Mål C-407/08 P

Knauf Gips KG

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Gipsskivor – Tillgång till handlingarna i ärendet – Bevisning som är till nackdel för den berörda parten och bevisning som är till fördel för denne – Begreppet företag – Ekonomisk enhet – Bolag som är ansvarigt för den ekonomiska enhetens agerande – Argument som anförs för första gången under domstolsförfarandet”

Sammanfattning av domen

1.        Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Vägran att lämna ut en handling – Följder

2.        Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis – Hur detaljerad den bevisning som kommissionen åberopar måste vara

(Artikel 81.1 EG)

3.        Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet – Av en rad samstämmiga omständigheter kan slutsatsen dras att sådan enhet föreligger – Moderbolag som inte äger 100 procent av aktierna i ett dotterbolag – Omständighet som inte utesluter att det föreligger en ekonomisk enhet

(Artikel 101.1 FEUF)

4.        Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Bevis avseende överträdelsens existens – Bevisbörda

(Artikel 81.1 EG)

5.        Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Fysiska eller juridiska personer – Företag som är mottagare av ett meddelande om invändningar har inte bestritt faktiska eller rättsliga omständigheter under det administrativa förfarandet – Begränsning av rätten att väcka talan – Åsidosättande av den grundläggande legalitetsprincipen och den grundläggande principen om rätten till försvar

(Artiklarna 101 FEUF, 102 FEUF och 263 fjärde stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.1)

6.        Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Koncern med flera juridiska personer i ledningen

(Artikel 81 EG)

1.        Rätten att få tillgång till akten i ärendet följer av rätten till försvar. Den förstnämnda rätten innebär, i ett administrativt förfarande avseende tillämpning av konkurrensreglerna, att kommissionen ska ge det berörda företaget möjlighet att gå igenom samtliga handlingar som förekommer i akten och som kan vara relevanta för dess försvar. Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter.

Underlåtenhet att lämna ut en handling utgör emellertid ett åsidosättande av rätten till försvar endast om det berörda företaget visar dels att kommissionen lagt denna handling till grund för sin ståndpunkt att det förekommit en överträdelse, dels att denna ståndpunkt inte kunnat bevisas utan att hänvisa till denna handling. Det ankommer särskilt på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut, och som kommissionen åberopat gentemot detta företag, inte hade fått användas som bevisning mot företaget. Vad däremot gäller underlåtenheten att lämna ut en handling som är till företagets fördel behöver det berörda företaget endast visa att underlåtenheten att lämna ut handlingarna i fråga kan ha påverkat förfarandet och innehållet i kommissionens beslut på ett sätt som är till nackdel för företaget, om företaget skulle ha kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med kommissionens slutsatser.

(se punkterna 13, 22 och 23)

2.        För att fastställa att artikel 81.1 EG har åsidosatts, krävs att kommissionen kan hänvisa till trovärdiga, precisa och samstämmiga bevis. Emellertid måste inte varje del av den bevisning som kommissionen företett nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav.

Även om det antas att var och en av vissa olika omständigheter inte i sig själv utgör ett avtal eller samordnat förfarande som är förbjudet enligt artikel 81.1 EG, utgör detta inte hinder för att nämnda omständigheter tillsammans utgör ett sådant avtal eller samordnat förfarande.

Det är nämligen, med hänsyn till att förbudet att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal samt att de böter som deltagarna riskerar att få betala är väl kända, vanligt att sådan verksamhet som innefattar konkurrensbegränsande förfaranden och avtal bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, ofta i ett tredjeland, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, såsom mötesprotokoll, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste därför förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

(se punkterna 47–49)

3.        Unionens konkurrensrätt avser verksamheten i företag. Begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras. Begreppet företag ska i detta sammanhang förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer.

Den omständigheten att ett moderbolag inte äger 100 procent av aktierna i ett dotterbolag utesluter inte att det kan föreligga en ekonomisk enhet i konkurrensrättslig mening.

(se punkterna 64, 65 och 82)

4.        Det åligger den part eller myndighet som gör gällande att konkurrensreglerna har åsidosatts att visa detta. Det åligger vidare det företag eller den sammanslutning av företag som, då överträdelse av dessa regler kan konstateras, åberopar en grund för försvar, att visa att villkoren för att tillämpa den regel ur vilken grunden för försvar har härletts är uppfyllda, så att myndigheten då får tillgripa andra bevismedel. Även om bevisbördan enligt dessa principer antingen åvilar kommissionen eller det berörda företaget, alternativt den berörda företagssammanslutningen, kan dock de faktiska omständigheter som en part åberopar vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan kan anses ha uppfyllts.

(se punkt 80)

5.        Vad gäller tillämpningen av konkurrensreglerna finns det ingen bestämmelse i unionsrätten som ålägger mottagaren av ett meddelande om invändningar att bestrida olika rättsliga eller faktiska omständigheter i detta meddelande under det administrativa förfarandet, vid äventyr att inte senare kunna göra dessa gällande i domstolsförfarandet. Det faktum att ett företag uttryckligen eller underförstått vitsordar vissa faktiska och rättsliga omständigheter under det administrativa förfarandet vid kommissionen kan visserligen utgöra bevisning vid bedömningen av om en talan vid en domstol är välgrundad. Detta innebär dock inte att den rätt som alla fysiska och juridiska personer har att väcka talan vid förstainstansrätten, med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, begränsas.

I avsaknad av uttryckligt lagstöd strider en sådan begränsning mot den grundläggande legalitetsprincipen och den grundläggande principen om rätten till försvar. Rätten till effektiva rättsmedel och rätten till opartisk domstol garanteras för övrigt genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt artikel 6.1 första stycket FEU har samma rättsliga status som fördragen. Enligt artikel 52.1 i stadgan måste varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag.

(se punkterna 89–91)

6.        För att i ett förfarande avseende åsidosättande av de konkurrensrättsliga reglerna bedöma huruvida ett bolag bestämmer sitt beteende på marknaden självständigt ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan bolaget och det bolag i samma koncern som har hållits ansvarigt för koncernens beteenden beaktas. Dessa kan variera från ett fall till ett annat och kan därför inte ges någon uttömmande uppräkning.

När det gäller en koncern med ett flertal juridiska personer i ledningen gör inte kommissionen sig skyldig till en oriktig bedömning om den anser att ett av dessa bolag ensamt är ansvarigt för de handlingar som bolag i koncernen begått, vilka tillsammans utgjorde en ekonomisk enhet. Det faktum att det inte finns någon juridisk person i ledningen för koncernen utgör inte ett hinder för att ett bolag hålls ansvarigt för koncernens agerande. Det faktum att en koncern har en juridisk struktur som kännetecknas av att det inte finns någon enskild juridisk person i ledningen för koncernen är inte av avgörande betydelse, när denna struktur inte avspeglar hur koncernen faktiskt fungerar och i realiteten är organiserad. Det faktum att ett bolag inte är juridiskt underställt ett annat bolag påverkar inte slutsatsen att det ena av dessa bolag ska hållas ansvarigt för koncernens beteende, eftersom det andra bolaget i verkligheten inte på ett självständigt sätt bestämmer sitt beteende på den aktuella marknaden.

(se punkterna 95, 98–100 och 107–109)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 1 juli 2010 (*)

”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Gipsskivor – Tillgång till handlingarna i ärendet – Bevisning som är till nackdel för den berörda parten och bevisning som är till fördel för denne – Begreppet företag – Ekonomisk enhet – Bolag som är ansvarigt för den ekonomiska enhetens agerande – Argument som anförs för första gången under domstolsförfarandet”

I mål C‑407/08 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 19 september 2008,

Knauf Gips KG, tidigare Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, Iphofen (Tyskland), företrätt av M. Klusmann och S. Thomas, Rechtsanwälte,

sökande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen, företrädd av F. Castillo de la Torre och R. Sauer, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues samt domarna P. Lindh, U. Lõhmus, A. Ó Caoimh och A. Arabadjiev (referent),

generaladvokat: J. Mazák,

justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 oktober 2009,

och efter att den 11 februari 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Knauf Gips KG, tidigare Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG (nedan kallat Knauf eller klagandebolaget), har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 8 juli 2008 i mål T‑52/03, Knauf Gips mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten klagandebolagets talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2005/471/EG av den 27 november 2002, gällande ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget mot BPB plc, Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, Société Lafarge SA och Gyproc Benelux NV (Ärende COMP/E-1/37.152 – Gipsskivor) (EUT L 166, 2005, s. 8) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

2        I artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), föreskrivs följande:

”Kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräkningsenheter, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet

a)      överträda bestämmelserna i fördragets artikel [81].1 eller artikel [82] …

…”

 Bakgrund till tvisten

3        Förstainstansrätten sammanfattade i den överklagade domen bakgrunden till tvisten enligt följande:

”1      Sökanden, Knauf … tillverkar och säljer byggmaterial av gips.

2      Sökanden är ett tyskt kommanditbolag. Alla andelar i bolaget ägs av 21 familjemedlemmar i släkten Knauf samt av ett bolag som förvaltar de andelar som ägs av fyra andra delägare. De delägare som är komplementärer med personligt ansvar är B och C.

3      Till följd av upplysningar den mottagit genomförde kommissionen den 25 november 1998 oanmälda kontroller hos åtta företag verksamma på marknaden för gipsskivor, däribland sökanden och andra företag i Knaufkoncernen. Den 1 juli 1999 inspekterade kommissionen två andra företag.

4      Kommissionen begärde därefter, med stöd av artikel 11 i … förordning nr 17 … upplysningar från de olika berörda företagen. Kommissionen begärde upplysningar angående handlingar som påträffats i dessa företags lokaler i samband med kontrollerna i november 1998 och juli 1999. Knauf svarade på denna begäran den 14 september 1999.

5      Den 18 april 2001 inledde kommissionen det administrativa förfarandet i detta ärende och utfärdade ett meddelande om invändningar riktat till företagen BPB plc [nedan kallat BPB], Knauf, Société Lafarge SA (nedan kallat Lafarge), Etex SA och Gyproc Benelux NV (nedan kallat Gyproc) [nedan kallat meddelandet om invändningar]. De berörda företagen inkom med skriftliga synpunkter och fick tillgång till kommissionens akt i ärendet i form av en kopia på cd-rom, som sändes till dem den 17 maj 2001.

6      Sökanden svarade på meddelandet om invändningar genom skrivelse av den 6 juli 2001.

7      Parterna hördes den 17 juli 2001. BPB och Gyproc lade fram delar av sina framställningar inom stängda dörrar.

8      Genom skrivelse av den 10 augusti 2001 översände förhörsombudet till sökanden icke-konfidentiella versioner av de handlingar BPB och Gyproc inkommit med.

9      Genom skrivelse av den 20 augusti 2001 begärde sökanden tillgång till alla handlingar som hade tillförts akten i ärendet efter översändandet av handlingarna på cd-rom, och särskilt svaren på meddelandet om invändningar från övriga företag som berördes av det administrativa förfarandet.

10      Den 7 september 2001 översände förhörsombudet till sökanden tre ytterligare handlingar som Lafarge hade inkommit med till kommissionen efter förhöret den 17 juli 2001.

11      Den 11 september 2001 avslog kommissionen sökandens ansökan av den 20 augusti 2001 om att få tillgång till ytterligare handlingar i akten i ärendet.

12      Den 19 november 2002 antog förhörsombudet sin rapport.

13      Kommissionen antog det [omtvistade] beslutet den 27 november 2002.

14      I artikeldelen i [det omtvistade] beslutet anges följande:

’Artikel 1

”BPB …, Knaufkoncernen, … Lafarge … och Gyproc … har begått en överträdelse mot artikel 81.1 [EG] genom att ingå ett antal avtal och samordnade förfaranden på marknaden för gipsskivor.

Överträdelsen ägde rum under följande perioder:

a)      BPB …: mellan den 31 mars 1992 (senast) och den 25 november 1998.

b)      Knauf[-koncernen]: mellan den 31 mars 1992 (senast) och den 25 november 1998.

c)      … Lafarge …: mellan den 31 augusti 1992 (senast) och den 25 november 1998.

d)      Gyproc …: mellan den 6 juni 1996 (senast) och den 25 november 1998.

…

Artikel 3

Följande företag har ålagts följande böter för den överträdelse som anges i artikel 1:

a)      BPB …: 138,6 miljoner euro

b)      … Knauf …: 85,8 miljoner euro

c)      … Lafarge …: 249,6 miljoner euro

d)      Gyproc …: 4,32 miljoner euro

…’

15      Kommissionen fann i [det omtvistade] beslutet att företagen i fråga deltagit i en enda, fortgående överträdelse som tagit sig uttryck i följande beteenden, vilka utgjorde avtal eller samordnade förfaranden:

–        Företrädarna för BPB och Knauf möttes i London (Förenade kungariket) år 1992 [nedan kallat Londonmötet] och uttryckte en gemensam vilja att stabilisera marknaderna för gipsskivor i Tyskland, Förenade kungariket, Frankrike och Benelux.

–        Företrädarna för BPB och Knauf införde, med början år 1992, ett system för utbyte av information som först Lafarge och sedan Gyproc anslöt sig till. Systemet gällde utbyte av upplysningar om företagens försäljningsvolymer på marknaderna för gipsskivor i Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Benelux.

–        Företrädarna för BPB, Knauf och Lafarge informerade vid upprepade tillfällen varandra på förhand om prishöjningar på marknaden i Förenade kungariket.

–        Mot bakgrund av den specifika utvecklingen på den tyska marknaden möttes företrädarna för BPB, Knauf, Lafarge och Gyproc i Versailles (Frankrike) år 1996, i Bryssel (Belgien) år 1997 och i Haag (Nederländerna) år 1998 för att dela upp eller åtminstone stabilisera den tyska marknaden.

–        Mellan åren 1996 och 1998 informerade företrädarna för BPB, Knauf, Lafarge och Gyproc varandra vid upprepade tillfällen om och samordnade genomförandet av prishöjningar på den tyska marknaden.

16      Vid beräkningen av böterna tillämpade kommissionen den metod som framgår av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna).

17      Vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna, vilket bestäms utifrån överträdelsens allvar, fann kommissionen inledningsvis att de berörda företagen hade gjort sig skyldiga till en överträdelse som till sin art var mycket allvarlig, eftersom agerandet i fråga syftade till att sätta stopp för ett priskrig och stabilisera marknaden genom utbyte av konfidentiella upplysningar. Kommissionen fann vidare att agerandet i fråga hade påverkat marknaden, då de berörda företagen utgjorde nästan hela marknaden på utbudssidan för gipsskivor och att de olika formerna av konkurrensbegränsande samarbete hade genomförts på en starkt koncentrerad, oligopolistisk marknad. Vad gäller omfattningen av den relevanta marknaden fann kommissionen att det konkurrensbegränsande samarbetet täckte in de fyra största marknaderna inom Europeiska gemenskapen, det vill säga Tyskland, Förenade kungariket, Frankrike och Benelux. 

18      Kommissionen konstaterade därefter att det förelåg betydande skillnader mellan de berörda företagen och behandlade dem därför olika, utifrån respektive företags omsättning avseende försäljning av produkten i fråga på de relevanta marknaderna under överträdelsens sista hela år. På den grundvalen fastställdes utgångsbeloppet för böterna till 80 miljoner euro för BPB, till 52 miljoner euro för Knauf och Lafarge och till 8 miljoner euro för Gyproc.

19      I syfte att säkerställa att böterna skulle få en tillräckligt avskräckande verkan med hänsyn till företagens storlek och totala resurser ökades utgångsbeloppet för de böter som ålades Lafarge med 100 procent, till 104 miljoner euro.

20      I syfte att ta hänsyn till överträdelsens varaktighet ökades utgångsbeloppet därefter med 65 procent för BPB och för Knauf, med 60 procent för Lafarge och med 20 procent för Gyproc. Kommissionen klassificerade överträdelsen som en överträdelse med lång varaktighet vad gäller Knauf, Lafarge och BPB och med medellång varaktighet vad gäller Gyproc.

21      Beträffande försvårande omständigheter ökades grundbeloppen för de böter som ålades BPB och Lafarge med 50 procent till följd av upprepade överträdelser.

22      Kommissionen minskade sedan de böter som ålagts Gyproc med 25 procent med anledning av förmildrande omständigheter, eftersom det företaget hade haft en destabiliserande påverkan som hade bidragit till att begränsa effekterna av det konkurrensbegränsande samarbetet på den tyska marknaden och då det inte hade varit närvarande på marknaden i Förenade kungariket.

23      Slutligen minskade kommissionen böterna med 30 procent för BPB och med 40 procent för Gyproc med tillämpning av avsnitt D.2 i kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om samarbete). De slutliga bötesbeloppen blev därmed 138,6 miljoner euro för BPB, 85,8 miljoner euro för Knauf, 249,6 miljoner euro för Lafarge och 4,32 miljoner euro för Gyproc.”

 Den överklagade domen

4        Genom ansökan som kom in till förstainstansrättens kansli den 13 februari 2003 väckte Knauf talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Knauf yrkade i andra hand att förstainstansrätten skulle sätta ned de böter som företaget hade ålagts.

5        Förstainstansrätten ogillade genom den överklagade domen talan i dess helhet.

 Parternas yrkanden

6        Knauf har yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen,

–        i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning,

–        i tredje hand sätta ned i skälig omfattning de böter som företaget ålagts enligt artikel 3 i det omtvistade beslutet, dock minst med 54,51 miljoner euro, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

7        Kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas och att Knauf ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

 Överklagandet

8        Knauf har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande. Företaget har för det första åberopat att rätten till försvar har åsidosatts. Företaget har för det andra åberopat att artikel 81 EG har åsidosatts. Företaget har för det tredje åberopat att artikel 15 i förordning nr 17 har åsidosatts.

 Den första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar 

9        Denna grund består av två delar vilka ska prövas i tur och ordning.

 Den första grundens första del: Nekad tillgång till bevisning till nackdel för klagandebolaget

–       Parternas argument

10      Knauf har i huvudsak bestritt punkterna 49 och 50 i den överklagade domen med följande argument. Förstainstansrätten har rättsstridigt åsidosatt sin skyldighet att undersöka följderna av att kommissionen nekat Knauf tillgång till viss bevisning till nackdel för företaget. Klagandebolaget har hävdat att eftersom företaget har identifierat vilken bevisning som inte har lämnats ut och de avsnitt i det omtvistade beslutet vilka uteslutande hänvisar till den bevisningen, krävs det inte några ytterligare uppgifter för att kunna dra slutsatsen att om den aktuella bevisningen inte hade beaktats skulle dessa avsnitt i beslutet varit annorlunda. Med hänsyn till att de senare avsåg de sakliga aspekterna av överträdelsen i sin helhet, skulle detta beslut därmed ha blivit annorlunda.

11      Kommissionen anser att den första grundens första del saknar verkan, eftersom den avser en fråga som är utan betydelse, vilket framgår av punkt 63 i den överklagade domen. Kommissionen har vidare gjort gällande att Knauf inte har visat att det resultat som det omtvistade beslutet ledde till hade blivit annorlunda om klagandebolaget haft tillgång till de handlingar till nackdel för företaget som inte utlämnats.

–       Domstolens bedömning

12      Domstolen noterar att förstainstansrätten i punkt 49 i den överklagade domen konstaterade att med undantag för vissa mer utförliga exempel har klagandebolaget bara räknat upp de skäl i det omtvistade beslutet i vilka nämns de handlingar till vilka tillgång nekats. Förstainstansrätten fann att en sådan uppräkning inte uppfyller de krav som uppställs enligt rättspraxis, att klagandebolaget måste visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om de aktuella handlingarna inte hade fått användas som bevisning mot bolaget. Såsom anges i punkt 50 i samma dom gick förstainstansrätten följaktligen vidare och prövade det påstådda åsidosättandet av rätten till tillgång till handlingar, vilka utgjorde bevismedel innehållande uppgifter till nackdel för klagandebolaget, uteslutande mot bakgrund av de argument som bolaget uttryckligen hade anfört.

13      Enligt fast rättspraxis utgör underlåtenhet att lämna ut en handling ett åsidosättande av rätten till försvar endast om det berörda företaget visar dels att kommissionen lagt denna handling till grund för sin ståndpunkt att det förekommit en överträdelse, dels att denna ståndpunkt inte kunnat bevisas utan att hänvisa till denna handling. Om det finns annan skriftlig bevisning som parterna har fått kännedom om under det administrativa förfarandet vilken specifikt stöder kommissionens slutsatser, skulle kommissionen fortfarande ha haft fog för sina slutsatser i det omtvistade beslutet, även om kommissionen inte fick använda den ej utlämnade handlingen som bevisning mot företaget. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut, och som kommissionen åberopat gentemot detta företag, inte hade fått användas som bevisning mot företaget (dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, REG 2004, s. I‑123, punkterna 71–73).

14      Att endast räkna upp skäl i det omtvistade beslutet i vilka omnämns de handlingar som inte lämnats ut räcker inte i sig själv för att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om dessa handlingar inte hade fått användas som bevisning mot företaget.

15      Överklagandet kan därmed inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.

 Den första grundens andra del: Nekad tillgång till bevisning till fördel för klagandebolaget

–       Parternas argument

16      Knauf har kritiserat förstainstansrätten för att den i punkterna 64 och 65 i den överklagade domen på ett felaktigt sätt sammanfattat företagets argument avseende kommissionens vägran att ge Knauf tillgång till viss bevisning till fördel för företaget.

17      Knauf anser vidare att förstainstansrätten i punkterna 70–78 i den överklagade domen har gjort en felaktig tillämpning av domstolens rättspraxis avseende bevisning till det berörda företagets fördel. Sökanden behöver inte visa att om företaget hade fått tillgång till svaren på meddelandet om invändningar från övriga berörda företag skulle det omtvistade beslutet ha haft ett annat innehåll. Sökanden behöver endast visa att företaget hade kunnat använda dessa handlingar till sitt försvar. Förstainstansrätten prövade emellertid huruvida den bevisning som talade till Knaufs fördel, vilken hade åberopats av bolaget, hade kunnat påverka utgången av nämnda beslut.

18      Knauf har vidare bestritt förstainstansrättens bedömning att BPB:s svar på meddelandet om invändningar inte innehöll någon bevisning till Knaufs fördel. Knauf har gjort gällande att andra berörda företags framställningar utgör bevisning enligt allmänna rättsprinciper om bevisning. Det faktum att Knauf under det administrativa förfarandet anfört samma argument gör ingen skillnad.

19      Slutligen har klagandebolaget kritiserat förstainstansrätten för att den underlät att beakta vissa delar i BPB:s svar på meddelandet om invändningar som Knauf åberopat som bevisning – till stöd för företaget – som inte lämnats ut.

20      Kommissionen anser att förstainstansrätten har tillämpat domstolens praxis i detta avseende på ett riktigt sätt och inte missuppfattat Knaufs argument.

21      Kommissionen har också gjort gällande att Knauf endast har upprepat de argument som företaget redan anfört vid förstainstansrätten och på detta sätt försöker erhålla en ny prövning av argumenten från domstolens sida, vilket medför att den första grundens andra del ska avvisas. Dessutom har klagandebolaget inte visat på vilket sätt den bevisning som inte lämnats ut till bolaget skulle ha varit till gagn för dess försvar.

–       Domstolens bedömning

22      Rätten att få tillgång till akten i ärendet följer av rätten till försvar. Den förstnämnda rätten innebär att kommissionen ska ge det berörda företaget möjlighet att gå igenom samtliga handlingar som förekommer i akten och som kan vara relevanta för dess försvar. Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter (domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

23      Vad gäller underlåtenheten att lämna ut en handling som är till företagets fördel följer av fast rättspraxis att det berörda företaget endast behöver visa att underlåtenheten att lämna ut handlingarna i fråga kan ha påverkat förfarandet och innehållet i kommissionens beslut på ett sätt som är till nackdel för företaget. Det är tillräckligt att företaget visar att det skulle ha kunnat använda nämnda handlingar till sitt försvar i den meningen att företaget, om handlingen hade kunnat åberopas under det administrativa förfarandet, skulle ha kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med kommissionens slutsatser i detta skede, och därmed påverka kommissionens bedömning i ett eventuellt beslut i någon riktning, åtminstone vad avser allvaret och varaktigheten av det beteende som har lagts företaget till last, och därmed även nivån på böterna (domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 74 och 75 och där angiven rättspraxis).

24      Följaktligen ankommer det på klagandebolaget att inte enbart visa att företaget inte fått tillgång till viss bevisning till företagets fördel men också att företaget skulle ha kunnat använda dessa handlingar till sitt försvar.

25      Förstainstansrätten konstaterade i punkterna 72–77 i den överklagade domen att Knauf inte hade visat att företaget hade kunnat använda de handlingar som inte lämnats ut till sitt försvar. Anledningen till detta var att Knauf under det administrativa förfarandet anfört samma argument som det som finns i nämnda handlingar och att kommissionen underkänt detta argument i det omtvistade beslutet. Det var på denna grund som förstainstansrätten kunde finna, i punkt 78 i samma dom, att även om sökanden hade kunnat åberopa dessa handlingar under det administrativa förfarandet hade de inte påverkat kommissionens slutsatser.

26      Klagandebolaget har inte ifrågasatt förstainstansrättens bedömning att företaget inte har visat att det hade kunnat använda de handlingar som inte utlämnades under det administrativa förfarandet till sitt försvar.

27      Även om det antas att de aktuella handlingarna utgör bevisning till företagets fördel, såsom klagandebolaget påstår, medför detta således inte att den överklagade domen ska upphävas.

28      Klagandebolaget har påstått att förstainstansrätten, i punkt 74 i den överklagade domen, tillämpat den rättspraxis som nämns i punkt 23 i förevarande dom på ett oriktigt sätt, när den fann att de uppgifter till företagets fördel som fanns i en handling som inte hade lämnats ut till bolaget, närmare bestämt punkt 4.2.1 i BPB:s svar på meddelandet om invändningar, inte hade kunnat påverka det omtvistade beslutets ”slutresultat”. Även om klagandebolaget har rätt i detta påstående kan detta fel inte medföra att den överklagade domen upphävs. Anledningen till detta är att klagandebolaget inte har försökt att visa att företaget hade kunnat använda dessa uppgifter till sitt försvar mot bakgrund av bland annat förstainstansrättens konstaterande att kommissionen redan beaktat sådana argument i nämnda beslut.

29      Klagandebolaget kan således inte vinna framgång med detta argument eftersom det saknar verkan.

30      Klagandebolaget kan ej heller vinna framgång med anmärkningen avseende en påstådd missuppfattning av de argument Knauf har anfört i första instans, vilka ska ha sammanfattats på ett felaktigt sätt i punkt 65 i den överklagade domen.

31      När en klagande hävdar att dennes argument har missuppfattats har denne, i enlighet med artiklarna 256 FEUF, 58 första stycket i domstolens stadga och 112.1 första stycket c i domstolens rättegångsregler, en skyldighet att ange exakt vilka omständigheter som förstainstansrätten har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klagandebolaget anser har orsakat denna missuppfattning hos förstainstansrätten (se, analogt, domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 50). Klagandebolaget har emellertid inte angett exakt vilka argument som missuppfattats i den överklagade domen.

32      Eftersom klagandebolaget inte har hävdat att förstainstansrätten har underlåtit att bemöta bolagets grunder och yrkanden i första instans, är frågan huruvida förstainstansrätten sammanfattat klagandebolagets argument på ett felaktigt sätt således utan betydelse för utgången av förevarande mål.

33      Domstolen godtar inte heller argumentet att förstainstansrätten ska ha underlåtit att beakta vissa delar av BPB:s svar på meddelandet om invändningar, och särskilt punkterna 4.1.16 och 4.2.3 i detta svar.

34      Vad gäller punkt 4.1.16 i nämnda svar, konstaterar domstolen att det viktigaste som framgår av denna är att ”konkurrensen är fortsatt livlig på de olika europeiska marknaderna”, trots ”den påstådda överenskommelse” som nåddes vid Londonmötet. Förstainstansrätten har emellertid prövat frågan om fortsatt konkurrens i punkterna 72 och 75 i den överklagade domen.

35      Vad gäller punkt 4.2.3 i sitt svar på meddelandet om invändningar har BPB angett att de sifferuppgifter som utväxlats mellan företaget och dess konkurrenter inte användes i BPB:s planeringsprocess. Förstainstansrätten har dock underförstått bemött klagandebolagets argument, när den i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen prövat påståendena avseende syftet med detta informationsutbyte, liksom påståendet att de uppgifter som utbyttes på detta sätt endast var kända av D, som var styrelseledamot i Gyproc och verkställande direktör för BPB.

36      Följaktligen kan klagandebolaget inte vinna framgång med den första grundens andra del.

37      Därmed kan överklagandet inte bifallas på den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 81.1 EG

 Parternas argument

38      Knauf har gjort gällande att förstainstansrätten, i punkterna 140–298 i den överklagade domen, dragit slutsatsen att artikel 81.1 EG åsidosatts på grundval av bevisning till företagets nackdel som inte utlämnats. Därmed har förstainstansrätten inte följt sitt eget uttalande i punkt 63 i samma dom, enligt vilket den inte skulle beakta nämnda bevisning vid sin sakprövning.

39      Klagandebolaget anser vidare att även om den bevisning som inte har lämnats ut till bolaget beaktas, uppfyller ingen av de fem omständigheter som utgör den överträdelse som företaget anklagas för kriterierna för att fastställa en överträdelse av artikel 81.1 EG. Dessa omständigheter är Londonmötet 1992, informationsutbytet rörande försäljningsvolymer i Tyskland, Frankrike, Beneluxländerna och Förenade kungariket 1992–1998, uppdelningen av den tyska marknaden (mötena i Versailles, Bryssel och Haag) från juni 1996 och avtalet om prisökningar i Tyskland från 1996.

40      Kommissionen har anfört att den andra grunden ska avvisas i sin helhet, eftersom den endast gäller förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna.

41      Kommissionen har också påpekat att Knauf inte bestritt att det förekommit en enda fortgående överträdelse som utgjorde grunden för det omtvistade beslutet. Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal måste härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett när annan hållbar förklaring saknas.

 Domstolens bedömning

42      Vad för det första gäller argumentet att förstainstansrätten grundade sin bedömning att det skett en överträdelse av artikel 81.1 EG på slutsatser, vilka hade dragits av bevisning som inte hade lämnats ut till klagandebolaget, konstaterar domstolen att bolaget endast översiktligt har hänvisat till punkterna 140–298 i den överklagade domen och inte specificerat vilken bevisning som förstainstansrätten lagt till grund för sitt resonemang som inte har lämnats ut.

43      Det framgår av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande (se bland annat dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkt 34, av den 8 januari 2002 i mål C‑248/99 P, Frankrike mot Monsanto och kommissionen, REG 2002, s. I‑1, punkt 68, och av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10515, punkt 121).

44      Detta argument ska således avvisas.

45      Vad för det andra gäller anmärkningen avseende huruvida var och en av de fem omständigheter som utgjorde det beteende som klagandebolaget klandrats för var att se som överträdelser, påpekar domstolen att förstainstansrätten, i punkt 306 i den överklagade domen, konstaterade att det framgår av det omtvistade beslutet att ”avtalen och de samordnade förfarandena i detta fall som helhet ingick i en serie ansträngningar från de aktuella företagens sida att nå ett visst ekonomiskt mål, nämligen att begränsa konkurrensen, och att dessa var uttryck för ett komplext, fortgående avtal som hade till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen. Enligt kommissionen var det fråga om en enda, komplex, fortlöpande överträdelse, eftersom de ovannämnda avtalen och samordnade förfarandena under en oavbruten period från år 1992 till år 1998 gav konkret form åt företagens gemensamma vilja att stabilisera och därmed begränsa konkurrensen åtminstone på marknaderna för gipsplattor i Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och Benelux.” I punkt 321 i nämnda dom underkände förstainstansrätten klagandebolagets argument att det konkurrensbegränsande samarbetet inte kan anses utgöra en enda fortgående överträdelse.

46      Knauf har inte bestritt förstainstansrättens slutsats att det förekommit en enda fortgående överträdelse. Knauf har endast hävdat att ingen av de omständigheter som tillsammans utgör den överträdelse som företaget hållits ansvarigt för visar att artikel 81.1 EG har åsidosatts.

47      Domstolen erinrar om att det, för att fastställa att artikel 81.1 EG har åsidosatts, krävs att kommissionen kan hänvisa till trovärdiga, precisa och samstämmiga bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 1993 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–C‑129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1307, punkt 127; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑111). Emellertid måste inte varje del av den bevisning som kommissionen företett nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav.

48      Även om det antas att, såsom klagandebolaget gjort gällande, var och en av dessa olika omständigheter inte i sig själv utgör ett avtal eller samordnat förfarande som är förbjudet enligt artikel 81.1 EG, utgör detta inte hinder för att nämnda omständigheter tillsammans utgör ett sådant avtal eller samordnat förfarande.

49      Såsom domstolen redan konstaterat är det nämligen, med hänsyn till att förbudet att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal samt att de böter som deltagarna riskerar att få betala är väl kända, vanligt att sådan verksamhet som innefattar konkurrensbegränsande förfaranden och avtal bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, ofta i ett tredjeland, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, såsom mötesprotokoll, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste därför förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 55–57).

50      Överklagandet kan således inte bifallas vad gäller detta argument.

51      Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser Knaufs andra grund, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och eftersom den i övriga delar saknar stöd.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 15 i förordning nr 17 och artikel 81 EG

 Parternas argument

52      Knauf har gjort gällande att det framgår av ordalydelsen i punkt 348 i den överklagade domen att förstainstansrätten inte har visat vare sig objektivitet eller opartiskhet utan tvärtom redan från början bestämt att Knauf skulle åläggas böter för de handlingar som begåtts av Gebrüder Knauf Verwaltungsgesellschaft KG (nedan kallat GKV) och dess dotterbolag, trots att slutsatsen att de senare dragit nytta av överträdelsen i fråga inte på något sätt har motiverats.

53      Klagandebolaget anser att förstainstansrätten även har åsidosatt artikel 15 i förordning nr 17 när den funnit att det förelåg ekonomisk enhet mellan Knauf och de andra bolag som familjen Knauf äger (nedan kallad Knaufkoncernen) och hållit Knauf ansvarigt för de andra bolagens handlingar.

54      Knauf har framställt invändningar mot de omständigheter som förstainstansrätten lagt till grund för att finna att det förelegat ekonomisk enhet mellan Knauf, GKV och GKV:s dotterbolag. Framför allt är domen av den 16 november 2000 i mål C‑286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9925), inte tillämplig i förevarande mål, eftersom klagandebolaget inte är dominerat av och inte heller dominerar något annat bolag. Vidare är inte heller förstainstansrättens dom av den 11 december 2003 i mål T‑66/99, Minoan Lines mot kommissionen (REG 2003, s. II‑5515), tillämplig – en dom som förstainstansrätten hänvisat till i punkterna 350, 351 och 355 i den överklagade domen – eftersom den domen rör handelsagenter. Ej heller är förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. II‑1487), tillämplig, eftersom förekomsten av en ekonomisk enhet i det målet berodde på att samma person ägde alla andelar i olika bolag, medan i förevarande mål klagandebolaget och GKV ägs av 22 personer som var och en äger en minoritetspost.

55      Det är inte heller möjligt att lägga den omständigheten att klagandebolaget och övriga bolag kontrollerades gemensamt av de många delägarna som var medlemmar i Knauf-familjen till grund för förekomsten av en ekonomisk enhet. Gemensam kontroll kan inte föreligga när majoriteten kan variera mellan delägarna. Familjeavtalet av den 9 december 1994 (nedan kallat familjeavtalet), som nämns i punkt 349 i den överklagade domen, skapade inte gemensam kontroll över bolagen i fråga. Knauf anser att den överklagade domen strider mot domstolens praxis, särskilt domen av den 2 oktober 2003 i mål C‑196/99 P i målet Aristrain mot kommissionen (REG 2003, s. I‑11005). I det målet slog domstolen fast att enbart det faktum att aktiekapitalet i två olika bolag innehas av samma person eller samma familj, inte är tillräckligt för att dessa bolag ska anses utgöra en ekonomisk enhet.

56      Vidare har det faktum att samma två aktieägare ledde samtliga bolag i Knaufkoncernen och har företrätt dessa under den period som överträdelsen upptäcktes ingen betydelse. På samma sätt saknar följande omständigheter betydelse: informationsutbytet mellan bolagen i Knaufkoncernen, den information angående omsättning som översänts inom ramen för det administrativa förfarandet, det faktum att flertalet handlingar som hittades under kontrollerna var skrivna på papper med Knaufs brevhuvud med dess adress och telefonnummer och att Knauf uppträtt som motpart under det administrativa förfarandet.

57      Vad gäller att klagandebolaget hållits ansvarigt för de handlingar bolagen i Knaufkoncernen begått, har klagandebolaget kritiserat punkt 356 i den överklagade domen och gjort gällande att det faktum att klagandebolaget är det enda bolag som inte leds av GKV inte förklarar varför inte GKV ålagts böter utan endast klagandebolaget.

58      Knauf har hävdat att det finns en motsägelse mellan å ena sidan fastställandet i punkt 357 i den överklagade domen att Knauf samordnar Knaufkoncernens verksamhet på den relevanta marknaden och å andra sidan uttalandet i punkt 337 i den överklagade domen, vari anges att ”[Knaufkoncernen] inte företräds av någon enda juridisk person som, i egenskap av organ utsett att samordna koncernens verksamhet, kan göras ansvarigt för de olika koncernbolagens överträdelser”.

59      Slutligen har klagandebolaget kritiserat punkterna 359 och 360 i den överklagade domen, enligt vilka företaget hade bort protestera under det administrativa förfarandet mot slutsatsen att Knauf utgjorde en ekonomisk enhet tillsammans med de övriga bolagen i Knaufkoncernen, vid äventyr att inte längre kunna göra detta gällande vid förstainstansrätten. Enligt klagandebolaget strider denna slutsats mot principen in dubio pro reo.

60      Kommissionen har bestritt alla argument som klagandebolaget har anfört till stöd för den tredje grunden och har gjort gällande att förstainstansrätten inte gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i sina slutsatser avseende huruvida det förelegat en ekonomisk enhet.

 Domstolens bedömning

61      Vad för det första gäller invändningen att förstainstansrätten inte varit objektiv och opartisk, eftersom den i punkt 348 i den överklagade domen funnit att GKV:s dotterbolag dragit nytta av överträdelsen i fråga, erinrar domstolen om att den inom ramen för prövningen av ett överklagande varken är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Med förbehåll för det fall bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning (dom av den 3 september 2009 i mål C‑322/07 P, C‑327/07 P och C‑338/07 P, August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑0000, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

62      Klagandebolaget har inte hävdat att förstainstansrätten har missuppfattat den bevisning den lagt till grund för sin slutsats i punkt 348 i den överklagade domen, att GKV:s dotterbolag har dragit nytta av överträdelsen i fråga. Klagandebolagets invändning syftar i själva verket till att åstadkomma en förnyad prövning av bevisningen, vilket faller utanför domstolens behörighet. Denna invändning ska således avvisas.

63      Vad för det andra gäller invändningen att artikel 15 i förordning nr 17 har åsidosatts, erinrar domstolen om att Knauf bestritt både förstainstansrättens slutsats att GKV och dess dotterbolag utgör en ekonomisk enhet tillsammans med klagandebolaget i konkurrensrättslig mening, och slutsatsen att Knauf är det företag som är ansvarigt för Knaufkoncernens agerande.

64      Vad gäller frågan huruvida det förelegat en ekonomisk enhet ska inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis avser unionens konkurrensrätt verksamheten i företag. Begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras. Begreppet företag ska i detta sammanhang förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑0000, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

65      Det går således att av en rad samstämmiga omständigheter sluta sig till att det föreligger en ekonomisk enhet även om ingen av dessa omständigheter i sig själv räcker för att fastställa att det föreligger en sådan enhet.

66      I förevarande mål grundar sig förstainstansrättens bedömning, att det förelåg en ekonomisk enhet, på flera omständigheter. I punkt 344 i den överklagade domen fann domstolen för det första att delägarna i Knauf är desamma som i de övriga bolag som ägs av familjen Knauf, nämligen 21 fysiska personer som är medlemmar av nämnda familj och ett bolag som företräder fyra ytterligare familjemedlemmar.

67      Förstainstansrätten har för det andra i punkt 345 i den överklagade domen påpekat att de två komplementärerna i Knauf, nämligen B och C, även är komplementärer i samtliga bolag i Knaufkoncernen.

68      För det tredje har förstainstansrätten förvisso i punkt 347 i den överklagade domen funnit att GKV innehar andelar i ett flertal bolag som är verksamma på marknaden för gipsskivor och som kontrolleras av familjen Knauf. Emellertid har förstainstansrätten i punkt 348 understrukit att detta bolag bara är ett holdingbolag, utan personal, som för sina 22 delägares räkning leder de bolag det innehar andelar i och att det är beroende av klagandebolagets företagsledare och lokaler.

69      Förstainstansrätten har för det fjärde i punkt 349 i den överklagade domen beaktat familjeavtalet. Enligt artikel 1.2 i detta avtal är syftet med avtalet att säkerställa att det finns en enda ledning för bolagen i Knaufkoncernen. Enligt punkterna 3 och 4 i samma artikel är syftet med nämnda avtal även att säkerställa dels ett enda, koncentrerat utövande av ägarnas rättigheter inom hela koncernen, dels att beslut avseende bolagets ledning, drift, organisation och juridiska form fattas på ett sådant sätt att dessa beslut inte kan blockeras av en enda delägare, eller ett litet antal delägare. Av artikel 2 i detta avtal framgår att Knauf och GKV ingår i dessa bolag.

70      För det femte fann förstainstansrätten i punkt 346 i den överklagade domen att de försäljningssiffror som utbytts under överträdelsens gång gällde samtliga bolag i Knaufkoncernen som var aktiva på marknaden för gipsskivor och att det inte framgick av någon handling att B och C inte hade företrätt koncernen i samband med de gärningar som utgjorde överträdelsen.

71      Slutligen framgår det av punkt 347 i den överklagade domen att klagandebolaget självt, i sitt svar av den 19 september 2002 på begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17, översänt uppgifter angående hela Knaufkoncernens omsättning, utan att kommissionen begärt detta.

72      Det är på grundval av samtliga dessa omständigheter som förstainstansrätten gjorde en riktig bedömning i punkt 350 i den överklagade domen, när den fann att de bolag som ägdes av familjen Knauf utgjorde en enda ekonomisk enhet.

73      Vad gäller den omständighet som Knauf uttryckligen åberopat, att såväl Knauf som GKV ägs av 22 delägare, varav ingen äger en majoritet av aktierna eller rösterna, vilket gör att majoriteten kan variera mellan ägarna i de olika bolagen i Knaufkoncernen, konstaterar domstolen följande. Förstainstansrätten har endast beaktat att alla dessa bolag ägs av samma 22 delägare, vilka för övrigt alla är medlemmar av familjen Knauf, i så måtto att det utgör en av flera omständigheter som kan visa att det föreligger en ekonomisk enhet. Dessutom utesluter inte det faktum att majoriteten kan variera inom bolagen i en koncern inte i sig själv förekomsten av en ekonomisk enhet.

74      I motsats till vad Knauf har påstått har förstainstansrätten inte missuppfattat domen i det ovannämnda målet Aristrain mot kommissionen. I punkt 99 i den domen fann domstolen att det faktum att kapitalet i dessa olika bolag ägs av en och samma person, eller av en familj, inte i sig är tillräckligt för att visa att det mellan dessa två bolag finns en ekonomisk gemenskap. Som emellertid påpekats i föregående punkt har förstainstansrätten inte endast utgått från det faktum att bolagen i Knaufkoncernen ägs av samma familj för att dra slutsatsen att det föreligger en ekonomisk enhet.

75      Knauf har även bestritt relevansen av det familjeavtal som förstainstansrätten har hänvisat till i punkt 349 i den överklagade domen. Enligt klagandebolaget syftar detta avtal endast till att inför framtiden säkerställa att andelarna i bolagen i Knaufkoncernen behålls i familjen Knaufs ägo. Avtalet syftade även till att förhindra att bolagen kom att domineras av vissa delägare eller grupper av delägare.

76      Även om det antas att nämnda familjeavtal faktiskt åsyftar sådana mål som de som nämns i föregående punkt, konstaterar domstolen att klagandebolaget inte har bestritt att syftet med detta avtal, vilket uttryckligen anges i artikel 1.2 i avtalet, är att ”säkerställa att det finns en enda ledning för Knauf-bolagen”.

77      Klagandebolaget anser dessutom att den omständigheten att herr B och herr C är komplementärer i alla bolag i Knaufkoncernen saknar relevans, eftersom denna omständighet inte utesluter att de olika bolagen i denna koncern är självständiga i konkurrensrättsligt hänseende. Emellertid gör det faktum att dessa bolag styrs av dessa samma två delägare det möjligt att se till att det finns en enda ledning för nämnda bolag i den mening som avses i artikel 1.2 i familjeavtalet.

78      Vad gäller utbytet av försäljningssiffror för samtliga bolag i Knaufkoncernen som var aktiva på marknaden för gipsskivor inom ramen för den aktuella överträdelsen, bör det påpekas att, i motsats till vad klagandebolaget har påstått, denna omständighet utgör ytterligare bevisning som är ägnad att visa att dessa bolag, åtminstone under tiden för överträdelsen, agerade som en ekonomisk enhet med ett gemensamt intresse.

79      Klagandebolaget kan ej heller vinna framgång med påståendet att förstainstansrätten skulle ha åsidosatt principen in dubio pro reo genom att i punkt 346 i den överklagade domen finna att det inte framgick av någon handling att B och C inte företrätt Knaufkoncernen inom ramen för överträdelsen. I nämnda punkt 346 konstaterade nämligen förstainstansrätten helt enkelt att den bevisning som förebringats tydde på att B och C hade uppträtt som företrädare för denna koncern inom ramen för överträdelsen och att det inte hade förebringats någon bevisning som visade att så inte var fallet.

80      Enligt domstolens praxis åligger det den part eller myndighet som gör gällande att konkurrensreglerna har åsidosatts att visa detta. Det åligger vidare det företag eller den sammanslutning av företag som, då överträdelse av dessa regler kan konstateras, åberopar en grund för försvar, att visa att villkoren för att tillämpa den regel ur vilken grunden för försvar har härletts är uppfyllda, så att myndigheten då får tillgripa andra bevismedel. Även om bevisbördan enligt dessa principer antingen åvilar kommissionen eller det berörda företaget, alternativt den berörda företagssammanslutningen, kan dock de faktiska omständigheter som en part åberopar vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan kan anses ha uppfyllts (se domen i de ovannämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 78 och 79).

81      Knauf har även gjort gällande att vissa av de domar som förstainstansrätten lagt till grund för sin dom inte är relevanta.

82      Vad gäller domen i det ovannämnda målet Stora Kopparberg mot kommissionen, påpekar domstolen att förstainstansrätten inte hänvisat till denna dom för att finna att det föreligger en ekonomisk enhet. Vidare utesluter inte det faktum att det i förevarande mål, till skillnad från situationen i nyss nämnda mål, inte rör sig om ett helägt dotterbolag att det kan föreligga en ekonomisk enhet i konkurrensrättslig mening.

83      Vad gäller domen i det ovannämnda målet Tribunal Minoan Lines mot kommissionen, påpekar domstolen att förstainstansrätten endast har hänvisat till denna dom till stöd för sin allmänna ståndpunkt vad gäller konkurrens, utan att förstainstansrätten gjort någon som helst analogi mellan de särskilda omständigheterna i det målet och omständigheterna i förevarande mål.

84      Förstainstansrätten har i punkterna 350, 351 och 355 i den överklagade domen, med hänvisning till fast rättspraxis, erinrat om att begreppet företag i konkurrensrättsliga sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet med beaktande av avsikten med avtalet i fråga, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer. En sådan ekonomisk enhet består av en enhetlig organisation, med personal samt materiella och immateriella tillgångar, vilken på ett varaktigt sätt strävar efter att uppnå ett bestämt ekonomiskt mål, och som kan medverka till en överträdelse av det slag som avses i artikel 81.1 EG. Förstainstansrätten fann också att när en grupp av bolag utgör ett och samma företag kan kommissionen hålla ett bolag ansvarigt för en överträdelse som begåtts av nämnda företag och ålägga detta bolag böter för koncernens beteende inom ramen för överträdelsen.

85      På samma sätt framgår det av punkt 343 i den överklagade domen att förstainstansrätten endast har hänvisat till dess dom i det ovannämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, för att åskådliggöra relevansen av vissa sakomständigheter för att avgöra huruvida det förelegat en ekonomisk enhet. Dessa var bland annat att samma personer innehar nyckelposter i ledningen för bolagen i koncernen och det faktum att dessa personer vid direktörsklubbens möten företrädde de olika bolagen och att dessa bolag tilldelats en gemensam kvot inom ramen för det konkurrensbegränsande samarbetet.

86      Av ovanstående följer att förstainstansrätten inte gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att bolagen i Knaufkoncernen utgjorde en ekonomisk enhet.

87      Vad gäller klagandebolagets roll inom Knaufkoncernen konstaterade förstainstansrätten, i punkt 358 i den överklagade domen, att klagandebolaget under det administrativa förfarandet uppträtt som den enda motparten till kommissionen och inte i något skede under nämnda förfarande bestritt denna roll. I punkt 359 i samma dom fann förstainstansrätten att det framgick att kommissionen i meddelandet om invändningar ansåg att överträdelsen gällde hela Knaufkoncernen och att med hänsyn till de uppgifter som fanns i detta meddelande kunde klagandebolaget inte vara omedvetet om att bolaget skulle kunna komma att beröras av kommissionens slutliga beslut. Bolaget besvarade dock detta meddelande utan att ifrågasätta sin roll som bolag som är ansvarigt för nämnda koncerns agerande inom ramen för överträdelsen.

88      Förstainstansrätten fann, i punkt 360 i den överklagade domen, att under dessa omständigheter var Knauf skyldigt att reagera under det administrativa förfarandet, vid äventyr av att annars inte kunna göra detta senare, och styrka att bolaget inte var ansvarigt för den överträdelse som bolagen i Knaufkoncernen hade begått, trots de omständigheter som kommissionen hade åberopat.

89      Domstolen konstaterar, såsom klagandebolaget med rätta har gjort gällande, att vad gäller tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG finns det ingen bestämmelse i unionsrätten som ålägger mottagaren av meddelandet om invändningar att bestrida olika rättsliga eller faktiska omständigheter i detta meddelande under det administrativa förfarandet, vid äventyr att inte senare kunna göra dessa gällande i domstolsförfarandet.

90      Det faktum att ett företag uttryckligen eller underförstått vitsordar vissa faktiska och rättsliga omständigheter under det administrativa förfarandet vid kommissionen kan visserligen utgöra bevisning vid bedömningen av om en talan vid en domstol är välgrundad. Detta innebär dock inte att den rätt som alla fysiska och juridiska personer har att väcka talan vid förstainstansrätten, med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, begränsas.

91       I avsaknad av uttryckligt lagstöd strider en sådan begränsning mot den grundläggande legalitetsprincipen och den grundläggande principen om rätten till försvar. Det ska för övrigt framhållas att rätten till effektiva rättsmedel och rätten till opartisk domstol garanteras genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt artikel 6.1 första stycket FEU har samma rättsliga status som fördragen. Enligt artikel 52.1 i stadgan måste varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag.

92      Förstainstansrätten gjorde sig följaktligen skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att Knauf hade en skyldighet att reagera under det administrativa förfarandet vid äventyr av att företaget annars inte skulle kunna göra detta vid unionsdomstolarna.

93      Därmed ska den överklagade domen upphävas i den del som förstainstansrätten i punkt 362 har funnit att klagandebolaget var det ansvariga bolaget för Knaufkoncernens agerande inom ramen för överträdelsen. Överklagandet i övrigt ska ogillas.

 Grunden som åberopats i förstainstansrätten: Åsidosättande av artikel 15.2 i förordning nr 17

94      Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska domstolen, om överklagandet är välgrundat, upphäva tribunalens avgörande. I ett sådant fall kan domstolen själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande. Så är fallet i förevarande mål.

95      Vad gäller den roll klagandebolaget haft inom Knaufkoncernen ska det prövas huruvida kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den fann att Knauf ensamt var ansvarigt för de handlingar som bolag i koncernen begått, vilka tillsammans utgjorde en ekonomisk enhet, såsom har konstaterats i punkt 86 i denna dom.

96      Det framgår av den organisationsplan klagandebolaget inkommit med, som svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten, att det år 2001 fanns tre bolag i toppen av denna koncern, närmare bestämt klagandebolaget, GKV och Knauf Fiber Glass GmbH. Det sistnämnda bolaget, som huvudsakligen är verksamt i Förenta staterna, var dock inte verksamt på marknaden för gipsskivor.

97      Av samma organisationsplan framgår att GKV direkt eller indirekt äger ett dussintal bolag som alla är verksamma på nämnda marknad.

98      Det bör därför kontrolleras huruvida kommissionen har haft fog för att hålla Knauf ansvarigt för överträdelsen i fråga, och inte GKV.

99      Detta skulle vara fallet om det sistnämnda bolaget inte på ett självständigt sätt bestämde sitt beteende på den relevanta marknaden.

100    För att bedöma huruvida ett bolag bestämmer sitt beteende på marknaden självständigt ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan bolaget och det bolag i samma koncern som har hållits ansvarigt för koncernens beteenden beaktas. Dessa kan variera från ett fall till ett annat och kan därför inte ges någon uttömmande uppräkning (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 74).

101    I förevarande mål är det ostridigt, eftersom det inte bestritts av Knauf, att GKV endast är ett holdingbolag utan personal, som leder de bolag det innehar andelar i, för de 22 GKV‑delägarnas räkning.

102    För det andra framgår det av punkt 497 i den överklagade domen att GKV är beroende av Knauf för såväl lokaler som personal, åtminstone delvis, vilket inte heller har bestritts av klagandebolaget.

103    För det tredje är det ostridigt att Knauf är det enda bolag i Knaufkoncernen som är aktivt verksamt på marknaden i fråga som inte leds av GKV.

104    För det fjärde har de flesta av de handlingar från Knaufkoncernen som omhändertagits av kommissionen i samband med inspektionerna skrivits på papper med Knaufs brevhuvud, i vilket anges Knauf adress och telefonnummer. Även om det antas att företaget har fog för sin invändning i överklagandet att dessa handlingar kopierats av slump eller avsiktligen valts av de tjänstemän på kommissionen som ansvarat för undersökningen, kvarstår ändå det faktum att klagandebolaget inte har inkommit med någon bevisning för att vederlägga denna teori.

105    För det femte framgår det av den organisationsplan som nämns i punkt 96 i denna dom att av de bolag i Knaufkoncernen som är verksamma på marknaden för gipsskivor är klagandebolaget det bolag vars relevanta omsättning med bred marginal är den största. Denna omständighet tyder på att Knauf har haft en dominerande roll inom koncernen, åtminstone vad gäller denna marknad.

106    Av ovanstående följer att GKV inte på ett självständigt sätt bestämmer sitt beteende på nämnda marknad, utan i detta avseende är beroende av Knauf.

107    I motsats till vad Knauf har hävdat är det faktum att det inte finns någon juridisk person i ledningen för Knaufkoncernen inte ett hinder för att klagandebolaget hålls ansvarigt för koncernens agerande.

108    Det faktum att en koncern har en juridisk struktur som kännetecknas av att det inte finns någon enskild juridisk person i ledningen för koncernen är nämligen inte av avgörande betydelse, när denna struktur inte avspeglar hur koncernen faktiskt fungerar och i realiteten är organiserad.

109    Följaktligen kan det faktum att GKV inte är juridiskt underställt Knauf inte påverka förstainstansrättens slutsats att det förstnämnda av dessa bolag ska hållas ansvarigt för Knaufkoncernens beteende, eftersom det är utrett att GKV i verkligheten inte på ett självständigt sätt bestämmer sitt beteende på marknaden för gipsskivor.

110    Följaktligen har kommissionen inte gjort någon oriktig bedömning när den fann att Knauf skulle hållas ansvarigt för Knaufkoncernens beteende i dess helhet.

111    Klagandebolaget kan således inte vinna framgång med sin fjärde grund att artikel 15.2 i förordning nr 17 har åsidosatts.

 Rättegångskostnader

112    Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna[*] ska domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv avgör tvisten, besluta om rättegångskostnaderna. [*I artikel 122 i den svenska versionen av domstolens rättegångsregler föreskrivs endast följande: ”När överklagandet avvisas eller slutlig dom avkunnas, skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna.” Jämför även artikel 148 i den svenska versionen av tribunalens rättegångsregler. Övers. anm.]

113    Enligt artikel 69.2 i dessa rättegångsregler, som enligt artikel 118 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 i samma rättegångsregler kan dock domstolen besluta att parterna ska bära sina egna kostnader om dessa ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

114    Eftersom Knauf och kommissionen båda delvis har tappat målet ska de bära sina respektive rättegångskostnader i förevarande instans.

115    Eftersom Knaufs ogiltighetstalan har ogillats, ska punkt 2 i domslutet i den överklagade domen fastställas vad gäller rättegångskostnaderna i första instans.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 8 juli 2008 i mål T‑52/03, Knauf Gips mot kommissionen, upphävs till den del Knauf Gips KG har hållits ansvarigt för överträdelser begångna av bolagen i Knaufkoncernen.

2)      Överklagandet ogillas i övrigt.

3)      Knauf Gips KG:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2005/471/EG av den 27 november 2002 gällande ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget mot BPB plc, Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, Société Lafarge SA och Gyproc Benelux NV (Ärende COMP/E-1/37.152 – Gipsskivor), ogillas.

4)      Respektive part ska bära sina rättegångskostnader i förevarande instans. Knauf Gips KG ska alltjämt ersätta samtliga rättgångskostnader i första instans.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.