiska aktör som vill släppa ut produkten på marknaden tillåtas att komplettera den relevanta dokumentationen endast en gång. Denna begränsning är nödvändig för att säkerställa att de anmälda organen inte kan hjälpa tillverkarna att göra ändringar förrän överensstämmelse har uppnåtts, eftersom detta skulle innebära att den tillhandahållna tjänsten liknar en konsulttjänst och i praktiken skulle kunna försvaga det allmänintresse som de anmälda organens uppgifter har. När så är lämpligt bör de anmälda organen också kunna belägga intyg eller beslut om godkännande med restriktioner, eller dra in eller återkalla dem tillfälligt eller slutligt.

(96)

För att göra det lättare att identifiera och komma till rätta med fall av bristande överensstämmelse hos anmälda organ, tillverkare eller produkter bör anmälda organ proaktivt vidarebefordra relevant information som står till deras förfogande till de anmälande myndigheterna eller marknadskontrollmyndigheterna.

(97)

Det är viktigt att säkerställa ett effektivt informationsutbyte mellan anmälda organ och marknadskontrollmyndigheter, även från andra medlemsstater. Anmälande myndigheter och anmälda organ bör därför säkerställa att begäranden om information från marknadskontrollmyndigheterna följs upp.

(98)

Kommissionen bör möjliggöra lämplig samordning och lämpligt samarbete mellan anmälda organ. För att säkerställa en harmoniserad tillämpning av ekodesignkraven bör de anmälda organen diskutera och samordna frågor som kan skilja sig åt. I den processen bör de ta hänsyn till relevanta riktlinjer och rekommendationer som utfärdats av de europeiska standardiseringsorganens behöriga tekniska kommittéer.

(99)

För att uppmuntra konsumenterna att göra hållbara val, särskilt när de hållbaraste produkterna inte är tillräckligt ekonomiskt överkomliga, skulle mekanismer som miljörabatter och miljöbeskattning kunna föreskrivas. När medlemsstaterna beslutar att använda incitament för att belöna produkter med bästa prestanda bör de göra detta genom att rikta in dessa incitament på de två högsta utnyttjade prestandaklasser som fastställts genom de delegerade akter som antas enligt denna förordning, inte nödvändigtvis kumulativt, för den händelse att prestandaklasserna fastställs i förhållande till mer än en parameter. För energirelaterade produkter som omfattas av förordning (EU) 2017/1369 eller för däck som omfattas av märkningskrav med avseende på drivmedelseffektivitet och andra parametrar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/740 (50) bör de kriterier som fastställs i dessa två instrument tillämpas i stället för kriterierna i den här förordningen. Medlemsstaterna bör dock inte kunna förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden på grundval av dess prestandaklass. Införandet av incitament från medlemsstaterna bör inte påverka tillämpningen av unionens regler om statligt stöd.

(100)

Offentlig upphandling står för 14 procent av unionens BNP. För att bidra till målet att uppnå klimatneutralitet, förbättra energi- och resurseffektiviteten och omställningen till en cirkulär ekonomi som skyddar folkhälsan och den biologiska mångfalden, genom att säkerställa att det finns tillräcklig efterfrågan på mer miljömässigt hållbara produkter, bör upphandlande myndigheter och upphandlande enheter, när så är lämpligt, anpassa sin upphandling till särskilda krav för miljöanpassad offentlig upphandling. Jämfört med en frivillig strategi kommer obligatoriska krav för miljöanpassad offentlig upphandling att säkerställa att användningen av de offentliga utgifterna för att öka efterfrågan på produkter med bättre prestanda maximeras. Det är viktigt att medlemsstaterna tillhandahåller stöd till nationella upphandlande myndigheter för att utbilda och omskola personal som ansvarar för miljöanpassad offentlig upphandling. Dessa krav för miljöanpassad offentlig upphandling bör vara minimikrav, vilket innebär att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter bör kunna fastställa ytterligare och striktare krav. Kraven bör vara öppna, objektiva och icke-diskriminerande. Förfarandet för offentlig upphandling bör genomföras av upphandlande myndigheter och upphandlande enheter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (51) och 2014/25/EU (52) och tillämplig sektorslagstiftning samt med unionens internationella åtaganden, inbegripet avtalet om offentlig upphandling och andra internationella avtal som unionen är bunden av. Dessa krav påverkar inte upphandlande myndigheters och enheters möjlighet att åberopa sådana avvikelser eller undantag i fråga om offentliga kontrakt som anges i unionsrätten, särskilt i direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU. De krav som fastställs för specifika produktgrupper bör uppfyllas inte bara när dessa produkter upphandlas direkt i offentliga varukontrakt utan även vid offentliga byggentreprenads- eller tjänstekontrakt där dessa produkter kommer att användas för verksamhet som omfattas av dessa kontrakt. Dessa krav bör fastställas i förhållande till de produktaspekter som behandlas i den delegerade akt som reglerar produkterna i fråga. Som en del av dessa krav kan kommissionen fastställa obligatoriska tekniska minimispecifikationer som kräver att produkterna uppfyller de bästa möjliga prestandanivåer som anges i de relevanta delegerade akterna, inbegripet, i förekommande fall, de två högsta prestanda- eller poängklasserna. Till följd av detta skulle det till exempel vara obligatoriskt för upphandlande myndigheter och upphandlande enheter att kräva att anbudsgivarnas produkter uppfyller specifika krav på koldioxidavtryck. I enlighet med ramen för offentlig upphandling bör dessa obligatoriska tekniska minimispecifikationer undvika att på konstlad väg begränsa konkurrensen och gynna en viss ekonomisk aktör. Kommissionen skulle också kunna fastställa obligatoriska minimikriterier för tilldelning, inbegripet tilldelning av en särskild viktning på mellan 15 och 30 procent till dessa kriterier i syfte att säkerställa att de i betydande utsträckning kan påverka valet av produkter till förmån för dem som är miljömässigt mest hållbara. Följaktligen skulle det till exempel vara obligatoriskt för upphandlande myndigheter och upphandlande enheter att tilldela det materialåtervunna innehållet i produkterna i fråga en minimiviktning på mellan 20 och 30 procent. Som en följd av detta skulle upphandlande myndigheter och upphandlande enheter i det särskilda tilldelningsförfarandet ha möjlighet att tilldela materialåtervunnet innehåll en viktning som är högre än 30 procent, men inte lägre än 20 procent. Tilldelningskriterier bör ges företräde framför tekniska specifikationer när det råder osäkerhet om tillgången till eller kostnaden för de bäst presterande produkterna på unionsmarknaden. Kommissionen kan också fastställa villkor och mål för fullgörande av kontrakt, enligt vilka upphandlande myndigheter och upphandlande enheter till exempel bör tilldela minst 50 procent av sin årliga upphandling av vissa produkter till dem som har mer än 70 procent återvinningsbart material. Till följd av detta skulle medlemsstaterna fortfarande kunna fastställa högre mål för upphandlingen av dessa produkter. När kommissionen utarbetar genomförandeakter, och i synnerhet när den överväger den ekonomiska genomförbarheten för upphandlande myndigheter och upphandlande enheter, bör den ta hänsyn till bästa möjliga miljöprodukter och miljölösningar som finns tillgängliga på marknaden, kravens inverkan på konkurrensen och det faktum att olika upphandlande myndigheter och upphandlande enheter i olika medlemsstater kan ha olika budgetkapacitet eller andra begränsningar med avseende på klimatförhållanden eller nätinfrastruktur.

(101)

Medlemsstaterna bör inte hindras från att införa eller behålla nationella åtgärder för miljöanpassad offentlig upphandling när det gäller produktgrupper för vilka krav för offentlig upphandling enligt denna förordning ännu inte har fastställts eller från att införa strängare nationella krav för produkter som omfattas av tillämpningsområdet för genomförandeakter som fastställer krav för miljöanpassad offentlig upphandling, förutsatt att sådana åtgärder och krav är förenliga med unionsrätten.

(102)

En effektiv kontroll av efterlevnaden av ekodesignkraven är avgörande för att säkerställa lika konkurrens på unionsmarknaden och för att säkerställa att denna förordnings förväntade fördelar och bidrag till uppnåendet av unionens klimat-, energi- och cirkularitetsmål uppnås. Förordning (EU) 2019/1020 som fastställer en övergripande ram för marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden bör därför tillämpas på produkter för vilka ekodesignkrav fastställs i enlighet med denna förordning, i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser med samma syfte, karaktär eller verkan i denna förordning. För att minska de problematiska nivåerna av bristande överensstämmelse hos produkter som omfattas av genomförandeåtgärder som har antagits enligt direktiv 2009/125/EG, för att förebygga bristande överensstämmelse med framtida ekodesignkrav mer ändamålsenligt och med hänsyn tagen till denna förordnings bredare tillämpningsområde och större ambitioner jämfört med direktiv 2009/125/EG, bör denna förordning innehålla särskilda ytterligare bestämmelser som kompletterar den ram som skapas genom förordning (EU) 2019/1020. Dessa regler bör syfta till att ytterligare stärka planeringen och samordningen av, liksom stödet till, medlemsstaternas insatser och bör förse kommissionen med fler verktyg för att bidra till att säkerställa att marknadskontrollmyndigheterna vidtar tillräckliga åtgärder för att förhindra bristande överensstämmelse med ekodesignkraven.

(103)

Förutom marknadskontrollmyndigheterna har tullmyndigheterna också en viktig roll att spela i genomförandet av denna förordning när det gäller importerade varor och kan för detta ändamål stödja sig på rådets förordning (EG) nr 515/97 (53).

(104)

För att säkerställa att lämpliga och tillräckliga kontroller utförs vad gäller ekodesignkraven bör medlemsstaterna i sin nationella strategi för marknadskontroll som föreskrivs i artikel 13 i förordning (EU) 2019/1020 utarbeta ett särskilt avsnitt som räknar upp vilka produkter eller krav som de har identifierat som prioriteringar för marknadskontrollen enligt denna förordning och de åtgärder som planeras för att minska eller få de relevanta produkternas bristande överensstämmelse med relevanta ekodesignkrav att upphöra.

(105)

Prioriteringarna för marknadskontroll enligt denna förordning bör fastställas på grundval av objektiva kriterier såsom den konstaterade nivån av bristande överensstämmelse eller den miljöpåverkan som följer av den bristande överensstämmelsen. De åtgärder som planeras för att hantera dessa prioriteringar bör i sin tur stå i proportion till de uppgifter som ligger till grund för prioriteringen av dem.

(106)

Baserat på uppgifter som förts in i det informations- och kommunikationssystem som avses i förordning (EU) 2019/1020 bör kommissionen utarbeta en rapport med information om det antal kontroller som har utförts och deras beskaffenhet, om de nivåer av bristande överensstämmelse som har konstaterats och om typen och omfattningen av de sanktioner som har ålagts i fråga om bristande efterlevnad av ekodesignkrav under de fyra föregående kalenderåren. Rapporten bör innehålla en jämförelse mellan medlemsstaternas åtgärder och de planerade åtgärderna, vägledande riktmärken och en förteckning över prioriteringar för marknadskontrollmyndigheterna. När kommissionen överväger att anta genomförandeakter i enlighet med artikel 11.4 i förordning (EU) 2019/1020 bör den beakta resultaten av de rapporter som den utarbetat enligt denna förordning på grundval av den information som marknadskontrollmyndigheterna infört i det informations- och kommunikationssystem som avses i förordning (EU) 2019/1020, och bör i förekommande fall behandla de produkter eller produktgrupper som omfattas av delegerade akter som antas enligt denna förordning, i förhållande till vilka särskilda risker eller allvarliga överträdelser kontinuerligt har identifierats, för att säkerställa en hög grad av efterlevnad av denna förordning.

(107)

För att ytterligare stärka samordningen mellan marknadskontrollmyndigheterna bör den grupp för administrativt samarbete (Adco-gruppen) som inrättas enligt förordning (EU) 2019/1020, i syfte att fastställa vilka produkter eller krav som har identifierats som prioriteringar för marknadskontroll enligt denna förordning och de åtgärder som planeras för att minska eller få den bristande överensstämmelsen med denna förordning att upphöra, regelbundet sammanträda och identifiera de gemensamma marknadskontrollprioriteringar som ska beaktas i medlemsstaternas nationella strategier för marknadskontroll, prioriteringarna för tillhandahållandet av unionsstöd samt de ekodesignkrav som antas enligt den här förordningen och som tillämpas eller tolkas på olika sätt och således leder till snedvridningar på marknaden.

(108)

För att stödja medlemsstaterna i deras ansträngningar att se till att tillräckliga åtgärder vidtas för att förhindra bristande överensstämmelse med ekodesignkraven bör kommissionen i tillämpliga fall nyttja de stödåtgärder som föreskrivs i förordning (EU) 2019/1020. Kommissionen bör organisera och, när så är lämpligt, finansiera gemensamma projekt för marknadskontroll och provning på områden av gemensamt intresse, gemensamma investeringar i marknadskontrollkapacitet och gemensamma utbildningsprogram för personal vid marknadskontrollmyndigheter, tullmyndigheter, anmälande myndigheter och anmälda organ. Dessutom bör kommissionen utarbeta riktlinjer för hur de krav som antas enligt denna förordning ska tillämpas och verkställas när detta är nödvändigt för att säkerställa att de tillämpas på ett harmoniserat sätt.

(109)

Produkter bör endast släppas ut på marknaden om de inte utgör en risk. För en bättre anpassning till den särskilda karaktären hos ekodesignkraven, och för att säkerställa att marknadskontrollinsatserna inriktas på bristande överensstämmelse med dessa krav, bör en produkt som utgör en risk vid tillämpningen av denna förordning definieras som en produkt som, genom att inte uppfylla ett ekodesignkrav eller på grund av att en ansvarig ekonomisk aktör inte uppfyller ett ekodesignkrav, negativt skulle kunna påverka miljön eller de andra allmänna intressen som skyddas genom det kravet. Denna mer specifika definition bör användas när artiklarna 19 och 20 i förordning (EU) 2019/1020 tillämpas.

(110)

Det bör inrättas ett förfarande enligt vilket berörda parter informeras om åtgärder som planeras för produkter som utgör en risk. Förfarandet bör även ge marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att, i samarbete med de berörda ekonomiska aktörerna, ingripa i ett tidigt skede när det gäller sådana produkter. I detta syfte bör den skyddsklausul som för närvarande ingår i direktiv 2009/125/EG uppdateras och anpassas till de skyddsförfaranden som ingår i annan harmoniserad unionslagstiftning och i beslut nr 768/2008/EG.

(111)

Marknadskontrollmyndigheterna bör ha rätt att kräva att ekonomiska aktörer vidtar korrigerande åtgärder när det konstateras att en produkt inte uppfyller ekodesignkraven eller att den ekonomiska aktören har brutit mot bestämmelserna om utsläppande eller tillhandahållande på marknaden av produkter eller andra regler som rör denne.

(112)

När kommissionen antar delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget är det särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (54). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(113)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller att a) fastställa förfaranden för utfärdande och kontroll av digital behörighet för ekonomiska aktörers och andra relevanta aktörers åtkomst till de uppgifter som lagras i det digitala produktpasset på grundval av deras respektive rättigheter, b) specificera genomförandearrangemangen för sammankoppling av registret och EU:s gemensamma kontaktpunkt för tull – Systemet för utbyte av intyg, inbegripet meddelandet om den unika registreringsbeteckningen, c) fastställa gemensamma krav för etiketternas layout, d) anta och uppdatera en förteckning över åtgärder för självreglering som betraktas som giltiga alternativ till en delegerad akt som har antagits enligt denna förordning, e) fastställa detaljerna och formatet för offentliggörande av information om osålda konsumentprodukter som har kasserats, f) fastställa, ändra eller upphäva gemensamma specifikationer som omfattar för ekodesignkrav, de väsentliga kraven för digitala produktpass eller för provnings-, mätnings- eller beräkningsmetoder, g) fastställa minimikrav för tilldelning av offentliga kontrakt för inköp av produkter som omfattas av ekodesignkrav, eller för byggentreprenader eller tjänster där dessa produkter används till verksamhet som omfattas av sådana kontrakt, samt h) besluta, enligt unionsförfarandet i fråga om skyddsåtgärder, huruvida en nationell åtgärd är berättigad. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (55).

(114)

För att stärka förtroendet för produkter som släpps ut på marknaden, särskilt för att kunna lita på att produkterna uppfyller ekodesignkraven, måste allmänheten vara säker på att ekonomiska aktörer som släpper ut produkter som inte uppfyller kraven på marknaden kommer att bli föremål för sanktioner. Det är därför nödvändigt att medlemsstaterna fastställer regler om sanktioner som ska gälla vid överträdelser av denna förordning och säkerställer att reglerna genomförs. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande och bör åtminstone inbegripa böter och tidsbegränsad uteslutning från förfaranden för offentlig upphandling. Utan att det påverkar medlemsstaternas autonomi i processuella frågor och de behöriga myndigheternas och domares diskretionära rätt att besluta om lämpliga sanktioner i enskilda fall, bör gemensamma, icke uttömmande kriterier införas för att fastställa typen av och nivån på de sanktioner som ska påföras vid fall av överträdelser av denna förordning för att underlätta en mer enhetlig tillämpning av sanktioner. Kriterierna bör bland annat inbegripa överträdelsens karaktär, allvarlighetsgrad och varaktighet, den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska person som hålls ansvarig, angiven till exempel genom den totala omsättningen eller årsinkomsten, och de ekonomiska fördelar som har uppstått i samband med överträdelsen och som den har medfört, i den mån dessa fördelar kan fastställas.

(115)

Kommissionen bör utföra en utvärdering av denna förordning. Enligt punkt 22 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde, vilka också bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder. Kommissionen bör till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén överlämna en rapport om genomförandet av denna förordning och dess inverkan på produkternas miljömässiga hållbarhet och den inre marknadens funktion. Rapporten bör vid behov åtföljas av ett förslag till ändring av denna förordning.

(116)

Det är lämpligt att kommissionen bedömer de potentiella fördelarna med att fastställa krav även när det gäller produkters sociala aspekter. Som en del av den bedömningen bör kommissionen överväga i vilken utsträckning dessa krav skulle kunna komplettera unionsrätten för att på så sätt åtgärda negativa effekter på mänskliga och sociala rättigheter som orsakas av företags verksamhet och av produkter. Kommissionen bör därför inom fyra år från den dag då denna förordning träder i kraft utvärdera de potentiella fördelarna med att inkludera krav på social hållbarhet i denna förordnings tillämpningsområde. Kommissionen bör överlämna en rapport om utvärderingen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén. Rapporten bör när så är lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag om ändring av denna förordning.

(117)

För att underlätta privat kontroll av efterlevnaden av denna förordning bör konsumenter som har lidit skada på grund av att en produkt inte uppfyller ekodesignkraven ha rätt att begära ersättning för denna skada av produktens tillverkare eller, om tillverkaren inte är etablerad i unionen, av importören eller tillverkarens auktoriserade representant eller, om ingen av dessa ekonomiska aktörer är etablerad i unionen, av leverantören av distributionstjänster. Denna rätt till ersättning bör inte påverka andra rättsliga åtgärder som är tillgängliga för konsumenter enligt unionsrätten, såsom rättsliga åtgärder mot säljaren vid bristande avtalsenlighet för de varor som säljs i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 (56). Medlemsstaterna bör inte heller hindras från att behålla eller införa rätten för konsumenter att tillgå andra rättsliga åtgärder i enlighet med nationell rätt, såsom reparation eller utbyte av produkter som bryter mot ekodesignkraven.

(118)

Konsumenterna bör ha rätt att hävda sina rättigheter med avseende på de skyldigheter som åläggs tillverkare och, i tillämpliga fall, importörer, auktoriserade representanter och leverantörer av distributionstjänster enligt denna förordning genom grupptalan i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 (57). I detta syfte bör det i denna förordning föreskrivas att direktiv (EU) 2020/1828 är tillämpligt på grupptalan om överträdelser av denna förordning som begås av tillverkare och, i tillämpliga fall, importörer, auktoriserade representanter och leverantörer av distributionstjänster som klassificeras som näringsidkare enligt artikel 3. 2 i det direktivet och som skadar eller skulle kunna skada konsumenters kollektiva intressen. Bilaga I till det direktivet bör därför ändras i enlighet med detta. Det åligger medlemsstaterna att säkerställa att denna ändring återspeglas i de införlivandeåtgärder som de antar i enlighet med det direktivet, även om antagandet av nationella införlivandeåtgärder i det avseendet inte är ett villkor för att det direktivet ska vara tillämpligt på sådan grupptalan. Det direktivets tillämplighet på grupptalan som väcks mot tillverkare och, i tillämpliga fall, importörer, auktoriserade representanter och leverantörer av distributionstjänster, på grund av överträdelser av bestämmelser i denna förordning som skadar eller skulle kunna skada konsumenters kollektiva intressen bör börja tillämpas från och med den dag då denna förordning träder i kraft.

(119)

Det är nödvändigt att ekodesignkraven är tillämpliga på ett så stort antal produkter som möjligt, och inte bara för energirelaterade produkter, och definitionen av ekodesignkraven måste utvidgas till att omfatta alla cirkularitetsaspekter. Det är också nödvändigt att anpassa denna förordning till den nya lagstiftningsram som fastställs i förordning (EG) nr 765/2008 och beslut nr 768/2008/EG, liksom att förbättra bestämmelserna relaterade till marknadskontroll. Direktiv 2009/125/EG bör därför ersättas. För att säkerställa rättssäkerhet för alla ekonomiska aktörer från och med dagen för denna förordnings ikraftträdande och för att garantera lika villkor för företag som är verksamma på den inre marknaden bör bestämmelserna om insynsskyldighet i samband med kasseringen av osålda konsumentprodukter, kringgående och marknadskontroll tillämpas på samma sätt för alla aktörer i unionen. Direktiv 2009/125/EG bör därför ersättas med en förordning.

(120)

I arbetsplanen för ekodesign och energimärkning 2022–2024, som fastställs i kommissionens meddelande av den 4 maj 2022, fastställdes de politiska prioriteringarna för arbetet med energirelaterade produkter. När bestämmelserna i denna förordning träder i kraft kommer det förberedande arbetet för att bedöma genomförbarheten av ekodesignkrav i enlighet med direktiv 2009/125/EG att vara i ett mycket avancerat skede för solpaneler, pannor och värmepumpar för rumsuppvärmning, pannor och värmepumpar med inbyggd tappvarmvattenberedning, varmvattenberedare, rumsvärmare för fastbränsle, luftkonditioneringsapparater, inbegripet luft-luftvärmepumpar och komfortfläktar, värmepannor för fastbränsle, produkter för ventilationsvärme och kylning, ventilationsenheter, dammsugare, köksapparater, vattenpumpar, industrifläktar, cirkulatorer, externa nätaggregat, datorer, servrar och datalagringsprodukter, krafttransformatorer, kylskåp och frysar för professionellt bruk och bildåtergivningsutrustning. Tack vare detta förberedande arbete har många områden identifierats där energi och material kan sparas, och omfattande samråd med medborgare och intressenter har ägt rum. En omstart av detta förberedande arbete inom ramen för denna förordning skulle avsevärt fördröja antagandet av krav avseende energi- och materialbesparingar för dessa produkter. För att säkerställa att det förberedande arbetet inte går förlorat är det därför nödvändigt att fastställa övergångsbestämmelser som gör det möjligt att anta genomförandeåtgärder för de produkterna i enlighet med direktiv 2009/125/EG senast den 31 december 2026. Dessutom, och för att säkerställa att de genomförandeåtgärder som antas i enlighet med artikel 15 i direktiv 2009/125/EG fungerar korrekt, bör nödvändiga ändringar som hanterar de nödvändiga tekniska frågorna i relevanta fall antas i enlighet med de relevanta bestämmelserna i det direktivet senast den 31 december 2030.

(121)

För att säkerställa rättslig säkerhet och kontinuitet för produkter som släpps ut på marknaden eller tas i drift i enlighet med genomförandeåtgärder som har antagits i enlighet med direktiv 2009/125/EG i den version som är tillämplig det datum då denna förordning träder i kraft, ska dessa åtgärder förbli gällande efter den dagen och fram till dess att de upphävs av en delegerad akt som antas i enlighet med denna förordning. Av samma skäl bör ett antal bestämmelser i direktiv 2009/125/EG fortsätta att ha full verkan i samband med tillämpningen av dessa genomförandeåtgärder. Detta gäller särskilt de bestämmelser i direktiv 2009/125/EG som utesluter transportmedel för varor eller personer från dess tillämpningsområde, fastställer definitioner som är relevanta för genomförandeåtgärder, fastställer ekonomiska aktörers ansvar för produkter som släpps ut på marknaden, anger närmare uppgifter om relevanta förfaranden för bedömning av överensstämmelse och EU-försäkran om överensstämmelse, fastställer en presumtion om överensstämmelse för produkter som har tilldelats EU-miljömärket och möjliggör nödvändiga åtgärder i fråga om harmoniserade standarder. Med tanke på vikten av att säkerställa den fria rörligheten för varor, förbjuda metoder som på olaglig väg ändrar produkternas prestanda för att uppnå ett gynnsammare resultat och säkerställa en korrekt kontroll av efterlevnaden av ekodesignkraven bör relevanta bestämmelser i denna förordning gälla för energirelaterade produkter som släpps ut på marknaden i enlighet med genomförandeåtgärder som vidtas enligt direktiv 2009/125/EG.

(122)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att förbättra produkters miljömässiga hållbarhet och säkerställa den fria rörligheten på den inre marknaden för produkter för vilka ekodesignkrav fastställs, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, endast kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.