Järnvägsinfrastruktur: fleråriga avtal

För att optimera kvaliteten på EU:s transportinfrastrukturer stöder kommissionen fleråriga avtal som är en långsiktig överenskommelse om finansiering.

RÄTTSAKT

Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 6 februari 2008 med titeln ”Fleråriga kvalitetsavtal för järnvägsinfrastruktur” [KOM(2008) 54 slutlig – ej offentliggjord i EUT].

SAMMANFATTNING

Kommissionen rekommenderar en generalisering av systemet med fleråriga avtal mellan staten och de företag som förvaltar järnvägsinfrastrukturen för att förbättra kvaliteten och underhållet av infrastrukturerna i denna sektor.

Rättslig ram och rättsliga krav för järnvägsinfrastrukturen

Enligt EU:s gällande lagstiftning måste åtgärder vidtas för att minska kostnaderna för att tillhandahålla infrastrukturer och avgifterna för att använda dem, med bibehållen säkerhet och kvalitet på infrastrukturtjänsterna. Det finns dock inget allmänt europeiskt krav på kontroller av kvaliteten på infrastrukturtjänsterna.

Medlemsländerna kan uppfylla detta krav genom att vidta regleringsåtgärder och/eller att ingå fleråriga avtal som undertecknas för minst tre år. Situationen för fleråriga avtal skiljer sig mycket åt mellan medlemsländerna. Omkring hälften varken tillämpar eller planerar att tillämpa dem.

Utöver dessa bestämmelser fastställer EU-direktiven andra bestämmelser som kan underlätta genomförandet:

• Medlemsstaterna måste vidta de åtgärder som är nödvändiga för att kunna utveckla den nationella infrastrukturen.
• Det ska under en rimlig tidsperiod råda balans mellan infrastrukturförvaltarnas utgifter och inkomster.

Särskilda bestämmelser reglerar villkoren för överföring av ekonomiska medel från staten samt insynen i sådana transaktioner, eftersom infrastrukturförvaltarna ska vara förvaltningsmässigt oberoende och verksamheten ska vara av ekonomisk art.

De fleråriga avtalens roll

Järnvägssektorns konkurrenskraft är i stor utsträckning beroende av tillgången och kvaliteten på infrastruktur. Underhållet av infrastrukturen får emellertid inte alltid den finansiering som järnvägsoperatörerna förväntar sig för att kunna konkurrera med andra transportmedel. Nästan en tredjedel av infrastrukturförvaltarna uppger att finansieringen inte räcker till för att underhålla nätet.

Ett flerårigt avtal kan medföra många fördelar om det utarbetas och förhandlas på rätt sätt. Avtalets roll är följande:

• En långsiktig finansieringsram för underhåll för att tvinga båda parter att arbeta ur ett långtidsperspektiv och utveckla underhållsplaner utifrån infrastrukturförvaltarens verksamhetsplan och därigenom också utifrån en framtida efterfrågan på tjänster. Det är viktigt att järnvägsinfrastrukturen kan leva upp till en framtida transportefterfrågan och därför öka trafiken och inkomsterna från användaravgifterna. Fleråriga avtal möjliggör också kompromisser mellan skattebetalarnas och användarnas intressen, mellan underhållet av nätet och dess kvalitet samt mellan underhåll på kortare sikt och förnyelse.
• Komplettering av avgiftssystemet genom överföringar av medel enligt fleråriga avtal för att skapa ekonomisk stabilitet. Ett flerårigt avtal måste alltså vara förenligt med avgiftsramen, vilken måste överensstämma med gällande avgiftsregler.
• Effektiv kostnadskontroll genom långsiktig planering av järnvägsunderhåll och förnyelse för att minska kostnaderna per enhet. Denna metod gör att insatsvolymen kan anpassas utan att planerna behöver ändras med kort varsel. Genom tilldelning på flerårig basis kan infrastrukturförvaltaren använda medlen mer flexibelt och på ett sätt som är bättre anpassat till företagsbehoven, och kan komma runt de stela regler som tillämpas i samband med offentliga utgifter.
• Jämförelser och myndighetstillsyn genom närmare fastställande av resultatmålen. Genom effektiva mål går det att bedöma infrastrukturförvaltarnas relativa ställning och avtala kostnadseffektiviteten inte enbart utifrån den nationella infrastrukturförvaltarens kostnadsuppgifter, utan måste också utifrån förvaltarens resultat i förhållande till andra infrastrukturförvaltare.
• Förbättrad prestanda, med resultatrelaterade betalningar ersätts inte längre infrastrukturförvaltaren för en viss utgift, kvalitetskontrollen ska också förstärkas. Det finns två grupper av kvalitetskriterier: Indikatorer baserade på tågtjänstens kvalitet (hastighet och säkerhet) eller på den infrastruktur som tillhandahålls (underhållskostnader per kilometer järnvägsspår eller procentandel järnvägslinjer belagda med tillfälliga hastighetsbegränsningar).
• Avtalen måste vara effektiva och bland annat innehålla påföljder vid överträdelser. Kontrollen bör hellre skötas av ett oberoende organ än av de avtalsslutande parterna. Påföljderna kan bestå i straffavgifter, minskad ekonomisk insats eller utbyte av infrastrukturförvaltare, och bör vara progressiva och stå i proportion till överträdelsen.

Medlemsstaterna och deras infrastrukturförvaltare ska sluta fleråriga avtal som är förenliga med de nationella strategiska transportplanerna och infrastrukturförvaltarnas verksamhetsplaner. Staten bör samråda med berörda parter innan den inför ett nytt flerårigt avtal eller omförhandlar befintliga bestämmelser.

Infrastrukturförvaltarna bör minst en gång om året kontrollera rälsens standard på alla linjer, och oftare på huvudlinjerna, och redogöra för fall där kvaliteten på infrastrukturen anses lägre.

Sammanhang

Några år efter antagandet av paketet om järnvägsinfrastruktur (es de en fr) visar kommissionens utfrågningar att det råder osäkerhet kring finansieringen av befintlig järnvägsinfrastruktur, kvaliteten på infrastrukturtjänsterna och hur förvaltarnas resultat ska kunna förbättras.

Senast ändrat den 21.04.2008