1

Guardian Industries Corp. och Guardian Europe Sàrl (nedan gemensamt kallade Guardian) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade i mål Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Guardians talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2007) 5791 slutlig av den 28 november 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39165 – Planglas) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den mån det berör bolagen, och om nedsättning av de böter som ålagts dem genom detta beslut.

2

Artikel 23.2 och 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) har följande lydelse:

”2.   Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

Om en företagssammanslutnings överträdelse har samband med dess medlemmars verksamhet, får böterna inte överstiga 10 % av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.

3.   När bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”

3

Artikel 31 i denna förordning har följande lydelse:

”EG-domstolen skall ha obegränsad behörighet att pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten. Den får upphäva, sänka eller höja förelagda böter eller viten.”

4

Artikel 11 i instruktion för justitiesekreteraren vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt av den 5 juli 2007 (EUT L 232, s. 1), i dess lydelse av den 17 maj 2010 (EUT L 170, s. 53) (nedan kallad instruktionen för justitiesekreteraren), har följande lydelse:

”1.   Justitiesekreteraren fastställer, i enlighet med ordförandens bemyndiganden, de frister som föreskrivs i rättegångsreglerna.

2.   De inlagor som inkommer till kansliet efter utgången av den fastställda fristen för ingivande får godtas endast med ordförandens godkännande.

3.   Justitiesekreteraren kan förlänga fastställda frister i enlighet med ordförandens bemyndiganden. Han skall vid behov förelägga ordföranden förslag om förlängning av frister.

Ansökningar om förlängning av frister skall vara vederbörligen motiverade och överlämnas i god tid före den fastställda fristens utgång. En frist kan bara förlängas en gång, om inte särskilda skäl föreligger.”

5

Av punkterna 1–10 i den överklagade domen framgår att kommissionen ansåg att företagen Guardian, Asahi Glass, Pilkington och Saint-Gobain hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81.1 EG, vilken bestod i fastställande av priser inom planglassektorn inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). När det gäller företaget Guardian konstaterade kommissionen att nämnda överträdelse pågått från den 20 april 2004 till och med den 22 februari 2005 och bolagen Guardian Industries Corp. och Guardian Europe Sàrl ålades således solidariskt böter om 148 miljoner euro.

6

Guardian väckte, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 februari 2008, talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och nedsättning av de böter som kommissionen ålagt.

7

Till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring anförde Guardian en enda grund, vilken avsåg felaktig bedömning av sakomständigheterna när det gäller den tid som företaget medverkade i kartellen och kartellens geografiska utbredning.

8

Till stöd för yrkandet om nedsättning av böterna anförde Guardian tre grunder. I den första grunden gjordes det gällande att det var nödvändigt att nedsätta bötesbeloppet för det fall det omtvistade beslutet delvis skulle ogiltigförklaras. I den andra grunden anförde Guardian åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och motiveringsskyldigheten. Den tredje grunden avsåg en oriktig bedömning när det gäller den roll som Guardian hade i den aktuella kartellen samt åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen.

9

Tribunalen ogillade talan i sin helhet.

10

I punkterna 19–22 förkastade tribunalen inledningsvis Guardians argument till bestridande av att en skrivelse som kommissionen ingett den 10 februari 2012 (nedan kallad skrivelsen av den 10 februari 2012) skulle tillåtas som bevisning.

11

Tribunalen ogillade yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet med stöd av de skäl som anfördes i punkterna 28–93 i den överklagade domen. Yrkandet om nedsättning av böterna ogillades med stöd av skälen i punkterna 94‑124 i den överklagade domen.

12

Guardian har yrkat att domstolen ska

13

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

14

Guardian har åberopat tre grunder till stöd för sina yrkanden. Domstolen ska pröva grunderna i en annan ordning än den i vilken de framställts.

15

Guardian har gjort gällande att varaktigheten av förfarandet vid tribunalen utgör ett åsidosättande av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Enligt Guardian berättigar ett sådant åsidosättande till en nedsättning av de böter som ålagts i det omtvistade beslutet. Vid förhandlingarna preciserade Guardian att det avsåg att ändra sina yrkanden mot bakgrund av EU-domstolens domar Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (C‑40/12 P, EU:C:2013:768), Kendrion/kommissionen (C‑50/12 P, EU:C:2013:771) och Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770). Guardian har därmed yrkat att domstolen ska fastställa att tribunalens handläggningstid för målet i första instans var alltför lång.

16

Vid förhandlingen uppgav kommissionen att den drog tillbaka sina invändningar mot att uppta förevarande grund till sakprövning och anförde i sak att en nedsättning av böterna inte var påkallad. Kommissionen anmodade därvid domstolen att i förekommande fall precisera kriterierna för bedömningen av huruvida principen om skälig tid åsidosatts.

17

En unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggörs vid den, bör avhjälpas genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande (dom Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, EU:C:2013:768, punkt 89).

18

Härav följer att ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtelse att avgöra ett mål inom skälig tid inte kan framställas direkt vid domstolen i form av ett överklagande, utan ska framställas vid tribunalen (dom Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, EU:C:2013:768, punkt 90).

19

Det ankommer således på tribunalen, vilken är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva sådana ersättningskrav i en annan sammansättning än den som dömde i det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att ha varit alltför lång och med tillämpning av de kriterier som angetts i punkterna 91–95 i domen Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (EU:C:2013:768).

20

Eftersom det i förevarande mål är uppenbart att tribunalen har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten att avgöra målet inom skälig tid, kan domstolen konstatera att så skett, utan att parterna behöver förebringa bevisning i detta avseende. Förfarandet vid tribunalen pågick under nära fyra år och sju månader och av denna tid förflöt mer än tre år och fem månader mellan det att det skriftliga förfarandet avslutades, vilket skedde efter att kommissionen inkommit med svaromål, och förhandlingen. Handläggningstiden vid tribunalen kan inte motiveras av någon av omständigheterna i det aktuella målet.

21

Av domstolens överväganden ovan i punkterna 17–19 följer emellertid att talan inte kan bifallas på den grund som avser åsidosättande av rätten till domstolsprövning inom skälig tid.

22

Denna grund riktar sig mot punkterna 21 och 22 i den överklagade domen, i vilka tribunalen förklarade att den skrivelse av den 10 februari 2012 som kommissionen ställt till tribunalen, kunde tillåtas som bevisning.

23

I denna skrivelse, som skickades den sista arbetsdagen före förhandlingen, anges – enligt Guardian – för första gången kommissionens inställning när det gäller sättet att beräkna nedsättningen av böterna. Denna skrivelse innehåller nya omständigheter och ingavs utan föregående tillstånd från tribunalen och utan angivande av något skäl.

24

Guardian har framhållit att trots att denna skrivelse ingavs för sent förklarade tribunalen, i punkt 22 i den överklagade domen, att den kunde tillåtas som bevisning med hänsyn till ”innehållet” och ”den omständigheten att skrivelsen översänts till [Guardian], som således har kunnat framföra sina synpunkter på den vid förhandlingen”. Guardian anser att denna bedömning strider mot artikel 11.3 i instruktionen för justitiesekreteraren.

25

Enligt principen om parternas likställdhet i processen och den kontradiktoriska principen får det som avhandlas under förhandlingen enbart avse omständigheter i handlingarna i målet som har kunnat avhandlas skriftligt. Enbart en möjlighet att yttra sig under förhandlingen angående rättegångshandlingar som ingetts för sent är inte tillräckligt för att säkerställa rätten till försvar. I enlighet med tribunalens praxis på detta område, borde den ha förklarat att skrivelsen av den 10 februari 2012 inte kunde tillåtas som bevisning (dom Solvay/kommissionen, T‑30/91, EU:T:1995:115, punkterna 83 och 101, dom BASF/kommissionen, T‑175/95, EU:T:1999:99, punkt 46, och dom AstraZeneca/kommissionen, T‑321/05, EU:T:2010:266, punkt 27).

26

Guardian har gjort gällande att det i punkt 22 i den överklagade domen inte angetts någon motivering av vilken framgår skälen för att tillåta nämnda skrivelse som bevisning, särskilt med hänsyn till innehållet i handlingen.

27

Guardian anser följaktligen att tribunalens beslut i punkt 22 att tillföra skrivelsen av den 10 februari 2012 till handlingarna i målet ska upphävas och har yrkat att domstolen ska avvisa skrivelsen som otillåten bevisning.

28

Kommissionen har hävdat att denna grund är verkningslös. Guardian har nämligen inte visat att tribunalen, i avsaknad av skrivelsen av den 10 februari 2012, skulle ha kommit till en annan slutsats när det gäller det bötesbelopp som har ålagts detta företag. Grunden saknar således relevans.

29

Kommissionen anser att denna grund under alla omständigheter inte kan leda till bifall av talan. Den har gjort gällande att tribunalen med utövande av sin obegränsade behörighet får beakta faktiska omständigheter som anförts för sent, under förutsättning att den kontradiktoriska principen iakttas. I förevarande fall har denna princip iakttagits, eftersom Guardian gavs möjlighet att bemöta innehållet i skrivelsen under förhandlingen, men valde att inte göra det. Kommissionen har påpekat att Guardian hade tre dagar på sig före förhandlingen att kommentera denna skrivelse eller vända sig till tribunalen för att begära att antingen få inkomma med skriftligt yttrande eller att förhandlingen skjuts upp.

30

Principen om skydd för rätten till försvar utgör en grundläggande princip inom unionsrätten. Det skulle strida mot denna princip om ett domstolsavgörande grundades på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna inte kunnat tillkännage sin ståndpunkt (dom Snupat/Höga myndigheten, 42/59 och 49/59, EU:C:1961:5, 156).

31

Principen om parternas likställdhet i processen – som är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång och som syftar till att säkerställa jämvikten mellan parterna i målet och till att garantera att alla handlingar som ges in till domstolen kan utvärderas och bemötas av samtliga parter i målet – innebär ett krav på att varje part ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten (dom Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkterna 71 och 72).

32

I skrivelsen av den 10 februari 2012 önskade kommissionen bemöta en skrivelse som Guardian i samband med förberedelsen inför förhandlingen hade skickat till tribunalen och som avsåg beräkningen av böterna. Kommissionen ville därvid till tribunalen inge vissa sifferuppgifter på vilka den hade grundat sin beräkning av omsättningen på den relevanta marknaden för de fyra företag som det omtvistade beslutet var riktat till. Kommissionen anförde att den på grundval av dessa omständigheter ansåg, för det fall tribunalen skulle medge en nedsättning av bötesbeloppet, att nedsättningen inte borde överskrida 30 procent.

33

Det är utrett att Guardian erhöll en kopia av denna skrivelse den 10 februari 2012. Guardian hade således tre dagar på sig att ta del av innehållet före förhandlingen. På grund av skrivelsens art och dess innehåll kan en sådan tidsfrist inte anses vara överdrivet kort, och detta gäller oberoende av om tribunalen kan anses ha åsidosatt bestämmelserna i artikel 11.3 i instruktionen för justitiesekreteraren. Det är vidare utrett att Guardian vid tribunalen varken begärde att få yttra sig skriftligt angående denna skrivelse eller hemställde om att förhandlingen skulle skjutas upp. Slutligen hade Guardian under förhandlingen möjlighet att framställa sina argument angående såväl skrivelsens tillåtlighet som bevisning som dess innehåll.

34

Det följer av dessa omständigheter att Guardian inte har styrkt att tribunalen åsidosatte rätten till försvar eller principen om parternas likställighet i processen genom att inte tillse att Guardian hade tillräckligt med tid för att ta del av skrivelsen av den 10 februari 2012 och för att skriftligen göra gällande sin ståndpunkt angående denna skrivelse (se, analogt, dom Corus UK/kommissionen, C‑199/99 P, EU:C:2003:531, punkt 25).

35

Mot denna bakgrund gjorde sig tribunalen inte skyldig till något fel när den i punkt 22 i den angripna domen fastställde att ”[m]ed hänsyn till innehållet i denna skrivelse och den omständigheten att skrivelsen översänts till [Guardian], som således har kunnat framföra sina synpunkter på den vid förhandlingen, [kan] handlingen i fråga … tillåtas som bevisning”.

36

Talan kan följaktligen inte bifallas på denna grund.

37

Guardian har hävdat att tribunalen i punkterna 104–106 i den överklagade domen åsidosatte likabehandlingsprincipen. I samband med beräkningen av böterna medgav inte tribunalen att den interna försäljningen skulle beaktas på samma sätt som försäljning till tredje man.

38

Enligt Guardian åsidosatte tribunalen således fast rätts- och beslutspraxis som grundar sig på behovet av att undvika diskriminering mellan företag som är vertikalt integrerade och sådana företag som inte är det. En skyldighet för kommissionen att tillämpa en sådan likabehandling föreligger såväl enligt kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) som enligt kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer).

39

Guardian har kritiserat tribunalen för att inte ha angett skälen till varför den avvek från denna fasta rättspraxis. Enligt Guardian inskränkte sig tribunalen i punkt 104 i den överklagade domen till att konstatera att ”det endast styrkts att det förekommit konkurrensbegränsande beteende när det gäller försäljningen till oberoende kunder”.

40

Förutom att tribunalen missförstått skäl 377 i det omtvistade beslutet, är ovanstående konstaterande, enligt Guardian, utan relevans. Det saknar betydelse huruvida kartellen även omfattade intern försäljning. Enligt Guardian är det nämligen avgörande att ett vertikalt integrerat företag kan uppnå en konkurrensfördel antingen genom försäljning av produkter som omfattas av kartellen eller genom försäljning av produkter i vilka kartellprodukterna ingår. Enligt Guardian har kommissionen aldrig tidigare styrkt att det föreligger en sådan fördel och domstolen har medgett att det förhållandet att intern försäljning undantas ”nödvändigtvis” innebär en fördel för vertikalt integrerade producenter (dom KNP BT/kommissionen, C‑248/98 P, EU:C:2000:625, punkt 62). Inte desto mindre fastställde tribunalen i punkt 105 i den överklagade domen att det inte var styrkt att de vertikalt integrerade företagen hade erhållit en sådan konkurrensfördel till följd av överträdelsen.

41

Guardian, som var det enda icke vertikalt integrerade företaget som medverkade i överträdelsen, anser att det enda sättet att återställa en likabehandling är att sätta ned de böter som påförts Guardian med 37 procent, med hänsyn till att en sådan procentsats motsvarar andelen intern försäljning i förhållande till den totala försäljningsvolymen på den relevanta marknaden.

42

Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

43

Kommissionen har hävdat att tribunalen inte missförstod det omtvistade beslutet eller gjorde någon felaktig rättstillämpning när den konstaterade att överträdelsen enbart avser försäljning till oberoende kunder. Kommissionen anser således att enbart denna försäljning kan ligga till grund för beräkningen av böterna.

44

Kommissionen har vidare tillbakavisat påståendet att det enligt rättspraxis föreligger en skyldighet att beakta intern försäljning vid beräkningen av böterna. Detta påstående grundar sig på tanken att vertikalt integrerade producenter nödvändigtvis har en konkurrensfördel på marknader som befinner sig i ett senare led i förhållande till den marknad som omfattas av kartellen. Denna tanke är felaktig, eftersom förekomsten av en konkurrensfördel till följd av genomförandet av en kartell i föregående led beror på en mängd faktorer och måste bedömas i varje enskilt fall.

45

Under alla omständigheter finns det enligt rättspraxis inte något förbud mot att beakta intern försäljning och heller inte något krav på att så ska ske (dom KNP BT/kommissionen, EU:C:2000:625, punkt 62, dom Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients/kommissionen, C‑397/03 P, EU:C:2006:328, punkterna 102 och 103, dom Europa Carton/kommissionen, T‑304/94, EU:T:1998:89, punkt 123, dom KNP BT/kommissionen, T‑309/94, EU:T:1998:91, punkt 112, dom Lögstör Rör/kommissionen, T‑16/99, EU:T:2002:72, punkt 358, dom Tokai Carbon m.fl./kommissionen, T‑71/03, T‑74/03, T–87/03 och T‑91/03, EU:T:2005:220, punkt 260, dom Daiichi Pharmaceutical/kommissionen, T‑26/02, EU:T:2006:75, punkterna 57, 63 och 64, och dom BST/kommissionen, T‑452/05, EU:T:2010:167, punkt 82).

46

Kommissionen har uppgett att den i princip beaktar intern försäljning om den förfogar över tillräckliga uppgifter till grund för slutsatsen att det föreligger en konkurrensfördel eller när kartellen uttryckligen omfattar intern försäljning (kommissionens beslut K(2010) 8761 slutlig av den 8 december 2010 i ärende COMP/39.309 – LCD).

47

Det finns emellertid fall där kommissionen inte har beaktat intern försäljning (se kommissionens beslut K(2009) 7601 slutlig av den 7 oktober 2009 i ärende COMP/39.129 – Krafttransformatorer, och K(2011) 7436 slutlig av den 19 oktober 2011 i ärende COMP/39.605 – Glas till katodstrålerör).

48

När det däremot, som i förevarande fall, inte finns några uppgifter som med säkerhet pekar på att kartellen även omfattar intern försäljning eller att sådana kartelldeltagare som var verksamma i efterföljande led erhöll en indirekt fördel, anser kommissionen att den inte har någon rättslig skyldighet att beakta intern försäljning. Om kommissionen ålades en sådan skyldighet skulle utrymmet för skönsmässig bedömning som kommissionen åtnjuter på området för böter begränsas och riskera att bötesbeloppet höjs väsentligt utan krav på att det är styrkt att kartellen faktiskt har en inverkan på den interna försäljningen eller försäljningen i efterföljande led. En sådan skyldighet skulle kunna medföra att deltagarna i en överträdelse behandlas olika enbart på grund av deras företagsstruktur.

49

Enligt kommissionen kan det inte antas att den alltid ska pröva om den interna försäljningen har ett samband med en överträdelse, förutsatt att kommissionen tillämpar ett konsekvent tillvägagångssätt gentemot samtliga företag som är inblandade i samma kartell.

50

Kommissionen har slutligen hävdat att Guardian inte har varit föremål för någon särbehandling. Kommissionen anser att detta företag följaktligen inte har rätt till någon nedsättning av de böter som det ålagts enligt det omtvistade beslutet. Det förhållandet att ett beaktande av den interna försäljningen skulle ha kunnat leda till högre böter för övriga deltagare i kartellen kan inte berättiga till en nedsättning av de böter som ålagts Guardian. Det fastställda bötesbeloppet är skäligt, proportionerligt och i överensstämmelse med 2006 års riktlinjer. Böterna återspeglar detta företags ekonomiska tyngd i överträdelsen. Kommissionen har erinrat om att den – för att säkerställa böternas avskräckande verkan – höjde bötesbeloppet för Saint-Gobain med 30 procent i syfte att på bästa sätt beakta det förhållandet att det var fråga om en vertikalt integrerad producent.

51

Det ska erinras om att likabehandlingsprincipen utgör en allmän unionsrättslig princip som fastställts i artiklarna 20 och 21 i stadgan. Enligt fast rättspraxis innebär denna princip att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, bland annat, dom Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

52

Enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning (EG) nr 1/2003 får böterna för varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

53

Kommissionen ska i varje enskilt fall och med beaktande av sammanhanget och de mål som eftersträvas med det påföljdssystem som föreskrivs i förordning nr 1/2003, bedöma den inverkan som eftersträvas på det berörda företaget, bland annat genom att beakta en omsättning som återspeglar företagets faktiska ekonomiska situation under den tidsperiod då överträdelsen ägde rum (dom Britannia Alloys & Chemicals/kommissionen, C‑76/06 P, EU:C:2007:326, punkt 25).

54

Enligt domstolens fasta praxis får kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen och som således kan ge en antydan om överträdelsens omfattning (dom Musique Diffusion française m.fl./kommissionen, 100/80‑103/80, EU:C:1983:158, punkt 121, dom Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 243, och dom Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients/kommissionen, EU:C:2006:328, punkt 100).

55

Av domstolens praxis framgår att även om kommissionen genom artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har tilldelats ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, så begränsas utövandet av denna befogenhet av att det i bestämmelsen uppställts objektiva kriterier som kommissionen måste följa. Således sätts en absolut beräkningsbar övre gräns för det bötesbelopp som kan åläggas. Därmed är det högsta tillåtna bötesbelopp som kan åläggas ett givet företag möjligt att fastställa i förväg. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning begränsas vidare av de förhållningsregler som kommissionen har åtagit sig att följa, bland annat genom 2006 års riktlinjer (se, för ett liknande resonemang, dom Schindler Holding m.fl./kommissionen, C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkt 58).

56

I punkt 13 i 2006 års riktlinjer anges att ”[k]ommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt … samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom EES”. I punkt 6 i dessa riktlinjer preciseras att ”[k]ombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten är ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen”.

57

Av detta följer att punkt 13 i 2006 års riktlinjer syftar till att som utgångspunkt för beräkningen av de böter som ska åläggas ett företag fastställa ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och företagets relativa tyngd i överträdelsen. Även om begreppet försäljningsvärde i punkt 13 visserligen inte går så långt att det inbegriper sådan försäljning i det aktuella företaget som inte omfattas av den påstådda kartellens tillämpningsområde, skulle det emellertid strida mot det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse att tolka detta begrepp så att det enbart avser omsättning som hänför sig till sådan försäljning för vilken det är fastställt att den verkligen påverkades av denna kartell (dom Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 76).

58

En sådan begränsning skulle för övrigt innebära en konstlad minskning av den ekonomiska betydelsen av den överträdelse som begåtts av ett visst företag, eftersom det förhållandet att enbart ett begränsat antal direkta bevis har påträffats som styrker sådan försäljning som faktiskt påverkats av kartellen i slutändan leder till att böter åläggs som saknar verkligt samband med den aktuella kartellens tillämpningsområde. Att på detta sätt gynna hemlighetsmakeri strider även mot syftet att effektivt utreda och bestraffa överträdelser av artikel 81 EG och kan således inte godtas (dom Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 77).

59

Under alla omständigheter framhåller domstolen att den del av den totala omsättningen som härrör från försäljning av produkter som omfattas av överträdelsen utgör den uppgift som bäst återspeglar den ekonomiska betydelsen av denna överträdelse. Det ska således inte göras någon åtskillnad när det gäller denna försäljning beroende på om den skett till oberoende företag eller till enheter som tillhör samma företag. Om värdet på försäljning som hänför sig till den sistnämnda kategorin inte beaktas, innebär det nödvändigtvis, och utan något giltigt skäl, att vertikalt integrerade företag gynnas genom att de undgår att påföras en påföljd som står i förhållande till deras betydelse på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom KNP BT/kommissionen, EU:C:2000:625, punkt 62).

60

Förutom den förväntade fördelen av ett avtal om horisontell prisfastställelse i samband med försäljning till oberoende företag, kan nämligen de vertikalt integrerade företagen även dra fördel av ett sådant avtal på marknaden i efterföljande led avseende bearbetade produkter vilka innehåller produkter som omfattas av överträdelsen. Detta gäller i två olika fall, nämligen i det ena fallet genom att sådana prishöjningar på insatsvarorna som följer av överträdelsen övervältras på priset på de bearbetade produkterna, och i det andra fallet genom att prishöjningen inte övervältras, vilket därmed ger de vertikalt integrerade företagen en kostnadsfördel i förhållande till deras konkurrenter som införskaffar samma insatsvaror på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen.

61

Det var av detta skäl som generaladvokaten, i punkterna 28–34 i sitt förslag till avgörande, påpekade att vertikalt integrerade producenter aldrig vunnit framgång i unionsdomstolarna med påståenden om att deras interna försäljning inte ska ingå i den omsättning som ligger till grund för beräkningen av böterna (dom KNP BT/kommissionen, EU:C:2000:625, punkt 62; se även dom Europa Carton/kommissionen, EU:T:1998:89, punkt 128, dom KNP BT/kommissionen, EU:T:1998:91, punkt 112, dom Lögstör Rör/kommissionen, EU:T:2002:72, punkt 360–363, och dom Tokai Carbon m.fl./kommissionen, EU:T:2005:220, punkt 260).

62

Slutligen följer det av domstolens fasta praxis att det, när det gäller fastställande av bötesbeloppet, inte får förekomma diskriminering mellan de företag som deltagit i samma överträdelse av artikel 81.1 EG genom tillämpning av olika beräkningsmetoder (se dom Alliance One International och Standard Commercial Tobacco/kommissionen och kommissionen/Alliance One International m.fl., C‑628/10 P och C‑14/11 P, EU:C:2012:479, punkt 58).

63

För att bedöma den andel av den totala omsättningen som härrör från försäljning av produkter som omfattas av överträdelsen, ska det, såsom domstolen erinrat om ovan i punkt 58, inte göras någon åtskillnad mellan intern försäljning och försäljning som sker till oberoende företag. Vid fastställandet av denna omsättning befinner sig vertikalt integrerade företag följaktligen i en situation som är jämförbar med den som gäller för producenter som inte är vertikalt integrerade. Dessa båda typer av företag ska således behandlas lika. För det fall intern försäljning undantas från den relevanta omsättningen medför det att den första typen av företag gynnas genom att deras relativa tyngd i överträdelsen minskar till nackdel för övriga företag. Detta sker dessutom på grundval av ett kriterium som saknar samband med de syften som eftersträvas vid fastställandet av denna omsättning, nämligen att återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse och den relativa tyngden för vart och ett av de företag som deltagit i denna.

64

I detta avseende fastslog tribunalen följande i punkterna 104–106 i den överklagade domen:

65

Tribunalen har genom denna bedömning åsidosatt de principer som framgår av den rättspraxis som anges ovan i punkterna 52–63.

66

Talan ska följaktligen bifallas på den grund som Guardian åberopat till stöd för överklagandet i den del den avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Det är därvid inte nödvändigt att pröva denna grund i den del det gjorts gällande att tribunalen åsidosatt motiveringsskyldigheten. Överklagandet ska följaktligen bifallas och den överklagade domen upphävas i den del tribunalen ogillade talan såvitt avser den grund som rörde åsidosättande av diskrimineringsprincipen i samband med beräkningen av bötesbeloppet och i den del tribunalen förpliktade Guardian att ersätta rättegångskostnaderna.

67

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Så förhåller det sig i detta fall. Domstolen har nämligen alla nödvändiga uppgifter för att pröva denna talan.

68

Omfattningen av domstolens prövning måste emellertid preciseras. Tribunalen ogillade yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet med stöd av de skäl som angavs i punkterna 28–93 i den överklagade domen. Eftersom Guardian inte har bestritt denna bedömning i överklagandet, har den blivit slutgiltig. Det ankommer således på domstolen att pröva målet enbart i den del det rör grunden att kommissionen åsidosatt likabehandlingsprincipen och motiveringsskyldigheten i samband med beräkningen av bötesbeloppet, vilken anförts till stöd för yrkandet om en nedsättning av detta belopp.

69

Den andra grunden som anförts av Guardian i målet vid tribunalen till stöd för yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet syftar till att avhjälpa den särbehandling som ägde rum till följd av att den interna försäljningen inte ingick i beräkningen av dessa böter. Av de skäl som angetts ovan i punkterna 52–66 konstaterar domstolen att kommissionen genom att inte inbegripa denna försäljning åsidosatte likabehandlingsprincipen.

70

Domstolen påpekar härvid att det framgår av punkt 41 i meddelandet om invändningar att bland de fyra företag till vilka det omtvistade beslutet riktades, hade Guardian den lägsta andelen på den relevanta marknaden, vilken uppskattades till mellan 10 och 20 procent. Den största marknadsandelen innehades av Saint Gobain, vilken uppskattades till mellan 20 och 30 procent. När det omtvistade beslutet antogs, var ordningen däremot omvänd. Saint Gobain innehade då den minsta marknadsandelen, nämligen mellan 10 och 20 procent, och Guardian den största marknadsandelen, nämligen 25 procent. Det omtvistade beslutet innehöll emellertid inte någon förklaring till varför det skett en sådan stor förändring av beräkningsgrunden för böterna. När den interna försäljningen utelämnades ledde det således till en minskning av Saint-Gobains relativa tyngd i överträdelsen och en motsvarande ökning av Guardians relativa tyngd.

71

Domstolen godtar inte kommissionens argument att det bötesbelopp som fastställdes för Saint-Gobain höjdes med 30 procent för att på bästa sätt återspegla det förhållandet att det var fråga om en vertikalt integrerad producent. Enligt skäl 519 i det omtvistade beslutet var den aktuella höjningen nämligen avsedd att säkerställa böternas avskräckande verkan, särskilt med hänsyn till Saint-Gobains ”större närvaro inom glassektorn” och ”omsättning som i absoluta tal är betydligt större än de andras”.

72

Guardians talan ska således bifallas såvitt avser den andra grunden i målet vid tribunalen, vilken anförts till stöd för yrkandet om nedsättning av det bötesbelopp som kommissionen ålagt företaget.

73

Domstolen ska således, med tillämpning av sin obegränsade behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003, fastställa det bötesbelopp som ska åläggas Guardian (dom kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 79, och dom Alliance One International/kommissionen, C‑679/11 P, EU:C:2013:606, punkt 104).

74

I artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 stadgas att när bötesbeloppet fastställs ska hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och till hur länge den pågått. Vidare framgår det av artikel 23.2 andra stycket att böterna inte får överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning för varje företag som deltagit i överträdelsen.

75

Även om det ankommer på domstolen att inom ramen för sin obegränsade behörighet på detta område själv bedöma omständigheterna i fallet och överträdelsens art för att fastställa bötesbeloppet, får domstolens utövande av sin obegränsade behörighet vid fastställande av det bötesbelopp som ska åläggas inte medföra en diskriminering mellan de företag som har deltagit i ett avtal eller ett samordnat förfarande som strider mot artikel 81.1 EG (dom kommissionen/Verhuizingen Coppens, EU:C:2012:778, punkt 80).

76

När det gäller nedsättningen av bötesbeloppet är parterna oeniga om såväl huruvida det principiellt ska ske någon nedsättning som storleken på denna nedsättning.

77

Kommissionen anser att det förhållandet att ett beaktande av intern försäljning skulle ha lett till högre böter för övriga deltagare i kartellen inte gör det möjligt att minska de böter som ålagts Guardian, vilket sistnämnda företag har bestritt.

78

Domstolen påpekar härvid endast att eftersom det har konstaterats att det omtvistade beslutet är rättsstridigt, kan domstolen med utövande av sin obegränsade behörighet ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning, och följaktligen undanröja, sätta ned eller höja böterna (se dom Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 61, och dom Otis m.fl., EU:C:2012:684, punkt 62). Denna behörighet ska utövas med beaktande av samtliga faktiska omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom Prym och Prym Consumer/kommissionen, C‑534/07 P, EU:C:2009:505, punkt 86 och där angiven rättspraxis). Kommissionens ovan angivna argument kan således inte godtas.

79

Parterna är vidare oeniga vad gäller storleken på den nedsättning som ska tillämpas på böterna för att kompensera för den särbehandling som är följden av att den interna försäljningen inte ingick i beräkningen av bötesbeloppet. Guardian anser, genom att jämföra uppgifterna i det omtvistade beslutet med uppgifterna i meddelandet om invändningar, att bötesbeloppet ska sättas ned med 37 procent. Kommissionen har i skrivelsen av den 10 februari 2012 angett att nedsättningen inte bör överskrida 30 procent. Kommissionen har härvid gjort gällande att de uppgifter på vilka Guardian grundar sin beräkning inbegriper försäljning av vissa typer av glas som angetts i meddelandet om invändningar men som inte togs upp i det omtvistade beslutet.

80

Mot denna bakgrund finner domstolen med hänsyn till samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i förevarande mål, att det bötesbelopp som ålagts Guardian enligt artikel 2 i det omtvistade beslutet ska sättas ned med 30 procent och att bötesbeloppet därmed ska fastställas till 103 600 000 euro.

81

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt.

82

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

83

Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en part ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

84

Eftersom Guardians överklagande delvis vunnit bifall, ska kommissionen bära sina rättegångskostnader i såväl målet i första instans som i målet om överklagande samt förpliktas att ersätta hälften av Guardians rättegångskostnader i båda målen. Guardian ska bära hälften av sina rättegångskostnader i båda dessa mål.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: