1

Sökanden, Helsingin Bussiliikenne Oy, har med stöd av artikel 263 FEUF väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2020/1814 av den 28 juni 2019 om det statliga stöd SA.33846 – (2015/C) (f.d. 2014/NN) (f.d. 2011/CP) som Finland har genomfört till förmån för Helsingfors Busstrafik Ab (EUT L 404, 2020, s. 10) (nedan kallat det angripna beslutet).

2

Helsingin Bussiliikenne (nedan kallat gamla HelB) bildades den 1 januari 2005 av Suomen Turistiauto Oy, ett privat transportbolag som ägdes av Helsingfors stad (Finland), efter att ha tillgångar och skulder i HKL-Bussiliikenne Oy, ett företag som bildades 1995 och som ägdes av Helsingfors stads transportavdelning. Gamla HelB trafikerade busslinjer i Helsingforsregionen och erbjöd chartrad trafik och bussleasingtjänster. Bolaget ägdes till 100 procent av Helsingfors stad.

3

Under åren 2002–2012 vidtog Helsingfors stad olika åtgärder till förmån för HKL-Bussiliikenne och gamla HelB (nedan kallade de omtvistade åtgärderna). För det första beviljades HKL-Bussiliikenne år 2002 ett utrustningslån på 14,5 miljoner euro för att finansiera inköp av busstransportutrustning. Lånet övertogs av gamla HelB den 1 januari 2005. För det andra beviljade Helsingfors stad det sistnämnda bolaget vid dess bildande ett kapitallån på 15893700,37 euro för att återfinansiera vissa skulder hos HKL-Bussiliikenne och Suomen Turistiauto. För det tredje beviljade Helsingfors stad, den 31 januari 2011 och den 23 maj 2012, två nya kapitallån till gamla HelB, vilka uppgick till 5,8 miljoner euro respektive 8 miljoner euro.

4

Den 31 oktober 2011 ingav kollektivtrafikföretagen Nobina Sverige AB och Nobina Finland Oy ett klagomål till Europeiska kommissionen, till vilket deras moderbolag Nobina AB anslöt sig den 15 november 2011. I klagomålet gjorde de gällande att Republiken Finland hade beviljat gamla HelB ett olagligt stöd. Den 22 november 2011 översände kommissionen klagomålet till Republiken Finland.

5

Genom beslut C(2015) 80 final av den 16 januari 2015 om statligt stöd SA.33846 (2015/C) (f.d. 2014/NN) (f.d. 2011/CP) Finland – Helsingin Bussiliikenne Oy (EUT C 116, 2015, s. 22) (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet) inledde kommissionen det formella granskningsförfarandet avseende bland annat de aktuella stödåtgärderna i enlighet med artikel 108.2 FEUF. Beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 10 april 2015 och berörda parter uppmanades att inkomma med synpunkter inom en månad från offentliggörandet. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från sökanden.

6

Under förfarandets gång underrättade Helsingfors stad dessutom, den 24 juni 2015, kommissionen om att förfarandet för försäljning av gamla HelB hade inletts. Den 5 november 2015 översände Republiken Finland ett utkast till köpeavtal med sökanden till kommissionen.

7

Den 14 december 2015 såldes gamla HelB till sökanden, tidigare Viikin Linja Oy. I enlighet med villkoren i köpeavtalet antogs det nya namnet Helsingin Bussiliikenne Oy (nedan nya HelB). Köpehandlingarna innehöll en klausul som garanterade att förvärvaren av gamla HelB skulle få full ersättning vid en begäran om återbetalning av statligt stöd (nedan kallad ersättningsklausulen) och en del av köpeskillingen hade placerats på ett spärrat garantikonto fram till dess att ett slutgiltigt beslut om statligt stöd hade antagits, eller senast till och med den 31 december 2022. Dessa handlingar innehöll även en ”earn-out-mekanism” på grundval av vilken köparen åtog sig att till säljaren betala en premie på samma spärrade garantikonto om de tidigare överenskomna vinstmarginalerna överskreds.

8

Överlåtelsen till Viikin Linja avsåg gamla HelB:s samtliga kommersiella verksamheter. Gamla HelB behöll inte längre några tillgångar, med undantag för de belopp som hade krediterats eller skulle krediteras det spärrade garantikontot. Skulderna till följd av de omtvistade åtgärderna överfördes inte till nya HelB. Efter försäljningen av gamla HelB befriades detta bolag av Helsingfors stad från skyldigheten att återbetala det utestående beloppet avseende utrustningslånet från år 2002. Den 11 december 2015 omvandlade Helsingfors stad dessutom kapitallånen för åren 2005, 2011 och 2012, vilka inte hade återbetalats, till eget kapital hos gamla HelB.

9

Den 28 juni 2019 antog kommissionen det angripna beslutet. Det angripna beslutets artikeldel har följande lydelse:

”Artikel 1

Det statliga stöd på 54231850 euro som [Republiken] Finland olagligen har beviljat enligt [de omtvistade] stödåtgärderna, i strid med artikel 108.3 [FEUF], till förmån för Helsingfors Busstrafik Ab är oförenligt med den inre marknaden.

Artikel 2

1. [Republiken] Finland ska återkräva det stöd som avses i artikel 1 från stödmottagaren.

2. Med tanke på den ekonomiska kontinuiteten mellan det gamla HelB (numera Helsingfors stads Bussverksamhet Ab) och det nya HelB (fullständigt namn – Helsingfors Busstrafik Ab, tidigare – Viikin Linja Oy), ska skyldigheten att återbetala stödet utsträckas till att även omfatta det nya HelB (fullständigt namn – Helsingfors Busstrafik Ab).

3. På de stödbelopp som ska återkrävas ska ränta tas ut från det datum då de ställdes till stödmottagarens förfogande till det datum då de faktiskt återbetalas.

…

Artikel 4

1. Inom två månader från den dag då detta beslut har delgivits ska [Republiken] Finland lämna följande uppgifter till kommissionen:

…”

10

Sökanden har, med stöd av Republiken Finland, yrkat att tribunalen ska

11

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

12

Nobina stöder kommissionens yrkanden och har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

27

Det ska inledningsvis erinras om att förfarandet för kontroll av statligt stöd, med hänsyn till dess allmänna systematik, är ett förfarande som har inleds mot den medlemsstat som enligt unionsrätten är ansvarig för beviljandet av stödet. Av detta skäl kan kommissionen för att iaktta en medlemsstats rätt till försvar, om den berörda medlemsstaten inte har getts tillfälle att yttra sig över vissa uppgifter, inte grunda sitt beslut gentemot medlemsstaten på dessa uppgifter (dom av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkt 73).

28

Enligt artikel 108.2 FEUF ska kommissionen, när den fattar beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande med avseende på ett planerat stöd, ge berörda parter, inbegripet det eller de berörda företagen, tillfälle att yttra sig. Denna regel utgör en väsentlig formföreskrift (dom av den 11 december 2008, kommissionen/Freistaat Sachsen, C‑334/07 P, EU:C:2008:709, punkt 55; se, även, dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

29

De berörda parterna kan visserligen inte åberopa rätten till försvar men de har rätt att delta i förfarandet så länge detta är rimligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Offentliggörande av ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning är ett lämpligt sätt att upplysa alla berörda parter om att ett förfarande har inletts. Syftet med detta meddelande är att de berörda parterna ska lämna samtliga uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida agerande. Ett sådant förfarande säkerställer även att medlemsstaterna och de berörda kretsarna inom näringslivet ges tillfälle att yttra sig (dom av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkterna 71 och 72).

30

I detta syfte föreskrivs i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 2015/1589 att kommissionen i beslutet om att inleda ett förfarande ska ”sammanfatta” relevanta sak- och rättsfrågor, kommissionens preliminära bedömning beträffande den föreslagna åtgärdens karaktär av stöd ska inbegripas och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den inre marknaden ska anges.

31

Även om det antas att sökanden i förevarande fall avser att göra gällande att dess rätt till försvar har åsidosatts, ska en sådan invändning underkännas såsom verkningslös, eftersom sökanden, såsom erinrats om i punkt 29 ovan, inte har någon sådan rätt.

32

Vad gäller det påstådda åsidosättandet av sökandens rätt att delta i förfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, ska det påpekas att sökanden, såsom den bekräftade vid förhandlingen, inte har bestritt att beslutet att inleda förfarandet var lagenligt den dag det offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.

33

Sökanden har däremot gjort gällande att kommissionen till följd av överlåtelsen av gamla HelB var skyldig att ändra eller komplettera beslutet att inleda förfarandet eller åtminstone ge sökanden tillfälle att yttra sig.

34

I den mån sökanden har gjort gällande att kommissionen var skyldig att anta ett ändringsbeslut, ska det för det första påpekas att även om de bestämmelser som reglerar förfaranden på området för statligt stöd inte uttryckligen reglerar beslut om ändring och utvidgning av pågående förfarande (dom av den 13 juni 2013, HGA m.fl./kommissionen, C‑630/11 P–C‑633/11 P, EU:C:2013:387, punkt 50), bör kommissionen, om den efter att ha antagit ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet konstaterar att det senare beslutet antingen grundar sig på ofullständiga fakta eller på en felaktig rättslig kvalificering av dessa fakta, ha möjlighet, eller till och med skyldighet, att anpassa sin ståndpunkt genom att anta ett beslut om rättelse eller ett nytt beslut om att inleda förfarandet, så att berörda parter får möjlighet att lämna synpunkter på ett meningsfullt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2019, UPF/kommissionen, T‑747/17, EU:T:2019:271, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

35

Särskilt när kommissionen, till följd av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, ändrar sitt resonemang avseende faktiska omständigheter eller en rättslig kvalificering av dessa omständigheter som är avgörande för dess bedömning av huruvida det föreligger ett stöd eller om det är förenligt med den inre marknaden, är den skyldig att ändra beslutet att inleda detta förfarande eller utvidga detta, så att berörda parter på ett ändamålsenligt sätt kan yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2019, UPF/kommissionen, T‑747/17, EU:T:2019:271, punkt 77).

36

I förevarande fall har sökanden grundat kommissionens skyldighet att ändra beslutet att inleda förfarandet på den omständigheten att kommissionen i det angripna beslutet ändrade sin uppfattning om mottagaren av de omtvistade åtgärderna och föremålet för förfarandet.

37

Det framgår emellertid av det angripna beslutet att kommissionen inte ändrade den analys som den hade gjort i beslutet att inleda förfarandet med avseende på mottagaren av de omtvistade åtgärderna eller, mer allmänt, förekomsten av ett stöd eller dess förenlighet med den inre marknaden. I det angripna beslutet anges tydligt att gamla HelB var det företag till vilket de omtvistade åtgärderna hade beviljats och analysen av huruvida det förelåg ett stöd och dess förenlighet med den inre marknaden gjordes uteslutande med avseende på detta bolag.

38

Tribunalen erinrar härvidlag om att artikeldelen i en rättsakt inte kan skiljas från motiveringen, vilket innebär att artikeldelen ska tolkas med beaktande av de skäl som föranledde att rättsakten antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 1997, TWD/kommissionen, C‑355/95 P, EU:C:1997:241, punkt 21, och dom av den 29 april 2021, Kommissionen/Spanien (TNT i Kastilien-La Mancha), C‑704/19, ej publicerad, EU:C:2021:342, punkt 74 och där angiven rättspraxis). Även om det i artikel 1 i det angripna beslutet visserligen anges att mottagaren av de omtvistade åtgärderna är ”Helsingin Bussiliikenne”, utan att det preciseras huruvida det rör sig om gamla HelB eller det nya HelB, framgår det av en helhetstolkning av detta beslut att detta namn med nödvändighet hänför sig till gamla HelB.

39

I motsats till vad sökanden har gjort gällande kan den omständigheten att kommissionen i artikeldelen i det angripna beslutet ansåg att skyldigheten att återkräva stödet till följd av de omtvistade åtgärderna skulle utsträckas till att omfatta det nya HelB, på grund av den ekonomiska kontinuiteten mellan det gamla och det nya HelB, inte likställas med en ändring av mottagaren av åtgärderna med avseende på vilken kommissionen ska bedöma förekomsten av ett stöd och dess förenlighet med den inre marknaden.

40

En sådan omständighet kan inte heller likställas med en utvidgning av föremålet för förfarandet, eftersom detta endast omfattade de fyra omtvistade åtgärder som nämns i punkt 3 ovan. Överlåtelsen av gamla HelB:s verksamhet prövades således av kommissionen endast i samband med dess bedömning av huruvida det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan gamla HelB och sökanden. Kommissionen har i synnerhet inte utvidgat det formella granskningsförfarandet till att omfatta frågan huruvida överlåtelsen av verksamheten från gamla HelB till förmån för sökanden kunde utgöra statligt stöd. På samma sätt har kommissionen, såsom tydligt framgår av skälen 269 och 270 i det angripna beslutet, inte bedömt huruvida ersättningsklausulen och avtalet om det spärrade garantikontot utgjorde statligt stöd.

41

Av detta följer att sökanden saknar grund för sitt påstående att kommissionen var skyldig att anta ett ändringsbeslut eller utvidga det formella granskningsförfarandet.

42

För det andra ska det, i den mån sökanden har kritiserat kommissionen för att inte ha berett sökanden tillfälle att yttra sig, erinras om att rätten för berörda parter att delta i förfarandet ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall (se punkt 29 ovan). Det kan visserligen föreligga situationer där nya eller andra omständigheter än de som framgår av beslutet att inleda granskningsförfarandet eller omfattande ändringar i det tillämpliga regelverket kan medföra att det blir nödvändigt att låta de berörda parterna vara än mer delaktiga i förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 71).

43

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att kommissionen, efter offentliggörandet av beslutet att inleda förfarandet den 10 april 2015, genom en skrivelse av den 24 juni 2015 från Helsingfors stad underrättades om att ett förfarande för försäljning av gamla HelB:s verksamhet hade inletts. Denna skrivelse åtföljdes av en promemoria daterad i april 2015 angående försäljningsplanen, kallad Viima-projektet. Den 5 november 2015 översände Republiken Finland bland annat det köpeavtal som skulle ingås med sökanden till kommissionen. Kommissionen ställde frågor till Republiken Finland angående denna överlåtelse, bland annat under år 2016. Kommissionen ansåg att det var relevant att i det angripna beslutet ta ställning till frågan huruvida det stöd som följde av de omtvistade åtgärderna hade överförts till sökanden till följd av denna överlåtelse och uttalade sig för att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan det gamla och det nya HelB. Härigenom ansåg kommissionen, vilket den bekräftade vid förhandlingen, att sökanden hade blivit den faktiska mottagaren av det aktuella stödet och därmed den potentiella gäldenären för återbetalningsskyldigheten.

44

Det framgår även av en förklarande promemoria av den 21 september 2015 om försäljningspriset, vilken upprättades på begäran av Helsingfors stad av ett oberoende bolag (nedan kallad försäljningsprisrapporten) och som bifogats ansökan, att den koncern som sökanden tillhör inkom med sitt bindande anbud om övertagande den 3 juni 2015 och att överlåtelseavtalet undertecknades den 14 december 2015, vilka båda datum inföll efter utgången av den frist som de berörda parterna getts för att inkomma med synpunkter efter offentliggörandet av beslutet att inleda förfarandet i Europeiska unionens officiella tidning.

45

Det ska även påpekas att kommissionen inte riktade någon begäran om upplysningar till sökanden med stöd av artikel 7 jämförd med artikel 12.2 andra stycket i förordning 2015/1589.

46

Av detta följer att kommissionen, trots att den hade informerats om överlåtelsen av verksamheten i gamla HelB sedan juni 2015 och trots att en period på tre och ett halvt år förflöt mellan tidpunkten för överlåtelsen och antagandet av det angripna beslutet, inte vid något tillfälle har sammankopplat sökandebolaget, i egenskap av faktisk mottagare av de omtvistade åtgärderna, med förfarandet trots att kommissionen efter detta förfarande beslutade att utvidga skyldigheten att återkräva det aktuella stödet till sökanden.

47

Sökanden var visserligen med nödvändighet informerad om det pågående formella granskningsförfarandet och om följderna av en eventuell skyldighet att återkräva det aktuella stödet, eftersom köpeavtalet innehöll den ersättningsklausul som sökanden omfattades av mot varje begäran om återkrav av statligt stöd. Även om sökanden, i egenskap av omsorgsfull aktör, på eget initiativ skulle ha kunnat förse kommissionen med all relevant information om övertagandet av verksamhet från gamla HelB, kan denna omständighet inte befria kommissionen från dess processuella skyldigheter.

48

De särskilda omständigheterna i förevarande fall motiverade följaktligen att kommissionen, eftersom den hade för avsikt att pröva frågan om ekonomisk kontinuitet mellan det gamla och det nya HelB:s verksamheter, i högre grad sammankopplade sökanden, i egenskap av faktisk mottagare av de omtvistade åtgärderna, med förfarandet. Genom att inte ge sökanden tillfälle att yttra sig över frågan om ekonomisk kontinuitet åsidosatte kommissionen den rättighet som garanteras genom artikel 108.2 FEUF.

49

För det tredje, när det gäller frågan om kommissionen, såsom sökanden har hävdat, har åsidosatt en väsentlig formföreskrift, ska det erinras om att kommissionens skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig i det skede då beslutet om att inleda förfarandet fattas utgör en väsentlig formföreskrift (se punkt 28) som medför att beslutet ska ogiltigförklaras (se, dom av den 10 mars 2022, Kommissionen/Freistaat Bayern, C‑167/19 P och C‑171/19 P, EU:C:2022:176, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

50

I förevarande fall är det utrett att beslutet att inleda förfarandet innehöll samtliga nödvändiga uppgifter och att det offentliggjordes i vederbörlig ordning i Europeiska unionens officiella tidning (se punkt 32 ovan). Det åsidosättande som konstaterats i punkt 48 ovan avser således inte kommissionens skyldigheter vid tidpunkten för inledandet av det formella granskningsförfarandet, med tillämpning av bestämmelserna i artikel 108.2 FEUF och artikel 6.1 i förordning nr 2015/1589, utan de skyldigheter som åvilar kommissionen på grund av en särskild omständighet till följd av en händelse som inträffade efter det att de berörda parterna hade beretts tillfälle att yttra sig och innan det omtvistade beslutet antogs. I detta avseende skiljer sig förevarande mål från de mål som avgjordes genom dom av den 22 februari 2006, Le Levant 001 m.fl./kommissionen (T‑34/02, EU:T:2006:59), och dom av den 12 december 2018, Freistaat Bayern/kommissionen (T‑683/15, EU:T:2018:916), vilka avser kommissionens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter avseende innehållet i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet vid den tidpunkt då det formella granskningsförfarandet inleddes. Det har dessutom konstaterats att kommissionen i förevarande fall inte var skyldig att anta ett beslut om ändring eller utvidgning av det formella granskningsförfarandet (se punkt 41 ovan).

51

Härav följer att kommissionen, genom att åsidosätta den rättighet som garanteras genom artikel 108.2 FEUF, såsom konstaterats i punkt 48 ovan, inte har åsidosatt en väsentlig formföreskrift, utan har gjort sig skyldig till ett förfarandefel som endast kan medföra att det angripna beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras om det visas att det angripna beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om denna oegentlighet inte hade förelegat (se dom av den 11 mars 2020, Kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

52

Sökanden har i detta avseende gjort gällande att om bolaget hade beretts tillfälle att yttra sig, skulle det ha inkommit med avgörande kompletterande upplysningar till kommissionen om huruvida det aktuella stödet hade överförts till sökanden och att det följaktligen inte kan uteslutas att det angripna beslutet skulle ha blivit annorlunda om sådana uppgifter hade lämnats. Sökandebolaget har särskilt gjort gällande att kommissionen under förfarandet ställde frågor till Republiken Finland angående nya HelB:s förvärv av verksamhet från gamla HelB och att frågor om verksamhetsplanen och den eventuella kontinuiteten med gamla HelB:s affärsstrategi inte besvarades. Inom ramen för den tredje grunden har sökanden preciserat att den gjort många investeringar och vidtagit åtgärder för att integrera gamla HelB:s verksamhet i den koncern som nya HelB tillhör (överföring av styrnings- och ledningsuppgifter till koncernens moderbolag, ömsesidig fördelning av bussar med andra bolag inom koncernen, ömsesidig personalfördelning, integration av depåtjänster, verkstadstjänster och IT‑tjänster). Kommissionen uttalade sig följaktligen om ekonomisk kontinuitet utan att ha tillgång till samtliga nödvändiga upplysningar.

53

Det ska inledningsvis understrykas att det vid prövningen av vilken inverkan det konstaterade förfarandefelet har på det angripna beslutet inte är fråga om att fastställa huruvida sökandens argument är välgrundade, utan om att bedöma huruvida kommissionen, efter att ha tagit del av ovannämnda upplysningar, hade kunnat anta ett beslut med ett annat innehåll.

54

Enligt rättspraxis ska ekonomisk kontinuitet mellan de bolag som deltar i en överföring av tillgångar bedömas mot bakgrund av föremålet för överföringen, det vill säga tillgångar och skulder, bibehållande av personal, tillgångsgrupper, priset för överlåtelsen, identiteten på aktieägarna eller ägarna av det förvärvande företaget, tidpunkten då överföringen genomförs, det vill säga efter inledningen av undersökningen, efter inledningen av förfarandet eller efter det slutliga beslutet, samt transaktionens ekonomiska logik (se, dom av den 7 mars 2018, SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2018:165, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

55

I förevarande fall drog kommissionen i det angripna beslutet slutsatsen att återkravet av det aktuella statliga stödet skulle utvidgas till att omfatta sökanden efter att för det första ha undersökt omfattningen av överlåtelsen av verksamheten, för det andra, överlåtelsepriset, för det tredje, den tidigare och den nuvarande ägarens identitet, för det fjärde, transaktionens tidsplan och, för det femte, transaktionens ekonomiska logik.

56

Sökandens argumentation syftar till att visa att den genom sitt yttrande skulle ha kunnat påverka kommissionens bedömning av kriteriet avseende den ekonomiska logiken i transaktionen. De yttranden som enligt sökanden skulle ha kunnat göras utan det konstaterade förfarandefelet avser följaktligen endast ett av de kriterier som använts för att fastställa huruvida det föreligger ekonomisk kontinuitet.

57

När det sedan gäller transaktionens ekonomiska logik, ska det påpekas att denna faktor syftar till att fastställa huruvida tillgångarna förvärvas för att bedriva den ekonomiska verksamhet som har åtnjutit det aktuella stödet eller om de används för att bedriva olika verksamheter eller enligt en annan affärsstrategi eller affärsmodell. Den omständigheten att det företag som övertog tillgångarna i det företag som ursprungligen var mottagare av en stödåtgärd använder dem på samma sätt som det sistnämnda företaget, utan någon ändring av affärsstrategin, talar för en ekonomisk kontinuitet mellan de två företagen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Estland/kommissionen, C‑890/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:345, punkt 88).

58

I förevarande fall konstaterade kommissionen, i skälen 250 och 251 i det angripna beslutet, att sökandens förvärv avsåg samtliga tillgångar som var nödvändiga för att fortsätta driva den verksamhet som bedrevs av gamla HelB som en ”going concern”, samtliga anställda i gamla HelB och de rättigheter och skyldigheter som var knutna till detta (med undantag för 2002 års utrustningslån och kapitallån för åren 2005, 2011 och 2012) och att försäljningen hade skett utan avbrott i verksamheten. Kommissionen ansåg även att det förhållandet att verksamheten övertogs av ett bolag som verkade på samma marknad som gamla HelB visade att gamla HelB:s verksamhet skulle fortsätta utan större skillnader med samma bussar, samma linjer och färg.

59

Sökanden har inte bestritt omfattningen av övertagandet, att verksamheten inte avbröts och att den fortsatte med samma bussar, samma linjer och samma färg. Sökanden har inte heller bestritt att det i köpeavtalet av den 14 december 2015, såsom anges i skäl 221 i det angripna beslutet, angavs att gamla HelB:s verksamhet skulle överlåtas med fortsatt verksamhet och att försäljningen omfattade samtliga tillgångar och avtal som var nödvändiga för att fortsätta verksamheten. Det är i detta avseende ostridigt att sökanden har efterträtt gamla HelB i de avtal som ingåtts med den koncessionsgivande myndigheten med ansvar för kollektivtrafiken i Helsingfors, vilket innebär att sökanden agerar strikt inom ramen för de villkor som anges i dessa avtal, vilka inte kan ändras väsentligt. Sökanden har även angett att all verksamhet som den har övertagit grundar sig på dessa avtal.

60

Sökanden har inte heller ifrågasatt det förhållandet att verksamheten övertogs av ett bolag som tillhörde en koncern som var verksam på marknaden för busstransporter i Finland, det vill säga samma marknad som gamla HelB var verksamt på. I synnerhet har sökanden i sina inlagor aldrig bestritt den i skäl 23 i det angripna beslutet angivna omständigheten att koncernen år 2016 hade en andel på 21,9 procent av denna marknad. Den omständigheten att sökanden, eller den koncern som sökanden tillhör, sedan år 2001 inte längre verkade på denna marknad i Helsingfors saknar betydelse för bedömningen av ekonomisk kontinuitet.

61

Sökanden har däremot bestritt att den använder gamla HelB:s tillgångar på samma sätt. Sökanden har hävdat att den hade kunnat lägga fram bevis för detta som bygger dels på den omständigheten att den koncern sökanden tillhör hade gjort betydande investeringar som bland annat bestod att förvärva 83 nya bussar, dels den omständigheten att sökanden har vidtagit åtskilliga åtgärder för att integrera gamla HelB:s verksamhet, vilket gjorde det möjligt för bolaget att åstadkomma betydande synergieffekter.

62

Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen, som svar på de frågor angående sökandens affärsstrategi som kommissionen hade ställt till Republiken Finland, samtidigt som den angav att den inte kände till strategin och affärsplanerna för den koncern som sökanden tillhör, återgav de uppgifter som fanns på nämnda koncerns intranät där bland annat sökandens fusionsförfarande i denna koncern nämndes. Såsom kommissionen har gjort gällande kan emellertid inte den omständigheten att rationaliseringen av driften av en kommersiell verksamhet styrs av åtgärder som syftar till att integrera denna verksamhet inom koncernen, bland annat genom ömsesidig fördelning av vissa kostnader, styrka att affärsmodellen eller affärsstrategin har ändrats, trots att sökanden fortsatte verksamheten i enlighet med befintliga avtal, vilka inte hade genomgått någon betydande förändring.

63

Av detta följer, i motsats till vad sökanden har hävdat, att åtgärderna för att integrera gamla HelB:s verksamhet inom den koncern som sökanden tillhör, med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall, inte kan styrka att affärsstrategin har ändrats. Detsamma gäller den omständigheten att koncernen genomförde de påstådda investeringarna till förmån för sökanden.

64

Sökanden har således inte visat att om den hade getts tillfälle att yttra sig över frågan om ekonomisk kontinuitet, så hade dessa kunnat ändra kommissionens bedömning i detta avseende.

65

Av vad ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

följande: