(1)

Den 4 maj 2018 antog Europeiska kommissionen (kommissionen) genomförandeförordning (EU) 2018/683 (2) (förordningen om provisorisk tull), genom vilken en provisorisk antidumpningstull infördes på import av däck, andra än massivdäck, av gummi, nya eller regummerade, av sådana slag som används på bussar eller lastbilar, med ett belastningsindex högre än 121 (däck eller den berörda produkten), med ursprung i Folkrepubliken Kina.

(2)

Den 18 oktober 2018 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2018/1579 (3) om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av vissa däck, andra än massivdäck, av gummi, nya eller regummerade, av sådana slag som används på bussar eller lastbilar, med ett belastningsindex högre än 121, med ursprung i Folkrepubliken Kina.

(3)

Den 9 november 2018 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2018/1690 (4) om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av vissa däck, andra än massivdäck, av gummi, nya eller regummerade, av sådana slag som används på bussar eller lastbilar, med ett belastningsindex högre än 121, med ursprung i Folkrepubliken Kina och om ändring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1579 (den omtvistade förordningen).

(4)

China Rubber Industry Association (CRIA) och China Chamber of Commerce of Metals, Minerals & Chemicals Importers & Exporters (CCCMC) (tillsammans sökandena) bestred den omtvistade förordningen vid tribunalen för vissa av deras medlemmar som förtecknas i skälen 9 och 10 (de berörda exporterande tillverkarna). Den 4 maj 2022 meddelade Europeiska unionens tribunal (tribunalen) sin dom i målen T-30/19 och T-72/19 (5) (domen).

(5)

I sin dom ogiltigförklarade tribunalen kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1579 av den 18 oktober 2018 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av vissa däck, andra än massivdäck, av gummi, nya eller regummerade, av sådana slag som används på bussar eller lastbilar, med ett belastningsindex högre än 121, med ursprung i Folkrepubliken Kina och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2018/163 (förordning 2018/1579) och den omtvistade förordningen.

(6)

CRIA och CCCMC framförde flera invändningar mot den omtvistade förordningen och tribunalen prövade dem på två punkter: i) påståendet avseende kommissionens underlåtenhet att göra en rättvis prisjämförelse vid beräkningen av prisunderskridandet och skademarginalerna när det gällde de exporterade tillverkarna, och ii) vissa klagomål som i huvudsak avsåg inkonsekvenser och åsidosättande av rätten till försvar i fråga om skadeindikatorer och viktningen av uppgifter från urvalet av unionstillverkare.

(7)

Vad gäller beräkningen av prisunderskridandemarginalerna fann tribunalen att kommissionen inte hade gjort någon rättvis jämförelse när den gjorde en justering av exportpriset (nämligen avdrag för den närstående importörens försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt en teoretisk vinst) vid försäljningen via en närstående försäljningsenhet i unionen. Tribunalen noterade att unionsproducenter också hade en viss försäljning via närstående försäljningsenheter och att deras försäljningspriser inte justerades på samma sätt. Tribunalen slog fast att kommissionens beräkning av prisunderskridandet i den omtvistade förordningen byggde på en felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning och att beräkningen följaktligen stred mot artikel 3.2 och 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (den grundläggande antidumpningsförordningen (6)) och artikel 8.1 och 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1037 av den 8 juni 2016 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (den grundläggande antisubventionsförordningen). Tribunalen fann vidare att felen påverkade de övergripande slutsatserna om skada och orsakssamband samt skademarginalerna, och att det inte var möjligt att exakt fastställa i vilken utsträckning de slutgiltiga utjämningstullarna delvis fortfarande var välgrundade.

(8)

Vad gäller den andra punkten fann tribunalen att kommissionen inte gjorde en objektiv undersökning (såsom krävs enligt artikel 3.2 i den grundläggande antidumpningsförordningen och artikel 8.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen), eftersom den inte använde alla relevanta uppgifter som den hade tillgång till genom att inte revidera beräkningarna av alla andra mikroekonomiska indikatorer än lönsamhet och inte redovisa de ändrade beräkningarna i den omtvistade förordningen. Tribunalen fann dessutom att sökandenas rätt till försvar hade åsidosatts. I synnerhet höll tribunalen inte med om att vissa uppgifter som inte lämnats ut till de berörda parterna kunde betraktas som konfidentiella och fann att alla de omtvistade uppgifterna var kopplade till konstateranden av de faktiska omständigheterna i den omtvistade förordningen. De hör därför till de ”viktigaste omständigheter och överväganden” som borde ha lämnats ut till parterna.

(9)

Mot bakgrund av ovanstående ogiltigförklarade tribunalen förordning 2018/1579 till den del den avsåg de företag som företräddes av CRIA och CCCMC (förtecknade i tabellen nedan).

(10)

Dessutom ogiltigförklarade tribunalen den omtvistade förordningen till den del den avsåg de företag som företräddes av CRIA och CCCMC (förtecknade i tabellen ovan) och Zhongce Rubber Group Co., Ltd (Taric-tilläggsnummer C379).

(11)

Enligt artikel 266 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är unionens institutioner skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa tribunalens domar. I händelse av ett ogiltigförklarande av en rättsakt som antagits av unionsinstitutionerna inom ramen för ett administrativt förfarande, t.ex. en antisubventionsundersökning i detta fall, består efterlevnaden av tribunalens domar i att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten med en ny rättsakt, där den rättsstridighet som tribunalen identifierat undanröjs (10).

(12)

Enligt domstolens rättspraxis kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten återupptas i precis det skede då rättsstridigheten inträffade (11). Detta innebär i synnerhet att i en situation där en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande ogiltigförklaras, påverkar ogiltigförklarandet inte nödvändigtvis de förberedande rättsakterna, t.ex. inledandet av antisubventionsförfarandet. I en situation där en förordning om införande av slutgiltiga utjämningsåtgärder ogiltigförklaras så innebär detta till exempel att förfarandet fortfarande är öppet efter ogiltigförklarandet, eftersom det endast är den akt som avslutar förfarandet som inte längre ingår i unionens rättsordning (12), med undantag fall för om rättsstridigheten skedde i den inledande fasen av förfarandet. Ett återupptagande av det administrativa förfarandet och därmed ett återinförande av utjämningstullar på import som skedde under den ogiltigförklarade förordningens tillämpningsperiod kan inte anses strida mot principen om förbud mot retroaktiv verkan (13).

(13)

I det aktuella fallet ogiltigförklarade tribunalen den omtvistade förordningen i förhållande till de berörda exporterande tillverkarna med hänvisning till att kommissionen hade begått ett fel vid fastställandet av förekomsten av ett betydande prisunderskridande, vilket påverkade analysen av orsakssambandet. Samma metodfel konstaterades vid beräkningen av skademarginalerna för de berörda exportörerna. Tribunalen fann även att det förelåg fel, eftersom kommissionen inte hade lämnat ut vissa uppgifter: i) bruttoskadeindikatorerna, innan justeringarna för viktningen tillämpades, samt uppgifterna avseende små och medelstora företag, å ena sidan, och stora företag, å andra sidan, ii) andra skadeindikatorer än lönsamhet efter revideringen av viktningen, iii) viss information om källorna till makroekonomiska skadeuppgifter och förteckningen över små och medelstora företag inom unionsindustrin som upphört med sin tillverkning och iv) den exakta totala försäljningsvolymen för små och medelstora företag inom unionsindustrin som samarbetade i undersökningarna och information om andelen små och medelstora företag i unionsindustrin.

(14)

De undersökningsresultat i den omtvistade förordningen som inte bestridits, eller som bestridits men där invändningarna ogillades i tribunalens dom, eller som inte prövades av tribunalen, och som därför inte ledde till att den omtvistade förordningen ogiltigförklarades, är fortfarande till fullo giltiga och påverkas inte av detta återupptagande (14).

(15)

Efter tribunalens domar i målen T-30/19 och T-72/19 av den 4 maj 2022 beslutade kommissionen att delvis återuppta antidumpnings- och antisubventionsundersökningarna avseende import av vissa däck, andra än massivdäck, av gummi, nya eller regummerade, av sådana slag som används på bussar eller lastbilar och med ett belastningsindex högre än 121, med ursprung i Folkrepubliken Kina och att återuppta undersökningen i det skede då oriktigheten inträffade. Återupptagandet gjordes genom ett tillkännagivande (15) (tillkännagivandet om återupptagande) och var begränsad i omfattning till genomförandet av tribunalens dom med avseende på de företag som företräddes av CRIA och CCCMC och förtecknades i tillkännagivandet om återupptagande.

(16)

Samma dag beslutade kommissionen också att importen av vissa däck, andra än massivdäck, av gummi, nya eller regummerade, av sådana slag som används på bussar eller lastbilar och med ett belastningsindex högre än 121, med ursprung i Folkrepubliken Kina, som tillverkats av dessa företag, skulle göras till föremål för registrering och uppmanade de nationella tullmyndigheterna att invänta offentliggörandet av kommissionens relevanta genomförandeförordningar om återinförande av tullarna innan de fattar beslut om ansökningar om återbetalning och eftergift av utjämningstullar i den mån som import från dessa företag berördes (16) (registreringsförordningen).

(17)

Kommissionen informerade de berörda parterna om återupptagandet och uppmanade dem att lämna synpunkter.

(18)

Denna undersökning omfattar perioden från och med den 1 juli 2016 till och med den 30 juni 2017 (undersökningsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattar perioden från och med den 1 januari 2014 till och med slutet av undersökningsperioden (skadeundersökningsperioden).

(19)

Den 10 januari 2023 lämnade kommissionen ut uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen ämnade återinföra antidumpningstullarna (utlämnandet av uppgifter). Alla parter beviljades en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter på de uppgifter som lämnats ut.

(20)

Synpunkter inkom från China Rubber Industry Association (CRIA), GITI Group (17) och den icke-närstående importören Hämmerling The Tyre Company GmbH (Hämmerling). Kommissionen övervägde och tog hänsyn till synpunkterna i förekommande fall. Hämmerling och CRIA begärde och gavs tillfälle att bli hörda.

(21)

Såsom CRIA begärt i sina synpunkter på utlämnandet av uppgifter lämnade kommissionen senare ut följande ytterligare uppgifter (det ytterligare utlämnandet av uppgifter):

(22)

Den 30 januari 2023 lämnade kommissionen, genom en notering i akten, ytterligare information om sin analys av de priser som unionsindustrin tog ut vid direkt och indirekt försäljning och försäljning till olika typer av kunder.

(23)

Den 30 och 31 januari 2023 tillhandahöll kommissionen även Hankook Group (18) och Aeolus/Pirelli (19) de exportförsäljningstransaktioner från berörda företag som användes för att fastställa de reviderade beräkningarna av prisunderskridandet och målprisunderskridandet. Dessa exportförsäljningstransaktioner var desamma som de som redan lämnats ut i den undersökning som ledde fram till antagandet av den omtvistade förordningen.

(24)

Den 31 januari 2023 klargjorde och korrigerade kommissionen genom en notering i akten de slutliga tullnivåerna för alla berörda exporterande tillverkare, efter att ett fel konstaterats rörande skadeberäkningarna för Hankook Group och Aeolus/Pirelli. Kommissionen tillhandahöll även ytterligare förtydliganden beträffande den rättsliga situationen för Zhongce Rubber Group Co., Ltd.

(25)

Endast CRIA lämnade synpunkter på det ytterligare utlämnandet av uppgifter, vilka kommissionen i förekommande fall har beaktat.

(26)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade CRIA att dess rätt till försvar hade kränkts av följande skäl:

(27)

CRIA erhöll inte beräkningarna av prisunderskridande och målprisunderskridande med avseende på de exporterande tillverkare från vilka CRIA erhållit ett bemyndigande.

(28)

CRIA erhöll inte tillräckligt med tid för att lämna synpunkter på utlämnandet av uppgifter.

(29)

Kommissionen anordnade inte något hörande inom den tidsfrist som CRIA begärt.

(30)

Kommissionen behandlade inte alla påståenden som inte prövats av tribunalen.

(31)

Såsom anges i skäl 160 räknade kommissionen om tullarna för alla berörda exporterande tillverkare, särskilt för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet för den omtvistade förordningen och som omfattades av tribunalens dom (dvs. GITI Group, Hankook Group och Aeolus/Pirelli). Det bör erinras om att skademarginalerna från de berörda exporterande tillverkarna i urvalet fastställdes på grundval av känsliga företagsuppgifter. Beräkningarna kunde därför inte lämnas ut till alla berörda parter, utan endast till de berörda företagen.

(32)

CRIA hävdade att de företag som nämns i skäl 10 undertecknade intyg om bemyndigande som omfattade tillgång till känsliga företagsuppgifter, och att kommissionen därför borde ha lämnat ut de individuella beräkningarna av prisunderskridande- och skademarginalen för dessa företag till CRIA. Enligt CRIA var innehållet i bemyndigandena dessutom identiskt med en reguljär fullmakt som ger ett juridiskt ombud rätt att företräda ett företag.

(33)

Kommissionen analyserade de bemyndiganden som CRIA lämnat in. Flera kinesiska tillverkare som omfattas av tribunalens dom undertecknade sådana individuella bemyndiganden. Kommissionen noterade att bemyndigandena baserades på en standardtext för samtliga tillverkare (oberoende av om de ingick i urvalet eller inte) och att det inte specificerades huruvida respektive företag bemyndigade CRIA att ta emot konfidentiella företagsuppgifter. Dessutom har inte alla exporterande tillverkare i urvalet som berördes av den aktuella undersökningen godtagit att CRIA skulle erhålla tillgång till deras konfidentiella uppgifter. När det gäller påståendet att fullmakten var identisk med de aktuella bemyndigandena ansåg kommissionen dessutom att den väsentliga skillnaden mellan en fullmakt och ett bemyndigande till en intresseorganisation är vilken enhet som bemyndigas att ta emot uppgifterna. När det gäller en fullmakt är det juridiska ombudet bundet av de etiska reglerna från det respektive advokatsamfund där advokaten är registrerad, vilket bland annat kräver att ombudet inte röjer några konfidentiella uppgifter om företaget. Det faktum att en fullmakt inte innehåller någon särskild bestämmelse om sådana uppgifter befriar därför inte advokaten/advokaterna i fråga från att följa de högsta etiska normerna i ärendet och säkerställer att de mottagna uppgifterna behandlas konfidentiellt. Det är däremot exceptionellt att intresseorganisationer erhåller obegränsad tillgång till konfidentiella företagsuppgifter om sina medlemmar, vilket bland annat kan strida mot gällande konkurrensregler. Kommissionen ansåg därför att de bemyndiganden som företagen hade undertecknat inte var tillräckligt specifika och uttryckliga när det gällde frågan huruvida de aktuella företagen gav intresseorganisationen tillgång till sina konfidentiella uppgifter.

(34)

På grundval av ovanstående analys och tillbörlig aktsamhet från kommissionens sida vid hanteringen av konfidentiella företagsuppgifter beslutade kommissionen att lämna ut konfidentiella företagsuppgifter direkt till de berörda exporterande tillverkarna, och inte till CRIA, för att skydda de konfidentiella uppgifterna. Därför skickades datauppsättningen till GITI Groups rättsliga företrädare och till Hankooks företagsrepresentant den 10 januari 2023. Eftersom varken Aeolus/Pirelli eller någon av de berörda exporterande tillverkarna i den gruppen var registrerade som berörda parter, identifierade kommissionen kontaktpersonerna från Aeolus/Pirelli och tillhandahöll dem det särskilda utlämnandet av uppgifter från de respektive exporterande tillverkarna den 17 januari 2023. De erhöll möjlighet att lämna synpunkter till och med den 31 januari 2023.

(35)

Den 16 januari 2023 begärde CRIA att beräkningarna av prisunderskridandet och målprisunderskridandet från de berörda företagen skulle lämnas ut på grundval av de undertecknade bemyndigandena. Som svar uppmanade kommissionen CRIA att kontakta dessa företag och erhålla uppgifterna direkt från dem av de skäl som förklaras i skälen 33 och 34.

(36)

Den 19 januari 2023 gav sig Aeolus Tyre Co., Ltd till känna och godkände uttryckligen att kommissionen fick tillhandahålla CRIA det särskilda utlämnandet av dess uppgifter. Samma dag lämnade kommissionen ut beräkningarna av prisunderskridande och målprisunderskridande för Aeolus/Pirelli Group till CRIA. Vad gäller de detaljerade försäljningstransaktionerna lämnade kommissionen endast separat ut uppgifter om deras respektive datauppsättningar till Aeolus Tyre Co., Ltd och Pirelli Tyre Co., Ltd. Detta berodde på att CRIA endast lämnade in ett bemyndigande som var undertecknat av Aeolus Tyre Co., Ltd, men inte av Pirelli Tyre Co., Ltd.

(37)

När det gäller Hankook Group erhöll kommissionen inte något uttryckligt tillstånd att dela bolagets uppgifter med CRIA. CRIA hävdade emellertid i sina synpunkter på utlämnandet av uppgifter att koncernen tillhandahållit intresseorganisationen det särskilda utlämnandet av dess uppgifter.

(38)

I sina synpunkter på utlämnandet av uppgifter informerade CRIA kommissionen om att GITI Group återkallat sitt bemyndigande till CRIA. Den 3 februari 2023 lämnade GITI Group sedan ett nytt bemyndigande till CRIA, enligt vilket intresseorganisationen uttryckligen bemyndigades att ta emot det företagsspecifika utlämnande av uppgifter som mottogs den 10 januari 2023. Efter denna skrivelse och på begäran av CRIA gjorde kommissionen det särskilda utlämnandet av uppgifter i fråga tillgängliga för intresseorganisationen den 8 februari 2023.

(39)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ansåg kommissionen att rätten till försvar inte hade kränkts för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och alla andra berörda exporterande tillverkare samt inte heller när det gällde CRIA. Beräkningen av prisunderskridandet och målprisunderskridandet lämnades ut till de berörda företagen och dessa erhöll tillräckligt med tid för att lämna synpunkter på utlämnandet av uppgifter.

(40)

CRIA hävdade att kommissionen inte tog hänsyn till exceptionella omständigheter, nämligen det kinesiska nyåret, som ägde rum den 21–29 januari 2023, när den avvisade intresseorganisationens begäran om att förlänga tidsfristen för att lämna synpunkter på utlämnandet av uppgifter och anordna ett hörande med god marginal efter det att det kinesiska nyåret avslutats. CRIA:s juridiska arbetsgrupp hävdade att det kinesiska nyåret gjorde det omöjligt för dem att erhålla ordentliga instruktioner eller återkoppling från CRIA för synpunkterna. Trots en begäran om ingripande från förhörsombudet beviljades inte någon meningsfull förlängning och förhörsombudet anordnade inte heller något hörande för att besvara denna begäran.

(41)

Kommissionen noterade att den förlängning som begärdes till och med den 6 februari 2023 var exceptionellt lång och motsvarade en förlängning med 14 dagar. För att inte förhindra att undersökningen skulle kunna avslutas i tid beviljade kommissionen en förlängning med ytterligare två arbetsdagar, dvs. till och med den 25 januari 2023, fastän den redan hade fastställt en frist på 13 dagar för att lämna synpunkter. När det gäller begäran om hörande föreslog kommissionen inledningsvis att hörandet skulle anordnas den 18 januari 2023, och därmed före det kinesiska nyåret. CRIA föreslog därefter att hörandet skulle inledas efter den kinesiska nyårshelgen, helst i februari. Kommissionen gick med på detta och godtog att anordna ett hörande den 31 januari 2023, dvs. efter det kinesiska nyåret och den förlängda tidsfristen för att lämna synpunkter.

(42)

Kommissionen noterade att enligt artikel 30.3 i den grundläggande antisubventionsförordningen är den lagstadgade tidsfristen för parterna att lämna synpunkter tio kalenderdagar. Den tidsfrist som fastställts för CRIA och alla andra berörda parter, efter förlängningen, översteg klart dessa tio kalenderdagar, och CRIA erhöll till och med 15 dagar. Mot bakgrund av de synpunkter som inkommit efter utlämnandet av uppgifter lämnade kommissionen dessutom ut ytterligare information och beviljade berörda parter en ytterligare tidsfrist för att inkomma med synpunkter på det ytterligare utlämnandet av uppgifter på fyra dagar, dvs. till och med den 3 februari 2023. I motsats till vad CRIA påstår är ett preliminärt utlämnande av uppgifter inte nödvändigt vid återupptagande av undersökningar.

(43)

Slutligen skulle det vara diskriminerande gentemot alla andra berörda parter som är registrerade i den återupptagna undersökningen att enbart bevilja CRIA en förlängning på över två ytterligare veckor.

(44)

När det gäller kommentaren att kommissionen inte behandlade alla påståenden som inte prövades av tribunalen har kommissionen redan behandlat denna punkt i skäl 72 nedan och inga nya argument lämnades. Den avvisades därför.

(45)

CRIA begärde att förhörsombudet skulle ingripa i enlighet med artiklarna 12, 13 och 16 i beslutet om förhörsombudets kompetensområde på grund av den otillräckliga förlängningen för synpunkter på utlämnandet av uppgifter, den orimliga tidpunkten för det föreslagna hörandet med kommissionen efter utlämnandet av uppgifter och för att vissa uppgifter inte utlämnats.

(46)

Förhörsombudet noterade att CRIA erhöll en förlängning av tidsfristen till den 25 januari 2023. Med vederbörlig hänsyn till de särskilda omständigheter som beskrivits och tidsfristerna i det berörda förfarandet, och efter samråd med de avdelningar vid kommissionen som ansvarar för undersökningen, godkände förhörsombudet den förlängning av tidsfristen som tillhandahållits och avslog begäran om ytterligare förlängningar. Vad gäller innehållet från de uppgifter som utlämnats rekommenderade förhörsombudet att CRIA och kommissionens avdelningar först skulle genomföra ett hörande innan de vände sig till förhörsombudet.

(47)

Mot bakgrund av ovanstående ansåg kommissionen att CRIA fullt ut kunde utöva sin rätt till försvar inom de angivna och förlängda tidsfristerna, även med tanke på innehållet från de uppgifter som utlämnats och de ytterligare uppgifter som gjorts tillgängliga för berörda parter på grund av de synpunkter som inkommit efter utlämnandet av uppgifter. Efter det hörande som kommissionens avdelningar anordnade den 31 januari 2023 begärde CRIA inte att bli hörd av förhörsombudet om någon av de frågor som tidigare tagits upp.

(48)

Kommissionen har mottagit synpunkter från unionsindustrin, CRIA, GITI Group, Hämmerling och Opoltrans sp. z o.o. (Opoltrans).

(49)

CRIA lämnade bemyndiganden som undertecknats av flera exporterande tillverkare för vilka tribunalen ogiltigförklarat den omtvistade förordningen till kommissionen, inbegripet de berörda exporterande tillverkare som ingick i urvalet under den undersökning som ledde till antagandet av den omtvistade förordningen, särskilt GITI Group, Aeolus Tyre Co., Ltd, Chongqing Hankook Tire Co., Ltd och Jiangsu Hankook Tire Co., Ltd.

(50)

CRIA och GITI Group motsatte sig kommissionens beslut att registrera import, eftersom sådan registrering i detta särskilda fall inte uttryckligen har godkänts genom de grundläggande antidumpnings- och antisubventionsförordningarna. Dessa båda parter upprepade sina invändningar efter utlämnandet av uppgifter. Unionsindustrin ansåg att registreringen klart omfattades av kommissionens handlingsutrymme.

(51)

Vad beträffar detta påstående ansåg kommissionen att tribunalen har fastslagit att kommissionen har en allmän befogenhet att kräva att nationella myndigheter vidtar lämpliga åtgärder för att registrera importen, vilket framgår av rubriken ”Allmänna bestämmelser” i artikel 24 i den grundläggande antisubventionsförordningen från 2016. Dessutom omfattas artikel 24.5 i den förordningen inte av några begränsningar beträffade under vilka omständigheter kommissionen har befogenhet att kräva att de nationella tullmyndigheterna registrerar varor (20). Detta påstående avvisades därför.

(52)

GITI Group hävdade dessutom att domen fortfarande kunde överklagas vid den tidpunkten och därför inte utgjorde någon giltig rättslig grund för att fortsätta med registreringen. Kommissionen ansåg att domen inte överklagades, och att registreringen var en lämplig åtgärd för att säkerställa att tullarna kan återinföras på korrekt nivå, i förekommande fall, och för att uppmana tullmyndigheterna att invänta offentliggörandet av denna förordning (21).

(53)

CRIA, GITI Group, Hämmerling och Opoltrans hävdade att kommissionen inte kunde instruera de nationella tullmyndigheterna att inte återbetala och/eller efterskänka tullar som tagits ut enligt den omtvistade förordningen. En sådan återbetalning måste göras omedelbart och fullt ut. De hävdade också att situationen i det aktuella fallet skiljer sig från situationen i domen i målet Deichmann (22), eftersom underlåtenheten att bedöma ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling, enligt parterna, i det fallet inte påverkade tullnivån. Parterna hävdade också att tullarna inte kan återinföras retroaktivt. Enligt parterna ogiltigförklarades den omtvistade förordningen i dess helhet, vilket innebär att den upphörde att gälla med retroaktiv verkan, medan det i domen i målet Deichmann inte fanns några faktorer som kunde påverka giltigheten hos förordningen om slutgitlig tull. Parterna hävdade dessutom att den konstaterade rättsstridigheten med avseende på analysen av prisunderskridandet har lett till en ogiltigförklaring av kommissionens hela analys av orsakssambandet. Enligt parternas uppfattning innebär detta att tullarna i sin helhet varken borde ha införts eller återinförts, eftersom hela skadeanalysen och analysen av orsakssamband var bristfällig.

(54)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade GITI Group att kommissionens beslut att instruera de nationella tullmyndigheterna att inte återbetala tullarna strider mot principen om rättsligt skydd i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Kommissionen borde snarare tillåta återbetalning av tullar, vilket var fallet när tribunalen ogiltigförklarade böter för överträdelse av artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (23). GITI Group hänvisade särskilt till EU-domstolens slutsatser att ”när domstolen har slagit fast att en förordning om antidumpningstullar, såsom den slutgiltiga förordningen och förlängningsförordningen, är ogiltig, ska dessa tullar inte anses vara de som lagligen skulle betalas i den mening som avses i artikel 236 i tullkodexen och de ska, i princip, återbetalas av de nationella tullmyndigheterna i enlighet med de villkor som föreskrivs för detta” (24). Enligt GITI Group medför dessutom en försening av återbetalningen av tullar betydande praktiska konsekvenser som har negativ påverkan på de berörda företagens ekonomiska situation och deras räntabilitet.

(55)

Kommissionen erinrade om att det utgör fast rättspraxis att kommissionen får ålägga nationella tullmyndigheter att avvakta tills kommissionen har fastställt de tullsatser som dessa tullar borde ha uppgått till, i enlighet med en dom från unionsdomstolarna, innan de fattar beslut med avseende på ansökningar om återbetalning som lämnats in av de aktörer som har betalat sådana tullar (25). Domstolen har även slagit fast att den exakta räckvidden för en dom genom vilken domstolen förklarar att en rättsakt är ogiltig, och därmed de skyldigheter som följer av den, ska emellertid i varje enskilt fall fastställas med beaktande inte bara av domslutet i denna dom utan även de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (26).

(56)

I det aktuella fallet ifrågasatte tribunalen den metod som hade använts för beräkningen av prisunderskridandet och dess inverkan på orsakssambandet samt effekten av samma fel på skademarginalen för de företag som omfattas av tribunalens dom (27). Tribunalen begärde också att kommissionen skulle se över och lämna ut vissa uppgifter om skadeindikatorerna. Dessa faktorer medförde emellertid inte att giltigheten av alla andra slutsatser från den omtvistade förordningen ifrågasattes. Tribunalen fann vidare att kommissionen, efter det att förfarandet återupptagits, kan anta en åtgärd för att ersätta den ogiltigförklarade åtgärden och följaktligen återinföra en slutgiltig utjämningstull genom att i detta sammanhang avhjälpa de rättsstridigheter som konstaterats ha förekommit (28). I detta sammanhang är det irrelevant om rättsstridigheterna uttryckligen hänför sig till nivån på tullarna eller inte. Även om resultaten av den återupptagna undersökningen visar att inga utjämningstullar bör återinföras, skulle tullmyndigheterna ha möjlighet att återbetala hela det tullbelopp som tagits ut sedan den omtvistade förordningen antogs, i enlighet med relevant tullagstiftning. Dessutom skulle återbetalningen i överensstämmelse med relevant tullagstiftning även omfatta lämplig ränta. I motsats till vad GITI Group hävdar skulle företagen därför erhålla skälig ersättning för att ha betalat de aktuella tullarna.

(57)

Enligt domstolens fasta rättspraxis ska artikel 10.1 i den grundläggande antidumpningsförordningen och den motsvarande artikel 14.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen inte utgöra ett hinder för att det genom akter återinförs antidumpnings- eller utjämningstullar på import under tillämpningsperioden för de förordningar som förklarats ogiltiga (29).

(58)

I motsats till den registrering som genomfördes under perioden innan de provisoriska åtgärderna antogs är villkoren i artikel 14.4 i den grundläggande antisubventionsförordningen inte tillämpliga i det aktuella fallet. Syftet med registreringen i samband med genomförandet av domstolens konstateranden är inte att medge ett eventuellt retroaktivt genomförande av handelspolitiska skyddsåtgärder såsom föreskrivs i dessa bestämmelser. Syftet är snarare att säkerställa de gällande åtgärdernas ändamålsenlighet, utan onödigt avbrott från och med den dag då den omtvistade förordningen trädde i kraft och fram till dess att de korrigerade tullarna återinförs, i förekommande fall, genom att säkerställa att det i framtiden är möjligt att genomföra åtgärder omfattande rätt belopp. Såsom förklaras i skäl 20 i registreringsförordningen kan återupptagandet av det administrativa förfarandet och ett eventuellt återinförande av tullar följaktligen inte anses strida mot förbudet mot retroaktiv verkan. Såsom parterna har bekräftat har tribunalen dessutom nyligen bekräftat detta tillvägagångssätt i sin dom i mål T-440/20 (30). Påståendet att tullarna inte kan återinföras avvisades därför.

(59)

Vad gäller principen om rättsligt skydd i artikel 47 i stadgan utgör det fast rättspraxis att principen om rättsligt skydd inte kan hindra en EU-institution, vars rättsakt tidigare har ogiltigförklarats, från att anta en ny rättsakt som går emot denna person, vilken grundar sig på andra skäl (31). I detta fall grundar sig undersökningsresultaten på andra skäl än de som låg till grund för ogiltigförklaringen av den omtvistade förordningen. I linje med tribunalens slutsatser (32) åsidosatte kommissionen därför inte principen om effektivt domstolsskydd, eftersom den genom denna förordning återinförde en slutgiltig antidumpningstull till följd av tribunalens ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

(60)

CRIA hävdade att eftersom inga tullskulder uppkommit skulle återinförandet av tullar överskrida den rättsliga period under vilken de nationella tullmyndigheterna har rätt att ta ut avgifter med hänsyn till begränsningen på tre år (…). Giti Group hävdade att det retroaktiva återinförandet (…) till och med efter tidsfristen på tre år riskerar att störa (genom att antyda att tullar kan tas ut efter denna treåriga tidsfrist) denna självständiga beslutsprocess från de nationella tullmyndigheterna och därigenom störa den noggrant avvägda fördelningen av befogenheter mellan kommissionen och EU:s medlemsstater i enlighet med EU-fördragen. Efter utlämnandet av uppgifter upprepade GITI Group sitt påstående.

(61)

Kommissionen ansåg att båda argumenten måste avvisas. För det första har domstolen förklarat att tidsfristerna ”inte [kan] förhindra att kommissionen antar en förordning om att införa eller att återinföra antidumpningstullar och än mindre hindra denna institution från att inleda eller återuppta det förfarande som föregår ett sådant antagande” (33). På samma sätt konstaterade tribunalen att ”[artikel 103.1 i unionens tullkodex] endast är tillämplig på anmälan av tullbeloppet till gäldenären och att genomförandet därför enbart är en fråga för de nationella tullmyndigheterna, som är behöriga att göra en sådan anmälan. Följaktligen hindrar den inte kommissionen från att anta en förordning om införande eller återinförande av en slutgiltig utjämningstull” (34). När det gäller påståendet att återinförandet inkräktar på behörighetsfördelningen mellan kommissionen och medlemsstaterna konstaterade kommissionen att Giti Group inte har specificerat vilken bestämmelse i fördragen som skulle åsidosättas genom återinförandet av tullarna. Domstolen har konsekvent slagit fast att kommissionen har rätt att återinföra tullar när den korrigerar de fel som domstolen fastställt (35). Dessutom har denna förordning i sin helhet varit föremål för det granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 25.3 i den grundläggande antisubventionsförordningen. Följaktligen avvisades påståendena.

(62)

GITI Group hävdade att ett retroaktivt återinförande av (reviderade) antidumpnings- och utjämningstullar även skulle vara oproportionerligt och strida mot proportionalitetsprincipen i artikel 5.1 och 5.4 i fördraget om Europeiska unionen. GITI Group hävdade också att det retroaktiva återinförandet av tullar inte ger unionsindustrin något ”ytterligare” skydd eller kan förhindra ytterligare import. Detta skulle därför strida mot proportionalitetsprincipen. Efter utlämnandet av uppgifter upprepade GITI Group detta påstående.

(63)

Kommissionen erinrade om att det utgör fast rättspraxis att proportionalitetsprincipen inte har åsidosatts när kommissionen för att verkställa en dom har återinfört en slutgiltig tull med en lämplig tullsats från och med den dag då de slutgiltiga åtgärderna trädde i kraft. Den ansåg också att det är proportionerligt att de återinförda tullsatserna sänks och att skillnaden ska återbetalas eller efterskänkas (36). När det slutligen gäller argumentet att det inte skulle vara proportionerligt att unionsindustrin erhåller ytterligare skydd för förgången tid fann tribunalen att detta påstående ”inte är sådant att det ska fastställas att den nödvändiga rättsliga standarden att återinförandet av en slutgiltig antidumpningstull som sänks väsentligt genom den omtvistade förordningen skulle vara oproportionerligt i detta fall” (37). Följaktligen avvisades påståendena.

(64)

Hämmerling hävdade att den nuvarande ekonomiska situationen måste beaktas. Sedan dess har den berörda ekonomiska sektorn varit tvungen att hantera covid-19-krisen, de globala prisökningar som påverkar hela leveranskedjan (inklusive transport och logistik) och den relevanta ekonomiska krisen och nu frågor såsom ökade elkostnader, hög inflationstakt osv. som också orsakats av den ryska aggressionen mot Ukraina. Det skulle därför vara orimligt att återinföra tullarna i fråga i en sektor, marknad och mikro- och makroekonomisk situation som är helt annorlunda än den som undersöktes i den undersökning som ledde fram till antagandet av den omtvistade förordningen.

(65)

Såsom förklaras i skäl 11 kan förfarandet för att ersätta en ogiltigförklarad rättsakt återupptas vid den tidpunkt då rättsstridigheten uppstod (38). I det aktuella fallet har den rättsstridighet som tribunalen har fastställt uppstått i förordningen om införande av slutgiltiga utjämningsåtgärder. När kommissionen avhjälper den rättsstridighet som tribunalen fastställt kan den därför inte ta hänsyn till den senaste utvecklingen som inte hänför sig till undersökningsperioden och skadeundersökningsperioden. Enligt artikel 15.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen ska kommissionen införa en slutgiltig utjämningstull om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstaterats framgår att utjämningsbara subventioner och därav följande skada som vållats föreligger och att unionens intresse kräver ett ingripande i enlighet med artikel 31. Följaktligen kan återupptagandet av undersökningen endast leda till att utjämningstullarna inte återinförs om kommissionen konstaterar att det inte förelåg några subventioner, därav följande skada eller överväganden om unionens intresse mot bakgrund av tullar under undersökningsperioden (39).

(66)

GITI Group hävdade att återupptagandet borde vara strikt begränsat till de frågor som tribunalen behandlat. Således får kommissionen inte ersätta analysen av prisunderskridandet med en analys av pristrycket för att få fram inverkan på priset, eftersom den metod som kommissionen antagit fortfarande är giltig och därför inte omfattas av återupptagandet. Effekterna av en analys av pristrycket behandlades inte av tribunalen och omfattas därför inte av det aktuella återupptagandet.

(67)

Kommissionen noterade att tribunalen ifrågasatte dess analys av prisunderskridandet i fråga om en rättvis jämförelse mellan exportpriserna och unionsindustrins priser. Följaktligen ifrågasattes själva metoden för prisunderskridandet. Dessutom finns det ingenting som hindrar kommissionen från att beakta annan eventuell inverkan på priset genom den subventionerade importen i den mening som avses i artikel 8.3 i den grundläggande antisubventionsförordningen. I domen i målet Deichmann konstaterade domstolen att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning: lagenligheten av en åtgärd kan endast påverkas om åtgärden uppenbart inte är ändamålsenlig för att uppnå det eftersträvade målet (40). Följaktligen avvisades påståendet.

(68)

GITI Group hävdade att kommissionen inte kan fastställa ett nytt tillvägagångssätt när den fastställer ett prisunderskridande. Kommissionen bör i synnerhet inte införa en ny produktkontrollnummerstruktur, dvs. genom att lägga till typen av kund, när prisunderskridande- och skademarginalerna beräknas (på nytt) (41).

(69)

Utan att det påverkar kommissionens rätt att införa nya delar i produktkontrollnummerstrukturen, erinrade kommissionen om att några nya delar inte infördes i produktkontrollnummerstrukturen genom de beräkningar av prisunderskridandet som beskrivs i avsnitt 4.1. Detta påstående var följaktligen ogrundat.

(70)

CRIA hävdade, både efter inledandet av förfarandet och efter utlämnandet av uppgifter, att de rättsliga krav som framförts men ännu inte prövats av tribunalen måste beaktas och att kommissionen aktivt bör beakta de krav som inte har behandlats av tribunalen.

(71)

Opoltrans hävdade att det inte fanns någon bevisning om dumpning av importen från Kina vid tidpunkten för undersökningen, och bland annat att användningen av Förenta staterna som jämförbart land inte var lämplig, att unionsindustrin inte led någon skada, att det inte finns något orsakssamband mellan unionsindustrins situation och importen från Kina samt att det inte ligger i användarnas intresse att återinföra tullar.

(72)

Såsom kommissionen förklarade i tillkännagivandet om återupptagande är de undersökningsresultat i den omtvistade förordningen som inte bestridits, eller som bestridits men där invändningarna ogillades i tribunalens dom, eller som inte prövades av tribunalen, och som därför inte ledde till att den omtvistade förordningen ogiltigförklarades, fortfarande till fullo giltiga (42). Detta omfattade de frågor som CRIA och Opoltrans tagit upp. Kommissionen hade således inte heller någon skyldighet att undersöka påståenden beträffande frågor som går utöver vad som tribunalen funnit rättsstridigt.

(73)

Såsom förklaras i skälen 5–7 fann tribunalen att kommissionen hade underlåtit att göra en rättvis jämförelse vid beräkningen av prisunderskridandemarginalerna, eftersom den justerade exportpriset för de exporterande tillverkarna genom att tillämpa artikel 2.9 i den grundläggande antidumpningsförordningen analogt, medan unionsindustrin även sålde via närstående försäljningsenheter och denna försäljning inte justerades.

(74)

I punkt 163 i tribunalens dom konstaterades också att om ingen justering hade gjorts enligt artikel 2.9 i den grundläggande antidumpningsförordningen skulle ”den metoden […] ha möjliggjort en rättvis prisjämförelse i fall där både den berörda produkten och den likadana produkten säljs via närstående försäljningsenheter”. I punkt 190 i domen konstaterade tribunalen att en sådan jämförelse ”inte [gör det] möjligt att neutralisera de eventuella effekterna av det fel som består i att faktiska försäljningspriser som de kinesiska exporterande tillverkarna direkt fakturerade kunder i unionen jämfördes med återförsäljningspriser som fakturerades av unionstillverkarna närstående försäljningsenheter”. Slutligen fastställde tribunalen i punkt 134 i domen att ”den prisjämförelse som kommissionen gör – oberoende av det lagenliga och relevanta i dess val av handelsled såvitt avser exporterande tillverkare eller unionstillverkare – alltid [måste] vara rättvis, vilket innebär att den måste avse priser som samtliga är att hänföra till samma handelsled”.

(75)

Såsom förklaras i punkt 150 i tribunalens dom uppgick andelen av försäljningen genom närstående försäljningsenheter från de kinesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet till 0 % för Xingyuan Group, 34 % för GITI Group, 19 % för Aeolus Group och 98,6 % för Hankook Group. I sitt svar på en åtgärd för processledning vid tribunalen angav kommissionen dessutom att andelen av försäljningen genom närstående försäljningsenheter uppgick till 46,9 % för de kinesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet och 87 % för de unionstillverkare som ingick i urvalet. Därför var andelen av försäljningen som ägde rum via närstående försäljningsenheter hög till mycket hög i båda fallen i urvalet.

(76)

Såsom förklaras i skäl 658 i den omtvistade förordningen fastställde kommissionen prisunderskridandet under undersökningsperioden genom att jämföra

(77)

det vägda genomsnittliga försäljningspriset per produkttyp och segment som unionstillverkarna i urvalet tog ut av icke-närstående kunder på unionsmarknaden, justerat till nivån fritt fabrik och

(78)

motsvarande vägda genomsnittliga priser per produkttyp och segment för importen från de kinesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet till den första oberoende kunden på unionsmarknaden, fastställda till CIF-nivån, med lämpliga justeringar för tullar och kostnader efter import (cif-priset i land).

(79)

För att följa tribunalens dom justerades exportpriserna inte längre genom en analog tillämpning av artikel 2.9 i den grundläggande antidumpningsförordningen, när försäljningen skedde via närstående handlare. Försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnader från den närstående handlaren och vinsten för ett urval av icke-närstående importörer återfördes därför till exportpriset.

(80)

Dessutom bedömde kommissionen om det förelåg några andra potentiella frågor med koppling till handelsled som borde åtgärdas i syfte att göra en rättvis jämförelse i fall där de exporterande tillverkarna sålde direkt till kunder i unionen, men de unionstillverkare som ingick i urvalet sålde via närstående försäljningsenheter till kunder i unionen. I detta syfte genomförde kommissionen en detaljerad prisanalys av all försäljning från de unionstillverkare som ingick i urvalet för att fastställa prismönstren för direktförsäljning från fabriken och indirekt försäljning via närstående försäljningsenheter. Jämförelsen visade att det förelåg betydande prisvariationer inom en och samma produkttyp, dock utan något uppenbart prismönster. Även om närstående försäljningsenheter i princip borde ådra sig marknadsföringskostnader vid försäljning till kunder i unionen, verkade det som om dessa kostnader inte överfördes systematiskt till slutpriserna.

(81)

Kommissionen drog därför slutsatsen att prisnivån vid försäljning till kunden inte märkbart påverkades av att försäljningen skedde direkt av tillverkarna jämfört med att försäljningen skedde via tillverkarnas närstående försäljningsenheter. Det konstaterades särskilt att försäljning via en närstående enhet inte medförde högre priser än försäljning som gjordes direkt av tillverkaren. Kommissionen fann därför inga potentiella effekter på de prisnivåer som behövde neutraliseras, såsom tribunalen antagit i punkt 190 i domen. Därför var en jämförelse mellan de faktiska försäljningspriserna från unionstillverkarna i urvalet för varor som såldes direkt eller via närstående försäljningsenheter till kunder i unionen och exportpriserna från de exporterande tillverkarna i urvalet således befogad i detta fall.

(82)

Kommissionen gjorde också en detaljerad analys av prismönstren per försäljningskanal som unionsindustrin använde. I detta avseende sålde unionsindustrin till användare, distributörer, detaljister och ”övriga” i olika utsträckning. Försäljningen till alla kunder utom ”övriga” var representativ för alla produkttyper. Kommissionen noterade att försäljningspriserna till användare av samma produkttyp ofta var lägre än till distributörer och detaljister, men även motsatsen kunde observeras. Prisskillnaderna mellan de olika kunderna var inte heller nödvändigtvis beroende av de totala volymer som såldes till en viss kund. Kommissionen drog därför slutsatsen att de priser som togs ut från olika typer av kunder inte följde något uppenbart mönster och att det inte behövdes några ytterligare justeringar för att säkerställa en rättvis jämförelse, såsom föreskrivits av tribunalen.

(83)

Kommissionen erinrade om att den, genom en notering i akten av den 30 januari 2023, lämnade ytterligare information om sin analys av de priser som unionsindustrin tog ut vid direkt och indirekt försäljning och försäljning till olika typer av kunder.

(84)

Efter det ytterligare utlämnandet av uppgifter invände CRIA mot kommissionens slutsats att inget prismönster kunde igenkännas med avseende på unionstillverkarnas försäljning. Kommissionen noterade att CRIA varken styrkte sitt påstående eller lade fram någon bevisning som visade att kommissionens analys var felaktig. Följaktligen avvisade kommissionen påståendet.

(85)

Den reviderade vägda genomsnittliga marginalen för prisunderskridandet på grundval av importen från de exporterande tillverkare som ingick i urvalet fastställdes till 14,7 %.

(86)

Även om den ändrade prisunderskridandemarginalen skulle konstateras vara marginell eller olämplig, ansåg kommissionen att den berörda importen fortfarande skulle ha negativa priseffekter på försäljningen i unionen.

(87)

Subventionerad import kan ha en betydande inverkan på en marknad där priskänsligheten är viktig. Såsom anges i skäl 628 i den omtvistade förordningen är unionsmarknaden för lastbils- och bussdäck mycket konkurrensutsatt och prisskillnader kan ha stor inverkan på marknaden.

(88)

Såsom framgår av tabellerna 9–12 i den omtvistade förordningen minskade unionsindustrins genomsnittspris med 8 % under skadeundersökningsperioden, medan tillverkningskostnaden per enhet minskade med 6 %. Situationen var som svårast inom nivå 3, där försäljningspriset minskade med 5 %, medan tillverkningskostnaden per enhet ökade med 1 %. Slutligen tvingades företag inom nivå 3 att sälja till ett pris som motsvarade deras produktionskostnader på grund av den subventionerade importen, vilket innebar att de sålde utan någon inräknad vinst och därmed till förlust. Följaktligen gjorde importen från Kina att priserna hölls nere grund av dess volymer (vilka ökade med 32 %) och priser (vilka minskade med 11 %) under skadeundersökningsperioden, vilket gjorde att unionsindustrin inte kunde anpassa sina priser uppåt för att ta hänsyn till ökningen av tillverkningskostnaden per enhet.

(89)

Kommissionen drog därför slutsatsen att även om förekomsten av ett prisunderskridande skulle bestridas, skulle den berörda importen i detta fall medföra ett pristryck.

(90)

Kommissionen undersökte om det fortfarande fanns ett orsakssamband mellan den subventionerade importen och den skada som unionstillverkarna lidit, mot bakgrund av de reviderade prisunderskridandemarginalerna för import från de kinesiska exporterande tillverkarna i urvalet och undersökningsresultaten om pristryck.

(91)

Trots minskningen av prisunderskridandemarginalen för alla kinesiska exportörer som ingick i urvalet, förutom för Xingyuan Group, ändrade detta inte det faktum att importen från de kinesiska exportörer som ingick i urvalet underskred unionsindustrins försäljningspriser i betydande utsträckning. De reviderade marginalerna för prisunderskridande ändrade således inte kommissionens ursprungliga undersökningsresultat om orsakssambandet mellan den skada som unionstillverkarna lidit och den subventionerade importen från Kina i avsnitt 5.1 i förordningen om provisorisk tull och bekräftades i avsnitt 5.1 i den omtvistade förordningen. De reviderade prisunderskridandemarginalerna och de ytterligare undersökningsresultaten om pristryck i det aktuella fallet ändrade varken analysen och slutsatserna om andra orsaker till skada enligt avsnitt 5.1 i den omtvistade förordningen.

(92)

Därför vidhöll kommissionen sin slutsats att den väsentliga skada som unionsindustrin lidit orsakats av den subventionerade importen från Kina och att de övriga faktorerna, oavsett om de bedömdes var och en för sig eller sammantaget, inte minskade orsakssambandet mellan skadan och den subventionerade importen.

(93)

I punkt 179 i sin dom konstaterade tribunalen att ”skademarginalen [beräknas] genom att de importpriser som används vid beräkningen av prisunderskridandet jämförs med icke-skadliga priser för den liknande produkten vilka innefattar en riktvinst som avspeglar normala marknadsförhållanden. Ett fel som avser i vilket handelsled prisjämförelsen görs kan därför påverka både beräkningen av prisunderskridandet och beräkningen av skademarginalen”.

(94)

För att följa domen räknade kommissionen om nivån för undanröjande av skada för alla företag som omfattas av återupptagandet.

(95)

I den ursprungliga undersökningen fastställde kommissionen nivån för undanröjande av skada under undersökningsperioden genom att jämföra

(96)

Unionsindustrins icke-skadevållande pris baseras på tillverkningskostnaden per produkttyp, inklusive försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, plus en rimlig vinst och fastställd på nivån fritt fabrik. I detta särskilda fall hade kommissionen emellertid inte tillräckligt detaljerad och verifierad information om tillverkningskostnaderna per produktkontrollnummer, vilket är nödvändigt för att beräkna den skademarginal som beskrivs ovan. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall, och med tanke på att det inte fanns några prisskillnader beroende på vilken försäljningskanal som unionstillverkarna i urvalet använde, baserades det icke-skadevållande priset undantagsvis på det slutliga försäljningspriset per produkttyp, som såldes direkt eller via närstående försäljningsenheter, och togs ut av icke-närstående kunder på unionsmarknaden. Detta justerades till nivån fritt fabrik enligt beskrivningen i skäl 95 första strecksatsen och sedan drogs den faktiska vinsten av och en skälig vinst lades till. Med hänsyn till dessa särskilda omständigheter och för att följa domen ansågs det lämpligt att detta pris jämfördes symmetriskt med de exporterande tillverkarnas slutliga försäljningspris, dvs. på nivån för de närstående importörerna. Dessutom justerades priset även endast med tullar och kostnader efter import enligt beskrivningen i skäl 76 andra strecksatsen, men inbegripet försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst för de exporterande tillverkarnas närstående importörer med säte i unionen.

(97)

Mot bakgrund av tribunalens slutsatser i punkt 190 i sin dom övervägde kommissionen dessutom noggrant huruvida det förelåg eventuella andra frågor med koppling till handelsled som gjorde att det krävdes en kompensation för en rättvis jämförelse, med tanke på att 87 % av urvalet av unionstillverkare sålde via närstående försäljningsenheter och många exporterande tillverkare också hade direktförsäljning till slutkunder. Kommissionen erinrade om att unionsindustrins slutliga försäljningspriser per produkttyp användes vid beräkningen av skademarginalen (se skäl 96). Såsom tribunalen påpekade i punkt 179 i sin dom var följaktligen de slutsatser som dragits om beräkningen av prisunderskridande fullt giltiga även vid beräkningen av skademarginalen, när det gäller en rättvis jämförelse. Såsom förklaras i skälen 80 och 81 upptäckte kommissionen inte någon annan fråga med koppling till handelsled för vilken det krävdes en justering för en rättvis jämförelse.

(98)

De reviderade skademarginaler som fastställdes på detta sätt var följande:

(99)

Tribunalen konstaterade i punkt 33 i sin dom att kommissionen åsidosatte sökandens rätt till försvar genom att inte lämna ut någon av de uppgifter som avses i punkt 244 i samma dom.

(100)

Tribunalen listade de berörda uppgifterna (punkt 244 i domen)

(101)

I punkterna 215–235 i sin dom fann tribunalen att kommissionen, till följd av de ändringar av viktningen som gjordes i det slutliga skedet (se skälen 707–711 i den omtvistade förordningen), gjorde en korrekt beräkning och visade lönsamheten för försäljningen i unionen på nivån för unionsindustrin som helhet (tabell 16 i den omtvistade förordningen) och på nivå 3 (tabell 20 i den omtvistade förordningen). Såsom tribunalen påpekade i punkt 227 i sin dom krävdes det emellertid en ny beräkning av alla mikroekonomiska indikatorer, utom lönsamheten, till följd av ändringen av viktningsmetoden. Eftersom kommissionen inte gjorde detta, undersökte den inte den subventionerade importens inverkan objektivt i enlighet med artikel 8.3 i den grundläggande antisubventionsförordningen.

(102)

För att följa tribunalens dom analyserade kommissionen i följande avsnitt vilken inverkan tillämpningen av den viktning som fastställts i det slutliga skedet medförde på alla mikroekonomiska indikatorer, utom den totala lönsamheten och lönsamheten för nivå 3 (den reviderade viktningen). Såsom visas nedan medförde tillämpningen av denna reviderade viktning inte någon betydande inverkan på något av kommissionens undersökningsresultat när det gäller de mikroekonomiska indikatorerna. Följaktligen bekräftades förekomsten av väsentlig skada under skadeundersökningsperioden.

(103)

Dessutom konstaterade tribunalen i punkt 244 i sin dom att kommissionen hade åsidosatt sökandenas rätt till försvar genom att inte upplysa dem om bruttoskadeindikatorerna, innan justeringarna för viktningen tillämpades, samt uppgifterna avseende små och medelstora företag, å ena sidan, och stora företag, å andra sidan. Tribunalen krävde emellertid inte att kommissionen skulle fastställa sina undersökningsresultat avseende skada på nytt utan några justeringar av viktningen. I stället föreskrev tribunalen endast att dessa bruttoskadeindikatorer skulle ha lämnats ut till de berörda parterna, innan några justeringar av viktningen gjordes.

(104)

Mot bakgrund av ovanstående och för att följa tribunalens dom visar kommissionen i följande avsnitt de mikroekonomiska indikatorer som fastställts 1) i det preliminära skedet i förordningen om provisorisk tull, 2) i det slutliga skedet efter revideringen av viktningen (nedan kallad reviderad viktning i alla tabeller), 3) utan någon justering för viktning och 4) inom nivå 3: 4a) indikatorer endast för små och medelstora företag och (4b) indikatorer endast för stora företag.

(105)

Såsom förklaras i skälen 704–711 i den omtvistade förordningen ansåg kommissionen att de mikroekonomiska indikatorerna inte kunde återspegla unionsindustrins faktiska situation, eftersom de stora företagen i urvalet hade en större inverkan på de samlade uppgifterna än de små och medelstora företagen i urvalet, medan sistnämnda företags andel av unionsindustrins totala försäljning var omkring 13 %.

(106)

Kommissionen beslutade därför att öka viktningen för de små och medelstora företag som ingick i urvalet. Följande viktning tillämpades i den omtvistade förordningen i det slutliga skedet: Inledningsvis fastställde kommissionen procentandelen av den samlade unionsförsäljningen från små och medelstora företag och från stora företag. Sedan angav kommissionen försäljningen för de små och medelstora företag och de stora tillverkare som ingick i urvalet samt deras respektive volym av den totala försäljningen i unionen. Slutligen jämfördes procentsatserna och uppgifterna om små och medelstora företag ökades för att avspegla samma procentsats som de stora företagen i urvalet. Se även skäl 147. I det preliminära skedet använde kommissionen också en ytterligare justering (dvs. för att avspegla varje nivås andel av unionsförsäljningen inom ramen för uppgifterna i urvalet). Såsom förklaras i den omtvistade förordningen övergavs denna justering emellertid i det slutliga skedet, eftersom de berörda parterna motsatte sig en användning av en fast kvot under skadeundersökningsperioden.

(107)

Viktningsjusteringen påverkade resultatet av de övergripande mikroindikatorerna, men även nivå 3, eftersom både stora företag och små och medelstora företag var verksamma på den nivån. Tendenserna i nivå 1 och nivå 2 påverkades inte, eftersom endast stora företag var verksamma på dessa nivåer. Såsom påpekas i skäl 102 hade justeringen av viktningen en begränsad inverkan på de övergripande mikroekonomiska indikatorerna, eftersom försäljningen från små och medelstora företag under undersökningsperioden uppskattades till omkring 13 % av unionens totala försäljning under undersökningsperioden.

(108)

De genomsnittliga försäljningspriserna per enhet som de unionstillverkare som ingick i urvalet tog ut av icke-närstående kunder i unionen utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 1

Försäljningspriser i unionen och tillverkningskostnad

(109)

Trots den nominella skillnaden mellan det genomsnittliga försäljningspris per enhet som fastställts för de olika alternativen under skadeundersökningsperioden, och när det gäller den övergripande trenden, konstaterades ingen skillnad mellan den viktning som användes i det preliminära och det slutliga skedet. Utan viktning minskade det genomsnittliga försäljningspriset per enhet med 2 procentenheter mer än i de två andra scenarierna. Samma slutsats kunde dras i fråga om utvecklingen av de genomsnittliga produktionskostnaderna.

(110)

Viktningen, eller snarare avsaknaden av viktning, hade ingen inverkan på slutsatserna för nivå 1 och nivå 2. När det gäller nivå 3 undersökte kommissionen, såsom framgår av tabellerna 2, 3 och 4, resultaten med och utan viktning på tre uppsättningar uppgifter: för nivå 3 som helhet, för stora företag som är verksamma på den nivån samt för små och medelstora företag.

Tabell 2

Försäljningspriser i unionen och tillverkningskostnad – nivå 3

(111)

För nivå 3 påverkades den övergripande tendensen för försäljningspriset per enhet och tillverkningskostnaden per enhet inte av ändringen av viktningen i det slutliga skedet. I avsaknad av viktning visade utvecklingen av försäljningspriset per enhet och tillverkningskostnaden på en mer uttalad minskning för båda indikatorerna, med minst 5 procentenheter under skadeundersökningsperioden. Dessa tendenser återspeglade främst den utveckling som observerats nedan för stora företag som är verksamma inom nivå 3.

(112)

Såsom framgår av tabell 3 var utvecklingen betydligt sämre för stora företag som är verksamma inom nivå 3 jämfört med den övergripande utvecklingen av försäljningspriset per enhet och tillverkningskostnaden per enhet.

Tabell 3

Försäljningspriser i unionen och tillverkningskostnad – nivå 3 Endast stora företag

(113)

Tabell 4 visade att produktionskostnaden per enhet försämrades under skadeundersökningsperioden med en kostnadsökning på 7 % för små och medelstora företag som endast var verksamma i nivå 3. Samtidigt minskade enhetspriset med 2 %.

Tabell 4

Försäljningspriser i unionen och tillverkningskostnad – nivå 3 Endast små och medelstora företag

(114)

De genomsnittliga arbetskraftskostnaderna för de unionstillverkare som ingick i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 5

Genomsnittliga arbetskraftskostnader per anställd

(115)

Den genomsnittliga arbetskraftskostnaden ökade med 6 % under skadeundersökningsperioden i samband med båda typerna av viktning och med 5 % när ingen viktning tillämpades.

(116)

Lagernivåerna hos de unionstillverkare som ingick i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 6

Lagerhållning

(117)

Lagren ökade med 44 %/46 % under skadeundersökningsperioden i samband med båda typerna av viktning och med 48 % när ingen viktning tillämpades. De utgående lagren uppgick till omkring 9 % av den årliga produktionen för båda typerna av viktning och till 8 % när ingen viktning tillämpades. Denna situation hade en negativ inverkan på den ekonomiska situationen för unionstillverkarna i urvalet.

(118)

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet för de unionstillverkare som ingick i urvalet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 7

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet

(119)

Kommissionen fastställde lönsamheten för de unionstillverkare som ingick i urvalet genom att uttrycka nettovinsten före skatt för försäljningen av den likadana produkten till icke-närstående kunder i unionen i procent av omsättningen för denna försäljning.

(120)

På grundval av de båda typerna av viktning var utvecklingen jämförbar vad gäller den totala lönsamheten, med en minskning från 15,6 %/15,4 % 2014 till 13,7 % under undersökningsperioden. Detta beräknades på grundval av vikten för varje nivå i den totala försäljningen. Utan viktning minskade den totala lönsamheten från 16,9 % 2014 till 15,6 %.

(121)

Den minskade lönsamheten för de tre metoderna berodde på en skillnad på 2 procentenheter mellan priser och kostnader.

(122)

Kommissionen erinrade om att den totala lönsamheten redan redovisades i förordningen om slutgiltig tull och inte omfattades av tribunalens slutsatser om de konstaterade felen (se skäl 102). I tabellen ovan visas lönsamheten endast för fullständighetens skull. När de tre olika metoderna tillämpades påverkades den totala lönsamheten av lönsamheten i nivå 1 och nivå 2, medan lönsamheten i nivå 3 utan viktning minskade med omkring 5 procentenheter under skadeundersökningsperioden, vilket framgår av tabell 9. Dessutom minskade även den relativa trenden för lönsamheten för unionsindustrin i dess helhet.

(123)

Nettokassaflödet är ett mått på unionstillverkarnas förmåga att självfinansiera sin verksamhet. Utvecklingen av nettokassaflödet visar en minskning med 7–12 %, uttryckt utan viktning eller med den preliminära viktningen.

(124)

Räntabiliteten är vinsten i procent av det bokförda nettovärdet för investeringarna. Den utvecklades negativt för de tre metoderna med omkring 21 procenteneheter under skadeundersökningsperioden.

(125)

När det gäller nivå 2 påverkade ändringen av viktningen mellan det preliminära och slutliga skedet värdena, men inte den allmänna tendensen. Skälen 781 och 782 i den omtvistade förordningen bekräftades därför.

Tabell 8

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet: Nivå 2

(126)

En särskild analys baserad på samma metod som beskrivits gjordes för nivå 3, små och medelstora företag verksamma inom nivå 3 och stora företag verksamma inom nivå 3.

(127)

Kommissionen erinrade om att lönsamheten för nivå 3 redan redovisades i den omtvistade förordningen och inte omfattades av tribunalens slutsatser om de konstaterade felen (se skäl 102). I tabellen ovan visas lönsamheten endast för fullständighetens skull.

(128)

När det gäller nivå 3 konstaterades att utvecklingen av lönsamheten var liknande för de båda olika viktningsmetoderna. Detta beror på att de förluster som små och medelstora företag rapporterat hade större vikt i den övergripande beräkningen, eftersom förlusterna för små och medelstora företag var särskilt uttalade (–6,1 % under undersökningsperioden). Utan viktning låg lönsamheten för nivå 3 nära den lönsamhet som rapporterats av stora företag som är verksamma på den nivån. Lönsamheten för de stora företagen inom nivå 3 halverades från 2014 till undersökningsperioden, från 10 % till 4,8 %.

(129)

När det gäller nivå 3 minskade nettokassaflödet betydligt med omkring 60 % för de två olika viktningsmetoderna och med omkring 35 % utan viktning. Räntabiliteten minskade med omkring 66 procentenheter för de båda viktningsmetoderna och med cirka 48 procentenheter utan viktning under skadeundersökningsperioden. Utan viktning motsvarade lönsamheten för nivå 3 lönsamheten för stora företag i nivå 3, såsom förväntats på grundval av skäl 783 i den omtvistade förordningen.

Tabell 9

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet: Nivå 3

(130)

När det gäller de stora företagen i nivå 3 tillhandahöll kommissionen nedan fullständiga uppgifter om deras lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet.

Tabell 10

Stora företag – lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet – nivå 3

(131)

När det gäller de små och medelstora företagen i nivå 3 tillhandahöll kommissionen nedan fullständiga uppgifter om deras lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet. De förluster som rapporterades under undersökningsperioden rapporterades i skäl 783 i den omtvistade förordningen.

Tabell 11

Lönsamhet, kassaflöde, investeringar och räntabilitet – nivå 3 – små och medelstora företag

(132)

Kommissionen ansåg att de mikroekonomiska indikatorerna, grundade på den reviderade viktningen, bekräftade skäl 781 i den omtvistade förordningen och följaktligen att slutsatserna som baserades på den utveckling som anges i förordningen om provisorisk tull fortfarande var giltiga.

(133)

Dessutom konstaterade kommissionen att de mikroekonomiska indikatorer som inte baserades på någon viktning överensstämde med de mikroekonomiska indikatorer som baserades på de två olika viktningsmetoderna. Avsaknaden av viktning påverkade främst nivå 3. I synnerhet avspeglade den totala lönsamheten för nivå 3 utan viktning lönsamheten för stora företag som är verksamma inom nivå 3. I skäl 783 i den omtvistade förordningen visades vinstmarginalen för stora företag under undersökningsperioden.

(134)

För stora företag verksamma på nivå 3 minskade vinstmarginalerna betydligt, liksom räntabiliteten som blev negativ, liksom även kassaflödet. För små och medelstora företag var förlusterna särskilt uttalade (-6,1 %) under undersökningsperioden. Liknande slutsatser kunde dras för kassaflödet och räntabiliteten som blev negativa. Slutsatsen om de små och medelstora företagens situation var därför fortfarande giltig och tendenserna i förordningen om provisorisk tull och förordningen om slutgiltig tull bekräftades.

(135)

Även om tendenserna för de mikroekonomiska indikatorerna, som fastställdes på grundval av den reviderade viktningen, liknade de mikroekonomiska indikatorerna utan viktning, ansåg kommissionen att den viktningsmetod som tillämpades i det slutliga skedet var korrekt i en marknadssituation där unionsindustrin både bestod av stora företag och många små och medelstora företag. Kommissionen konstaterade också att denna metod i sig inte ifrågasattes av tribunalen.

(136)

Vad gäller de makroekonomiska indikatorerna ansåg tribunalen att kommissionen, såsom CRIA och CCCMC hävdade, inte hade lämnat ytterligare information om källorna till de uppgifter som använts. I det slutliga skedet påstod CRIA och CCCMC också att de tvivlade på att vissa uppgifter som användes var tillförlitliga (se skäl 723 i den omtvistade förordningen).

(137)

För att följa domen begärde kommissionen ytterligare information och mottog ytterligare förtydliganden under ett möte med företrädarna för European Tyre & Rubber Manufacturers’ Association (ETRMA). ETRMA lämnade detaljerad information om den metod som sammanslutningen använt för att sammanställa marknadsdata. En öppen version av mötesprotokollet gjordes tillgänglig för alla berörda parter tillsammans med flera bilagor. I bilagorna beskrevs i detalj hur ETRMA sammanställt uppgifterna, med hjälp av sitt dotterbolag Europol Governance, vilket sammanställt de makroekonomiska uppgifterna för sammanslutningens räkning. Kommissionen framhöll att de makroekonomiska uppgifter som ETRMA tillhandahållits inte i sig hade ifrågasatts av vissa av de exporterande tillverkare (exempelvis Hankook Group och Aeolus/Pirelli) som var medlemmar i ETRMA vid det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(138)

På grundval av detta ansåg kommissionen att den hade följt tribunalens slutsatser vad gäller källor till makroekonomiska uppgifter, som anges i punkt 244 i domen.

(139)

Tribunalen konstaterade att sökandena vid hörandet med rätta hävdade att meddelandet av namnen på de 85 små och medelstora företag som hade upphört med tillverkningen, som tillhandahållits av åtta olika leverantörer av slitbanor, inte gjorde det möjligt att identifiera enskilda affärsförbindelser mellan en leverantör och en kund och att dessa namn följaktligen inte hänförde sig till några uppgifter som kunde vara konfidentiella. Under dessa omständigheter har kommissionen inte visat att förteckningen över små och medelstora företag inom unionsindustrin som upphörde med tillverkningen var konfidentiell (se punkt 253 i domen).

(140)

Kommissionen ansåg att ett företags namn i princip inte borde lämnas ut till andra berörda parter utan det berörda företagets uttryckliga medgivande. Dessutom kanske det inte kan anses tillräckligt att ta bort kopplingen mellan slitbaneleverantören och dess kund för att denna information ska kunna lämnas ut. Kundlistan utgör en av de viktigaste tillgångarna från ett företag och en leverantör av slitbanor har därför inget intresse av att lämna ut denna typ av information till sina konkurrenter. Dessutom var vissa av de berörda små och medelstora företagen inte bara 100 % inriktade på regummeringsverksamheten, utan regummeringen utgjorde en av flera verksamheter (t.ex. försäljning av nya däck eller en verkstad för stora lastbilsparksföretag). Slutligen innebar det faktum att ett företag rapporterat att en kund hade slutat köpa slitbanematerial inte nödvändigtvis att detta företag hade gått i konkurs eller upplösts. Ett tillhandahållande av denna information skulle således avslöja känslig kommersiell information.

(141)

Även om sammanställningen av uppgifter om volymer eller värden från flera parter kan lämnas ut utan frågor som rör konfidentialitet, särskilt om de aggregerade uppgifterna ligger inom samma intervall, kan detta inte tillämpas på företagsnamn. Dessutom kan en samarbetsvillig part inte lämna ut sådana uppgifter utan tillstånd från den part vars namn anges. För att lämna ut en sådan kundförteckning borde varje leverantör av slitbanor därför ha begärt samtycke från samtliga kunder för att lämna ut deras namn till andra berörda parter.

(142)

Vid tidpunkten för den omtvistade förordningen kunde endast uppgifter om de företag som rapporterats ha gått i konkurs eller likviderats lämnas ut till de berörda parterna. Kommissionen hade emellertid inga uppgifter om vilka företag som hade gått i konkurs, likviderats eller helt enkelt upphört med tillverkningen. I sin notering i akten av den 19 juli 2019 lämnade kommissionen detaljerade beskrivningar av den metod som använts för att upprätta den förteckning som nämns ovan. Vid tidpunkten för den omtvistade förordningen kontaktade kommissionen åtta leverantörer av slitbanor för att få information om deras kundlista och försäljning under skadeundersökningsperioden (1 januari 2014–30 juni 2017). Eftersom regummerarna kan ha flera leverantörer, sammanställdes uppgifterna från leverantörerna per kund för att fastställa vilka företag som slutade köpa slitbanematerial under skadeundersökningsperioden. Med hjälp av denna databas kunde kommissionen fastställa vilka regummerare som bytte från en leverantör till en annan. Kommissionen uppgav också i skäl 810 i den omtvistade förordningen att minst 85 små och medelstora företag upphörde med tillverkningen, med hänvisning till skäl 724 i den omtvistade förordningen.

(143)

Kommissionen hade ingen information om varje regummerares rättsliga ställning. I synnerhet kunde kommissionen inte finna ut vilka företag som gått i konkurs eller upplösts och därmed inte rapportera detta till de berörda parterna.

(144)

Under undersökningen kontaktade kommissionen de samarbetsvilliga leverantörerna av slitbanor för att erhålla den faktiska rättsliga statusen från de företag som slutade köpa slitbanematerial. På grundval av denna begäran från kommissionen lämnade leverantörerna av slitbanor sitt samtycke till att dessa namn offentliggjordes, men på villkor att deras företagsnamn skulle separeras från kundnamnen. Kommissionen fann att de flesta av de angivna företagen var inaktiva. Kommissionen beslutade därför att lämna ut förteckningen över små och medelstora företag som slutade köpa slitbanematerial från de berörda parterna. Deras namn angavs i den icke-konfidentiella ärendeakten.

(145)

Tribunalen ansåg att kommissionen inte lämnade ut uppgifter avseende andelen små och medelstora företag i unionsindustrin (se punkterna 244–266 i domen).

(146)

Kommissionen tillhandahöll emellertid uppgifter om den exakta andelen små och medelstora företag som utgjorde del av unionsindustrin i tabell 5 i den omtvistade förordningen.

(147)

Såsom anges i tabell 5 i den omtvistade förordningen baserades den reviderade viktningsmetoden inte på den volym som de samarbetsvilliga företagen rapporterade, utan på den totala försäljningsvolymen för små och medelstora företag och stora företag, såsom visas i tabellen nedan. De specifika underliggande uppgifter som använts anges i tabell 12 nedan.

Tabell 12

Små och medelstora företags andel av den samlade unionsförsäljningen (%)

(148)

Kommissionen erinrade om att den, efter att ha mottagit vederbörligen motiverade ansökningar, beviljade samtliga klagande anonymitet under undersökningarna. Dessutom, och i syfte att ytterligare skydda denna anonymitet, baserades den kvot som användes för att fastställa de reviderade viktningsvärdena endast på den totala försäljningen i unionen, inbegripet den totala försäljningen från små och medelstora företag, och inte enbart på försäljningsvolymerna från de samarbetsvilliga små och medelstora företagen. De samarbetsvilliga små och medelstora företagens exakta försäljningsvolym utgjorde därför inte i sig någon av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen fastställde skadeindikatorerna för unionsindustrin. Tribunalen fann emellertid i punkt 256 i sin dom att kommissionen inte i specifika termer förklarade hur utlämnandet av en sammanställd siffra skulle kunna avslöja vissa klagandes identitet.

(149)

Kommissionen ansåg att utlämnandet av sammanställda siffror i vissa fall faktiskt inte röjde klagandenas identitet. Detta skulle till exempel kunna vara fallet för en industri där företagens försäljningsvolym är ojämnt fördelad, där varje aktör har en liten marknadsandel. I det aktuella fallet var unionsindustrin emellertid uppdelad mellan ett fåtal stora företagsgrupper, å ena sidan, och över 380 små och medelstora företag, å andra sidan. De stora företagsgrupperna stod för omkring 85 % av försäljningen i unionen (se skäl 615 i den omtvistade förordningen). Om de exakta volymerna för små och medelstora företag (eller till och med intervall) hade avslöjats skulle de andra parterna ha kunnat dra slutsatsen om andelen klagande som är stora unionstillverkare, vilket i slutändan kunde ha medfört en identifiering av de stora unionstillverkare som samarbetade i den undersökning som ledde fram till den omtvistade förordningen. Kommissionen drog, efter en noggrann omprövning av de uppgifter som den hade till sitt förfogande, därför slutsatsen att det skulle ha äventyrat klagandenas anonyma ställning om de exakta försäljningsvolymerna (eller till och med intervall) från de små och medelstora företag som samarbetade i undersökningen avslöjades.

(150)

Efter utlämnandet av uppgifter upprepade CRIA sitt påstående att kommissionen borde ha angett den exakta försäljningsvolymen för de små och medelstora företag som samarbetade i den undersökning som ledde fram till den omtvistade förordningen.

(151)

Kommissionen ansåg att försäljningsvolymen för de små och medelstora företag som samarbetade i undersökningen var tillgänglig under den undersökning som ledde fram till den omtvistade förordningen, genom de stickprovsformulär som ingavs av alla samarbetsvilliga företag och gjordes tillgängliga i den icke-konfidentiella ärendehandlingen. Stickprovsformulären var följaktligen tillgängliga för alla berörda parter. Såsom anges i skäl 148 beaktades inte den exakta försäljningsvolymen från de samarbetsvilliga små och medelstora företagen vid fastställandet av andelen små och medelstora företag. För att fastställa de reviderade viktningsvärdena använde kommissionen i stället endast den totala försäljningen i unionen. Den exakta volymen från de samarbetsvilliga små och medelstora företagen ingick därför inte i de viktigaste omständigheterna som användes för att fastställa de reviderade värdena. Såsom förklaras i skäl 149 skulle ett offentliggörande av dessa uppgifter ha äventyrat de klagandes anonyma ställning. Följaktligen avvisades påståendet.

(152)

Mot bakgrund av ovanstående bör en slutgiltig utjämningstull återinföras på import av den berörda produkten till en nivå motsvarande det lägre av subventionsbeloppen och skademarginalerna, i enlighet med regeln om lägsta tull.

(153)

Det bör noteras att antisubventionsundersökningen har genomförts parallellt med antidumpningsundersökningen. Enligt artikel 24.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1037 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (45), är det, mot bakgrund av regeln om lägsta tull och det faktum att den slutgiltiga subventionsnivån är lägre än nivån för undanröjande av skada, lämpligt att införa en slutgiltig utjämningstull som uppgår till en nivå motsvarande nivån för den fastställda slutgiltiga subventionsnivån och att därefter införa en slutgiltig antidumpningstull som uppgår till en nivå motsvarande nivån för den relevanta nivån för undanröjande av skada.

(154)

Såsom förklaras i skäl 941 i den omtvistade förordningen beslutade kommissionen att den lämpliga formen för åtgärderna var fasta tullar.

(155)

Efter utlämnandet av uppgifter och det ytterligare utlämnandet av uppgifter hävdade CRIA att de cif-värden som kommissionen använde som nämnare vid fastställandet av marginalerna för prisunderskridande och målprisunderskridande inte var konsekventa. Båda marginalerna borde ha fastställts på grundval av den nämnare som användes för att beräkna prisunderskridandemarginalen.

(156)

Såsom kommissionen har angett i avsnitt 9 fastställdes det exportpris som användes för att beräkna prisunderskridandemarginalen genom att man från försäljningspriset från de exporterande tillverkarna i urvalet till de första oberoende kunderna drog av alla kostnader som uppkommit i unionen (vilket berodde på vilka Incoterms som användes för varje transaktion) för att fastställa värdet vid unionens gräns. Till exempel drogs transportkostnaderna i unionen av. Till detta värde lades i förekommande fall tullar och kostnader efter import till. Detta resulterade i det så kallade cif-priset i land, vilket jämfördes med unionstillverkarnas försäljningspris, justerat på liknande sätt, för att fastställa prisunderskridandemarginalen, som uttrycktes som en procentandel av unionens försäljningspris.

(157)

Prisunderskridandemarginalen fastställdes på följande sätt per produkttyp:

(158)

Täljaren beräknades genom att samma cif-pris i land (som använts för att beräkna prisunderskridandemarginalen) jämfördes med unionsindustrins målpris.

(159)

Nämnaren var tullvärdet cif i unionen, enligt uppgifter från de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(160)

Det värde som används för nämnaren för att fastställa målprisunderskridandemarginalen och dumpningsmarginalen bör i jämförelsesyfte vara samma värde som vid tillämpningen av regeln om lägsta tull, i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen. Syftet med denna jämförelse är att fastställa den procentsats med vilken det importpris som deklarerats till tullen behöver höjas genom antidumpningstullar för att undanröja effekterna av de målprisunderskridande- eller dumpningsbelopp som tidigare beräknats. Eftersom tullen kommer att tillämpas på det cif-värde som deklarerats i unionen måste denna tull i matematiskt hänseende uttryckas som en procentandel av samma ovannämnda cif-pris som utgör grunden för tillämpningen av tullen. Det skulle vara ologiskt och matematiskt felaktigt att beräkna en procentsats på grundval av ett värde som används som nämnare för att sedan tillämpa den resulterande procentandelen på ett annat värde.

(161)

Efter synpunkterna granskade kommissionen på nytt de beräkningar som lämnats ut och bekräftade att den metod som använts för att fastställa värdena för nämnaren var korrekt. Kommissionen avvisade därför påståendet att de cif-värden som användes inte var konsekventa och att cif-priset i land, vilket jämfördes med unionspriset vid beräkningarna av prisunderskridande och målprisunderskridande, å ena sidan, och det cif-värde som användes som nämnare både för att fastställa målprisunderskridandemarginalen och dumpningsmarginalen, å andra sidan, borde vara likadana.

(162)

CRIA hävdade att kommissionen använde en felaktig metod vid fastställandet av den fasta tullen, eftersom procentsatsen för skademarginalen extrapolerades i en tull per däck på grundval av den totala importvolymen i stället för att man enbart använde den volym från de motsvarande produkttyper som hade använts vid beräkningen av den ursprungliga skademarginalen.

(163)

Kommissionen använde samma metod som i den omtvistade förordningen, som inte ogiltigförklarades av tribunalen. Under alla omständigheter noterade kommissionen att antidumpningsåtgärderna måste ha en motsvarande positiv verkan oavsett form. Det är obestridligt att om tullen hade införts i form av en värdetull, skulle denna värdetull tillämpas på all import och alla typer av den berörda produkten, oavsett om en viss typ beaktades vid fastställandet av målprisunderskridandet eller dumpningsbeloppet. Om det har beslutats att tullen ska uttryckas som ett specifikt belopp måste därför en sådan specifik tull grundas på försäljningen av all import av den berörda produkten under den relevanta undersökningsperioden, eftersom den kommer att tillämpas på all import av samtliga produkttyper på samma sätt som en likvärdig värdetull. Kommissionen ansåg därför att det var lämpligt att beakta den totala importvolymen på samma sätt som den skulle ha gjort om den hade tillämpat en värdetull. Därför avvisade kommissionen påståendet.

(164)

Efter det ytterligare utlämnandet av uppgifter hävdade CRIA att kommissionen hade begått ett fel vid fastställandet av tullsatsen för Zhongce Rubber Group Co., Ltd.

(165)

I noteringen i akten av den 31 januari 2023 klargjorde kommissionen att den hade beaktat den nivå för undanröjande av skada på 32,39 % som var tillämplig på Zhongce Rubber Group Co., Ltd under perioden innan förordningen om införande av utjämningstullar trädde i kraft (8 maj 2018–12 november 2018). Motsvarande fasta tull var således 49,31 euro/enhet för den perioden. Från och med den 13 november 2018, när den omtvistade förordningen trädde i kraft och förordning 2018/1579 ändrades på motsvarande sätt, gjorde kommissionen emellertid Zhongce Rubber Group Co., Ltd till föremål för den högre skademarginalen på 55,07 % när det gäller subventionsundersökningen, eftersom bolaget samarbetade i antidumpningsundersökningen, men inte i antisubventionsundersökningen. Detta resulterade i en dumpningsmarginal på noll och en subventionsnivå på 51,8 %, motsvarande en fast utjämningstull på 57,28 euro/enhet. CRIA inkom inte med några synpunkter på denna förklaring. CRIA:s påstående att kommissionen begått ett fel vid beräkningen av nivån för undanröjande av skada för detta företag avvisades därför.

(166)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade CRIA också att tullnivån för tre företag, nämligen Zhongce Rubber Group Co., Ltd, Weifang Yuelong Rubber Co., Ltd och Hefei Wanli Tire Co., Ltd, också borde sänkas eftersom kommissionen inte hade genomfört punkterna 190–192 i tribunalens dom på ett tillfredsställande sätt.

(167)

Såsom förklaras i skäl 79 fastställde kommissionen att inga ytterligare justeringar var nödvändiga utöver den justering som i tillämpliga fall gjordes genom att försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst som tidigare tagits bort lades till de exporterande tillverkarnas exportpris genom en analog tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen. Såsom påpekas i skälen 81, 82 och 97 konstaterade kommissionen att det inte förelåg något problem med avseende på en rättvis jämförelse mellan indirekt och direkt försäljning eller mellan olika typer av kunder. Mot denna bakgrund jämfördes, i likhet med den metod som tillämpades i den omtvistade förordningen, direktförsäljningen från de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, per produkttyp, med försäljningen från de unionstillverkare som ingick i urvalet för att fastställa skademarginalerna. Detta gällde även beräkningen av tullsatsen för övriga företag, vilken baserades på skademarginalen på 55,1 % för Xingyuan Group, som endast hade direktförsäljning. På grundval av detta fastställde kommissionen att de antidumpnings- och utjämningstullar för övriga företag som tillämpas på Weifang Yuelong Rubber Co., Ltd och Hefei Wanli Tire Co., Ltd och den utjämningstull för övriga företag som tillämpas på Weifang Yuelong Rubber Co., Ltd bör förbli oförändrade. Kommissionen ansåg följaktligen att dess slutsatser var förenliga med punkterna 190–192 i tribunalens dom och avvisade påståendet.

(168)

Efter utlämnandet av uppgifter fann kommissionen ett fel i den fasta tullen på grundval av den skademarginal som fastställts för Aeolus/Pirelli. Skademarginalen korrigerades från 29,79 % till 27,56 % och alla parter underrättades om detta.

(169)

Efter det ytterligare utlämnandet av uppgifter hävdade CRIA att kommissionen begått ett fel vid fastställandet av tullnivån för Hankook Group.

(170)

Efter att ha analyserat påståendet fann kommissionen ett skrivfel och korrigerade skademarginalen för Hankook Goup från 11,18 % till 10,31 %.

(171)

På grundval av ovanstående fastställs följande slutgiltiga subventionsbelopp:

(172)

Den reviderade nivån på utjämningstullarna gäller utan avbrott sedan förordningen om provisorisk tull trädde i kraft (dvs. sedan den 12 november 2018).

(173)

Det är också nödvändigt att tillämpa en annan nivå på antidumpningstullarna under perioden innan den slutgiltiga antisubventionsförordningen trädde i kraft (dvs. 8 maj 2018–12 november 2018). Den tull som är tillämplig under denna period motsvarar den skademarginal som fastställts för alla berörda företag.

(174)

Även om endast Aeolus Tyre Co., Ltd och Double Coin Group (Jiang Su) Tyre Co., Ltd var sökande i målen T-30/19 och T-72/19, ansåg kommissionen att den korrigerade tullen är tillämplig på hela de respektive koncernerna. För Aeolus Group är de berörda exporterande tillverkarna följande: Aeolus Tyre Co., Ltd, Aeolus Tyre (Taiyuan) Co., Ltd, Qingdao Yellow Sea Rubber Co., Ltd och Pirelli Tyre Co., Ltd. För Double Coin Group (Jiang Su) Tyre Co., Ltd är de berörda exporterande tillverkarna följande: Double Coin Group (Jiang Su) Tyre Co., Ltd och Shanghai Huayi Group Corp. Ltd.

(175)

Tullmyndigheterna uppmanas att uppbära de lämpliga beloppen på import avseende de berörda exporterande tillverkarna och återbetala överskjutande belopp som har uppburits i enlighet med tillämplig tullagstiftning.

(176)

Denna förordning ändrar inte tullsatserna för de exporterande tillverkare som inte berördes av tillkännagivandet om återupptagande och av registreringsförordningen. Deras tullar förblir därför oförändrade och dessa företag har följaktligen inte angetts i denna förordning.

(177)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade Hämmerling att eftersom kommissionen hade för avsikt att återinföra tullarna efter den treåriga preskriptionstid som föreskrivs i unionens tullkodex, bör den också specificera att skillnaden mellan de återinförda tullarna och de tullar som tidigare var tillämpliga också bör återbetalas efter den treåriga preskriptionstiden.

(178)

Kommissionen erinrade inledningsvis om att det utgör fast rättspraxis att unionens tullkodex inte hindrar kommissionen från att anta en förordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull eller utjämningstull för en period som överstiger tre år (50).

(179)

Såsom förklaras i skäl 175 ska tullmyndigheterna dessutom uppbära de lämpliga beloppen på import avseende de berörda exporterande tillverkarna och återbetala överskjutande belopp som har uppburits i enlighet med tillämplig tullagstiftning. Tribunalen klargjorde i mål T-440/20 att den tillämpliga tullagstiftningen bland annat utgörs av artikel 101.1, artikel 102.1 första stycket, artikel 103.1 och artikel 104.2 i unionens tullkodex. Enligt dessa bestämmelser ska det tullbelopp som ska betalas fastställas av de behöriga tullmyndigheterna, vilka är ansvariga för underrättelse om tullskulder, såvida inte en period om tre år efter den dag då skulden uppkom har löpt ut. Tribunalen klargjorde vidare att ”det följer att regeln i artikel 103.1 i unionens tullkodex faktiskt inte enbart förhindrar att gäldenären underrättas om tullbeloppen efter utgången av en period om tre år från den dag då hans eller hennes tullskuld uppkom, utan också leder till att själva tullskulden omfattas av en preskriptionsfrist när den perioden löper ut. Emellertid är denna bestämmelse enbart tillämplig på underrättelse av tullbeloppet till gäldenären och genomförandet är därför enbart en fråga för de nationella tullmyndigheter som är behöriga att vidta en sådan underrättelse” (51). Kommissionen bekräftade följaktligen att den treåriga preskriptionsfristen för återbetalning var tillämplig i det aktuella fallet och avslog begäran.

(180)

När ett belopp ska återbetalas till följd av en dom av Europeiska unionens domstol ska enligt artikel 109 i (EU, Euratom) 2018/1046 (52) den tillämpliga räntesatsen motsvara den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C-serien, den första kalenderdagen i varje månad.

(181)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i förordning (EU) 2016/1036.

Aeolus Tyre Co., Ltd,

Aeolus Tyre (Taiyuan) Co., Ltd,

Qingdao Yellow Sea Rubber Co., Ltd,

Pirelli Tyre Co., Ltd.

Genom den registreringsförordning som avses i skäl 16 tilldelades Aeolus Tyre Co., Ltd. ett nytt Taric-tilläggsnummer.

Shanghai Huayi Group Corp. Ltd,

Double Coin Group (Jiang Su) Tyre Co., Ltd.

Genom den registreringsförordning som avses i skäl 16 tilldelades Double Coin Group (Jiang Su) Tyre Co., Ltd ett nytt Taric-tilläggsnummer för registreringen.