1

Sökanden, Deutsche Bank AG, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslut SRB/ES/2021/22 av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) av den 14 april 2021 angående beräkningen av förhandsbidragen för år 2021 till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallat det angripna beslutet), i den del beslutet avser sökanden.

[utelämnas]

19

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

20

SRB har yrkat att tribunalen ska

21

Europaparlamentet har yrkat att tribunalen ska

22

Europeiska unionens råd har yrkat att tribunalen ska

23

Europeiska kommissionen har yrkat att tribunalen ska

27

Inom ramen för den fjärde grunden har sökanden i huvudsak åberopat tre delar. Den första delgrunden avser en överträdelse, genom det angripna beslutet, av artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 jämförd med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, och den ska således prövas inom ramen för bedömningen av det angripna beslutets lagenlighet. I den andra och den tredje delgrunden har det gjorts gällande att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 är rättsstridig, eftersom denna bestämmelse strider mot ”principen om riskanpassad beräkning av avgifter” och mot artikel 114 FEUF.

28

Sökanden har åberopat den andra och tredje delgrunden med utgångspunkt i att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska tolkas så, att beräkningen av den slutliga målnivå som ska uppnås genom de förhandsavgifter som tas ut före den 31 december 2023 (nedan kallad den slutliga målnivån) ska grundas på det insättningsbelopp som täcks i slutet av den inledande perioden på åtta år från och med den 1 januari 2016 (nedan kallad den inledande perioden). Innan dessa delgrunder prövas är det därför nödvändigt att inledningsvis klargöra räckvidden av artikel 69.1 i nämnda förordning.

29

Sökanden har gjort gällande att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska tolkas så, att den slutliga målnivån ska fastställas på ett ”statiskt” sätt, nämligen med hänsyn till det insättningsbelopp som täcks vid den tidpunkt då förordningen träder i kraft. Enligt denna bestämmelse bör målnivån inte fastställas med hänvisning till nivån på de insättningar som täcks i slutet av den inledande perioden.

30

Artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 hänvisar i själva verket endast till tidsfristen för att bygga upp SRF:s finansiella resurser. Den innebär däremot inte att den slutliga målnivån ska fastställas med utgångspunkt i det insättningsbelopp som täcks i slutet av den inledande perioden.

31

Vidare framgår det av förarbetena till förordning nr 806/2014 att när SRF inrättades övervägdes en slutlig ”statisk” målnivå på cirka 55 miljarder euro, vilket motsvarar 1 procent av alla instituts förväntade garanterade insättningar vid den tidpunkt då förordningen trädde i kraft.

32

Mot bakgrund av en teleologisk och systematisk tolkning av artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska slutligen den risk som SRF täcker inte mätas med hänsyn till utvecklingen av de insättningar som täcks, eftersom en ökning av dessa insättningar inte leder till en ökning av risken för att SRF tas i anspråk.

33

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

34

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. I artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att ”[v]id utgången av [den inledande perioden]” ska ”de disponibla finansiella medlen i [SRF] uppgå till minst 1 % av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater”.

35

Det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse att dagen för utgången av den inledande perioden inte endast är avgörande för att fastställa den dag då SRF:s disponibla finansiella medel måste uppgå till minst 1 procent av de garanterade insättningarna i alla auktoriserade institut i alla medlemsstater som deltar i SRM, det vill säga den slutliga målnivån, utan även för att fastställa det belopp av dessa insättningar som ska beaktas vid beräkningen av denna målnivå.

36

Det framgår vidare av förarbetena till förordning nr 806/2014 att artikel 69.1 i denna förordning, i motsats till vad sökanden har hävdat, bygger på en dynamisk metod för den slutliga målnivån, eftersom den senare ska fastställas med hänsyn till det insättningsbelopp som garanteras i slutet av den inledande perioden. I punkt 4.3.2 i motiveringen till förslag COM(2013) 520 final av den 10 juli 2013, som ledde till antagandet av den nämnda förordningen, förklarade kommissionen nämligen att den slutliga målnivån skulle förbli dynamisk och skulle öka om banksektorn utvecklades.

37

Slutligen framgår det av skäl 41 i förordning nr 806/2014 (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113) att det är nödvändigt att ta hänsyn till förändringar i beloppet för de insättningar som garanteras, eftersom syftet med uppbörden av förhandsavgifterna är att säkerställa att finanssektorn ur ett försäkringsperspektiv tillhandahåller tillräckliga finansiella resurser till SRM för att den ska kunna utföra sina uppgifter. Enligt skäl 12 i förordningen är syftet med SRM att stärka institutens stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och att förhindra att eventuella kriser sprider sig till icke-deltagande medlemsstater.

38

I detta hänseende framgår det av punkt 4.3.2 i motiveringen till förslaget COM(2013) 520 final att de finansiella medel som ska ställas till SRF:s förfogande bör öka i takt med att banksektorns storlek ökar med tiden. En uppskattning av denna storlek gör det således möjligt att förutse hur stora finansiella medel som bör tillföras SRF för att den, i händelse av en kris inom banksektorn, ska kunna finansiera resolutionsinstrument och därmed säkerställa att de tillämpas effektivt, i enlighet med vad som anges i artikel 76.1 i förordning nr 806/2014, jämförd med skäl 101 i samma förordning.

39

Inom ramen för artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 har unionslagstiftaren emellertid valt ett tillvägagångssätt enligt vilket beloppet av garanterade insättningar är avsett att uppskatta banksektorns storlek och därmed beräkna de finansiella medel som måste göras tillgängliga för SRF. Ur denna synvinkel återspeglar varje ökning av de insättningar som garanteras mellan början och slutet av den inledande perioden en ökning av banksektorns storlek, vilket innebär en ökning av de finansiella medel som SRF behöver i slutet av denna period.

40

Artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska således tolkas så, att beloppet för den slutliga målnivån, som föreskrivs i den bestämmelsen, ska fastställas med utgångspunkt i beloppet för de garanterade insättningar som finns vid utgången av den inledande perioden.

41

Sökanden har gjort gällande att om artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 tolkas så, att den slutliga målnivån ska fastställas på grundval av det insättningsbelopp som garanteras i slutet av den inledande perioden, strider denna bestämmelse mot ”principen om riskanpassad beräkning av bidrag”, som utgör ett uttryck för proportionalitetsprincipen och som följer av artiklarna 16, 17 och 52 i stadgan, artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 och artikel 103.2 andra stycket i direktiv 2014/59.

42

Mot bakgrund av den betydande ökningen av det insättningsbelopp som garanteras under de senaste åren medför artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 omotiverade och oproportionerliga bördor för instituten. Förhandsbidragen från alla institut skulle således ha ökat från cirka 6,9 miljarder euro år 2016 till cirka 11,3 miljarder euro år 2021, vilket motsvarar en tillväxt på 64 procent.

43

Den risk som täcks av SRM och SRF har emellertid inte ökat nämnvärt under denna period.

44

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.

45

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Såsom anges i punkterna 35–40 ovan definieras den slutliga målnivån, i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, genom hänvisning till beloppet av garanterade insättningar i alla berörda institut i slutet av den inledande perioden.

46

Även om sökanden, i syfte att ifrågasätta denna metod för att fastställa den slutliga målnivån, har gjort gällande att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 åsidosätter ”principen om riskanpassad beräkning av bidragen”, följer det av sökandens skriftliga inlagor, särskilt sökandens replik och dennes yttranden angående parlamentets och rådets inlagor, att sökanden anser att denna ”princip” härrör från proportionalitetsprincipen, såsom denna stadfästs i artikel 5.4 FEU.

47

Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att ta ställning till huruvida det i unionsrätten finns en självständig ”princip” som benämns ”riskanpassad beräkning av förhandsbidrag”. Det är tillräckligt att, i enlighet med sökandens argument, pröva huruvida artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 åsidosätter proportionalitetsprincipen.

48

Proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionernas och unionsorganens handlande ska vara ägnat att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 165, och dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 142).

49

Vad gäller domstolsprövningen av de villkor som avses i punkt 48 ovan, ska det erinras om att unionslagstiftaren, när den fastställer metoden för att beräkna förhandsbidragen, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom den ska ingripa på ett område där den ska göra val av politisk, ekonomisk och social karaktär och göra komplexa bedömningar (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 117 och 118).

50

Under dessa omständigheter och i enlighet med rättspraxis ska tribunalens kontroll av att proportionalitetsprincipen har iakttagits begränsas till en prövning av huruvida de åtgärder som unionslagstiftaren har vidtagit är uppenbart olämpliga i förhållande till det eftersträvade målet, huruvida de inte uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål eller huruvida de inte medför nackdelar som är uppenbart oproportionerliga i förhållande till detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2016, Polen/parlamentet och rådet, C‑358/14, EU:C:2016:323, punkterna 79, 96 och 97).

51

Vad för det första gäller lämpligheten av den regel som föreskrivs i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, framgår det av punkt 37 ovan att den är avsedd att förse SRM med tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter, bland annat att genomföra resolutioner av institut som fallerar.

52

I detta avseende har sökanden – i syfte att visa att metoden för att fastställa den slutliga målnivån för att uppnå det mål som anges i punkt 51 ovan är uppenbart otillräcklig – i huvudsak åberopat två kategorier av argument: den första avser relevansen av garanterade insättningar som en parameter för att fastställa denna målnivå och den andra avser beaktandet av beloppet av dessa insättningar i slutet av den inledande perioden.

53

Sökanden har således som ett första argument i huvudsak gjort gällande att de insättningar som garanteras inte utgör ett lämpligt kriterium för att fastställa den slutliga målnivån, eftersom sådana insättningar inte nödvändigtvis medför en risk för att SRF tas i anspråk i samband med ett resolutionsförfarande.

54

För att uppnå det mål som anges i punkt 51 ovan, och såsom framgår av skälen 101, 104 och 105 i förordning nr 806/2014, ankommer det på unionslagstiftaren att förse SRF med tillräckliga finansiella medel för att kunna ingripa vid en kris inom banksektorn och finansiera ett eventuellt resolutionsförfarande för institut, inom ramen för de uppgifter som SRF tilldelas genom artikel 76.1 i denna förordning.

55

Dessa finansiella medel, som motsvarar den slutliga målnivån, ska beräknas i förhållande till banksektorns storlek, varvid det ska preciseras att den risk som täcks av SRF är den som banksektorn som helhet utgör för stabiliteten i det finansiella systemet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkterna 71 och 72).

56

I detta hänseende har SRB i sina skriftliga inlagor, utan att på något avgörande sätt motsägas av sökanden, förklarat att de insättningar som garanteras gör det möjligt att göra en ungefärlig uppskattning av banksektorns storlek och därmed att beräkna de finansiella resurser som SRF behöver för att finansiera användningen av resolutionsinstrument i händelse av en kris inom banksektorn.

57

Dessa insättningar utgör i själva verket åtaganden som ingås av instituten, varvid det bör preciseras att sådana insättningar – såsom kommissionen har vidhållit i sin interventionsinlaga, utan att sökanden har bestritt detta – till och med utgör merparten av åtagandena, åtminstone för stora institut.

58

Under dessa omständigheter har det inte visats att garanterade insättningar, såsom en särskild kategori av institutens åtaganden, är uppenbart olämpliga för att uppskatta banksektorns storlek och därmed beräkna de resurser som krävs av SRF.

59

Denna slutsats vederläggs inte av sökandens argument att garanterade insättningar, vid en resolution, skyddas av insättningsgarantisystemet, så att en ökning därav inte leder till en ökning av den risk som täcks av SRF.

60

Utan att det är nödvändigt att pröva i vilken utsträckning de insättningar som garanteras utgör en risk för ianspråktagandet av SRF:s finansiella medel, ska det påpekas att sökandens argument i själva verket grundar sig på antagandet att dessa insättningar kan öka isolerat, utan att en sådan ökning åtföljs av en ökning av institutens övriga åtaganden som kan medföra en risk för SRF.

61

Det finns emellertid ingenting som tyder på att så är fallet.

62

Såsom SRB och parlamentet i huvudsak har anfört i sina inlagor, utan att sökanden har åberopat någon särskild konkret bevisning för att vederlägga dessa påståenden, kan beloppet av garanterade insättningar som innehas av samtliga institut vara sådant att det återspeglar den allmänna utvecklingen inom banksektorn. I synnerhet finns det ingenting som tyder på att en eventuell ökning av detta belopp inte kan åtföljas av en ökning av andra åtaganden som dessa institut har ingått, såsom inlåning utan garanti, som inte skyddas av insättningsgarantisystemet och som i sin tur innebär en ökning av den risk som täcks av SRF.

63

I detta sammanhang kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att garanterade insättningar är en uppenbart olämplig åtgärd för att beräkna den slutliga målnivån, med hänvisning till skäl 105 i förordning nr 806/2014. Detta skäl 105 har följande lydelse:

”[SRF:s] målnivå bör fastställas som en procentandel av det insättningsbelopp som garanteras i alla kreditinstitut som är auktoriserade i de deltagande medlemsstaterna. Eftersom de institutens totala skulder skulle utgöra ett mer lämpligt referensvärde med hänsyn till [SRF:s] funktion, bör kommissionen bedöma huruvida garanterade insättningar eller totala skulder är den lämpligare grunden och huruvida ett minsta absolut belopp för [SRF] bör införas i framtiden, och därmed upprätthålla lika villkor med direktiv 2014/59/EU.”

64

Enbart den omständigheten att ett annat kriterium kan vara lika lämpligt som det som antagits i den berörda lagstiftningen och att unionslagstiftaren anger att det ankommer på kommissionen att ompröva tillämpningen av detta kriterium i framtiden innebär inte att det kriterium som antagits av denna lagstiftare med full kännedom om omständigheterna är uppenbart olämpligt för att uppnå det eftersträvade legitima målet. I detta avseende framgår det av rättspraxis att det inte ankommer på tribunalen att vid sin kontroll av att proportionalitetsprincipen har iakttagits pröva huruvida den åtgärd som lagstiftaren har vidtagit var den enda eller den bästa möjliga, utan huruvida den var uppenbart olämplig (dom av den 12 juli 2001, Jippes m.fl., C‑189/01, EU:C:2001:420, punkt 83).

65

Som ett andra argument har sökanden gjort gällande att beaktandet av det insättningsbelopp som garanteras i slutet av den inledande perioden, i syfte att fastställa den slutliga målnivån, är en uppenbart olämplig åtgärd för att uppnå det mål som avses i punkt 51 ovan, nämligen att förse SRM med tillräckliga medel för att fullgöra sina uppgifter.

66

I detta avseende följer det av punkterna 38 och 40 ovan att unionslagstiftaren, i syfte att göra det möjligt för SRM att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt, föreskrivit att finansieringen av SRF skulle ske med beaktande av utvecklingen inom banksektorn, eftersom en eventuell ökning av banksektorns storlek över tid också skulle innebära en ökning av de finansiella medel som ska göras tillgängliga för SRF och, följaktligen, den slutliga målnivån. Mot bakgrund av vad som konstaterats i punkt 58 ovan är det emellertid inte uppenbart att beloppet av de insättningar som garanteras i slutet av den inledande perioden saknar betydelse för att återspegla den framtida storleken på banksektorn och därmed garantera en tillräcklig finansiering av SRF utifrån den förutsebara situationen inom banksektorn.

67

Såsom påpekats i punkt 62 ovan är det dessutom inte uppenbart olämpligt att förlita sig på utvecklingen av garanterade insättningar för att presumera en ökning av institutens övriga åtaganden och därmed uppskatta den eventuella ökningen av den risk som garanteras av SRF.

68

Sökanden kan i detta sammanhang inte med framgång åberopa artiklarna 428m och 428n i parlamentets och rådets förordning nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) och därvid hävda att garanterade insättningar enligt dessa bestämmelser minskar institutens likviditetsrisk, varför deras tillväxt inte medför någon risk för ianspråktagande av SRF och således inte bör leda till en höjning av den slutliga målnivån.

69

I detta hänseende framgår det av skäl 32 i förordning nr 575/2013, i jämförelse med skäl 12 i förordning nr 806/2014, att regleringen avseende tillsynskrav har ett annat syfte än regleringen avseende resolution av institut. Under dessa omständigheter är artiklarna 428m och 428n i förordning nr 575/2013 inte sådana att de medför att metoden för att fastställa den slutliga målnivån är uppenbart olämplig, eftersom denna metod omfattas av regleringen avseende resolution av institut.

70

Sökanden kan inte heller vinna framgång med argumentet att ökningen av dessa insättningar inte bör leda till en ökning av den slutliga målnivån, med hänvisning till att beaktandet av den höga likviditeten i form av garanterade insättningar vid beräkningen av riskindikatorn ”likviditetstäckningsgrad” enligt artikel 6.3 b i delegerad förordning 2015/63 skulle leda till en minskning av det berörda institutets justeringsmultiplikator.

71

Denna omständighet kan nämligen inte i sig visa att utvecklingen av beloppet för garanterade insättningar är uppenbart olämplig för att återspegla förändringar i banksektorns storlek och fastställa SRF:s finansiella behov i enlighet därmed och, i synnerhet, för att uppskatta ökningen av åtaganden som utgör en risk för SRF och därmed mäta en sådan risk som SRF skulle ha att garantera i samband med resolutionsförfaranden.

72

Av det anförda följer att sökanden inte har visat att den metod för att fastställa den slutliga målnivån som föreskrivs i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, var uppenbart olämplig för att uppnå det mål som avses i punkt 51 ovan.

73

För det andra har sökanden inte förklarat hur den metod för att fastställa den slutliga målnivån som följer av artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, uppenbarligen går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som avses i punkt 51 ovan. I synnerhet har sökanden inte anfört några konkreta bevis för att detta mål skulle kunna uppnås genom åtgärder som är lika effektiva som de som föreskrivs i denna bestämmelse, men mindre ingripande för de berörda institutionerna, än att fastställa denna målnivå i förhållande till beloppet för de insättningar som garanteras i slutet av den inledande perioden.

74

Även om det antas att sökanden anser att fastställandet av den slutliga målnivån på grundval av det insättningsbelopp som garanteras vid tidpunkten för ikraftträdandet av förordning nr 806/2014 utgör en sådan mindre ingripande åtgärd, har sökanden inte visat hur denna åtgärd skulle förse SRF med tillräckliga finansiella medel för att säkerställa att SRM fungerar effektivt.

75

Sökanden kan inte heller vinna framgång med argumentet att unionslagstiftaren, vid fastställandet av den slutliga målnivån, borde ha beaktat den minskade risken för ianspråktagande av SRF till följd av de kvalificerade åtaganden som instituten innehar, i enlighet med minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och med kravet på förlusttäckningskapacitet. I detta hänseende har sökanden bland annat inte förklarat hur beaktandet av dessa åtaganden, vid fastställandet av metoderna för att beräkna den slutliga målnivån, skulle medföra en mindre börda för de berörda instituten, samtidigt som SRF skulle kunna förfoga över tillräckliga finansiella medel.

76

Även om det slutligen antas att beräkningen av den slutliga målnivån mot bakgrund av institutens samtliga åtaganden utgör en lämplig åtgärd, har sökanden inte visat att en sådan beräkning skulle medföra en mindre börda för de berörda instituten än om målnivån fastställs på grundval av det insättningsbelopp som garanteras i slutet av den inledande perioden.

77

För det tredje har sökanden vid tribunalen inte åberopat någon konkret bevisning till styrkande av att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 – genom att fastställa den slutliga målnivån med hänvisning till de garanterade insättningar som fanns i slutet av den inledande perioden – hade medfört sådana olägenheter för instituten som var uppenbart oproportionerliga i förhållande till de mål som unionslagstiftaren eftersträvade.

78

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

79

Sökanden har gjort gällande att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 114.1 FEUF. Denna bestämmelse bidrar inte till att uppnå målet att harmonisera villkoren för finansiering av resolutioner med hänsyn till den risk som banksektorn utgör, särskilt som bestämmelsen fastställer den slutliga målnivån på grundval av den dynamiska utvecklingen av det insättningsbelopp som garanteras i slutet av den inledande perioden. Ökningen av förhandsbidragen till följd av ökningen av garanterade insättningar, trots en minskning av risken för resolution, skulle leda till en ackumulering av resurser som inte skulle vara nödvändiga för att uppnå detta harmoniseringsmål. Eftersom det inte finns något samband mellan de insättningar som garanteras och risken för SRB, skulle ett dynamiskt fastställande av den slutliga målnivån leda till att denna blir oproportionerlig.

80

Vidare skulle förhandsbidraget omvandlas till en skatt som inte omfattas av unionslagstiftarens harmoniseringsbefogenhet enligt artikel 114.2 FEUF.

81

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt detta argument.

82

Det ska inledningsvis erinras om att valet av rättslig grund för en unionsakt ska grundas på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland aktens syfte och innehåll (se yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017, EU:C:2017:592, punkt 76 och där angiven rättspraxis; dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (avtal med Kazakstan), C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 36).

83

Lagstiftningsakter som antas med stöd av artikel 114.1 FEUF ska dels innehålla åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar, dels syfta till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera (dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 100).

84

För det första är det viktigt att erinra om att artikel 114 FEUF endast kan användas som rättslig grund om det objektivt och faktiskt framgår av rättsakten att dess syfte är att förbättra villkoren för den inre marknadens upprättande och funktion (se dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

85

I förevarande fall framgår det bland annat av skälen 1 och 3 i förordning nr 806/2014 och skäl 1 i direktiv 2014/59 att denna förordning antogs i samband med en ekonomisk och finansiell kris, som för unionens del visade att det saknades instrument för att effektivt hantera den risk som institut i finansiella svårigheter utgör, vilket tvingade medlemsstaterna att använda offentliga finansiella medel för att stödja sådana institut.

86

Det följer även av skäl 1 i förordning nr 806/2014 att denna kris har belyst hoten mot den inre marknaden för banktjänster och den växande risken för finansiell fragmentering. Detta var en verklig källa till oro på den inre marknaden, där bankerna borde ha kunnat bedriva betydande gränsöverskridande verksamhet, vid en tidpunkt då det fanns en nedgång i denna verksamhet, kopplad till en rädsla för spridningseffekter.

87

Vidare har unionslagstiftaren, i skälen 2–4 och 12 i förordning nr 806/2014, påpekat att skillnaderna mellan de nationella resolutionsbestämmelserna och mellan motsvarande förvaltningspraxis, liksom avsaknaden av en enhetlig beslutsprocess för resolution inom bankunionen, underblåste misstro mellan nationella banksystem och andra medlemsstaters, inklusive medlemsstater som inte deltar i SRM, och bidrog till instabilitet på marknaden genom att inte garantera någon förutsägbarhet vad gäller resultatet av en banks fallissemang. Dessa skillnader kan också leda till högre lånekostnader för vissa banker och deras kunder enbart på grund av var dessa banker är belägna, oberoende av deras faktiska kreditvärdighet.

88

Slutligen har unionslagstiftaren, i skälen 9 och 19 i förordning nr 806/2014, betonat att så länge som resolutionsbestämmelser och resolutionspraxis och arrangemang för bördefördelning inte går utöver den nationella nivån, och de finansiella resurser som behövs för att finansiera resolutionsförfaranden samlas in och används på nationell nivå, skulle kopplingen mellan medlemsstaterna och banksektorn inte brytas helt och den inre marknaden skulle förbli fragmenterad. Detta begränsar bankernas gränsöverskridande verksamhet och hindrar därmed utövandet av de grundläggande friheterna och snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

89

Det är mot denna bakgrund som förordning nr 806/2014 syftar till att luckra upp den befintliga kopplingen mellan varje medlemsstats budgetsituation, såsom den uppfattas, och finansieringskostnaderna för banker och företag som är etablerade där, samt att lägga ansvaret för finansieringen av stabiliseringen av det finansiella systemet på finanssektorn i dess helhet.

90

Såsom anges i förordningens artikel 1 fastställer förordning nr 806/2014 bland annat enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av institut, vilka bör tillämpas av SRB, detta i syfte att parera de hot som avses i punkterna 85–88 ovan.

91

En väsentlig del av dessa regler och detta förfarande är SRF, som gör det möjligt, såsom framgår av artiklarna 67 och 76 i förordning nr 806/2014 och skäl 107 däri, att säkerställa ett effektivt utövande av resolutionsbefogenheter och att bidra till finansieringen av resolutionsinstrument genom att säkerställa att dessa tillämpas effektivt.

92

För att säkerställa tillräckliga finansiella medel i SRF finansieras SRF, mot bakgrund av de överväganden som anges i punkterna 85–88 ovan, bland annat genom de förhandsbidrag som instituten betalar och vars storlek beror på den slutliga målnivå som fastställts i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014.

93

Följaktligen säkerställer betalningen av dessa bidrag, såsom de fastställts i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, en effektiv tillämpning av de enhetliga reglerna och det enhetliga förfarandet för resolution av institut. Reglerna om dessa bidrag gör det i sin tur möjligt, såsom framgår av skälen 12 och 19 i förordningen, att förhindra att divergerande nationell praxis hindrar utövandet av grundläggande friheter eller snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

94

Denna slutsats vederläggs inte av sökandens argument att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 är fristående från harmoniseringsmålet, eftersom beloppet för den slutliga målnivån, som föreskrivs i denna bestämmelse, fastställs utifrån de garanterade insättningar som finns i slutet av den inledande perioden.

95

Å ena sidan är syftet med att beräkna förhandsbidragen utifrån den slutliga målnivån att förse SRF med finansiella medel på grundval av en enhetlig referens, detta för att effektivt vidta resolutionsåtgärder inom ramen för ett enhetligt förfarande. En sådan beräkning kan således bryta sambandet mellan ett institut och den medlemsstat i vilken institutet har sitt säte, samtidigt som den bidrar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera i den mening som avses i artikel 114.1 FEUF. Å andra sidan kan – mot bakgrund av de skäl som anges i punkterna 66 och 67 ovan – den omständigheten att den slutliga målnivån fastställs utifrån garanterat insättningsbelopp i slutet av den inledande perioden inte anses vara fristående från harmoniseringsmålet.

96

Mot denna bakgrund ska det påpekas att syftet med förordning nr 806/2014, särskilt artikel 69.1 däri, är att förbättra villkoren för den inre marknadens upprättande och funktion.

97

För det andra har EUF‑fördragets upphovsmän med uttrycket ”åtgärder för tillnärmning” i artikel 114 FEUF velat ge unionslagstiftaren ett utrymme för skönsmässig bedömning – beroende på det övergripande sammanhanget och de särskilda förhållanden som råder på det område som ska harmoniseras – avseende den mest lämpliga tillnärmningstekniken för att uppnå önskat resultat, särskilt inom områden som kännetecknas av komplicerade tekniska särdrag (se dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

98

Unionslagstiftaren kan dessutom – med beaktande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på de åtgärder som avses i artikel 114 FEUF – vid valet av tillnärmningsteknik delegera befogenheter till ett unionsorgan eller en unionsbyrå i syfte att genomföra den planerade harmoniseringen. Detta är särskilt fallet när de åtgärder som ska vidtas måste bygga på särskild yrkesmässig och teknisk sakkunskap och på en sådan enhets reaktiva förmåga (dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 105).

99

I detta sammanhang ska det påpekas att, såsom framgår av punkterna 85–88 ovan, de åtgärder som ska vidtas på resolutionsområdet måste grunda sig på särskild yrkesmässig och teknisk sakkunskap. Under dessa omständigheter kunde unionslagstiftaren tilldela SRF befogenheten att, mot bakgrund av artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, fastställa storleken på förhandsbidragen och förvalta SRF:s finansiella medel i enlighet med förordningens artikel 67.2 och 67.3.

100

Såsom framgår av punkterna 92 och 93 ovan är artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 dessutom en väsentlig del av resolutionsreglerna och resolutionsförfarandet, vilket bidrar till att förhindra att divergerande nationell praxis hindrar utövandet av de grundläggande friheterna eller snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

101

Under dessa omständigheter kan artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 anses utgöra en bestämmelse om tillnärmning av medlemsstaternas bestämmelser om resolution av institut inom bankunionen.

102

Av samtliga ovanstående överväganden följer att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 uppfyller de villkor som anges i artikel 114.1 FEUF.

103

För det tredje är det nödvändigt att pröva sökandens argument att förhandsbidraget, på grund av fastställandet av den slutliga målnivån utifrån det garanterade insättningsbeloppet, egentligen utgör en skatt och därför inte omfattas av unionslagstiftarens harmoniseringsbefogenhet enligt artikel 114.2 FEUF.

104

I artikel 114.2 FEUF föreskrivs att punkt 1 i den artikeln inte ska tillämpas bland annat på ”bestämmelser om skatter och avgifter”.

105

Vad gäller tolkningen av begreppet ”bestämmelser om skatter och avgifter” ska det påpekas att EUF-fördraget inte innehåller någon definition av detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, kommissionen/rådet, C‑338/01, EU:C:2004:253, punkt 63).

106

Med detta sagt framgår det av domstolens rättspraxis att en avgift som betalas av ekonomiska aktörer inom en viss sektor inte är av fiskal karaktär, bland annat när den direkt och uteslutande är avsedd att finansiera utgifter inom denna sektor och när dessa utgifter är nödvändiga för att denna sektor ska fungera, bland annat för att stabilisera den (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 juli 1989, Schräder HS Kraftfutter,265/87, EU:C:1989:303, punkterna 9 och 10).

107

Detta resonemang gör sig även gällande i fråga om förhandsbidrag, vilka följer en försäkringslogik och betalas av ekonomiska aktörer inom en viss sektor i syfte att uteslutande finansiera utgifter inom densamma.

108

Vad således gäller förhandsbidragens karaktär har det redan påpekats i punkt 85 ovan att förordning nr 806/2014 antogs mot bakgrund av en ekonomisk och finansiell kris som, vad gäller unionen, visade att det saknades instrument för att effektivt hantera den risk som institut i ekonomiska svårigheter utgör, vilket tvingade medlemsstaterna att använda offentliga finansiella medel för att stödja sådana institut. Syftet med SRM är att undvika skadliga konsekvenser av att institut fallerar under sådana kriser, eftersom fallissemang av institut i en enda medlemsstat kan äventyra stabiliteten på finansmarknaderna som helhet, vilket framgår av skäl 8 och 12 i förordningen.

109

I detta sammanhang ansåg unionslagstiftaren att det var finanssektorns ansvar som helhet att finansiera stabiliseringen av det finansiella systemet, vilket särskilt framgår av skäl 100 i förordning nr 806/2014.

110

Förhandsbidragens särskilda karaktär består, såsom bekräftas i skälen 105–107 i direktiv 2014/59 och skäl 41 i förordning nr 806/2014, i ett försäkringssammanhang i att säkerställa att finanssektorn tillhandahåller tillräckliga finansiella medel till SRM för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

111

I enlighet med artikel 67.2 och 67.4 samt skäl 61 i förordning nr 806/2014 tas därför förhandsbidrag ut från ekonomiska aktörer inom finanssektorn för att finansiera SRF, som endast får användas för att effektivt tillämpa resolutionsinstrument och effektivt utöva resolutionsbefogenheter om sådana åtgärder visar sig nödvändiga för att uppnå finansiell stabilitet inom finanssektorn.

112

Det ska i detta hänseende påpekas att det följer av artikel 1 i förordning nr 806/2014 att de åtgärder som avses i punkt 111 ovan endast ska tillämpas till förmån för de institut som är skyldiga att betala förhandsbidrag.

113

I förordning nr 806/2014 fastställs visserligen inte någon automatisk koppling mellan betalningen av förhandsbidraget och resolutionen av det berörda institutet. Av detta skäl kan förhandsbidragen inte anses utgöra försäkringspremier som skulle kunna betalas månadsvis och vara återbetalningsgilla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkterna 70 och 73).

114

Inte desto mindre drar instituten på två sätt nytta av SRF, som finansieras just genom deras förhandsbidrag.

115

Dels kan, om det är bevisat eller förutsebart att institut kommer att fallera, deras finansiella situation regleras genom ett resolutionsförfarande som kan inledas till deras förmån om de övriga villkor som fastställs i artikel 18 i förordning nr 806/2014 också är uppfyllda. Ett sådant förfarande gör det således möjligt att använda SRF:s ekonomiska medel till förmån för sådana institut, då dessa medel har finansierats genom bidrag från sistnämnda institut.

116

Dels kommer förhandsbidragen samtliga institut till godo genom det finansiella systemets stabilitet, som säkerställs av SRF.

117

Den risk som täcks av SRF är nämligen den risk som finanssektorn som helhet utgör för stabiliteten i det finansiella systemet (dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 72).

118

Således är SRF:s syfte, inte ur beskattningssynpunkt utan ur försäkringssynpunkt, att garantera stabiliteten inom finanssektorn som helhet genom att som målsättning säkerställa skydd mot sin egen kris till förmån för samtliga institut.

119

Detta försäkringsändamål återspeglas dessutom i beräkningen av förhandsbidragen, då dessa inte är resultatet av tillämpningen av en särskild sats på ett beräkningsunderlag utan, i enlighet med artiklarna 102 och 103 i direktiv 2014/59 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014, av fastställandet av en slutlig målnivå och därefter en årlig målnivå, som sedan fördelas mellan instituten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113). Denna fördelning av den årliga målnivån grundar sig bland annat, såsom även framgår av skäl 109 i förordning nr 806/2014, på den risk som varje institut utgör för stabiliteten i det finansiella systemet, vilket ger instituten incitament att tillgripa mindre riskfyllda verksamhetsmetoder.

120

Av det föregående följer att instituten betalar förhandsbidragen som en försäkring, då dessa bidrag är direkt avsedda endast för att finansiera utgifter för finanssektorn som dessa institut tillhör och då dessa utgifter visar sig vara nödvändiga för att sektorn ska fungera, bland annat för att stabilisera den om vissa institut fallerar och för att begränsa spridningseffekterna.

121

Följaktligen utgör de bestämmelser i förordning nr 806/2014 som föreskriver att institut ska betala förhandsbidrag och som anger närmare regler för beräkningen av dessa, särskilt artikel 69.1 i förordningen, inte ”bestämmelser om skatter och avgifter” i den mening som avses i artikel 114.2 FEUF.

122

Denna slutsats vederläggs inte av sökandens argument att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 är fristående från harmoniseringsmålet, eftersom beloppet för den slutliga målnivån, som föreskrivs i denna bestämmelse, fastställs utifrån garanterade insättningar i slutet av den inledande perioden, vilket enligt sökanden innebär att förhandsbidraget egentligen är en skatt.

123

Dels kan en sådan metod för att beräkna den slutliga målnivån, av de skäl som anges i punkt 95 ovan, inte anses vara fristående från harmoniseringsmålet. Dels kan det sätt på vilket detta belopp beräknas inte påverka den omständigheten att intäkterna från förhandsbidragen är specifikt och direkt avsedda enbart för finansiering av utgifter inom finanssektorn och att dessa bidrag kan anses vara nödvändiga för att denna sektor ska fungera, i stabiliseringssyfte.

124

Således finner tribunalen att artikel 114 FEUF utgjorde en lämplig rättslig grund för att anta artikel 69.1 i förordning nr 806/2014.

125

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas såvitt avser den fjärde grundens tredje del.

126

Därmed ska talan ogillas såvitt avser den fjärde grunden i den del den grundas på en invändning om att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 är rättsstridig.

[utelämnas]

338

Enligt sökanden har fastställandet av den årliga målnivån inte motiverats i vederbörlig ordning i det angripna beslutet. SRB borde särskilt ha förklarat i vilken utsträckning SRB tagit hänsyn till de procykliska bidragens eventuella inverkan på de berörda institutens finansiella ställning. Dessutom har SRB inte meddelat någon prognos för den slutliga målnivån eller hur den tolkas det tak som avses i artikel 70.2 andra stycket i förordning nr 806/2014. Som framgår av beslutet om fastställande av förhandsbidrag för bidragsperioden 2022 anser SRB enligt sökanden emellertid att SRB har rätt att fritt öka den årliga målnivån med tillämpning av en koefficient som inte föreskrivs i tillämpliga regler och därmed ålägga instituten en oproportionerlig börda.

339

SRB har invänt att det framgår av skälen 35–48 i det angripna beslutet att SRB har uppfyllt sin motiveringsskyldighet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån för bidragsperioden 2021.

340

Det framgår särskilt av skälen 43–48 i det angripna beslutet att SRB tog hänsyn till covid-19-pandemin vid analysen av konjunkturcykeln och de potentiella procykliska effekterna av bidragen på de bidragsgivande institutens finansiella situation. I detta avseende förklarade SRB att man förväntade sig en ekonomisk återhämtning år 2021, även om denna återhämtning var svår att förutse.

341

SRB offentliggjorde dessutom den prognostiserade slutliga målnivån på sin webbplats och sökanden var medveten om detta offentliggörande. Att SRB – såsom påtalats – skulle ha underlåtit att lämna ut sin tolkning av det tak på 12,5 procent som föreskrivs i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 är inte av sådan art att detta skulle kunna påverka lagenligheten av motiveringen till det angripna beslutet.

342

Tribunalen påpekar att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i SRF, vid utgången av den inledande perioden, uppgå till den årliga målnivån, vilken motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier.

343

I artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 förskrivs att under den inledande perioden ska förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden till dess att den slutliga målnivån som har nämnts i punkt 342 ovan uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på institutens finansiella ställning.

344

I artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 anges att de bidrag som varje år ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier ska inte överstiga 12,5 procent av den slutliga målnivån.

345

Vad beträffar metoden för att beräkna förhandsbidragen, föreskrivs det i artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 att SRB ska fastställa förhandsbidragens storlek på grundval av den årliga målnivån, med beaktande av den slutliga målnivån och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, i samtliga institut som auktoriserats på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

346

Det framgår av skäl 48 i det angripna beslutet att SRB i förevarande fall fastställde den årliga målnivån till 11287677212,56 euro, för bidragsperioden 2021.

347

I skälen 36 och 37 i det angripna beslutet förklarade SRB i huvudsak att den årliga målnivån skulle fastställas på grundval av en analys av utvecklingen av garanterade insättningar under föregående år, på grundval av varje relevant utveckling av den ekonomiska ställningen och på grundval av en analys av de indikatorer som avser fasen i konjunkturcykeln och de verkningar som procykliska bidrag har på institutens finansiella ställning. Därefter ansåg SRB att det var lämpligt att fastställa en koefficient som grundade sig på denna analys och på de finansiella medel som fanns tillgängliga i SRF (nedan kallad koefficienten). SRB tillämpade denna koefficient på en åttondel av det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, för att erhålla den årliga målnivån.

348

SRB redogjorde för det tillvägagångssätt som hade tillämpats för att fastställa koefficienten i skälen 38–47 i det angripna beslutet.

349

I skäl 38 i det angripna beslutet konstaterade SRB en ständigt uppåtgående trend för garanterade insättningar för samtliga institut i de deltagande medlemsstaterna. I synnerhet uppgick det genomsnittliga beloppet av dessa insättningar, beräknat kvartalsvis, till 6,689 biljoner euro år 2020.

350

I skälen 40 och 41 i det angripna beslutet redogjorde SRB för den prognostiserade utvecklingen av garanterade insättningar för de tre återstående åren av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. SRB ansåg att de årliga ökningarna av de garanterade insättningarna fram till och med slutet av den inledande perioden låg på mellan 4 procent och 7 procent.

351

I skälen 42–45 i det angripna beslutet redogjorde SRB för utvecklingen av fasen i konjunkturcykeln och den potentiella procykliska verkan som förhandsbidragen skulle kunna ha på institutens finansiella ställning. För att göra detta uppgav SRB att den hade beaktat flera indikatorer, såsom kommissionens prognos över bruttonationalproduktens tillväxt och prognoser från Europeiska centralbanken (ECB) i det avseendet eller den privata sektorns kreditflöde i procent av bruttonationalprodukten.

352

I skäl 46 i det angripna beslutet fann SRB att även om det var rimligt att förvänta sig en fortsatt ökning av de garanterade insättningarna inom bankunionen, skulle ökningstakten vara lägre än den var år 2020. I det avseendet uppgav SRB, i skäl 47 i det angripna beslutet, att den hade intagit ett ”försiktigt synsätt” i fråga om ökningstakten för garanterade insättningar för de kommande åren fram till och med år 2023.

353

Med hänsyn till dessa överväganden fastställde SRB, i skäl 48 i det angripna beslutet, koefficientens värde till 1,35 procent. Den beräknade därefter den årliga målnivån, genom att multiplicera det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020 med denna koefficient och genom att dividera resultatet av denna beräkning med åtta, i enlighet med följande matematiska formel som anges i skäl 48 i nämnda beslut:

”Mål0 [den årliga målnivån] = Totala garanterade insättningar2020 * 0,0135 * ⅛ = 11287677212,56 EUR”.

354

Vid förhandlingen uppgav dock SRB att den hade fastställt den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 på följande sätt.

355

För det första fastställde SRB, på grundval av en framåtblickande analys, beloppet av de garanterade insättningarna i alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, vilket för slutet av den inledande perioden prognostiserades till cirka 7,5 biljoner euro. För att komma fram till detta belopp beaktade SRB det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, det vill säga 6,689 biljoner euro, en årlig ökningstakt för de garanterade insättningarna på 4 procent och antalet återstående bidragsperioder fram till och med slutet av den inledande perioden, det vill säga tre.

356

För det andra beräknade SRB, i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, 1 procent av dessa 7,5 biljoner euro för att komma fram till det uppskattade beloppet för den slutliga målnivå som skulle uppnås till den 31 december 2023, det vill säga cirka 75 miljarder euro.

357

För det tredje drog SRB av de redan disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden år 2021, det vill säga cirka 42 miljarder euro, från detta belopp, för att få fram det belopp som återstod att kräva in för de återstående bidragsperioderna före slutet av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. Detta belopp uppgick till cirka 33 miljarder euro.

358

För det fjärde dividerade SRB sistnämnda belopp med tre för att fördela beloppet jämnt mellan dessa tre återstående bidragsperioder. Den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 fastställdes således till det belopp som har nämnts i punkt 346 ovan, det vill säga cirka 11,287 miljarder euro.

359

SRB gjorde vid förhandlingen även gällande att den hade offentliggjort uppgifter som hade legat till grund för den metod som har beskrivits i punkterna 355–358 ovan och som gjorde det möjligt för sökanden att förstå den metod som hade använts för att fastställa den årliga målnivån. I synnerhet angav SRB att den i maj 2021, det vill säga efter antagandet av det angripna beslutet, men före väckandet av förevarande talan, på sin webbplats hade offentliggjort ett faktablad kallat ”Fact Sheet 2021” (nedan kallat faktabladet), vari angavs det uppskattade beloppet för den slutliga målnivån. SRB har även hävdat att beloppet för de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden också fanns tillgängligt på dess webbplats och genom andra offentliga källor, och detta långt före antagandet av det angripna beslutet.

360

För att pröva huruvida SRB har uppfyllt sin motiveringsskyldighet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån, ska det först och främst erinras om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl.,C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Följaktligen kan, eller till och med ska, tribunalen även beakta andra brister i motiveringen än dem som sökanden har åberopat, bland annat när dessa brister framkommit under målets handläggning.

361

I detta syfte har parterna, under den muntliga delen av förfarandet, hörts angående eventuella brister i motiveringen till det angripna beslutet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån. När SRB vid flera tillfällen uttryckligen tillfrågades på denna punkt beskrev SRB, steg för steg, den metod som nämnden faktiskt hade använt sig av för att fastställa den årliga målnivån för bidragsperioden 2021, såsom anges i punkterna 355–358 ovan.

362

Vad gäller innehållet i motiveringsskyldigheten, framgår det av rättspraxis att motiveringen av ett beslut som fattats av en unionsinstitution eller ett unionsorgan inte ska innehålla motsägelser, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till beslutet för att de ska kunna tillvarata sina rättigheter vid behörig domstol och så att denna domstol kan utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 169 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 20 och 45–47, samt dom av den 16 december 2015, Grekland/kommissionen, T‑241/13, EU:T:2015:982, punkt 56).

363

När den som har antagit det angripna beslutet ger vissa förklaringar rörande skälen till beslutet under förfarandet vid unionsdomstolen, måste dessa förklaringar överensstämma med de överväganden som anges i beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 45–47, och dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen, T‑95/15, EU:T:2016:722, punkterna 54 och 55).

364

Om de överväganden som anges i det angripna beslutet inte överensstämmer med sådana förklaringar som har getts under domstolsförfarandet, fyller det aktuella beslutets motivering inte de funktioner som har angetts i punkterna 299 och 300 ovan. En sådan bristande överensstämmelse hindrar särskilt de berörda från att få kännedom om de faktiska skälen till det angripna beslutet, innan talan väcks, och att förbereda sitt försvar, och hindrar unionsdomstolen från att identifiera de grunder som faktiskt har utgjort rättsligt stöd för detta beslut och att pröva huruvida de är förenliga med de tillämpliga bestämmelserna.

365

Det ska slutligen erinras om att när SRB antar ett beslut om att fastställa förhandsbidragen, ska den underrätta de berörda instituten om metoden för att beräkna dessa bidrag (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

366

Samma sak ska gälla metoden för att fastställa den årliga målnivån, eftersom detta belopp har en väsentlig betydelse för systematiken i ett sådant beslut. Såsom framgår av punkt 15 ovan består metoden för att beräkna förhandsbidrag i att detta belopp fördelas mellan alla de berörda instituten, så att en ökning eller minskning av detta belopp medför en motsvarande ökning eller minskning av förhandsbidraget för vart och ett av dessa institut.

367

Av det ovan anförda följer att SRB är skyldig att, genom det angripna beslutet, ge instituten förklaringar avseende metoden för att fastställa den årliga målnivån. Dessa förklaringar måste emellertid överensstämma med de förklaringar som SRB har gett under domstolsförfarandet och som avser den metod som faktiskt tillämpades.

368

Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

369

Det ska först påpekas att det i skäl 48 i det angripna beslutet redogjordes för en matematisk formel som uppgavs ligga till grund för fastställandet av den årliga målnivån. Det har visat sig att denna formel inte omfattar uppgifterna i den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen. Som framgår av punkterna 355–358 ovan fick SRB fram beloppet för den årliga målnivån, inom ramen för denna metod, genom att dra av de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden från den slutliga målnivån, för att beräkna det belopp som återstod att kräva in fram till slutet av den inledande perioden, och genom att dividera sistnämnda belopp med tre. Dessa två steg i beräkningen har inte på något sätt kommit till uttryck i nämnda matematiska formel.

370

Det följer visserligen av de argument som sökanden åberopat inom ramen för denna rättsliga grund att sökanden kände till faktabladet och följaktligen de eventuella belopp för den slutliga målnivån som anges i det däri angivna intervallet. Även om det antas att sökanden också kände till storleken på de finansiella medel som fanns tillgängliga i SRF, så var dessa omständigheter emellertid inte i sig tillräckliga för att sökanden skulle kunna förstå att de båda transaktioner som nämns i punkt 369 ovan faktiskt hade tillämpats av SRB, eftersom de inte ens nämns i den matematiska formel som anges i skäl 48 i det angripna beslutet.

371

Liknande bristande överensstämmelser påverkar även det sätt på vilket koefficienten på 1,35 procent fastställdes, vilken dock har en mycket viktig roll i den matematisk formel som har nämnts i punkt 370 ovan. Denna koefficient skulle nämligen kunna förstås så, att den bland andra parametrar grundar sig på den prognostiserade ökningen av de garanterade insättningarna under de återstående åren av den inledande perioden. Såsom medgetts av SRB vid förhandlingen fastställdes denna koefficient för att kunna motivera resultatet av beräkningen av beloppet för den årliga målnivån, det vill säga efter det att SRB hade beräknat detta belopp med tillämpning av de fyra steg som det har redogjorts för i punkterna 355–358 ovan och särskilt genom att det belopp som erhölls genom att dra av de disponibla finansiella medlen i SRF från den slutliga målnivån dividerades med tre. Detta tillvägagångssätt framgår inte på något sätt av det angripna beslutet.

372

Vidare ska det erinras om att enligt faktabladet låg den uppskattade slutliga målnivån på en skala mellan 70 och 75 miljarder euro. Denna skala överensstämmer dock inte med skalan för ökningstakten för garanterade insättningar på mellan 4 procent och 7 procent som anges i skäl 41 i det angripna beslutet. SRB uppgav nämligen vid förhandlingen att den, vid fastställandet av den årliga målnivån, hade beaktat en ökningstakt för garanterade insättningar på 4 procent – som var den lägsta procentsatsen i den andra skalan – och att den på så sätt hade fått fram den uppskattade slutliga målnivån på 75 miljarder euro – som utgjorde det högsta värdet i den första skalan. Det visar sig således föreligga en brist på överensstämmelse mellan dessa två skalor. Den skala som avser utvecklingstakten för garanterade insättningar omfattar nämligen även värden som överstiger procentsatsen på 4 procent, vars tillämpning dock skulle ha lett till ett uppskattat belopp för den slutliga målnivån som var högre än dem som ingick i skalan avseende denna målnivå. Vidare är det omöjligt för sökanden att förstå av vilket skäl SRB inkluderade belopp som understeg 75 miljarder euro i den skala som var hänförlig till denna målnivå. För att komma fram till detta var det nödvändigt att tillämpa en procentsats under 4 procent, vilken dock inte omfattas av skalan för ökningstakten för garanterade insättningar. Under dessa omständigheter var sökanden inte i stånd att avgöra på vilket sätt SRB hade använt skalan som avser utvecklingstakten för dessa insättningar för att komma fram till beräkningen av den uppskattade slutliga målnivån.

373

Härav följer, vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, att den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen, inte motsvarar den metod som beskrivs i det angripna beslutet, vilket gör att de faktiska skälen, med hänsyn till vilka denna målnivå fastställdes, inte kunde identifieras på grundval av det angripna beslutet vare sig av instituten eller av tribunalen.

374

Mot denna bakgrund finner tribunalen att det angripna beslutet har motiverats på ett bristfälligt sätt vad gäller fastställandet av den årliga målnivån.

375

Talan ska därmed bifallas såvitt avser den andra delen av den första grunden. Med hänsyn till vad som i rättsligt och ekonomiskt hänseende står på spel i förevarande mål, är det emellertid av intresse för en god rättskipning att fortsätta prövningen av de övriga grunder som åberopats i målet.

[utelämnas]

487

Sökanden har, inom ramen för den första delen av den fjärde grunden, gjort gällande att SRB åsidosatt artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81, jämförd med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, eftersom SRB vid fastställandet av den slutliga målnivån tog hänsyn till det förväntade beloppet av institutens garanterade insättningar i slutet av den inledande perioden. Mot bakgrund av artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 borde SRB emellertid ha fastställt denna målnivå på ett ”statiskt” sätt, och därvid beaktat beloppet för institutens garanterade insättningar vid tidpunkten för ikraftträdandet av den senare förordningen.

488

SRB, parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt detta argument.

489

Det följer i detta avseende av punkterna 35–40 ovan att artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska tolkas så, att den slutliga målnivån ska fastställas med utgångspunkt i beloppet för garanterade insättningar vid utgången av den inledande perioden. SRB gjorde följaktligen rätt då den i skälen 38–41 i det angripna beslutet beaktade utvecklingen av garanterade insättningar fram till slutet av den inledande perioden, för att fastställa den slutliga målnivån och sedan därur härleda den årliga målnivån.

490

Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser den första delen av den fjärde grunden.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande: