—

Mohamed Daouidi, genom G. Pérez Palomares, abogado,

—

Ministerio Fiscal, genom A. C. Andrade Ortiz,

—

Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom G. de Bergues, D. Colas och R. Coesme, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Martin och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 15, 21.1, 30, 31, 34.1 och 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artiklarna 1–3 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Mohamed Daouidi och, å andra sidan Bootes Plus SL, Fondo de Garantía Salarial (lönegarantifonden, Spanien) och Ministerio Fiscal (åklagarmyndigheten, Spanien). Målet rör uppsägningen av Mohamed Daouidi medan han var tillfälligt arbetsoförmögen, i den mening som avses i nationell rätt, på obestämd tid.

3

I skäl e i inledningen till Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som godkänts på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009 (EUT L 23, 2010, s. 35) (nedan kallad FN-konventionen), anges följande:

”[Konventionsstaterna] erkänner att 'funktionshinder’ är ett begrepp under utveckling och att funktionshinder härrör från samspel mellan personer med funktionsnedsättningar och hinder som är betingade av attityder och miljön, vilka motverkar deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor med andra.”

4

Artikel 1 i konventionen, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”Denna konventions syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionshinder och att främja respekten för deras inneboende värde.

Personer med funktionshinder innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor med andra.”

5

Artikel 2 i nämnda konvention har rubriken ”Definitioner”. I artikel 2 tredje stycket föreskrivs följande:

”Diskriminering på grund av funktionshinder betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionshinder som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på samma villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning.”

6

Skälen 11, 12, 15 och 31 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

…

…

7

Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte” och lyder som följer:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

8

I artikel 2.1 och 2.2, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

9

I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1 c:

”Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

10

Artikel 10 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Bevisbörda”. I artikel 10.1, 10.2 och 10.5 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall, i enlighet med sina nationella rättssystem, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det, när personer som anser sig kränkta genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller annan behörig myndighet lägger fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering, skall åligga svaranden att bevisa att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling.

2.   Punkt 1 skall inte förhindra att medlemsstaterna inför bevisregler som är fördelaktigare för käranden.

…

5.   Medlemsstaterna kan avstå från att tillämpa punkt 1 på förfaranden där det åligger domstolen eller det behöriga organet att utreda fakta i målet.”

11

I artikel 9.2 i konstitutionen föreskrivs följande:

”De offentliga organen ska skapa förutsättningar för att individer och de grupper som dessa ingår i ska kunna åtnjuta verklig och effektiv frihet och jämlikhet. De ska undanröja de hinder som förhindrar eller försvårar deras fulla utövande samt göra det möjligt för alla medborgare att delta i det politiska, ekonomiska, kulturella och sociala livet.”

12

I artikel 14 i konstitutionen föreskrivs följande:

”Alla spanjorer ska vara lika inför lagen och det får inte förekomma diskriminering på grund av härkomst, ras, kön, religion, åsikt eller andra personliga eller sociala förutsättningar eller förhållanden.”

13

I artikel 15 i konstitutionen föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till liv och till fysisk och psykisk integritet. Ingen får under några förhållanden utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Dödsstraffet avskaffas, med undantag för vad som föreskrivs i militära strafflagar för krigssituationer.”

14

Artikel 55.3–55.6 i Real Decreto Legislativo 1/1995, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 1/1995 om antagande av den konsoliderade versionen av lagen om arbetstagares ställning) av den 24 mars 1995 (BOE nr 75, av den 29 mars 1995, s. 9654) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om arbetstagares ställning), har följande lydelse:

”3.   En uppsägning kvalificeras som rättsenlig, rättsstridig eller ogiltig.

4.   En uppsägning ska anses vara rättsenlig om den försummelse som arbetsgivaren har åberopat i sitt skriftliga meddelande har styrkts. I annat fall eller om den inte uppfyller formkraven i punkt 1 i denna artikel ska uppsägningen anses vara rättsstridig.

5.   En uppsägning ska anses vara ogiltig om den föranletts av någon av de diskrimineringsgrunder som förbjuds i konstitutionen eller i lag, eller om den medfört ett åsidosättande av arbetstagarens grundläggande rättigheter och friheter. …

6.   En ogiltig uppsägning medför att arbetstagaren omedelbart ska återinsättas i tjänst och att obetalda löner ska betalas ut.”

15

I artikel 56.1 i lagen om arbetstagares ställning föreskrivs följande:

”När en uppsägning förklaras vara rättsstridig har arbetsgivaren möjlighet att inom fem dagar från delgivningen av domen välja mellan att återinsätta arbetstagaren i tjänst eller att betala ersättning motsvarande 33 dagars lön per år som arbetstagaren varit anställd, varvid ersättning för kortare perioder än ett år ska utgå proportionerligt per månad och utges genom maximalt 24 månatliga utbetalningar. Väljer arbetsgivaren att betala ut ersättning ska anställningsavtalet upphöra att gälla från och med den dag då arbetstagaren rent faktiskt slutade att arbeta.”

16

Artikel 96.1 i Ley 36/2011, reguladora de la jurisdicción social (lag 36/2011 om domstolar med behörighet i arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål) av den 10 oktober 2011 (BOE nr 245, av den 11 oktober 2011, s. 106584) har följande lydelse:

”I mål där det av kärandens uppgifter framgår att det finns allvarliga tecken på diskriminering på grund av kön, sexuell läggning eller identitet, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder, mobbning eller andra fall där en grundläggande rättighet eller frihet har åsidosatts, ankommer det på svaranden att lägga fram sakliga och rimliga skäl, med stöd av tillräcklig bevisning, för de åtgärder som har vidtagits och att dessa är proportionerliga.”

17

I artikel 108.1 och 108.2 i samma lag föreskrivs följande:

”1.   I domslutet ska domstolen ange om uppsägningen är rättsenlig, rättsstridig eller ogiltig.

En uppsägning ska anses vara rättsenlig om den försummelse som arbetsgivaren har åberopat i meddelandet om uppsägning har styrkts. I annat fall, eller om de formkrav som föreskrivs i artikel 55.1 [i lagen om arbetstagares ställning] inte har uppfyllts, ska uppsägningen anses vara rättsstridig.

…

2.   En uppsägning ska anses vara ogiltig om den föranletts av någon av de diskrimineringsgrunder som anges i konstitutionen eller i lag, eller om den medfört ett åsidosättande av arbetstagarens grundläggande rättigheter och friheter.

…”

18

Artikel 110.1 i denna lag har följande lydelse:

”När en uppsägning förklarats rättsstridig får arbetsgivaren välja mellan att återinsätta arbetstagaren i tjänst på samma villkor som före uppsägningen och utbetala den lön under handläggningstiden som avses i artikel 56.2 [i lagen om arbetstagares ställning], eller att betala ut en ersättning, vars belopp ska fastställas i enlighet med artikel 56.1 i [lagen om arbetstagares ställning] …”

19

I artikel 113 i samma lag stadgas följande:

”Om uppsägningen förklaras ogiltig ska arbetstagaren omedelbart återinsättas i tjänst och obetalda löner ska betalas ut…”

20

I artikel 181.2 i lag nr 36/2011 föreskrivs följande:

”När det vid rättegången har styrkts att det finns tecken på att en grundläggande rättighet eller frihet har åsidosatts, ankommer det på svaranden att vid förhandlingen lägga fram sakliga och rimliga skäl, med stöd av tillräcklig bevisning, för de vidtagna åtgärderna och att dessa är proportionerliga.”

21

Artikel 2 i Real Decreto Legislativo 1/2013, por el que se aprueba el Texto Refundido de la Ley General de derechos de las personas con discapacidad y de su inclusión social (kungligt lagstiftningsdekret 1/2013 om antagande av den konsoliderade versionen av lagen om personer med funktionshinder och integrering av sådana personer i samhället) av den 29 november 2013 (BOE nr 289, av den 3 december 2013, s. 95635) innehåller följande definitioner:

”…

…

…”

22

Den 17 april 2014 anställdes Mohamed Daouidi av Bootes Plus för att arbeta som köksbiträde i en av restaurangerna på ett hotell i Barcelona (Spanien).

23

Mohamed Daouidi och Bootes Plus ingick ett avtal om tillfällig anställning som motiverades av en ökad arbetsbelastning i restaurangen. Avtalet avsåg 3 månaders deltidsanställning med en arbetstid på 20 timmar i veckan. I avtalet fastställdes en prövotid på 30 dagar. Den 1 juli 2014 kom Mohamed Daouidi och Boots Plus överens om att omvandla nämnda avtal om deltidsanställning till ett avtal om heltidsanställning på 40 timmar per vecka.

24

Den 15 juli 2014 förlängdes Mohamed Daouidis avtal med nio månader och det bestämdes att anställningen skulle upphöra den 16 april 2015. Köksmästaren ställde sig positiv till förlängningen liksom till att avtalet om deltidsanställning hade omvandlats till en heltidsanställning.

25

Den 3 oktober 2014 halkade Mohamed Daouidi i köket i restaurangen han arbetade på och vred vänster armbåge ur led. Armbågen gipsades till följd av detta. Samma dag inledde han förfarandet för att få sin tillfälliga arbetsoförmåga erkänd.

26

Två veckor efter olyckan på arbetsplatsen kontaktade köksmästaren Mohamed Daouidi för att höra sig för om hans hälsotillstånd och uttrycka sin oro över att situationen drog ut på tiden. Mohamed Daouidi uppgav därvid att han inte kunde återgå till arbetet omedelbart.

27

Den 26 november 2014, då han alltjämt var tillfälligt arbetsoförmögen, mottog Mohamed Daouidi ett besked om uppsägning av disciplinära skäl vilket löd som följer:

”Tyvärr måste vi underrätta dig om att vi har beslutat att avsluta ditt anställningsförhållande med vårt företag. Din anställning sägs upp omedelbart med verkan från och med i dag. Orsaken till detta beslut är att du inte har uppfyllt företagets förväntningar och inte har presterat det som företaget anser lämpligt med avseende på de arbetsuppgifter som är förknippade med din befattning. Ovanstående omständigheter utgör grund för uppsägning enligt [lagen om arbetstagares ställning].”

28

Den 23 december 2014 väckte Mohamed Daouidi talan vid Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 33 i Barcelona), med det huvudsakliga syftet att få fastställt att uppsägningen var ogiltig enligt artikel 108.2 i lag nr 36/2011.

29

Mohamed Daouidi gjorde gällande att uppsägningen stod i strid med hans grundläggande rätt till fysisk integritet som stadfästs i artikel 15 i konstitutionen. Som skäl anförde han att restaurangchefen hade bett honom att återgå i tjänst under helgen den 17–19 oktober 2014, vilket han inte hade möjlighet att göra. Vidare var uppsägningen enligt Mohamed Daouidi diskriminerande på grund av att den egentliga anledningen var hans tillfälliga arbetsoförmåga till följd av olyckan på arbetsplatsen och hade därmed samband med begreppet ”funktionshinder” i direktiv 2000/78 och i dom av den 11 april 2013, HK Danmark (C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222).

30

Mohamed Daouidi yrkade i andra hand att arbetsdomstolen skulle fastställa att uppsägningen var oskälig i den mening som avses i artikel 108.1 i lag nr 36/2011.

31

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det föreligger tillräckliga omständigheter för att anse att även om uppsägningen av Mohamed Daouidi ger intryck av att formellt sett vara en uppsägning av disciplinära skäl, är den egentliga anledningen till uppsägningen hans arbetsoförmåga på obestämd tid till följd av den arbetsplatsolycka han råkat ut för.

32

Den hänskjutande domstolen har hänvisat till rättspraxis från Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i den autonoma regionen Katalonien, Spanien), Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) och Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien), och därvid angett att uppsägning på grund av sjukdom och tillfällig arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet enligt denna praxis inte kan betraktas som diskriminerande, vilket innebär att en uppsägning i ett sådant fall inte kan anses som ogiltig i den mening som avses i artikel 108.2 i lag nr 36/2011.

33

Dock är den hänskjutande domstolen osäker på om en sådan uppsägning strider mot unionsrätten då den utgör ett åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, rätten mot skydd mot uppsägningar utan saklig grund, rätten till rättvisa arbetsförhållanden, rätten till tillgång till sociala trygghetsförmåner och rätten till skydd för hälsan vilka erkänns i artiklarna 21.1, 30, 31, 34.1 respektive 35 i stadgan.

34

Vidare ställer sig den hänskjutande domstolen frågan om det i det nationella målet eventuellt föreligger diskriminering grundad på funktionshinder enligt direktiv 2000/78. Den begränsning av arbetsförmågan som Mohamed Daouidi lider av sedan han vred armbågen ur led är uppenbar. Samma domstol har i detta avseende preciserat att vid tidpunkten för förhandlingen i det nationella målet – det vill säga ungefär sex månader efter Mohamed Daouidis arbetsplatsolycka – var hans vänstra armbåge fortfarande gipsad. Vidare ansåg Mohamed Daouidis arbetsgivare att hans arbetsoförmåga drog ut för länge på tiden vilket var oförenligt med arbetsgivarens intressen. Villkoret att begränsningen ska vara varaktig är därmed uppfyllt. Slutligen utgör beslutet om uppsägning hinder för Mohamed Daouidis fulla och verkliga deltagande i yrkeslivet på lika villkor med andra arbetstagare.

35

För det fall uppsägningen av Mohamed Daouidi ska anses ha skett i strid med de grundläggande rättigheter som fastställs i unionsrätten ska uppsägningen förklaras vara ogiltig och inte endast rättsstridig.

36

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Social no 33 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 33 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

37

Den femte frågan ska prövas först. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/78 ska tolkas på så sätt att det förhållandet att en person är tillfälligt arbetsoförmögen, i den mening som avses i nationell rätt, på obestämd tid till följd av en arbetsplatsolycka, i sig medför att begränsningen av denna persons arbetsförmåga kan anses varaktig i den mening som avses med begreppet ”funktionshinder” i direktivet.

38

Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2000/78, är syftet med detta direktiv att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på någon av de grunder som anges i denna bestämmelse, bland annat funktionshinder. Enligt artikel 3.1 c ska direktivet, inom ramen för Europeiska unionens befogenheter, tillämpas på alla personer såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om bland annat villkor för uppsägning.

39

Den hänskjutande domstolen önskar i förevarande fall få klarhet i huruvida Mohamed Daouidis situation – mot bakgrund av att han sagts upp vid en tidpunkt då han var tillfälligt arbetsoförmögen, i den mening som avses i nationell rätt, på obestämd tid – täcks av begreppet ”funktionshinder” i den mening som avses i det nämnda direktivet.

40

Domstolen erinrar härvid om att unionen har godkänt FN-konventionen om funktionsnedsättning genom beslut 2010/48. Bestämmelserna i denna konvention utgör således, från och med konventionens ikraftträdande, en integrerad del av unionens rättsordning (se dom av den 18 mars 2014, Z, T‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 73, och där angiven rättspraxis). Det framgår för övrigt av tillägget till bilaga II till nämnda beslut att direktiv 2000/78 – med avseende på självständigt boende och social integration, arbete och sysselsättning – återfinns bland de unionsrättsakter som avser frågor som omfattas av denna konvention.

41

Konventionen kan följaktligen åberopas för att tolka direktivet, vilket i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med konventionen (se dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 32, och dom av den 18 mars 2014, Z., C‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 75).

42

Det är därför som domstolen – till följd av unionens ratificering av FN-konventionen – funnit att begreppet funktionshinder i den mening som avses i direktiv 2000/78 ska förstås som en begränsning till följd av varaktiga fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor med andra arbetstagare (se dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 38, dom av den 18 mars 2014, Z., C‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 76, och dom av den 18 december 2014, FOA, C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 53).

43

Således måste uttrycket ”personer med funktionshinder” i artikel 5 i direktivet tolkas på så sätt att det omfattar alla personer med ett funktionshinder som motsvarar definitionen i föregående punkt (dom av den 4 juli 2013, kommissionen/Italien, C‑312/11, ej publicerad, EU:C:2013:446, punkt 57)

44

Det ska tilläggas att direktivet bland annat omfattar funktionshinder till följd av olyckor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 40).

45

Om en olyckshändelse innebär en begränsning som beror på fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor med andra arbetstagare, och om denna begränsning varar under lång tid, kan en sådan begränsning omfattas av begreppet funktionshinder, i den mening som avses i direktiv 2000/78 (se analogt dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 41).

46

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Mohamed Daouidi råkat ut för en olycka på arbetsplatsen då hans vänstra armbåge vreds ur led och sedan gipsades. Domstolen konstaterar att ett sådant tillstånd i princip är reversibelt.

47

Den hänskjutande domstolen har preciserat att vid tidpunkten för förhandlingen i det nationella målet – det vill säga ungefär sex månader efter Mohamed Daouidis arbetsplatsolycka – var hans vänstra armbåge fortfarande gipsad. Vid denna tidpunkt var Mohamed Daouidis således oförmögen att arbeta.

48

Under dessa omständigheter är det ostridigt att Mohamed Daouidi har drabbats av en begränsning av sin arbetsförmåga till följd av en fysisk skada. För att avgöra huruvida Mohamed Daouidi då ska anses som en person med funktionsnedsättning i den mening som avses i direktiv 2000/78, och därmed omfattas av direktivets tillämpningsområde, ska domstolen pröva om begränsningen av hans förmåga – som i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor med andra arbetstagare – är varaktig enligt den rättspraxis som citeras i punkt 42 ovan.

49

I FN-konventionen definieras inte vad som avses med en ”varaktig” fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning. I direktiv 2000/78 definieras inte begreppet ”funktionshinder” och inte heller sägs något om hur uttrycket ”varaktig” begränsning av en persons förmåga ska förstås i detta begrepps mening.

50

Enligt fast rättspraxis följer det emellertid såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang bestämmelsen ingår i och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, bland annat, dom av den 18 januari 1984, Ekro, 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11, och dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi, C‑511/14, EU:C:2016:448, punkt 36).

51

I avsaknad av en sådan uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar ska begreppet ”varaktig” begränsning av en persons förmåga i den mening som avses med begreppet ”funktionshinder” i direktiv 2000/78 således ges en självständig och enhetlig tolkning.

52

Det förhållandet att Mohamed Daouidi omfattas av de bestämmelser som reglerar ”tillfällig” arbetsoförmåga, i den mening som avses i spansk rätt, utesluter således inte att begränsningen av hans förmåga kvalificeras som ”varaktig” i den mening som avses i direktiv 2000/78 jämförd med FN-konventionen.

53

Frågan huruvida begränsningen är ”varaktig” ska vidare prövas med avseende på den berörda personens oförmåga som sådan vid tidpunkten för vidtagandet av den åtgärd som påstås vara diskriminerande mot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2006, Chacón Navas, C‑13/05, EU:C:2006:456, punkt 29).

54

När det gäller begreppet ”varaktig” begränsning i samband med artikel 1 i direktiv 2000/78 och det syfte som eftersträvas med direktivet vill domstolen understryka följande. Enligt domstolens praxis visar den betydelse unionslagstiftaren fäster vid åtgärder avsedda att anpassa arbetsplatsen till funktionshindret att lagstiftaren har avsett situationer där personer är förhindrade att delta i arbetslivet under en lång period (se dom av den 11 juli 2006, Chacón Navas, C‑13/05, EU:C:2006:456, punkt 45).

55

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om begränsningen av den berörda personens förmåga är ”varaktig” eller inte, eftersom en sådan bedömning främst avser faktiska omständigheter.

56

Bland de faktorer som kännetecknar att en begränsning är ”varaktig” återfinns bland annat det förhållandet att den arbetsoförmåga den berörda personen lider av – vid tidpunkten för den påstått diskriminerande handlingen – inte har några tydliga utsikter att upphöra inom en snar framtid. Ytterligare en sådan faktor är, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 47 i sitt förslag till avgörande, att arbetsoförmågan kan komma att dra ut betydligt på tiden innan den berörda personen är återställd.

57

Vid prövningen av huruvida begränsningen av den berörda personens förmåga ska anses vara ”varaktig” ska den hänskjutande domstolen grunda sin bedömning på samtliga objektiva omständigheter som den har tillgång till, i synnerhet handlingar och intyg om personens tillstånd som upprättats på grundval av aktuella medicinska och vetenskapliga kunskaper och uppgifter.

58

För det fall den hänskjutande domstolen kommer fram till att begränsningen av Mohamed Daouidis förmåga är ”varaktig”, erinrar EU-domstolen om att en missgynnande behandling på grund av funktionshinder strider mot skyddet i direktiv 2000/78 endast i den mån det utgör diskriminering i den mening som avses i artikel 2.1 i det direktivet (se dom av den 11 juli 2006, Chacón Navas, C‑13/05, EU:C:2006:456, punkt 48, och dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 71).

59

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den femte frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2000/78 ska tolkas på följande sätt:

60

Den hänskjutande domstolen har ställt de fyra första frågorna, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i hur artiklarna 3, 15, 21.1, 30, 31, 34.1 och 35 i stadgan ska tolkas i en situation såsom den som är aktuell i det nationella målet.

61

Enligt fast praxis från domstolen får denna i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF endast tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 27 mars 2014, Torralbo Marcos, C‑265/13, EU:C:2014:187, punkt 27, och beslut av den 25 februari 2016, Aiudapds, C‑520/15, ej publicerat, EU:C:2016:124, punkt 18).

62

I artikel 51.1 i stadgan föreskrivs att bestämmelserna i den riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. I artikel 6.1 FEU och artikel 51.2 i stadgan preciseras att bestämmelserna i stadgan inte innebär någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, såsom dessa definieras i fördragen.

63

Om en rättslig situation däremot inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är domstolen enligt sin fasta praxis inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopats kan inte i sig grunda någon sådan behörighet (se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 22, och beslut av den 25 februari 2016, Aiudapds, C‑520/15, ej publicerat, EU:C:2016:124, punkt 20).

64

Domstolen konstaterar härvid att det i det skede av handläggningen som det nationella målet befinner sig inte har fastställts att den aktuella situationen omfattas av tillämpningsområdet för någon annan unionsrättslig bestämmelse än de som föreskrivs i stadgan.

65

Vad särskilt beträffar direktiv 2000/78 framgår det av svaret på den femte frågan att det förhållandet att en person är tillfälligt arbetsoförmögen, i den mening som avses i nationell rätt, på obestämd tid till följd av en arbetsplatsolycka, inte i sig medför att den begränsning som personen lider av kan anses varaktig i den mening som avses med begreppet ”funktionshinder” i direktiv 2000/78.

66

Beslutet om hänskjutande innehåller dessutom inte någon prognos för huruvida Mohamed Daouidi kommer att bli återställd, helt eller delvis, eller några andra uppgifter om de eventuella men eller andra följder olyckan kommer att ha för hans möjlighet att utföra de uppgifter han anställts för.

67

Eftersom tillämpningen av direktiv 2000/78 i det nationella målet är beroende av den bedömning som den hänskjutande domstolen kommer att göra till följd av förevarande dom, finner EU-domstolen – i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande – att situationen i det nationella målet inte redan i detta skede av handläggningen omfattas av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2014, Torralbo Marcos, C‑265/13, EU:C:2014:187, punkt 40).

68

Mot denna bakgrund konstaterar domstolen att den inte är behörig att besvara de första fyra frågorna.

69

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas på följande sätt: