(1)

Den 3 december 2002 anmälde de belgiska myndigheterna (3) ett kapitaltillskott till den belgiska postoperatören De Post-La Poste (nedan kallad DPLP, numera bpost (4)) till kommissionen. Efter en preliminär undersökning beslutade kommissionen den 23 juli 2003 (5) att inte invända mot den anmälda åtgärden. I sitt beslut konstaterade kommissionen att detta kapitaltillskott i likhet med andra åtgärder till stöd för DPLP som granskades i den preliminära undersökningen inte hade inneburit någon överkompensation av företagets nettokostnader för att fullgöra sitt uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster 1992–2002.

(2)

Kommissionens beslut överklagades i förstainstansrätten den 27 november 2003 av Deutsche Post AG och dess belgiska filial DHL International (6). Den 10 februari 2009 upphävde förstainstansrätten kommissionens beslut och konstaterade att kommissionen hade beslutat att inte göra invändningar trots att det fanns allvarliga problem som borde ha föranlett kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande.

(3)

I april 2009 lämnade Belgien in en överklagan (7) (C-148/09) till EG-domstolen mot ogiltigförklarandet av kommissionens beslut av den 23 juli 2003 om att inte göra invändningar.

(4)

Den 22 september 2011 ogillade domstolen Belgiens överklagan och konstaterade att förstainstansrätten hade goda grunder för att upphäva kommissionens beslut 2003.

(5)

År 2005 lämnade ett antal belgiska privata pressdistributionsföretag, i enlighet med både antitrustlagstiftningen och reglerna för statligt stöd, in klagomål (8) mot ett avtal om pressdistribution som ingåtts mellan de belgiska myndigheterna och DPLP. Genom detta avtal får DPLP i uppdrag att utföra den allmännyttiga pressdistributionstjänsten i hela Belgien. I avtalet fastställs priset för denna tjänst samt den kompensation som DPLP har rätt till för merkostnaderna för att utföra detta uppdrag. Klagomålet gäller främst DPLP:s föreslagna taxor för tjänsterna, som de klagande konstaterar är så låga att de effektivt avskräcker från konkurrens.

(6)

Vad beträffar reglerna för statligt stöd, avfärdade kommissionens avdelningar klagomålet eftersom den preliminära bedömningen visade att det inte förekommit någon överkompensation för extrakostnaderna netto för denna allmännyttiga tjänst. I maj 2009 ifrågasatte klaganden dock kommissionens avdelningars preliminära ståndpunkt, ingav ytterligare information och begärde att kommissionen skulle inleda ett granskningsförfarande.

(7)

Vid granskningen av klagomålet på ersättningen för pressdistributionen upptäckte kommissionen att Belgien hade ingått ett icke anmält managementkontrakt med DPLP 2005, som gav ekonomisk kompensation för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen inledde därför en utredning på eget initiativ (9) och begärde upplysningar från Belgien i april 2007.

(8)

De belgiska myndigheterna svarade i december 2007 att de ansåg att kompensationen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte var statligt stöd eftersom vart och ett av de fyra villkor som anges i Altmark-domen (10) var uppfyllda. Senare lämnade de upplysningar om det fjärde managementkontraktet, bland annat om det system för kostnadsbokföring som användes för att beräkna den kompensation som betalades ut av staten.

(9)

Därefter inkluderades de åtgärder som omfattades av utredningen på eget initiativ och klagomålen i det formella granskningsförfarande C20/09 som inleddes den 23 juli 2009.

(10)

Eftersom kommissionens beslut av den 23 juli 2003 ogiltigförklarades av förstainstansrätten och efter att ha bedömt de upplysningar som de belgiska myndigheterna lämnat, beslutade kommissionen den 13 juli 2009 att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget (11).

(11)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter.

(12)

De belgiska myndigheterna lämnade sina synpunkter den 13 augusti 2009 och kompletterade dem med ytterligare synpunkter den 10 september 2009, den 12 oktober 2009, den 23 april 2010, den 26 april 2010, den 19 oktober 2010, den 19 november 2010, den 21 december 2010, den 18 januari 2011, den 17 februari 2011, den 2 mars 2011, den 29 mars 2011, den 11 april 2011, den 10 maj 2011, den 27 maj 2011, den 14 juni 2011, den 10 augusti 2011, den 26 augusti 2011, den 7 oktober 2011, den 14 december 2011, den 19 december 2011, den 20 december 2011 och den 26 december 2011. Myndigheterna meddelade att de hade lämnat in en överklagan den 22 april 2009 mot förstainstansrättens dom av den 10 februari 2009 och hade gjort förtydliganden om kompensationen för de allmännyttiga tjänsterna och de andra ad hoc-åtgärderna till stöd för DPLP.

(13)

Deutsche Post AG och DHL International NV/S.A. lämnade in synpunkter den 28 augusti 2009.

(14)

Vlaamse Federatie van Persverspreiders (nedan kallad VFP, den flamländska federationen för pressdistributörer) och Union des professionnels de la diffusion de la presse (pressdistributörernas förening, nedan kallad Prodipresse) lämnade in sina synpunkter den 28 augusti 2009.

(15)

Belgische Distributiedienst B.V.B.A (nedan kallad BD, en konkurrent till DPLP på pressdistributionsmarknaden) lämnade in sina synpunkter den 28 augusti 2009.

(16)

L’Association belge des éditeurs de quotidiens A.S.B.L, (den belgiska sammanslutningen för dagstidningsutgivare) lämnade in sina synpunkter den 28 augusti 2009.

(17)

Den belgiska posten drevs i statlig regi fram till 1992 då den omvandlades till en separat juridisk person (fristående offentligägt företag). År 2000 omvandlades företaget till ett offentligägt aktiebolag.

(18)

År 2010 hade DPLP rörelseintäkter på 2 318 miljoner euro och ett rörelseresultat på 319 miljoner euro. I slutet av 2010 hade företaget 33 616 anställda, jämfört med 42 000 anställda 2002. Personalkostnaderna utgör 65 % av de totala driftskostnaderna.

(19)

Den privata investeraren CVC Capital Partners är minoritetsägare av 50 % minus en andel. Den belgiska staten är majoritetsägare.

(20)

DPLP har fått i uppdrag att utföra allmännyttiga tjänster genom postlagen (12) och fyra på varandra följande managementkontrakt under hela den period som omfattas av undersökningen, det vill säga 1992–2010.

(21)

I managementkontrakten fastställs regler och villkor för fullgörandet av DPLP:s uppdrag i samband med utförandet av de allmännyttiga tjänsterna. I kontrakten fastställs också den belgiska statens ekonomiska bidrag.

(22)

Sedan bildandet 1992 har DPLP ingått fyra managementkontrakt med den belgiska staten för följande perioder (13):

(23)

I managementkontraktet fastställs en förteckning över de allmännyttiga tjänster som ska utföras. I det nuvarande managementkontraktet föreskrivs följande allmännyttiga tjänster av den belgiska staten (14):

(24)

DPLP fick 1992–2010 offentligt stöd i form av olika åtgärder:

(25)

År 1992 omvandlades Régie des postes genom lag till ett fristående offentligägt företag med namnet De Post-La Poste. DPLP övertog Régie des postes tillgångar och personal, som dess juridiska efterträdare. Denna omvandling innebar en kraftig förändring i affärsmodellen:

(26)

År 1992 övertog DPLP alltså 43 747 statstjänstemän (nedan kallade tjänstemän) och det rättsliga skydd som dessa hade i fråga om anställningstrygghet, pension och ersättning (artikel 33 i lagen av den 21 mars 1991).

(27)

År 2008 hade DPLP fortfarande ungefär 23 500 anställda vars anställningsvillkor regleras i offentliga personalföreskrifter (nedan kallade offentligt anställda, vars ställning liknade tjänstemännens), vilket motsvarade nästan två tredjedelar av DPLP:s hela personal.

Figur 1

Anställningssystem vid DPLP

Källa: De belgiska myndigheterna.

HTE 2008 (1)

Antal anställda 2008

Beskrivning av anställningssystem

Offentligt anställda

20 895

67 %

23 538

67 %

Personal anställd enligt bestämmelser som härrör från lagstiftning för offentliganställda – styrs av förvaltningsrätt

Kontraktsanställda

10 095 (2)

33 %

11 349

33 %

Personal anställd enligt anställningskontrakt – styrs av allmän arbetsrätt

Total

30 990

34 887

(1) Enligt socialrapporten 2008. (HTE: heltidsekvivalenter)

(2) […] (Affärshemlighet.)

(28)

Mellan 1972 och 1996 betalades pensionerna ut enligt ett fördelningssystem. Enligt detta system ersatte DPLP staten för de pensionsbelopp som den betalade ut till pensionerade tjänstemän (17) för pensionsrättigheter som de tjänat in sedan 1972, vilket var det år då den belgiska posten blev en särskild redovisningsenhet i statsbudgeten (Régie des postes).

(29)

Inga ändringar gjordes i pensionsfinansieringssystemet före pensionsreformen 1997. Denna reform innebar att första pelarens pensionssystem, som var tillämpligt för offentligt anställda vid DPLP, anpassades efter det pensionssystem som gällde för privat sektor: Från och med 1997 har DPLP betalat en pensionsavgift till ONSS (Office national de sécurité sociale) på motsvarande 8,86 % av lönerna.

(30)

Samtidigt gick staten med på att ta över DPLP:s samlade pensionsåtaganden på 3,8 miljarder euro.

(31)

I varje kontrakt fastställdes att staten skulle betala en årlig kompensation för utförandet av de allmännyttiga tjänster som angavs i det kontraktet.

(32)

I de tre första kontrakten fastställdes kompensationen på grundval av den faktiska skillnaden mellan utgifterna och intäkterna för de utförda allmännyttiga tjänsterna. I det fjärde managementkontraktet införs en fast kompensation som beräknas på grundval av den förväntade skillnaden mellan DPLP:s kostnader och de intäkter som genereras av dem som använder de allmännyttiga tjänsterna, men det anges ett tak för kompensationen i managementkontrakten (18).

(33)

DPLP ska enligt det aktuella managementkontraktet (19) få en kompensation från staten för följande allmännyttiga tjänster:

(34)

Det bör påpekas att samhällsomfattande posttjänst inte ska leda till någon ersättning enligt de tre senaste managementkontrakten (20). Även om pressdistribution rent generellt kan ingå i samhällsomfattande tjänster enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (21), har de belgiska myndigheterna definierat särskilda uppdrag (distribution av dagstidningar och tidskrifter) som ska leda till kompensation enligt managementkontrakten och använt kriterier som särskiljer dessa uppdrag från den samhällsomfattande posttjänsten. Kriterierna är 1) uppdragets mål, som går utöver målen för en samhällsomfattande tjänst, 2) de specifika villkoren i de berörda kontrakten och 3) de specifika bestämmelserna om prissättning som skiljer sig från bestämmelserna för prissättningen på den samhällsomfattande tjänsten.

(35)

Uppdragets mål: De belgiska myndigheterna anser att det är särskilt viktigt att garantera en omfattande distribution av tryckta medier i hela Belgien för att förbättra informationen och öka mångfalden av åsikter och för att uppmuntra allmänheten att delta i den politiska debatten.

(36)

I kontraktet fastställs särskilda affärsvillkor: Den specifika tjänsten pressdistribution som åläggs DPLP och som ska kompenseras, går utöver den klassiska distributionstjänst som ingår i den samhällsomfattande tjänsten. Den omfattas av en rad stränga villkor i fråga om kvalitet och resultat i fråga om tidpunkt för utdelningen (t.ex. utdelning före kl. 7.30), frekvens, utdelningsalternativ för utgivarna, flexibilitet för utgivarna i fråga om volym och för kontinuitet i tjänsten (bl.a. en strikt definition av force majeure).

(37)

Särskild prissättning: Priserna för det pressdistributionsuppdrag som ska leda till kompensation fastställs genom trepartsförhandlingar (belgiska staten/DPLP/pressektorn) och behöver inte godkännas av tillsynsmyndigheten, i motsats till avgifter för samhällsomfattande tjänster. Avgifterna för den samhällsomfattande tjänsten baseras på kostnader, medan avgifterna för det särskilda pressdistributionsuppdrag som leder till kompensation är betydligt lägre, för att det ska gå att uppnå målen för uppdraget.

(38)

En kompensation för allmännyttiga tjänster kan betalas för de allmännyttiga tjänster som anges i skäl 33. Följande kompensation för allmännyttiga tjänster har betalats ut per räkenskapsår:

Första managementkontraktet

Andra managementkontraktet

Tredje managementkontraktet

Fjärde managementkontraktet

(39)

Kapitaltillskott 1997: DPLP har fått två icke anmälda kapitaltillskott till ett sammanlagt belopp på 62 miljoner euro. De belgiska myndigheterna har emellertid senare uppgivit att dessa medel i själva verket var uppskjuten kompensation för allmännyttiga tjänster som inte hade betalats ut i avsedd tid till DPLP.

(40)

Kapitaltillskott 2003: De belgiska myndigheterna betalade ut ett kapitaltillskott på 297,5 miljoner euro till DPLP. Enligt myndigheterna gjordes detta tillskott under omständigheter som skulle vara godtagbara för en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor i enlighet med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, vilket skulle innebära att det inte utgjorde statligt stöd.

(41)

Kapitaltillskott 2006: De belgiska myndigheterna betalade ut ett nytt kapitaltillskott på 40 miljoner euro. Enligt myndigheterna var detta tillskott förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom det hade gjorts på exakt samma villkor som för privata investerare (pari passu).

(42)

Fram till och med den 31 december 2005 har DPLP varit befriat från bolagsskatt.

(43)

Under den period som omfattas av undersökningen har DPLP varit befriat från fastighetsskatt på de fastigheter som används i samband med utförande av allmännyttiga tjänster, vilket motsvarar en fördel på […] (*2) till […] euro per år. Om företaget hade betalat denna skatt skulle kostnaderna för de produkter (allmännyttig tjänst och kommersiella produkter) som tillhandahålls i dessa fastigheter ha ökat i motsvarande grad.

(44)

DPLP är också befriat från vissa indirekta och lokala skatter. De belgiska myndigheterna kan inte uppskatta det exakta värdet på denna fördel men anger att denna åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för reglerna för stöd av mindre betydelse.

(45)

Skattebefrielsen beviljades efter ikraftträdandet av EG-fördraget 1958 och har behållits utan större förändring. Befrielsen från bolagsskatt upphörde den 31 december 2005, men de båda senare åtgärderna är fortfarande i kraft.

(46)

År 1992 överförde den belgiska staten 63 fastigheter utan ersättning till DPLP (22). DPLP använde redan dessa fastigheter, men rättsligt sett tillhörde de staten. Det sammanlagda värdet av dessa tillgångar beräknades till 112,2 miljoner euro (23). Dessa fastigheter var åtskilda från och lades till de första tillgångarna, som hade avskilts från de tillgångar som tillhörde staten när posten omvandlades till en särskild statlig ordning (nedan kallad Régie des postes) 1971. Régie des postes innehade redan den juridiska äganderätten till de tillgångar som förts upp i räkenskaperna. De kompletterande fastigheter som överfördes 1992 var däremot avsedda som kompensation för de pensionskostnader som DPLP fortfarande hade när företaget omvandlades till ett fristående offentligägt företag.

(47)

De belgiska myndigheterna hävdar att överföringen av dessa fastigheter endast var ett led i en intern omorganisation av statliga tillgångar och inte utgjorde någon fördel. De framhåller att fastigheterna utnyttjades av den belgiska posten redan före omvandlingen till DPLP 1992 (och alltså redan användes av Régie des postes).

(48)

DPLP gavs möjlighet att ansöka om en statlig garanti för sina lån mot en garantiavgift på 0,25 %.

(49)

Under den period som omfattas av undersökningen utnyttjades denna garanti endast en gång, för ett lån på 100 miljoner euro från Europeiska investeringsbanken (EIB). Enligt det avtal som undertecknades mellan DPLP och EIB den 22 december 2004 fick DPLP utnyttja EIB:s kreditfacilitet till den 10 juni 2008. DPLP utnyttjade faciliteten och begärde ett belopp på 100 miljoner euro den 8 november 2007 och mottog detta belopp den 5 december 2007. DPLP ska betala tillbaka lånet i 11 lika stora årliga avbetalningar på ungefär 9,09 miljoner euro. Den första avbetalningen ska göras den 5 december 2012 och den sista ska göras den 5 december 2022. Räntan ska betalas kvartalsvis (5 december, 5 mars, 5 juni, 5 september). Räntan beräknas utifrån tre månaders Euribor minus 37 räntepunkter.

(50)

Kommissionen ansåg mot bakgrund av Altmark-domen (24) att den kompensation för allmännyttiga tjänster som betalats ut sedan 1992, skattebefrielserna, kapitaltillskotten, den statliga garantin och överföringen av fastigheter kunde vara stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(51)

Statligt stöd i form av kompensation för kostnader i samband med skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster kan anses vara förenligt med bestämmelserna enligt artikel 106.2 i EUF-fördraget om de är nödvändiga för att utföra dessa tjänster och inte påverkar utvecklingen av handeln i en omfattning som strider mot EU:s intresse.

(52)

I sitt beslut om att inleda förfarandet 2009 ifrågasatte kommissionen att stödåtgärderna för DPLP i samband med utförandet av de allmännyttiga tjänsteuppdragen var nödvändiga och proportionerliga.

(53)

När det gäller beräkningen av överkompensation enligt artikel 106.2 i EUF-fördraget ansåg kommissionen att samtliga intäkter och kostnader i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster borde ha tagits med i beräkningen för att se till att de allmännyttiga uppdragen inte överkompenserades. Vid beräkningen bör man kontrollera den redovisningsmetod som tillämpats för att fastställa vilka kostnader som ska hänföras till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och för att ta hänsyn till de sammanlagda nettokostnaderna för den allmännyttiga tjänsten och ytterligare stöd, oavsett i vilken form de har beviljats.

(54)

När det gäller statens finansiering av tjänstemännens pensioner undrade kommissionen om denna befrielse från pensionsskyldigheterna ledde till att DPLP hamnade i en situation som var jämförbar med konkurrenternas i fråga om sociala avgifter.

(55)

Enligt den metod som kommissionen följde i sitt beslut om den offentliga finansieringen av kostnaderna för pensioner till tjänstemän vid franska La Poste (25) bör det undersökas om denna åtgärd var förenlig med artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Därför måste det undersökas i vilken grad de sociala avgifter som DPLP betalade efter att ha befriats från dessa skyldigheter var jämförbara med konkurrenternas kostnader.

(56)

Den 28 augusti 2009 lämnade VFP och Prodipresse in sina synpunkter på DPLP:s system för pressdistribution.

(57)

Precis som i sitt tidigare klagomål framhöll VFP och Prodipresse snedvridningen av konkurrensen till följd av DPLP:s låga avgifter för pressdistribution, vilka hindrar all konkurrens från andra operatörer på marknaden.

(58)

De angav att de priser som DPLP tar ut fastställs vid trepartsförhandlingar mellan DPLP, utgivarna och staten. De anser att DPLP:s förluster på grund av underpriserna kompenseras av staten genom kompensationen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. DPLP är den direkta mottagaren av detta stöd, medan dagstidningsutgivarna också främjas indirekt.

(59)

VFP och Prodipresse anser att DPLP kan få en överkompensation för systemet med pressdistribution som företaget använder för att finansiera sin övriga verksamhet.

(60)

Association belge des éditeurs des journaux (den belgiska sammanslutningen för dagstidningsutgivare) lämnade in sina synpunkter den 28 augusti 2009. De betonade hur viktigt det var för demokratin och jämställdheten att ha ett effektivt system för att distribuera dagstidningar över hela Belgiens territorium till enhetliga och rimliga priser så att prenumeranterna fick sin dagstidning tidigt på morgonen.

(61)

Deutsche Post AG DHL International lämnade in sina synpunkter den 28 augusti 2009. De framhöll behovet av att granska övertagandet av DPLP:s pensionsförpliktelser och särskilt att se till att denna åtgärd stämde överens med tidigare praxis. Dessutom ansåg de att man måste kontrollera att kapitaltillskotten var förenliga med marknaden, att kostnadsfördelningen var förenlig med Chronopost-domen och slutligen borde överföringen av fastigheter undersökas.

(62)

Belgische Distributiedienst NV/Belgique Diffusion SA (nedan kallat BD), som ingår i TNT-gruppen, lämnade in sina synpunkter den 28 augusti 2009. BD, särskilt dess filial Deltamedia som ansvarar för pressdistributionen, är en konkurrent till DPLP på marknaden för distribution av dagstidningar och tidskrifter. Precis som i det tidigare klagomålet underströk BD att DPLP tillämpade priser som var lägre än kostnaderna för distributionen av dagstidningar. Enligt BD finansierades DPLP:s förluster med offentliga subventioner. De låga priserna försvårade all konkurrens med DPLP.

(63)

Enligt BD hade DPLP brutit mot rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster (26) och mot artikel 7 i direktiv 97/67/EG. BD undrade också om det förekom stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget och om kompensationen för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse var förenlig med artikel 106.2 i EUF-fördraget.

(64)

BD ifrågasatte att distributionen av dagstidningar kunde betraktas som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eftersom denna verksamhet är konkurrensutsatt i de flesta medlemsstater och inte sköts av postoperatören.

(65)

Dessutom undrade BD om ett bidrag som uteslutande är reserverat för postoperatören kunde anses vara det bästa sättet att stödja distributionen av dagstidningar, jämfört med att ge stöd till utgivarna som sedan kan upphandla distributionstjänsterna på den fria marknaden och på så sätt tillåta olika leverantörer att konkurrera.

(66)

BD undrade om kostnaderna var nödvändiga och om DPLP:s uppdrag att distribuera dagstidningar borde godkännas. BD hävdade att DPLP har mycket högre kostnader än övriga operatörer, vilket innebär att det krävs mer stöd. Det skulle innebära att bidragen varken är proportionerliga eller befogade.

(67)

Slutligen anser BD att de kostnader för DPLP som täcks av staten kan omfatta investeringskostnader som inte nödvändigtvis går till utförandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eftersom DPLP kan ha använt dessa infrastrukturer för andra tjänster. Reklamkampanjer för kommersiella produkter kan också ha finansierats med offentliga bidrag.

(68)

De belgiska myndigheterna hävdar att övertagandet av pensionsåtaganden i enlighet med Combus-domen (27) inte var statligt stöd eftersom det befriade den belgiska posten från en onormal kostnad och inte en kostnad som normalt belastade ett företags budget.

(69)

Denna onormala kostnad skulle ha uppstått på grund av ökade lönekostnader för offentligt anställda och bristande flexibilitet på det operativa planet, vilket hindrade DPLP att dra ner på antalet tjänstemän i önskad omfattning.

(70)

De belgiska myndigheterna anger tre orsaker till bristen på flexibilitet:

(71)

Anställningstrygghet för tjänstemännen: DPLP hävdar att deras offentligt anställda personal de facto är tillsvidareanställd. DPLP kan inte säga upp offentligt anställda utan starka skäl eller återkommande dåliga resultat. Även i sådana fall finns särskilt stränga krav på uppsägningsprocessen.

(72)

Dessutom har Conseil d’État (belgisk förvaltningsdomstol som är behörig för offentligt anställda samt kontraktsanställda som omfattas av arbetsdomstolars behörighet) visat sig vara benägen att gynna offentligt anställda och har etablerat en strikt norm när det gäller att konstatera ”giltig grund”. Detta innebär att DPLP inte kan säga upp offentligt anställda vare sig som enskilda personer eller kollektivt av ekonomiska eller tekniska skäl.

(73)

Det går alltså inte att använda uppsägning av anställningskontrakt som verktyg för att anpassa personalens sammansättning efter de faktiska operativa behoven. Eftersom det är omöjligt att avskeda personer av ekonomiska skäl är DPLP:s möjligheter kraftigt begränsade när det gäller att lösa problem som bristande rörlighet eller löner och förmåner för offentligt anställda som är högre än vad som tillämpas på marknaden. Dessutom kan de offentligt anställda inte begära en automatisk överföring till den offentliga förvaltningen och DPLP kan inte heller kräva en sådan överföring.

(74)

Detta innebär att antalet offentligt anställda endast kan minskas genom frivilliga avgångar, som är få, och naturliga avgångar.

(75)

Avsaknad av intern rörlighet: Utöver det faktum att DPLP inte kan dra ner på antalet offentligt anställda inom de områden där efterfrågan på tjänster har minskat, är möjligheterna att omgruppera de offentligt anställda inom organisationen efter behoven mycket begränsade.

(76)

Faktorer som språktillhörighet, kvalifikationer, antal tjänsteår och tjänstegrad innebär att DPLP i stort sett inte kan flytta personal från områden där behovet minskar, t.ex. på grund av att mängden traditionella brevförsändelser minskar, till sektorer där det råder brist på personal, t.ex. på grund av pensionsavgångar eller ökad efterfrågan.

(77)

Den bristande flexibiliteten i ”tjänsteföreskrifterna” innebär alltså att DPLP har mycket svårt att omplacera offentligt anställda efter sina behov eller för att skapa balans mellan sektorer med överflödig personal och sektorer med personalbrist. Paradoxalt nog måste DPLP anlita tillfällig personal eller kontraktsanställd personal för att tillgodose behoven i sektorer med personalbrist samtidigt som företaget måste behålla överflödig personal inom andra sektorer.

(78)

Ingen möjlighet att permittera: DPLP kan inte heller permittera offentligt anställda på samma sätt som operatörer inom privat sektor kan göra vid arbetsbrist.

(79)

Högre lönekostnader: När Régie des postes omvandlades till fristående offentligägt företag 1992 och döptes om till DPLP hade den offentligt anställda personalen löner och förmåner som var betydligt högre än kontraktsanställda i den privata sektorn. Sedan 1992 har automatiska lönehöjningar knutna till antal tjänsteår och fackföreningarnas starka förhandlingsposition bidragit till att bevara lönerna och förmånerna på dessa förhållandevis höga nivåer.

(80)

Utöver de högre lönerna och förmånerna jämfört med kontraktsanställda, har de offentligt anställda dessutom 4–11 fler dagar betald semester (28), vilket ökar DPLP:s kostnader. Dessa villkor för de offentligt anställda har försvårat DPLP:s förvaltning av enhetskostnaden för de offentligt anställda, som är avsevärt högre än för kontraktsanställda i den privata sektorn.

(81)

Sedan de offentligt anställda övertogs från Régie des postes 1992 har ledningen för DPLP insett att denna grupp av anställda, med sina högre personalkostnader och bristande operativa flexibilitet, innebär ett strukturellt handikapp som har blivit allt svårare att hantera i takt med att postmarknaden avreglerats. DPLP upphörde därför att rekrytera offentligt anställda 1998. Naturliga avgångar, som främst beror på pensionsavgångar, har lett till att personalen har minskat i absoluta tal, till 23 538 år 2008.

(82)

Eftersom minskningen av antalet offentligt anställda främst styrs av takten i den naturliga avgången till följd av den rådande åldersfördelningen, har den varit långsam och kommer sannolikt att fortgå fram till 2030, det vill säga långt efter det att postmarknaden har avreglerats fullständigt, vilket framgår av figuren nedan.

Figur 2

Utveckling av antalet offentligt anställda hos DPLP

Källa: De belgiska myndigheterna.

Historiskt och förväntat antal anställda som offentlig personal

DPLP slutade att rekrytera offentligt anställda 1998

Historiskt antal anställda

Förväntat antal anställda (1)

43 747

41 982

39 572

35 305

27 705

23 538

[…]

[…]

[…]

[…]

[…]

1992

1995

1997

2000

05

08

10

15

20

25

2030

(1) […]

(83)

De belgiska myndigheterna anser därför att de offentligt anställda vid DPLP är ett allvarligt handikapp såväl operativt som i fråga om kostnader jämfört med privata operatörer och att staten har befriat DPLP från en onormal kostnad som konkurrenterna inte har.

(84)

Därför anser de belgiska myndigheterna inte att åtgärden är ett statligt stöd och de menar att kommissionen när det gäller DPLP inte behöver tillämpa den metod som den har använt i tidigare ärenden som har berört pensionssystem (EDF (29), La Poste (Frankrike) (30), Royal Mail (31)).

(85)

Om en sådan metod ändå skulle tillämpas i fråga om DPLP menar de belgiska myndigheterna dock att den skulle visa att den andel av de sociala avgifter som DPLP stod för motsvarar konkurrenternas, mätt som procentandel av lönekostnaderna.

(86)

De belgiska myndigheterna har överlämnat redovisningsuppgifter (32) för DPLP och beskrivit de redovisningsprinciper som DPLP tillämpar.

(87)

De framhåller först och främst att den kompensation för allmännyttiga tjänster som betalas ut varje år inte är ett stöd, eftersom den är förenlig med rättspraxis enligt Altmark-domen.

(88)

Dessutom hävdar de att om kompensationen för den allmännyttiga tjänsten är stöd är detta förenligt med bestämmelserna eftersom det inte är fråga om överkompensation för DPLP:s nettokostnader för att utföra de allmännyttiga tjänsterna. De beräkningar som de belgiska myndigheterna lämnat in visar att DPLP:s kostnader har underkompenserats.

(89)

Slutligen anger de belgiska myndigheterna att vissa åtgärder utgör befintligt stöd. I detta avseende hänvisas till avsnittet om befintligt stöd (se skäl 224 och framåt).

(90)

I en skrivelse till kommissionen av den 12 augusti 2009 anger de belgiska myndigheterna att kapitaltillskotten 1997 på sammanlagt 62 miljoner euro bör betraktas som en uppskjuten kompensation för skyldigheterna att utföra allmännyttiga tjänster.

(91)

Enligt de belgiska myndigheterna ingick kapitaltillskotten 2003 och 2006 i en strategisk plan (33) som syftade till att stärka företagets konkurrenskraft och lönsamhet under den gradvisa avregleringen av postmarknaden.

(92)

Denna strategiska plan hade två huvudmål:

(93)

Kapitaltillskott 2003: Enligt de belgiska myndigheterna skulle kapitaltillskottet 2003 stärka DPLP:s eget kapital med tanke på de stora ekonomiska åtaganden företaget hade gjort för att bland annat uppföra fyra nya sorteringscentraler och modernisera en befintlig central, optimera utdelningsrutterna för post och automatisera hanteringen.

(94)

Dessutom hävdade de belgiska myndigheterna att de medel som skjutits till även täckte personalkostnader till följd av en minskning av antalet anställda genom ett förtidspensioneringsprogram, minskad arbetstid och en lönehöjning för nyanställda.

(95)

Dessa åtgärder skulle ge tillfredsställande garantier för en ökad lönsamhet under perioden 2003–2007 som motsvarade de privata investerarnas förväntningar. Dessutom agerade den belgiska staten, som enda aktieägare i DPLP 2003, utifrån ett lönsamhetsperspektiv på ett sätt som helt och hållet följde principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, när den beslutade att göra en kapitalinvestering.

(96)

Den 5 augusti 2009 framförde de belgiska myndigheterna vidare att lönsamhetsprognoserna visade att kapitaltillskottet hade gjorts på villkor som var förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi eftersom den förväntade avkastningen var högre än vad en privat investerare skulle ha krävt. Dessa prognoser var inte orealistiska eftersom den faktiska lönsamheten mellan 2003 och 2008 var klart högre än förväntat.

(97)

De belgiska myndigheterna förklarade att kapitaltillskottet 2003 och avskrivningen 2005 av statens skulder i DPLP:s redovisning inte hade någon koppling till varandra. Avskrivningen, som gjordes vid ett annat tillfälle, var en normal redovisningsoperation då staten tydligt hade angett att dessa skulder inte skulle betalas till DPLP. De belopp som slutligen avskrevs vid rensningen av balansräkningen 2005 skilde sig från beloppen för kapitaltillskottet 2003 och de ackumulerade förlusterna vid utgången av 2002.

(98)

Kapitaltillskott 2006: De belgiska myndigheterna hävdar att detta tillskott var förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi eftersom det hade gjorts på villkor som var likvärdiga (pari passu) med dem som tillämpades för en privat investerare, nämligen Post Invest Europe SA, som hade investerat 300 miljoner euro. De nya aktierna tecknades av staten och den privata investeraren vilket gjorde det möjligt för den nya investeraren att få 50 % av aktierna minus en andel, medan staten behöll 50 % av aktierna plus en andel (34).

(99)

För att fastställa priset på de nyemitterade aktierna beräknade investeringsbanken, som de belgiska myndigheterna hade vänt sig till, DPLP:s sammanlagde värde till mellan […] och […] euro. Staten valde slutligen värdet på […] euro för företaget i sin helhet före kapitaltillskotten. De belgiska myndigheterna medger att DPLP:s senare resultat överskred de antaganden som gjordes vid beräkningen.

(100)

Genomförandet av den strategiska planen har enligt de belgiska myndigheterna lett till att DPLP blivit en av de effektivaste operatörerna i Europa. DPLP har gjort betydande framsteg i fråga om lönsamhet, effektivitet (35) och kvalitet samtidigt som företaget har hållit priserna gentemot kund på en rimlig nivå.

(101)

I sin förklaring av den 12 augusti 2009 medger de belgiska myndigheterna att DPLP inte omfattades av ordningen för bolagsskatt, men däremot omfattades av en avkastningsskatt (skatt för juridiska personer) fram till och med den 27 december 2005. De belgiska myndigheterna hävdar dock att DPLP inte gynnades av denna skatteordning under perioden 2003–2005. Om företaget hade omfattats av bolagsskatt skulle det ha kunnat göra avdrag för tidigare förluster och alltså inte ha behövt betala någon bolagsskatt under denna period.

(102)

Vidare framför de belgiska myndigheterna att DPLP har betalat avkastningsskatt på 2 miljoner euro under perioden 2003–2005.

(103)

Från och med räkenskapsåret 2006 har DPLP varit skyldigt att betala bolagsskatt utan möjlighet att göra avdrag för tidigare förluster. De belgiska myndigheterna uppskattar att det skatteavdrag som därmed inte kunde göras vid den tidpunkten uppgick till 51,87 miljoner euro.

(104)

Därför konstaterar de att DPLP inte har dragit någon fördel av befrielsen från bolagsskatt före 2006.

(105)

De belgiska myndigheterna förklarar att DPLP är befriat från fastighetsskatt på intäkterna från de fastighetstillgångar som används för att utföra allmännyttiga tjänster.

(106)

De har gjort en uppskattning av den nettofördel som detta innebär för DPLP och anser att den endast utgör en begränsad del av de extra kostnader som DPLP har för att fullgöra sin skyldighet att upprätthålla ett postnät som omfattas av strikt fastställda krav på geografisk täckning. DPLP får ingen annan kompensation för denna skyldighet.

(107)

De belgiska myndigheterna förklarar att DPLP är befriat från vissa indirekta och lokala skatter, men hävdar att effekten av dessa befrielser är av mindre betydelse.

(108)

I sin förklaring av den 12 augusti 2009 bekräftade de belgiska myndigheterna att ett visst antal fastigheter hade överförts till DPLP vid dess omvandling till fristående offentligägt företag. DPLP hade utnyttjat dessa fastigheter sedan 1971 och de var nödvändiga för att företaget skulle kunna fullgöra sitt uppdrag att tillhandahålla posttjänster.

(109)

De belgiska myndigheterna hävdar att överföringen av dessa fastigheter inte innebar någon fördel för DPLP eftersom företaget redan använde dem för att fullgöra sitt uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Det var alltså endast fråga om en omorganisation av offentliga tillgångar.

(110)

I sin förklaring av den 12 augusti 2009 hävdar de belgiska myndigheterna att DPLP inte automatiskt omfattas av någon statlig garanti för sina lån. Om DPLP skulle begära en sådan garanti, måste företaget först få de belgiska myndigheternas godkännande och sedan betala en årlig garantiavgift på 0,25 % till statskassan.

(111)

Under den berörda perioden har DPLP endast utnyttjat den statliga garantin en gång.

(112)

De belgiska myndigheterna anser att en garantiavgift på 0,25 % är lämplig med hänsyn till DPLP:s situation och den låga sannolikheten för att DPLP inte skulle betala tillbaka lånet. De bedömer att marknadens avgifter för ett liknande lån utan statlig garanti skulle ha varit upp till 40 räntepunkter högre.

(113)

I sin förklaring av den 12 oktober 2009 hävdar de belgiska myndigheterna att BD:s och FVP/Prodipresses uttalanden innehåller avgörande faktorer. Dessa faktorer gäller framför allt den tidiga distributionen av dagstidningar och tidskrifter.

(114)

De belgiska myndigheterna hävdar i motsats till vad BD säger att tilldelningen av icke-monopoliserade posttjänster (som pressdistributionen) inte omfattas av tillämpningsområdet för unionens lagstiftning om offentlig upphandling (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG (36)).

(115)

Vidare hävdar de att distributionen av dagstidningar och tidskrifter, som är en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, inte strider mot unionens bestämmelser om avregleringen av postmarknaden.

(116)

De belgiska myndigheterna menar också att tilldelningen inte var ett godtyckligt beslut, utan att DPLP är det enda företag som kan uppfylla de villkor och skyldigheter som åläggs den som tillhandahåller den här typen av tjänster.

(117)

De belgiska myndigheterna hävdar i motsats till BD att DPLP under perioden 2002–2008 inte överkompenserades för sina kostnader i samband med distributionen av dagstidningar och tidskrifter.

(118)

De håller inte med FVP/Prodipresse om att DPLP har blåst upp sina investeringar och extrakostnader i samband med utvidgningen av den tidiga nationella utdelningen, som påstått från 82 till 100 %. Eftersom dessa 18 % främst gäller avlägsna områden har DPLP:s personalkostnader ökat oproportionerligt mycket och DPLP har behövt anskaffa transportfordon för långa distanser, vilket leder till höga avskrivningskostnader.

(119)

Slutligen hävdar de belgiska myndigheterna att kostnaderna för reklamkampanjen inte har ingått i beräkningen av den kompensation som företaget har fått från staten för den tidiga pressdistributionen.

(120)

BD hävdar att DPLP uppenbarligen inte är kostnadseffektivt. De belgiska myndigheterna ifrågasätter detta argument och betonar att man i så fall inte fullt ut tar hänsyn till de högra extrakostnaderna i samband med den tidiga pressdistributionen och att man bortser från de stora insatser DPLP har gjort för att kontrollera kostnaderna och höja produktiviteten.

(121)

Enligt BD har Deltamedia lägre kostnader än DPLP. Detta beror enligt de belgiska myndigheterna på följande faktorer:

(122)

I sin förklaring av den 21 december 2010 anger de belgiska myndigheterna att vissa av de åtgärder som omfattas av undersökningen är befintligt stöd.

(123)

För det första hävdar de belgiska myndigheterna att DPLP:s skattebefrielser infördes innan Belgien anslöt sig till Europeiska unionen och alltså är befintligt stöd.

(124)

För det andra menar de belgiska myndigheterna att det årliga bidrag som betalats ut till DPLP gäller tiden före 1999, det vill säga före avregleringen av postmarknaden, och alltså är ett befintligt stöd. Men kapitaltillskott som gjordes före 1999 bör ändå inte betraktas som befintligt stöd om det kan konstateras att de utgjorde statligt stöd.

(125)

Med tanke på preskriptionstiden på tio år anser de belgiska myndigheterna för det tredje att alla åtgärder som har vidtagits före den 13 juli 1999 (det vill säga 10 år innan det berörda formella förfarandet inleddes) bör betraktas som befintligt stöd eftersom förstainstansrättens ogiltigförklaring innebär att alla tidigare undersökningsåtgärder som kommissionen vidtagit upphävs. Myndigheterna hävdar också att eftersom kommissionen inledde sin första undersökning i december 2002 bör åtgärder som vidtagits före december 1992 uteslutas från undersökningen. Detta berör överföringen av fastigheter och det första årliga bidraget, som betalades ut 1992.

(126)

Enligt artikel 14 i direktiv 97/67/EG, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/6/EG av den 20 februari 2008 om ändring av direktiv 97/67/EG beträffande fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster (37) (tredje postdirektivet), ska postoperatörerna i sin interna redovisning ha skilda konton för att tydligt skilja mellan de tjänster och produkter som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna och de som inte gör det. I redovisningen ska direkta kostnader som kan hänföras till en viss produkt hänföras direkt till den produkten och gemensamma kostnader ska fördelas direkt eller indirekt. Framför allt ska gemensamma kostnader som är nödvändiga för att tillhandahålla både samhällsomfattande tjänster och icke samhällsomfattande tjänster fördelas på lämpligt sätt. DPLP använder aktivitetsbaserad redovisning (activity based costing, ABC) för sin kostnadsbokföring, där alla driftskostnader upp till vinst före finansiella poster och skatt hänförs till olika produkter, i enlighet med metoden för fullständig kostnadsberäkning (fully-distributed cost, FDC). Kostnadsbokföringen omfattar samtliga driftskostnader och organisatoriska enheter hos DPLP. År 2009 utgjorde kommersiella produkter […] % av DPLP:s omsättning, jämfört med […] % för produkter som hör till de allmännyttiga tjänsterna.

(127)

I systemet för kostnadsbokföring används tre nivåer: resurser, aktiviteter och produkter. Syftet är att fastställa vilken del av kostnaderna som kan hänföras till varje produkt.

(128)

Kostnaderna är uppdelade i 398 olika kostnadstyper och 3 954 ansvarsområden. Dessa grupperas i redovisningen i 34 resursgrupper och 108 kodgrupper. Det finns 986 olika verksamheter.

(129)

Kostnaderna för resurser hänförs till aktiviteter beroende på deras egenskaper: ”direkta resurser” hör direkt ihop med en viss aktivitet, medan ”indirekta resurser” bidrar till flera aktiviteter och ska fördelas med hjälp av fördelningsnycklar som avspeglar hur stor andel av resursen i fråga som varje aktivitet tar i anspråk. Aktivitetens totala bidrag omfattar slutligen de generella kostnader som inte kan hänföras till specifika aktiviteter. Dessa kostnader fördelas rättvist på alla produkter på grundval av självkostnadspriset plus ett vinsttillägg.

(130)

De 986 olika aktiviteterna utgör beståndsdelarna i varje produkts värdekedja. En del av kostnaderna i samband med en viss aktivitet hänförs till produkterna i förhållande till hur stor andel av aktiviteten som utnyttjas för varje produkt. Kostnaderna för icke-operativa aktiviteter hänförs först till affärsverksamheter som bidrar direkt till produkterna.

(131)

I processens sista fas hänförs aktivitetskostnaderna slutligen till varje produkt enligt en fördelningsnyckel som i allmänhet grundas på volymen. Alla produkter som utnyttjar en aktivitet bokförs alltså med en andel av kostnaderna för denna aktivitet som står i proportion till hur mycket de utnyttjar den.

(132)

Kommissionen anser att det system för kostnadsbokföring som DPLP tillämpar i dag är tillfredsställande eftersom den fördelar samtliga kostnader korrekt på en lämplig nivå. Kommissionen konstaterar dock att DPLP har uppdaterat denna metod gradvis, varför man kan anta att bokföringsuppgifterna i början av den period som omfattas av undersökningen inte är lika utförliga som uppgifterna i det nuvarande bokföringssystemet, även om de i stort sett är tillförlitliga.

(133)

I mars 2011 överlämnade de belgiska myndigheterna in en retroaktiv ändring av DPLP:s system för kostnadsbokföring till kommissionen för att göra en annan fördelning av vissa kostnader mellan kommersiella aktiviteter och aktiviteter inom ramen för de allmännyttiga tjänsterna. Den ändring som de belgiska myndigheterna föreslog gällde det sista steget i kostnadsfördelningen när produkter bokförs med kostnader i proportion till hur stor andel av varje aktivitet som utnyttjas.

(134)

Ändringen innebär en förändring i den metod för att hänföra rörelsekostnader till produkter som DPLP har tillämpat fram till i dag. Efter denna förändring skulle vissa kostnader för kommersiella produkter flyttas till området för allmännyttiga tjänster vilket skulle utvidga kostnadsbasen för de allmännyttiga tjänsterna. Det innebär att de allmännyttiga tjänsterna skulle täcka i genomsnitt […] euro per år av de kostnader som för närvarande hänförs till kommersiella produkter. Övriga delar i systemet för kostnadsbokföring skulle vara oförändrade.

(135)

De belgiska myndigheterna hävdar att kostnaderna för vissa aktiviteter till sin natur är låsta på en viss nivå som avgörs av behoven hos de allmännyttiga tjänsterna. Kostnaderna för aktiviteter som utnyttjas för allmännyttiga tjänster skulle alltså vara oförändrade, även om aktiviteterna inte utnyttjades för någon kommersiell produkt. Om en kommersiell produkt inte har givit upphov till den berörda aktiviteten bör rörelsekostnaden i samband med den aktiviteten inte fördelas på den produkten, även om aktiviteten utnyttjas av produkten.

(136)

Även om de belgiska myndigheterna hävdar att den reviderade metoden är förenlig med direktiv 97/67/EG, Chronopost-domen (38) och gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (39) (nedan kallade rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse), eftersom kostnader som direkt kan hänföras till en produkt hänförs till den produkten, en andel av de gemensamma kostnaderna hänförs till produkten och de återspeglar de verkliga kostnaderna för de allmännyttiga tjänsterna på ett bättre sätt, anser kommissionen att denna nya argumentation inte kan godtas av formella, ekonomiska och rättsliga skäl.

(137)

Formellt sett används den föreslagna metoden inte för uppgifterna i DPLP:s interna redovisning utan detta är en ändring i efterhand av tidigare uppgifter. Den reviderade metoden har inte godkänts som grund för att fastställa priser av tillsynsmyndigheten och används inte heller av staten för att beräkna kompensationen för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse. Den reviderade metoden verkar därför vara en teoretisk konstruktion som har utformats för detta förfarande i fråga om statligt stöd. Ur ekonomisk synvinkel går det inte att förutsätta att kostnaderna för resurser som utnyttjas av kommersiella produkter inte ska hänföras till dessa produkter när det gäller fastställandet av interna överlåtelsepriser (enligt denna metod bidrar kommersiella kostnader till exempel inte till kostnaderna för brevbärarnas utdelningsrutter, även om brevbärarna också delar ut kommersiella produkter). Juridiskt sett förefaller denna ändring slutligen inte vara förenlig med artikel 14.3 b iv i direktiv 97/67/EG, Chronopost-domen (40) och 2005 års rambestämmelser för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (41), som alla kräver att gemensamma kostnader ska fördelas på ett lämpligt sätt på kommersiella verksamheter.

(138)

Därför kommer kommissionen inte att basera sin bedömning på den ändrade redovisningen utan på de uppgifter i kostnadsbokföringen som har validerats i enlighet med direktiv 97/67/EG av Institut belge des services postaux et des télécommunications (IBPT, det vill säga den belgiska tillsynsmyndigheten för postsektorn (42)), som har överlämnats tidigare och som baserades på den metod för kostnadsbokföring som DPLP officiellt tillämpar.

(139)

I artikel 107.1 i EUF-fördraget föreskrivs följande: ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

(140)

För att en åtgärd ska vara statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 EUF-fördraget ska fyra kumulativa villkor vara uppfyllda:

(141)

De belgiska myndigheterna hävdar genom att hänvisa till den metod som tillämpades i Combus-domen (43) att pensionsåtagandena var en onormal kostnad som konkurrenterna inte behövde finansiera och att det därför inte var stöd när staten tog över dessa.

(142)

De hävdar i princip att det på grund av den bristande flexibiliteten i föreskrifterna för de offentligt anställda var omöjligt för DPLP att minska den andel som denna personalkategori stod för, trots att den var mycket mer betungande än en hypotetisk personal av anställda med mindre förmånliga kontrakt.

(143)

Det bör först och främst påpekas rent generellt att Combus-domen inte har bekräftats av domstolen. Tvärtom motsäger vissa inslag i domstolens rättspraxis hypotesen att kompensation för en strukturell nackdel inte kan betecknas som stöd. Domstolen har konsekvent framhållit att förekomsten av stöd ska bedömas med hänsyn till statliga ingripandens verkningar och inte deras orsaker eller syfte (44). Domstolen har också vidhållit att begreppet stöd innefattar fördelar som beviljas av de offentliga myndigheterna och som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget (45).

(144)

Domstolen har också angett att kostnader som kan hänföras till ersättning till anställda till sin natur belastar företagens budget oberoende av huruvida dessa kostnader är en följd av lagliga skyldigheter eller av kollektivavtal (46). Domstolen har i detta sammanhang ansett att den omständighet att statliga åtgärder syftar till att kompensera för merkostnader inte betyder att de kan undgå att betecknas som stöd (47).

(145)

Dessutom kan man konstatera att konkurrenssituationen för Combus var en annan än situationen för DPLP. Combus A/S måste bedriva sin transportverksamhet på kommersiell grund och verkade på marknaden på konkurrensvillkor som kunde jämföras med villkoren för privata bussbolag. Efter ett anbudsförfarande överlämnar kollektivtrafikföretag sin busstransportverksamhet till privata och offentliga företag. Enligt reglerna för offentlig upphandling ska kontraktet tilldelas det ”ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” oberoende av om anbudsgivaren är offentlig eller privat. Under hela bedömningsperioden har DPLP haft ett omfattande monopol där de ekonomiska påfrestningarna har varit helt annorlunda. I motsats till Combus-målet har Belgien inte i det aktuella fallet antagit några lagbestämmelser för att avskaffa eller ändra de särskilda anställningsvillkoren för tjänstemän vid DPLP och formerna för deras förvärv av pensionsrättigheter.

(146)

Därför anser kommissionen att skillnaderna i sakförhållanden mellan Combus-ärendet och det aktuella ärendet motiverar en annan slutsats i detta ärende.

(147)

För att kunna bedöma om åtgärderna i fråga innehåller inslag av statligt stöd bör det avgöras om åtgärderna ger DPLP en ekonomisk fördel i och med att de gör det möjligt för DPLP att slippa undan kostnader som under normala förhållanden skulle ha belastat företagets egna ekonomiska resurser och således förhindrar marknadskrafterna att verka fullt ut. Stöd består av en minskning av sådana kostnader som normalt belastar företagets budget, med beaktande av det aktuella pålagesystemets art och systematik. Omvänt skulle begreppet ”särskild pålaga” kunna införas, dvs. en extra kostnad i förhållande till vad som är normalt. Minskning av en sådan särskild pålaga genom en lagbestämmelse skulle inte ge mottagaren någon fördel och skulle alltså inte utgöra statligt stöd.

(148)

Enligt domstolens rättspraxis i fråga om selektivitetsanalys krävs en jämförelse med en referensram för att avgöra om en differentierad behandling av vissa företag och viss produktion, i en strukturellt sett normal marknadssituation, är förenlig med ”systemets art och systematik”. Klassificeringen av en kostnad som ”normal” eller ”särskild” kräver därför att man fastställer en referens- eller jämförelseram för att kunna identifiera företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom de berörda åtgärderna.

(149)

Kommissionen anser emellertid att det inte går att identifiera något externt jämförelseobjekt som gör det möjligt att bestämma vilken avgift som är ”normal” för företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en situation som är jämförbar med DPLP, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom den berörda åtgärden. DPLP:s konkurrenter är privaträttsliga företag som är verksamma på konkurrensutsatta marknader, medan DPLP har haft ett lagligt monopol under den period som omfattas av granskningen, innan den fullständiga avregleringen genomfördes 2011.

(150)

För att avgöra om det förekommit en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget måste kommissionen därför undersöka DPLP:s situation och jämföra de sociala avgifterna före och efter övertagandet av pensionerna.

(151)

Sedan den 6 juli 1971 och fram till pensionsreformen 1997 har DPLP stått för samtliga pensionskostnader och sociala avgifter för sina tjänstemän. Under dessa omständigheter anser kommissionen att dessa kostnader ingår i de normala kostnader som DPLP måste finansiera med egna medel med hänsyn till företagets faktiska och rättsliga ställning på den belgiska postmarknaden.

(152)

Eftersom det övertagande av pensionerna som gjordes 1997 och som omfattas av undersökningen gjorde det möjligt för DPLP att undvika kostnader som företaget normalt skulle ha behövt finansiera med egna medel, ger de berörda åtgärderna operatören en förmån i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(153)

Fördelen i fråga är selektiv eftersom den endast berör DPLP.

(154)

Övertagandet av pensionerna finansierades av staten som har övertagit DPLP:s behörighet i fråga om pensionerna.

(155)

Eftersom staten betalar pensionerna direkt för DPLP:s pensionerade personal ur sin egen budget är det uppenbart fråga om statliga medel.

(156)

De åtgärder som beskrivs ovan riskerar att påverka handeln mellan medlemsstaterna eftersom DPLP bedriver verksamhet på konkurrensutsatta marknader som paketleveranser, som utmärks av ett betydande gränsöverskridande utbyte. På paketleveranser konkurrerar DPLP med företag som bedriver verksamhet i andra medlemsstater, som UPS, FedEx eller TNT Express. DPLP bedriver också verksamhet på marknaden för pressdistribution där företag från andra medlemsstater bedriver eller kan bedriva verksamhet. Distributionen av paket har aldrig varit helt och hållet reserverad för DPLP och andra företag erbjöd vissa paketdistributionstjänster (48) eller andra särskilda posttjänster redan i början av 1990-talet (49). DPLP bedriver också verksamhet på marknaden för de finansiella sektorerna (postgirokonton, sparkonton och betaltjänster) där företaget konkurrerar med operatörer som erbjuder finansiella tjänster, som banker och finansiella aktörer. Checkkonton och postsparkonton som används både för betalningar och som sparkonton konkurrerar med bankernas check- och sparkonton. Banksektorn var konkurrensutsatt redan före 1992 och det bedrevs en oerhört stor handel mellan medlemsstaterna. Banker från olika medlemsstater hade etablerat sig i Belgien före 1992: vid den tiden fanns det mer än 70 utländska finansinstitut i Belgien (50).

(157)

Mot bakgrund av detta är det uppenbart att alla statliga åtgärder som ger DPLP en fördel riskerar att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(158)

Av de anledningar som redovisas i skälen 141–157 anser kommissionen att övertagandet av pensioner är ett stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(159)

I samband med pensionsreformen 1997 ersattes DPLP:s inbetalning till staten av den årliga nettokostnaden av ett definitivt bidrag som anpassade DPLP:s pensionskostnader efter konkurrenternas kostnader. Utan denna reform skulle pensionskostnaderna ha fortsatt att öka avsevärt under de följande åren till följd av den försämrade kvoten mellan tjänstemän i aktiv tjänst (bidragsgivare) och tjänstemän som inte är i aktiv tjänst (mottagare) efter DPLP:s beslut att inte längre anställa tjänstemän.

(160)

Eftersom de undantag som anges i artikel 107.2 och 107.3 a och b i EUF-fördraget uppenbart inte är tillämpliga och Belgien inte har hänvisat till artikel 106.2 till stöd för att övertagandet av pensionerna till förmån för DPLP är förenligt med bestämmelserna, ska kommissionen undersöka om åtgärden kan anses vara förenlig med artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Där föreskrivs att stöd kan anses vara förenligt med den inre marknaden när det är avsett att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(161)

Kommissionen ska först undersöka i vilken grad åtgärden att överta pensionskostnaderna i sin helhet uppfyller ett mål av gemensamt intresse och är nödvändigt för det målet, därefter undersöka om åtgärden är proportionerlig och sedan väga stödets positiva och negativa effekter mot varandra.

(162)

Unionsrätten har uppmuntrat till en allt större avreglering av postsektorn sedan 1992 då en grönbok antogs. Grönboken utmynnade i att tre direktiv antogs: i) direktiv 97/67/EG, ii) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/39/EG av den 10 juni 2002 om ändring av direktiv 97/67/EG för att ytterligare öka konkurrensen inom postsektorn i gemenskapen (51) och iii) direktiv 2008/6/EG. Avregleringen av postmarknaderna i EU anses också vara av stor betydelse för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

(163)

Det alltså viktigt att inte bara garantera tillhandahållandet av de grundläggande posttjänster som ingår i skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster utan också att skapa likvärdiga konkurrensvillkor för den etablerade operatören, befintliga konkurrenter och nytillkomna aktörer.

(164)

Kommissionen slog fast redan i sitt beslut om franska La Poste att det var avgörande för att skapa rättvis konkurrens inom postsektorn att det infördes likvärdiga villkor i fråga om sociala avgifter för den etablerade operatören och dess konkurrenter. Den ansåg att övertagandet av skyldigheterna att finansiera pensionerna för tjänstemännen vid La Poste var förenligt med den inre marknaden eftersom de offentliga subventionerna garanterade likvärdiga sociala avgifter för La Poste och dess konkurrenter. Kommissionen tänker i det här fallet följa samma resonemang som den gjorde i kapitel 6.3 i det beslutet, eftersom det i relevanta delar måste anses vara tillämpligt i detta fall.

(165)

Kommissionen anser att det var nödvändigt att omvandla DPLP 1992 för att främja konkurrensen på postmarknaden: Åtgärden innebar att DPLP och dess konkurrenter fick en likvärdig ställning i fråga om den juridiska utformningen (och att den obegränsade garanti som DPLP hade haft tillgång till som offentlig enhet försvann).

(166)

Varken den belgiska staten eller Régie des postes hade emellertid ackumulerat reserver som motsvarade de samlade pensionsåtagandena. Efter bildandet 1992 fortsatte DPLP att ta på sig pensionsskyldigheter, men motsvarande tillgångar för att täcka dessa skyldigheter fördes aldrig in i räkenskaperna.

(167)

Pensionsutbetalningarna skulle alltså gradvis ha blivit alltför betungande för DPLP då ett stort antal tjänstemän närmade sig pensionsåldern. Åtgärder vidtogs visserligen (ökad produktivitet, gradvis minskning av personalstyrkan genom naturliga avgångar, indexering av löner) för att förbättra läget, men dessa var inte tillräckliga för att skapa en långsiktig finansiell balans för DPLP (se figur 3).

(168)

Detta berodde framför allt på att omvandlingen till ett privaträttsligt företag också innebar att DPLP inte längre anställde tjänstemän utan endast rekryterade kontraktsanställd personal (som omfattades av ett allmänt anställningsavtal och av bestämmelserna i arbetsrätten). Efter 1997 skulle DPLP därför ha behövt finansiera både pensionskostnaderna för pensionerade tjänstemän och de sociala avgifterna för de kontraktsanställda i aktiv tjänst med egna medel.

(169)

Den negativa utvecklingen i DPLP:s kassaflöde skulle ha förvärrats med åren eftersom de högre pensionsutbetalningarna skulle ha överstigit intäkterna från företagets verksamheter (se figur 3).

Figur 3

De belgiska myndigheternas simulering av DPLP:s kassaflöde 1996

Källa: De belgiska myndigheterna

Simuleringar av kassaflöden inklusive lagstadgade pensioner för offentligt anställda utan pensionsreform

miljoner euro

Status quo (1)

Förbättringsåtgärder (2)

200

0

-200

-400

-600

-800

-1000

-1200

1993

95

97

99

2001

03

05

07

09

11

13

15

17

2019

(1) Status quo: Bibehållet antal offentligt anställda vid DPLP, ingen indexering av löner, ingen produktivitetsökning.

(2) Förbättringsåtgärder: Ökad produktivitet, gradvis minskning av antalet anställda genom naturliga avgångar, löneindexering.

(170)

Det är obestridligt att DPLP skulle ha fått mycket högre kostnader om företaget hade tvingats finansiera pensionerna för alla sina pensionerade tjänstemän med egna medel efter 1997. Det är uppenbart att övergången från offentlig förvaltning till privat företag hade äventyrats utan detta stöd.

(171)

En fullständig refinansiering av pensionskostnaderna genom ökade intäkter från den lagstadgade posttjänsten skulle dessutom ha lett till mycket högre priser och en potentiellt mycket stor minskning av antalet skickade försändelser, vilket skulle innebära att den samhällsomfattande posttjänsten hade äventyrats.

(172)

Kommissionen anser vidare att åtgärderna i fråga är anpassade till det mål av gemenskapsintresse som åsyftas. Inget annat instrument hade kunnat ge en effektivare lösning på frågan. Inom de sektorer som avser tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skulle ersättning för allmännyttiga tjänster visserligen kunna beviljas, men problemets särskilda strukturella karaktär gör detta ohållbart på lång sikt.

(173)

Med tanke på målet för avregleringen av postmarknaderna, det vill säga att säkerställa tillgång till samhällsomfattande posttjänster av god kvalitet till överkomliga priser, och med hänsyn till målet att främja lojal konkurrens, är övertagandet av pensionskostnaderna en nödvändig åtgärd.

(174)

I beslutet om franska La Poste redovisas kommissionens bedömning av proportionaliteten hos stödåtgärderna i samband med övertagande av de pensionskostnaderna som etablerade operatörer inom postsektorn ställs inför när de har kvar anställda tjänstemän på villkor som fastställdes när operatören hade monopol. Proportionaliteten måste bedömas med hänsyn till behovet att upprätta likvärdiga villkor på de marknader som öppnas för konkurrens (till exempel post, paket och finansiella tjänster). Den etablerade operatören måste betala lika höga sociala avgifter som sina konkurrenter.

(175)

DPLP:s kontraktsanställda personal har rent juridiskt samma ställning som anställda vid vilket privat företag som helst, till skillnad från de offentligt anställda vars ställning liknar de statsanställdas. En jämförelse mellan de sociala avgifter som DPLP betalar för varje kategori av anställda visar om dessa efter befrielsen från ansvaret för pensionerna uppfyller kravet på att DPLP ska betala samma sociala avgifter som sina konkurrenter.

(176)

I den sammanfattande tabellen nedan ges en detaljerad redogörelse för DPLP:s sociala avgifter för den offentliga och den kontraktsanställda personalen:

(177)

Som framgår av tabellen ovan är DPLP:s bidrag till det belgiska socialförsäkringssystemet (nominell procentandel av lönekostnaderna) tydligt lägre än bidraget från privata aktörer ([…] % jämfört med […] %).

(178)

Men om man tar hänsyn till de kostnader som direkt belastar arbetsgivaren för att jämföra den faktiska storleken på de sociala avgifterna är de båda procentandelarna nästan identiska och rentav något högre för DPLP:s offentligt anställda ([…] jämfört med[…] %).

(179)

Dessutom är de avgifter som betalas av de anställda i stort sett identiska i de båda fallen ([…] % jämfört med […] %).

(180)

Den lägre nominella procentsatsen för sociala avgifter som DPLP betalar för sina offentligt anställda beror på att DPLP är undantaget från vissa sociala avgifter som inte är tillämpliga för offentligt anställda (till exempel yrkessjukdom, arbetslöshet, arbetsskada). Men DPLP står själv direkt för kostnaderna för de avgifter som omfattas av undantag på grund av det särskilda regelverk som gäller för de offentligt anställda. Denna metod medför höga direkta kostnader för DPLP.

(181)

Man måste också ta hänsyn till de anställdas egna bidrag eftersom de anställda måste betala denna avgift från den lön som arbetsgivaren betalar till dem (bidraget är alltså också en kostnad för arbetsgivaren). Detta bidrag är något högre för offentligt anställda än för kontraktsanställda.

(182)

De belgiska myndigheterna och DPLP har lämnat upplysningar som visar att de direkta avgifterna i stort sett har varit stabila över tid.

(183)

Även om de direkta kostnader som DPLP står för direkt ([…] %) inte i strikt mening är likvärdiga med de sociala avgifterna bör man ta hänsyn till att dessa kostnader inte är frivilliga utan är en direkt följd av det särskilda regelverket för de offentligt anställda och alltså är påtvingade för DPLP. Därför verkar det logiskt att jämställa dessa kostnader med andra obligatoriska sociala avgifter i fråga om ursprung och slutgiltighet.

(184)

Dessa direkta kostnader bör därför beaktas vid beräkningen av DPLP:s verkliga sociala avgifter, vilket leder till att procentsatsen för de totala sociala avgifterna är något högre för DPLP:s offentligt anställda ([…] %) än för anställda vid företag inom den privata sektorn ([…] %).

(185)

Reformen av det pensionssystem som var tillämpligt på DPLP är ett avgörande steg i företagets anpassning till den gradvisa avregleringen och inför den fullständiga avregleringen av den belgiska postmarknaden, vilket är av stor betydelse inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

(186)

I sitt beslut om La Poste angav kommissionen att avregleringen av postsektorn kan försvåras om förslag till pensionsreformer (jämförbara med de reformer som gjorts i Belgien) inte godkänns.

(187)

Kommissionen anser också att även om åtgärderna i fråga inte avser något särskilt system i fråga om pensionsförmåner möjliggör de hållbarhet hos en finansieringsmekanism som blivit föråldrad till följd av den historiska utvecklingen. Kommissionen anser följaktligen att dessa åtgärder ingår i den bredare ramen för reform av medlemsstaternas pensionssystem, en reform som både rådet och kommissionen efterfrågat.

(188)

Åtgärdens negativa effekter verkar vara begränsade eftersom det är uppenbart med tanke på DPLP:s historia och dess verksamheter att en stor andel av företagets pensionsåtaganden gäller den monopoliserade sektorn där snedvridningen av konkurrensen helt naturligt är begränsad.

(189)

Åtgärden i fråga skulle teoretiskt sett kunna göra det möjligt för DPLP att upprätthålla en dominerande ställning. Kommissionen anser dock att risken är liten eftersom åtgärderna är begränsade till att anpassa de avgifter som DPLP betalar efter de avgifter som konkurrenterna betalar.

(190)

De negativa effekterna av stödet till DPLP är alltså begränsade jämfört med de positiva.

(191)

Eftersom åtgärderna begränsar sig till vad som är absolut nödvändigt för upprättandet av lika villkor i fråga om obligatoriska sociala avgifter och skatter och sätter stopp för en konkurrenssnedvridning som skadat DPLP, innebär de inte att handeln påverkas i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(192)

Därför anser kommissionen att övertagandet av pensioner 1997 kan anses vara ett stöd som är förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c i EUF-fördraget, eftersom DPLP inte har någon bättre ställning än andra operatörer i fråga om de sociala avgifterna för de offentligt anställda.

(193)

När det gäller kompensationen för kostnaderna i samband med allmännyttiga tjänster fastställs i Altmark-domen (54) vilka kriterier som ett offentligt ingripande måste uppfylla för att kunna betraktas som kompensation för skyldigheten att tillhandahålla offentliga tjänster och inte betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(194)

Kriterierna uppfylls inte i detta fall, särskilt inte det fjärde kriteriet: DPLP har inte valts genom ett offentligt anbudsförfarande. Dessutom har de belgiska myndigheterna inte visat att kompensationens storlek har fastställts på grundval av en analys av de kostnader som ett genomsnittligt välskött företag med tillräckliga resurser skulle ha haft för att utföra de ålagda allmännyttiga tjänsterna och kommissionen har inga indikationer och ingen information som ger den anledning att anta att det fjärde kriteriet är uppfyllt.

(195)

Den årliga kompensationen har endast främjat ett enda företag och har gett detta företag extra resurser, vilket innebär att åtgärden har inneburit en selektiv fördel för DPLP.

(196)

Kapitaltillskott 1997: De belgiska myndigheterna har meddelat att kapitaltillskotten 1997 på 62 miljoner euro i verkligheten var en uppskjuten utbetalning av en kompensation för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för år 1996. Dessa tillskott bör därför bedömas på samma grunder som den årliga kompensationen. Eftersom de olika villkor som anges i Altmark-domen inte är uppfyllda har åtgärden gett DPLP en selektiv fördel.

(197)

Kapitaltillskott 2003: De belgiska myndigheterna har förklarat att kapitaltillskottet 2003 (297,5 miljoner euro) följde principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och därmed inte var statligt stöd. De menar att tillskottet syftade till att stärka DPLP:s egna medel för att uppföra och modernisera sorteringscentraler, optimera utdelningsrutter och automatisera hanteringen. De medel som skjutits till skulle dessutom täcka personalkostnader till följd av en minskning av antalet anställda genom ett förtidspensioneringsprogram, minskad arbetstid och en lönehöjning för nyanställda.

(198)

För att visa att detta kapitaltillskott var förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi hade de belgiska myndigheterna gjort prognoser över lönsamheten inom ramen för sin strategiska plan, som visade en högre lönsamhet än den kapitalkostnad som en privat investerare skulle ha krävt.

(199)

De prognoser och den vinstberäkning som de belgiska myndigheterna har gjort är framåtblickande, mycket detaljerade och förenliga med den metod som en privat investerare skulle ha använt:

Figur 4

De belgiska myndigheternas vinstprognoser för perioden 2003–2007

[…]

Källa: De belgiska myndigheterna.

Figur 5

De belgiska myndigheternas förhandsberäkning av internräntan för det mest sannolika scenariot

[…]

Källa: De belgiska myndigheterna.

(200)

Man kan också notera att tillförlitligheten i dessa prognoser i sin helhet har bekräftats av de finansiella resultaten för de följande åren (se figur 6). Tack vare denna ökade lönsamhet började DPLP att göra utdelningar från och med 2007.

Figur 6

Konstaterad vinst för perioden 2003–2007

[…]

Källa: De belgiska myndigheterna.

(201)

De redovisade resultaten under en tioårsperiod har också stämt överens med prognoserna från 2003, eftersom internräntan i efterhand beräknades till […] %, det vill säga högre än den internränta på […] % som förutsågs 2003.

(202)

Även om den belgiska statens avkastning på investeringen verkar vara tillräckligt god för att bekräfta att investeringen följde principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, bör det påpekas att de förväntade intäkterna, som låg till grund för bedömningen av lönsamheten, omfattade statligt stöd och framför allt den årliga kompensation som betalades till DPLP.

(203)

Dessa statliga stödåtgärder har dock uppenbart klart avgränsade mål och har ingen kronologisk koppling till kapitaltillskottet 2003.

(204)

Den osäkerhet som hade kunnat uppstå för en privat investerare på grund av det icke anmälda stödet till DPLP mildrades dessutom genom kommissionens formella godkännande av kapitaltillskottet i sitt beslut 2003. När investeringen gjordes hade sannolikt varje investerare med goda utsikter till avkastning tagit risken med denna investering, efter det att kommissionen antagit sitt positiva beslut, även om detta beslut ännu inte var slutgiltigt. En privat investerare skulle inte ha väntat flera år, det vill säga tills förstainstansrätten och domstolen fällt sitt avgörande, för att fatta detta beslut. Att detta beslut i slutändan ogiltigförklarades är en händelse som inte gick att förutse vid tidpunkten för investeringen, utan som måste ha ansetts som osannolik eftersom kommissionens beslut betraktas som lagliga så länge de inte har ogiltigförklarats.

(205)

Därför menar kommissionen att kapitaltillskottet 2003 kan anses uppfylla principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och inte är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(206)

Kapitaltillskott 2006: De belgiska myndigheterna har förklarat att kapitaltillskottet 2006 (på 40 miljoner euro) följde principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och därmed inte var statligt stöd.

(207)

Detta tillskott gjordes enligt samma villkor som gällde för en privat investerare: staten tecknade sig för DPLP:s kapitalökning (upp till 40 miljoner euro), liksom Post Invest Europe (upp till 300 miljoner euro), till ett likvärdigt pris per aktie (pari passu). Post Invest Europe var vid den tidpunkten en extern investerare utan några kopplingar till DPLP eller den belgiska staten.

(208)

Dessutom har priset på de nyemitterade aktierna fastställts korrekt. För att fastställa priset på de nyemitterade aktierna beräknade investeringsbanken, som de belgiska myndigheterna hade vänt sig till, DPLP:s sammanlagde värde till mellan […] och […] euro. Staten valde slutligen värdet på […] euro för företaget i sin helhet före kapitaltillskotten. Antagandena om storleken på avkastning och risk utifrån en gemensam affärsplan baserades på överväganden om optimeringen av vinsterna på lång sikt. De resultat som DPLP senare rapporterade, efter kapitaltillskottet 2006 (se figur 7) bekräftar också att de hypoteser och parametrar som låg till grund för investeringsbeslutet var tillförlitliga.

Figur 7

DPLP:s resultat mellan 2006 och 2010

[…]

Källa: De belgiska myndigheterna.

(209)

Kommissionen anser att kapitaltillskottet 2006 på 40 miljoner euro uppenbart stämde in på en privat investerares beteende i en marknadsekonomi och alltså inte är statligt stöd.

(210)

Befrielsen från bolagsskatt riskerar visserligen att ge DPLP en fördel genom minskningen av den skatt som företaget annars skulle ha behövt betala, men har i verkligheten inte gett någon konkret fördel: Under perioden från 1992 och fram till 2005 då skattebefrielsen upphörde, redovisade DPLP en ackumulerad förlust. Även om företaget hade en nettovinst under vissa år skulle det skatteavdrag som förts över från ett år till ett annat ha gjort det möjligt för DPLP att inte betala skatt även om företaget hade varit skyldigt att betala bolagsskatt. Därför granskas denna skattebefrielse inte närmare i detta beslut.

(211)

Befrielsen från fastighetsskatt och lokal skatt ger däremot DPLP en mer förmånlig ställning än andra företag eftersom den befriar DPLP från förpliktelser som företaget annars skulle ha behövt uppfylla. De ger alltså DPLP en selektiv fördel.

(212)

De belgiska myndigheterna har hävdat att överföringen av fastigheter handlade om en intern omorganisation av statliga tillgångar, eftersom DPLP vid den tidpunkten tillhörde staten. Men överföringen av fastigheter gav DPLP tillgång till nya tillgångar som tidigare tillhörde staten. DPLP använde redan dessa fastigheter medan de tillhörde staten, men var inte den juridiska ägaren. Överlåtelsen av den juridiska äganderätten gav DPLP, ett företag som var fristående från staten, äganderätt till fastigheterna. DPLP fick alltså ytterligare resurser i förhållande till situationen före överföringen, vilket alltså gav DPLP en selektiv fördel.

(213)

Utan statlig garanti hade DPLP inte kunnat få ett lån på samma villkor. De belgiska myndigheterna har beräknat att marknadsräntan skulle ha varit upp till 40 räntepunkter högre, medan den statliga garantiavgiften var 25 räntepunkter.

(214)

Enligt kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (55) [punkt 3.2. d] ”bör riskbärandet normalt sett ersättas i form av en lämplig avgift för det belopp för vilket en garanti eller en motgaranti har ställts. Om det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke innehåller garantin inte stöd. Om ingen motsvarande garantiavgift som kan fungera som riktmärke står att finna på finansmarknaden, ska den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti.” Eftersom garantiavgiften inte verkar vara förenlig med marknaden har den statliga garantin gjort det möjligt för DPLP att få finansiering till en lägre kostnad än vad företaget i princip borde ha haft.

(215)

Därför innebär åtgärden en selektiv fördel för DPLP som motsvarar skillnaden mellan den ränta som DPLP skulle ha behövt betala utan den statliga garantin och den faktiska räntan plus garantiavgiften. Fördelen utgjordes för varje år av 15 räntepunkter för det utestående kapitalet. Fördelen kan alltså uppskattas till 1,5 miljoner euro för lånets hela löptid.

(216)

Den årliga kompensationen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har finansierats genom den belgiska statens budget enligt de på varandra följande managementkontrakt som har slutits mellan DPLP och den belgiska staten. Enligt upplysningarna från den belgiska staten var kapitaltillskotten 1997 i själva verket en kompensation för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och ingår därför i denna del av beslutet.

(217)

Skattebefrielserna har medfört minskade skatteintäkter för staten till följd av minskningen av de intäkter som staten skulle ha haft utan dessa skattebefrielser. De innebär alltså att det har skett en överföring av statliga medel i form av förlorade skatteintäkter för den belgiska staten.

(218)

De fastigheter som överfördes till DPLP tillhörde tidigare staten. Staten överlät äganderätten på DPLP och minskade på så sätt sina egna tillgångar och ökade DPLP:s tillgångar. Åtgärden är alltså en överföring av statliga medel.

(219)

Lånegarantin beviljades av staten som därmed överförde riskerna till sin egen budget utan ersättning. Garantin är alltså statliga medel i form av bortfallna intäkter.

(220)

De intäkter som genereras av postutdelningstjänsterna är inte statliga intäkter enligt Preussen Elektra-domen (56) eftersom de priser som användarna betalar finansieras med egna medel och står utanför statens kontroll.

(221)

Vid bedömningen av förenligheten sätts emellertid dessa intäkter i direkt relation till tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse inom postsektorn och måste därför beaktas i enlighet med punkt 17 i rambestämmelserna för ersättning för offentliga tjänster och artikel 7 i direktiv 97/67/EG, för att avgöra om kompensationen är nödvändig och proportionerlig.

(222)

Åtgärderna riskerar att påverka handeln mellan medlemsstaterna av de orsaker som anges i skäl (156).

(223)

Av de orsaker som redovisas i skälen 193–222 är följande åtgärder statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget:

(224)

Vissa av de granskade åtgärderna kan betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 108.1 i EUF-fördraget.

(225)

DPLP var befriat från bolagsskatt och fastighetsskatt när företaget fortfarande var en offentlig förvaltning, det vill säga före 1971 och före Belgiens anslutning till EEG. Dessa skattebefrielser har inte ändrats sedan dess. Dessa åtgärder är alltså befintligt stöd.

(226)

Befrielsen från bolagsskatt avskaffades 2005, medan befrielsen från fastighetsskatt fortfarande tillämpas.

(227)

Enligt de belgiska myndigheterna bör alla åtgärder som vidtagits för postmarknadens avreglering 1999 betraktas som befintligt stöd. De berörda åtgärderna har dock främjat samtliga verksamheter hos DPLP, även på konkurrensutsatta marknader (som marknaderna för paketdistribution och finansiella tjänster) långt innan direktiv 97/67/EG trädde i kraft 1999. Enligt Alzetta-domen (57) kan ett sådant stöd inte betraktas som befintligt stöd på grund av den inre marknadens utveckling: Det kan betraktas som befintligt stöd för en mottagare i den mån mottagaren uteslutande har bedrivit verksamhet på marknader som inte var konkurrensutsatta när stödet genomfördes.

(228)

Kommissionen kan därför inte godta detta argument.

(229)

Kravet på att preskriptionstiden på tio år borde räknas från och med inledningen av detta formella granskningsförfarande 2009 kan inte heller godtas. Förstainstansrättens dom 2009 ogiltigförklarade inte alla de tidigare utredningsåtgärderna. Den har bara förklarat att dessa akter borde ha föranlett kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande (58).

(230)

Eftersom kommissionen vidtog sin första utredningsåtgärd den 23 december 2002 då den överlämnade sin första begäran om upplysningar till de belgiska myndigheterna bör de åtgärder som genomförts före den 23 december 1992 däremot betraktas som befintligt stöd.

(231)

Bedömningen av kompensationen för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse görs i förhållande till artikel 106.2 i EUF-fördraget och rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska tillämpas från ikraftträdandet den 29 november 2005. Eftersom rambestämmelserna i huvudsak är en kodifiering av bestämmelser som fanns innan ikraftträdandet kommer även åtgärder som genomfördes före ikraftträdandet att bedömas med hänvisning till dessa rambestämmelser.

(232)

I sina synpunkter har de belgiska myndigheterna och DPLP kraftigt motsatt sig att kommissionen i enlighet med den metod som tidigare använts för att bedöma andra ärenden som gällt olagligt stöd gör en övergripande analys av allt stöd som beviljats DPLP för hela perioden, eftersom den metoden förutsätter att stödet utan urskillning har finansierat samtliga uppdrag i det allmännas intresse som företaget har fått. De belgiska myndigheterna och DPLP har hävdat att i motsats till andra ärenden har de ingångna managementkontrakten i detta fall lett till en strikt avgränsning av de verksamhetsområden som DPLP ska få stöd för och även av de stödbelopp som verksamheterna kan få (59).

(233)

Kommissionen anser att statens och stödmottagarens respektive rättigheter och skyldigheter utformas noggrant i de berörda managementkontrakten genom fastställda parametrar för beräkningen av den kompensation som stödmottagaren får begära för de specifika verksamheter och perioder som anges i kontrakten. Därför kommer kommissionen att basera sin bedömning på bestämmelserna i de olika managementkontrakten.

(234)

De tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för vilka stödets förenlighet måste kontrolleras anges i de mandat som medlemsstaten fastställt. De allmännyttiga tjänster som DPLP ska tillhandahålla har fastställts genom på varandra följande administrativa rättsakter om godkännande av de managementkontrakt som DPLP ingår med staten ungefär vart femte år. Bestämmelserna i den nationella postlagstiftningen utvecklas och kompletteras genom dessa kontrakt.

(235)

Varje managementkontrakt är ett separat mandat i sig, med en beskrivning av de allmännyttiga tjänster som DPLP ska tillhandahålla och där en giltighetstid fastställs liksom de parametrar som ska ligga till grund för beräkningen av den kompensation som staten ska betala. I managementkontrakten anges vilka verksamheter som ska räknas med vid beräkningen av den finansiella kompensationen från staten.

(236)

Det måste undersökas om stödåtgärderna är förenliga med artikel 106.2 i EUF-fördraget eftersom kompensationen har beviljats för att finansiera kostnader i samband med fullgörandet av uppdraget att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Kompensationen är förenlig med bestämmelserna om den inte innebär en överkompensation av DPLP:s extra kostnader för att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i enlighet med managementkontrakten och ger en rimlig vinst. All överkompensation måste återkrävas.

(237)

Bedömningen av överkompensationen ska omfatta de tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för vilka det föreskrivs en kompensation i de på varandra följande managementkontrakten.

(238)

Det måste påpekas att bestämmelserna i de på varandra följande managementkontrakten skiljer sig åt i vissa fall. Överkompensationen måste därför beräknas på grundval av de specifika parametrar som fastställs i varje kontrakt.

(239)

I det första managementkontraktet (1992–1996) omfattar kompensationen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse samtliga allmännyttiga tjänster. I detta första managementkontrakt görs ingen fördelning av kompensationen mellan de olika allmännyttiga tjänster som får eller inte får kompenseras enligt kontraktet.

(240)

Därför måste det undersökas om den kompensation som fastställs i kontraktet utan åtskillnad täcker extrakostnader till följd av tillhandahållandet av samtliga allmännyttiga tjänster. För denna period kommer kontrollen av en eventuell överkompensation alltså att omfatta samtliga allmännyttiga tjänster: den samhällsomfattande posttjänsten (skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, USO) och pressdistribution samt andra uppdrag som DPLP har fått.

(241)

I motsats till det första managementkontraktet ska stödet enligt det andra, tredje och fjärde managementkontraktet endast ges för vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som anges i kontrakten. Följande tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kan ge rätt till kompensation: Distribution av dagstidningar och tidskrifter samt andra allmännyttiga tjänster som anges i skäl 33. De tjänster som omfattas av stöd fastställs i följande artiklar i managementkontrakten: Artikel 7 i det andra managementkontraktet, artikel 15 i det tredje managementkontraktet samt artiklarna 12 och 13 i det fjärde managementkontraktet.

(242)

Den samhällsomfattande posttjänsten omfattas dock inte av någon kompensation enligt managementkontrakten, bortsett från det första kontraktet.

(243)

Kostnaderna och intäkterna för den samhällsomfattande posttjänsten ingår alltså inte i beräkningen av överkompensationen, utom eventuella övervinster inom den monopoliserade sektorn (60).

(244)

På grund av de skillnader i uppdragen att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som anges i skälen 239–243 måste den eventuella överkompensationen beräknas separat för det första managementkontraktet och för de tre efterföljande kontrakten.

(245)

Utöver att täcka kostnaderna för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster föreskrivs också en rimlig vinst i rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (61).

(246)

Enligt punkt 18 i rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse avses med rimlig vinst ”en kapitalavkastning som tar hänsyn till den eventuella risk som företaget utsätter sig för på grund av medlemsstatens ingripande. Detta gäller särskilt om staten beviljar exklusiva eller särskilda rättigheter. I regel får avkastningen inte vara högre än den genomsnittliga avkastningen i den berörda sektorn under de senaste åren. I sektorer där det inte finns något företag som är jämförbart med det företag som anförtrotts tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kan det företaget jämföras med företag i andra medlemsstater eller, vid behov, med företag i andra sektorer, under förutsättning att varje sektors särdrag beaktas. För att fastställa vad som utgör en rimlig vinst kan medlemsstaten införa incitamentskriterier som bland annat är relaterade till kvaliteten på den tjänst som tillhandahållits och produktivitetsökningar.”

(247)

Vilken nivå på den rimliga vinsten som är lämplig måste alltså fastställas med hänsyn till olika parametrar som den genomsnittliga avkastningen i den berörda sektorn, risken i samband med företagets verksamheter och i detta fall, de incitamentskriterier som gäller för det berörda företaget.

(248)

Kommissionen har utgått från flera expertstudier som beskrivs närmare nedan för att fastställa en rimlig vinstnivå. Kommissionen har på grundval av studierna och risknivån för varje managementkontrakt fastställt ett intervall för en rimlig vinst för DPLP, dels för postdistributionen, dels för pressdistributionen, för vart och ett av de fyra managementkontrakten. Gemensamt för studierna är att de syftar till att definiera grupper av företag som är tillräckligt jämförbara i fråga om verksamheter och riskprofiler i förhållande till den berörda etablerade postoperatören och fastställa en referensnivå för denna operatörs vinst baserad på konstaterade vinster för de jämförbara företagen.

(249)

När det särskilt gäller risken vill kommissionen understryka att DPLP under hela undersökningsperioden har haft liten eller ingen konkurrens i fråga om det stora flertalet av sina verksamheter, antingen för att DPLP har haft lagligt monopol (vilket gäller merparten av tjänsterna i samband med postdistribution) eller för att företaget haft en dominerande ställning med mycket stora marknadsandelar och hinder för marknadsinträde som genom subventionering av priser som var lägre än kostnaderna (till exempel pressdistributionen). Kommissionen anser att denna aspekt måste beaktas i alla jämförelser med företag som tillhandahåller liknande tjänster som DPLP och samtidigt måste driva sin verksamhet i en konkurrensutsatt miljö.

(250)

Graden av riskexponering som en etablerad postoperatör utsätts för beror dessutom i huvudsak på hur de offentliga myndigheternas tillsynsmekanism är utformad.

(251)

När det gäller postdistributionen, en sektor där DPLP:s skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst i huvudsak finansierades genom brevportot (62), anser kommissionen att risken blir en helt annan om portot anpassas förhållandevis ofta av tillsynsmyndigheten (till exempel i början av varje år eller helt enkelt när det behövs) för att täcka nettokostnaderna i samband med tillhandahållandet av den allmännyttiga tjänsten än om portot (63) har fastställts i förväg för en lång period (på till exempel fyra eller fem år) inom ramen för ett långsiktigt kontrakt (64). Den första modellen för prisreglering medför en ganska låg risk för det berörda företaget, om portot anpassas med en viss frekvens för att upprätthålla en konstant ekonomisk balans mellan intäkter och kostnader. Denna typ av reglering skyddar företagets vinst mot osäkerhet. Den andra modellen innebär en större risk eftersom operatören exponeras för variationer i kostnader och intäkter under en längre period.

(252)

När det gäller pressdistribution (skyldighet att utföra samhällsomfattande tjänst som finansieras genom ekonomisk kompensation) är det också stor skillnad beroende på om kompensationen bygger på verkliga nettokostnader (de nettokostnader som faktiskt har uppstått) eller på prognostiserade nettokostnader för en längre period. En kompensation som betalas ut i form av ett schablonbelopp som täcker förväntade nettokostnader under en lång kommande period innebär alltså att operatören exponeras för alla variationer i intäkter och kostnader. Operatören ställs därmed inför en högre risk än vid en fullständig kompensation som bygger på kostnader och intäkter som har fastställts i efterhand.

(253)

Om kontraktet mellan operatören och de offentliga myndigheterna är utformat på ett sådant sätt att den offentliga tjänsten medför en viss risk, till exempel genom att den etablerade operatören exponeras för stora variationer i intäkter och kostnader, bör den rimliga vinst som den etablerade operatören har rätt till stå i proportion till den motsvarande risken. Om kontraktet mellan den etablerade operatören och de offentliga myndigheterna å andra sidan är utformat på ett sådant sätt att den offentliga tjänsten inte medför någon större risk bör även den godkända rimliga vinsten vara låg.

(254)

Kommissionen noterar för övrigt att den risknivå som företaget utsätts för och nivån på den kompensation som företaget har rätt till för effektivitetsvinster hör nära ihop med varandra. De offentliga myndigheterna kan därför i förväg besluta om en fast kompensationsnivå som förutser och omfattar de effektivitetsvinster som företaget normalt bör göra under kontraktsperioden. Genom att företaget exponeras för alla variationer i kostnader och intäkter kommer kontraktet att stimulera företaget att höja sin effektivitet och bli mer kostnadseffektivt. Samtidigt leder det till att företaget får en ökad risk. I en viss grad hör alltså risk och effektiviseringsstimulans ihop. På samma sätt kan ett pristak som fastställs i förväg för en lång period normalt stimulera till ökad effektivitet, men det medför också högre risk för det berörda företaget.

(255)

För att fastställa hur stor den rimliga vinsten bör vara för DPLP utgår kommissionen från ett flertal expertundersökningar:

(256)

WIK-undersökningen: I samband med ärende nr C 36/07, ett statligt stödförfarande för den tyska postoperatören Deutsche Post AG, gav kommissionen WIK Consult i uppdrag att undersöka en lämplig nivå för rimlig vinst för etablerade postoperatörer (65) (nedan kallad WIK-undersökningen). Belgien informerades om de relevanta aspekterna i WIK-undersökningen den 25 mars 2010 och den 7 februari 2011. Kommissionen mottog Belgiens synpunkter på WIK-undersökningen den 23 april 2010 och den 1 mars 2011.

(257)

Deloitte-undersökningen: Den 23 april 2010 tog kommissionen emot en undersökning som hade utförts av Deloitte (66) (nedan kallad Deloitte-undersökningen) där Deloitte yttrade sig om nivån på en rimlig vinst för de samhällsomfattande tjänster som utfördes av Deutsche Post. Denna undersökning överlämnades till Belgien den 9 december 2011. Kommissionen mottog Belgiens synpunkter på Deloitte-undersökningen den 26 december 2011.

(258)

CRA-undersökningen: Den 1 mars 2011 lämnade Belgien in en undersökning av Charles Rivers Associates (67) som ifrågasatte WIK-undersökningen (nedan kallad CRA-undersökningen).

(259)

I denna undersökning fastställer WIK en referensnivå för rimlig vinst för Deutsche Post. Rent konkret gör WIK först en analys av Deutsche Posts egna uppdrag och risker och konstaterar att företaget främst säkerställer rutinuppdrag och har en begränsad företagsrisk (68). Sedan utgår WIK från denna analys för att välja jämförbara företag, det vill säga de beslutar om sammansättningen på referensgrupper som gör det möjligt att fastställa en referensnivå för rimlig vinst. Rent allmänt betonar WIK att den utvärderingsmetod som valts följer principerna för den typmetod som används för referensvärden på avkastning på internpriser (69). Denna metod används inte bara i nationella förordningar om internprissättning utan också i OECD:s riktlinjer för internprissättning (nedan kallade OECD:s riktlinjer) (70).

(260)

WIK har flera verktyg för att mäta lönsamheten och göra åtskillnad mellan internränta, som baseras på kassaflöden och betraktas som det teoretiskt korrekta måttet på en verksamhets avkastning, och andra indikatorer som hämtas ur bokföringen (avkastningen), som avkastning på sysselsatt kapital, avkastning på eget kapital, avkastning på tillgångar och avkastning på försäljning (71). Som förklaras i kapitel 5 i undersökningen föreslår WIK att avkastning på försäljning ska användas som indikator på lönsamheten i det berörda fallet. En av fördelarna med detta instrument är att det endast är beroende av bokföringsuppgifter om vinst (Ebit (72)) och försäljning, två poster som är lätta att identifiera i företagets bokföring. Genom att använda avkastning på försäljning slipper man dessutom uppskatta och fördela tillgångar mellan olika tjänster, vilket man skulle behöva för en kapitalbaserad referensindikator som avkastning på eget kapital och avkastning på sysselsatt kapital, något som normalt sett är svårt att göra. WIK påpekar vidare att en referensindikator som baseras på avkastning på försäljning också rekommenderas om de företag som används för jämförelsen eller det företag som är föremål för en jämförande undersökning tillhör samma bransch eller samma industriella sektor, då detta garanterar att strukturerna för Ebit och försäljning är likadana.

(261)

När det gäller referensgruppens sammansättning konstaterar WIK att man måste göra en kompromiss mellan jämförbarheten hos de företag som ingår i urvalet och storleken på detta urval. WIK vill inte att etablerade europeiska postoperatörer ska ingå i urvalet eftersom deras priser är reglerade på en marknad som har varit stängd för konkurrens i de flesta länder under den period som granskningen omfattar. Av samma anledning är antalet företag som konkurrerar direkt med etablerade postoperatörer ganska begränsat. Det handlar främst om mindre företag. För att få en väl avvägd grupp av jämförbara företag tar WIK med både direkta konkurrenter på de nationella marknaderna och stora multinationella aktörer, som internationella budföretag (UPS, FedEx och DHL) som bedriver verksamheter med högre risk och kapitalintensitet än en etablerad postoperatör på en skyddad nationell marknad.

(262)

När det gäller att göra en kompromiss mellan jämförbarhet och urvalets storlek använder WIK tre referensgrupper: i) Referensgrupp I, eller begränsad paketsektor, som omfattar företag som främst tillhandahåller pakettjänster (10 företag som bedöms vara mycket jämförbara med tillhandahållare av samhällsomfattande posttjänst), ii) referensgrupp II, eller utökad paketsektor, som omfattar företag som främst tillhandahåller andra tjänster, till exempel budtjänster (26 företag som är lite mindre jämförbara) och iii) referensgrupp III, som även omfattar företag inom landtransportsektorn (1 163 företag med lägre jämförbarhet) (73). Enligt WIK förbättrar denna metod den statistiska tillförlitligheten i den slutliga jämförande undersökningen.

(263)

Ett av de urvalskriterier som tillämpats på samtliga referensgrupper gäller företagets storlek. Endast företag med intäkter på minst 3 miljoner euro tas med (74). När det gäller den period som uppgifterna omfattar, fanns det endast tillförlitliga uppgifter att tillgå för perioden 1998–2007 och retroaktiva interpolationer gjordes för perioden 1990–1997 (75).

(264)

Dessutom återger WIK den analys som använts för internpriserna och som baseras på kvartilavståndet (76) för att jämna ut effekterna av extremvärden och fastställa en rimlig vinst.

(265)

WIK fick följande resultat för perioden 1998–2007:

(266)

WIK konstaterar att den utökade paketsektorn, eller referensgrupp II, är den lämpligaste referensgruppen eftersom de erhållna resultaten är relativt stabila över tid i förhållande till den ena referensgruppen (begränsad paketsektor) och denna sektor funktionsmässigt ligger närmare post- och paketverksamheterna än den andra referensgruppen (landtransportsektorn).

(267)

En annan justering gjordes för att få en övre gräns för en rimlig vinst för Deutsche Post baserad på en analys av företagets affärsrisk jämfört med referensgruppens. Utifrån detta föreslår WIK att den övre gränsen för en rimlig vinst för Deutsche Post ska vara 3,48 %, vilket motsvarar medianvärdet för avkastning på försäljning för referensgrupp II. Genom att välja medianvärdet i stället för den 75:e percentilen som övre gräns för en rimlig vinst, vill WIK återspegla det faktum att företagen i urvalet har en större risk än de etablerade postoperatörerna, eftersom de inte gynnas av några särskilda rättigheter.

(268)

De belgiska myndigheterna anser att den metod som används i WIK-rapporten är felaktig och de har lämnat in flera dokument (skrivelser, ståndpunkter och rapporter) den 23 april 2010, 1 mars 2011, 14 juni 2011, 5 augusti 2011, 10 augusti 2011, 14 december 2011 och den 19 december 2011 där de avvisar det tillvägagångssätt som används i WIK-rapporten och lägger fram en egen metod för att beräkna ett referensvärde på rimlig vinst.

(269)

I en ståndpunkt av den 5 augusti 2011 hävdar de belgiska myndigheterna i princip att det urval som användes i WIK-undersökningen inte var representativt för verksamheten, storleken, riskprofilen och referensperioden. Belgien anser alltså att det är mycket svårt att legitimera urvalet på grundval av de kriterier som anges i punkt 18 i rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(270)

I samma ståndpunkt hävdar Belgien också att det vore logiskt att göra åtskillnad mellan vinstmarginaler för verksamheter med påtagligt olika risknivåer: om press- och postdistributionen är verksamheter med olika riskprofiler, anser de belgiska myndigheterna att man också bör tillämpa olika nivåer för rimlig vinst.

(271)

Vidare påpekar de belgiska myndigheterna att DPLP:s verksamheter har gjort produktivitetsökningar och att kommissionen bör ta hänsyn till detta när den fastställer den rimliga vinsten, precis som anges i punkt 18 i rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. De belgiska myndigheterna betonar att DPLP har blivit lönsamt efter en mängd reformer och efter att ha gått med förlust under mycket lång tid. DPLP:s kostnader har minskats, främst genom nedläggning av postkontor. Sedan 2006 ägs en andel på 50 % av privata investerare vilket har gett upphov till en ny effektivitetsinriktad företagskultur. Enligt de belgiska myndigheterna bör dessa produktivitetsökningar beaktas när man fastställer den rimliga vinsten för DPLP.

(272)

Den 1 mars 2011 översände de belgiska myndigheterna en rapport som utarbetats av Charles River Associates (CRA) till kommissionen. Rapporten är en kritisk granskning av WIK-undersökningen och där föreslås en annan metod för att bedöma DPLP:s rimliga vinst.

(273)

När det gäller urvalets sammansättning hävdar CRA att WIK:s tre urvalsgrupper omfattar en mängd små företag vars riskprofil inte går att jämföra med riskprofilen för en stor postoperatör. CRA ifrågasätter alltså WIK:s slutsats att den etablerade postoperatörens tillhandahållande av posttjänster innebär låg risk och att de företag som ingår i referensgrupperna möjliggör goda jämförelser.

(274)

CRA framhåller också sambandet mellan ett företags kostnadsstruktur (när det gäller förhållandet mellan fasta och rörliga kostnader) och dess affärsrisk. CRA hävdar att en postoperatör som tar på sig en skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst ställs inför högre fasta kostnader och alltså är mer sårbart för en minskad efterfrågan än ett företag med lägre fasta kostnader. För övrigt betonar CRA skillnaden i avkastning på försäljning mellan små och stora företag i WIK:s grupper (77) som enligt CRE tyder på att det finns systematiska skillnader mellan de små paketföretagen och de största företagen, som UPS och FedEX, som kan förklaras av skillnaderna i kostnadsstruktur.

(275)

CRA gör också en mer ingående analys av egenskaperna hos vissa små paketföretag som ingår i WIK:s referensgrupp I och konstaterar att deras riskprofil inte går att jämföra med riskprofilen för en stor postoperatör. CRA menar också att det inte är lämpligt att utöka storleken på ett urval som det redan är svårt att göra jämförelser med genom att lägga till företag som är ännu mindre jämförbara.

(276)

CRA avvisar WIK:s argument att europeiska etablerade postoperatörer inte bör ingå i urvalet eftersom deras vinster inte avgörs genom konkurrens utan genom prisreglering, vilket skulle innebära en risk för att dessa etablerade postoperatörer har kunnat ta ut övervinster tack vare denna prisreglering. CRA hävdar att WIK genom att inte använda andra etablerade postoperatörer i jämförelsen utgår från hypotesen att dessa etablerade operatörer har kunnat ta ut överpriser, men inte lägger fram några empiriska belägg för detta. I detta avseende understryker CRA att när det gäller de prisregleringsmekanismer som tillämpats i flera medlemsstater, som pristaken (78), beror de stora vinster som observerats snarare på produktivitetsökningar än på höga priser.

(277)

CRA hävdar att den naturliga metoden för att beräkna en rimlig vinstnivå för DPLP för företagets skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster vore att utgå från tillgängliga uppgifter om vinsterna i andra västeuropeiska postoperatörers postverksamhet. Det är ännu mer naturligt eftersom dessa offentliga tjänster först och främst gäller brevtjänster och uppgifterna om vinsterna i andra västeuropeiska postoperatörers operationer i samband med brevförsändelser är direkt tillgängliga och inte gäller en alltför förmånlig prisreglering.

(278)

CRA hävdar framför allt att analysen bör utgå från Ebit-marginaler (avkastning på försäljning) för postverksamheten hos västeuropeiska postoperatörer som lämnar sektorsbaserad information om sina Ebit-marginaler för sina postverksamheter eller (om sektorsbaserad information om Ebit-marginalerna inte lämnas) på de totala Ebit-marginalerna för västeuropeiska postoperatörer vars intäkter till mer än 75 % kommer från posttjänster. CRA utesluter östeuropeiska operatörer från sitt urval eftersom de är förhållandevis ineffektiva jämfört med de västeuropeiska postoperatörerna.

(279)

Därför bygger CRA:s analys på ett urval av 11 västeuropeiska postoperatörer för perioden 2002–2009 (sammanlagt 73 observationer). Den genomsnittliga avkastningen på försäljning i detta urval är […] %, medianvärdet är […] % och den 75:e percentilen är […] % (79). CRA beräknar även det trunkerade medelvärdet ([…] %) och medelvärdet enligt Winsormetoden ([…] %) som i likhet med medianvärdet inte påverkas av extremvärdena (80).

(280)

När det gäller definitionen av ett referensvärde för en rimlig vinst anser CRA att användningen av medelvärden medför metodologiska problem. CRA förklarar att den kritiska tröskeln för övervinst måste vara högre än medelvärdet eller varje annat mått på centraltendens och till exempel kunde vara lika med den 75:e percentilen, på grund av de observerade variationerna i vinsterna i urvalet. Enligt CRA skulle en sådan metod vara förenlig med den metod som används i undersökningar av internpriser och som baseras på ett intervall (till exempel ett kvartilavstånd eller andra centiler).

(281)

Den 14 december 2011 lämnade de belgiska myndigheterna in ett dokument till kommissionen om DPLP:s ställning i fråga om de risker som postoperatörer exponeras för. Dokumentet innehöll ett förslag till metod för att mäta riskpremien som tillsammans med avkastningen på försäljning utan risk skulle ge en rimlig nivå på avkastningen på försäljning.

(282)

I dokumentet förklaras inte hur avkastning på försäljning utan risk (uttryckt som avkastning på försäljning) skulle kunna fastställas i detta fall och det anges inte klart vad en rimlig avkastning på försäljning skulle vara, baserat på den föreslagna metoden. I analysen krävs framför allt att olika risker ska bedömas och att en riskpremie ska beräknas som återspeglar alla typer av risk.

(283)

De belgiska myndigheterna prioriterar framför allt tre stora riskkategorier – sektorsrisk, risk i samband med tillhandahållande av tjänster och avtalsrisk – och de vanliga risktyperna för varje kategori, som postoperatörer är exponerade för. Metoden för att bedöma riskpremien omfattar följande: i) definition av en ”högsta möjliga riskpremie” (81), ii) uppdelning av den berörda perioden i kontraktsperioder för att avgränsa riskerna i samband med varje kontrakt, iii) användning av ett enkelt urval för att värdera varje risk för varje kontraktsperiod (låg, genomsnittlig eller hög), iv) omvandling av de betyg som tilldelats varje risk till ett övergripande betyg för var och en av de tre stora riskkategorierna, och v) omvandling av de övergripande betygen till riskpremier vars summa blir den totala riskpremien.

(284)

Dessutom ges exempel för att visa att DPLP har högre risker än genomsnittet. De belgiska myndigheterna menar alltså att DPLP utsätts för en större volymrelaterad risk eftersom företaget får en större andel av sina intäkter från sin postverksamhet och det har en mindre flexibel kostnadsstruktur eftersom företaget har en större andel fasta kostnader än genomsnittet. En annan typ av risk som anses vara högre för DPLP är säkerhetsrisken. Enligt analysen beror detta på att DPLP är en av ett fåtal europeiska postoperatörer som betalar ut pensioner kontant i hemmen.

(285)

På grundval av bedömningen av de olika riskerna konstaterar de belgiska myndigheterna att det fjärde managementkontraktet medför en hög risknivå för dessa tre risktyper, medan det första, andra och tredje kontraktet utmärks av en genomsnittlig risknivå (utom sektorsrisken som anses vara låg för det första kontraktet). De belgiska myndigheterna ger andra exempel på hur klassificeringen av olika risker kan omvandlas till en riskpremie med utgångspunkt i olika värden för den högsta möjliga riskpremien.

(286)

Deloitte-undersökningen (se skäl 257) liknar WIK-undersökningen i flera delar:

(287)

När det gäller gruppen av jämförbara företag ligger den största skillnaden mellan WIK-undersökningen och Deloitte-undersökningen i storleken på de företag som tas med i beräkningen. Deloitte tar endast med företag med årliga intäkter på minst 100 miljoner euro i sitt urval (82). Denna begränsning förklaras i Deloittes analys av särdragen hos de verksamheter som hör ihop med tillhandahållandet av en samhällsomfattande tjänst och tillhörande kommersiella risker och marknadsrisker (83).

(288)

Deloitte anser framför allt att det är rimligt att jämföra Deutsche Post med företag inom post- och paketsektorn som utnyttjar stora och komplexa nät för insamling och distribution. Med hänsyn till stordriftsfördelarna, postnätens omfattning och täthet och den höga andelen rörelsekostnader i förhållande till kapitalkostnader samt tillhörande risker (som volymrisk, risk för ersättning av e-post), är de stora företag som erbjuder ett flertal produkter inom post- och paketsektorn bättre lämpade för en jämförelse än små postföretag. Varutransport- och logistikföretag kan också – i mindre omfattning – bidra till jämförelsen eftersom de använder samma tillgångar.

(289)

För att illustrera betydelsen av företagens storlek jämför Deloitte sitt urval med WIK:s referensgrupp II. Deloitte påpekar ett den genomsnittliga avkastningen på försäljning i WIK:s urval skiljer sig märkbart mellan grupperna av företag av olika storlek (som fastställs med hjälp av antalet anställda) (84). Deloitte hävdar att det däremot inte finns någon nära koppling mellan skalan och avkastningen på försäljning i deras urval (baserat på större företag).

(290)

Efter urvalsförfarandet baserar Deloitte sin analys på 7 post- och paketföretag, 18 logistikföretag och 19 varutransportföretag. För post- och paketsektorn omfattar den lilla gruppen på sju jämförbara företag stora multinationella budföretag som UPS, FedEx och TNT Express samt några andra postoperatörer, främst från Förenta staterna och Förenade kungariket (85). I princip omfattar samtliga uppgifter perioden 1990–2007, men uppgifterna för de första åren är mycket begränsade och Deloitte anser därför att resultaten för dessa år är mindre tillförlitliga (86).

(291)

Deloitte granskar dessutom fördelarna och nackdelarna med flera andra instrument för att mäta lönsamhet. De anser inte att internränta bör användas i detta fall på grund av de praktiska svårigheterna att få fram användbara uppgifter om kassaflödena. De anser inte heller att avkastning på sysselsatt kapital eller avkastning på eget kapital bör användas, bland annat på grund av skillnaderna mellan företagen i kostnadsredovisning och kapitalstruktur (det senare är viktigt för avkastning på sysselsatt kapital). Avkastning på tillgångar är inte heller lämplig eftersom den baseras på de sammanlagda tillgångarna. Därför föreslår Deloitte att avkastning på försäljning ska väljas, men betonar att detta inte mäter avkastningen på kapital direkt och därför endast kan användas i den jämförande undersökningen när de jämförda företagen har liknande kapitalintensitet.

(292)

Deloitte beräknar ändå avkastningen på sysselsatt kapital (samt avkastningen på sysselsatt kapital till marknadsvärde och avkastningen på tillgångar) för ett litet delurval på sex företag men konstaterar att spridningen och variationen i avkastningen på sysselsatt kapital kan avspegla olika faktorer, vilket betyder att det måste göras en försiktig tolkning och att urvalets användbarhet som referensindikator minskar. Bland dessa faktorer betonar Deloitte kapitalintensitetens betydelse. Deloitte hävdar att när det gäller kapitalintensitet ligger Deutsche Posts samhällsomfattande tjänst närmare den tjänst som erbjuds av till exempel UPS och FedEx än den som erbjuds av varutransportföretag som Kuehne&Nagel eller Wincanton.

(293)

Deloitte understryker också de stora skillnaderna i lönsamhet mellan företagen över tid samt inom och mellan olika sektorer. Dessa skillnader är enligt Deloitte anledningen till att man har använt intervall för rimlig vinst i stället för ett enda genomsnittsvärde. Denna metod är också lämplig med hänsyn till att resultat som är bättre än genomsnittet tack vare effektivitetshöjningar inte ska bestraffas.

(294)

Deloittes resultat per sektor och för samtliga sektorer sammanfattas i tabell 22 i Deloitte-undersökningen. Det betyder att

(295)

Som referensindikator föreslår Deloitte ett värde baserat på medelvärdet av den genomsnittliga årliga avkastningen på försäljning 7,9 % (88). För att avspegla den observerade avvikelsen i avkastningarna på försäljning härleder Deloitte också ett intervall för rimlig avkastning på försäljning baserat på de årliga kvartilavstånden (89).

(296)

Att göra ett bra urval av jämförbara företag för etablerade postoperatörer är en komplicerad uppgift. Det behöver inte sägas att valet av en grupp av företag som kan användas som referens för den kommersiella verksamheten och risken måste göras med största omsorg.

(297)

Både WIK:s och Deloittes undersökningar är inriktade på kommersiella företag med verksamheter som är jämförbara med DPLP:s, samtidigt som etablerade postoperatörer utesluts ur jämförelseurvalet. CRA använder däremot ett jämförelseurval som uteslutande består av andra europeiska etablerade postoperatörer.

(298)

Kommissionen håller med WIK och Deloitte om att andra etablerade postoperatörers vinst (som CRA använder i sin jämförande undersökning) inte har gjorts på normala marknadsvillkor utan till stor del är ett resultat av andra medlemsstaters regleringsval. De är alltså inte lämpliga för att återspegla referensvinsten. Men eftersom CRA:s urval består av andra europeiska länders etablerade postoperatörer verkar det vara det urval av företag som liknar DPLP mest. Därför anser kommissionen att CRA:s urval bör beaktas i sin helhet, särskilt för att dubbelkontrollera de referensnivåer för rimlig vinst (avkastning på försäljning) som fastställts på grundval av WIK:s och Deloittes undersökningar.

(299)

I både WIK:s och Deloittes undersökningar medges att urvalet måste vara tillräckligt stort om det ska gå att dra giltiga slutsatser för den jämförande undersökningen. Därför utgår de från ett (relativt) begränsat urval av företag inom post- och paketsektorn och från större urval som omfattar företag inom logistik- och varutransportsektorn. Kommissionen förstår att det är viktigt att ha ett tillräckligt stort urval för statistikens skull. CRA ifrågasätter nyttan med att öka urvalets storlek genom att lägga till mindre jämförbara företag, men kommissionen anser att de större urval som WIK och i synnerhet Deloitte har gjort med de urvalsmetoder de har använt är tillräckligt jämförbara för att fungera som relevanta referensgrupper vid bedömningen av DPLP:s vinst.

(300)

I WIK-undersökningen försöker man definiera en referensavkastning på försäljning på grundval av tre jämförelsegrupper. Kommissionen håller dock med om att WIK-undersökningen kan ifrågasättas ur två separata, men sammanhängande synvinklar (90): i) WIK:s användning av urval som också omfattar ett stort antal mindre företag (91) som uppenbart inte är jämförbara med etablerade postoperatörer som DPLP, och ii) WIK:s antaganden om den risknivå som den undersökta postoperatören är utsatt för.

(301)

Kommissionen anser att urvalet av verksamheter och kostnadsstrukturen hos etablerade postoperatörer som DPLP (tillsammans med vilken typ av regleringsmekanism som används) är avgörande för bedömningen av den jämförande undersökningen av vinstnivåerna.

(302)

För det första: Om de fasta kostnaderna är höga (och till exempel gäller kapitalkostnader eller andra kostnader i samband med nätet), har de större företagen större stordrifts- och täthetsfördelar än de små. Genom att jämföra den genomsnittliga avkastningen på försäljning hos de stora och små företag som ingår i WIK:s urval, kan man i Deloitte-II-undersökningen visa att den genomsnittliga avkastningen på försäljning ökar i takt med företagets storlek (mätt i antal anställda) (92). Medelvärdet i första kvartilen (Q1) är i själva verket mycket lågt i WIK:s tre urval (till exempel endast 0,75 % för WIK II-gruppen för perioden 1998–2007) (93), vilket kan avspegla en viss överrepresentation av (mindre) företag som går med förlust och som kämpar för att stanna kvar på marknaden. Genom att ta med så många små företag i dessa urval (även i den viktigaste referensgruppen, urval II), kan WIK ha underskattat den referensavkastning på försäljning som bör tillämpas på större och mer etablerade företag som Deutsche Post eller DPLP.

(303)

För det andra: Även om WIK med rätta nämner den låga riskprofilen för operatören till följd av att verksamheterna bedrivs med monopol, verkar WIK inte ha tagit tillräcklig hänsyn till de höga fasta kostnaderna (i förhållande till de rörliga kostnaderna) i samband med skyldigheten att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten, eller till hur operatörens riskprofil kan ha utvecklats på grund av ändringar i regleringsordningen, särskilt mellan olika regleringsperioder (till exempel de olika managementkontrakten i DPLP:s fall).

(304)

Andelen rörliga kostnader kan öka, inte bara på grund av ett företags höga kapitalintensitet (en vanlig förklaring till de höga fasta kostnaderna) utan också för att företaget inte kan anpassa sina totala kostnader på grund av skyldigheten (knuten till skyldigheten att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten) att upprätthålla ett mycket omfattande distributionsnät och för att man inte kan minska arbetskostnaderna på grund av befintliga anställningskontrakt. Den stora andelen fasta kostnader (94) är ytterligare en anledning att ifrågasätta att små företag tas med i urvalet, eftersom deras kostnadsstruktur (kvoten mellan fasta och rörliga kostnader) verkar variera betydligt (95).

(305)

Som anges i inledningen anser kommissionen också att den grad av risk som en etablerad postoperatör utsätts för till stor del beror på egenskaperna i den regleringsmekanism som tillämpas av de offentliga myndigheterna för att finansiera skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Övergången till ett mer långsiktigt system med pristak för porto (vilket skedde för DPLP 2006) innebär framför allt en avsevärt större volymrisk. Att det finns en sådan risk undergräver WIK:s antagande att DPLP:s verksamheter i sig har en låg risk, i varje fall under den period som omfattats av ett system med pristak.

(306)

Mot bakgrund av de argument som redovisas i skälen 286–295 anser kommissionen att Deloittes urval är bättre än WIK:s för att bedöma DPLP:s vinst, eftersom Deloittes urval är begränsat till företag med en högre minsta storlek (årsomsättning på minst 100 miljoner euro).

(307)

Samtidigt måste det påpekas att Deloittes metod också har vissa potentiella svagheter i flera aspekter och att deras slutsatser måste tolkas med försiktighet.

(308)

Framför allt verkar Deloittes urval omfatta flera företag med en högre kapitalintensitet än vad postoperatörer har (96). Ur metodsynpunkt innebär användningen av avkastning på försäljning för att bedöma vinsten att det krävs ett jämförbart urval av företag med liknande kapitalintensitetsnivå (definieras här som kvoten mellan kapital och försäljning). Arbetshypotesen är att företag med samma avkastning på försäljning bör ha en avkastning på sysselsatt kapital (97) som står i motsatt proportion till kvoten mellan kapital och försäljning. Användning av avkastning på försäljning som referensindikator på lönsamhet kräver alltså att de företag som ingår i referensgruppen har samma kapitalintensitet. Även om det är svårt att få fram tillförlitliga uppskattningar av kapitalintensiteten (98), förefaller post- och pressdistributionsverksamheten ha en lägre kapitalintensitet än budverksamheten hos stora budföretag som UPS, TNT, FedEx och DHL (99). Därför är det möjligt att den indikator på rimlig vinst som definieras på grundval av Deloittes urval övervärderar den referensvinst som bör tillämpas på företag med samma kapitalstruktur som DPLP (100).

(309)

Med tanke på mängden osäkra faktorer i denna utvärdering anser kommissionen att det är befogat att fastställa ett rimligt intervall för avkastning på försäljning på grundval av Deloittes uppskattningar av medianvärdet för avkastningen på försäljning hos det största urvalet med samtliga sektorer (5,4 %) samt medianvärdet för avkastningen på försäljning för urvalet av de företag som är verksamma inom post- och paketsektorn (7,4 %) (101). Detta intervall [5,4 %–7,4 %] utgör enligt kommissionen ett ”standardintervall” för den rimliga vinsten, åtminstone för de perioder då DPLP var utsatt för en betydande risk med hänsyn till det gällande managementkontraktet och kraftiga stimulansåtgärder för att höja effektiviteten (102).

(310)

Kommissionen anser att intervallet på [5,4 %–7,4 %] är lämpligt som standardvärde både för DPLP:s postdistributionsverksamhet och för företagets pressdistributionsverksamhet, eftersom det är fråga om verksamheter som är nära förknippade med varandra och har mycket likartade kommersiella egenskaper.

(311)

Det är sant att DPLP:s konkurrens har varit liten eller obefintlig inom de berörda verksamhetsområdena (distribution av brev och press). Därför måste man avgöra om företagets vinst ska utvärderas på grundval av medianvinsten i urvalet av företag som verkligen varit konkurrensutsatta eller om ett mer restriktivt (det vill säga lägre) referensvärde, som den första kvartilen (25:e percentilen), skulle vara tillräckligt för ett företag i DPLP:s ställning. Kommissionen menar dock att en sådan metod inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till den kraftiga variationen i vinsterna både mellan företag och över tid. Dessutom måste man undvika att bestraffa eventuella effektivitetsvinster genom att tillämpa ett så strikt tak på den avkastning på försäljning som företag har uppnått i efterhand.

(312)

I detta ärende anser kommissionen också att det inte är lämpligt att utgå från mått som går utöver medianvärdet, som den tredje kvartilen (103). Eftersom det redan fastställs ett intervall mellan olika urval i den metod som används, verkar mervärdet med att för statistiska ändamål ta med intervall av medianvärdet för olika delar av urvalen (kvartilavståndet som vanligtvis används i internprissättningen) vara något begränsat (104). Därför tar kommissionen hänsyn till medianvärdets variation i de olika referensgrupperna i stället för variationen kring medianvärdet i ett visst urval (105).

(313)

Men eftersom DPLP:s postsektor har en lägre kapitalintensitet än budföretagen (106) verkar användningen av medianvärdet för detta senare urval redan i sig ge ett visst utrymme för att avgränsa variationen i vinstnivåer kring medianvärdet för de företag som har en lägre kapitalintensitet, som DPLP, och i förekommande fall ge tillräcklig ersättning för effektivitetsvinster.

(314)

Flera dubbelkontroller av konsekvens kan göras genom en jämförelse av det standardintervall som anges i skäl 309 med andra tillgängliga beräkningar av rimlig vinst. Som anges i början av detta avsnitt är det lämpligt att göra en dubbelkontroll mot det medianvärde för avkastning på försäljning som anges i CRA-undersökningen, som är […] % (107). Det medianvärde för avkastning på försäljning som beräknas på grundval av urvalet i WIK:s referensgrupp II, som är begränsat till företag med en omsättning på minst 100 miljoner euro, ger en avkastning på försäljning på 7,1 %. Kommissionen konstaterar att dessa siffror ligger inom intervallet [5,4 %–7,4 %], vilket stöder påståendet att detta intervall kan anses vara rimligt.

(315)

Kommissionen drar alltså slutsatsen att en standardmarginal inom intervallet [5,4 %–7,4 %] verkar vara ett lämpligt referensvärde för vinsten, åtminstone för de perioder då DPLP var utsatt för en betydande risk och hade starka incitament för att effektivisera sin verksamhet.

(316)

Rent generellt anser kommissionen att om kontraktet mellan den etablerade operatören och de offentliga myndigheterna är sådant att den allmännyttiga tjänsten är förknippad med en betydande risk, bör den etablerade operatörens rimliga vinst stå i proportion till risken. Om kontraktet däremot medför en låg risk bör den rimliga vinsten också vara låg.

(317)

I föregående avsnitt förklarade kommissionen hur den gått till väga för att fastställa ett standardintervall för rimlig vinst på [5,4 %–7,4 %], som är lämpligt för kontrakt som medför en betydande risk. Det är svårt att kvantifiera ett lämpligt referensvärde för ett rimligt intervall för avkastning på försäljning när risken är låg, men det är uppenbart att ett sådant intervall för avkastning på försäljning bör ligga till vänster i fördelningen av de observerade vinsterna i urvalet. Kommissionen anser därför att det är befogat att använda ett intervall för rimlig vinst som baseras på den första kvartilen (25:e percentilen) i stället för på medianvärdet.

(318)

När den 25:e percentilen används som referensvärde för kontrakt med låg vinst får vi ett intervall för rimlig avkastning på försäljning på [3,6 %–4,8 %] på grundval av Deloittes olika urval.

(319)

Även här kan en jämförelse med CRA:s resultat för de etablerade postoperatörerna vara en lämplig dubbelkontroll. Det årliga medelvärdet för den 25:e percentilen beräknas av kommissionen till […] %. Kommissionen konstaterar att dessa siffror ligger inom intervallet [3,6 %–4,8 %], vilket stöder påståendet att detta intervall kan anses vara rimligt.

(320)

Kommissionen drar alltså slutsatsen att en standardmarginal inom intervallet [3,6 %–4,8 %] verkar vara ett lämpligt referensvärde för vinsten, för de perioder då DPLP var utsatt för en låg risk.

(321)

Som förklaras i inledningen till detta avsnitt beror DPLP:s risk på den kompensationsmekanism som Belgien tillämpar. Denna mekanism fastställs i de olika managementkontrakt som slutits mellan DPLP och den belgiska staten och varierar över tid. Det är alltså rimligt att använda olika intervall för rimlig avkastning på försäljning beroende på vilken kompensationsmekanism som tillämpas och som avgör vilken risk DPLP är utsatt för, men också vilka slags incitament DPLP har för att öka sin produktivitet.

(322)

I detta sammanhang vill kommissionen understryka att bedömningen av risk i kontrakten inte enbart baseras på förekomsten av risk i DPLP:s managementkontrakt, eller den absoluta risknivån, utan också på i vilken rad risken är högre eller lägre än vad företag i samma urvalsgrupper ställs inför. Detsamma gäller intensiteten i de åtgärder som ska stimulera DPLP att effektivisera sin verksamhet. Eftersom dessa urvalsgrupper består av företag som bedriver konkurrensutsatt verksamhet är de normalt exponerade för stor risk och har kraftiga incitament för att bli mer effektiva.

(323)

Kommissionen anser att det fjärde managementkontraktet (2006–2010) innehåller tydliga föreskrifter om mekanismer som omfattar långsiktiga åtaganden i fråga priser och finansiering som baseras på i förväg fastställda parametrar. Detta gäller DPLP:s verksamheter i samband med distributionen av både post och press.

(324)

När det närmare bestämt gäller pressdistributionen anges i artikel 9 i det fjärde managementkontraktet att det viktade genomsnittet för priserna för tjänster inom ”korgen för små användare” under kontraktets giltighetstid (standardperiod på 5 år) inte får öka snabbare än vad som ryms inom en pristaksmekanism som baseras på det s.k. hälsoindexet (ett särskilt index i konsumentprisindex) och en kvalitetsbonus som återspeglar procentandelen utdelade enskilda brev under den tiden. Kommissionen menar att ett kontrakt där priserna fastställs för hela kontraktsperioden på detta sätt har alla egenskaper som krävs för ett incitamentskontrakt, vilket exponerar företaget för en betydande risk.

(325)

När det gäller pressdistributionen anges i artikel 2 i det fjärde managementkontraktet att priserna för pressdistributionen under kontraktsperioden inte får höjas snabbare än hälsoindex. I artikel 13.2 fastställs att DPLP har rätt till en årlig kompensation på 290 613 000 euro för att täcka nettokostnaderna för pressdistributionen, med hänsyn till planerad effektivisering (beloppet justerat för att ta hänsyn till inflationen) (108). Enligt artikel 13.5 ska parterna undersöka om kompensationen bör justeras för att ta hänsyn till kostnadsutvecklingen om innehållet i eller villkoren för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse ändras eller om det sker en betydande förändring i kostnaderna som DPLP inte kan hantera. En sådan anpassning ska godkännas av ministerrådet. Kommissionen förstår att denna sista klausul kan uppfattas som ett kryphål för att återinföra vissa delar i efterhand i kontraktet (som skyddar DPLP mot risken), men anser ändå att de offentliga myndigheterna uttrycker sig så pass vagt att DPLP inte kan räkna med att klausulen ska gå att tillämpa. Rent generellt anser kommissionen att bestämmelserna för DPLP:s verksamheter i samband med pressdistributionen förutsätter ett långsiktigt åtagande om kompensationsnivån.

(326)

Därför anser kommissionen att det fjärde managementkontraktet (2006–2010) inte kan anses medföra en låg risk utan snarare innebär en betydande risk. Rent generellt verkar standardintervallet på [5,4 %–7,4 %] passa för de båda verksamhetstyper som föreskrivs i det fjärde managementkontraktet.

(327)

Däremot verkar de föregående managementkontrakten (fram till 2005) till stor del bygga på pris- och kompensationsmekanismer som innebär låg risk för DPLP.

(328)

När det gäller fastställandet av portot noterar kommissionen att de tre första managementkontrakten inte innehåller något pristak av den typ som används i det fjärde managementkontraktet (där det föreskrivs ett långsiktigt prisåtagande). I dessa kontrakt hänvisas snarare i ganska generella ordalag till taxor som baseras på verkliga kostnader fastställda på grundval av lämpliga redovisningsprinciper (109).

(329)

På samma sätt noterar kommissionen i fråga om pressdistributionen att det inte föreskrivs någon schablonbudget för kontraktsperioden i de tre första managementkontrakten, vilket finns i det fjärde managementkontraktet (110). I stället hänvisas till kompensation på grundval av verkliga kostnader (111). Kommissionen konstaterar vidare att det fastställs ett övergripande tak för kompensationen i det andra managementkontraktet, men att de faktiska kompensationsbelopp som observeras under perioden väcker tvivel på om taket verkligen är begränsande (112). I det första managementkontraktet fastställs också ett årligt anslag (kompensation) men kommissionen noterar att det inte fastställs något långsiktigt tak för priserna för pressdistribution.

(330)

Kommissionen anser därför att det intervall på [3,6 %–4,8 %], som bedömts som rimligt när det inte finns någon betydande risk förknippad med kontraktet, bör tillämpas för både pressdistributionen och postdistributionen för den period som motsvara de tre första managementkontrakten.

(331)

Kommissionen konstaterar att även de belgiska myndigheterna föreslår en metod som utgår från kontrakten i det dokument som myndigheterna lämnade in den 14 december 2011. Även om den föreslagna metoden löser flera problem med riskfaktorerna och hur de viktas (113) är en analys per kontraktsperiod som i huvudsak klassificerar DPLP:s risker efter en skala med tre steg (låg, genomsnittlig och hög) i stort sett förenlig med kommissionens tillvägagångssätt. I sin helhet verkar DPLP:s klassificering av kontrakten efter risknivå stämma överens med kommissionens analys med hänsyn till att de belgiska myndigheterna också anser att det fjärde kontraktet i sin helhet medför större risk än de tre första.

(332)

Kommissionen har kommit fram till att ett standardintervall för avkastning på försäljning som ligger på [5,4 %–7,4 %] är ett lämpligt referensintervall för att fastställa den rimliga vinsten för de perioder då DPLP utsattes för betydande risk och med hänsyn till de kraftiga effektiviseringsincitamenten.

(333)

Kommissionen konstaterar också att ett intervall för avkastningen på försäljningen som ligger på [3,6 %–4,8 %] är ett lämpligt referensintervall för att fastställa den rimliga vinsten för de perioder då DPLP inte utsattes för betydande risk.

(334)

För att ta hänsyn till de effektiviseringsansträngningar som de belgiska myndigheterna hävdar att DPLP har gått med på att göra har kommissionen beslutat att vara försiktig med att använda de övre gränserna för de båda intervallen när den fastställer den rimliga vinst som ska räknas med i kostnaderna för de allmännyttiga tjänsterna. Denna metod används också i Deloitte-undersökningen (se skäl 293) för att inte bestraffa bättre resultat än genomsnittet tack vare effektivitetsvinster när intervallen tillämpas.

(335)

Kommissionen anser att de tre första managementkontrakten (1992–1996, 1997–2002 och 2003–2005) medför låg risk och att en rimlig vinst motsvarande en avkastning på försäljning på 4,8 % kan tillämpas på både post- och pressdistribution. Däremot anser kommissionen att det fjärde managementkontraktet (2006–2010) medför en uppenbart större risk och att en rimlig vinst motsvarande en avkastning på försäljning på 7,4 % därför kan tillämpas på både post- och pressdistribution.

(336)

I det första managementkontraktet anges att den årliga kompensation som staten ska betala avser samtliga uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

(337)

För att beräkna en eventuell överkompensation måste därför alla kostnader och intäkter från samtliga uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster summeras.

(338)

Den årliga kompensation som staten betalar ut för dessa uppdrag måste räknas med bland intäkterna. Den årliga kompensation som DPLP har tagit emot enligt det första managementkontraktet motsvarar ett sammanlagt belopp på 1,5 miljarder euro.

(339)

Dessutom måste följande stödåtgärder beaktas:

Överföring av fastigheter

(340)

I det första managementkontraktet föreskrivs också en överföring av fastigheter till DPLP. Denna överföring av äganderätten till fastigheter till ett värde av 112,2 miljoner euro, utan att någon ersättning betalades, måste räknas med i DPLP:s intäkter när överkompensationen beräknas för den period som omfattas av det första managementkontraktet. DPLP betalade inte någon ersättning till staten för användningen av byggnaderna under perioden före överföringen.

(341)

År 1997 betalade staten ut ett belopp på 62 miljoner euro till DPLP som bokförde beloppet som ett kapitaltillskott. De belgiska myndigheterna har sedan meddelat att överföringen i själva verket var en uppskjuten betalning av återstoden av den årliga kompensation som fastställts för 1996 i det första managementkontraktet.

(342)

Det berörda beloppet hade inte betalats ut i tid till DPLP 1996 vilket ledde till att den statliga kompensationen var lägre än det årsbelopp som fastställts i managementkontraktet för det aktuella året.

(343)

Vid kontrollen av överkompensationen räknas utbetalningen på 62 miljoner euro in i kompensationen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för den period som omfattas av det första managementkontraktet.

(344)

Beräkningen av överkompensationen för det första managementkontraktet kan sammanfattas enligt följande:

(345)

Vid beräkningen av överkompensationen för de tre följande managementkontrakten beaktas endast kostnader och intäkter för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som, enligt bestämmelserna i dessa kontrakt, kan bli föremål för en kompensation för allmännyttiga tjänster. De kostnader och intäkter som motsvarar andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som, enligt bestämmelserna i managementkontrakten, inte ger rätt till stöd beaktas inte. Den samhällsomfattande posttjänsten ingår inte i de verksamheter som får stöd, varför dess potentiella nettokostnader inte kommer att beaktas och ska finansieras i sin helhet av DPLP med företagets egna medel enligt det mandat att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som fastställs i managementkontrakten. De verksamheter som i enlighet med managementkontrakten omfattas av det kompensationsbelopp som anges i kontrakten utgörs bland annat av pressdistribution (dagstidningar och tidskrifter) och de andra allmännyttiga tjänster som anges i skäl (33).

(346)

På grund av de låga avgifter som tas ut för pressdistributionen går de tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som får stöd totalt sett med förlust.

(347)

Om en eventuell överkompensation för en viss tjänst kan användas för att finansiera nettokostnaderna för andra allmännyttiga tjänster som underkompenseras, ska samtliga kostnader och intäkter för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som kan få stöd enligt managementkontrakten tas med i beräkningen.

(348)

Den årliga kompensation som DPLP har tagit emot enligt de tre managementkontrakten motsvarar ett sammanlagt belopp på 3,5 miljarder euro.

(349)

Utöver den kompensation som fastställs i managementkontrakten har DPLP under hela den period som omfattas av undersökningen haft exklusiva rättigheter som staten har beviljat företaget för att tillhandahålla monopoliserade posttjänster. Även om de eventuella nettoövervinsterna från den monopoliserade sektorn inte betraktas som statliga resurser vid granskningen av statligt stöd och alltså inte kan omfattas av ett återkrav vid överkompensation, kan och bör de beaktas i samband med tillämpningen av reglerna för statligt stöd vid bedömningen av huruvida allt annat offentligt stöd till den berörda operatören som ersättning för allmännyttiga tjänster varit nödvändigt och proportionerligt. Vid bedömningen av huruvida kompensationen till DPLP enligt de olika managementkontrakten är förenligt med artikel 106.2 i EUF-fördraget ska de övervinster som den belgiska postoperatören har gjort inom den monopoliserade sektorn dras av från de kostnader för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som ger rätt till kompensation för allmännyttiga tjänster enligt bestämmelserna i dessa kontrakt.

(350)

Det bör i detta sammanhang påpekas att det anges i rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse att om ”det berörda företaget har exklusiva eller särskilda rättigheter som är förknippade med en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som genererar en vinst som är större än den rimliga vinsten, eller om det har andra fördelar som staten beviljat, skall dessa beaktas oavsett hur de klassificeras mot bakgrund av artikel 87 i EG-fördraget, och de adderas till företagets intäkter” (114). Denna princip är förenlig med villkoret om nödvändighet och proportionalitet i artikel 106.2 EUF-fördraget. Det stöd som betalas ut för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse utöver de övervinster som följer av en exklusiv eller särskild rättighet som beviljas en operatör och som i sig är tillräckliga för att täcka kostnaderna för en annan tjänst av allmänt ekonomiskt intresse är inte nödvändigt för tillhandahållandet av den tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse. Den operatör som gör övervinster gynnas redan av en offentlig åtgärd som tillåter operatören att säkerställa att tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse tillhandahålls på ekonomiskt balanserade villkor så att det inte behövs någon ytterligare kompensation.

(351)

Följaktligen måste alla övervinster inom den monopoliserade sektorn till följd av den beviljade exklusiva rätten beaktas för att bedöma huruvida kompensationen till DPLP för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse var nödvändig.

(352)

Därför beaktas alla vinster från den monopoliserade sektorn (USO M) som överskrider nivån på den rimliga vinsten i analysen av överkompensationen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(353)

Eftersom den monopoliserade sektorn framför allt är avsedd att finansiera den samhällsomfattande tjänsten minskar emellertid alla förluster inom andra områden av den samhällsomfattande tjänsten den monopoliserade sektorns bidrag till kostnaderna för andra tillhörande tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(354)

För att fastställa den övervinst som verkligen genererats av den monopoliserade sektorn måste man dessutom ta hänsyn till kostnader som uppstår till följd av skyldigheten att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten men som finansieras av verksamheter som går utöver gränserna för den samhällsomfattande tjänsten. Enligt rättspraxis från Chronopost-domen ska kostnaderna för återförsäljningsnätet fördelas i DPLP:s kostnadsbokföring på de verksamheter som gör det nödvändigt att använda nätet, vilket omfattar produkter som hör till den samhällsomfattande tjänsten, men inte enbart sådana. DPLP:s skyldighet att upprätthålla ett återförsäljningsnät av en viss storlek och täthet för att tillhandahålla en samhällsomfattande posttjänst med en tillfredsställande kvalitetsnivå som fastställts av de belgiska myndigheterna medför vissa förluster för de kommersiella verksamheter som inte ingår i den samhällsomfattande tjänsten eftersom en del av kostnaderna för återförsäljningsnätet enligt Chronopost-domen ska hänföras till kommersiella produkter som använder återförsäljningsnätet.

(355)

Krav på nätet till följd av managementkontrakten: De krav som staten har infört gäller tätheten och typen av postserviceställen (postkontor och/eller postställen) som ingår i återförsäljningsnätet. De fastställs i de på varandra följande managementkontrakten. I det fjärde managementkontraktet (2005–2010) föreskrivs följande:

(356)

De belgiska myndigheterna anser att de särskilda krav på antalet och typen av postserviceställen som ingår i DPLP:s återförsäljningsnät är en av staten ålagd skyldighet att upprätthålla en territoriell närvaro som går utöver kraven i samband med skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Därför anser Belgien att alla nettokostnader för denna specifika skyldighet att upprätthålla en territoriell närvaro bör kompenseras av staten.

(357)

Kvantifiering av kraven på nätet: för att fastställa vilka nettokostnader som skyldigheten att upprätthålla ett återförsäljningsnät med minst 1 300 postserviceställen – varav minst 589 postkontor – medför för DPLP, har de belgiska myndigheterna jämfört det verkliga återförsäljningsnätet – för vilket staten fastställer täthet och typ av postserviceställen – med ett hypotetiskt återförsäljningsnät som DPLP skulle upprätthålla om företaget inte måste ta hänsyn till dessa specifika krav. Det hypotetiska återförsäljningsnätet är alltså det nät som DPLP skulle ha valt under kommersiella förhållanden om staten inte hade ålagt företaget skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

(358)

De belgiska myndigheterna antar att detta hypotetiska nät endast skulle bestå av postställen. Postkontoren skulle försvinna. För att fortsätta att ge service till samma antal kunder skulle DPLP dock behöva utöka antalet postställen betydligt.

Jämförelse mellan DPLP:s verkliga återförsäljningsnät och ett hypotetiskt nät utan statliga krav

(359)

Av tabellen framgår att DPLP:s verkliga återförsäljningsnät uppfyller statens krav: både det totala antalet postserviceställen och antalet postkontor ligger över den nivå som krävs. Det hypotetiska nät som DPLP skulle ha om företaget fick utforma sitt återförsäljningsnät enbart utifrån kommersiella hänsyn skulle däremot vara helt annorlunda: det totala antalet postställen skulle öka, men de postkontor som drivs av DPLP skulle försvinna.

(360)

Verklig förekomst av krav på nätet: det bör påpekas att det inte är klart konstaterat att staten i praktiken ställer dessa krav på DPLP.

(361)

För det första upprätthåller DPLP ett större nät än vad staten kräver. Både det totala antalet postserviceställen och antalet postkontor är högre än vad staten kräver, vilket kan tyda på att DPLP även utan dessa skyldigheter självmant skulle upprätthålla ett nät av den aktuella storleken.

(362)

De belgiska myndigheterna förklarar överskottet på postkontor med avståndsvillkoret på 10 km, behovet av att ha en säkerhetsmarginal för oväntade stängningar av postställen och myndigheternas plan att höja kravet på antalet postkontor till 650 i nästa managementkontrakt vilket innebär att det vore kontraproduktivt att anpassa sig efter det nuvarande kravet på antalet postkontor genom att stänga kontor för att sedan öppna dem på nytt om ett litet tag. De belgiska myndigheterna hävdar att detta är anledningarna till att DPLP inte har kunnat dra ner ytterligare på antalet postkontor för att komma närmare minimikravet på 589. De menar att nätets nuvarande utformning, med 713 postkontor, därför verkligen styrs av statens krav, trots att det finns ett nominellt överskott av postserviceställen.

(363)

För det andra bygger de belgiska myndigheternas metod på en efterhandsberäkning av kostnaderna för återförsäljningsnätet från 2009 till 1992. En sådan beräkning i efterhand skapar med nödvändighet metodologiska problem. Det är inte säkert att det går att få fram postställenas affärsmodell sedan 1992. Dessutom hade DPLP tidigare huvudsakligen offentligt anställda med mycket oflexibla lönekostnader. Eftersom postställena inte förvaltas av DPLP, måste DPLP fortsätta att betala ut löner till offentligt anställda som inte längre är placerade vid postkontor. Det är alltså inte särskilt sannolikt att en eventuell nedläggning av postkontor i början av den period som omfattas av undersökningen skulle ha lett till en direkt minskning av lönekostnaderna. Däremot skulle en sådan besparing ha kunnat genomföras i viss omfattning 2009 när personalen främst utgjordes av kontraktsanställda. Med tanke på den gradvisa övergången till anställda med mer flexibla anställningsvillkor och de fortgående förbättringarna av kostnadsbokföringssystemet kan man anta att bokföringsuppgifterna från de senaste räkenskapsåren inte är utsatta för den här typen av snedvridning. Men eftersom mer än 20 000 tjänstemän fortfarande arbetar för bpost och de varken kan placeras vid postställen eller avskedas, är det än i dag inte möjligt eller realistiskt att ersätta samtliga postkontor med postställen.

(364)

De belgiska myndigheterna betonar dock att de potentiella uppsägningskostnaderna tidigare kunde ha kompenserats genom minskade rörelsekostnader och försäljning av byggnader som inte längre behövdes. När det gäller tillförlitligheten i uppgifterna om perioden 1992–2002 bekräftar de belgiska myndigheterna att kostnaderna för återförsäljningsverket sannolikt har underskattats eftersom vissa delar som borde ha betraktats som kostnader för nätet har förts till andra kostnadsställen. Bristerna i metoden med beräkning i efterhand ska alltså ha mildrats genom andra försiktiga antaganden som de belgiska myndigheterna har gjort för att beräkna kostnaderna för de tidigare räkenskapsåren.

(365)

Förekomst av en särskild skyldighet att upprätthålla territoriell närvaro: även om man godtar att det finns krav på nätet, verkar de belgiska myndigheternas påstående att detta krav åtföljs av ett särskilt uppdrag att upprätthålla en territoriell närvaro inte befogat. Managementkontrakten innehåller inga särskilda bestämmelser som medför en verklig skyldighet att upprätthålla en territoriell närvaro som är åtskild från och går utöver vad som krävs i samband med skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och andra skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Tvärtom anges i managementkontrakten mellan DPLP och den belgiska staten att det enda syftet med kraven på nätet är att säkerställa den samhällsomfattande tjänsten och de andra tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse (distribution av dagstidning och tidskrifter, postgirokonton och postanvisningar osv.) och de kostnader som nätet leder till bokförs redan i förhand på kontona för dessa olika tjänster (117). Dessutom finns ingen mekanism i managementkontrakten för att kompensera kostnaderna för en skyldighet att upprätthålla en territoriell närvaro. Kommissionen påpekar att skyldigheten att i förväg fastställa parametrarna för beräkningen av kompensationen infördes i 2005 års rambestämmelser för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och att det är för perioden efter 2005 som man har konstaterat en överkompensation av DPLP:s kostnader för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse [se skäl (386)].

(366)

Det bör påpekas att medlemsstaterna i enlighet med artikel 3 i direktiv 97/67/EG ska ålägga sina etablerade postoperatörer att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst av tillfredsställande kvalitet, bland annat i fråga om den geografiska täckningen. Den territoriella täckning som tas upp i detta ärende i fråga om Belgien utgör dock endast en av ett flertal aspekter på skyldigheten att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten. I de managementkontrakt där DPLP får i uppdrag att tillhandahålla den allmännyttiga tjänsten hittar kommissionen inga uppgifter om något ytterligare uppdrag som ålägger den etablerade postoperatören att upprätthålla ett större nät, med fler postkontor än vad som krävs för att upprätthålla den territoriella täckning som behövs för att uppfylla skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och andra tillhörande allmännyttiga tjänster och bidra till den territoriella sammanhållningen eller utvecklingen. Det råder inga tvivel om att varje postkontor som drivs av DPLP för att säkerställa den samhällsomfattande tjänsten bidrar till den territoriella sammanhållningen (118), men ur rättslig synvinkel är skyldigheten att upprätthålla detta postkontor knuten till behovet av att säkerställa en samhällsomfattande posttjänst och andra tjänster av tillfredsställande kvalitet. Enligt tillgänglig rättspraxis måste DPLP ha fått ett tydligt och klart definierat uppdrag att driva fler postkontor än vad som anges för den samhällsomfattande tjänsten för att det ska gå att hänvisa till ett kompletterande territoriellt uppdrag. I detta mandat ska skyldigheter, kostnader för dessa skyldigheter och finansieringssystemet för nettokostnaderna fastställas för det kompletterande territoriella uppdraget.

(367)

Kommissionen hittar inte några sådana uppgifter i de managementkontrakt som har slutits mellan staten och DPLP. De belgiska myndigheterna och DPLP försöker rättfärdiga förekomsten av ett särskilt territoriellt uppdrag i efterhand och på ett artificiellt sätt genom att hävda att den territoriella täckning som fastställs i managementkontrakten har två syften: den är både en följd av den samhällsomfattande tjänsten och av ett påstått territoriellt uppdrag som går utöver skyldigheten att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten. Motsvarande kontrakt innehåller dock inga bestämmelser som visar att det finns ett separat territoriellt uppdrag som innebär en skyldighet för DPLP att upprätthålla ett större nät än vad som krävs för att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten.

(368)

Det bör påpekas att det artificiella i de belgiska myndigheternas och DPLP:s påståenden även framgår av deras eget resonemang. För att minska nivån på en eventuell överkompensation vill de belgiska myndigheterna att kommissionen ska betrakta skillnaden mellan den verkliga kostnaden för ett postkontor i sin helhet och kostnaden för ett hypotetiskt postställe som ersätter kontoret som kostnader som genereras av ett kompletterande territoriellt uppdrag. Detta resonemang bygger inte på en hypotes att DPLP upprätthåller ett större nät för att uppnå territoriella mål. Det framhåller endast den merkostnad som orsakas av täckningen av den samhällsomfattande tjänsten, som i enlighet med managementkontrakten inte leder till något stöd. Denna avsaknad av territoriellt mål bekräftas av att de belgiska myndigheterna måste öka antalet postställen avsevärt för att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten eftersom det inte går att säkerställa den med samma antal postställen.

(369)

Det går dock att konstatera att det visserligen inte verkar möjligt att godta de belgiska myndigheternas påstående om en faktisk och separat skyldighet att upprätthålla territoriell närvaro, men att de krav på nätet som införs av den belgiska staten och som innebär att ett nät måste upprätthållas för att säkerställa den samhällsomfattande tjänsten och de andra allmännyttiga tjänsterna inte enbart berör dessa tjänster utan även leder till extra kostnader för de kommersiella tjänsterna.

(370)

Enligt aktivitetsbaserad redovisning (ABC) och rättspraxis enligt Chronopost-domen bidrar alla verksamheter som utnyttjar återförsäljningsnätet till de gemensamma kostnaderna, precis som förklaras i skäl (354). Alla produkter, även de kommersiella, bidrar alltså till kostnaderna för nätet. Kostnaderna till följd av den statligt införda skyldigheten att upprätthålla postkontor belastar de kommersiella produkterna som ständigt verkar generera förluster, trots att de säljs till marknadspris. DPLP erbjuder kommersiella tjänster via sitt nät eftersom de finansierar en del av de fasta kostnaderna för nätet och på så sätt bidrar indirekt till den samhällsomfattande tjänsten.

(371)

Ur ekonomisk synvinkel verkar det rimligt att ta hänsyn till de bokförda förlusterna för de kommersiella produkterna vid bedömningen av överkompensationen till DPLP eftersom de orsakas av skyldigheterna att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten och de andra allmännyttiga tjänsterna. Om DPLP har ett ekonomiskt intresse av att använda återförsäljningsnätet för att sälja kommersiella produkter innebär detta att en del av kostnaderna för nätet som ur kostnadsbokföringssynpunkt ska hänföras till den allmännyttiga tjänsten i stället hänförs till kommersiella produkter som därför verkar gå med förlust.

(372)

Därför kan beräkningen av överkompensationen sammanfattas enligt följande:

(373)

Bedömningen av huruvida kapitaltillskottet 1997 är förenligt med bestämmelserna måste göras inom ramen för bedömningen av förenligheten i de årliga kompensationerna för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom det inte är fråga om en separat rekapitalisering utan en utbetalning i samband med den kompensation som beviljats för uppdragen att utföra allmännyttiga tjänster under perioden 1992–1996.

(374)

Kapitaltillskottet 2003 är inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 EUF-fördraget, varför frågan om stödets förenlighet inte uppstår.

(375)

Kapitaltillskottet 2006 är inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 EUF-fördraget, varför frågan om stödets förenlighet inte uppstår.

(376)

Det bör påpekas att den statliga garantin inte ingår i managementkontraktet som kompensation för skyldigheten att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten, varför dess förenlighet med artikel 106.2 i EUF-fördraget inte kan bedömas. De belgiska myndigheterna har inte angett någon annan grund för att fastställa förenligheten och kommissionen har inte heller hittat någon, varför åtgärden är ett driftsstöd som är oförenligt med den inre marknaden och måste återkrävas.

(377)

Som redan angivits innebär befrielsen från bolagsskatt inte någon fördel för DPLP och är alltså inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(378)

Befrielserna från fastighetsskatt och lokala skatter är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1, i EUF-fördraget, men måste betraktas som befintligt stöd eftersom de infördes innan fördraget trädde i kraft. Dessa skatteåtgärder ingår inte heller i managementkontrakten som kompensation för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsnyttiga tjänster.

(379)

Skattebefrielserna påverkar alltså inte beräkningen av överkompensationen som baseras på de faktiska kostnader som DPLP har haft (och som redan omfattar effekterna av dessa skattebefrielser).

(380)

Skattebefrielserna kommer därför att behandlas inom ramen för ett särskilt förfarande för befintligt stöd i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (119).

(381)

Beloppen för överkompensationen kan beräknas på grundval av den bedömning som beskrivs i avsnitt 6.3.3.2. Enligt den mekanism för att finansiera de allmännyttiga tjänsterna som de belgiska myndigheterna har infört i managementkontrakten ska överkompensationen beräknas separat för varje kontraktsperiod.

Första managementkontraktet: 1992–1996

Andra managementkontraktet 1997–2002

Beräkning av överskott av övervinst från den monopoliserade sektorn för samhällsomfattande tjänster (USO M)

Beräkning av överkompensationen:

Tredje managementkontraktet: 2003–2005

Beräkning av överskott av övervinst från den monopoliserade sektorn för samhällsomfattande tjänster (USO M)

Beräkning av överkompensationen:

Fjärde managementkontraktet: 2006–2010

Beräkning av överskott av övervinst från den monopoliserade sektorn för samhällsomfattande tjänster (USO M)

Beräkning av överkompensationen:

Andra åtgärder

(382)

Enligt överenskommelse med de belgiska myndigheterna (120) är den mest objektiva och välavvägda metoden för att fastställa vilket tidsintervall som ska beaktas vid beräkningen av den totala överkompensationen att göra bedömningen kontrakt för kontrakt. Kommissionen gör inga invändningar mot att godkänna de belgiska myndigheternas begäran. Denna metod ger den största förutsägbarheten och rättssäkerheten för parterna och minskar också risken för överkompensation. Varje period ska alltså granskas för sig och eventuell under- eller överkompensation kommer inte att överföras från en period till en annan.

(383)

De belgiska myndigheterna begär dock att kommissionen ska tillämpa en övergripande metod för att beräkna under- eller överkompensation på ett enhetligt sätt för perioden före ikraftträdandet av 2005 års rambestämmelser för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. De belgiska myndigheterna har på denna grund särskilt krävt att åren före 2005 (121) ska samlas i en grupp för en övergripande beräkning av under- eller överkompensation.

(384)

Kommissionen påpekar att eftersom det har konstaterats att det förekom underkompensation för de tre managementkontrakt som tillämpades för 2005 kommer en samlad grupp av alla år inte att påverka det belopp för överkompensation som ska återkrävas.

(385)

Dessutom påpekar kommissionen att sedan rambestämmelserna för ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse antogs 2005 ska ”parametrar för att beräkna, övervaka och se över ersättningen” anges i förväg i den eller de handlingar där uppgiften fastställs (122). I det fjärde managementkontraktet föreskrivs ingen kompensation för de kostnader (oavsett vad de gäller) som uppstår utanför kontraktets giltighetstid (2006–2010), vilket innebär att den underkompensation som konstaterats för de perioder som inte omfattas av det kontraktet inte kan kompenseras genom en eventuell överkompensation till DPLP.

(386)

Kommissionen konstaterar att DPLP har tagit emot en överkompensation på 415 miljoner euro för att utföra sitt uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, främst under det fjärde managementkontraktets tillämpningsperiod. Överkompensationen är oförenligt stöd och ska återkrävas.

(387)

Övertagandet av pensioner, de offentliga årliga överföringarna, överföringen av fastigheter, kapitaltillskottet 1997, skattebefrielserna och den statliga garantin är statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eftersom de har befriat DPLP från kostnader som privata företag normalt måste bära.

(388)

Kapitaltillskotten 2003 och 2006 är inte stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eftersom staten agerade enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.

(389)

Kommissionen konstaterar att Belgien olagligen har genomfört åtgärderna i fråga i strid med artikel 108.2 i EUF-fördraget, med undantag av kapitaltillskottet 2003 som anmäldes till kommissionen innan det genomfördes och skattebefrielserna som är befintligt stöd.

(390)

Övertagandet av pensioner har inte gett DPLP en mer gynnsam ställning än konkurrenterna i fråga om sociala avgifter. Åtgärden kan alltså anses vara förenlig med artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(391)

Den årliga kompensation som beviljats inom ramen för det fjärde managementkontraktet är oförenligt stöd enligt artikel 106.2 i EUF-fördraget i den mån som det har förekommit överkompensation för DPLP.

(392)

Den garanti som beviljats av staten är oförenligt stöd.

(393)

Befrielsen från fastighetsskatt och lokala skatter är befintligt stöd och ska behandlas separat inom ramen för ett förfarande för befintligt stöd enligt artiklarna 17, 18 och 19 i förordning (EG) nr 659/1999.

(394)

Enligt punkt 5 i rambestämmelserna om ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse påverkar detta beslut inte tillämpningen av gällande EU-bestämmelser inom områdena offentlig upphandling och konkurrens.