Ekonomisk politik

Ekonomisk politik omfattar ett stort antal åtgärder som regeringar vidtar för att hantera sin ekonomi. Dessa innefattar monetär politik (penningmängd och penningefterfrågan), skatter, budget, jobbskapande osv.

Varje land i Europeiska unionen (EU) ansvarar självt för sin egen ekonomiska politik, men det förekommer trots detta omfattande multilateral samordning av ländernas ekonomiska politik, särskilt i euroområdet. Det görs för att säkerställa att den europeiska monetära unionen ska fungera så bra som möjligt, liksom för att säkerställa att EU-länderna har gemensamma mål och ansvarsområden.

• I artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen fastställs EU:s mål, som bland annat omfattar välavvägd ekonomisk tillväxt, prisstabilitet och en ekonomisk och monetär union.
• I artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ges EU exklusiv befogenhet för den monetära politiken för de EU-länder som tillhör euroområdet.
• Enligt artikel 5 i EUF-fördraget ska den ekonomiska politiken samordnas inom unionen.
• Avdelning VIII i EUF-fördraget gäller ekonomisk och monetär politik. Där anges hur samordningen av den ekonomiska politiken ska ske och det krävs att EU-länderna ska föra sin nationella ekonomiska politik ”så att de bidrar till att förverkliga unionens mål”

Samordningen av den ekonomiska politiken omfattar följande: antagande av allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, övervakning av den ekonomiska utvecklingen för att identifiera och korrigera riskfylld eller ohållbar politik samt makroekonomiska diskussioner mellan rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska kommissionen och arbetsmarknadens parter. I stabilitets- och tillväxtpakten fastställs regler för att säkerställa att EU-länderna strävar efter sunda offentliga finanser och samordnar sin finanspolitik.

Mot bakgrund av svårigheterna i EU (framförallt i euroområdet) med att hantera den ekonomiska och finansiella krisen samt statsskuldskrisen har flera reformer genomförts sedan 2008:

• 1.

  Stabilitets- och tillväxtpakten har förstärkts genom fördraget om stabilitet, samordning och styrning, vilket trädde i kraft 2013. Sex lagar (”sexpacken”) som förstärker stabilitets- och tillväxtpakten och den makroekonomiska tillsynen över EU-länder samt ytterligare två lagar (”tvåpacken”) som föreskriver ytterligare samordning och övervakning i euroområdet har antagits.

• 2.

  Den europeiska planeringsterminen, en årlig ram för politisk samordning, har inrättats. Den syftar till att identifiera och korrigera makroekonomiska obalanser mellan EU-länder samt till att övervaka budgetpolitiken. Kommissionen analyserar även varje EU-lands politik för strukturreformer och utfärdar därefter landsspecifika rekommendationer om åtgärder.

• 3.

  En integrerad bankunion har inrättats i syfte att skapa enhetlighet vad gäller ansvaret för tillsyn, resolution och finansiering på EU-nivå och se till att alla banker i euroområdet följer samma regler. Bankerna och deras aktieägare är ansvariga för eventuella förluster, inte skattebetalarna.

SE ÄVEN

• Allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik
• Konvergenskriterier
• Ekonomiska och monetära unionen (EMU)
• Europeiska centralbanken (ECB)
• Europeiska terminen
• Europeiska centralbankssystemet
• Euroområdet
• Förfarandet vid alltför stora underskott
• Förfarandet vid makroekonomiska obalanser
• Stabilitets- och tillväxtpakten
• Ekonomiska resultat per land (Europeiska kommissionen)
• Ekonomisk politik (Europeiska centralbanken).