—

I juli 2005 antog de stater som är parter i konventionen om fysiskt skydd av kärnmaterial ändringen av konventionen.

—

I september 2005 öppnades den internationella konventionen om bekämpande av nukleär terrorism (konventionen om nukleär terrorism) för undertecknande.

—

I april 2004 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1540 (2004) om massförstörelsevapen och icke-statliga aktörer.

—

I FN:s säkerhetsråds resolution 1373 (2001) uppmanas alla stater att så snart som möjligt bli parter i de tillämpliga internationella konventionerna och protokollen om terrorism.

—

lagstiftning och regelverk med en klart definierad ansvarsfördelning mellan olika organisationer och aktörer,

—

mänsklig resursutveckling,

—

införande av förfaranden och samordningsfunktioner och

—

tekniskt stöd till nationella infrastrukturer, utifrån ett konstaterande att kärnsäkerhetsarrangemang på anläggningar/platser för kärnteknisk bearbetning skiljer sig från de arrangemang som tillämpas utanför sådana anläggningar/platser för att skydda det civila samhället mot kärnsäkerhetstillbud som involverar radioaktiva ämnen.

1.

Hållbarhet och ändamålsenlighet hos det stöd som getts genom tidigare gemensamma åtgärder (3).

2.

Stärkande av statlig stödinfrastruktur för kärnsäkerhet: Etablering av nationella stödcentrum för kärnsäkerhet.

3.

Stärkande av statlig lagstiftning och statliga regelverk.

4.

Stärkande av kärnsäkerhetsåtgärder för kärnmaterial och andra radioaktiva material.

5.

Stärkande av staternas resurser att handskas med kärnmaterial och andra radioaktiva material som inte omfattas av tillsynssystemet.

—

I sydöstra Europa:

Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Republiken Moldavien, Montenegro, Serbien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Turkiet.

—

I Centralasien:

Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan.

—

I Kaukasusområdet:

Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.

—

I Mellanösterns Medelhavsregion:

Israel, Jordanien, Libanon och Arabrepubliken Syrien.

—

I Afrika:

Algeriet, Angola, Benin, Botswana, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Egypten, Ekvatorialguinea, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kamerun, Kap Verde, Kenya, Komorerna, Kongo (Brazzaville), Lesotho, Liberia, Libyska arabiska Jamahiriya, Madagaskar, Malawi, Mali, Mauretanien, Mauritius, Marocko, Moçambique, Namibia, Niger, Nigeria, Rwanda, São Tomé och Príncipe, Senegal, Seychellerna, Sierra Leone, Somalia, Sydafrika, Sudan, Swaziland, Förenade republiken Tanzania, Tchad, Togo, Tunisien, Uganda, Zambia och Zimbabwe.

—

I Sydostasien:

Bangladesh, Brunei, Filippinerna, Indonesien, Kambodja, Laos, Malaysia, Myanmar, Singapore, Thailand och Vietnam.

—

I regionen runt Persiska viken:

Bahrain, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Jemen, Kuwait, Qatar, Saudiarabien, Sultanatet Oman.

—

I Sydamerika:

Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Guyana, Paraguay, Peru, Surinam, Uruguay och Venezuela.

—

I Västindien och Centralamerika:

Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Belize, Costa Rica, Dominica, Dominikanska republiken, El Salvador, Grenada, Guatemala, Haiti, Honduras, Jamaica, Kuba, Mexiko, Nicaragua, Panama, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna samt Trinidad och Tobago.

—

Översikt över utvärderingen av behoven av stöd till kärnsäkerheten i mottagarländer, såväl på statlig nivå som för enskilda anläggningar, platser, transporter eller andra tillämpningar där kärnmaterial och radioaktivt material används eller lagras.

—

Identifiering av länder och projekt som enligt detta beslut getts hög prioritet som stödmottagare.

—

Utvärdering, i länder som tidigare har mottagit stöd genom gemensamma åtgärder och andra unionsinsatser, av det levererade stödets hållbarhet och ändamålsenlighet.

—

Genom de gemensamma åtgärderna (4) har totalt 52 stater fått stöd för att stärka olika åtgärder i sina kärnsäkerhetssystem. Genom dessa åtgärder har personal inom dessa stater fått utbildning, har utrustning tillhandahållits för att förbättra det fysiska skyddet och möjliggöra mätning av strålning vid gränsövergångar och har sårbara radioaktiva källor placerats i säker och trygg lagring eller alternativt förts tillbaka till ursprungslandet eller leverantören. Resurserna var begränsade och har kanske inte varit tillräckliga för att få till stånd de tillhörande, och nödvändiga, systemen för kvalitetskontroll eller andra kompletterande åtgärder som skulle krävas för full ändamålsenlighet.

—

Att kontrollera hållbarheten och ändamålsenligheten i fråga om det stöd som hittills tillhandahållits genom gemensamma åtgärder och om så krävs ge ytterligare stöd för att uppnå avsedd verkan.

—

En metodik, bl.a. en uppsättning kriterier, för att utvärdera hållbarheten och ändamålsenligheten i tidigare stöd.

—

Tillhandahållande, i länder som har mottagit stöd för kärnsäkerhet, av ett system för kvalitetssäkring, inklusive provning och pilotgenomförande.

—

Identifiering av ytterligare bistånd som skulle krävas för att upprätthålla eller garantera det kärnsäkerhetsresultat som var avsett.

—

Kontinuerligt fungerande utrustning och kvalificerad personal, genom ytterligare bistånd för att etablera lokal kapacitet för underhåll av utrustning, reparation av utrustning som inte fungerar eller ersättning av skadade delar.

—

Staterna har tillförlitlig tillgång till kompetent personal genom utbildning av relevant personal.

—

Att bistå staterna med att garantera tillgången på tekniskt och vetenskapligt stöd, samt utveckling av mänskliga resurser, vilket krävs för ändamålsenlig, hållbar kärnsäkerhet.

—

Att identifiera det tekniska, vetenskapliga och utbildningsmässiga stöd som kan ges till staterna i en region eller subregion.

—

Att identifiera befintliga nationella kapaciteter inom staterna som kan bidra med tekniskt, vetenskapligt eller utbildningsmässigt stöd som krävs för statliga system för kärnsäkerhet.

—

Regionala och/eller nationella stödcentrum för kärnsäkerhet (Nuclear Security Support Centre – NSSC) som etablerats i enlighet med begrepp och metodik för NSSC (IAEA:s kärnsäkerhetsserie). Bland de resultat som kommer att uppnås kan nämnas:

—

Tillhandahållande av utrustning och expertrådgivning för att inrätta ett nationellt eller regionalt NSSC.

—

Hållbara nationella system för kärnsäkerhet, främjande av en lämplig kärnsäkerhetskultur, med förbättrat nationellt samarbete samt samarbete mellan behöriga myndigheter och andra organisationer med ansvar för kärnsäkerhet och ett väl utvecklat nät för kunskapen om kärnsäkerhet.

—

För att stärka nationell lagstiftning och nationella regelverk för kärnmaterial och annat radioaktivt material i syfte att landet ska kunna uppfylla gjorda åtaganden enligt bindande och icke-bindande internationella rättsinstrument, inklusive säkerhetskontrollavtal och tilläggsprotokoll.

—

Förstärka det nationella lagstiftningsramverket för tillämpningen av säkerhetskontrollavtal och tilläggsprotokoll som ingåtts mellan stater och IAEA, särskilt i fråga om tillämpningen av ett övergripande statligt system för redovisning och kontroll av kärnmaterial (State System of Accounting for and Control of Nuclear Material – SSAC).

—

Förstärka de nationella regelverken för strålskydd och säkerheten för radioaktiva material.

—

Ett ökat antal stater har påbörjat utarbetande och antagande av övergripande och enhetlig lagstiftning på nationell nivå omfattande kärnsäkerhet, trygghet, kontroller och skadeståndsansvar vid atomolyckor, vilket bidrar till ett harmoniserat, förstärkt och mer universellt system för kärnsäkerhet.

—

Ett ökat antal stater har anslutit sig till konventionen om fysiskt skydd av kärnämne samt ändringen av den och till den internationella konventionen om bekämpande av nukleär terrorism och/eller förklarat sin avsikt att genomföra ramverket för kärnsäkerhet.

—

Ett ökat antal stater har antagit nationell lagstiftning som krävs för att staterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt IAEA:s säkerhetskontrollavtal och tilläggsprotokoll.

—

Förstärkningen av lagstiftningen och regelverket kommer att erhållas genom expertråd, införande/förbättring av det nationella regelverket för strålskydd och säkerheten för radioaktivt material genom tillhandahållande av värderingstjänster från IAEA, t.ex. Integrerad bedömnings- och regleringstjänst, andra rådgivningstjänster samt utrustning och utbildning.

—

Förstärka det fysiska skyddet för kärntekniska anläggningar och för kärnmaterial i nukleära tillämpningar i de utvalda länderna.

—

Förstärka kontrollen och det fysiska skyddet för radioaktiva material i icke-nukleära tillämpningar i de utvalda länderna.

—

Lokalisera och identifiera radioaktiva källor där förhållandena pekar på ett behov av att innesluta källorna och överföra dem till en säker och trygg lagring i de utvalda länderna, inklusive återsändande till ursprungslandet eller leverantören.

—

Förstärka de tekniska och administrativa system som införts för redovisning och kontroll av kärnmaterial, inklusive förstärkning av befintliga statliga redovisnings- och kontrollsystem för tillämpningen av säkerhetskontrollavtal och tilläggsprotokoll, även i stater med begränsade kärnprogram, och minskad rapporteringsskyldighet enligt så kallade ”protokoll om små kvantiteter” till deras säkerhetskontrollavtal.

—

Förstärka nationella register över radioaktiva ämnen, material och källor i de utvalda länderna.

—

Ett mera verksamt fysiskt skydd av kärnmaterial vid utvalda kärntekniska anläggningar och platser och av radioaktiva källor i icke-nukleära tillämpningar (t.ex. i medicinskt eller industriellt syfte, eller radioaktivt avfall).

—

En minskad risk genom radioaktiva källor under sårbara förhållanden tack vare mer ändamålsenligt fysiskt skydd eller, beroende på omständigheterna, nedmontering och överföring till säker och trygg förvaring i landet eller i andra utvalda stater.

—

Ett minskat antal radioaktiva källor under okontrollerade och oskyddade omständigheter genom stöd av nationella kampanjer för uppsökning och säkrande i utvalda länder.

—

Inrättande och upprätthållande av ändamålsenliga tekniska och administrativa system för att redovisa och kontrollera kärnmaterial, även genom att inrätta nya och/eller förstärka befintliga statliga redovisnings- och kontrollsystem som gör det möjligt att tillämpa säkerhetskontrollavtal och tilläggsprotokoll, även i stater med ”protokoll om små kvantiteter”.

—

Utbildning till utvald stödberättigad personal, i syfte att öka sannolikheten för att kunna genomföra och upprätthålla ett verksamt fysiskt skyddssystem.

—

Att förstärka staternas kapacitet att garantera att kärnmaterial och radioaktivt material inte finns i omlopp utanför nationell licensierad verksamhet och att arrangemang vidtas för verksam gränskontroll och insatsberedskap i de utvalda länderna.

—

Bättre system för insamling och utvärdering av information om olaglig handel med kärnmaterial, från öppna källor och från staternas kontaktpunkter, vilket kommer att förbättra kunskaperna om, och omständigheterna kring, olaglig handel med kärnmaterial. Återkoppling av denna information kommer att underlätta prioriteringen av framtida åtgärder för att bekämpa olaglig handel.

—

Nationella ramar som fastställs med bistånd av experter för att bekämpa olaglig handel och förbättra den nationella samordningen och kontrollen av förflyttningen av radioaktiva material, känslig kärnteknisk utrustning och teknik över gränserna.

—

Ändamålsenlig kapacitet för mätning av strålning vid utvalda gränsövergångsställen som skapas genom att gränsövervakningsutrustning och expertrådgivning finns tillgänglig vid utvalda gränsövergångar.

—

Förbättrad utveckling av nationella motåtgärdsplaner och tillgång till utbildning för brottsbekämpande personal om metoder för motåtgärder.

—

Välutbildad, kunnig och kvalificerad brottsbekämpande personal i länderna, vilket möjliggörs genom tillhandahållande av utbildning och annat stöd till utveckling av de mänskliga resurserna.