22.10.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 280/26

(1)

Genom en skrivelse av den 2 februari 2007 begärde kommissionen att Rumänien skulle lämna upplysningar om efterskänkta offentliga fordringar och omläggning av offentliga skulder för Petrotub Roman S.A. (nedan kallat Petrotub) i samband med att företaget privatiserades 2003 (efter privatiseringen döptes företaget om till Mittal Steel Roman och senare till ArcelorMittal Tubular Products S.A. (2) – nedan kallat AM Roman).

(2)

Genom en skrivelse av den 25 september 2007 underrättade kommissionen Rumänien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (3) avseende det eventuella stödet i samband med privatiseringen av Petrotub. Det beslutet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (4). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärden i fråga.

(3)

Rumänien lämnade sina synpunkter genom en skrivelse av den 26 november 2007, registrerad samma dag. Genom skrivelser daterade den 28 januari 2008, och registrerade den 29 januari 2008, lämnade ArcelorMittal (moderbolaget) och AM Roman (det berörda dotterbolaget) sina synpunkter, vilka översändes till Rumänien den 12 februari 2008. Rumänien svarade genom en skrivelse av den 11 mars 2008, registrerad samma dag.

(4)

Kommissionen begärde ytterligare upplysningar genom skrivelser av den 26 februari 2009, den 8 oktober 2009 och den 29 januari 2010. Rumänien svarade genom skrivelser av den 27 april 2009, den 19 oktober 2009 respektive den 3 februari 2010, samtliga registrerade samma dagar.

(5)

AM Roman är ett företag som tillverkar sömlösa stålrör och har sitt säte i Roman, en rumänsk region som mottar stöd i enlighet med artikel 107.3 a i EUF-fördraget. (5) Före privatiseringen 2003 var företaget, som då hette Petrotub, tillverkare av sömlösa stålrör. Produkterna bestod av varmrullade och kallrullade stålrör med en diameter på 6–620 mm och en väggtjocklek på 0,5–70 mm. Dessa produkter har olika användningsområden inom energiindustrin (för olja, gas, kemikalier, kärnenergi och konventionell energi) och i maskin- och byggnadsindustrin. Efter privatiseringen fortsatte företaget med sin verksamhet på samma produktmarknad. För närvarande äger ArcelorMittal Tubular Products Holding B.V. Rotterdam NLD (i ArcelorMittal-koncernen) 69,76 % av företaget. (6)

(6)

Den 23 juli 2003 offentliggjorde den rumänska privatiseringsmyndigheten APAPS (nu AVAS) (7) att den hade för avsikt att sälja sin 70-procentiga andel i Petrotub. Privatiseringen ägde rum genom offentlig upphandling. Ett säljavtal undertecknades med LNM Holdings NV (numera ArcelorMittal) den 28 oktober 2003, om köpesumman 6 miljoner US-dollar (5,1 miljoner euro (8)).

(7)

I samband med privatiseringen ingick APAPS en överenskommelse på den rumänska statens vägnar om att skriva av offentliga skulder på sammanlagt 22,5 miljoner euro och lägga om den återstående offentliga skulden.

(8)

Petrotub hade 1998 tagit ett kommersiellt lån på [30–50] (9) miljoner tyska mark [15–25 miljoner euro] med löptid till 2011 från den tyska utvecklingsbanken Kreditanstalt für Wiederaufbau (nedan kallad KfW) för att köpa ett nytt valsverk från Mannesmann AG. Säkerheten för de olika segmenten i finansieringspaketet från KfW bestod av statliga garantier som beviljats av Tyskland och Österrike samt en bankgaranti från den rumänska banken Banca Comercială Română (BCR). Den tyska statens garanti motgaranterades av den rumänska staten. Den rumänska motgarantin täckte 85 % av det totala lånebeloppet från KfW på 30-50 miljoner tyska mark. Rumänien tog ut en engångsavgift från Petrotub på [3–7 %].

(9)

I beslutet om att inleda ett förfarande underrättade kommissionen Rumänien om att det formella granskningsförfarandet grundade sig på avsnitt B om omstrukturering av stålsektorn i bilaga VII till protokollet till anslutningsfördraget för Rumänien (nedan kallat bilaga VII). Kommissionen påpekade också att bilaga VII inte innehåller några specifika bestämmelser avseende rättsläget för rumänska rörtillverkare vid tidpunkten för privatiseringen, och att kommissionen därför skulle granska om det förekom statligt stöd till AM Roman och om detta stöd i så fall var förenligt med lagstiftningen.

(10)

Kommissionen konstaterade att anskaffningspriset (5,1 miljoner euro) inte täckte den förlust som staten ådrog sig genom den avskrivning av offentliga skulder på 22,5 miljoner euro som godtogs av den rumänska privatiseringsmyndigheten APAPS i samband med privatiseringen.

(11)

Innan det formella granskningsförfarandet inleddes hade Rumänien lagt fram en rapport som utarbetats av en extern konsult (10) för att visa att privatiseringen enligt nämnda villkor var den fördelaktigaste lösningen för staten.

(12)

I rapporten konstaterades att privatisering var den fördelaktigaste lösningen för den rumänska staten. I nedanstående tabell jämförs de belopp som man uppskattade att var och en av de offentliga fordringsägarna skulle erhålla vid en privatisering respektive en likvidation. (11)

(13)

Rapporten grundades på antagandet att en likvidation skulle ha utlöst garantin från 1998, och att staten (genom finansministeriet) skulle ha fått ansvara för det utestående beloppet i Petrotubs lån från KfW 1998, dvs. för [15-25] miljoner euro. Med andra ord skulle en likvidation ha inneburit att staten i slutändan bara skulle ha fått [2–9] miljoner euro, vilket är mindre än det totala beloppet [4–9] miljoner euro som erhölls genom privatiseringen.

(14)

I beslutet om att inleda ett förfarande ifrågasatte kommissionen om det var rätt att uppskatta resultaten av en privatisering respektive en likvidation för staten som helhet, vilket skedde i expertrapporten, eller om det borde ha skett separat för var och en av de offentliga fordringsägarna i linje med rättspraxis i HAMSA-målet (12).

(15)

Kommissionen tvivlade bland annat också på att den förlust på [15-25] miljoner euro som hade följt av att garantin från 1998 trädde i kraft skulle kunna ingå i beräkningen av det uppskattade resultatet av en likvidation. I linje med HYTASA-målet (13) och Gröditzer-målet (14) bör man skilja mellan statens obligatoriska skyldigheter som delägare i företaget och statens obligatoriska skyldigheter som offentlig myndighet. Följaktligen kan de beräknade kostnaderna för en offentlig myndighet inte ingå i beräkningen av de kostnader som en privat delägare skulle ha varit kapabel och redo att ådra sig. Kommissionen anser att Rumäniens finansministeriums statliga garanti för Petrotub tyder på att en privat delägare inte hade varit kapabel att utfärda en sådan garanti. En annan indikation på detta är att villkoren för garantin från 1998 var sådana att de förmodligen inte hade godkänts av en privat aktör.

(16)

I sin skrivelse av den 27 november 2007 anförde Rumänien huvudsakligen att privatiseringen av Petrotub i oktober 2003 varken hade inneburit någon fördel för Petrotub eller köparen, och åtgärden därför inte var förenad med statligt stöd i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(17)

Rumänien underströk för det första att Petrotub hade sålts genom en öppen och insynsvänlig offentlig upphandling utan förbehåll, vilket enligt de rumänska myndigheterna visade att Petrotub hade sålts till marknadspris och att köparen inte gynnades gentemot andra genom förvärvet. För det andra ansåg Rumänien att man hade agerat på samma sätt som vilken privat säljare som helst. I valet mellan privatisering och likvidation bestämde sig staten för det alternativ som var fördelaktigast enbart ur ekonomisk synvinkel, utan hänsyn till icke-kommersiella eller politiska omständigheter av sådant slag som är utmärkande för offentlig myndighetsutövning.

(18)

När det gäller det andra argumentet visade Rumänien att privatiseringsmyndigheten AVAS enligt nationell lagstiftning var tvungen och behörig att uppskatta och jämföra de sammantagna resultaten av privatisering och likvidation med hänsyn till den statliga budgeten som helhet. Med andra ord väljer privatiseringsmyndigheten det alternativ som är fördelaktigast för den statliga budgeten som helhet, på samma sätt som en stor koncern med flera fordringsägare skulle göra. I detta perspektiv var staten inte kapabel eller skyldig att uppskatta resultatet av en privatisering och en likvidation separat för vart och ett av de berörda offentliga organen.

(19)

När det gällde att uppskatta resultatet av en likvidation hade staten dessutom rätt att ta hänsyn till förlusten i samband med att garantin från 1998 trädde i kraft, eftersom även en privat investerare skulle ha beviljat Petrotub en sådan garanti med gällande förutsättningar. Företaget befann sig inte i svårigheter vid den tidpunkt då garantin beviljades, och den riskpremie som Petrotub betalade för garantin var en lämplig ersättning för en delägargaranti som utfärdats till förmån för ett företag som var i gott skick vid den tidpunkten.

(20)

Dessutom måste garantin från 1998 bedömas utifrån de relevanta regler för statligt stöd som var tillämpliga vid den tidpunkten. I kommissionens meddelande om de kortfristiga exportkreditförsäkringar som tillämpades vid den tidpunkten undantogs långfristiga exportkreditförsäkringar från kontrollen i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget (tidigare artikel 87.1 i EG-fördraget) (15). Rumänien betonade också att Petrotub var en rörtillverkare när garantin beviljades 1998, och som sådan inte omfattades av EKSG-fördragets definition av stålsektorn eller av bestämmelserna i protokoll 2 om EKSG-stålprodukter till Europaavtalet.

(21)

AM Roman och moderbolaget ArcelorMittal instämde fullständigt i Rumäniens argument. Företagen underströk också att den statliga garanti som utfärdades till förmån för Petrotub 1998 inte innebar statligt stöd vare sig enligt den rumänska lagstiftning som gällde vid den tidpunkten eller enligt Europaavtalets regler för statligt stöd. Garantin från 1998 utgjorde ett tydligt genomförbart kommersiellt åtagande för staten i egenskap av majoritetsägare i det berörda företaget, och kan därför ingå i beräkningen av kostnaderna i samband med en likvidation. ArcelorMittal framhöll även att man hade förvärvat Petrotub till marknadspris och att om det hade funnits några särskilda fördelar – vilket det inte fanns – i samband med privatiseringen, hade de ändå tillfallit staten i egenskap av säljare.

(22)

Detta förfarande rör händelser som inträffade innan Rumänien anslöt sig till Europeiska unionen (den 1 januari 2007). Petrotub privatiserades i oktober 2003. Dessutom hade den rumänska staten utfärdat en garanti till förmån för Petrotub avseende ett lån på [30–50] tyska mark från KfW för att köpa ett nytt valsverk. Garantin från 1998 är kopplad till privatiseringen 2003 på så vis att Rumänien hävdade att dess kostnader vid en likvidation måste beaktas när privatiseringsförfarandet 2003 bedöms inom ramen för kontrollen av marknadsekonomins funktion.

(23)

I allmänhet tillämpas inte artiklarna 107–108 i EUF-fördraget på sådana åtgärder som beviljats före anslutningen och som därefter inte längre är tillämpliga. (16) Genom ett undantag från denna allmänna regel, och därmed endast undantagsvis, har kommissionen behörighet att granska statligt stöd som beviljats av Rumänien i samband med omstruktureringen av stålsektorn före anslutningen på grundval av bilaga VII till anslutningsfördraget för Rumänien (17).

(24)

Bilaga VII innehåller bestämmelser som ger Rumänien rätt att slutföra omstruktureringen av stålsektorn som planerat före anslutningen. Omstruktureringen av den rumänska stålsektorn före anslutningen genomfördes på grundval av protokoll 2 om EKSG-stålprodukter till Europaavtalet (nedan kallat protokoll 2), som utökades genom det tilläggsprotokoll som undertecknades den 23 oktober 2002 (nedan kallat tilläggsprotokollet).

(25)

I protokoll 2 beviljades Rumänien uppskov under en femårsperiod från 1993 till slutet av 1998 för att omstrukturera sin stålindustri inom ramen för EKSG med hänsyn till anslutningen. Uppskovet förlängdes till slutet av 2004 genom ett tilläggsprotokoll som godkändes i rådets beslut av den 29 juli 2002 och undertecknades den 23 oktober 2002. Under denna uppskovsperiod, dvs. från 1993 till slutet av 2004, tilläts Rumänien att ge omstruktureringsstöd till stålsektorn i enlighet med de villkoren som följer av protokoll 2 (som förlängdes genom tilläggsprotokollet) och på grundval av ett nationellt omstruktureringsprogram som godkänts av unionen. Rumäniens nationella omstruktureringsprogram godkändes av rådet den 18 juli 2005 (18).

(26)

Bilaga VII är en säkerhetsmekanism som ger kommissionen möjlighet att från och med den 1 januari 2007 (anslutningsdagen) övervaka Rumäniens stöd till stålsektorn före anslutningen på grundval av protokoll 2 (som förlängdes genom tilläggsprotokollet) och det nationella omstruktureringsprogrammet. Bilaga VII ger dessutom kommissionen behörighet att begära återkrav av stöd som strider mot protokoll 2 och det nationella omstruktureringsprogrammet. Bilaga VII är därmed en lex specialis som undantagsvis och genom undantag från det allmänna regelverket ger möjlighet till retroaktiv övervakning och granskning av det statliga stöd som Rumänien beviljat stålindustrin före anslutningen. I sina senaste domar avseende stöd som beviljats polska stålföretag före anslutningen (19) bekräftade tribunalen att protokoll 8 till anslutningsfördraget för Polen var att betrakta som lex specialis. Det anslutningsfördraget innehåller bestämmelser som är likvärdiga dem i bilaga VII.

(27)

I samband med detta förfarande måste kommissionen bedöma huruvida den behörighet att undantagsvis göra retroaktiva kontroller som beskrivs i skälen 23-26 ovan även omfattar de åtgärder som Rumänien beviljade rörtillverkarna före anslutningen. Man måste därför tolka den rättsliga grunden för ärendet, som utgörs av bilaga VII jämförd med protokoll 2 och tilläggsprotokollet, för att avgöra om bestämmelserna omfattar de åtgärder som beviljades de rumänska rörtillverkarna före anslutningen.

(28)

Det är en allmänt vedertagen rättsprincip att bestämmelserna i en lex specialis, som härrör från det allmänna regelverket, måste tolkas i strikt mening. En strikt tolkning av ovannämnda rättsliga grund (se skälen 29–43 nedan) leder till slutsatsen att kommissionens retroaktiva behörighet att undantagsvis göra en kontroll är begränsad till (eventuellt) stöd till tillverkare av EKSG-produkter före anslutningen, och därmed inte omfattar (eventuellt) stöd till rörtillverkare.

(29)

I punkterna 12 och 17 i bilaga VII fastslås att kommissionen har behörighet att övervaka och retroaktiv behörighet att kontrollera det stöd som beviljades den rumänska stålindustrin före anslutningen. Enligt punkt 12 har kommissionen och rådet behörighet att övervaka genomförandet av Rumäniens nationella omstruktureringsprogram före och efter anslutningen, fram till 2009. Enligt punkt 17 har kommissionen behörighet att begära återkrav av statligt stöd som är oförenligt med punkterna 1–3 i bilaga VII (vilket anges i skälen 30–32 nedan).

(30)

Enligt punkt 1 i bilaga VII ska det statliga stöd som Rumänien beviljat ”bestämda delar av den rumänska stålindustrin” för omstrukturering från 1993 till 2004 anses vara förenligt med den gemensamma marknaden under förutsättning att ”den period som föreskrivs i artikel 9.4 i protokoll 2 om EKSG-produkter till Europaavtalet […] har förlängts till och med den 31 december 2005”, de villkor som anges i det nationella omstruktureringsprogrammet uppfylls, inget ytterligare statligt stöd beviljas eller utbetalas till de stödmottagare som omfattas av det nationella omstruktureringsprogrammet från och med den 1 januari 2005 och ”inget statligt stöd för omstrukturering beviljas eller utbetalas till den rumänska stålsektorn efter den 31 december 2004”. Dessutom fastslås följande: ”För tillämpningen av dessa bestämmelser och tillägg A avses med statligt stöd för omstrukturering alla åtgärder i fråga om stålföretag som innebär statligt stöd i enlighet med artikel 87.1 i EG-fördraget och som inte kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt de normala gemenskapsreglerna.”

(31)

Enligt punkt 2 i bilaga VII är endast de företag som förtecknas som stödmottagare inom ramen för omstruktureringsprogrammet (även förtecknade i tillägg A till bilaga VII) berättigade till statligt stöd under perioden 1993–2004.

(32)

Enligt punkt 6 i bilaga VII ska företag som inte förtecknas som stödmottagare inom ramen för omstruktureringsprogrammet ”inte erhålla något statligt stöd för omstrukturering eller något annat stöd” och ska heller inte åläggas att minska sin kapacitet.

(33)

I den första strecksatsen i punkt 1 i bilaga VII hänvisas uttryckligen till artikel 9.4 i protokoll 2, som förlängdes genom tilläggsprotokollet som undertecknades den 23 oktober 2002. Protokoll 2 omfattade bara EKSG-produkter, och de järn- och stålprodukter som omfattades förtecknades till och med i en bilaga. Den senare innehöll samma förteckning av EKSG-produkter som i bilaga I till EKSG-fördraget, där definitionen av EKSG-stålprodukter uttryckligen utesluter rör (”stålrör (sömlösa eller svetsade) […] dragen tråd, blankglödgat stål och järngjutgods (rör, rörledningar och tillhörande anordningar samt annat järngjutgods”).

(34)

EKSG-fördraget upphörde att gälla den 23 juli 2002. Från och med den dagen omfattades statligt stöd till stålindustrin av EU:s allmänna regelverk. Då bestämdes att man skulle utvidga definitionen av den europeiska stålsektorn, så att den även omfattade rörtillverkare. Detta klargjordes i artikel 27 och bilaga B i de sektorsövergripande rambestämmelserna för regionalstöd till stora investeringsprojekt (20), där definitionen av EU:s stålsektor omfattar sömlösa rör och stora svetsade rör (med en diameter på mer än 406,4 mm). Den utökade definitionen av stålsektorn överfördes därefter till bilaga I till riktlinjerna för statligt regionalstöd för 2007–2013 (21), och i punkt 29 i artikel 2 i den allmänna gruppundantagsförordningen (22).

(35)

Varken protokoll 2 eller tilläggsprotokollet ändrades emellertid, så att de skulle omfatta den vidare definitionen av EU:s stålsektor som inbegriper rörtillverkare. Protokoll 2 upphörde att gälla den 31 december 1997. Genom tilläggsprotokollet förlängdes giltigheten för protokoll 2 i åtta år från och med den 1 januari 1998 eller till Rumäniens anslutningsdatum (det första av dessa två). I tilläggsprotokollet hänvisas till stålprodukter i allmänhet, men räckvidden är också specifikt kopplad till artikel 9.4 i protokoll 2, som enbart omfattade EKSG-produkter. I artikel 2 i tilläggsprotokollet villkorades den förlängda giltighetstiden för protokoll 2 med att Rumänien skulle förelägga kommissionen både ett nationellt omstruktureringsprogram och omstruktureringsplaner för de företag som fick stöd genom omstruktureringsprogrammet. Dessa två dokument skulle uppfylla ”kraven i artikel 9.4 i protokoll 2 till Europaavtalet”, och det krävdes också att de hade ”utvärderats och godkänts av landets nationella tillsynsmyndighet för statligt stöd (konkurrensrådet)”.

(36)

Man bör därför dra slutsatsen att punkt 17 i bilaga VII, så som den tolkas mot bakgrund av punkterna 1–2 och 6 i bilaga VII, tillsammans med protokoll 2 och tilläggsprotokollet, inte ger kommissionen behörighet att kontrollera det stöd som beviljades rumänska rörtillverkare före anslutningen, närmare bestämt under perioden 1993–2004.

(37)

Utöver den rättsliga tolkningen av den relevanta rättsliga grundens räckvidd (dvs. bilaga VII, protokoll 2 och tilläggsprotokollet – se skälen 29–36 ovan) behandlade kommissionen också frågan om huruvida genomförandereglerna för tillämpning av de bestämmelser om statligt stöd som avses i Europaavtalet och protokoll 2, vilka antogs av unionen och Rumänien 2001 (nedan kallade genomförandereglerna  (23)), är relevanta för att bestämma räckvidden för kommissionens retroaktiva kontrollbehörighet när det gäller (eventuellt) stöd till rumänska rörtillverkare före anslutningen.

(38)

Generellt sett innehåller genomförandereglerna procedurregler, som ska särskiljas från de materiella bestämmelserna om statligt stöd i Europaavtalet och protokoll 2. Det måste dock påpekas att genomförandereglerna även innehåller specifika bestämmelser om kriterierna för bedömning av stödets förenlighet med Europaavtalet respektive protokoll 2.

(39)

Första meningen i artikel 2.1 i genomförandereglerna lyder: ”Bedömningen av huruvida individuella stöd och stödprogram är förenliga med Europaavtalet, i enlighet med artikel 1 i dessa regler, skall göras på grundval av de kriterier som följer av tillämpningen av bestämmelserna i artikel 87 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, inbegripet gällande och framtida sekundärlagstiftning, ramar, riktlinjer och andra relevanta förvaltningsåtgärder som gäller i gemenskapen samt rättspraxis i Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt och domstol och varje beslut som fattas av associeringsrådet enligt artikel 4.3.” Enligt denna allmänna princip har de materiella kriterierna för huruvida statligt stöd generellt sett är förenligt med Europaavtalet en ”dynamisk” karaktär, dvs. att de beaktar förändringar eller nya förhållanden i EU-lagstiftningen och i domstolens rättspraxis.

(40)

I andra meningen i artikel 2.1 hänvisas särskilt till de kriterier för förenlighet som fastställs i protokoll 2: ”Om stöd och stödprogram avser produkter som omfattas av protokoll 2 till Europaavtalet, skall den första meningen i denna punkt tillämpas fullt ut, med det undantaget att bedömningen inte skall göras på grundval av de kriterier som följer av tillämpningen av reglerna i artikel 87 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen utan på grundval av de kriterier som följer av tillämpningen av reglerna om statligt stöd i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.” Man bör framhålla att denna formulering tydliggör att kriterierna för förenlighet när det gäller statligt stöd som omfattas av protokoll 2 utvecklas med hänsyn till EKSG-fördraget, till skillnad från vad som gäller statligt stöd som omfattas av den första meningen i artikel 2.1 (se skäl 41 ovan). Inget anges om hur kriterierna för förenlighet utvecklas efter det att EKSG-fördraget upphör att gälla 2002.

(41)

I artikel 2.2 och 2.3 i genomförandereglerna fastställs den mekanism som Rumänien ska tillämpa för att införliva förändringar av EU:s kriterier för förenlighet. I synnerhet ska Rumänien underrättas om sådana ändringar i gemenskapskriterierna för förenlighet som inte offentliggörs, och om ”Rumänien inte invänder mot sådana förändringar inom tre månader efter mottagandet av den officiella underrättelsen om dem, skall dessa förändringar utgöra kriterier för förenlighet i enlighet med punkt 1. Om Rumänien invänder mot sådana förändringar och med beaktande av den tillnärmning av lagstiftning som avses i Europaavtalet skall samråd ske i enlighet med artiklarna 7 och 8.”

(42)

Trots att Rumänien inte invände inom tre månader mot att kommissionen 2002 ändrade sin definition av stålsektorn så att den även skulle omfatta rörtillverkare, kunde dessa ändringar av unionslagstiftningen inte ha blivit tillämpliga för åtgärder som inte omfattas av Europaavtalet, dvs. de som inte omfattades av EKSG-fördraget. Eftersom bilaga VII är en lex specialis, kan kommissionen inte bestämma dess räckvidd enbart genom att utvidga definitionen av EU:s stålsektor efter det att EKSG-fördraget har upphört att gälla. Slutsatsen är därför att man måste göra tydlig skillnad mellan å ena sidan den ”dynamiska” karaktären hos den lagstiftning som tillämpades för statligt stöd inom stålsektorn i Rumänien före anslutningen, i enlighet med Europaavtalet, och å andra sidan den strikta tolkning som krävs av räckvidden för kommissionens retroaktiva kontrollbehörighet i enlighet med bilaga VII, protokoll 2 och tilläggsprotokollet.

(43)

Utifrån nämnda antaganden (se särskilt skälen 36 och 42 ovan) drar kommissionen slutsatsen att den inte har behörighet att granska de åtgärder som genomfördes för de rumänska rörtillverkarna före anslutningen, närmare bestämt under perioden 1993–2004, på grundval av bilaga VII. Detta förfarande avslutas på grund av att kommissionen inte har behörighet att bedöma de berörda åtgärderna.