Nato (Nordatlantiska fördragsorganisationen)

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato eller Atlantpakten) är en mellanstatlig militär allians som grundades genom det nordatlantiska fördraget, det s.k. Washingtonfördraget, som undertecknades den 4 april 1949. Natos uttalade syfte är att garantera sina medlemmars frihet och säkerhet genom politiska och militära medel.

Natos struktur består i huvudsak av följande två delar:

• En civil, administrativ del, som omfattar
  • Nordatlantiska rådet, som består av Nato-ländernas ständiga delegationer,
  • en kärnplaneringsgrupp,
  • internationell personal vid Natos högkvarter i Bryssel.
• En militär del, som omfattar
  • Natos militärkommitté, som ger råd till Nordatlantiska rådet om militär strategi,
  • Allied Command Operations, med ansvar för Natos militära verksamhet,
  • Allied Command Transformation, som tar hand om försvarsplanering och kapacitetsutveckling.

Nato har sitt huvudkontor i Bryssel och 31 medlemmar efter flera utvidgningar:

• April 1949: Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA (de tolv grundande medlemmarna).
• Februari 1952: Grekland och Turkiet.
• Maj 1955: Västtyskland (efter Tysklands återförening 1990 blev hela landet medlem).
• Maj 1982: Spanien.
• Mars 1999: Polen, Tjeckien och Ungern.
• Mars 2004: Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.
• 1 april 2009: Albanien och Kroatien.
• 5 juni 2017: Montenegro.
• 27 mars 2020: Nordmakedonien.
• 4 april 2023: Finland.

Med 22 gemensamma medlemsstater har EU och Nato haft ett särskilt nära samarbete sedan 2003 (med ingåendet av Berlin plus-arrangemangen som på vissa villkor ger EU tillgång till Natos tillgångar och styrkor), som bygger på det försvarssamarbete som tidigare utvecklats mellan Nato och den nu nedlagda Västeuropeiska unionen.

Följande är några aktuella exempel på nära samarbeten mellan Nato och EU:

• När det gäller sjöfartsskydd, Europeiska unionens marina styrka – Irini-insatsen i Medelhavsområdet, i samarbete med Nato-insatsen Sea Guardian.
• I Mellanöstern, där EU är en icke-militär partner, och alla 27 medlemsstater deltar som partner, medan Nato har gett stöd åt den globala koalitionen mot Daish.

EU-medlemsstaternas åtaganden och samarbeten under den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken överensstämmer med deras åtaganden under Nato.

SE ÄVEN:

• Kollektivt försvar
• Gemensam säkerhets- och försvarspolitik (GSFP)
• Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp)
• EU:s yttre åtgärder (Gusp och GSFP)
• Permanent strukturerat samarbete
• EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (sammanfattning)
• Europeiska unionens militära insats i Medelhavsområdet (Europeiska unionens insats för marinstyrkan i Medelhavsområdet, Irini) (sammanfattning)
• Utformning av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik (Europeiska utrikestjänsten)
• Eunavfor MED (Europeiska unionens marina styrka – Irini-insatsen i Medelhavsområdet)
• Den globala koalitionen mot Daish (webbplats)
• Nordatlantiska fördragsorganisationen – Nato (webbplats)
• Insatsen Sea Guardian (webbplats)
• Förbindelser med Europeiska unionen (webbplats).