TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 13 juli 2011 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för installation och underhåll av hissar och rulltrappor – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Manipulering av upphandlingar – Uppdelning av marknader – Fastställande av priser”

I målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07,

ThyssenKrupp Liften Ascenseurs NV, Bryssel (Belgien), inledningsvis företrätt av advokaterna V. Turner och D. Mes, därefter av advokaterna O.W. Brouwer och J. Blockx,

sökande i mål T‑144/07,

ThyssenKrupp Aufzüge GmbH, Neuhausen auf den Fildern (Tyskland),

ThyssenKrupp Fahrtreppen GmbH, Hamburg (Tyskland),

inledningsvis företrädda av advokaterna U. Itzen och K. Blau-Hansen, därefter av advokaterna U. Itzen, K. Blau-Hansen och S. Thomas och slutligen av advokaterna K. Blau‑Hansen och S. Thomas,

sökande i mål T‑147/07,

ThyssenKrupp Ascenseurs Luxembourg Sàrl, Howald (Luxemburg), företrätt av advokaterna K. Beckmann, S. Dethof och U. Itzen,

sökande i mål T‑148/07,

ThyssenKrupp Elevator AG, Düsseldorf (Tyskland), företrätt av advokaterna T. Klose och J. Ziebarth,

sökande i mål T‑149/07,

ThyssenKrupp AG, Duisburg (Tyskland), inledningsvis företrätt av advokaterna M. Klusmann och S. Thomas, därefter av advokaten M. Klusmann,

sökande i mål T‑150/07,

ThyssenKrupp Liften BV, Krimpen aan den IJssel (Nederländerna), företrätt av advokaterna O.W. Brouwer och A. Stoffer,

sökande i mål T‑154/07,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd i målen T‑144/07 och T‑154/07 av A. Bouquet och R. Sauer, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna F. Wijckmans och F. Tuytschaever, i målen T‑147/07 och T‑148/07 inledningsvis av R. Sauer och O. Weber, därefter av M. Sauer och K. Mojzesowicz, samtliga i egenskap av ombud, och i målen T‑149/07 och T‑150/07 av R. Sauer och K. Mojzesowicz, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om, i första hand, ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2007) 512 slutlig av den 21 februari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/E-1/38.823 – Hissar och rulltrappor) och, i andra hand, nedsättning av de böter som sökandena har ålagts,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro (referent) samt domarna N. Wahl och A. Dittrich,

justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingarna den 3, den 7 och den 10 september 2009,

följande

Dom

1        Förevarande mål avser talan om, i första hand, ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2007) 512 slutlig av den 21 februari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 EG (ärende COMP/E-1/38.823 – Hissar och rulltrappor) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket har offentliggjorts i en sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning den 26 mars 2008 (EUT C 75, s. 19) och, i andra hand, nedsättning av de böter som sökandena har ålagts.

2        I det angripna beslutet slog Europeiska gemenskapernas kommission fast att följande bolag hade överträtt artikel 81 EG:

–        Kone Belgium SA (nedan kallat Kone Belgien), Kone GmbH (nedan kallat Kone Tyskland), Kone Luxembourg Sàrl (nedan kallat Kone Luxemburg), Kone BV Liften en Roltrappen (nedan kallat Kone Nederländerna) och Kone Oyj (nedan kallat KC) (nedan gemensamt eller separat kallade Kone),

–        Otis SA (nedan kallat Otis Belgien), Otis GmbH & Co. OHG (nedan kallat Otis Tyskland), General Technic-Otis Sàrl (nedan kallat GTO), General Technic Sàrl (nedan kallat GT), Otis BV (nedan kallat Otis Nederländerna), Otis Elevator Company (nedan kallat OEC) och United Technologies Corporation (nedan kallat UTC) (nedan gemensamt eller separat kallade Otis),

–        Schindler SA (nedan kallat Schindler Belgien), Schindler Deutschland Holding GmbH (nedan kallat Schindler Tyskland), Schindler Sàrl (nedan kallat Schindler Luxemburg), Schindler Liften BV (nedan kallat Schindler Nederländerna) och Schindler Holding Ltd (nedan kallat Schindler Holding) (nedan gemensamt eller separat kallade Schindler),

–        ThyssenKrupp Liften Ascenseurs NV (nedan kallat TKLA), ThyssenKrupp Aufzüge GmbH (nedan kallat TKA), ThyssenKrupp Fahrtreppen GmbH (nedan kallat TKF), ThyssenKrupp Elevator AG (nedan kallat TKE), ThyssenKrupp AG (nedan kallat TKAG), ThyssenKrupp Ascenseurs Luxembourg Sàrl (nedan kallat TKAL) och ThyssenKrupp Liften BV (nedan kallat TKL) (nedan gemensamt eller separat kallade ThyssenKrupp), och

–        Mitsubishi Elevator Europe BV (nedan kallat MEE).

3        Sökandena TKLA, TKA, TKF, TKAL, TKE, TKAG och TKL ingår i bolagskoncernen ThyssenKrupp, vilken bedriver verksamhet inom området för hissar, stål, bilindustri, teknologi och tjänster. Koncernens moderbolag är det börsnoterade bolaget TKAG. TKE är ett helägt dotterbolag till TKAG och är det företag inom koncernen som huvudsakligen ansvarar för hissområdet, i egenskap av mellanliggande holdingbolag (skälen 33–37 i det angripna beslutet).

4        ThyssenKrupp bedriver verksamhet inom området för rulltrappor och hissar genom nationella dotterbolag. Dessa dotterbolag är, bland annat, i Belgien, TKLA, i Tyskland, TKA och TKF, i Luxemburg, TKAL, och, i Nederländerna, TKL (skälen 33–37 i det angripna beslutet). Till skillnad från TKL, vilket inte är ett dotterbolag till TKE, är de andra dotterbolag som omnämnts ovan direkt eller indirekt helägda dotterbolag till TKE och TKAG.

 Det administrativa förfarandet

1.     Kommissionens utredning

5        Under sommaren 2003 översändes information till kommissionen om att det eventuellt förekom en kartell mellan Europas fyra största tillverkare av hissar och rulltrappor som bedriver affärsverksamhet i unionen, nämligen Kone, Otis, Schindler och ThyssenKrupp (skälen 3 och 91 i det angripna beslutet).

 Belgien

6        Från och med den 28 januari 2004 och under mars månad år 2004 genomförde kommissionen, med tillämpning av artikel 14.2 och 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), undersökningar i bland annat de lokaler som användes av Kones, Otis, Schindlers och ThyssenKrupps dotterbolag i Belgien (skälen 92, 93, 95 och 97 i det angripna beslutet).

7        Kone, Otis, ThyssenKrupp och Schindler ingav efter varandra ansökningar enligt kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete). Ansökningarna kompletterades av de berörda företagen (skälen 94, 96, 98 och 103 i det angripna beslutet).

8        Den 29 juni 2004 beviljades Kone villkorad immunitet med tillämpning av punkt 8 b i meddelandet (skäl 99 i det angripna beslutet).

9        Mellan september och december 2004 skickade kommissionen även, med tillämpning av artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), skrivelser med begäran om upplysningar till de företag som hade deltagit i överträdelsen i Belgien, till flera kunder i denna medlemsstat och till den belgiska sammanslutningen Agoria (skälen 101 och 102 i det angripna beslutet).

 Tyskland

10      Från och med den 28 januari 2004 och under mars månad år 2004 genomförde kommissionen, med tillämpning av artikel 14.3 i förordning nr 17, undersökningar i bland annat de lokaler som användes av Otis och ThyssenKrupps dotterbolag i Tyskland (skälen 104 och 106 i det angripna beslutet).

11      Den 12 och den 18 februari 2004 kompletterade Kone sin ansökan av den 2 februari 2004, enligt 2002 års meddelande om samarbete, avseende Belgien med upplysningar rörande Tyskland. Likaså kompletterade Otis, mellan mars 2004 och februari 2005, sin ansökan avseende Belgien med upplysningar rörande Tyskland. Schindler ingav den 25 november 2004 en ansökan enligt nämnda meddelande som innehöll uppgifter rörande Tyskland, vilken kompletterades mellan december 2004 och februari 2005. I december 2005 översände slutligen ThyssenKrupp en ansökan till kommissionen avseende Tyskland, likaså i enlighet med nämnda meddelande (skälen 105, 107, 112 och 114 i det angripna beslutet).

12      Mellan september och november 2004 skickade kommissionen även, med tillämpning av artikel 18 i förordning nr 1/2003, skrivelser med begäran om upplysningar till de företag som hade deltagit i överträdelsen i Tyskland, till flera kunder i denna medlemsstat och till sammanslutningarna VDMA, VFA och VMA (skälen 110, 111 och 113 i det angripna beslutet).

 Luxemburg

13      Den 5 februari 2004 kompletterade Kone sin ansökan av den 2 februari 2004 avseende Belgien med upplysningar rörande Luxemburg. Otis och ThyssenKrupp framställde muntligen en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete avseende Luxemburg. Schindler ingav en ansökan avseende Luxemburg enligt samma meddelande (skälen 115, 118, 119 och 124 i det angripna beslutet).

14      Från och med den 9 mars 2004 genomförde kommissionen, med tillämpning av artikel 14.3 i förordning nr 17, undersökningar i bland annat de lokaler som användes av Schindlers och ThyssenKrupps dotterbolag i Luxemburg (skäl 116 i det angripna beslutet).

15      Den 29 juni 2004 beviljades Kone villkorad immunitet med tillämpning av punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete avseende den del av bolagets ansökan som avsåg Luxemburg (skäl 120 i det angripna beslutet).

16      I september och oktober 2004 skickade kommissionen, med tillämpning av artikel 18 i förordning nr 1/2003, skrivelser med begäran om upplysningar till de företag som hade deltagit i överträdelsen i Luxemburg, till flera kunder i denna medlemsstat och till Fédération luxembourgeoise des ascensoristes (luxemburgska riksförbundet för hissföretag) (skälen 122 och 123 i det angripna beslutet).

 Nederländerna

17      I mars 2004 ingav Otis en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete avseende Nederländerna, vilken senare kompletterades. I april 2004 ingav ThyssenKrupp en ansökan enligt nämnda meddelande, vilken senare också kompletterades flera gånger. Den 19 juli 2004 kompletterade slutligen Kone sin ansökan av den 2 februari 2004 avseende Belgien med upplysningar rörande Nederländerna (skälen 127, 129 och 130 i det angripna beslutet).

18      Den 27 juli 2004 beviljades Otis villkorad immunitet med tillämpning av punkt 8 a i nämnda meddelande (skäl 131 i det angripna beslutet).

19      Från och med den 28 april 2004 genomförde kommissionen, med tillämpning av artikel 14.3 i förordning nr 17, undersökningar i bland annat de lokaler som användes av Kones, Schindlers, ThyssenKrupps och MEE:s dotterbolag i Nederländerna och i sammanslutningen Boschduins lokaler (skäl 128 i det angripna beslutet).

20      I september 2004 skickade kommissionen, med tillämpning av artikel 18 i förordning nr 1/2003, skrivelser med begäran om upplysningar till de företag som hade deltagit i överträdelsen i Nederländerna, till flera kunder i denna medlemsstat och till sammanslutningarna VLR och Boschduin (skälen 133 och 134 i det angripna beslutet).

2.     Meddelandet om invändningar

21      Den 7 oktober 2005 antog kommissionen ett meddelande om invändningar, vilket bland annat riktade sig till de bolag som har angetts ovan i punkt 2. Samtliga bolag som meddelandet om invändningar riktade sig till lämnade skriftliga synpunkter som svar på kommissionens invändningar (skälen 135 och 137 i det angripna beslutet).

22      Något muntligt hörande ägde inte rum, eftersom inget av de bolag som meddelandet om invändningar riktade sig till hade begärt det (skäl 138 i det angripna beslutet).

3.     Det angripna beslutet

23      Kommissionen antog det angripna beslutet den 21 februari 2007. I beslutet konstaterade kommissionen att de bolag som beslutet riktade sig till hade deltagit i fyra enstaka, komplexa och fortlöpande överträdelser av artikel 81.1 EG i fyra medlemsstater genom att dela upp marknader mellan sig och genom att komma överens om eller samråda om fördelningen av upphandlingar och kontrakt avseende försäljning, installation, underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor (skäl 2 i det angripna beslutet).

24      Beträffande de företag som beslutet riktade sig till ansåg kommissionen att förutom dotterbolagen till de berörda företagen i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna, skulle moderbolagen till dessa dotterbolag hållas solidariskt ansvariga för de överträdelser av artikel 81 EG som deras respektive dotterbolag hade gjort sig skyldiga till, på grund av att moderbolagen hade kunnat utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagens affärspolicy under den tid då överträdelsen pågick och att det kunde antas att de hade använt sig av denna befogenhet (skälen 608, 615, 622, 627 och 634–641 i det angripna beslutet). MEE:s moderbolag hölls inte solidariskt ansvariga för sitt dotterbolags beteende, på grund av att det inte kunde fastställas att moderbolagen hade utövat ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende (skäl 643 i det angripna beslutet).

25      Vid beräkningen av bötesbeloppet tillämpade kommissionen, i det angripna beslutet, den metod som föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer). Den bedömde även om, och i vilken utsträckning, de berörda företagen uppfyllde kraven i 2002 års meddelande om samarbete.

26      Kommissionen betecknade överträdelserna som ”mycket allvarliga”, med hänsyn till deras art och till det faktum att varje överträdelse omfattade hela territoriet i en medlemsstat (Belgien, Tyskland, Luxemburg eller Nederländerna), även om deras faktiska påverkan inte gick att mäta (skäl 671 i det angripna beslutet).

27      För att beakta de berörda företagens faktiska ekonomiska kapacitet att allvarligt skada konkurrensen, delade kommissionen, för varje land, in företagen i flera olika kategorier med hänsyn till omsättningen på marknaden för hissar och/eller rulltrappor, i förekommande fall inbegripet tjänster för underhåll och modernisering (skälen 672 och 673 i det angripna beslutet).

28      Vad beträffar kartellen i Belgien placerades Kone och Schindler i den första kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna, fastställt utifrån överträdelsens allvar, på 40 000 000 euro. Otis placerades i den andra kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 27 000 000 euro. ThyssenKrupp placerades i den tredje kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 16 500 000 euro (skälen 674 och 675 i det angripna beslutet). En multiplikator på 1,7 tillämpades på utgångsbeloppet för de böter som Otis skulle åläggas och en multiplikator på 2 tillämpades på utgångsbeloppet för ThyssenKrupps böter, för att beakta deras storlek och samlade resurser, vilket gjorde att utgångsbeloppen för deras böter höjdes till 45 900 000 euro respektive 33 000 000 euro (skälen 690 och 691 i det angripna beslutet). Eftersom överträdelsen hade pågått i sju år och åtta månader (från och med den 9 maj 1996 till och med den 29 januari 2004), höjde kommissionen utgångsbeloppet för de berörda företagens böter med 75 procent. Böternas grundbelopp fastställdes således till 70 000 000 euro för Kone, till 80 325 000 euro för Otis, till 70 000 000 euro för Schindler och till 57 750 000 euro för ThyssenKrupp (skälen 692 och 696 i det angripna beslutet). Kommissionen fann att ThyssenKrupp skulle anses ha begått upprepade överträdelser och höjde företagets bötesbelopp med 50 procent på grund av denna försvårande omständighet (skälen 697, 698 och 708–710 i det angripna beslutet). Det ansågs inte föreligga någon förmildrande omständighet till förmån för de berörda företagen (skälen 733, 734, 749, 750 och 753–755 i det angripna beslutet). Med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete beviljades Kone full immunitet mot böter. Otis beviljades dels en nedsättning med 40 procent av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket första strecksatsen i nämnda meddelande, dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. ThyssenKrupp beviljades dels en nedsättning med 20 procent av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket andra strecksatsen i nämnda meddelande och dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. Schindler beviljades en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna (skälen 760–777 i det angripna beslutet).

29      Vad beträffar kartellen i Tyskland placerades Kone, Otis och ThyssenKrupp i den första kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 70 000 000 euro. Schindler placerades i den andra kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 17 000 000 euro (skälen 676–679 i det angripna beslutet). En multiplikator på 1,7 tillämpades på utgångsbeloppet för de böter som Otis skulle åläggas och en multiplikator på 2 tillämpades på utgångsbeloppet för ThyssenKrupps böter, för att beakta deras storlek och samlade resurser, vilket gjorde att utgångsbeloppen för deras böter höjdes till 119 000 000 euro respektive 140 000 000 euro (skälen 690 och 691 i det angripna beslutet). Eftersom Kones, Otis och ThyssenKrupps överträdelse hade pågått i åtta år och fyra månader (från och med den 1 augusti 1995 till och med den 5 december 2003), höjde kommissionen utgångsbeloppet för dessa företags böter med 80 procent. Eftersom Schindlers överträdelse hade pågått i fem år och fyra månader (från och med den 1 augusti 1995 till och med den 6 december 2000), höjde kommissionen utgångsbeloppet för detta företags böter med 50 procent. Böternas grundbelopp höjdes således till 126 000 000 euro för Kone, till 214 200 000 euro för Otis, till 25 500 000 euro för Schindler och till 252 000 000 euro för ThyssenKrupp (skälen 693 och 696 i det angripna beslutet). Kommissionen fann att ThyssenKrupp skulle anses ha begått upprepade överträdelser och höjde företagets bötesbelopp med 50 procent på grund av denna försvårande omständighet (skälen 697–707 i det angripna beslutet). Det ansågs inte föreligga någon förmildrande omständighet till förmån för de berörda företagen (skälen 727–729, 735, 736, 742–744, 749, 750 och 753–755 i det angripna beslutet). Kone beviljades dels den maximala nedsättning med 50 procent av bötesbeloppet som föreskrivs i punkt 23 b första stycket första strecksatsen i 2002 års meddelande om samarbete, dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. Otis beviljades dels en nedsättning med 25 procent av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket andra strecksatsen i nämnda meddelande, dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. Schindler beviljades dels en nedsättning med 15 procent av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket tredje strecksatsen i nämnda meddelande, dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. ThyssenKrupp beviljades en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna (skälen 778–813 i det angripna beslutet).

30      Vad beträffar kartellen i Luxemburg placerades Otis och Schindler i den första kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 10 000 000 euro. Kone och ThyssenKrupp placerades i den andra kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 2 500 000 euro (skälen 680–683 i det angripna beslutet). En multiplikator på 1,7 tillämpades på utgångsbeloppet för de böter som Otis skulle åläggas och en multiplikator på 2 tillämpades på utgångsbeloppet för ThyssenKrupps böter, för att beakta deras storlek och samlade resurser, vilket gjorde att utgångsbeloppen för deras böter höjdes till 17 000 000 euro respektive 5 000 000 euro (skälen 690 och 691 i det angripna beslutet). Eftersom överträdelsen hade pågått i åtta år och tre månader (från och med den 7 december 1995 till och med den 9 mars 2004), höjde kommissionen utgångsbeloppet för de berörda företagens böter med 80 procent. Böternas grundbelopp höjdes således till 4 500 000 euro för Kone, till 30 600 000 euro för Otis, till 18 000 000 euro för Schindler och till 9 000 000 euro för ThyssenKrupp (skälen 694 och 696 i det angripna beslutet). Kommissionen fann att ThyssenKrupp skulle anses ha begått upprepade överträdelser och höjde företagets bötesbelopp med 50 procent på grund av denna försvårande omständighet (skälen 697, 698 och 711–714 i det angripna beslutet). Det ansågs inte föreligga någon förmildrande omständighet till förmån för de berörda företagen (skälen 730, 749, 750 och 753–755 i det angripna beslutet). Med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete beviljades Kone full immunitet mot böter. Otis beviljades dels en nedsättning med 40 procent av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket första strecksatsen i nämnda meddelande, dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. Schindler och ThyssenKrupp beviljades endast en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolagen inte bestred de faktiska omständigheterna (skälen 814–835 i det angripna beslutet).

31      Vad beträffar kartellen i Nederländerna placerades Kone i den första kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 55 000 000 euro. Otis placerades i den andra kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 41 000 000 euro. Schindler placerades i den tredje kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 24 500 000 euro. ThyssenKrupp och MEE placerades i den fjärde kategorin, med ett utgångsbelopp för böterna på 8 500 000 euro (skälen 684 och 685 i det angripna beslutet). En multiplikator på 1,7 tillämpades på utgångsbeloppet för de böter som Otis skulle åläggas och en multiplikator på 2 tillämpades på utgångsbeloppet för ThyssenKrupps böter, för att beakta deras storlek och samlade resurser, vilket gjorde att utgångsbeloppen för deras böter höjdes till 69 700 000 euro respektive 17 000 000 euro (skälen 690 och 691 i det angripna beslutet). Eftersom Otis och ThyssenKrupps överträdelse hade pågått i fem år och tio månader (från och med den 15 april 1998 till och med den 5 mars 2004), höjde kommissionen utgångsbeloppet för dessa företags böter med 55 procent. Eftersom Kones och Schindlers överträdelse hade pågått i fyra år och nio månader (från och med den 1 juni 1999 till och med den 5 mars 2004), höjde kommissionen utgångsbeloppet för dessa företags böter med 45 procent. Eftersom MEE:s överträdelse hade pågått i fyra år och en månad (från och med den 11 januari 2000 till och med den 5 mars 2004), höjde kommissionen utgångsbeloppet för detta företags böter med 40 procent. Böternas grundbelopp höjdes således till 79 750 000 euro för Kone, till 108 035 000 euro för Otis, till 35 525 000 euro för Schindler, till 26 350 000 euro för ThyssenKrupp och till 11 900 000 euro för MEE (skälen 695 och 696 i det angripna beslutet). Kommissionen fann att ThyssenKrupp skulle anses ha begått upprepade överträdelser och höjde företagets bötesbelopp med 50 procent på grund av denna försvårande omständighet (skälen 697, 698 och 715–720 i det angripna beslutet). Det ansågs inte föreligga någon förmildrande omständighet till förmån för de berörda företagen (skälen 724–726, 731, 732, 737, 739–741, 745–748 och 751–755 i det angripna beslutet). Med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete beviljades Otis full immunitet mot böter. ThyssenKrupp beviljades dels en nedsättning med 40 procent av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket första strecksatsen i nämnda meddelande, dels en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna. Schindler och MEE beviljades en nedsättning med 1 procent av bötesbeloppet på grund av att bolagen inte bestred de faktiska omständigheterna (skälen 836–855 i det angripna beslutet).

32      Det angripna beslutets artikeldel har följande lydelse:

”Artikel 1

1.      När det gäller Belgien har följande företag överträtt artikel 81 [EG] genom att regelbundet och gemensamt, under de angivna perioderna och inom ramen för avtal och samordnade förfaranden på nationell nivå avseende hissar och rulltrappor, komma överens om att dela upp marknaderna, fördela offentliga och privata upphandlingar och andra kontrakt mellan sig i enlighet med på förhand fastställda andelar för försäljning och installation samt att avstå från att konkurrera med varandra i fråga om kontrakt avseende underhåll och modernisering:

–        Kone: [KC] och [Kone Belgien]: från och med den 9 maj 1996 till och med den 29 januari 2004.

–        Otis: [UTC], [OEC] och [Otis Belgien]: från och med den 9 maj 1996 till och med den 29 januari 2004.

–         Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Belgien]: från och med den 9 maj 1996 till och med den 29 januari 2004.

–        ThyssenKrupp: [TKAG], [TKE] och [TKLA]: från och med den 9 maj 1996 till och med den 29 januari 2004.

2.      När det gäller Tyskland har följande företag överträtt artikel 81 [EG] genom att regelbundet och gemensamt, under de angivna perioderna och inom ramen för avtal och samordnade förfaranden på nationell nivå avseende hissar och rulltrappor, komma överens om att dela upp marknaderna samt fördela offentliga och privata upphandlingar och andra kontrakt mellan sig i enlighet med på förhand fastställda andelar för försäljning och installation:

–        Kone: [KC] och [Kone Tyskland]: från och med den 1 augusti 1995 till och med den 5 december 2003.

–        Otis: [UTC], [OEC] och [Otis Tyskland]: från och med den 1 augusti 1995 till och med den 5 december 2003.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Tyskland]: från och med den 1 augusti 1995 till och med den 6 december 2000.

–        ThyssenKrupp: [TKAG], [TKE], [TKA] och [TKF]: från och med den 1 augusti 1995 till och med den 5 december 2003.

3.      När det gäller Luxemburg har följande företag överträtt artikel 81 [EG] genom att regelbundet och gemensamt, under de angivna perioderna och inom ramen för avtal och samordnade förfaranden på nationell nivå avseende hissar och rulltrappor, komma överens om att dela upp marknaderna, fördela offentliga och privata upphandlingar och andra kontrakt mellan sig i enlighet med på förhand fastställda andelar för försäljning och installation och avstå från att konkurrera med varandra i fråga om kontrakt avseende underhåll och modernisering:

–        Kone: [KC] och [Kone Luxemburg]: från och med den 7 december 1995 till och med den 29 januari 2004.

–        Otis: [UTC], [OEC], [Otis Belgien], [GTO] och [GT]: från och med den 7 december 1995 till och med den 9 mars 2004.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Luxemburg]: från och med den 7 december 1995 till och med den 9 mars 2004.

–        ThyssenKrupp: [TKAG], [TKE] och [TKAL]: från och med den 7 december 1995 till och med den 9 mars 2004.

4.      När det gäller Nederländerna har följande företag överträtt artikel 81 [EG] genom att regelbundet och gemensamt, under de angivna perioderna och inom ramen för avtal och samordnade förfaranden på nationell nivå avseende hissar och rulltrappor, komma överens om att dela upp marknaderna, fördela offentliga och privata upphandlingar och andra kontrakt mellan sig i enlighet med på förhand fastställda andelar för försäljning och installation och avstå från att konkurrera med varandra i fråga om kontrakt avseende underhåll och modernisering:

–        Kone: [KC] och [Kone Nederländerna]: från och med den 1 juni 1999 till och med den 5 mars 2004.

–        Otis: [UTC], [OEC] och [Otis Nederländerna]: från och med den 15 april 1998 till och med den 5 mars 2004.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Nederländerna]: från och med den 1 juni 1999 till och med den 5 mars 2004

–        ThyssenKrupp: [TKAG] och [TKL]: från och med den 15 april 1998 till och med den 5 mars 2004.

–        [MEE]: från och med den 11 januari 2000 till och med den 5 mars 2004.

Artikel 2

1. För de överträdelser i Belgien som avses i artikel 1.1 åläggs företagen följande böter:

–        Kone: [KC] och [Kone Belgien], solidariskt ansvariga: 0 EUR.

–        Otis: [UTC], [OEC] och [Otis Belgien], solidariskt ansvariga: 47 713 050 EUR.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Belgien], solidariskt ansvariga: 69 300 000 EUR.

–        ThyssenKrupp: [TKAG], [TKE] och [TKLA], solidariskt ansvariga: 68 607 000 EUR.

2. För de överträdelser i Tyskland som avses i artikel 1.2 åläggs företagen följande böter:

–        Kone: [KC] och [Kone Tyskland], solidariskt ansvariga: 62 370 000 EUR.

–        Otis: [UTC], [OEC] och [Otis Tyskland], solidariskt ansvariga: 159 043 500 EUR.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Tyskland], solidariskt ansvariga: 21 458 250 EUR.

–        ThyssenKrupp: [TKAG], [TKE], [TKA] och [TKF], solidariskt ansvariga: 374 220 000 EUR.

3. För de överträdelser i Luxemburg som avses i artikel 1.3 åläggs företagen följande böter:

–        Kone: [KC] och [Kone Luxemburg], solidariskt ansvariga: 0 EUR.

–        Otis: [UTC], [OEC], [Otis Belgien], [GTO] och [GT], solidariskt ansvariga: 18 176 400 EUR.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Luxemburg], solidariskt ansvariga: 17 820 000 EUR.

–        ThyssenKrupp: [TKAG], [TKE] och [TKAL], solidariskt ansvariga: 13 365 000 EUR.

4. För de överträdelser i Nederländerna som avses i artikel 1.4 åläggs företagen följande böter:

–        Kone: [KC] och [Kone Nederländerna], solidariskt ansvariga: 79 750 000 EUR.

–        Otis: [UTC], [OEC] och [Otis Nederländerna], solidariskt ansvariga: 0 EUR.

–        Schindler: Schindler Holding … och [Schindler Nederländerna], solidariskt ansvariga: 35 169 750 EUR.

–        ThyssenKrupp: [TKAG] och [TKL], solidariskt ansvariga: 23 477 850 EUR.

–        [MEE]: 1 841 400 EUR.

…”

 Förfarandet och parternas yrkanden

33      Sökandena väckte talan i förevarande mål genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 maj 2007 (i målen T-144/07, T-147/07, T-148/07, T-149/07 och T-150/07) och den 8 maj 2007 (i mål T-154/07).

34      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet i förevarande mål. Som en processledande åtgärd enligt artikel 64 i rättegångsreglerna ställde förstainstansrätten skriftliga frågor till parterna och anmodade dem att inge handlingar. Parterna efterkom vad förstainstansrätten hade anmodat dem att göra inom den föreskrivna fristen.

35      Parterna i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid förhandlingarna den 3, den 7 och den 10 september 2009. Därefter avslutades det muntliga förfarandet i målen T-144/07 och T-148/07.

36      Efter förstainstansrättens anmodanden under förhandlingarna ingav sökandena i målen T‑147/07, T-149/07, T‑150/07 och T‑154/07 vissa handlingar.

37      Genom skrivelser av den 14 och den 15 september 2009 ingav sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 en ”rättelse” till kansliet avseende deras grund rörande att det felaktigt hade konstaterats att det var fråga om upprepade överträdelser.

38      Genom beslut av den 20 oktober 2009 återupptogs det muntliga förfarandet i målen T‑144/07 och T‑148/07.

39      Sökandenas ”rättelser” togs in i akten i de ovan i punkt 37 nämnda målen. Kommissionen yttrade sig över dessa rättelser och gjorde särskilt gällande att de skulle avvisas. Sökandena yttrade sig i det avseendet och därefter avslutades det muntliga förfarandet i nämnda mål.

40      Efter att vid förhandlingen ha hört parterna i denna fråga beslutade förstainstansrätten att förena förevarande mål vad gäller domen med tillämpning av artikel 50 i rättegångsreglerna.

41      Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det avser sökandena,

–        i andra hand sätta ned de böter som sökandena har ålagts, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

42      I samtliga mål har kommissionen yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Prövning i sak

1.     Inledande synpunkter

43      Talan som sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har väckt avser två skilda yrkanden, nämligen i första hand att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras och i andra hand att de böter som sökandena har ålagts ska upphävas eller sättas ned.

44      Sökandena har till stöd för sin talan åberopat tio grunder. De två första grunderna, vilka avser att kommissionen saknade behörighet respektive att det rättsstridigt hade fastställts ett solidariskt ansvar för överträdelsen, hör till yrkandena om att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

45      De åtta andra grunder som sökandena har åberopat avser fastställandet av bötesbeloppet och hör således till yrkandena om att böterna ska upphävas eller sättas ned. Den första grunden, vilken har åberopats av sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07, avser att kommissionen åsidosatte principen ne bis in idem. Som andra grund, vilken har åberopats av sökandena i målen T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07, har det gjorts gällande att kommissionen åsidosatte 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och rätten till försvar vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna utifrån överträdelsernas allvar. Såvitt avser den tredje grunden har samtliga sökande gjort gällande att kommissionen åsidosatte 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen, artikel 253 EG och principen om likabehandling vid tillämpningen av en koncernmultiplikator för att beakta det avskräckande syftet vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna. Den fjärde grunden, vilken har åberopats av samtliga sökande, avser att kommissionen åsidosatte 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen och rätten till försvar vid höjningen med 50 procent av böternas grundbelopp på grund av att det ansågs vara fråga om upprepade överträdelser. Som femte grund, vilken har åberopats av samtliga sökande, har det gjorts gällande att kommissionen åsidosatte 2002 års meddelande om samarbete, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling vid bedömningen av deras samarbete. Såvitt avser den sjätte grunden har samtliga sökande gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om likabehandling, proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed vid fastställandet av den nedsättning av böterna som beviljades med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete. Den sjunde grunden, vilken har åberopats av samtliga sökande, avser att kommissionen åsidosatte artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Som åttonde grund, vilken har åberopats av sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07, har det slutligen gjorts gällande att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen vid beräkningen av det slutliga bötesbeloppet.

2.     Yrkandena om att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras

 Huruvida kommissionen saknade behörighet

46      Denna grund ska analyseras utifrån dess två delar. Den första delgrunden avser att artikel 81.1 EG åsidosattes, eftersom de aktuella kartellerna inte påverkade handeln mellan medlemsstater. Den andra delgrunden, vilken har åberopats i andra hand, avser att förordning nr 1/2003, kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (EUT C 101, 2004, s. 43) (nedan kallat tillkännagivandet om samarbete inom nätverket), principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosattes, eftersom kommissionen borde ha överlåtit uppgiften att beivra överträdelserna till de berörda nationella myndigheterna.

 Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 81.1 EG, eftersom de aktuella kartellerna inte påverkade handeln mellan medlemsstater

47      I skäl 602 i det angripna beslutet anförde kommissionen att ”tillämpningen och genomförandet av systemet för projektfördelning av de fyra största tillverkarna av hissar och rulltrappor (i Nederländerna även inbegripet [MEE]) i var och en av de berörda medlemsstaterna kunde, med hänsyn till deras hänvisningspolicyer, medföra en omdirigering av handelsflödena i en annan riktning än de annars skulle ha tagit”. Kommissionen stödde sig i det avseendet på följande omständigheter.

48      För det första konstaterade kommissionen att ”vissa gränsöverskridande transaktioner avseende försäljning och installation av hissar och rulltrappor samt tillhandahållande av tjänster för underhåll och modernisering har ägt rum inom unionen” (skäl 86 i det angripna beslutet; se även skäl 596 i det angripna beslutet).

49      Kommissionen uppgav att dess akt ”innehåller flera exempel på gränsöverskridande handel där huvudsakligen små och medelstora företag varit delaktiga, men även åtminstone ett stort företag, [MEE, vilket] även förser den belgiska marknaden genom sitt dotterbolag i Nederländerna” (skäl 87 i det angripna beslutet). Vidare konstaterade kommissionen att ”de fyra största tillverkarna besvarar även då och då gränsöverskridande anbudsinfordringar inom unionen” och den nämnde några exempel till stöd för detta påstående (skäl 88 i det angripna beslutet; se även skäl 78 i det angripna beslutet). Enligt kommissionen ”tenderar kunderna alltmer att göra sin[a] inköp utanför nationsgränserna” (skäl 596 i det angripna beslutet).

50      Enligt kommissionen finns det dessutom ”en tendens till att de stora (multinationella) företag och koncerner som finns i flera medlemsstater, såsom internationella hotellkedjor, föredrar att ingå avtal som omfattar flera medlemsstater” (skäl 89 i det angripna beslutet).

51      För det andra hänvisade kommissionen till den hänvisningspolicy som de fyra största tillverkarna av hissar och rulltrappor i Europa tillämpar. Enligt kommissionen ”skulle antalet gränsöverskridande transaktioner vara högre om [dessa] ... tillverkare ... inte tillämpade en avsiktlig policy, som syftar till att avböja nästan alla gränsöverskridande prisförfrågningar och att styra kunderna till det aktuella nationella dotterbolaget” (skäl 90 i det angripna beslutet; se även skäl 596 i det angripna beslutet).

52      För det tredje framhöll kommissionen, vid sin rättsliga bedömning, att ”det förhållandet att en horisontell samverkan endast omfattar en medlemsstat [inte] betyder ... att de rättsstridiga avtalen inte kan påverka handeln mellan medlemsstater” (skäl 595 i det angripna beslutet). Vidare erinrade kommissionen om att det följer av fast rättspraxis att ”[d]en inverkan som ett avtal kan ha på handeln mellan medlemsstaterna ... bland annat [ska] bedömas med beaktande av avtalsparternas ställning och betydelse på den berörda produktmarknaden (domstolens dom av den 28 april 1998 i mål C‑306/96, Javico, REG 1998, s. I‑1983, punkt 17)” (skäl 600 i det angripna beslutet). Kommissionen anförde även att ”[med hänsyn till] omfattningen av den del av omsättningen som de fyra största tillverkarna av hissar och rulltrappor har inom området för försäljning, installation, underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor, och med tanke på att de, i anslutning till sin hänvisningspolicy, har infört och tillämpat ett system för projektfördelning som omfattade hela territoriet i Belgien, Luxemburg, Tyskland respektive Nederländerna, kan det antas att de utländska företagens förmåga att sälja sina varor och tjänster i de aktuella länderna har hämmats, eftersom de i dessa länder har varit tvungna att gå emot en grupp tillverkare som tillsammans stod för huvudparten av utbudet på marknaden” (skäl 600 i det angripna beslutet).

53      Sökandena i målen T-144/07, T-147/07, T-148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i huvudsak hävdat att överträdelserna inte märkbart påverkade handeln mellan medlemsstater, vilket gör att de inte stred mot artikel 81 EG.

54      Såsom framgår redan av ordalydelsen i artiklarna 81 EG och 82 EG ska konkurrensbegränsande samverkan eller missbruk, för att omfattas av unionens konkurrensregler, kunna påverka handeln mellan medlemsstater (domstolens dom av den 13 juli 2006 i de förenade målen C‑295/04–C‑298/04, Manfredi m.fl., REG 2006, s. I‑6619, punkt 40).

55      Tolkningen och tillämpningen av rekvisitet avseende inverkan på handeln mellan medlemsstaterna ska grunda sig på syftet med detta rekvisit, vilket är att definiera gränsen mellan de områden som omfattas av unionens konkurrensrätt respektive konkurrenslagstiftningen i medlemsstaterna. Unionsrätten omfattar således all konkurrensbegränsande samverkan och alla förfaranden som kan utgöra ett hot mot den fria handeln mellan medlemsstaterna på ett sätt som kan skada förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna, i synnerhet genom att avskärma de nationella marknaderna eller genom att påverka konkurrensstrukturen på den gemensamma marknaden (domstolens dom i de ovan i punkt 54 nämnda förenade målen Manfredi m.fl., punkt 41, av den 23 november 2006 i mål C‑238/05, Asnef-Equifax och Administración del Estado, REG 2006, s. I‑11125, punkt 33, och av den 25 januari 2007 i mål C‑407/04 P, Dalmine mot kommissionen, REG 2007, s. I‑829, punkt 89).

56      För att ett beslut, ett avtal eller ett förfarande ska anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater krävs att det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad rättsliga och faktiska omständigheter, kan förutses att beslutet, avtalet eller förfarandet direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan inverka på handelsflödet mellan medlemsstater, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna. Denna inverkan får inte heller vara obetydlig (domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Javico, punkt 16, dom av den 21 januari 1999 i de förenade målen C‑215/96 och C‑216/96, Bagnasco m.fl., REG 1999, s. I‑135, punkt 47, domen i de ovan i punkt 54 nämnda förenade målen Manfredi m.fl., punkt 42, samt domarna i de ovan i punkt 55 nämnda målen Asnef-Equifax och Administración del Estado, punkt 34, och Dalmine mot kommissionen, punkt 90).

57      Påverkan på handeln inom gemenskapen följer i allmänhet av flera faktorer i förening, vilka var för sig inte nödvändigtvis är avgörande (domen i de ovan i punkt 56 nämnda förenade målen Bagnasco m.fl., punkt 47, domen i de ovan i punkt 54 nämnda förenade målen Manfredi m.fl., punkt 43, och domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Asnef-Equifax och Administración del Estado, punkt 35).

58      Enligt sökandena påverkar inte de överträdelser som avses i artikel 1 i det angripna beslutet handeln mellan medlemsstater, eftersom verksamheten inom området för hissar och rulltrappor är organiserad på nationell eller rent av lokal nivå, särskilt med hänsyn till att installation och underhåll av hissar och rulltrappor är arbeten som utförs av erfarna fackmän och som av ekonomiska effektivitetsskäl endast kan utföras på lokal nivå, med hänsyn till behovet av att upprätthålla korta frister för åtgärdande och med hänsyn till befintliga nationella bestämmelser. De mellanstatliga transaktionerna utgör för övrigt ett undantag. Kommissionen själv ansåg att kartellerna var nationella.

59      Tribunalen konstaterar att sökandena inte har bestritt att de fyra karteller som konstaterades i artikel 1 i det angripna beslutet omfattade hela territoriet i Belgien. Tyskland, Luxemburg och Nederländerna (skälen 595 och 600 i det angripna beslutet).

60      Det framgår av fast rättspraxis att en konkurrensbegränsande samverkan som berör en medlemsstats hela territorium genom själva sin karaktär medför att avskärmningen av marknaderna på nationell nivå förstärks och att den ekonomiska integration som eftersträvas i fördraget följaktligen hindras (domstolens dom av den 17 oktober 1972 i mål 8/72, Vereeniging van Cementhandelaren mot kommissionen, REG 1972, s. 977, punkt 29, och av den 19 februari 2002 i mål C‑309/99, Wouters m.fl., REG 2002, s. I‑1577, punkt 95, domen i de ovan i punkt 54 nämnda förenade målen Manfredi m.fl., punkt 45, och domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Asnef-Equifax och Administración del Estado, punkt 37, förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen T‑213/95 och T‑18/96, SCK och FNK mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1739, punkt 179, och av den 14 december 2006 i de förenade målen T‑259/02–T‑264/02 och T‑271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑5169, punkt 180).

61      Det följer av denna rättspraxis att det i vart fall föreligger en stark presumtion för att en konkurrensbegränsning som omfattar en medlemsstats hela territorium kan bidra till en marknadsavskärmning och påverka handeln inom gemenskapen. Denna presumtion kan endast frångås om bedömningen av särdragen i överenskommelsen och det ekonomiska sammanhang i vilket den förekommer visar motsatsen (domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 181).

62      I motsats till vad sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har hävdat, stödde sig kommissionen inte enbart på denna rättspraxis för att i det angripna beslutet dra slutsatsen att kartellerna kan påverka handeln mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 81.1 EG. Det framgår nämligen av punkterna 47–52 ovan att kommissionen i nämnda beslut även stödde sig på att det förekom vissa gränsöverskridande transaktioner avseende försäljning och installation av hissar och rulltrappor och på tillhandahållandet av tjänster för underhåll och modernisering, vilka särskilt de fyra största tillverkare som anges i det angripna beslutet deltog i (skälen 87, 88 och 596 i det angripna beslutet).

63      Vidare konstaterar tribunalen att sökandenas argument avseende den relevanta marknadens specifika karaktär, vilken påstås visa dess nationella eller rentav lokala karaktär, inte kan påverka bevisvärdet av den skriftliga bevisning som omnämns i det angripna beslutet (skälen 88 och 90 i det angripna beslutet) och som styrker att det förekommer handel mellan medlemsstaterna på den marknad som avses i det angripna beslutet. Detsamma gäller argumentet att de mellanstatliga transaktionerna är av undantagskaraktär, vilket enbart ifrågasätter den omständigheten att påverkan på handeln mellan medlemsstaterna är märkbar och inte själva förekomsten av en sådan handel.

64      Slutligen framgår det av det angripna beslutet att Kones, Otis, Schindlers och ThyssenKrupps hänvisningspolicy ”i sig tyder på att det hos kunderna finns ett visst intresse av att anlita leverantörer utanför nationsgränserna” (skäl 596 i det angripna beslutet). För övrigt påpekade kommissionen bland annat att utländska företag deltog i nationella upphandlingar (skäl 78 i det angripna beslutet) och att det förekom mellanstatliga upphandlingar (skäl 89 i det angripna beslutet). Som kommissionen påpekade i skäl 90 i det angripna beslutet, kan det antas att antalet gränsöverskridande transaktioner skulle vara högre om de fyra stora ovannämnda tillverkarna inte tillämpade en avsiktlig policy, som syftar till att avböja nästan alla gränsöverskridande förfrågningar och att styra kunderna till det aktuella nationella dotterbolaget.

65      I det avseendet kan tribunalen inte godta sökandenas argument att hänvisningspolicyn föranleds av den aktuella verksamhetens art. Argumentet motsägs nämligen av själva förekomsten av vissa gränsöverskridande transaktioner på den relevanta marknaden.

66      Följaktligen ska det konstateras att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den, på grundval av de konstateranden om faktiska omständigheter som framhållits i föregående punkter och med tillämpning av fast rättspraxis (se ovan punkt 60), fann att de karteller som avses i artikel 1 i det angripna beslutet kan påverka handeln mellan medlemsstater.

67      Vad gäller frågan huruvida denna påverkan kan betecknas som märkbar, ska det erinras om att den inverkan som ett avtal eller samordnat förfarande kan ha på handeln mellan medlemsstaterna bland annat ska bedömas med beaktande av avtalsparternas ställning och betydelse på den berörda produktmarknaden (domstolens dom av den 10 juli 1980 i mål 99/79, Lancôme och Cosparfrance Nederland, REG 1980, s. 2511, punkt 24, och i det ovan i punkt 52 nämnda målet Javico, punkt 17, samt förstainstansrättens dom av den 14 juli 1994 i mål T‑77/92, Parker Pen mot kommissionen, REG 1994, s. II‑549, punkt 40).

68      De tillverkare som avses i det angripna beslutet stod ”tillsammans ... för huvudparten av utbudet på marknaden” (skäl 600 i det angripna beslutet), nämligen cirka 81 procent av försäljningen av hissar och rulltrappor i Europa (2004 års siffror, uttryckta i volym) (skäl 83 i det angripna beslutet). Dessa tillverkare var således tillräckligt stora och hade ett tillräckligt stort ekonomiskt inflytande för att deras förfaranden, vilka avses i det omtvistade beslutet, märkbart skulle kunna påverka handeln mellan medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 1 februari 1978 i mål 19/77, Miller International Schallplatten mot kommissionen, REG 1978, s. 131, punkt 10, och domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen SCK och FNK mot kommissionen, punkt 181).

69      Vidare var kommissionen, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, inte skyldig att visa att de omtvistade avtalen i praktiken hade haft en märkbar inverkan på handeln mellan medlemsstater eller att den mellanstatliga handeln ökade efter det att överträdelserna upphörde. Enligt artikel 81.1 EG krävs det nämligen endast att de konkurrensbegränsande avtalen och samordnade förfarandena kan påverka handeln mellan medlemsstaterna (domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Asnef-Equifax och Administración del Estado, punkt 43, och förstainstansrättens dom av den 13 december 2006 i de förenade målen T‑217/03 och T‑245/03, FNCBV m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4987, punkt 68).

70      Av det ovan anförda följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att de karteller som avses i artikel 1 i det angripna beslutet märkbart påverkade handeln mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 81.1 EG.

71      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

 Den andra delgrunden: Åsidosättande av förordning nr 1/2003, av tillkännagivandet om samarbete inom nätverket, av principen om likabehandling och av principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom kommissionen borde ha överlåtit uppgiften att beivra överträdelserna till de berörda nationella konkurrensmyndigheterna

72      I skäl 543 i det angripna beslutet motiverade kommissionen sin behörighet att tillämpa artikel 81 EG på de karteller som avses i nämnda beslut på följande sätt:

”… I förordning nr 1/2003 har gemenskapssystemet med parallell behörighet vid tillämpningen av artikel 81.1 [EG] bibehållits. Förordningen har i synnerhet inte ändrat kommissionens behörighet att utreda varje misstänkt överträdelse och fatta beslut enligt artikel 81 [EG], även när det gäller överträdelser som har sina huvudsakliga verkningar i en enda medlemsstat. I tillkännagivandet [om samarbete inom nätverket] fastställs riktlinjer för fördelningen av uppgifter mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Varken förordning nr 1/2003 eller tillkännagivandet [om samarbete inom nätverket] skapar några rättigheter eller förväntningar för ett företag med avseende på att en viss konkurrensmyndighet ska handlägga företagets ärende, och det finns inte heller något som hindrar att kommissionen ingriper vid en misstänkt överträdelse av artikel 81 [EG], även i de ärenden som är begränsade till en enda medlemsstats område ...”

73      Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i huvudsak gjort gällande att även om artikel 81 EG var tillämplig, saknade kommissionen behörighet att inleda förfarandet och ålägga böter. Genom att inleda förfarandet åsidosatte kommissionen tillkännagivandet om samarbete inom nätverket och principen om skydd för berättigade förväntningar. Enligt artiklarna 5 och 35 i förordning nr 1/2003 och punkterna 8 och 14 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket var de berörda nationella konkurrensmyndigheterna bäst lämpade att beivra överträdelserna. Sökandena i målen T‑147/07, T-148/07, T-149/07 och T-150/07 har även hävdat att tillkännagivandet om samarbete inom nätverket är tvingande för konkurrensmyndigheterna, vilket följer av den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen, principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar. Slutligen har sökandena i målen T‑147/07 och T‑149/07 framhållit att det hade varit mer effektivt om de nationella konkurrensmyndigheterna hade beivrat överträdelserna, med hänsyn till de ”bristfälliga språkkunskaperna” hos de tjänstemän vid kommissionen som handlade ärendet.

74      Enligt sistnämnda sökande visar det förhållandet att kommissionen lät den österrikiska konkurrensmyndigheten beivra en parallell överträdelse av artikel 81 EG på marknaden för hissar och rulltrappor i Österrike att de principer för fördelning av behörighet som föreskrivs i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket tillämpades på ett godtyckligt sätt. Sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i det avseendet hävdat att de behandlades mindre förmånligt än om de myndigheter som är behöriga enligt tillkännagivandet om samarbete inom nätverket hade handlagt ärendet, eftersom de belgiska, luxemburgska och nederländska myndigheterna beviljade dem immunitet.

75      Tribunalen erinrar om att när det gäller fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna upphör, genom förordning nr 1/2003, det tidigare centraliserade systemet, och i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen inrättas en ordning med större delaktighet från de nationella konkurrensmyndigheternas sida. Enligt artikel 35 i förordning nr 1/2003 är således medlemsstaterna skyldiga att utse en eller flera konkurrensmyndigheter som är ansvariga för tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, och i artikel 5 i förordning nr 1/2003 ges dessa myndigheter behörighet att genomföra unionens konkurrensrätt (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 mars 2007 i mål T‑339/04, France Télécom mot kommissionen, REG 2007, s. II‑521, punkt 79).

76      Det samarbete mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna som har inrättats genom förordning nr 1/2003 ger emellertid inte något stöd för ståndpunkten att kommissionen i förevarande fall borde ha överlåtit uppgiften att beivra de olika överträdelserna till de berörda nationella konkurrensmyndigheterna. Tvärtom framgår det av bestämmelserna i förordning nr 1/2003 att kommissionen behåller sin dominerande roll vid utredningen och fastställandet av överträdelser av unionens konkurrensregler, vilken inte påverkas av den parallella behörighet som de nationella konkurrensmyndigheterna har enligt nämnda förordning. Enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 får nämligen kommissionen inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut även om en nationell myndighet redan handlägger ett ärende, efter att ha samrått med den nationella myndigheten. Vidare framgår det av denna bestämmelse att om kommissionen inleder ett förfarande fråntas de nationella konkurrensmyndigheterna sin behörighet att tillämpa unionens konkurrensregler i ett sådant ärende.

77      Vad gäller tillkännagivandet om samarbete inom nätverket, vilket enligt sökandena åsidosattes i förevarande fall, påpekar tribunalen att tillkännagivandet, enligt punkt 31 i detta, inte skapar någon individuell rätt för berörda företag att få ärendet handlagt av en viss myndighet. Sökandena saknar därför fog för att hävda att de, enligt detta tillkännagivande, hade rätt att förvänta sig eller hade berättigade förväntningar på att de nationella konkurrensmyndigheterna skulle beivra de överträdelser som hade konstaterats i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet France Télécom mot kommissionen, punkt 83).

78      Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den, i skäl 543 i det angripna beslutet, slog fast att ”[v]arken förordning nr 1/2003 eller tillkännagivandet [om samarbete inom nätverket] skapar några rättigheter eller förväntningar för ett företag med avseende på att en viss konkurrensmyndighet ska handlägga företagets ärende”.

79      Även om det antas att tillkännagivandet om samarbete inom nätverket kan skapa rättigheter eller ge företagen berättigade förväntningar på att en viss myndighet ska handlägga ärendet, kan tribunalen inte godta sökandenas resonemang, vilket grundar sig på punkterna 8 och 14 i tillkännagivandet.

80      För det första ska det påpekas att punkt 8 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket, i vilken det föreskrivs på vilka villkor ”[e]n myndighet kan anses vara väl lämpad att handlägga ett ärende”, inte har någon tvingande verkan. Användningen av verbet ”kunna” visar att det endast är fråga om en möjlighet att dela upp uppgifter som inte kan anses medföra en skyldighet för kommissionen att avstå från att handlägga ett ärende när de villkor som föreskrivs i punkt 8 är uppfyllda (domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet France Télécom mot kommissionen, punkt 84).

81      För det andra, i den mån punkt 14 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket kan skapa rättigheter eller ge upphov till berättigade förväntningar, genom att den anger att kommissionen ”är” bäst lämpad att handlägga ett ärende om vissa villkor som anges däri är uppfyllda, bekräftar denna punkt kommissionens behörighet att handlägga förevarande ärende. Enligt punkt 14 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket ska nämligen kommissionen anses vara bäst lämpad att handlägga ett ärende ”om [ett] eller flera avtal eller samordnade förfaranden ... påverkar konkurrensen i mer än tre medlemsstater”, vilket är fallet med de överträdelser som konstaterades i det angripna beslutet.

82      Vad för det tredje beträffar punkt 15 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket ­ vilken, enligt sökandena, utgör den enda grunden för kommissionens behörighet, när det inte är fråga om en enda överträdelse, och vars villkor inte är uppfyllda i förevarande fall ­ räcker det att i likhet med kommissionen påpeka att denna bestämmelse saknar relevans i förevarande mål, eftersom den avser ett fall då kommissionen är bäst lämpad att handlägga ett ärende.

83      Eftersom tillkännagivandet om samarbete inom nätverket inte åsidosattes i förevarande fall, saknas det anledning att ta ställning till det påstådda åsidosättandet av den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen och principen om likabehandling, vilka skulle ligga till grund för tillkännagivandets tvingande verkan.

84      Vidare kan inte heller den österrikiska konkurrensmyndighetens antagande av ett beslut beträffande en parallell nationell överträdelse visa att kommissionen borde ha överlåtit till de berörda nationella konkurrensmyndigheterna att beivra överträdelserna i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna. Som framgår av analysen ovan i punkterna 75–78 finns det nämligen inte någon bestämmelse i unionsrätten som ålägger kommissionen en sådan skyldighet. Dessutom framgår det av kommissionens förklaringar att det tillämpade tillvägagångssättet under alla omständigheter inte var godtyckligt. Det har nämligen inte bestritts att utredningarna av de fyra karteller som avses i det angripna beslutet inleddes 32 månader före inledandet av en utredning av kartellen i Österrike eller att, när den första ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete ingavs avseende kartellen i Österrike, utredningarna av de karteller som avses i det angripna beslutet redan hade avslutats och ett utkast till beslut redan hade upprättats. Att kommissionens utredning inskränkte sig till de fyra karteller som avses i det angripna beslutet motiverades således av risken för dröjsmål vid handläggningen av dessa ärenden.

85      Sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 kan inte heller med framgång åberopa de beslut om immunitet som de påstås ha utverkat från de belgiska, luxemburgska och nederländska konkurrensmyndigheterna till stöd för sina argument att kommissionen borde ha överlåtit uppgiften att beivra överträdelserna till dessa nationella myndigheter. Dessa nationella beslut var nämligen interimistiska (se nedan punkterna 167–174) och ingick på sin höjd i ett nationellt förfarande. Enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 får kommissionen när som helst inleda ett förfarande och på så sätt frånta medlemsstaternas konkurrensmyndigheter deras behörighet.

86      Vidare kan tribunalen inte godta det argument som sökandena i målen T‑147/07 och T‑149/07 har åberopat avseende de påstått ”bristfälliga språkkunskaperna” hos de tjänstemän vid kommissionen som handlade ärendet, eftersom kommissionen är en flerspråkig institution som ska anses kapabel att arbeta på gemenskapens samtliga officiella språk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 640). Sökandena kan inte heller med framgång hävda att utövandet av deras rätt till försvar har skadats av att meddelandet om invändningar och det angripna beslutet delgavs på engelska, trots att sökandena använde tyska eller nederländska under det administrativa förfarandet, eftersom de har medgett att de samtyckte till att delgivningen av handlingarna skulle ske på engelska och deras påståenden under alla omständigheter inte stöds av någon bevisning.

87      Av det ovan anförda följer att inte heller den andra delen av denna grund kan godtas.

88      Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser någon del av den grund som avser att kommissionen saknade behörighet.

 Huruvida de principer som reglerar ansvaret för överträdelser av artikel 81 EG, principen om oskuldspresumtion, principen att straff ska vara individuella, principen om likabehandling, rätten till försvar och artikel 253 EG åsidosattes genom att moderbolagen hölls ansvariga för de överträdelser som deras dotterbolag begick

 Inledande synpunkter

89      Genom denna grund, vilken avser dels frågan huruvida konstaterandet att en överträdelse begicks av de moderbolag som avses i artikel 1 i det angripna beslutet är lagenligt, dels frågan huruvida de böter som nämnda moderbolag ålades i artikel 2 i det angripna beslutet är lagenliga, har sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 ifrågasatt TKE:s och TKAG:s solidariska ansvar för deras dotterbolags konkurrensbegränsande beteenden i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna.

90      Vad beträffar ett moderbolags solidariska ansvar för sitt dotterbolags beteende, erinrar tribunalen om att den omständigheten att ett dotterbolag är en fristående juridisk person inte räcker för att det ska kunna uteslutas att moderbolaget kan hållas ansvarigt för dotterbolagets beteende (domstolens dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REG 1972, s. 619, punkt 132; svensk specialutgåva, volym 2, s. 25).

91      Unionens konkurrensrätt avser nämligen verksamheten i företag, och begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras (se domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C-97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-8237, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

92      Unionsdomstolen har även preciserat att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (se domstolens dom av den 12 juli 1984 i mål 170/83, Hydrotherm Gerätebau, REG 1984, s. 2999, punkt 11, och domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 55 och där angiven rättspraxis, samt förstainstansrättens dom av den 29 juni 2000 i mål T-234/95, DSG mot kommissionen, REG 2000, s. II-2603, punkt 124). Unionsdomstolen har således framhållit att det faktum att två bolag formellt är skilda åt på grund av att de är fristående juridiska personer inte är avgörande vid tillämpningen av konkurrensreglerna. Det betydelsefulla är huruvida de ska anses uppträda som en enhet på marknaden. Det kan således vara nödvändigt att avgöra huruvida två bolag som är olika juridiska personer utgör eller hör till ett och samma företag eller en och samma ekonomiska enhet som har ett enhetligt beteende på marknaden (domen i det ovan i punkt 90 nämnda målet Imperial Chemical Industries mot kommissionen, punkt 140, och förstainstansrättens dom av den 15 september 2005 i mål T-325/01, DaimlerChrysler mot kommissionen, REG 2005, s. II-3319, punkt 85).

93      När en sådan ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen (se domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

94      Ett dotterbolags beteende kan således tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter (se domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑294/98 P, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I-10065, punkt 27, och av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C-208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 117, samt domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

95      I en sådan situation ingår nämligen moder- och dotterbolag i samma ekonomiska enhet och utgör följaktligen ett och samma företag enligt den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 91. Den omständigheten att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG ger kommissionen möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut att ålägga böter utan att det behöver fastställas att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen (domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 59).

96      I det specifika fallet då ett moderbolag innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende (se domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

97      Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att det ska presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolicy. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som åläggs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan förete tillräcklig bevisning för att visa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden (se domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

98      I punkterna 28 och 29 i dom av den 16 november 2000 i mål C-286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (REG 2000, s. I-9925), nämnde domstolen, förutom innehav av hela aktiekapitalet i dotterbolaget, visserligen även andra omständigheter, såsom ett godtagande av det inflytande som moderbolaget utövade på dotterbolagets affärspolicy och att de båda bolagen delade ombud under det administrativa förfarandet. Domstolen påpekade emellertid dessa omständigheter endast i syfte att redogöra för samtliga omständigheter som förstainstansrätten hade lagt till grund för sitt resonemang, och inte för att, vid tillämpningen av den ovan i punkt 96 nämnda presumtionen, kräva att ytterligare indicier på att moderbolaget verkligen har utövat inflytande skulle läggas fram (domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 62).

99      Mot bakgrund av de principer som angetts ovan ska tribunalen pröva TKE:s och TKAG:s ansvar för de överträdelser som begicks av TKLA, TKA, TKF och TKAL samt TKAG:s ansvar för den överträdelse som begicks av TKL.

 TKE:s och TKAG:s ansvar för de överträdelser som konstaterades i artikel 1 i det angripna beslutet

100    I skälen 634, 635, 636 och 641 i det angripna beslutet slog kommissionen fast att TKE, som helägande och mellanliggande moderbolag, skulle hållas solidariskt ansvarigt för de överträdelser som dess dotterbolag TKLA, TKAL, TKA och TKF hade gjort sig skyldiga till i Belgien, Luxemburg respektive Tyskland. Kommissionen slog även fast att TKAG, som ytterst är helägande moderbolag, skulle hållas solidariskt ansvarigt för de överträdelser som samma dotterbolag och TKL hade gjort sig skyldiga till i Nederländerna (skälen 634, 635, 636, 637 och 641 i det angripna beslutet).

101    I skäl 639 i det omtvistade beslutet klargjorde kommissionen följande:

”… [S]om angetts [i skäl] 619 [i det angripna beslutet] anser kommissionen att TKE:s argument att bolagets ansvar är uteslutet på grund av att det inte förekom någon överlappning mellan TKE:s styrelse och dotterbolagens styrelser under den period då överträdelserna pågick är grundlöst. Som angetts i [skäl] 626 krävs det inte någon överlappning mellan de båda företagens verksamhet för att ett moderbolag ska hållas ansvarigt. Kommissionen bedömer således att TKE:s argument, enligt vilket ’TKE enbart är ett mellanliggande holdingbolag som inte sköter den löpande verksamheten i de bolag som det äger’ och att TKE följaktligen inte hade kunnat utöva ett inflytande på dessa dotterbolag, är otillräckligt. Inom en och samma ekonomiska enhet kan det nämligen antas att dotterbolaget i huvudsak tillämpar moderbolagets instruktioner och det krävs inte att moderbolaget direkt sköter dotterbolagets löpande verksamhet för att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolicy. Det förhållandet att TKE utfärdade en intern instruktion till koncernen, varigenom dotterbolagen ålades att inrikta sig på sina nationella marknader, och att dotterbolagen följde denna instruktion visar att TKE utnyttjade möjligheten att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagens affärsverksamhet. …”

102    Kommissionen påpekade även i skäl 640 i det angripna beslutet att ”TKE och dess berörda dotterbolag har, i sina svar på meddelandet om invändningar, inte gett några upplysningar som klargör bolagens koncerninterna förhållanden, hierarkiska struktur och rapporteringsskyldigheter i syfte att motbevisa presumtionen att dotterbolagen inte självständigt bestämde sitt beteende på marknaden”. Den drog slutsatsen att ”TKAG och dess helägda dotterbolag TKE inte har brutit presumtionen om ansvar för de överträdelser som begåtts i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna”.

103    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i huvudsak hävdat att principerna för att moderbolag ska kunna hållas ansvariga för dotterbolagens rättsstridiga beteende åsidosattes. Vidare har de anfört flera argument som syftar till att visa att de dotterbolag inom ThyssenKrupp-koncernen som avses ovan i punkt 99 (nedan kallade ThyssenKrupp-dotterbolagen) självständigt bestämmer sin affärspolicy, utan något inflytande från moderbolagen. Sökandena har slutligen hävdat att kommissionen åsidosatte principen att straff ska vara individuella, oskuldspresumtionen, deras rätt till försvar och kommissionens motiveringsskyldighet.

–       Presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för sina dotterbolags beteenden

104    Tribunalen påpekar att det är utrett att TKAG, under den period då överträdelsen pågick, direkt innehade hela aktiekapitalet i TKE, vilket i sin tur direkt innehade hela aktiekapitalet i TKA och indirekt innehade hela aktiekapitalet i TKAL, TKLA och TKF. Vidare var TKAG ytterst även moderbolag till TKL. Med hänsyn till den rättspraxis som angetts ovan i punkt 96, föreligger det följaktligen en presumtion för att TKAG och TKE utövade ett avgörande inflytande på sina respektive dotterbolags beteende. Sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07 kan därför inte med framgång hävda att kommissionen åsidosatte principerna om fördelning av bevisbördan för dotterbolagens beroendeställning i förhållande till sina moderbolag.

105    Sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07 har dessutom hävdat att det inte är möjligt att hålla ett moderbolag ansvarigt för dotterbolagens beteende om moderbolaget faktiskt inte har deltagit i överträdelsen, enligt principen att straff ska vara individuella, vilken även följer av kommissionens beslutspraxis.

106    Enligt principen att straff ska vara individuella, vilken gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till sanktioner enligt unionens konkurrensbestämmelser, kan ett företag endast åläggas sanktioner för gärningar som är hänförliga till just detta företag (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 13 december 2001 i de förenade målen T-45/98 och T-47/98, Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen, REG 2001, s. II-3757, punkt 63).

107    Denna princip måste emellertid tillämpas i överensstämmelse med begreppet företag. Det är nämligen varken fråga om ett förhållande där moderbolaget är anstiftare till dotterbolagets överträdelse eller, i ännu mindre grad, ett förhållande där moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG som ger kommissionen befogenhet att rikta ett beslut om åläggande av böter till moderbolaget i en koncern (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i mål T-203/01, Michelin mot kommissionen, REG 2003, s. II-4071, punkt 290). Det ska emellertid konstateras att TKAG och TKE personligen hölls ansvariga för överträdelser som de själva ansågs ha begått på grund av att de har nära ekonomiska och juridiska band till sina dotterbolag (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, punkt 34).

108    När det gäller kommissionens beslutspraxis, som sökandena har åberopat, påpekar tribunalen att de bedömningar som kommissionen har gjort avseende de faktiska omständigheterna i tidigare ärenden inte kan överföras på omständigheterna i detta fall (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2007 i mål T-282/06, Sun Chemical Group m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑2149, punkt 88) och att beslut i andra ärenden endast kan vara vägledande, eftersom omständigheterna i ärendena inte är identiska (se, för ett liknande, resonemang, domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C-167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I-8935, punkterna 201 och 205, och av den 7 juni 2007 i mål C-76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I-4405, punkt 60). Härav följer att det i förevarande fall inte skedde något åsidosättande av principen att straff ska vara individuella.

109    Vidare har sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att det endast kan komma i fråga att hålla ett moderbolag ansvarigt för dotterbolagets beteende om det objektivt sett är nödvändigt för att säkerställa konkurrensreglernas praktiska verkan.

110    Detta påstående bygger på en felaktig tolkning av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 90–98 och kan därför inte godtas. Eftersom kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att TKAG, TKE och ThyssenKrupp‑dotterbolagen utgör ett enda företag vid tillämpningen av artikel 81 EG, och detta företag följaktligen personligen hölls ansvarigt för överträdelser som det självt ansågs ha begått, är kommissionen inte skyldig, vid bedömningen av huruvida ett moderbolag ska hållas ansvarigt för ett dotterbolags överträdelse, att undersöka huruvida ett sådant ansvar är nödvändigt för att säkerställa den ”praktiska verkan” av unionens konkurrensrätt.

111    Sökandena i målen T-144/07, T‑149/07, T‑150/07 och T-154/07 anser även att den ansvarspresumtion som angetts ovan i punkt 96 strider mot oskuldspresumtionen och är oförenlig med artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), och artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1) (nedan kallad stadgan).

112    Tribunalen påpekar att principen om oskuldspresumtion, såsom den följer av bland annat artikel 6.2 i Europakonventionen, utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens praxis erkänns i unionens rättsordning, vilket för övrigt bekräftas i artikel 6.2 EU och artikel 48.1 i stadgan. Med hänsyn till de aktuella överträdelsernas art samt arten och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionerna ska principen om oskuldspresumtion bland annat tillämpas i förfaranden rörande överträdelser av de konkurrensregler som gäller för företag och som kan leda till åläggande av böter eller föreläggande av vite (se förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T‑279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II‑897, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

113    Principen om oskuldspresumtion innebär att var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts (förstainstansrättens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T-22/02 och T-23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II-4065, punkt 106).

114    När det gäller frågan huruvida en sådan regel om ansvar för en överträdelse som den som har slagits fast i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 96 är förenlig med artikel 6.2 i Europakonventionen, ska det påpekas att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har slagit fast att denna bestämmelse inte utgör hinder för faktiska eller rättsliga presumtioner i strafflagstiftning, men kräver att dessa presumtioner omgärdas av skäliga begränsningar som tar hänsyn till sakens allvar och upprätthåller rätten till försvar (se Europadomstolens dom av den 7 oktober 1988 i målet Salabiaku mot Frankrike, serie A nr 141-A, 28 §; se även, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 23 september 2008 i målet Grayson och Barnham mot Förenade kungariket, Recueil des arrêts et décisions, 2008, 40 §). Det kan således inte föreligga ett åsidosättande av oskuldspresumtionen om det i ett konkurrensförfarande dras vissa slutsatser av typiska händelseförlopp enligt tidigare erfarenheter, förutsatt att det står de berörda företagen fritt att motbevisa dessa slutsatser (se, analogt, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i mål C-8/08, T-Mobile Netherlands m.fl., där domstolen meddelade dom den 4 juni 2009, REG 2009, s. I-4529, s. I-4533, punkt 93).

115    I förevarande fall slog kommissionen i det angripna beslutet först fast att ThyssenKrupp-dotterbolagen hade begått överträdelser av artikel 81 EG i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna, utan att tillämpa någon faktisk eller rättslig presumtion.

116    Med hänsyn till att artikel 81 EG avser företags beteenden, undersökte kommissionen därefter huruvida den ekonomiska enhet som hade begått dessa överträdelser även omfattade moderbolagen till ThyssenKrupp-dotterbolagen. Kommissionen slog fast att TKAG och TKE utövade ett avgörande inflytande på dotterbolagens beteende när de stödde sig på den ansvarspresumtion som följer särskilt av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 96. I enlighet med rätten till försvar fick slutligen dessa moderbolag, till vilka meddelandet om invändningar riktade sig, möjlighet att motbevisa denna presumtion genom att lägga fram bevisning som kunde visa på deras dotterbolags självständighet. Kommissionen fann dock, i skäl 641 i det angripna beslutet, att presumtionen inte hade motbevisats.

117    Eftersom den presumtion som avses ovan i punkt 96 kunde motbevisas, endast avsåg moderbolagets ansvar för en redan fastställd överträdelse såvitt avser dotterbolaget och dessutom uppställdes i ett förfarande där rätten till försvar iakttogs, kan tribunalen följaktligen inte godta den anmärkning som avser åsidosättande av principen om oskuldspresumtion.

118    Vidare har sökanden i mål T-149/07 hävdat att TKE ålades böter utan saklig grund och i strid med det faktum att kommissionen inte ålade andra mellanliggande bolag böter.

119    Inte heller detta argument kan godtas. Möjligheten att ålägga det yttersta moderbolaget sanktioner för ett dotterbolags överträdelse hindrar nämligen inte att ett mellanliggande holdingbolag eller dotterbolaget självt åläggs sanktioner, såvida kommissionen har kunnat fastställa att dessa bolag utgjorde ett enda företag. I ett sådant fall kan kommissionen, om villkoren för ansvar är uppfyllda, välja att ålägga det dotterbolag som har deltagit i överträdelsen, det mellanliggande moderbolag som har kontrollerat dotterbolaget under den aktuella perioden och det yttersta moderbolaget inom koncernen sanktioner (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 331).

120    Av det ovan anförda följer att ingen av de anmärkningar som avser tillämpningen, i förevarande fall, av presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för sina dotterbolags beteende kan godtas.

–       De omständigheter som sökandena har åberopat för att motbevisa presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för deras respektive dotterbolags beteende

121    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i huvudsak hävdat att även om det förelåg en presumtion om TKAG:s och TKE:s ansvar för dotterbolagens beteende, motbevisades denna presumtion, eftersom det under det administrativa förfarandet, särskilt under två möten som hölls den 1 mars 2005 och den 20 september 2006, visades för kommissionen att ThyssenKrupp-dotterbolagen agerade och fortsätter att agera självständigt i ekonomiskt och juridiskt hänseende.

122    För det första har sökandena i målen T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att TKAG endast är ett holdingbolag som bara innehar andelar i de lokala bolag som har deltagit i kartellerna genom andra holdingbolag och att TKE endast är ett mellanliggande holdingbolag som inte är delaktigt i den operativa verksamheten inom branschen för hissar och rulltrappor. Tribunalen kan inte godta dessa argument, eftersom enbart ställningen som holdingbolag eller mellanliggande holdingbolag inte i sig kan motbevisa presumtionen om ett moderbolags ansvar för dotterbolagens beteende. Inom en koncern, såsom i förevarande fall, är ett holdingbolag ett bolag vars uppdrag är att samla aktieinnehaven i olika bolag och att säkerställa en enhetlig förvaltning (förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2567, punkterna 60 och 63).

123    För det andra har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 hävdat att ThyssenKrupp-dotterbolagen, vilka förfogar över egen personal och egna materiella resurser, deltog i överträdelserna utan att TKE och TKAG hade något inflytande, på grund av den decentraliserade operativa strukturen inom ThyssenKrupps segment ”Hissar”.

124    Dessa påståenden kan inte motbevisa presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för ThyssenKrupp-dotterbolagens beteende, eftersom de inte stöds av någon bevisning. Under alla omständigheter ska det konstateras att indelningen av TKAG:s dotterbolag i segment – såsom segmentet ”Hissar”, vilket TKE ansvarar för och vilket omfattar alla ThyssenKrupp-dotterbolagen, inklusive TKL, trots att det inte är ett dotterbolag till TKE – snarare utgör ett indicium på att de aktuella moderbolagen utövar ett avgörande inflytande på ovannämnda dotterbolag.

125    För det tredje finns det inte heller anledning att godta det argument som sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har åberopat och som avser att det inte förekom någon överlappning mellan TKE:s och TKAG:s ledningsorgan och de berörda dotterbolagens ledningsorgan. Det ska framhållas att dessa påståenden inte stöds av någon som helst skriftlig bevisning, bevisning som hade kunnat läggas fram, särskilt vad gäller listan med namn på de personer som var ledamöter i företagens bolagsorgan vid tidpunkten för överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, punkt 69). Genom de organisatoriska, ekonomiska och juridiska band som föreligger mellan TKAG, TKE och ThyssenKrupp-dotterbolagen kan det dessutom fastställas att de förstnämnda bolagen har ett inflytande på dotterbolagens strategi, och detta motiverar således att de betraktas som en enda ekonomisk enhet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T‑112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II-5049, punkt 83).

126    Sökandena i målen T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har för det fjärde framhållit att de självständigt deltog i förfarandet och ingav ett individuellt svar på meddelandet om invändningar.

127    Inte heller detta argument kan motbevisa presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för dotterbolagens beteende. Domstolen har visserligen slagit fast att det förhållandet att moderbolaget uppger sig vara kommissionens enda motpart beträffande den aktuella överträdelsen kan tyda på att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende (domen i det ovan i punkt 98 nämnda målet Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, punkt 29). Att dotterbolagen i en koncern har ingett separata svar på meddelandet om invändningar kan dock inte i sig utgöra ett bevis på dotterbolagens självständighet.

128    För det femte har sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 hävdat att skäl 639 i det angripna beslutet är felaktigt, i den mån kommissionen slog fast att TKE:s avgörande inflytande på dotterbolagens beteende framgick av att TKE hade utfärdat en intern instruktion till koncernen, varigenom dotterbolagen ålades att inrikta sig på sina nationella marknader, trots att dessa förhållningsorder endast återspeglade den affärspolicy som de nationella dotterbolagen tillämpade. Inriktningen på de nationella marknaderna följde av en fördelning av uppgifter mellan dotterbolagen, som berodde på de särskilda förhållandena på marknaden.

129    Tribunalen anser att detta argument bygger på en felaktig tolkning av skälen 634–639 i det angripna beslutet. Det framgår nämligen av nämnda skäl att det var på grundval av TKE:s innehav av hela aktiekapitalet i de egna dotterbolagen och den icke motbevisade presumtionen om ett avgörande inflytande på dotterbolagens affärspolicy till följd av detta innehav som kommissionen slog fast att TKE skulle hållas ansvarigt för de överträdelser som dess dotterbolag hade gjort sig skyldiga till. Kommissionen uppgav visserligen också, i skäl 639 i det angripna beslutet, att det förhållandet att TKE utfärdade en intern instruktion till koncernen ­ varigenom dotterbolagen ålades att inrikta sig på sina nationella marknader ­ och att dotterbolagen följde denna instruktion visade att TKE hade utnyttjat möjligheten att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagens affärsverksamhet. Detta skäl utgjorde dock ett svar på argumentet, vilket anfördes i TKE:s svar på meddelandet om invändningar, att TKE enbart var ett mellanliggande holdingbolag som inte skötte den löpande verksamheten i de bolag som det ägde (se ovan punkt 122).

130    I motsats till vad sökandena har hävdat tyder under alla omständigheter, såsom kommissionen har framhållit, det förhållandet att TKE utfärdade en instruktion till koncernens dotterbolag inom segmentet ”Hissar” om att de skulle inrikta sig på sina nationella marknader på att TKE hade ett avgörande inflytande inte bara på sina dotterbolags beteende, utan även på TKL:s beteende, vilket bolag – såsom sökanden i mål T-149/07 uppgav vid förhandlingen – också hör till nämnda segment.

131    Av det ovan anförda följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den, i skäl 641 i det angripna beslutet, slog fast att sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 inte hade motbevisat presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för de överträdelser som ThyssenKrupp-dotterbolagen hade gjort sig skyldiga till i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna.

 Huruvida motiveringsskyldigheten och rätten till försvar åsidosattes

132    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i huvudsak hävdat att kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet i flera avseenden. I det angripna beslutet motiveras inte konstaterandet att det föreligger en ekonomisk enhet mellan TKAG, TKE och ThyssenKrupp-dotterbolagen, och det anges inte varför de uppgifter som bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen lämnade var otillräckliga för att motbevisa ansvarspresumtionen. Vidare beaktade inte kommissionen flera uppgifter som sökandena i målen T-149/07 och T-150/07 hade lämnat som svar på meddelandet om invändningar. Slutligen innehåller skäl 639 i det angripna beslutet felaktiga resonemang och hänvisar dessutom till konstateranden som kommissionen gjorde avseende Otiskoncernen.

133    Inledningsvis ska det erinras om att kommissionen enligt fast rättspraxis visserligen inte är skyldig att i motiveringen till ett beslut som den fattar för att säkerställa tillämpningen av konkurrensreglerna gå in på alla de faktiska och rättsliga omständigheter samt överväganden som föranlett den att fatta ett sådant beslut. Kommissionen är emellertid enligt artikel 253 EG skyldig att åtminstone nämna de omständigheter och de överväganden som har väsentlig betydelse för beslutets systematik, för att sålunda göra det möjligt för unionsdomstolen och berörda parter att få kännedom om under vilka villkor kommissionen har tillämpat fördraget (se förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T‑374/94, T‑375/94, T‑384/94 och T‑388/94, European Night Services m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3141, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

134    Tribunalen kan inte godta det argument som sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har åberopat avseende bristen på motivering vad gäller konstaterandet att det föreligger en ekonomisk enhet mellan de bolag inom ThyssenKrupp-koncernen som det angripna beslutet riktade sig till. Det framgår nämligen av skälen 633–641 i det angripna beslutet att kommissionen tillräckligt utförligt redogjorde för skälen till att de respektive moderbolagen TKE och/eller TKAG skulle hållas ansvariga för ThyssenKrupp‑dotterbolagens beteenden. I dessa skäl hänvisade nämligen kommissionen till den rättspraxis som angetts ovan i punkt 96 till stöd för slutsatsen att TKAG och TKE skulle hållas ansvariga för beteendet hos de dotterbolag som hade deltagit i överträdelserna av artikel 81 EG. Kommissionen slog även fast att sökandena inte hade lyckats motbevisa ansvarspresumtionen.

135    Det argument som sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07 har anfört, enligt vilket kommissionen förbigick vissa argument som anfördes i svaret på meddelandet om invändningar med tystnad, kan inte heller godtas.

136    Vad beträffar argumentet, vilket åberopades av TKE i dess svar på meddelandet om invändningar, att det saknades överstatliga förhållningsorder och att TKE och dess dotterbolag agerade vart och ett för sig under det administrativa förfarandet, ska det påpekas att kommissionen, i skäl 639 i det angripna beslutet, slog fast att ”[d]et förhållandet att TKE utfärdade en intern instruktion till koncernen, varigenom dotterbolagen ålades att inrikta sig på sina nationella marknader, och att dotterbolagen följde denna instruktion visar att TKE utnyttjade möjligheten att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagens affärsverksamhet”. Även om kommissionen i det angripna beslutet visserligen inte bemötte argumentet att TKE och dess dotterbolag agerade vart och ett för sig under det administrativa förfarandet, konstaterar tribunalen att ett sådant argument inte kan ha väsentlig betydelse för det angripna beslutets systematik och således inte, med hänsyn till den rättspraxis som angetts ovan i punkt 133, kräver ett uttryckligt bemötande från kommissionens sida.

137    Vidare bemötte kommissionen även de argument som hade åberopats av TKAG i dess svar på meddelandet om invändningar. TKAG hade däri faktiskt gjort gällande att ingivandet av en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete inte kunde motivera TKAG:s materiella ansvar, att TKAG varken direkt eller indirekt hade deltagit i överträdelsen, att sektorn för hissar och rulltrappor var organiserad på ett decentraliserat sätt och sköttes självständigt av de nationella dotterbolagen, att TKAG enbart var ett holdingbolag som inte var delaktigt i den operativa verksamheten i de dotterbolag som var verksamma inom området för hissar och rulltrappor, att de verksamhetsdrivande bolagen inte hade följt de anvisningar om att iaktta gällande rätt som TKE hade gett dem, varigenom de uppmanades att upphöra med överträdelsen, att kommissionens akt inte innehöll några uppgifter som bevisade att TKAG faktiskt hade utövat ett inflytande på de verksamhetsdrivande bolagen och att TKAG alltid hade agerat separat från de andra bolagen under det administrativa förfarandet. I likhet med vad kommissionen har anfört anser tribunalen att punkterna 74–87 i TKAG:s svar på meddelandet om invändningar huvudsakligen innehåller synpunkter på det rättsliga kriterium som ska tillämpas i samband med att ett moderbolag hålls ansvarigt för dotterbolagens beteende, vilka kommissionen tog ställning till i skälen 603–605 och 639 i det angripna beslutet. Vad beträffar de faktiska påståendena i nämnda svar har TKAG inte lagt fram något bevismaterial, utan har begränsat sig till att hänvisa till anvisningarna om att iaktta konkurrensrätten, vilka för övrigt inte bifogades TKAG:s svar på meddelandet om invändningar. Vad slutligen beträffar argumentet att TKAG och dess dotterbolag agerade vart och ett för sig under det administrativa förfarandet, kräver inte heller detta argument, med hänsyn till den rättspraxis som angetts ovan i punkt 133, ett uttryckligt bemötande från kommissionens sida.

138    Anmärkningen om en brist på motivering kan följaktligen inte godtas.

139    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07 och T‑149/07 har även gjort gällande att skäl 639 i det angripna beslutet saknar motivering och utgör ett ”logiskt felslut”, eftersom kommissionen slog fast att det inom en och samma ekonomiska enhet kan antas att dotterbolaget i huvudsak tillämpar moderbolagets instruktioner, vilket innebär att man utifrån den önskade slutsatsen av analysen (i förevarande fall, att det föreligger en ekonomisk enhet) utläser själva förutsättningen för en sådan slutsats (i förevarande fall, avsaknaden av indicier på att ThyssenKrupps dotterbolag var självständiga i affärsmässigt hänseende). Dessutom är det ologiskt att inte godta ett skäl som gör det möjligt att motbevisa presumtionen – i förevarande fall, avsaknaden av personliga band mellan TKE:s styrelse och dotterbolagens styrelser – genom att hävda att en överlappning mellan ledningsorganen inte utgör en förutsättning för att det ska föreligga en presumtion.

140    Inte heller detta argument kan godtas. För det första bortser argumentet från de regler för ansvarspresumtionen som följer av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 96 och 97, särskilt det faktum att moderbolaget kan motbevisa denna presumtion genom att lägga fram bevismaterial som styrker dotterbolagens självständighet. För det andra underkände inte kommissionen sökandenas argument att det inte förekom någon överlappning mellan TKE och dess dotterbolag när den hävdade att en överlappning mellan ledningsorganen inte utgjorde en förutsättning för att det skulle föreligga en presumtion om moderbolagets ansvar. Tvärtom framgår det av hänvisningen till skäl 619 i det angripna beslutet och av skäl 640 i nämnda beslut att kommissionen underkände detta argument på grund av att TKE inte hade ingett någon bevisning till stöd för detta. I det avseendet ska det framhållas att inte heller under förfarandet vid tribunalen har det funnits någon som helst skriftlig bevisning som stöder sökandenas påståenden om att det inte förekom någon överlappning mellan TKE:s och TKAG:s ledningsorgan och de berörda dotterbolagens ledningsorgan (se ovan punkt 125).

141    Vad gäller skäl 639 i det angripna beslutet har sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 även hävdat att deras rätt till försvar åsidosattes, på grund av att motiveringen i nämnda skäl hänvisade till skäl 626 i det angripna beslutet, avseende förekomsten av en ekonomisk enhet mellan bolagen inom Otiskoncernen, och att kommissionen inte avslöjade de avgörande avsnitten i skälen 622–625 i det angripna beslutet för ThyssenKrupp.

142    Tribunalen konstaterar att sökandena inte har förklarat på vilket sätt hänvisningen i skäl 639 i det angripna beslutet till skäl 626 i nämnda beslut påverkade rätten till försvar under det administrativa förfarandet.

143    Eftersom den anmärkning som angetts ovan i punkt 141 ska tolkas så, att det görs gällande en brist på motivering, ska det konstateras att kommissionen, vad beträffar hänvisningen, i skäl 639 i det angripna beslutet, till skäl 626 i samma beslut, endast slog fast att ”[s]om angetts i [skäl] 626 krävs det inte någon överlappning mellan de båda företagens verksamhet för att ett moderbolag ska hållas ansvarigt”. Det ska dock konstateras att de förklaringar som det hänvisas till i skäl 639 inte finns i skäl 626 i det angripna beslutet, vilket skäl inte utelämnades i förhållande till bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen, utan finns i det föregående skälet, särskilt i följande avsnitt i skäl 625, vilket inte heller utelämnades i förhållande till bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen:

”… [F]ör att åläggas ansvar för ett dotterbolags beteende på marknaden krävs inte en överlappning med moderbolagets affärsverksamhet eller nära band till dotterbolagets verksamhet. Det är helt normalt att olika enheter inom en koncern tilldelas olika verksamheter och specialiseringar.”

144    Följaktligen saknar sökandena fog för att hävda att de rättsprinciper som kommissionen stödde sig på i skäl 639 i det angripna beslutet förblev oklara. Under dessa omständigheter kan inte heller den anmärkning som angetts ovan i punkt 141 godtas.

145    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har vidare gjort gällande att kommissionen framförde en rad nya argument i sina svaromål, vilka inte kan uppväga avsaknaden av motivering i det angripna beslutet. Dessa argument åberopades för sent och ska avvisas, och de är under alla omständigheter ogrundade.

146    Som påpekats ovan i punkt 133 är kommissionen enligt artikel 253 EG skyldig att åtminstone nämna de omständigheter och de överväganden som har väsentlig betydelse för beslutets systematik, för att sålunda göra det möjligt för unionsdomstolen och berörda parter att få kännedom om under vilka villkor kommissionen har tillämpat fördraget. Dessutom framgår det av rättspraxis att ett beslut ska, utom i undantagsfall, innehålla en motivering som ska finnas i själva beslutet, och motiveringen kan inte för första gången och i efterhand formuleras i domstol (se domen i de ovan i punkt 133 nämnda förenade målen European Night Services m.fl. mot kommissionen, punkt 95 och där angiven rättspraxis). Den som berörs av ett beslut som går denne emot ska således i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som vederbörande mottar beslutet (se domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 463 och där angiven rättspraxis).

147    Som redan har konstaterats ovan i punkt 134 framgår det av skälen 633–641 i det angripna beslutet att kommissionen tillräckligt utförligt redogjorde för skälen till att de respektive moderbolagen TKE och/eller TKAG skulle hållas ansvariga för ThyssenKrupp-dotterbolagens beteenden. I det avseendet ska det påpekas att argumenten i kommissionens svaromål endast syftar till att bemöta argumenten i sökandenas inlagor och inte till att uppväga den påstådda avsaknaden av motivering i det angripna beslutet.

148    Härav följer att sistnämnda anmärkning inte heller den kan godtas.

149    Ingen av de anmärkningar som har åberopats av sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 och som avser åsidosättande av artikel 253 EG och av rätten till försvar i samband med att TKAG och TKE hölls ansvariga för de överträdelser som ThyssenKrupp‑dotterbolagen hade gjort sig skyldiga till kan följaktligen godtas.

 Begäran om åtgärder för bevisupptagning

150    Sökandena i målen T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har gjort gällande att bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen i detalj förklarade den inom denna koncern decentraliserade organisationen av de verksamhetssegment som berördes av det angripna beslutet. För att styrka detta har de med stöd av artikel 65 c i rättegångsreglerna begärt att tribunalen ska höra den person som handlade ärendet inom kommissionen, en kommissionstjänsteman som genomförde inspektionerna i Tyskland den 28 och den 29 januari 2004 och en styrelseledamot i TKE. Vidare har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 begärt att en tjänsteman vid TKAG ska höras. Sökanden i mål T‑149/07 har även begärt att tribunalen ska förelägga kommissionen att inge sitt beslut K(2005) 4634 av den 30 november 2005 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/38.354 – Industrisäckar), vilket har offentliggjorts i en sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning den 26 oktober 2007 (EUT L 282, s. 41) och av vilket det framgår att det inte finns något sakligt skäl för att ålägga ett mellanliggande holdingbolag att solidariskt betala böter när de överträdande dotterbolagen och det holdingbolag som leder koncernen redan har ålagts böter.

151    Vad beträffar bedömningen av en parts begäran om åtgärder för bevisupptagning ska det erinras om att tribunalen ensam är behörig att avgöra huruvida det eventuellt föreligger ett behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (se domstolens dom av den 22 november 2007 i mål C‑260/05 P, Sniace mot kommissionen, REG 2007, s. I‑10005, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

152    När det gäller begäran om att vittnen ska höras, vilket skulle göra det möjligt att visa att bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen i detalj förklarade den inom denna koncern decentraliserade organisationen av de verksamhetssegment som berördes av det angripna beslutet, ska det påpekas att kommissionen inte har bestritt att bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen gav muntliga förklaringar till koncernens påstått decentraliserade organisation. Kommissionen ansåg dock att de argument som bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen åberopade inte stöddes av något skriftligt bevismaterial och till och med motsades av vissa uppgifter i handlingarna i ärendet.

153    När det gäller begäran om att kommissionens beslut K(2005) 4634 ska inges, kan detta beslut inte anses nödvändigt för att avgöra tvisten, eftersom kommissionens beslutspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet (domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet JCB Service mot kommissionen, punkterna 201 och 205, domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, punkt 60, och förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2661, punkt 92).

154    Följaktligen ska begäran om åtgärder för bevisupptagning avslås, eftersom uppgifterna i handlingarna i målet är tillräckliga för att tribunalen ska kunna pröva denna grund.

155    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

3.     Yrkandena om att de böter som ålades ska upphävas eller sättas ned

 Huruvida principen ne bis in idem åsidosattes

156    I skäl 655 i det angripna beslutet underkände kommissionen ThyssenKrupps argument att alla böter som företaget skulle åläggas stred mot principen ne bis in idem mot bakgrund av de påstådda beslut om förmånlig behandling som fattats av de nationella konkurrensmyndigheterna i Belgien, Luxemburg och Nederländerna. Den anförde därvid följande:

”Tillämpningen av principen [ne bis in idem] förutsätter ... att ett beslut har fattats angående huruvida en överträdelse faktiskt har begåtts eller att frågan om beteendets lagenlighet har prövats på nytt. I förevarande fall har inte någon av de nationella konkurrensmyndigheter som nämnts av ThyssenKrupp prövat ärendet eller fattat ett slutligt beslut i sak. Principen ne bis in idem hindrar inte att kommissionen utövar sin behörighet när ett interimistiskt beslut om förmånlig behandling har fattats på nationell nivå. I detta ärende fattades dessutom samtliga påstådda nationella beslut som nämnts av ThyssenKrupp efter det att kommissionen hade inlett ett förfarande enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003. Enlig denna bestämmelse fråntas samtliga nationella konkurrensmyndigheter under dessa omständigheter sin behörighet att tillämpa artikel 81 [EG] …”

157    Sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har hävdat att det angripna beslutet strider mot principen ne bis in idem. De har i det avseendet gjort gällande att kommissionen inte kunde ålägga dem böter för ThyssenKrupps överträdelser i Belgien, Luxemburg och Nederländerna, eftersom frågan om deras ansvar för nämnda överträdelser hade prövats genom lagakraftägande beslut, i den mening som avses i artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EUT L 239, 2000, s. 19) (nedan kallad tillämpningskonventionen), av de belgiska, luxemburgska och nederländska konkurrensmyndigheterna. De har i det avseendet hänvisat till beslutet av belgiska Corps des rapporteurs (nedan kallad föredragandekommittén) [konfidentiellt](1), till den luxemburgska konkurrensmyndighetens yttrande om förmånlig behandling [konfidentiellt] och till den nederländska konkurrensmyndighetens överenskommelse om förmånlig behandling (clementietoezegging) [konfidentiellt]. De har även framhållit att de nationella konkurrensmyndigheternas beslut fattades innan kommissionen inledde förfarandet den 7 oktober 2005, vilket innebär att de nationella konkurrensmyndigheterna inte kan anses ha fråntagits sin behörighet, enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, när de fattade sina beslut.

158    Tribunalen erinrar om att principen ne bis in idem, vilken även finns inskriven i artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen, utgör en grundläggande unionsrättslig princip vars efterlevnad säkerställs av unionsdomstolen (domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5977, punkt 26, och förstainstansrättens dom av den 18 juni 2008 i mål T‑410/03, Hoechst mot kommissionen, REG 2008, s. II‑881, punkt 598).

159    Inom unionens konkurrensrätt har det redan slagits fast att denna princip innebär ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att kommissionen på nytt inleder ett förfarande enligt konkurrensreglerna mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har ålagts sanktioner för eller som företaget har frikänts från ansvar för genom ett tidigare beslut av kommissionen, som inte längre kan överklagas (domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 59, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2597, punkterna 85 och 86, och av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkterna 130 och 131, samt domen i de ovan i punkt 69 nämnda förenade målen FNCBV m.fl. mot kommissionen, punkt 340).

160    För att principen ne bis in idem ska kunna tillämpas krävs följaktligen att det har fastslagits att överträdelsen faktiskt har begåtts eller att lagenligheten av bedömningen härav har kontrollerats (domen i de ovan i punkt 159 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 60). Principen ne bis in idem utgör således enbart hinder för att överträdelsen på nytt prövas i sak, vilket skulle medföra att en ny sanktion åläggs utöver den som redan ålagts, för det fall företaget på nytt hålls ansvarigt, eller att en första sanktion åläggs för det fall företaget inte hölls ansvarigt i det första beslutet, men hålls ansvarigt i det andra beslutet (domen i de ovan i punkt 159 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 61).

161    Vad beträffar frågan huruvida ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet kan hindra kommissionen från att på nytt hålla samma företag ansvarigt eller på nytt inleda ett förfarande mot samma företag, ska det erinras om att tillämpningen av principen ne bis in idem är underkastad ett tredubbelt krav på identitet mellan de faktiska omständigheterna, att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Denna princip innebär alltså ett förbud mot att samma person åläggs sanktioner mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 338, domen i de ovan i punkt 69 nämnda förenade målen FNCBV m.fl. mot kommissionen, punkt 340, och domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkt 600).

162    De åtgärder som medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, å ena sidan, och kommissionen, å andra sidan, vidtar när de inleder förfaranden mot företag och håller dessa ansvariga för överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG, med stöd av den behörighet som de har getts genom artikel 5 respektive artikel 14 i förordning nr 1/2003, syftar till att skydda samma rättsliga intresse, nämligen skyddet av den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden, vilket enligt artikel 3.1 g EG är ett av gemenskapens grundläggande mål (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 31). Det ska därför anses att principen ne bis in idem innebär ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att kommissionen på nytt inleder ett förfarande enligt konkurrensreglerna mot företaget, avseende en överträdelse av artikel 81 EG eller artikel 82 EG som företaget redan har ålagts sanktioner för eller som företaget har frikänts från ansvar för genom ett tidigare beslut av en nationell konkurrensmyndighet, vilket har fattats enligt artikel 5 i förordning nr 1/2003 och har vunnit laga kraft.

163    Det ska således undersökas huruvida de rättsakter som har åberopats ovan i punkt 157 utgör beslut av nationella konkurrensmyndigheter, genom vilka sökandena har ålagts sanktioner eller slutgiltigt har frikänts från ansvar för de överträdelser som begicks i Belgien, Luxemburg och Nederländerna och som konstaterades i det angripna beslutet.

164    I de berörda nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter hänvisas det till den immunitet som bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen eventuellt skulle kunna beviljas i fråga om de överträdelser i Belgien, Luxemburg och Nederländerna som senare konstaterades och medförde sanktioner i det angripna beslutet. Som kommissionen framhöll i skäl 655 i det angripna beslutet har dock ”inte någon av de nationella konkurrensmyndigheter som nämnts av ThyssenKrupp ... fattat ett slutligt beslut i sak”. Eftersom det i de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter som sökandena har hänvisat till inte har fastslagits att överträdelserna i Belgien, Luxemburg och Nederländerna faktiskt har begåtts, kan dessa, enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 160, inte utgöra hinder för att kommissionen fastställer överträdelserna och ålägger sanktioner i det angripna beslutet.

165    Enligt sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 är dock en summarisk prövning av överträdelsen av en nationell konkurrensmyndighet tillräcklig för att principen ne bis in idem ska vara tillämplig. De har i det avseendet hänvisat till artikel 54 i tillämpningskonventionen och till domstolens dom av den 11 februari 2003 i de förenade målen C‑187/01 och C‑385/01, Gözütok och Brügge (REG 2003, s. I‑1345), punkt 30, som enligt sökandena utgjorde ett avsteg från domen i de ovan i punkt 159 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 60. De nationella konkurrensmyndigheternas beslut om immunitet uppfyller villkoren i artikel 54 i tillämpningskonventionen.

166    Tribunalen påpekar att det i artikel 54 i tillämpningskonventionen föreskrivs att ”[e]n person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part [inte] får åtalas för samma gärning av en annan part ...”. Enligt domen i de ovan i punkt 165 nämnda förenade målen Gözütok och Brügge, punkterna 30 och 31, har en persons ansvar prövats genom lagakraftägande dom, om åtal slutgiltigt inte längre kan väckas till följd av ett nationellt förfarande, även om någon domstol inte medverkar i ett sådant förfarande.

167    Även om det antas att artikel 54 i tillämpningskonventionen kan åberopas inom unionens konkurrensrätt, eftersom den ger uttryck för en allmän unionsrättslig princip, nämligen principen ne bis in idem, ska det konstateras att ett interimistiskt beslut om förmånlig behandling som har fattats av en nationell konkurrensmyndighet under alla omständigheter inte kan anses omfattas av denna bestämmelse. Beviljandet av interimistisk immunitet har nämligen inte den slutgiltiga karaktär som krävs enligt artikel 54 i tillämpningskonventionen för att åtal inte längre ska kunna väckas.

168    Vad först beträffar det påstådda beslutet av den belgiska konkurrensmyndigheten ska det konstateras att detta, [konfidentiellt], härrör från den belgiska föredragandekommittén. Enligt ett gemensamt meddelande från Conseil de la concurrence (nedan kallat konkurrensrådet) och föredragandekommittén om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (nedan kallat det belgiska meddelandet om förmånlig behandling) ska ansökningar om immunitet som inges till den belgiska konkurrensmyndigheten först prövas av föredragandekommittén (punkterna 7 och 8 i det belgiska meddelandet om förmånlig behandling). Eftersom ”… konkurrensrådet … är den domstol som är behörig att fatta beslut” (punkt 7 i det belgiska meddelandet om förmånlig behandling), ankommer det dock enbart på denna myndighet att fatta slutliga beslut om immunitet ”efter avslutad utredning ... på grundval av föredragandens utredningsrapport ...” (punkt 8 i det belgiska meddelandet om förmånlig behandling; se även punkterna 21 och 22 i det belgiska meddelandet om förmånlig behandling). Mot bakgrund av de belgiska bestämmelserna är således en skrivelse från föredragandekommittén avseende en ansökan om immunitet alltid interimistisk.

169    Att föredragandekommitténs skrivelse [konfidentiellt] är av interimistisk karaktär framgår även av innehållet i denna, eftersom det däri bekräftas att ansökningarna ”... vid första påseendet uppfyller villkoren för beviljande av immunitet ...”.

170    Det kan således inte anses att föredragandekommitténs skrivelse [konfidentiellt] har medfört att åtal slutgiltigt inte längre kan väckas i fråga om ThyssenKrupps deltagande i överträdelsen i Belgien. Eftersom ThyssenKrupps ansvar inte har ”prövats genom lagakraftägande dom”, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, av den belgiska konkurrensmyndigheten, fanns det i förevarande fall ingenting som hindrade kommissionen från att fastställa detta företags deltagande i överträdelsen i Belgien och ålägga sanktioner i artikel 1.1 respektive artikel 2.1 i det angripna beslutet.

171    Vad därefter beträffar det luxemburgska konkurrensrådets yttrande om förmånlig behandling [konfidentiellt] konstaterar tribunalen att i nämnda yttrande bekräftas mottagandet av TKAL:s och TKE:s ansökan om förmånlig behandling beträffande överträdelsen i Luxemburg, och det slås fast att denna ansökan ska prövas inom ramen för förfarandet i Luxemburg (artiklarna 1 och 2 i yttrandet om förmånlig behandling). I likhet med den belgiska föredragandekommitténs skrivelse fattades det dock inte något slutligt beslut avseende denna ansökan om immunitet. Det luxemburgska konkurrensrådet ansåg nämligen att det var ”lämpligt att skjuta upp avgörandet i sak avseende ansökan om förmånlig behandling i avvaktan på utgången av kommissionens utredning ...” (punkt 6 och artikel 3 i yttrandet om förmånlig behandling).

172    Under dessa omständigheter har inte heller ThyssenKrupps ansvar ”prövats genom lagakraftägande dom”, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, genom det luxemburgska konkurrensrådets yttrande om förmånlig behandling [konfidentiellt]. Yttrandet om förmånlig behandling utgjorde följaktligen inte något hinder för kommissionen att fastställa detta företags deltagande i överträdelsen i Luxemburg och ålägga sanktioner i artikel 1.3 respektive artikel 2.3 i det angripna beslutet.

173    Vad vidare beträffar den nederländska konkurrensmyndighetens överenskommelse om förmånlig behandling [konfidentiellt] ska det konstateras att inte heller denna är av slutgiltig karaktär. I överenskommelsen beviljas nämligen TKAG och TKL immunitet endast om den nederländska konkurrensmyndigheten själv undersöker och beivrar överträdelsen i Nederländerna, antingen på kommissionens begäran eller på eget initiativ (se punkt 7 i överenskommelsen om förmånlig behandling). Eftersom detta inte skedde i förevarande fall, är överenskommelsen om förmånlig behandling alltjämt av interimistisk karaktär och har inte medfört att åtal slutgiltigt inte längre kan väckas mot ThyssenKrupp för dess deltagande i överträdelsen i Nederländerna.

174    Under dessa omständigheter utgjorde inte överenskommelsen om förmånlig behandling något hinder för kommissionen att fastställa ThyssenKrupps deltagande i överträdelsen i Nederländerna och ålägga sanktioner i artikel 1.4 respektive artikel 2.4 i det angripna beslutet.

175    Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den, i skäl 655 i det angripna beslutet, slog fast att de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter, vilka har angetts ovan i punkt 157, utgjorde interimistiska beslut om förmånlig behandling som inte hindrade kommissionen från att utöva sin behörighet.

176    Mot bakgrund av konstaterandena ovan ska det vidare anses att sökandenas argument att kommissionen, i skäl 655 i det angripna beslutet, saknade fog för att slå fast att de berörda nationella konkurrensmyndigheterna fråntogs sin behörighet enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, när de antog de rättsakter som angetts ovan i punkt 157 är verkningslöst. Även om det antas att nämnda myndigheter fortfarande var behöriga att fatta beslut om förmånlig behandling när de antog de rättsakter som angetts ovan i punkt 157, ska det konstateras att dessa rättsakter i förevarande fall inte räcker för att möjliggöra en tillämpning av principen ne bis in idem, eftersom det i dessa rättsakter inte har fastslagits att överträdelsen faktiskt har begåtts och de under alla omständigheter är av interimistisk karaktär.

177    Detsamma gäller det argument som avser att principen ne bis in idem har företräde framför unionens sekundärrätt, eftersom villkoren för att tillämpa nämnda princip under alla omständigheter inte är uppfyllda i förevarande fall.

178    Sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 har vidare gjort gällande att de hade berättigade förväntningar på att de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter, vilka har angetts ovan i punkt 157, skyddade dem mot att kommissionen skulle inleda ett nytt förfarande.

179    Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (domstolens dom av den 15 juli 2004 i de förenade målen C-37/02 och C-38/02, Di Lenardo och Dilexport, REG 2004, s. I-6911, punkt 70, samt förstainstansrättens dom av den 17 december 1998 i mål T-203/96, Embassy Limousines & Services mot parlamentet, REG 1998, s. II-4239, punkt 74, och av den 15 november 2007 i mål T-71/06, Enercon mot harmoniseringsbyrån (Vindkraftturbin), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 36).

180    Däremot kan inte en person med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran (förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i mål T-571/93, Lefebvre m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2379, punkt 72, och av den 29 januari 1998 i mål T-113/96, Dubois et Fils mot rådet och kommissionen, REG 1998, s. II-125, punkt 68). Oavsett i vilken form de har lämnats utgör tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa en sådan försäkran (förstainstansrättens dom av den 21 juli 1998 i de förenade målen T-66/96 och T-221/97, Mellett mot domstolen, REGP 1998, s. I-A-449 och s. II-1305, punkterna 104 och 107).

181    Tribunalen konstaterar att sökandena inte har lagt fram några uppgifter som visar att kommissionen hade gett dem tydliga försäkringar om att de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter, vilka har angetts ovan i punkt 157, skulle skydda dem mot varje förfarande och varje sanktion vad beträffar överträdelserna i Belgien, Luxemburg och Nederländerna, vilka fastställdes och medförde sanktioner i det angripna beslutet. Oavsett frågan huruvida de nationella konkurrensmyndigheternas beteenden kan väcka berättigade förväntningar hos enskilda som kan påverka lagenligheten av ett beslut av kommissionen, har sökandena inte lagt fram några uppgifter som kan visa att de fick tydliga försäkringar från de nationella konkurrensmyndigheterna om att de rättsakter som angetts ovan i punkt 157 skulle hindra kommissionen från att fastställa överträdelserna och ålägga sanktioner. Som redan har påpekats ovan i punkterna 168–175 framgår det slutligen av innehållet i nämnda rättsakter att dessa var interimistiska och följaktligen inte kunde väcka några berättigade förväntningar på att ThyssenKrupp inte skulle bli föremål för ett förfarande och åläggas sanktioner för de överträdelser som konstaterades i det angripna beslutet.

182    Det argument som avser principen om skydd för berättigade förväntningar kan således inte godtas.

183    I andra hand har sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 hävdat att även om principen ne bis in idem inte var tillämplig, utgör underlåtenheten att i det angripna beslutet beakta nationella beslut om immunitet som fattats rörande bolagen en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen.

184    Som framgår av punkterna 158–175 ovan utgör de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter, vilka sökandena har åberopat, interimistiska beslut om förmånlig behandling som inte hindrar kommissionen från att utöva sin behörighet.

185    Vidare framgår det av den rättspraxis som sökandena har åberopat till stöd för sitt argument att kommissionen, då den fastställer bötesbeloppet, är skyldig enligt skälighetsprincipen att beakta de sanktioner som företaget redan har ålagts för samma sak, när dessa sanktioner har ålagts för överträdelser av en medlemsstats lagstiftning om konkurrensbegränsande samverkan vilka följaktligen blivit begångna inom unionen (domstolens dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Wilhelm m.fl., REG 1969, s. 1, punkt 11, svensk specialutgåva, volym 1, s. 379, och av den 14 december 1972 i mål 7/72, Boehringer Mannheim mot kommissionen, REG 1972, s. 1281, punkt 3, svensk specialutgåva, volym 2, s. 61, samt domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 87; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑322/01, Roquette Frères mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3137, punkt 279).

186    Det är emellertid uppenbart att en sådan situation inte föreligger i förevarande fall, eftersom det är utrett att sökandena inte ålades några sanktioner genom de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter som har angetts ovan i punkt 157.

187    Slutligen syftade den rättspraxis som angetts ovan i punkt 185 på beslut som fattades av de nationella konkurrensmyndigheterna vid en tidpunkt då förordning nr 1/2003 inte hade trätt i kraft och avsåg risken för att en överträdelse kunde medföra parallella sanktioner enligt nationell rätt och unionens konkurrensrätt. Som kommissionen har framhållit har denna risk numera undanröjts tack vare det europeiska konkurrensnätverket, vilket inrättades genom förordning nr 1/2003, bestämmelserna om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter i nämnda förordning och tillkännagivandet om samarbete inom nätverket.

188    Mot bakgrund av det ovan anförda finns det i förevarande fall inte någon princip i unionsrätten som ålade kommissionen att, vid fastställandet av böterna i det angripna beslutet, beakta de interimistiska beslut om förmånlig behandling som angetts ovan i punkt 157.

189    Det argument som sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har åberopat i andra hand kan således inte heller godtas.

190    Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser någon del av grunden avseende åsidosättande av principen ne bis in idem.

 Huruvida 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och rätten till försvar åsidosattes vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna utifrån överträdelsernas allvar

 Inledande synpunkter

191    Inom ramen för denna grund har sökandena i målen T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 ifrågasatt kommissionens fastställande av utgångsbeloppet för böterna.

192    Inledningsvis erinrar tribunalen om att kommissionen, enligt fast rättspraxis, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller metoden för beräkning av böter. Denna metod, som beskrivs i 1998 års riktlinjer, präglas av flexibilitet, vilket gör det möjligt för kommissionen att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 september 2009 i de förenade målen C‑322/07 P, C-327/07 P och C-338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-7191, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

193    Bedömningen av hur allvarliga överträdelser mot unionens konkurrensrätt är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i målet, det sammanhang i vilket målet ingår och böternas avskräckande verkan. Det har emellertid inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C-510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I-1843, punkt 72, och av den 3 september 2009 i mål C-534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7415, punkt 54).

194    Som angetts ovan i punkt 25 har kommissionen i förevarande fall fastställt bötesbeloppet genom tillämpning av den metod som föreskrivs i 1998 års riktlinjer.

195    Även om 1998 års riktlinjer inte kan anses som rättsregler, som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte får avvika utan att ange skäl som är förenliga med principen om likabehandling (se domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 209 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 70).

196    Genom att anta sådana förhållningsregler och genom att i samband med reglernas offentliggörande tillkännage att den hädanefter ska tillämpa dem på de fall som omfattas av reglerna, har kommissionen själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen kan således inte frångå dessa regler utan att i förekommande fall riskera att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen på grund av att den har åsidosatt allmänna rättsprinciper, såsom principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 211 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 71).

197    Den metod som kommissionen har åtagit sig att följa vid fastställandet av bötesbeloppet slås dessutom fast i 1998 års riktlinjer på ett allmänt och abstrakt sätt. Dessa riktlinjer innebär följaktligen att företagens rättssäkerhet säkerställs (domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 211 och 213).

198    Slutligen ska det påpekas att det i 1998 års riktlinjer anges att överträdelsens allvar som sådan ska bedömas och att ett allmänt utgångsbelopp ska bestämmas utifrån denna bedömning (punkt 1 A andra stycket). Vidare ska överträdelsens allvar bedömas utifrån överträdelsernas art och det berörda företagets särdrag, i synnerhet dess storlek och ställning på den relevanta marknaden. Detta kan medföra att utgångsbeloppet justeras, att företagen klassificeras i olika kategorier och att ett särskilt utgångsbelopp fastställs (punkt 1 A tredje–sjunde styckena).

 Det angripna beslutet

199    I det avsnitt i det angripna beslutet som avser överträdelsernas allvar (avsnitt 13.6.1) undersökte kommissionen parallellt de fyra överträdelser som fastställdes i artikel 1 i beslutet, på grund av att de ”uppvisade en del gemensamma inslag” (skäl 657 i det angripna beslutet). Detta avsnitt är uppdelat i tre underavsnitt. Det första underavsnittet har rubriken ”Överträdelsernas art” (underavsnitt 13.6.1.1), det andra har rubriken ”Omfattningen av den relevanta geografiska marknaden” (underavsnitt 13.6.1.2) och det tredje har rubriken ”Slutsats beträffande överträdelsens allvar” (underavsnitt 13.6.1.3).

200    I underavsnittet med rubriken ”Överträdelsernas art” klargjorde kommissionen följande i skälen 658 och 659 i det angripna beslutet:

”658      De överträdelser som förevarande beslut avser bestod huvudsakligen i en hemlig samverkan mellan konkurrenter för att dela upp marknaderna eller frysa marknadsandelarna genom att fördela projekten för försäljning och installation av nya hissar och/eller rulltrappor mellan sig, och för att inte konkurrera med varandra i fråga om underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor (utom i Tyskland, där verksamhet avseende underhåll och modernisering inte diskuterades mellan kartelldeltagarna). Sådana horisontella begränsningar är i sig av den arten att de hör till de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 [EG]. Överträdelserna i detta fall har på ett konstlat sätt berövat kunderna de fördelar som de skulle ha kunnat förvänta sig att få i ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Det är även intressant att notera att vissa av de riggade projekten avsåg skattefinansierade offentliga upphandlingar som genomfördes just i syfte att få konkurrenskraftiga, och i synnerhet kostnadseffektiva, anbud.

659      Vid bedömningen av en överträdelses allvar är de omständigheter som avser överträdelsens syfte i allmänhet av större betydelse än de omständigheter som avser överträdelsens verkningar, särskilt när avtalen, såsom i förevarande fall, avser mycket allvarliga överträdelser, såsom fastställande av priser och marknadsuppdelning. Verkningarna av ett avtal utgör i allmänhet inte ett avgörande kriterium vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är.”

201    Kommissionen uppgav att den ”inte har försökt visa de exakta verkningarna av överträdelsen, eftersom det [var] omöjligt att med tillräcklig säkerhet fastställa de konkurrensparametrar (pris, affärsvillkor, kvalitet, innovation med mera) som skulle ha varit tillämpliga om det inte hade skett några överträdelser” (skäl 660 i det angripna beslutet). Kommissionen ansåg likväl att ”[d]et är ... uppenbart att överträdelserna har haft en faktisk påverkan”, och den förklarade i det avseendet att ”[d]et förhållandet att de olika konkurrensbegränsande åtgärderna genomfördes av kartelldeltagarna ...i sig [tyder] på en påverkan på marknaden, även om den faktiska inverkan är svår att mäta, eftersom det i synnerhet är okänt om och, i så fall, hur många andra projekt som blivit föremål för riggade anbud, eller hur många projekt som kunnat fördelas mellan kartelldeltagarna, utan att det krävdes några kontakter mellan dessa” (skäl 660 i det angripna beslutet). I samma skäl tillade kommissionen att ”[k]onkurrenternas stora sammanlagda marknadsandelar tyder på sannolika konkurrensbegränsande verkningar och [det förhållandet att] dessa marknadsandelar förblev relativt stabila under hela den tid som överträdelserna pågick bekräftar dessa verkningar”.

202    I skälen 661–669 i det angripna beslutet bemötte kommissionen de argument som sökandena hade åberopat under det administrativa förfarandet för att visa att överträdelserna hade en begränsad påverkan på marknaden.

203    I underavsnittet med rubriken ”Omfattningen av den relevanta geografiska marknaden” anförde kommissionen, i skäl 670 i det angripna beslutet, att ”[d]e karteller som [det angripna] beslutet avser omfattar hela territoriet i Belgien, Tyskland, Luxemburg respektive Nederländerna” och att ”[d]et klart framgår av rättspraxis att en nationell geografisk marknad som omfattar en hel medlemsstat redan i sig utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden”.

204    I underavsnittet med rubriken ”Slutsats beträffande överträdelsens allvar” angav kommissionen, i skäl 671 i det angripna beslutet, att varje företag som beslutet riktade sig till hade begått en eller flera mycket allvarliga överträdelser av artikel 81 EG ”med hänsyn till överträdelsernas art och det faktum att varje överträdelse omfattade hela territoriet i en medlemsstat (Belgien, Tyskland, Luxemburg eller Nederländerna)”. Kommissionen drog slutsatsen att ”dessa omständigheter är sådana att överträdelserna ska anses vara mycket allvarliga, även om deras faktiska påverkan inte går att mäta”.

205    I det avsnitt i det angripna beslutet som har rubriken ”Differentierad behandling” (avsnitt 13.6.2) fastställde kommissionen ett utgångsbelopp för böterna för varje företag som hade deltagit i de olika kartellerna (se ovan punkterna 28–31), vilket enligt skäl 672 i det angripna beslutet beaktar ”de överträdande företagens faktiska ekonomiska kapacitet att allvarligt skada konkurrensen”. Kommissionen förklarade, i skäl 673 i det angripna beslutet, att ”för detta syfte har företagen delats in i flera olika kategorier med hänsyn till den omsättning som är hänförlig till hissar och/eller rulltrappor, i förekommande fall inbegripet tjänster för underhåll och modernisering”.

 Påståendet att de allmänna utgångsbeloppen för böterna var rättsstridiga

206    Vad beträffar överträdelsen i Tyskland har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen och sin egen beslutspraxis vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna. Kommissionen fastställde nämligen utgångsbeloppet för böterna genom att utgå från storleken på marknaden för hissar och rulltrappor, vilken uppgick till mer än 500 miljoner euro (skäl 664 i det angripna beslutet). Kartellerna påverkade dock endast försäljningen av rulltrappor och en liten andel av hissförsäljningen i Tyskland, motsvarande de stora projekten eller prestigeprojekten. Storleken på den marknad som berördes av avtalen översteg således inte 170 miljoner euro. Marknaden för stora projekt utgjorde en separat marknad jämfört med andra marknader inom hissområdet, på vilken enbart Otis, Schindler, Kone och ThyssenKrupp bedrev verksamhet och på vilken konkurrensvillkoren var så speciella att kartellerna avseende denna marknad inte kunde ha några märkbara verkningar på marknaden för standardhissar, vilket framgår av ett expertutlåtande som har ingetts av sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 (nedan kallat expertutlåtandet). Enligt sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07 kan spekulationerna om mer långtgående verkningar under alla omständigheter inte beaktas, eftersom de inte angavs i meddelandet om invändningar, i strid med deras rätt till försvar.

207    Det ska först påpekas att sökandena i målen T-147/07, T-149/07 och T‑150/07 inte har bestritt att den metod som anges i punkt 1 A i 1998 års riktlinjer, rörande fastställandet av de allmänna utgångsbeloppen för böterna, är lagenlig. Denna metod följer en schablonmässigt fastställd logik. Enligt denna logik beräknas böternas allmänna utgångsbelopp, som fastställs på grundval av hur allvarlig överträdelsen är, med hänsyn till överträdelsens art och geografiska omfattning och överträdelsens konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T-15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II-497, punkt 134, och av den 6 maj 2009 i mål T‑116/04, Wieland-Werke mot kommissionen, REG 2009, s. II-1087, punkt 62).

208    I motsats till vad sökandena i målen T-147/07, T-149/07 och T‑150/07 har gjort gällande, fastställde inte kommissionen det allmänna utgångsbeloppet för böterna avseende överträdelsen i Tyskland genom att utgå från storleken på den marknad som påstås ha påverkats. Som framgår av skälen 657–671 i det angripna beslutet grundade sig nämligen kommissionens slutsats beträffande bedömningen av överträdelsernas allvar på överträdelsernas art och deras geografiska omfattning.

209    I det avseendet ska det påpekas att storleken på den relevanta marknaden i princip inte utgör en obligatorisk omständighet, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är. Enligt rättspraxis är för övrigt kommissionen inte skyldig att avgränsa den relevanta marknaden eller bedöma storleken på denna marknad, när den aktuella överträdelsen har ett konkurrensbegränsande syfte (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 193 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkterna 55 och 64).

210    Vid fastställandet av det allmänna utgångsbeloppet för böterna får således kommissionen ta hänsyn till värdet på den marknad som överträdelsen avser, dock utan att vara skyldig att göra det (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovan i punkt 207 nämnda målen BASF mot kommissionen, punkt 134, och Wieland-Werke mot kommissionen, punkt 63). Det föreskrivs nämligen inte i 1998 års riktlinjer att bötesbeloppet ska beräknas på grundval av företagens totala omsättning eller deras omsättning på den relevanta marknaden. Riktlinjerna utgör emellertid inte heller något hinder mot att kommissionen tar dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet för att säkerställa att unionsrättens allmänna principer iakttas och då omständigheterna så kräver (domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 187). Sökandenas argument att det allmänna utgångsbelopp för böterna som fastställdes för kartellen i Tyskland bör återspegla den relevanta marknadens påstått begränsade storlek grundar sig följaktligen på ett felaktigt antagande och kan inte godtas.

211    Tribunalen godtar följaktligen inte sökandenas argument att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen när den inte beaktade det förhållandet att kartellerna, vad beträffar hissmarknaden, endast påverkade de stora projekten eller prestigeprojekten och att storleken på den marknad som berördes av kartellerna följaktligen inte översteg 170 miljoner euro. Vidare kan argumentet att kommissionens beslutspraxis åsidosattes inte godtas, eftersom – såsom påpekats ovan i punkt 153 – en sådan praxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet.

212    Under alla omständigheter ska det konstateras att även på grundval av de beräkningar som sökandena har lagt fram, enligt vilka värdet på den relevanta marknaden inte översteg 170 miljoner euro, motsvarade utgångsbeloppet för böterna på 70 miljoner euro ungefär 41 procent av marknaden. Det har redan slagits fast att utgångsbelopp som uppgår till en sådan hög procentandel kan vara motiverade när det är fråga om mycket allvarliga överträdelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 207 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkterna 130 och 133–137).

213    I det sammanhanget finns det inte heller anledning att godta argumentet att rätten till försvar åsidosattes, vilket har åberopats av sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07. Förutom det faktum att kommissionen, i motsats till vad nämnda sökande har gjort gällande, inte fastställde överträdelsens allvar på grundval av volymen på den marknad som påverkades av kartellen eller på grundval av kartellens påverkan, ska det konstateras att kommissionen, i meddelandet om invändningar, särskilt i punkterna 77–83, 579 och 583 i detta, slog fast att kartellen i Tyskland omfattade hela branschen för hissar och rulltrappor. Vad beträffar bedömningen av varje överträdelses allvar i syfte att fastställa bötesbeloppet angav dessutom kommissionen, i punkt 617 b i meddelandet om invändningar, att den skulle beakta det förhållandet att ”åtgärderna spred sig över hela branschen för hissar och rulltrappor”.

214    Vad gäller det argument som har åberopats av sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07, enligt vilket kartellerna inte hade några verkningar på den påstått separata marknaden för standardhissar, erinrar tribunalen om att följande anges i punkt 1 A första och andra styckena i 1998 års riktlinjer, vad beträffar bedömningen av överträdelsens allvar:

”Vid bedömningen av överträdelsens allvar skall man beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden.

Överträdelserna kommer således att delas in i tre kategorier, nämligen mindre allvarliga överträdelser, allvarliga överträdelser och mycket allvarliga överträdelse[r].”

215    I enlighet med punkt 1 A första stycket i 1998 års riktlinjer ska således kommissionen, vid bedömningen av överträdelsens allvar, göra en prövning av den konkreta påverkan på marknaden endast när det framgår att denna påverkan är mätbar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 193 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 74, domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 143, och domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Degussa mot kommissionen, punkt 216).

216    Enligt fast rättspraxis ska kommissionen, vid bedömningen av en överträdelses konkreta påverkan på marknaden, jämföra med den konkurrenssituation som normalt skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkterna 619 och 620, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑347/94, Mayr Melnhof mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1751, punkt 235, domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 150, och domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 83).

217    Kommissionen uppgav, i skäl 660 i det angripna beslutet, att ”[den] inte har försökt visa de exakta verkningarna av överträdelsen, eftersom det [var] omöjligt att med tillräcklig säkerhet fastställa de konkurrensparametrar (pris, affärsvillkor, kvalitet, innovation med mera) som skulle ha varit tillämpliga om det inte hade skett några överträdelser”. Även om kommissionen, i skäl 660 i det angripna beslutet, ansåg att det var uppenbart att kartellerna har haft en faktisk påverkan, eftersom de genomfördes, vilket i sig tyder på en påverkan på marknaden, och även om kommissionen i skälen 661–669 underkände de berörda företagens argument för att visa kartellernas begränsade verkningar, ska det konstateras att överträdelsernas eventuella påverkan på marknaden inte beaktades vid bedömningen av överträdelsernas allvar i det angripna beslutet.

218    Kommissionens slutsats beträffande bedömningen av överträdelsernas allvar, i skäl 671 i det angripna beslutet, grundar sig således enbart på beaktandet av överträdelsernas art och geografiska omfattning. I nämnda skäl drog nämligen kommissionen slutsatsen att det, ”med hänsyn till överträdelsernas art och det faktum att varje överträdelse omfattade hela territoriet i en medlemsstat (Belgien, Tyskland, Luxemburg eller Nederländerna) ... [ska anses att] varje företag som beslutet riktar sig till har begått en eller flera mycket allvarliga överträdelser av artikel 81 EG”.

219    Vad särskilt beträffar överträdelsen i Tyskland framgår det av skäl 664 i det angripna beslutet – där kommissionen för övrigt bemötte Kones och Otis påstående om överträdelsens begränsade påverkan – att det var ”omöjligt att visa de exakta verkningarna av överträdelsen” och att avtalen i Tyskland inte bara påverkade rulltrapporna och de hissprojekt som avsåg stora belopp, eftersom kommissionen ansåg att det var sannolikt ”att kartellens verksamhet avseende de hissprojekt som uppgår till ett värde [av] mer än en miljon euro, vilka inbegriper höghastighetshissar som uppgår till stora värden, har påverkat hur resten av hissmarknaden fungerar”. I nämnda skäl påpekade även kommissionen att det totala värdet på ett projekt var viktigare än hissarnas antal och typ, att det var omöjligt att visa de exakta verkningarna av överträdelsen och att de faktiska omständigheterna klart hade visat att parternas avsikt inte var att undanta vissa typer av produkter, utan att enas om de projekt där konkurrensen enklast kunde undanröjas.

220    I förevarande fall ska det konstateras att sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte har hävdat att överträdelsen i Tyskland hade en mätbar påverkan, utan endast att överträdelsen avsåg en marknad av påstått ringa storlek och att kartellerna inte kunde ha några märkbara verkningar på den påstådda marknaden för standardhissar. Under dessa omständigheter har inte sökandena visat att kommissionen var skyldig, enligt 1998 års riktlinjer och den rättspraxis som angetts ovan i punkt 215, att beakta överträdelsernas konkreta påverkan vid bedömningen av deras allvar, vilket gör att deras argument inte kan godtas.

221    Med hänsyn till det ovan anförda saknas det skäl att pröva huruvida expertutlåtandet, vilket syftar till att visa att kartellen i Tyskland endast avsåg en del av hissmarknaden, får åberopas som bevisning, något som kommissionen har bestritt. Det saknas även skäl att bifalla begäran om åtgärder för bevisupptagning som sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 har framställt i det avseendet och som syftar till att visa att expertutlåtandet får åberopas som bevisning.

222    Beträffande expertutlåtandet ska det i vilket fall som helst påpekas att även om den marknad som påstås ha påverkats av avtalen, enligt sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07, inte överstiger 170 miljoner euro och inte kunde ha några märkbara verkningar på marknaden för standardhissar, anges det i expertutlåtandet dels att höghastighetshissarna (High-Tech/Premium) motsvarade mellan 11,5 och 13,04 miljoner euro år 2003, dels att de stora projekten omfattar både höghastighetshissar och standardhissar. Även om det antas att det fanns grund för att anse att enbart de påstått stora projekten berördes av kartellen, kan det följaktligen inte uteslutas att projekten har påverkat den påstådda marknaden för standardhissar, eftersom det är uppenbart att de stora projekten omfattar ett stort antal standardhissar.

223    För övrigt ska det framhållas att även om det antas att kommissionen avsåg att beakta överträdelsens påverkan på marknaden, vilket är en fakultativ omständighet, och att den följaktligen, i det angripna beslutet, borde ha lagt fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga uppgifter som gör det möjligt att bedöma vilken faktisk inverkan som överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på marknaden (domen i det ovan i punkt 193 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 82), ska det anses att kommissionen under alla omständigheter fullgjorde denna skyldighet.

224    Vad beträffar överträdelsen i Tyskland påpekade kommissionen bland annat att Kone, Otis, Schindler och ThyssenKrupp värdemässigt hade mer än 60 procent av hissförsäljningen och nästan 100 procent av marknaden för rulltrappor (skälen 51 och 232 i det angripna beslutet). Efter år 2000 hade dessutom de tre kartelldeltagarna tillsammans cirka 75 procent av marknaden för rulltrappor och nästan 50 procent av marknaden för hissar (skälen 278 och 280 i det angripna beslutet). Vidare var syftet med kartellen att frysa de berörda företagens respektive marknadsandelar (skäl 236 och följande skäl i det angripna beslutet). Kommissionen framhöll även mötesfrekvensen (skälen 217 och 218 i det angripna beslutet) och de försiktighetsåtgärder som deltagarna hade vidtagit för att dölja sina kontakter (skälen 219–221 i det angripna beslutet).

225    Som påpekats ovan i punkt 217 drog således kommissionen, i skäl 660 i det angripna beslutet, slutsatsen att det förhållandet att de olika konkurrensbegränsande åtgärderna hade genomförts i sig tydde på en påverkan på marknaden, även om den faktiska inverkan var svår att mäta, eftersom det i synnerhet inte var möjligt att fastställa om och, i så fall, hur många andra projekt som hade blivit föremål för riggade anbud, eller hur många projekt som hade kunnat fördelas mellan kartelldeltagarna, utan att det krävdes några kontakter mellan dessa. Kommissionen tillade att konkurrenternas stora sammanlagda marknadsandelar tydde på sannolika konkurrensbegränsande verkningar och att det förhållandet att dessa marknadsandelar förblev relativt stabila under hela den tid som överträdelserna pågick bekräftade dessa verkningar.

226    Av det ovan anförda följer att det utgångsbelopp på 70 miljoner euro som fastställdes för överträdelsen i Tyskland inte är oproportionerligt med hänsyn till att överträdelsen var särskilt allvarlig, även om det, såsom sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 har hävdat, skulle fastställas att kartellen, såvitt avser hissar, endast hade påverkat de stora projekten.

227    Vidare har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att kartellen endast hade verkningar i Tyskland och enbart på en obetydlig del av marknaden, vilket gör att det utgångsbelopp på 70 miljoner euro som fastställdes för överträdelsen i Tyskland bör sättas ned, med hänsyn till den relevanta geografiska marknaden.

228    I det avseendet erinrar tribunalen om att det allmänna utgångsbeloppet för böterna bland annat fastställs med hänsyn till överträdelsens geografiska omfattning.

229    Dessutom följer det av fast rättspraxis att en geografisk marknad av nationell dimension motsvarar en väsentlig del av den gemensamma marknaden (domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden‑Industrie-Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 28, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, och förstainstansrättens dom av den 27 juli 2005 i de förenade målen T‑49/02–T‑51/02, Brasserie nationale m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3033, punkt 176). Eftersom det inte har bestritts att kartellen i Tyskland avsåg hela denna medlemsstats territorium, ska det anses att den omfattade en väsentlig del av den gemensamma marknaden.

230    Med hänsyn till dels kartellens särskilt allvarliga art, dels det faktum att den omfattade en väsentlig del av den gemensamma marknaden, anser tribunalen att det inte strider mot proportionalitetsprincipen att kommissionen fastställde ett utgångsbelopp för överträdelsen i Tyskland som uppgick till 70 miljoner euro.

231    I andra hand har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 hävdat att även om man utgår från den totala volymen på hissmarknaden, är det utgångsbelopp på 70 miljoner euro som fastställdes för överträdelsen i Tyskland orimligt högt, eftersom de företag som deltog i förfarandet stod för mindre än 50 procent av den totala volymen på den tyska hissmarknaden (skäl 280 i det angripna beslutet). Detta argument kan dock inte godtas, eftersom kommissionen, såsom har påpekats ovan i punkterna 208–210, inte var skyldig att fastställa – och i förevarande fall inte heller fastställde– det allmänna utgångsbeloppet för böterna avseende överträdelsen i Tyskland genom att utgå från storleken på den marknad som påstås ha påverkats.

232    Sökandena har under alla omständigheter inte bestritt att de företag som deltog i kartellen i Tyskland år 2003 stod för 48 procent av den totala hissmarknaden, vilken uppskattades till 506 miljoner euro (skäl 280 i det angripna beslutet) och 75 procent av marknaden för rulltrappor, vilken uppskattades till 70 miljoner euro (skälen 82 och 278 i det angripna beslutet). Utgångsbeloppet på 70 miljoner euro motsvarar således 23,7 procent av omsättningen i de företag som deltog i den tyska kartellen. En sådan procentandel kan inte anses orimligt hög, med hänsyn till dels överträdelsens särskilt allvarliga art, dels överträdelsens geografiska omfattning.

233    I tredje hand har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 hävdat att kommissionen, vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna avseende överträdelsen i Tyskland, avvek från den metod för beräkning av böterna som tillämpades i det angripna beslutet. Eftersom kommissionen hade medgett att kartellernas omfattning i Tyskland var mer begränsad än i de tre Beneluxländerna, kunde den inte tillämpa samma kriterier vid beräkningen av det bötesbelopp som ålades med anledning av den överträdelse som begicks i Tyskland.

234    I det avseendet ska det noteras att även om kommissionen inte har försökt visa de exakta verkningarna av överträdelsen (skäl 660 i det angripna beslutet), har den dock, beträffande överträdelsen i Tyskland, fastställt ett lägre utgångsbelopp för att, till förmån för de berörda företagen, beakta möjligheten att inte hela hissmarknaden direkt påverkades av kartellerna. Som kommissionen påpekade i skäl 664 i det angripna beslutet, har den faktiskt ”beaktat att kartellens verksamhet [i Tyskland] kanske inte direkt ha[de] påverkat hela hissmarknaden” vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna. Det framgår nämligen att utgångsbeloppet avseende kartellen i Tyskland fastställdes till en lägre nivå än de nivåer som tillämpades avseende de andra karteller som avses i det angripna beslutet, med hänsyn till storleken på de berörda marknaderna.

235    Även om det antas att kommissionen – när den i ett och samma beslut konstaterar att det föreligger flera mycket allvarliga överträdelser – måste iaktta en viss överensstämmelse mellan de allmänna utgångsbeloppen och storleken på de olika marknader som har påverkats, finns det inget i detta fall som tyder på att de allmänna utgångsbelopp som fastställdes för överträdelserna i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna var inkonsekventa eller att de avvek från en beräkningsmetod som påstås ha tillämpats i det angripna beslutet.

236    En granskning av de relevanta uppgifterna visar nämligen att kommissionen, med hänsyn till storleken på de marknader som påverkats, fastställde de allmänna utgångsbeloppen för böterna på ett konsekvent sätt. Kommissionen fastställde således högre allmänna utgångsbelopp ju större marknadsstorleken var, utan att för den skull tillämpa en exakt matematisk formel, vilket den i vart fall inte var skyldig att göra (se ovan punkterna 207–210). För den klart största marknaden, det vill säga den tyska marknaden, vilken uppgår till 576 miljoner euro, fastställdes således det allmänna utgångsbeloppet till 70 miljoner euro. För de två i storleksordning följande marknaderna, det vill säga den nederländska och den belgiska marknaden, vilka uppgår till 363 miljoner euro respektive 254 miljoner euro, fastställdes det allmänna utgångsbeloppet till 55 miljoner euro respektive 40 miljoner euro. Vad beträffar den luxemburgska marknaden, vilken uppenbart är mindre till storleken eftersom den uppgår till 32 miljoner euro, bedömde slutligen kommissionen att det var lämpligt att begränsa det allmänna utgångsbeloppet till 10 miljoner euro, trots att det i 1998 års riktlinjer föreskrivs att det för mycket allvarliga överträdelser ska fastställas ett belopp ”över 20 miljoner [euro]” med hänsyn till överträdelsens allvar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 207 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 136). Sökandenas anmärkning kan således inte godtas.

237    Härav följer att ingen av de anmärkningar som avser fastställandet av utgångsbeloppet för överträdelsen i Tyskland kan godtas.

238    Vad därefter beträffar överträdelsen i Luxemburg har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att det allmänna utgångsbeloppet för böterna inte står i proportion till storleken på den marknad som berördes av överträdelsen.

239    I det avseendet påpekar tribunalen att sökanden i mål T-148/07 inte heller har bestritt att den metod som anges i punkt 1 A i 1998 års riktlinjer, rörande fastställandet av utgångsbeloppet för böterna, är lagenlig. Som påpekats ovan i punkt 207 följer denna metod en schablonmässigt fastställd logik. Enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 209 utgör vidare storleken på den relevanta marknaden endast en relevant omständighet när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är, vilken kommissionen inte är skyldig att beakta vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna. Ovan i punkt 208 har det erinrats om att kommissionens slutsats beträffande bedömningen av överträdelsernas allvar i förevarande fall grundade sig, såsom framgår av skälen 657–671 i det angripna beslutet, på överträdelsernas art och deras geografiska omfattning. Tribunalen kan således inte godta sökandenas argument att det utgångsbelopp som fastställdes för överträdelsen i Luxemburg var orimligt högt med hänsyn till storleken på den marknad som berördes av överträdelsen.

240    Under alla omständigheter ska det framhållas att kommissionen fastställde det allmänna utgångsbeloppet för böterna avseende överträdelsen i Luxemburg till 10 miljoner euro. Trots att kommissionen fastställde överträdelsens allvar med hänsyn till dess art och geografiska omfattning, ansåg den det således lämpligt att fastställa ett allmänt utgångsbelopp för böterna motsvarande hälften av den miniminivå på 20 miljoner euro som normalt föreskrivs i riktlinjerna för denna typ av mycket allvarlig överträdelse (se punkt 1 A andra stycket tredje strecksatsen i 1998 års riktlinjer).

241    Härav följer att det argument som har åberopats av sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte kan godtas.

242    Vad vidare beträffar överträdelsen i Nederländerna har sökandena i målen T‑150/07 och T‑154/07 hävdat att kommissionen inte beaktade överträdelsens begränsade påverkan på marknaden, eftersom mindre än 10–15 procent av marknaden berördes av kartellen, vilket bekräftades av samtliga företag som deltog i överträdelsen i Nederländerna. Även om kommissionen inte var skyldig att fastställa överträdelsens exakta följder på den nederländska marknaden, borde den ha beaktat den mycket begränsade volymen på den marknad som berördes av kartellen.

243    I det avseendet påpekar tribunalen att sökanden i mål T-154/07 inte heller har bestritt att den metod som anges i punkt 1 A i 1998 års riktlinjer, rörande fastställandet av utgångsbeloppet för böterna, är lagenlig. Som påpekats ovan i punkt 207 följer denna metod en schablonmässigt fastställd logik. Enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 209 utgör vidare storleken på den relevanta marknaden endast en relevant omständighet när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är, vilken kommissionen inte är skyldig att beakta vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna. Ovan i punkt 208 har det erinrats om att kommissionens slutsats beträffande bedömningen av överträdelsernas allvar i förevarande fall, såsom framgår av skälen 657–671 i det angripna beslutet, grundade sig på överträdelsernas art och deras geografiska omfattning. Tribunalen kan således inte godta sökandenas argument att det utgångsbelopp som fastställdes för överträdelsen i Nederländerna var orimligt högt med hänsyn till storleken på den marknad som berördes av överträdelsen.

244    Som kommissionen har anfört baserar sig för övrigt uttalandena av kartelldeltagarna i Nederländerna, angående de projekt som påstås ha påverkats av kartellen, enbart på det antal projekt avseende vilka nämnda kartelldeltagare uttryckligen medgav att det förekom en kartell. Som kommissionen påpekade i skäl 384 i det angripna beslutet, var det inte nödvändigt att sinsemellan fördela alla projekt inom ramen för kartellen i Nederländerna, eftersom de berörda företagen endast skulle diskutera de projekt som inte automatiskt hade tilldelats ett av dessa på grund av en etablerad relation med en befintlig kund. Otis och ThyssenKrupp har visserligen hävdat att det totala antalet projekt som varit föremål för diskussioner om tilldelning endast utgjorde en begränsad andel av samtliga projekt som skulle utföras (skäl 492 i det angripna beslutet), men de beräkningar som de har lagt fram i det avseendet innehåller under alla omständigheter betydande avvikelser (skälen 494, 495, 496, 497 och 499 i det angripna beslutet).

245    Härav följer att argumenten att utgångsbeloppet för överträdelsen i Nederländerna var orimligt högt inte kan godtas.

246    Ingen av de anmärkningar som avser de allmänna utgångsbeloppen för böterna kan följaktligen godtas.

 Påståendet att de särskilda utgångsbeloppen för böterna var rättsstridiga

247    Inom ramen för beräkningen av böter som åläggs med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är det en naturlig följd av kommissionens utövande av sin behörighet enligt den bestämmelsen att kommissionen behandlar de berörda företagen olika. Kommissionen ska nämligen, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, individualisera sanktionen med hänsyn till de berörda företagens beteenden och särdrag i syfte att i varje enskilt fall säkerställa den fulla verkan av unionens konkurrensregler (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 109, svensk specialutgåva, volym 7, s. 133, och domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, punkt 44).

248    I enlighet med detta föreskrivs, vid en överträdelse av ett visst allvar, i 1998 års riktlinjer att om en överträdelse begås av flera företag, såsom vid karteller, kan det vara nödvändigt att variera det allmänna utgångsbeloppet för att fastställa ett särskilt utgångsbelopp genom att ta hänsyn till vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags beteende i samband med överträdelsen, särskilt när det är stor skillnad i storlek på de företag som begått en överträdelse av samma slag (punkt 1 A sjätte stycket). Det är i synnerhet nödvändigt att beakta de överträdande företagens faktiska ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada (punkt 1 A fjärde stycket).

249    I 1998 års riktlinjer anges även att principen om lika sanktioner för samma beteende kan leda till, om omständigheterna kräver det, att olika belopp tillämpas på de berörda företagen utan att denna skillnad följer en enkel beräkningskalkyl (punkt 1 A sjunde stycket).

250    Som påpekats ovan i punkt 210 följer det av rättspraxis att det inte föreskrivs i 1998 års riktlinjer att bötesbeloppet ska beräknas på grundval av företagens omsättning på den relevanta marknaden. Vid bedömningen av ett företags inflytande på marknaden eller, för att återge lydelsen i riktlinjerna, dess faktiska ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer betydande skada har således kommissionen inte någon skyldighet att i förväg göra en avgränsning av marknaden och en bedömning av dess storlek (domen i det ovan i punkt 193 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 63). 1998 års riktlinjer utgör emellertid inte heller något hinder mot att kommissionen beaktar nämnda omsättning när den fastställer bötesbeloppet, för att säkerställa att unionsrättens allmänna principer iakttas då omständigheterna så kräver (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-23/99, LR AF 1998 mot kommissionen, REG 2002, s. II-1705, punkterna 283 och 284, av den 9 juli 2003 i mål T-220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II-2473, punkt 82, och av den 25 oktober 2005 i mål T-38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II-4407, punkt 157).

251    I förevarande fall framgår det av skälen 672–685 i det angripna beslutet att kommissionen, beträffande varje överträdelse som konstaterades i artikel 1 i det angripna beslutet, tillämpade ”en differentierad behandling av företagen för att beakta de överträdande företagens faktiska ekonomiska kapacitet att allvarligt skada konkurrensen” (skäl 672 i det angripna beslutet). För varje överträdelse delade kommissionen in företagen i olika kategorier vid fastställandet av de särskilda utgångsbeloppen för böterna, med hänsyn till deras omsättning på varje nationell marknad för de aktuella produkterna (skälen 673–685 i det angripna beslutet). Med undantag för fastställandet av Schindlers särskilda utgångsbelopp på grund av dess deltagande i kartellen i Tyskland utgick kommissionen, vid fastställandet av de andra företagens särskilda utgångsbelopp för varje överträdelse, från omsättningen år 2003, vilket enligt kommissionen var det senaste år under vilket företagen hade deltagit aktivt i de aktuella kartellerna (skälen 674, 676, 680 och 684 i det angripna beslutet).

252    Vad beträffar överträdelsen i Belgien har sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07, i sin argumentation avseende utgångsbeloppet för böterna, gjort gällande att ThyssenKrupp hade en betydligt mindre marknadsandel än Kone och Schindler under den period då överträdelsen pågick i Belgien, vilket gör att bötesbeloppet bör sättas ned.

253    Enligt punkt 1 A sjunde stycket i 1998 års riktlinjer ska den åtskillnad som görs mellan företag som har deltagit i samma överträdelse inte följa en enkel beräkningskalkyl. Proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling innebär nämligen inte att utgångsbeloppet för böterna för de olika deltagarna i en kartell måste motsvara en identisk procentandel av den individuella omsättningen (domen i det ovan i punkt 207 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 149).

254    Vid prövningen av om en uppdelning av kartellmedlemmarna i olika kategorier överensstämmer med principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen ska följaktligen tribunalen, då den kontrollerar att kommissionen använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett lagenligt sätt, endast kontrollera att uppdelningen är konsekvent och sakligt motiverad (förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T‑213/00, CMA CGM m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑913, punkterna 406 och 416, domen i de ovan i punkt 159 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkterna 220 och 222, domen i det ovan i punkt 207 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 157, och domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, punkt 184).

255    I förevarande fall beaktade dock kommissionen, i motsats till vad sökandena i målen T‑149/07 och T‑150/07 har hävdat, TKLA:s förhållandevis mindre betydande ställning på den belgiska marknaden genom att klassificera bolaget i en särskild kategori med ett utgångsbelopp som var klart lägre än de utgångsbelopp som fastställdes för de andra kartelldeltagarna i Belgien. Till skillnad från Kone och Schindler, vilka placerades i den första kategorin, med ett utgångsbelopp på 40 miljoner euro, och Otis, vilket placerades i den andra kategorin, med ett utgångsbelopp på 27 miljoner euro, placerades ThyssenKrupp i den tredje kategorin, med ett utgångsbelopp på 16,5 miljoner euro, vilket för övrigt är lägre än den miniminivå på 20 miljoner euro som normalt föreskrivs i riktlinjerna för denna typ av mycket allvarlig överträdelse (se punkt 1 A andra stycket tredje strecksatsen) (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑230/00, Daesang och Sewon Europe mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2733, punkt 58).

256    Under dessa omständigheter kan tribunalen inte godta de argument som har åberopats av sökandena i målen T-149/07 och T‑150/07, som avser att det särskilda utgångsbeloppet för de böter som de ålades på grund av TKLA:s deltagande i kartellen i Belgien var rättsstridigt.

257    Vad därefter beträffar överträdelsen i Tyskland har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07, för det första, hävdat att de diskriminerades genom att utgångsbeloppet för de böter som de ålades beräknades enbart utifrån de rättsstridiga beteendenas art och geografiska omfattning, medan utgångsbeloppet för de böter som Schindler ålades beaktade det förhållandet att nämnda beteenden endast hade avsett en del av den relevanta produktmarknaden. Om det tillvägagångssätt som kommissionen valde i fråga om Schindler hade tillämpats på situationen för sökandena i målen T-147/07, T-149/07 och T-150/07, skulle det ha medfört en nedsättning av utgångsbeloppet för deras böter.

258    Tribunalen konstaterar att det klart och tydligt framgår av det angripna beslutet, särskilt av skälen 676–679 i beslutet, att kommissionen, vid indelningen i kategorier av de företag som hade deltagit i kartellen i Tyskland, utgick från de aktuella företagens omsättning på den marknad som påverkades av kartellen, både vad gäller Schindler och de övriga kartelldeltagarna i Tyskland.

259    Därefter ska det påpekas, vad beträffar kartellen i Tyskland, att Schindlers situation skiljer sig från ThyssenKrupps situation. Det har nämligen inte bestritts att under hela den tid som Schindler deltog i kartellen i Tyskland, mellan augusti 1995 och december 2000, avsåg kartellen enbart rulltrappor (skäl 213 och artikel 1.2 i det angripna beslutet). Schindler deltog således endast i den del av den i artikel 1.2 i det angripna beslutet konstaterade överträdelsen som avsåg rulltrappor. ThyssenKrupp deltog däremot i två delar av överträdelsen, nämligen i den del som avsåg rulltrappor, mellan augusti 1995 och december 2003, och i den del som avsåg hissar, mellan december 2000 och december 2003 (skälen 212 och 213 samt artikel 1.2 i det angripna beslutet). Tillämpningen av en differentierad behandling syftar just till att beakta skillnaderna mellan företagen vad gäller deras kapacitet att allvarligt skada konkurrensen, vilken i Schindlers fall med nödvändighet var mindre eftersom företaget inte deltog i den del av kartellen som avsåg hissar.

260    Under dessa omständigheter kan inte sökandena i målen T-147/07, T-149/07 och T‑150/07 med fog dra slutsatsen att de diskriminerades till följd av att enbart omsättningen på marknaden för rulltrappor beaktades i Schindlers fall vid fastställandet av det särskilda utgångsbeloppet för böterna. Tvärtom var det särskilt beaktandet av skillnaderna mellan, å ena sidan, Schindlers situation och, å andra sidan, de övriga kartelldeltagarnas situation som föranledde kommissionen att, i enlighet med principen om likabehandling, beakta olika omsättningar för de två aktuella företagskategorierna.

261    För det andra har sökandena i målen T-147/07, T‑149/07 och T-150/07 hävdat att de felaktigt klassificerades i den första kategorin, eftersom kommissionen, enligt uppgifter som de har tillgång till, felbedömde den faktiska situationen vad gäller marknadsandelar. Sökandena har till stöd för sitt argument hänvisat till Schindlers marknadsandel på marknaden för hissar och rulltrappor år 2003, vilket är referensåret. Vidare har sökandena anfört att de inte har marknadsandelar som motsvarar Kones och Otis marknadsandelar på den tyska marknaden, vad gäller rulltrappor och stora hissprojekt. I det avseendet har kommissionen inte offentliggjort de beräkningar som låg till grund för definitionen av kategorierna vad gäller marknadsandelar, inte heller efter det att sökandena hade anmodat den att göra det.

262    Tribunalen erinrar om att kommissionen, vid fastställandet av de särskilda utgångsbeloppen för böterna, delade in företagen i olika kategorier med hänsyn till deras omsättning på varje nationell marknad för de aktuella produkterna (skäl 673 i det angripna beslutet) (se ovan punkt 251). Kommissionen slog i det avseendet fast, i skäl 678 i det angripna beslutet, att ”med beaktande av likheten mellan Kones, Otis och ThyssenKrupps marknadsandelar och ekonomiska kapacitet, ska det inte tillämpas en differentierad behandling av dessa företag vid beräkningen av böterna”.

263    Den omständigheten att utgångsbeloppet för böterna inte nödvändigtvis för alla kartelldeltagare motsvarar en identisk procentandel av deras respektive omsättning är en naturlig följd av den metod som består i att företagen delas in i kategorier, vilken medför att utgångsbeloppet för företag i samma kategori fastställs till ett schablonbelopp. Tribunalen har redan slagit fast att en sådan metod i princip ska godtas, trots att den medför att hänsyn inte tas till storleksskillnader mellan företag i samma kategori (domen i det ovan i punkt 254 nämnda målet CMA CGM m.fl. mot kommissionen, punkt 385, domen i de ovan i punkt 159 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 217, och domen i det ovan i punkt 207 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 150).

264    I förevarande fall har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte ifrågasatt påståendena i skälen 673 och 678 i det angripna beslutet.

265    Eftersom den kartell som Schindler deltog i endast avsåg rulltrappor, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den beaktade enbart företagets omsättning inom denna bransch vid fastställandet av det särskilda utgångsbeloppet för detta företag. Sökandenas argument avseende en jämförelse med Schindlers marknadsandel på marknaden för hissar och rulltrappor år 2003 kan följaktligen inte godtas.

266    Eftersom sökandena inte har bestritt att kommissionen delade in företagen i olika kategorier på grundval av deras omsättning på varje nationell marknad för de aktuella produkterna (skäl 673 i det angripna beslutet) och med hänsyn till att kommissionen, vid bedömningen av ett företags inflytande på marknaden eller, för att återge lydelsen i 1998 års riktlinjer, dess faktiska ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer betydande skada, inte har någon skyldighet att i förväg göra en avgränsning av marknaden och en bedömning av dess storlek (domen i det ovan i punkt 193 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 63), kan sökandenas argument avseende de berörda företagens marknadsandelar, vad beträffar rulltrappor och stora projekt inom hissbranschen, under alla omständigheter inte godtas.

267    Härav följer att sökandenas argument att de felaktigt klassificerades i den första kategorin inte kan godtas. Under dessa omständigheter saknas det anledning att bifalla den begäran om åtgärder för processledning som sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 har framställt i syfte att kommissionen ska förpliktas att inge sina beräkningar av marknadsandelarna på den tyska marknaden.

268    Vad vidare beträffar överträdelsen i Luxemburg har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 påpekat att ThyssenKrupp, på grund av sin ringa storlek och oansenliga marknadsandel, inte kunde vålla andra aktörer eller konsumenterna skada (punkt 1 A i 1998 års riktlinjer).

269    För det första har sökandena anfört att kommissionen placerade ThyssenKrupp och Kone i den andra kategorin, trots att Kone hade en mycket större marknadsandel, vilken var upp till dubbelt så stor som ThyssenKrupps marknadsandel (skäl 680 i det angripna beslutet).

270    Som framgår av skäl 680 i det angripna beslutet var Kones respektive ThyssenKrupps omsättning år 2003 på den luxemburgska marknaden relativt likartade, och båda företagens omsättning var tre till fyra gånger mindre än Otis respektive Schindlers omsättning på denna marknad. Följaktligen har kommissionen inte uppenbart överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att placera Schindler och Otis i den första kategorin och Kone och ThyssenKrupp i den andra kategorin, eftersom denna klassificering framstår som konsekvent och sakligt motiverad.

271    För det andra anser sökandena att en jämförelse mellan ThyssenKrupps marknadsandel, å ena sidan, och Otis och Schindlers marknadsandelar, å andra sidan, visar att det objektivt sett var felaktigt att placera ThyssenKrupp i den andra kategorin. Otis och Schindler klassificerades nämligen i den första kategorin och de hade år 2003 marknadsandelar som var cirka fem gånger så stora som ThyssenKrupps marknadsandel. Utgångsbeloppet för ThyssenKrupps böter motsvarade en fjärdedel av det utgångsbelopp som fastställdes för Otis och Schindler, trots att ThyssenKrupps marknadsandel motsvarade endast ungefär en femtedel av de båda företagens marknadsandelar och enbart ungefär hälften av Kones marknadsandel. Denna brist på överensstämmelse strider mot kommissionens beslutspraxis, enligt vilken grundbeloppen för de lägre kategorierna alltid har minskats i proportion till det belopp som fastställts för den första kategorin.

272    Tribunalen finner att inte heller detta argument kan godtas. Den stora skillnaden mellan Otis och Schindlers marknadsandelar, å ena sidan, och Kones och ThyssenKrupps marknadsandelar, å andra sidan, motiverade nämligen att det gjordes en åtskillnad mellan deltagarna genom en indelning i två kategorier. Förutom att fastställandet av ett utgångsbelopp för varje kategori inte följer en enkel beräkningskalkyl, som ska återge varje konstaterad skillnad mellan företagens marknadsandelar beroende på om de hör till den första eller den andra kategorin, ska det konstateras att det under alla omständigheter framstår som konsekvent och sakligt motiverat att det i ThyssenKrupps fall fastställdes ett utgångsbelopp som motsvarade 25 procent av det utgångsbelopp som ålades företagen i den första kategorin, eftersom omsättningen i ett av företagen i den första kategorin i förevarande fall motsvarar ungefär fyra gånger ThyssenKrupps omsättning, vilket hör till den andra kategorin.

273    För det tredje har sökandena gjort gällande att kommissionen tillämpade systemet med kategorier på ett felaktigt sätt, eftersom kommissionen, jämfört med klassificeringen av TKLA och TKL i samband med överträdelserna i Belgien och Nederländerna, borde ha klassificerat ThyssenKrupp i en lägre kategori än Kone och följaktligen fastställt ett lägre grundbelopp för företaget, för att beakta ThyssenKrupps oansenliga marknadsandel i Luxemburg.

274    Tribunalen har redan konstaterat, ovan i punkt 270, att kommissionen inte uppenbart överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den placerade Kone och ThyssenKrupp i den andra kategorin, eftersom denna klassificering framstår som konsekvent och sakligt motiverad. Argumentet att kommissionen tillämpade en differentierad behandling av andra bolag inom ThyssenKrupp-koncernen i samband med andra överträdelser saknar också relevans, eftersom införandet av en differentierad behandling just syftar till att med avseende på varje överträdelse ta vederbörlig hänsyn till de aktuella företagens relativa storlek på de berörda marknaderna. Sökandenas argument kan således inte godtas.

275    För det fjärde har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 påtalat ett påstått åsidosättande av proportionalitetsprincipen vad beträffar förhållandet mellan deras omsättning på den relevanta marknaden och utgångsbeloppet för de böter som de ålades. Sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har således anfört att det utgångsbelopp som de tilldelades är [konfidentiellt] till deras omsättning på den luxemburgska marknaden år 2003.

276    Som framgår av punkt 218 ovan fastställdes dock det allmänna utgångsbeloppet för böterna med beaktande av överträdelsernas art och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Kommissionen beaktade de aktuella företagens respektive omsättning på den luxemburgska marknaden enbart i samband med tillämpningen av en differentierad behandling av de berörda företagen, för att beakta deras relativa storlek på den relevanta marknaden och deras faktiska ekonomiska kapacitet att allvarligt skada konkurrensen (skäl 672 i det angripna beslutet), vilket för övrigt är förenligt med den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 247 och 250. Den jämförelse som sökandena har gjort mellan deras respektive omsättning på den relevanta marknaden och utgångsbeloppet för deras böter kan följaktligen inte godtas.

277    Eftersom unionsrätten under alla omständigheter inte innehåller någon allmängiltig princip om att sanktionen ska stå i proportion till företagets storlek på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen (domen i det ovan i punkt 193 nämnda målet Archer Daniels Midland mot kommissionen, punkt 75), kan tribunalen följaktligen inte godta argumentet att det särskilda utgångsbelopp som fastställdes i ThyssenKrupps fall för överträdelsen i Luxemburg var orimligt högt.

278    Av det ovan anförda följer att ingen av de anmärkningar som avser de särskilda utgångsbeloppen för böterna kan godtas.

279    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av grunden.

 Huruvida det skett ett åsidosättande av 1998 års riktlinjer, av proportionalitetsprincipen, av artikel 253 EG och av principen om likabehandling vid tillämpningen av en koncernmultiplikator för att beakta det avskräckande syftet vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna

280    I det angripna beslutet erinrade kommissionen om behovet av att fastställa böterna ”till en nivå som garanterar att böterna har en tillräckligt avskräckande verkan, med beaktande av varje företags storlek” (skäl 686 i det angripna beslutet). Efter att ha konstaterat att ”[m]ed en global omsättning på 47 100 000 000 euro respektive 34 300 000 000 euro, utgör ThyssenKrupp och UTC/Otis mycket större aktörer än de andra företag som beslutet riktar sig till”, slog kommissionen fast att ”utgångsbeloppet [för böterna] måste justeras uppåt för att beakta [dessa företags] storlek och samlade resurser” och att ”det [var] lämpligt att tillämpa en multiplikator på 2 (en höjning med 100 procent) på utgångsbeloppet för de böter som ThyssenKrupp sk[ulle] åläggas och en multiplikator på 1,7 (en höjning med 70 procent) på utgångsbeloppet för de böter som UTC/Otis sk[ulle] åläggas” (skäl 690 i det angripna beslutet).

281    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har gjort gällande att kommissionen åsidosatte 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling när den tillämpade en multiplikator på 2 på utgångsbeloppen för de böter som ålades bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen i de fyra berörda medlemsstaterna, för att garantera att böterna hade en tillräckligt avskräckande verkan. Sökanden i mål T‑154/07 har även påpekat en brist på motivering vad gäller den multiplikator som tillämpades i det angripna beslutet.

282    Tribunalen kan inte godta den anmärkning om åsidosättande av artikel 253 EG som sökanden i mål T‑154/07 har anfört. I skälen 689 och 690 i det angripna beslutet motiverade nämligen kommissionen tillämpningen av en multiplikator på 2 genom att hänvisa till ThyssenKrupps betydande ekonomiska och finansiella styrka, vars globala omsättning, i likhet med Otis omsättning, långt överstiger Kones och Schindlers omsättning.

283    Vidare har de sökande som angetts ovan i punkt 281 ifrågasatt att ThyssenKrupp‑koncernens globala omsättning beaktades vid fastställandet av nivån på multiplikatorn. De har i det avseendet framhållit att det inte förelåg någon ekonomisk enhet mellan de dotterbolag som begick överträdelserna och deras moderbolag. Sökanden i mål T‑154/07 har tillagt att ThyssenKrupp har en decentraliserad organisation inom vars ram TKL självständigt och oberoende bedriver verksamhet. Sökandena i målen T‑147/07 och T‑148/07 har även gjort gällande att enbart ThyssenKrupp-koncernens omsättning inom segmentet ”hissar” kan vara relevant vid fastställandet av multiplikatorn. Slutligen anser sökanden i mål T‑144/07 att tillämpningen av en koncernmultiplikator i avskräckande syfte inte är nödvändig för att säkerställa att konkurrensrätten iakttas, eftersom TKLA:s böter utan tillämpning av multiplikatorn skulle ha uppgått till [konfidentiellt] procent av bolagets omsättning i Belgien under den relevanta perioden.

284    Tribunalen erinrar om att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att sökandena i målen T‑144/07, T-147/07, T-148/07, T-149/07, T‑150/07 och T‑154/07 utgör en ekonomisk enhet (se ovan punkterna 100–131).

285    Vidare ska det framhållas att behovet att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan kräver, när det inte motiverar en höjning av den allmänna bötesnivån inom ramen för genomförandet av en konkurrenspolitik, att bötesbeloppet anpassas för att hänsyn ska tas till den eftersträvade inverkan på det företag som åläggs böterna. Detta för att böterna inte ska bli försumbara eller, tvärtom, orimligt höga, särskilt med hänsyn till det berörda företagets ekonomiska kapacitet, i enlighet med kravet på att böternas effektivitet ska säkerställas, å ena sidan, och kravet på att proportionalitetsprincipen ska iakttas, å andra sidan (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T-54/03, Lafarge mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 670).

286    Kommissionen har visserligen inte definierat någon metod eller några individualiserade kriterier i 1998 års riktlinjer för beaktande av det avskräckande syftet vars specifika utformning skulle kunna vara tvingande. I punkt 1 A fjärde stycket i riktlinjerna anges, i samband med anvisningarna avseende bedömningen av överträdelsens allvar, endast att det är nödvändigt att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande (domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, punkt 193).

287    Det framgår dock av fast rättspraxis att kommissionen har rätt att använda den totala omsättningen för vart och ett av de företag som ingår i en kartell som relevant kriterium vid fastställandet av en avskräckande multiplikator (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑289/04 P, Showa Denko mot kommissionen, REG 2006, s. I-5859, punkterna 17 och 18). Ett företags storlek och samlade resurser utgör således de relevanta kriterierna med hänsyn till det mål som eftersträvas, nämligen att säkerställa böternas effektivitet genom att anpassa bötesbeloppet till företagets samlade resurser och dess förmåga att uppbringa de medel som krävs för att betala nämnda böter. Fastställandet av omfattningen av höjningen av utgångsbeloppet för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan syftar nämligen snarare till att säkerställa böternas effektivitet än till att ta hänsyn till den skada som överträdelsen har medfört för den normala konkurrensen och därmed den nämnda överträdelsens allvar (domen i det ovan i punkt 285 nämnda målet Lafarge mot kommissionen, punkt 672).

288    Följaktligen åsidosatte kommissionen varken 1998 års riktlinjer eller proportionalitetsprincipen när den utgick från ThyssenKrupp-koncernens totala omsättning vid tillämpningen av den avskräckande faktorn. Det av sökanden i mål T‑144/07 anförda argumentet, vilket syftar till att TKLA:s omsättning i Belgien ska jämföras med bötesbeloppet för att fastslå att det inte var nödvändigt att tillämpa en avskräckande faktor på detta bolag, kan följaktligen inte heller godtas.

289    Vad beträffar den multiplikator på 2 som tillämpades på de böter som ThyssenKrupp-koncernen ålades, har sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07, med stöd av kommissionens beslutspraxis, särskilt kommissionens beslut 2007/534/EG av den 13 september 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 EG (ärende COMP/F/38.456 – Bitumen (Nederländerna)) (EUT L 196, 2007, s. 40) (nedan kallat beslutet om vägbitumen), hävdat att multiplikatorn borde ha fastställts till en lägre nivå, eftersom det var fråga om rent nationella förhållanden. Sökandena i målen T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har i det avseendet begärt att tribunalen ska förelägga kommissionen, i enlighet med artikel 65 b i rättegångsreglerna, att förete beslutet om vägbitumen.

290    Vad gäller påståendet att den multiplikator som tillämpades i förevarande fall var orimligt hög, påpekar tribunalen att höjningen av böterna i avskräckande syfte syftar till att säkerställa böternas effektivitet genom att anpassa bötesbeloppet till företagets samlade resurser och dess förmåga att uppbringa de medel som krävs för att betala nämnda böter (domen i det ovan i punkt 285 nämnda målet Lafarge mot kommissionen, punkt 671). Argumentet att de överträdelser som kommissionen konstaterade var av rent nationell karaktär kan följaktligen inte godtas.

291    Inte heller det argument som avser beslutet om vägbitumen kan godtas. Enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 153 är nämligen kommissionens tidigare beslut inte relevanta, eftersom kommissionens tidigare beslutspraxis, såsom påpekats ovan i punkt 108, inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet. Följaktligen ska även den begäran om åtgärder för bevisupptagning som sökandena i målen T-147/07, T-148/07, T-149/07 och T‑150/07 har framställt i syfte att kommissionen ska förpliktas att förete beslutet om vägbitumen avslås.

292    Med hänsyn till ThyssenKrupps totala omsättning, vilken uppgår till 47,1 miljarder euro (skäl 689 i det angripna beslutet), framstår under alla omständigheter tillämpningen av en multiplikator på 2 på utgångsbeloppen för de böter som ThyssenKrupp ålades som lämplig för att säkerställa böternas effektivitet, med hänsyn till företagets ekonomiska kapacitet, och följaktligen för att säkerställa att de böter som företaget ålades får en tillräckligt avskräckande verkan.

293    Sökandena i målen T‑144/07 och T‑154/07 har även hävdat att tillämpningen av en multiplikator på deras respektive böter är diskriminerande, eftersom kommissionen inte tillämpade någon multiplikator i avskräckande syfte i Kones och Schindlers fall, trots att dessa företag ingår i multinationella koncerner med en större omsättning inom unionen. Kones och Schindlers dotterbolag har dessutom en mångdubbelt mer betydande ställning än ThyssenKrupp på den berörda marknaden i Nederländerna.

294    Detta argument kan inte godtas. Genom höjningen av utgångsbeloppet, för att säkerställa böternas avskräckande syfte, har kommissionen faktiskt endast låtit deltagarna i samma konkurrensbegränsande samverkan bli föremål för en differentierad behandling i syfte att beakta det sätt på vilket de i realiteten påverkas av böterna (domen i det ovan i punkt 207 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 241).

295    Kommissionen åsidosatte inte principen om likabehandling då den i förevarande fall hänvisade till deltagarnas totala omsättning, och inte till omsättningen inom unionen eller på den berörda nationella marknaden, för att bedöma behovet av att höja bötesbeloppet för att säkerställa böternas avskräckande verkan. Med hänsyn till ThyssenKrupps totala omsättning kan det nämligen antas att detta företag skulle ha påverkats mindre av de böter som ålades än Kone och Schindler, vilka har en omsättning på 3,2 respektive 5,73 miljarder euro (skäl 689 i det angripna beslutet), om det inte hade tillämpats någon höjning i avskräckande syfte.

296    Tillämpningen av en multiplikator på 2 på ThyssenKrupps böter framstår således som motiverad i förevarande fall, för att säkerställa böternas effektivitet med hänsyn till företagets ekonomiska kapacitet.

297    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

 Huruvida 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen och rätten till försvar åsidosattes vid höjningen av böternas grundbelopp med 50 procent på grund av att det ansågs vara fråga om upprepade överträdelser

298    I det angripna beslutet ansåg kommissionen att grundbeloppet för de böter som TKAG, TKE och ThyssenKrupp-dotterbolagen ålades skulle höjas med 50 procent på grund av att det ansågs vara fråga om upprepade överträdelser (skälen 707, 710, 714 och 720 i det angripna beslutet).

299    I skäl 697 i det angripna beslutet påpekade kommissionen i det avseendet följande:

”… [D]et föreligger upprepade överträdelser om ett företag som har hållits ansvarigt i ett tidigare beslut av kommissionen senare förklaras ansvarigt för en överträdelse av samma typ, även om sistnämnda överträdelse har begåtts i en annan verksamhetssektor eller avseende en annan produkt. Enligt [punkt 2] i [1998 års riktlinjer] utgör det en försvårande omständighet att ett eller flera företag upprepar överträdelser. Begreppet företag omfattar samtliga juridiska enheter inom samma koncern som inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden. I målet Michelin [domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet Michelin mot kommissionen, punkt 290] bekräftade förstainstansrätten att det även kunde vara fråga om upprepade överträdelser för en enhet som är helägd av ett (moder)bolag som har kontroll över en annan enhet som har hållits ansvarig för en tidigare överträdelse.”

300    För att konstatera att det var fråga om upprepade överträdelser i detta ärende, stödde sig kommissionen, i skäl 698 i det angripna beslutet, på sitt beslut 98/247/EKSG av den 21 januari 1998 om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 [KS] (ärende IV/35.814 – Legeringspåslag) (EGT L 100, s. 55) (nedan kallat beslutet om legeringspåslag). I nämnda skäl angav kommissionen följande:

”År 1998 ålades, genom [kommissionens beslut om] legeringspåslag, böter i fråga om en kartell som hade till syfte och resultat att begränsa och snedvrida konkurrensen. Bland annat ålades ThyssenKrupp Stainless GmbH (TKS) böter, vilket är ett företag som bildades enligt tysk rätt den 1 januari 1995 efter en fusion av Krupps och Thyssens verksamheter på området för rostfritt stål. Även Acciai Speciali Terni SpA (AST) ålades böter, vilket är ett företag som bildades enligt italiensk rätt den 1 januari 1994 och vars huvudsakliga verksamhet omfattar produktion av platta produkter av rostfritt stål. I december 1994 förvärvade ett antal företag, däribland Krupp och Thyssen, gemensamt AST. I december 1995 ökade Krupp sitt innehav i AST från 50 procent till 75 procent, därefter till 100 procent i maj 1996. Krupp överlät sedan alla sina aktier i AST till TKS …”

301    Kommissionen angav även i det angripna beslutet (skälen 700, 704, 709, 713 och 717 i det angripna beslutet) att den kartell som konstaterades i beslutet om legeringspåslag varade från och med den 16 december 1993, det datum då ett möte hölls under vilket de deltagande företagen beslutade om en otillåten samordning, till och med den 21 januari 1998, datumet för antagandet av beslutet i vilket överträdelsen konstaterades, vilket gör att de överträdelser som begicks av bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen inte bara upprepades, utan även överlappade varandra och pågick parallellt.

302    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 anser att kommissionen, i skälen 699–707 (målen T‑147/07 och T‑150/07), 708–710 (målen T‑144/07 och T‑150/07), 711–714 (målen T‑148/07 och T‑149/07), 717 (mål T‑150/07) och 720 (målen T‑150/07 och T‑154/07) i det angripna beslutet, felaktigt höjde deras bötesbelopp med 50 procent på grund av att det ansågs vara fråga om upprepade överträdelser. Kommissionen hade inte fog för att anse att den överträdelse för vilken ThyssenKrupp Stainless AG, kallat KruppThyssen Nirosta GmbH före september 1997 (fotnot 882 i det angripna beslutet) (nedan kallat TKS för perioderna före och efter september 1997), och Acciai Speciali Terni SpA (nedan kallat AST) ålades sanktioner i beslutet om legeringspåslag utgjorde en tidigare liknande överträdelse som de hade gjort sig skyldiga till.

303    Tribunalen påpekar inledningsvis att i artikel 1 i beslutet om legeringspåslag, vilket kommissionen hänvisade till i det angripna beslutet för att konstatera att det var fråga om upprepade överträdelser i förevarande fall, slog kommissionen fast att flera bolag, däribland Krupp Hoesch Stahl AG (nedan kallat KHS) (TKS från och med den 1 januari 1995), Thyssen Stahl AG (nedan kallat TS) (TKS från och med den 1 januari 1995) och AST, hade överträtt artikel 65.1 KS under den period som för dessa bolag löpte från december 1993 till den 21 januari 1998, genom att på ett samordnat sätt ändra referensvärdena i beräkningsmetoden för legeringspåslaget och tillämpa dessa. Enligt kommissionen hade detta förfarande till syfte och resultat att begränsa och snedvrida den normala konkurrensen på den gemensamma marknaden.

304    Det framgår av beslutet om legeringspåslag att KHS och TS direkt deltog i överträdelsen fram till den 31 december 1994 och att de därmed skulle stå till svars för detta separat. De böter som kommissionen skulle ålägga dessa bolag ålades dock enbart TKS, vilket genom skrivelse av den 23 juli 1997 meddelade kommissionen att det tog på sig ansvaret för de handlingar som hade utförts av TS och KHS sedan år 1993 (skälen 14 och 102 i beslutet om legeringspåslag).

305    TKS och AST väckte den 11 respektive den 13 mars 1998 talan vid förstainstansrätten om, i första hand, ogiltigförklaring av beslutet om legeringspåslag i den del beslutet avsåg dem och, i andra hand, en väsentlig nedsättning av de böter som de hade ålagts genom beslutet. Genom domen i de ovan i punkt 106 nämnda förenade målen Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen ogiltigförklarade förstainstansrätten artikel 1 i beslutet om legeringspåslag i den del TKS hölls ansvarigt för TS:s överträdelse, på grund av att TKS:s rätt till försvar hade åsidosatts, genom att bolaget inte hade getts tillfälle att yttra sig beträffande huruvida de omständigheter som lades TS till last verkligen förelåg och var relevanta. Nämnda dom blev föremål för två överklaganden, vilka ogillades av domstolen genom dom av den 14 juli 2005 i de förenade målen C‑65/02 P och C‑73/02 P, ThyssenKrupp mot kommissionen (REG 2005, s. I‑6773).

306    Till följd av domen i de ovan i punkt 106 nämnda förenade målen Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen antog kommissionen den 20 december 2006 beslut K(2006) 6765 slutlig om ett förfarande enligt artikel 65 [KS] (ärende COMP/F/39.234 – Legeringspåslag – förnyat antagande av beslut). I det beslutet konstaterade kommissionen att TS hade överträtt artikel 65.1 KS mellan den 16 december 1993 och den 31 december 1994, och den höll TKS ansvarigt för TS:s beteende, på grundval av TKS:s skrivelse av den 23 juli 1997.

307    Inom ramen för denna grund har sökandena bestritt att de, tillsammans med de företag som ålades sanktioner i beslutet om legeringspåslag, utgör en ekonomisk enhet i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 82 EG. I det avseendet har de gjort gällande att kommissionen felaktigt utläste av domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet Michelin mot kommissionen att det räcker att ett moderbolag innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att moderbolaget ska hållas ansvarigt för en tidigare överträdelse av dotterbolaget, utan att frågan om dotterbolagets faktiska självständighet uppkommer. Enligt sökandena – och i motsats till vad kommissionen har hävdat – kunde därför inte kommissionen, om den så hade önskat, ha ålagt samma moderbolag böter i de båda besluten, såsom krävs enligt domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet Michelin (punkt 290).

308    Tribunalen påpekar att begreppet upprepade överträdelser, såsom det uppfattas i vissa nationella rättsordningar, innebär att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit ålagd sanktioner för liknande överträdelser (förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkt 617, domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet Michelin mot kommissionen, punkt 284, domen i det ovan i punkt 250 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 362, och domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkt 450). I punkt 2 i 1998 års riktlinjer anges dessutom specifikt, i förteckningen med exempel på försvårande omständigheter som kan motivera en höjning av böternas grundbelopp, ”att ett eller flera företag upprepar överträdelser av samma typ”.

309    Som påpekats ovan i punkt 92 ska begreppet företag i ett konkurrensrättsligt sammanhang förstås som en ekonomisk enhet utifrån syftet med avtalet i fråga, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer.

310    Ett företag kan således hållas ansvarigt för ett annat företags konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av det förstnämnda företaget, särskilt när detta beror på de ekonomiska och rättsliga banden mellan företagen (domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 117, domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, punkt 27, domen av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 58, och förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑314/01, Avebe mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3085, punkt 135).

311    Enligt rättspraxis får kommissionen inte nöja sig med att konstatera att ett företag ”kunde” utöva ett sådant avgörande inflytande på det andra företaget utan att kontrollera huruvida ett sådant inflytande faktiskt har utövats. Tvärtom är kommissionen i princip skyldig att påvisa ett sådant avgörande inflytande med stöd av en rad faktiska omständigheter, särskilt den omständigheten att det ena företaget direkt styr verksamheten i det andra (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C-196/99 P, Aristrain mot kommissionen, REG 2003, s. I-11005, punkterna 95–99, och domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 118–122, förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkt 527, och domen i det ovan i punkt 310 nämnda målet Avebe mot kommissionen, punkt 136).

312    Som kommissionen har påpekat slog visserligen förstainstansrätten fast, i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet Michelin mot kommissionen, punkt 290, att när två dotterbolag till mer än 99 procent ägs direkt eller indirekt av samma moderbolag kan man rimligen dra slutsatsen att dessa dotterbolag inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden. I den domen tillade förstainstansrätten att olika bolag som tillhör samma koncern utgör en ekonomisk enhet, och således ett företag i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 82 EG, om de berörda bolagen inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden.

313    Som påpekats ovan i punkterna 96 och 97 har emellertid domstolen nyligen erinrat om att i det specifika fall då ett moderbolag innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler, föreligger det en presumtion om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende, vilken dock kan motbevisas (se, för ett liknande resonemang, domen av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis). Som domstolen erinrade om i domen i det ovan i punkt 311 nämnda målet Aristrain mot kommissionen (punkt 99), är bara det förhållandet att kapitalet i två olika affärsbolag innehas av en och samma person inte i sig tillräckligt för att visa att det mellan dessa två bolag föreligger en ekonomisk enhet som i enlighet med unionens konkurrensrätt medför att agerandet hos ett av bolagen kan läggas det andra bolaget till last.

314    I ärendet om legeringspåslag ansåg inte kommissionen att moderbolagen till KHS, TS, TKS och AST, vars ekonomiska och rättsliga efterträdare TKAG är, utgjorde – vid tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG – en ekonomisk enhet tillsammans med dessa bolag. Den påstod därför inte att KHS, TS, TKS och AST inte bestämde sitt beteende på marknaden på ett självständigt sätt. Det framgår nämligen av beslutet om legeringspåslag att kommissionen, såvitt avser bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen, konstaterade en överträdelse endast med avseende på KHS, TS, TKS och AST och inte med avseende på deras respektive moderbolag, vilka – såsom sökandena har påpekat utan att motsägas av kommissionen – inte hördes i samband med det administrativa förfarande som ledde till antagandet av beslutet.

315    Vidare framgår det inte av det angripna beslutet att kommissionen i förevarande ärende ansåg att KHS, TS, TKS och AST hörde till de företag som i artikel 1 i det angripna beslutet konstaterades ha gjort sig skyldiga till överträdelser.

316    De överträdelser som konstaterades i artikel 1 i det angripna beslutet kan således inte anses utgöra upprepade överträdelser av ett eller flera företag som konstaterades ha gjort sig skyldiga till överträdelser i ärendet om legeringspåslag.

317    I det avseendet kan tribunalen inte godta kommissionens argument att ThyssenKrupp, i samband med det administrativa förfarande som ledde till antagandet av det angripna beslutet och förevarande mål, hade möjlighet att bestrida att det förelåg en ekonomisk enhet mellan bolaget och de företag som ålades sanktioner i ärendet om legeringspåslag.

318    Det framgår nämligen av domstolens praxis att det enligt principen om iakttagande av rätten till försvar är uteslutet att ett beslut på konkurrensområdet varigenom kommissionen ålägger ett företag böter kan anses vara lagenligt om inte kommissionen dessförinnan har meddelat företaget vilka invändningar som riktas mot det. Med hänsyn till den betydelse som ett meddelande om invändningar har, ska dessutom den juridiska person som kan komma att åläggas böter klart anges i meddelandet, och det ska rikta sig till denna person (se domen i de ovan i punkt 192 nämnda förenade målen Papierfabrik August Koehler mot kommissionen, punkterna 37 och 38, och domen av den 10 september 2009 i det ovan i punkt 91 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

319    Följaktligen kan det inte tillåtas att kommissionen, vid fastställandet av den försvårande omständigheten att det är fråga om upprepade överträdelser, slår fast att ett företag ska hållas ansvarigt för en tidigare överträdelse, då företaget inte har ålagts någon sanktion för denna överträdelse genom ett kommissionsbeslut och ett meddelande om invändningar inte har riktats till företaget vid fastställandet av denna överträdelse, vilket gör att företaget, under det förfarande som ledde till antagandet av det beslut vari den tidigare överträdelsen konstaterades, inte har kunnat framföra sina argument i syfte att, såvitt avser företaget, bestrida att det eventuellt föreligger en ekonomisk enhet med andra företag.

320    Denna slutsats gör sig än mer gällande då det, enligt proportionalitetsprincipen, visserligen krävs att den tid som förflutit mellan en tidigare överträdelse av konkurrensreglerna och den aktuella överträdelsen beaktas vid bedömningen av företagets benägenhet att bortse från konkurrensreglerna, men domstolen redan har framhållit att kommissionen inte kan vara bunden av en eventuell preskriptionsfrist för att slå fast att det är fråga om upprepade överträdelser (domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C‑3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I‑1331, punkt 38, och domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkt 462; se även domen av den 25 oktober 2005 i det ovan i punkt 250 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 353) och ett sådant konstaterande följaktligen kan göras många år efter det att en överträdelse har konstaterats, vid en tidpunkt då det under alla omständigheter är omöjligt för det berörda företaget att bestrida att det föreligger en sådan ekonomisk enhet, särskilt om den presumtion som nämnts ovan i punkt 313 tillämpas.

321    Vidare finns det inte heller anledning att godta kommissionens argument att en höjning av bötesbeloppet på grund av att det anses vara fråga om upprepade överträdelser även är motiverad med hänsyn till de överträdelser som konstaterades i kommissionens beslut 90/417/EKSG av den 18 juli 1990 om ett förfarande enligt artikel 65 [KS] angående ett avtal och samordnade förfaranden mellan europeiska producenter av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål (EGT L 220, s. 28) och i kommissionens beslut 94/215/EKSG av den 16 februari 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 [KS] angående avtal och samordnade förfaranden bland europeiska stålbalksproducenter (EGT L 116, s. 1). Förutom att dessa beslut varken omnämndes i meddelandet om invändningar eller i det angripna beslutet, ska det konstateras att de företag som hölls ansvariga i nämnda beslut – i likhet med de företag som ålades sanktioner i ärendet om legeringspåslag – inte är samma företag, i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 82 EG, som de företag som ålades sanktioner i det angripna beslutet.

322    Slutligen kan tribunalen inte heller godta kommissionens argument att moderbolaget, om det innehar nästan hela aktiekapitalet i ett dotterbolag, också är mottagare av den varning som riktar sig till dotterbolaget och som följer av ett tidigare kommissionsbeslut att ålägga dotterbolaget sanktioner för en överträdelse av konkurrensrätten. Det är visserligen rimligt att anta att ett moderbolag faktiskt har kännedom om ett tidigare beslut som kommissionen har riktat till dotterbolaget, i vilket moderbolaget innehar nästan hela aktiekapitalet, men denna kännedom kan inte kompensera avsaknaden av ett konstaterande, i det tidigare beslutet, att det föreligger en ekonomisk enhet mellan ett sådant moderbolag och dess dotterbolag, i syfte att hålla moderbolaget ansvarigt för den tidigare överträdelsen och höja det bötesbelopp som det åläggs på grund av att det anses vara fråga om upprepade överträdelser.

323    Härav följer att talan ska bifallas såvitt avser denna grund och att det angripna beslutet ska ändras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som sökandena har anfört inom ramen för denna grund. Följderna av denna ändring anges nedan i punkterna 461 och 462 .

 Huruvida 2002 års meddelande om samarbete, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling åsidosattes vid bedömningen av samarbetet

324    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har erinrat om att de ingav ansökningar för att beviljas immunitet mot böter eller en nedsättning av bötesbeloppen enligt 2002 års meddelande om samarbete. Kommissionen åsidosatte dock bestämmelserna i nämnda meddelande vid bedömningen av kvaliteten på och nyttan av deras samarbete. Enligt sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 åsidosatte kommissionen deras berättigade förväntningar vad gäller bedömningen av deras samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Tyskland. Slutligen har sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 åberopat att principen om likabehandling åsidosattes i samband med tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete vad beträffar överträdelsen i Belgien.

 2002 års meddelande om samarbete

325    I 2002 års meddelande om samarbete har kommissionen fastställt på vilka villkor företag som samarbetar med kommissionen för att fastställa en kartell kan befrias från böter eller beviljas nedsättning av de böter som annars skulle ha ålagts dem.

326    I punkt 8 i avsnitt A i 2002 års meddelande om samarbete föreskrivs följande:

”Kommissionen kommer att bevilja ett företag immunitet mot böter om

a)      företaget är det första att inkomma med bevismaterial som enligt kommissionen gör att den kan fatta beslut om att inleda en undersökning enligt artikel 14.3 i förordning nr 17 i samband med en misstänkt kartell som påverkar gemenskapen, eller

b)      företaget är det första att inkomma med bevismaterial som enligt kommissionen gör att den kan upptäcka en överträdelse av artikel 81 [EG] i samband med en misstänkt kartell som påverkar gemenskapen.”

327    Vidare föreskrivs i punkt 20 i avsnitt B i 2002 års meddelande om samarbete att ”[f]öretag som inte uppfyller villkoren [för att beviljas immunitet mot böter] i avsnitt A ovan kan beviljas nedsättning av böter som annars skulle ha ålagts dem”. I punkt 21 i avsnitt B i meddelandet föreskrivs följande: ”För att uppfylla villkoren [för en sådan nedsättning] måste ett företag förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med [de överträdelser] som kommissionen redan har samlat in. Dessutom måste det upphöra med sin inblandning i den misstänkta överträdelsen senast vid den tidpunkt då företaget inkommer med bevismaterialet.”

328    Begreppet mervärde förklaras på följande sätt i punkt 22 i 2002 års meddelande om samarbete:

”Begreppet ’mervärde’ avser i vilken grad bevismaterialet som sådant eller genom sin detaljrikedom stärker kommissionens förmåga att klart fastställa sakförhållandena i ärendet. I sin bedömning tillmäter kommissionen i allmänhet skriftliga bevis från den period som uppgifterna gäller ett större kvalitativt värde än bevis som framställs senare. På liknande sätt kommer de bevis som är direkt relevanta för klargörandet av sakförhållandena generellt att kvalitativt värderas högre än bevis som endast indirekt är relevanta.”

329    I punkt 23 b första stycket i 2002 års meddelande om samarbete föreskrivs att det ska göras en klassificering i tre kategorier vid nedsättning av böter, enligt följande:

”–       D]et första företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 30–50 %,

–       det andra företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 20–30 %,

–       övriga företag som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med upp till 20 %.”

330    I punkt 23 b andra stycket i 2002 års meddelande om samarbete föreskrivs följande:

”För att bestämma nivån [på] nedsättning inom dessa kategorier kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 21 och i vilken omfattning det representerar mervärde. Den kan också beakta i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetar efter det datum bevismaterialet lämnats in.”

331    Slutligen föreskrivs följande i punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete:

”Om ett företag lämnar in bevismaterial som gäller för kommissionen tidigare okända sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet, kommer kommissionen inte att beakta dessa element när den avgör vilka böter som skall åläggas det företag som tillhandahållit detta bevismaterial.”

 Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och unionsdomstolens prövning

332    Det ska erinras om att artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 utgör den rättsliga grunden för åläggande av böter för överträdelser av unionens konkurrensregler. Kommissionen har enligt denna bestämmelse ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av bötesbeloppen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 21 oktober 1997 i mål T-229/94, Deutsche Bahn mot kommissionen, REG 1997, s. II-1689, punkt 127), vilket bland annat är beroende av kommissionens allmänna politik på konkurrensområdet (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 247 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkterna 105 och 109). Det är mot denna bakgrund som kommissionen, i syfte att dess beslut om böter ska präglas av öppenhet och objektivitet, antog och offentliggjorde meddelandet om samarbete år 2002. Syftet med meddelandet är att med iakttagande av överordnade rättsregler ange de kriterier som kommissionen avser att tillämpa när den använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning, och de medför en självbegränsning av detta utrymme (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen, REG 1998, s. II‑717, punkt 89), eftersom det ankommer på kommissionen att följa de vägledande regler som den själv har ålagt sig (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, REG 1996, s. II-2169, punkt 57).

333    Den begränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen själv har infört, genom att anta 2002 års meddelande om samarbete, är dock inte oförenlig med det förhållandet att institutionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning (se, analogt, domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 224).

334    2002 års meddelande om samarbete präglas nämligen i flera avseenden av flexibilitet, vilket gör det möjligt för kommissionen att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 23 i förordning nr 1/2003, såsom den har tolkats av domstolen (se, analogt, domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 224).

335    Kommissionen har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den ska bedöma huruvida de bevis som har ingetts av ett företag, vilket har uppgett att det vill dra fördel av 2002 års meddelande, har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i nämnda meddelande (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 maj 2007 i mål C-328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I-3921, punkt 88, och domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkt 555). Vad beträffar punkt 8 a och b i 2002 års meddelande om samarbete konstaterar tribunalen att detta betydande utrymme för skönsmässig bedömning framgår av själva lydelsen i denna bestämmelse, vilken uttryckligen hänvisar till framläggandet av bevismaterial som ”enligt kommissionen” gör att den kan fatta beslut om att inleda en undersökning respektive upptäcka en överträdelse. Bedömningen av kvaliteten på och nyttan av det samarbete som tillhandahålls av ett företag förutsätter nämligen komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna (se, för ett liknande resonemang, domen av den 10 maj 2007 i det ovannämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 81, och domen i det ovan i punkt 153 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 271).

336    Kommissionen har även, efter att ha konstaterat att bevismaterialet har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete, ett utrymme för skönsmässig bedömning när den ska fastställa den exakta nivån på den nedsättning av bötesbeloppet som det berörda företaget ska beviljas. I punkt 23 b första stycket i nämnda meddelande föreskrivs nämligen intervaller för nedsättningen av bötesbeloppet för de olika kategorier av företag som avses, medan det i punkt 23 b andra stycket fastställs vilka kriterier som kommissionen ska beakta för att bestämma nivån på nedsättning inom dessa intervaller.

337    Med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över när den ska bedöma ett företags samarbete enligt 2002 års meddelande om samarbete, är det endast om detta utrymme uppenbart överskrids som det finns anledning till kritik från tribunalen (se, för ett liknande resonemang, domen av den 10 maj 2007 i det ovan i punkt 335 nämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkterna 81, 88 och 89, och domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet Hoechst mot kommissionen, punkt 555).

 ThyssenKrupps samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Belgien

338    Kommissionen beslutade, i skäl 773 i det angripna beslutet, ”att bevilja ThyssenKrupp en nedsättning [av böterna] med 20 procent inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b [andra strecksatsen] i [2002 års] meddelande om samarbete”.

339    I skäl 769 i det angripna beslutet förklarade kommissionen i det avseendet att ”[n]är ThyssenKrupp ingav sin ansökan [enligt 2002 års meddelande om samarbete], hade kommissionen redan genomfört tre inspektioner i Belgien och mottagit två ansökningar [enligt samma meddelande] från Kone och Otis rörande kartellverksamhet i Belgien”.

340    Efter att i skäl 770 i det angripna beslutet ha påpekat att ”[d]e nya upplysningar som ThyssenKrupp lämnade innehöll huvudsakligen muntliga förklaringar till vissa hiss- och rulltrappeprojekt” medgav kommissionen, i skäl 771, att ”ThyssenKrupps ansökan [enligt 2002 års meddelande om samarbete] har ett betydande mervärde, eftersom den ger kompletterande upplysningar om [konfidentiellt]”. Kommissionen tillade i skäl 771 att ”ThyssenKrupps yttrande ... dessutom [har] bekräftat det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till avseende de delaktiga bolagen, de varor och tjänster som omfattades, den period som utredningen avsåg, platsen för kartellmötena och logistiken kring dessa samt hur kartellen fungerade och genomfördes”.

341    I skäl 772 i det angripna beslutet drog kommissionen slutsatsen att ThyssenKrupp ”har tillhandahållit bevismaterial som avsevärt har stärkt kommissionens förmåga att bevisa överträdelsen”, och den preciserade att ”[d]et översända bevismaterialet ... dock inte [avser] för kommissionen tidigare okända sakförhållanden och ... inte heller [innehåller] några aktuella uppgifter”.

342    För det första har sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att det angripna beslutet skapar förvirring vad gäller den procentuella nedsättning av böterna som kommissionen avsåg att tillämpa i ThyssenKrupps fall för dess samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Belgien. I skäl 773 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen till en nedsättning med 20 procent, medan denna nedsättning uppgick till 25 procent i skäl 856 i det angripna beslutet. Enligt sökandena har ThyssenKrupp, i enlighet med principen in dubio pro reo, rätt att kräva att den mest fördelaktiga tolkningen av det angripna beslutet ska tillämpas vad beträffar storleken på bolagets sanktion. Böterna bör därför sättas ned med 25 procent i stället för med 20 procent.

343    Tribunalen konstaterar att sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 i det avseendet inte kan stödja sig på principen in dubio pro reo, enligt vilken tvivel ska räknas de berörda företagen till godo. Denna princip avser nämligen bevisningen för att det föreligger en överträdelse och syftar till att avgöra huruvida de faktiska konstateranden som kommissionen gjorde i det angripna beslutet stöds av bevismaterial som kommissionen har lagt fram. Nämnda sökande har dock inte bestritt den överträdelse för vilken de ålades sanktioner i det angripna beslutet.

344    När det gäller sökandenas argument att det bötesbelopp som ThyssenKrupp ålades för överträdelsen i Belgien bör sättas ned, eftersom det i skäl 856 i det angripna beslutet anges en nedsättning med 25 procent, ska det erinras om att det bötesbelopp som ålades i artikel 1.1 fjärde strecksatsen i det angripna beslutet inbegriper en nedsättning med 20 procent med anledning av ThyssenKrupps samarbete i samband med tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete.

345    Beslutsdelen i en rättsakt kan visserligen inte skiljas från motiveringen, vilket innebär att beslutsdelen vid behov ska tolkas med beaktande av de skäl som föranledde att rättsakten antogs (domstolens dom av den 15 maj 1997 i mål C‑355/95 P, TWD mot kommissionen, REG 1997, s. I-2549, punkt 21). Av motiveringen i det angripna beslutet framgår dock klart kommissionens avsikt att bevilja ThyssenKrupp en nedsättning av bötesbeloppet med 20 procent, och inte med 25 procent, enligt 2002 års meddelande om samarbete.

346    I skäl 772 i det angripna beslutet angav nämligen kommissionen att ”ThyssenKrupp helt uppfyllde villkoren i punkt 21 [i 2002 års meddelande om samarbete] [konfidentiellt] och har tillhandahållit bevismaterial som avsevärt har stärkt kommissionens förmåga att bevisa överträdelsen”. Kommissionen preciserade att ”[d]et översända bevismaterialet ... dock inte [avser] för kommissionen tidigare okända sakförhållanden och ... inte heller [innehåller] några aktuella uppgifter”, vilket tydde på att den avsåg att tillämpa en minimal nedsättning av bötesbeloppet inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket andra strecksatsen i 2002 års meddelande om samarbete. I skäl 773 i det angripna beslutet bekräftas uttryckligen att ”[d]et, mot bakgrund av det ovan anförda, är lämpligt att bevilja ThyssenKrupp en nedsättning med 20 procent inom det [tillämpliga] intervallet”.

347    Den procentsats på 25 procent som anges i skäl 856 i det angripna beslutet, vilket sammanfattar alla de nedsättningar av böterna som de olika företagen beviljades som kompensation för deras samarbete i samband med det administrativa förfarandet, ska anses utgöra ett skrivfel, mot bakgrund av skälen 772 och 773 samt artikeldelen i det angripna beslutet. Den första anmärkning som sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 har anfört kan således inte godtas.

348    För det andra har sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 hävdat att ThyssenKrupp borde ha beviljats en nedsättning, enligt 2002 års meddelande om samarbete, med minst 25 procent av det bötesbelopp som bolaget ålades för överträdelsen i Belgien. ThyssenKrupp lade nämligen fram bevis som avsåg för kommissionen tidigare okända sakförhållanden och omständigheter. Det rörde sig dessutom om centrala inslag i överträdelsen.

349    Tribunalen konstaterar att sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte har bestritt att ThyssenKrupps samarbete omfattas av punkt 23 b första stycket andra strecksatsen i 2002 års meddelande om samarbete och att företaget av denna anledning hade rätt till en nedsättning av böterna med 20–30 procent. Den nedsättning av bötesbeloppet med 20 procent som ThyssenKrupp beviljades med anledning av sitt samarbete (skäl 773 i det angripna beslutet) ligger således inom det intervall som i det avseendet föreskrivs i nämnda meddelande.

350    Det ska även erinras om att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den ska fastställa den exakta nivån på den nedsättning av bötesbeloppet som ska beviljas inom de intervaller som föreskrivs i punkt 23 b första stycket i 2002 års meddelande om samarbete och att det är endast om detta utrymme uppenbart överskrids som det finns anledning till kritik från tribunalen (se, för ett liknande resonemang, domen av den 10 maj 2007 i det ovan i punkt 335 nämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkterna 81, 88 och 89).

351    I det angripna beslutet medgav kommissionen att ThyssenKrupp hade rätt till en nedsättning av bötesbeloppet, eftersom det ”bevismaterial [som lagts fram] avsevärt [hade] stärkt kommissionens förmåga att bevisa överträdelsen”. Den beslutade därför att bevilja en nedsättning av bötesbeloppet med 20 procent, eftersom ”[d]et översända bevismaterialet ... inte [avsåg] för kommissionen tidigare okända sakförhållanden och ... inte heller [innehöll] några aktuella uppgifter” (skäl 772 i det angripna beslutet).

352    Sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 har dock bestritt att konstaterandena i skäl 772 i det angripna beslutet är materiellt riktiga.

353    De har först hävdat att överträdelsen i Belgien bestod av två etapper, nämligen dels en kartell avseende marknadsandelarna eller frysningen av marknadsandelarna, dels en kartell avseende fördelningen av offentliga och privata upphandlingar för att uppnå de fastställda marknadsandelarna. Kommissionen stödde sig dock enbart på den bevisning som ThyssenKrupp lagt fram för att, i skälen 158 och 159 i det angripna beslutet, konstatera frysningen av de berörda företagens marknadsandelar. ThyssenKrupp lämnade följaktligen för kommissionen tidigare okända upplysningar om en grundläggande aspekt av överträdelsen i Belgien, nämligen om kartellen avseende uppdelningen av sektorn för försäljning och installation av hissar och rulltrappor i Belgien.

354    Tribunalen konstaterar att de två aspekter av överträdelsen som beskrivs i skäl 158 i det angripna beslutet i sig har ett samband. Fördelningen av offentliga och privata upphandlingar och andra kontrakt ”i enlighet med den på förhand fastställda andelen”, såsom anges i skäl 158 tredje meningen, förutsätter nämligen att det förekommer en kartell avseende marknadsuppdelningen, såsom anges i skäl 158 första meningen och i skäl 159 i det angripna beslutet. Eftersom sökandena inte har bestritt att det bevismaterial som Kone och Otis lade fram räckte för att styrka förekomsten av den kartell som avses i skäl 158 tredje meningen, ska det anses att kommissionen med nödvändighet kände till, när ThyssenKrupps ansökan ingavs, att det förekom en kartell avseende marknadsandelarna mellan de fyra berörda tillverkarna.

355    Under alla omständigheter framgår det av kommissionens akt att Kone redan i februari 2004 underrättade kommissionen om att det förekom en justeringsmekanism mellan deltagarna i överträdelsen i Belgien när de faktiska marknadsandelarna avvek från de fastställda marknadsandelarna, vilket endast var möjligt inom ramen för en kartell avseende marknadsandelarna. Det förhållandet att det i skäl 159 i det angripna beslutet endast hänvisas till bevismaterial som härrör från ThyssenKrupp för att styrka förekomsten av kartellen avseende marknadsandelarna visar visserligen att detta bevismaterial stärkte kommissionens förmåga att bevisa överträdelsen, men innebär ändå inte att kommissionen därigenom underrättades om sakförhållanden som tidigare varit okända för den.

356    Det förhållandet att Kones företrädare uppgav, som svar på en fråga som kommissionen ställde under ett möte [konfidentiellt] och som avsåg ”den anlitade källan till marknadsandelarna”, att de inte kände till denna källa med hänsyn till att marknadsandelarna redan hade fastställts när de tillträdde sina tjänster vid Kone, innebär inte alls att kommissionen inte kände till förekomsten av kartellen avseende marknadsandelarna före [konfidentiellt], det datum då ThyssenKrupps ansökan inkom till kommissionen. Tvärtom visar redan den omständigheten att kommissionen frågade Kones företrädare hur de deltagande företagens marknadsandelar hade fastställts att kommissionen kände till förekomsten av en kartell avseende marknadsandelarna redan före [konfidentiellt].

357    Som framgår av handlingarna i målet och med hänsyn till de uppgifter som kommissionen redan kände till när ThyssenKrupp ingav sin ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete, nämligen att det förekom en kartell avseende marknadsandelarna och de marknadsandelar som deltagarna faktiskt kommit överens om, ska det anses att de upplysningar som detta företag lämnade till kommissionen inte avsåg för kommissionen tidigare okända sakförhållanden. Vad vidare gäller påståendet att marknadsandelarna hade frusits på grundval av marknadsstatistik som sammanställts av branschsammanslutningen Agoria, tidigare Fabrimetal, konstaterar tribunalen att detta påstående endast hade ett begränsat mervärde i samband med fastställandet av överträdelsen i Belgien.

358    Sökandena i målen T-144/07, T-149/07 och T‑150/07 har därefter gjort gällande att ThyssenKrupp lämnade ett avgörande bidrag till konstaterandet av att det förelåg en överträdelse avseende underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor i Belgien (skäl 771 i det angripna beslutet), eftersom det var det första företag som lade fram bevis för att de deltagande företagen hade använt [konfidentiellt], vilket förvärrade överträdelsen, något som klart framgår vid en jämförelse mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet (skälen 189–196 i det angripna beslutet).

359    Sökandena har förklarat att de gav kommissionen ett telefax från Schindler som bevis för sina påståenden [konfidentiellt]. Kommissionen saknade således fog för att hävda, i skäl 772 i det angripna beslutet, att ThyssenKrupp inte hade lagt fram ett endaste bevis från överträdelseperioden. Även om detta telefax hade kopierats vid de undersökningar som gjordes hos Schindler och Kone, förstod kommissionen betydelsen av denna handling enbart tack vare ThyssenKrupps upplysningar. Mervärdet ligger just i den ytterligare förklaring som ThyssenKrupp gav, eftersom det i de bevis som kommissionen hade tillgång till, särskilt ett uttalande av Kone från den 11 februari 2004, angavs att någon [konfidentiellt] inte hade använts.

360    Tribunalen konstaterar att kommissionen redan hade tillgång till Schindlers telefax, vilket nämnda sökande har hänvisat till, när ThyssenKrupp ingav sin ansökan [konfidentiellt]. Det framgår nämligen av de obestridda konstaterandena i skäl 196 i det angripna beslutet och av de handlingar som omnämns i fotnot 224 i beslutet att Schindlers telefax redan hade tagits i beslag hos Kone och Schindler i januari 2004. Även om detta telefax utgör ett aktuellt bevis för överträdelsen, kvarstår dock under dessa omständigheter det faktum att denna handling, vilken översändes av ThyssenKrupp, inte kan anses ha haft ett betydande mervärde jämfört med de bevis som kommissionen redan hade tillgång till när detta företag ingav sin ansökan. Med hänsyn till att denna handling således inte uppfyller villkoren i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete, saknades det anledning för kommissionen att beakta handlingen vid fastställandet av den nedsättning av böterna som ThyssenKrupp beviljades med anledning av dess samarbete i samband med tillämpningen av nämnda meddelande. Endast sådana bevis som uppfyller villkoren i punkt 21 i meddelandet ger nämligen rätt till en nedsättning av böterna enligt samma meddelande.

361    När ThyssenKrupp översände Schindlers telefax lämnade det visserligen kompletterande upplysningar rörande [konfidentiellt]. Trots att dessa upplysningar uppfyller villkoren i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete, utgjorde de dock inte aktuellt bevismaterial och avsåg en faktisk omständighet, nämligen [konfidentiellt], som framgick redan av de förklaringar som Otis gav i mars 2004 (skäl 194 i det angripna beslutet och fotnot 222). Under alla omständigheter framgår det av skälen 189 och 193–196 i det angripna beslutet att [konfidentiellt] som sökandena har hänvisat till endast avsåg hur kartellen avseende underhållskontrakten fungerade och genomfördes och utgjorde inte i sig en avgörande omständighet för att konstatera den överträdelse som avses i artikel 1.1 i det angripna beslutet.

362    Slutligen kan inte sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 med framgång hävda att det vid en jämförelse mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet framgår att det var tack vare de upplysningar som ThyssenKrupp lämnade till den som kommissionen kunde konstatera en allvarligare överträdelse. Vid en jämförelse mellan punkterna 195–200 i meddelandet om invändningar och skälen 189–196 i det angripna beslutet, vilka har omnämnts av sökandena, framgår det nämligen inte att det mellan meddelandet om invändningar och antagandet av det angripna beslutet skedde någon skärpning av hur de faktiska omständigheterna kvalificerades. Under alla omständigheter skulle en eventuell skärpning av kvalificeringen av överträdelsen som skedde efter meddelandet om invändningar inte ha kunnat vara en följd av Schindlers telefax och de förklaringar som ThyssenKrupp gav i sin ansökan, eftersom denna ansökan ingavs före meddelandet om invändningar och eftersom Schindlers telefax och ThyssenKrupps förklaringar redan hade analyserats i sin helhet i punkterna 196 och 200 i meddelandet om invändningar.

363    Med hänsyn till det ovan anförda konstaterar tribunalen att kommissionen, utan att uppenbart överskrida sitt utrymme för skönsmässig bedömning, kunde fastställa nedsättningen av ThyssenKrupps bötesbelopp med anledning av bolagets samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Belgien till den lägsta nivån inom det intervall som föreskrivs i punkt 23 b första stycket andra strecksatsen i 2002 års meddelande om samarbete.

364    För det tredje har sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling genom att bevilja ThyssenKrupp en nedsättning av bötesbeloppet med 20 procent, medan den beviljade Otis, vars samarbete var jämförbart med ThyssenKrupps samarbete, en nedsättning av bötesbeloppet med 40 procent.

365    Enligt fast rättspraxis får inte kommissionen, vid bedömningen av kartelldeltagarnas samarbete, bortse från principen om likabehandling (se förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 106 nämnda förenade målen Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen, punkt 237, och av den 20 mars 2002 i mål T‑31/99, ABB Asea Brown Boveri mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1881, punkt 240 och där angiven rättspraxis).

366    Det argument som har återgetts ovan i punkt 364 och som syftar till att visa att principen om likabehandling åsidosattes kan dock inte godtas.

367    Bedömningen av mervärdet av en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete ska nämligen göras med hänsyn till det bevismaterial som kommissionen redan har tillgång till. Eftersom Otis samarbete föregick ThyssenKrupps samarbete (skälen 96 och 98 i det angripna beslutet), hade kommissionen tillgång till mer bevismaterial när ThyssenKrupp ingav sin ansökan enligt nämnda meddelande än när Otis ansökan ingavs.

368    Vidare lade Otis fram aktuellt skriftligt bevismaterial som hade ett betydande mervärde (skäl 766 i det angripna beslutet), medan ThyssenKrupp endast lade fram ett aktuellt bevis, nämligen Schindlers telefax som nämnts ovan i punkt 360, vilket dock inte uppfyllde villkoren i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete, eftersom kommissionen redan hade tillgång till detta när ThyssenKrupp översände sin ansökan enligt detta meddelande.

369    Eftersom Otis och ThyssenKrupp inte befann sig i jämförbara situationer, åsidosatte inte kommissionen under dessa omständigheter principen om likabehandling då den beviljade ThyssenKrupp en nedsättning av bötesbeloppet med 20 procent enligt andra strecksatsen i bestämmelsen.

370    Av det ovan anförda följer att ingen av ThyssenKrupps anmärkningar avseende tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete på företagets samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Belgien kan godtas.

 ThyssenKrupps samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Tyskland

371    Kommissionen beslutade, i skäl 812 i det angripna beslutet, att varken bevilja ThyssenKrupp immunitet mot böter eller en nedsättning av bötesbeloppet för dess samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Tyskland [konfidentiellt] (skäl 807 i det angripna beslutet).

372    I skäl 808 i det angripna beslutet angav kommissionen att ”ThyssenKrupp har framfört vissa påståenden rörande [konfidentiellt]”, men ”[d]essa påståenden stöds inte av något aktuellt bevismaterial och kommissionen har inte hittat några bevis som styrker dem”.

373    Vidare uppgav kommissionen, i skäl 809 i det angripna beslutet, att ”[d]e övriga upplysningar som ThyssenKrupp har lämnat [konfidentiellt] ... endast [bekräftar] bevismaterialet i meddelandet om invändningar, något som varken utgör ett avgörande bidrag eller har ett betydande mervärde”.

374    Slutligen klargjorde kommissionen särskilt följande i skälen 810 och 811 i det angripna beslutet:

”810      … ThyssenKrupps yttranden har inte varit avgörande för kommissionens fastställande av överträdelsen, för kommissionen hade redan tillgång till tillräckligt bevismaterial, vilket har visats i meddelandet om invändningar. … ThyssenKrupp har inte översänt bevismaterial som härrör från den period som utredningen avser. ThyssenKrupps uttalanden, vilka framfördes efter mottagandet av meddelandet om invändningar och efter det att företaget fick tillgång till handlingarna i ärendet, bekräftar däremot endast det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till. … [D]e obekräftade ensidiga uttalandena avseende [konfidentiellt] förblir ogrundade.

811      Mot bakgrund av det ovan anförda kan de upplysningar som ThyssenKrupp har lämnat inte anses ha ett betydande mervärde enligt [2002 års] meddelande om samarbete. [konfidentiellt] Även då begränsade ThyssenKrupp sitt samarbete [konfidentiellt] till att enbart bekräfta de uttalanden som redan hade gjorts av samtliga andra kartelldeltagare. [konfidentiellt]”

375    Sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 har hävdat att kommissionen åsidosatte 2002 års meddelande om samarbete, eftersom den inte ansåg att det bevismaterial som ThyssenKrupp hade ingett beträffande överträdelserna i Tyskland hade ett betydande mervärde.

376    För det första avstod ThyssenKrupp från att bestrida de faktiska omständigheter som påtalades i meddelandet om invändningar, utan bolaget bekräftade och kompletterade dessa. Bolaget stärkte således kommissionens förmåga att bevisa överträdelsen, i enlighet med punkt 22 första meningen i 2002 års meddelande om samarbete. ThyssenKrupp ställde omedelbart resultaten av sina interna utredningar till kommissionens förfogande, efter det att bolaget hade lyckats klarlägga de överträdelser som hade begåtts i Tyskland.

377    För det andra tillhandahöll ThyssenKrupp, genom att lämna upplysningar [konfidentiellt], kommissionen bevismaterial som hade ett betydande mervärde och som motiverade en nedsättning med 20 procent av det bötesbelopp som bolaget ålades för överträdelsen i Tyskland. Bevisen [konfidentiellt] har ett betydande mervärde, oavsett om kommissionen beaktar sådant bevismaterial eller inte. Genom att underlåta att beakta detta bevismaterial åsidosatte kommissionen dessutom sökandenas berättigade förväntningar, eftersom det framgår av punkt 617 i meddelandet om invändningar att [konfidentiellt] beaktades vid bedömningen av varje överträdelses allvar.

378    Tribunalen påpekar att det i 2002 års meddelande om samarbete, till skillnad från i punkt D.2 andra strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete), inte föreskrivs någon nedsättning av bötesbeloppet för ett företag som, efter att ha mottagit meddelandet om invändningar, inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på.

379    Inom ramen för 2002 års meddelande måste ett företag, för att kunna göra anspråk på en nedsättning av bötesbeloppet, förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in (se punkt 21 i meddelandet).

380    Med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över när den ska bedöma ett företags samarbete enligt 2002 års meddelande om samarbete, särskilt när det gäller att avgöra huruvida bevismaterialet har ett betydande mervärde, är det endast om detta utrymme uppenbart överskrids som det finns anledning till kritik från tribunalen (se ovan punkt 350).

381    Tribunalen ska således pröva huruvida kommissionen uppenbart överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den slog fast att det bevismaterial som ThyssenKrupp ingav inte hade ett betydande mervärde i den mening som avses i meddelandet.

382    I enlighet med punkterna 21 och 22 i meddelandet ska kommissionen, vid bedömningen av mervärdet av bevismaterial som ett företag har ingett, beakta inte bara bevismaterialets art och/eller detaljrikedom, utan även det bevismaterial som den redan hade tillgång till när det aktuella företaget ingav sin ansökan.

383    I det avseendet ska det konstateras att när ThyssenKrupp ingav sin ansökan [konfidentiellt] hade kommissionen inte bara redan mottagit ansökningar enligt 2002 års meddelande om samarbete från Kone, Otis och Schindler avseende överträdelsen i Tyskland, utan den hade även anordnat två inspektionsomgångar enligt artikel 14.3 i förordning nr 17 (skälen 104 och 106 i det angripna beslutet) och, med tillämpning av artikel 18 i förordning nr 1/2003, skickat skrivelser med begäran om upplysningar till de företag som hade deltagit i överträdelsen i Tyskland, till sammanslutningarna VDMA, VFA och VMA och till flera kunder i Tyskland (skälen 110, 111 och 113 i det angripna beslutet). Dessutom hade kommissionen redan samlat in tillräckligt med bevismaterial för att meddela deltagarna i överträdelsen i Tyskland sina invändningar den 7 oktober 2005, innan ThyssenKrupp ingav sin ansökan (skäl 135 i det angripna beslutet). Vidare har sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte bestritt att ThyssenKrupps påståenden inte stöddes av något aktuellt bevismaterial (skälen 808 och 810 i det angripna beslutet).

384    Vad beträffar det av sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 framställda påståendet att ThyssenKrupp ”bekräftade och kompletterade” de faktiska omständigheterna avseende kartellen i Tyskland, ska det konstateras att sökandena, utöver bevismaterialet avseende hemlighållandet av kartellen, inte har lämnat några närmare uppgifter om det bevismaterial som de påstår sig ha ingett eller på vilket sätt detta bevismaterial hade ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.

385    När det gäller bevismaterialet avseende [konfidentiellt] i Tyskland, framgår det av de handlingar som omnämnts i punkterna 234–236 i meddelandet om invändningar och i skälen 219–221 i det angripna beslutet att det bevismaterial som Kone, Otis och Schindler hade ingett, före ThyssenKrupps ansökan, redan räckte för att fastställa att kartelldeltagarna i Tyskland hade vidtagit olika försiktighetsåtgärder [konfidentiellt].

386    I den mån det argument som sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 har åberopat avser [konfidentiellt], ska det påpekas att dessa försök, i den mån de har styrkts, avser en period efter överträdelsen, såsom denna har fastställts i artikel 1.2 i det angripna beslutet. Detta bevismaterial kunde således inte stärka kommissionens förmåga att fastställa överträdelsen, och det har därför inte något betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.

387    Eftersom det bevismaterial som ThyssenKrupp hade ingett inte uppfyllde villkoren i denna bestämmelse, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den nekade att bevilja ThyssenKrupp en nedsättning av bolagets bötesbelopp enligt punkt 23 b sista stycket i meddelandet.

388    Vad slutligen beträffar anmärkningen om att principen om skydd för berättigade förväntningar hade åsidosatts, har det ovan i punkt 179 erinrats om att rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar.

389    Det förhållandet att kommissionen, i punkt 617 i meddelandet om invändningar, förklarade att den vid bedömningen av överträdelsens allvar särskilt skulle beakta att kartelldeltagarna hade vidtagit omfattande försiktighetsåtgärder för att kartellen inte skulle upptäckas kan dock inte anses utgöra en tydlig försäkran om att ThyssenKrupp skulle beviljas en nedsättning av bötesbeloppet för sitt samarbete enligt punkt 23 i 2002 års meddelande om samarbete. Nedsättningen av bötesbeloppet enligt denna bestämmelse är nämligen avhängig av det ingivna bevismaterialets betydande mervärde, något som punkt 617 i meddelandet om invändningar inte innehåller någon uppgift om. Eftersom ThyssenKrupp ännu inte hade ingett en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete avseende överträdelsen i Tyskland när bolaget delgavs meddelandet om invändningar, kunde punkt 617 i meddelandet om invändningar under alla omständigheter inte skapa några berättigade förväntningar vad gäller mervärdet av det bevismaterial som ännu inte hade ingetts. Sistnämnda anmärkning kan således inte heller godtas.

390    Av det ovan anförda följer att ingen av ThyssenKrupps anmärkningar avseende tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete på företagets samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Tyskland kan godtas.

 ThyssenKrupps samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Luxemburg

391    ThyssenKrupp var det tredje företaget att inge en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete beträffande kartellen i Luxemburg (skäl 119 i det angripna beslutet), och det beviljades inte någon nedsättning av bötesbeloppet enligt detta meddelande vad beträffar nämnda kartell (skäl 828 i det angripna beslutet). Kommissionen förklarade i det avseendet följande i skäl 827 i det angripna beslutet:

”Kommissionen konstaterar att den redan hade utfört en inspektion i Luxemburg och att den hade mottagit två bekräftande ansökningar från Kone och Otis [enligt 2002 års meddelande om samarbete] avseende kartellverksamheten i Luxemburg innan ThyssenKrupp ingav sin ansökan [enligt samma meddelande]. Ansökan … från ThyssenKrupp består av ett kortfattat muntligt uttalande av företaget och innehåller varken något aktuellt bevismaterial eller några nya uppgifter av betydelse, eftersom den generellt sett inskränker sig till att bekräfta uppgifter som kommissionen redan kände till, till exempel vad beträffar de personer som deltog i kartellen. ThyssenKrupp har följaktligen inte ingett något nytt bevismaterial med avsevärt mervärde och har inte, jämfört med det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till vid översändandet, märkbart stärkt kommissionens förmåga att bevisa de aktuella sakförhållandena. Efter sin ansökan … har inte ThyssenKrupp samarbetat mer, förutom genom att besvara kommissionens begäran om upplysningar enligt artikel 18.2 [i förordning nr 1/2003].”

392    Sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har hävdat att kommissionen gjorde en rättsligt sett felaktig tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete, eftersom den inte beaktade mervärdet av det bevismaterial som ThyssenKrupp ingav. Bolaget tillhandahöll nämligen kommissionen bevismaterial som hade ett betydande mervärde, genom att inte bestrida de faktiska omständigheter som angavs i meddelandet om invändningar och genom att underbygga och komplettera kommissionens invändningar, vilket i enlighet med punkt 23 b första stycket andra strecksatsen i 2002 års meddelande om samarbete bör medföra en nedsättning med 20–30 procent av det bötesbelopp som bolaget ålades för kartellen i Luxemburg.

393    Som redan har påpekats ovan i punkt 378 föreskrivs det i 2002 års meddelande om samarbete inte någon nedsättning av bötesbeloppet för ett företag som, efter att ha mottagit meddelandet om invändningar, inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på. Tribunalen ska följaktligen, med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över när den ska bedöma ett företags samarbete enligt 2002 års meddelande om samarbete, pröva huruvida kommissionen uppenbart överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den slog fast att det bevismaterial som ThyssenKrupp ingav inte hade ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till när detta företag ingav sin ansökan enligt detta meddelande.

394    I det avseendet ska det först konstateras att sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte har kritiserat att Kone beviljades immunitet mot böter enligt punkt 8 b i 2002 års meddelande om samarbete, och de har inte heller bestritt att de uppgifter som Kone lämnade redan möjliggjorde för kommissionen att fastställa en överträdelse i Luxemburg (skäl 816 i det angripna beslutet). Kommissionen hade således redan mottagit tillräckligt med bevismaterial för att fastställa en överträdelse i Luxemburg när ThyssenKrupp ingav sin ansökan. Innan ThyssenKrupps ansökan ingavs hade kommissionen dessutom redan mottagit en ansökan från Otis i mars 2004, och som en följd därav beviljades Otis en nedsättning med 40 procent av det bötesbelopp som bolaget ålades för överträdelsen i Luxemburg (skälen 118 och 823 i det angripna beslutet).

395    Vidare har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte bestritt att ThyssenKrupp, i samband med sin ansökan [konfidentiellt], inte ingav något aktuellt bevismaterial till kommissionen (skäl 827 i det angripna beslutet). Enligt punkt 22 i 2002 års meddelande om samarbete har dock skriftliga bevis från den period som uppgifterna gäller ett större kvalitativt värde än bevis som framställs senare.

396    Sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har dock åberopat flera omständigheter som enligt deras mening kan styrka att det bevismaterial som ThyssenKrupp ingav hade ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till.

397    För det första har sökandena baserat sig på de många hänvisningarna till ThyssenKrupps ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete i det angripna beslutet i syfte att visa ansökans mervärde.

398    Det faktum att kommissionen, i det angripna beslutet, utnyttjade allt bevismaterial som den hade tillgång till, och således även de uppgifter som ThyssenKrupp hade lämnat i sin ansökan [konfidentiellt], visar dock inte att dessa uppgifter hade ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till vid denna tidpunkt. Bedömningen av mervärdet i den mening som avses i 2002 års meddelande om samarbete ska nämligen göras med hänsyn både till samarbetets kvalitet och till en jämförelse mellan samarbetet och det bevismaterial som kommissionen redan har tillgång till.

399    I det sammanhanget kan sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte göra gällande att kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den felaktigt förringade betydelsen för företagen att inge detaljerade bevis till kommissionen. Av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis klart och tydligt framgå hur den unionsmyndighet som har antagit den omtvistade rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63, och av den 30 september 2003 i mål C-301/96, Tyskland mot kommissionen, REG 2003, s. I-9919, punkt 87). I förevarande fall angav kommissionen klart, i skälen 825–828 i det angripna beslutet (se särskilt punkt 391 ovan), skälen till att en nedsättning av det bötesbelopp som ålades för överträdelsen i Luxemburg inte kunde beviljas.

400    För det andra har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att kommissionen utgick från ThyssenKrupps uttalanden för att i skäl 307 i det angripna beslutet hänvisa till de försiktighetsåtgärder som deltagarna i överträdelsen hade vidtagit för att dölja mötena och kontakterna mellan konkurrenter.

401    Tribunalen konstaterar att ThyssenKrupps uttalanden, vilka omnämns i skäl 307 i det angripna beslutet, refererar till användningen av en andra mobiltelefon [konfidentiellt] tillhörande TKAL med kontantkort för att anordna konkurrensbegränsande möten. Ansträngningarna av kartelldeltagarna i Luxemburg för att dölja sina möten och kontakter framgår dock redan klart av Kones ansökan av den 5 februari 2004, särskilt av punkterna 3.4.2 och 3.4.5 i ansökan. Under dessa omständigheter överskred kommissionen inte uppenbart sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den slog fast att ThyssenKrupps uttalanden, vilka återges i skäl 307 i det angripna beslutet, inte hade ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen redan hade tillgång till.

402    För det tredje har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 påpekat att ThyssenKrupp var det första företag som uppgav till kommissionen att otillåtna möten hade anordnats [konfidentiellt] (skäl 303 i det angripna beslutet). I det avseendet framgår det av fotnot 455 i det angripna beslutet att ThyssenKrupps bidrag [konfidentiellt] föregick konkurrenternas bidrag.

403    I motsats till vad sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har hävdat, framgår det dock av handlingarna i målet att kommissionen kände till [konfidentiellt] roll i anordnandet av otillåtna möten före ThyssenKrupps bidrag, till följd av Kones och Otis uttalanden i februari och mars 2004. Under dessa omständigheter kan inte ThyssenKrupps uttalanden, vilka har omnämnts i föregående punkt, tillmätas något betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.

404    Även om det antas att ThyssenKrupp var det första företag som lämnade de uppgifter som angetts ovan i punkt 402, överskred kommissionen under alla omständigheter inte uppenbart sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den slog fast att dessa uppgifter inte hade ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i meddelandet. Utöver det faktum att identiteten på det företag som hade sammankallat till de otillåtna möten inte kan anses utgöra en viktig uppgift för att bevisa att det förelåg en kartell, framgår det av skäl 721 i det angripna beslutet att kommissionen inte ansåg att de aktuella uppgifterna var tillräckligt övertygande för att slå fast att [konfidentiellt] var initiativtagare till kartellen i Luxemburg eller hade spelat en avgörande roll för denna.

405    För det fjärde har sökandena uppgett att ThyssenKrupp informerade kommissionen i sin ansökan [konfidentiellt] om att det förekom en justeringsmekanism. Det skedde automatiskt en ny fördelning av projekten mellan kartelldeltagarna när de fastställda marknadsandelarna inte iakttogs (skälen 317 och 336 i det angripna beslutet). Kommissionen nämnde i det avseendet, i det angripna beslutet (fotnoterna 484 och 517 i det angripna beslutet), ett bidrag från Kone av den 29 oktober 2004 som inte var frivilligt och som var mycket senare än ThyssenKrupps bidrag.

406    Som framgår av handlingarna i målet ska det dock konstateras att ThyssenKrupp, i sin ansökan [konfidentiellt], endast angav att syftet med fördelningen av projekten var att frysa marknadsandelarna och att en underlåtenhet att iaktta avtalen föranledde en korrigering för de efterföljande projekten. Kommissionen hade dock redan tillgång till dessa uppgifter när ThyssenKrupp ingav sin ansökan. De uppgifter som ThyssenKrupp lämnade angående justeringsmekanismen kan således inte tillmätas något betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.

407    För det femte har sökandena påpekat att ThyssenKrupp, i sitt bidrag [konfidentiellt], påpekade att projektlistorna innehöll namnen på projekten, antalet hissar och priser. Kommissionen använde dessa uppgifter i skäl 321 a, c och d i det angripna beslutet, dock utan att medge att det rörde sig om ett bidrag från ThyssenKrupp.

408    Som framgår av handlingarna i målet ska det dock konstateras att kommissionen redan hade tillgång till de uppgifter som omnämnts i föregående punkt när ThyssenKrupp ingav sin ansökan. De aktuella uppgifterna kan således inte tillmätas något betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.

409    För det sjätte har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 hävdat att kommissionen använde uppgifter rörande innehållet i kontrakten avseende underhåll och i det avseendet stödde sig på Kones bidrag av den 5 februari 2004 och ThyssenKrupps bidrag [konfidentiellt], eftersom Schindlers och Luxlifts upplysningar lämnades först vid en senare tidpunkt (skäl 348 i det angripna beslutet). Eftersom kommissionen fick uppgifterna i skäl 348 bekräftade genom fyra uttalanden från konkurrenter, är det uppenbart att den inte kunde förlita sig enbart på Kones uttalande.

410    Som framgår av handlingarna i målet ska det dock konstateras att Kone, före ThyssenKrupps ansökan [konfidentiellt], den 5 och den 11 februari 2004 hade lämnat uppgifter om kontrakten avseende underhåll som var mycket mer detaljerade än de uppgifter som ThyssenKrupp lämnade och att dessa uppgifter hade bekräftats muntligen av Otis den 23 mars 2004. De uppgifter om kontrakten avseende underhåll som ThyssenKrupp lämnade i samband med sin ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete kan under dessa omständigheter inte tillmätas något betydande mervärde.

411    Av det ovan anförda följer att sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 inte har visat att kommissionen uppenbart överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den slog fast att det bevismaterial som ThyssenKrupp ingav inte hade ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.

412    Vidare har sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 hävdat att kommissionen gjorde en allvarlig felbedömning när den bortsåg från beslutet [konfidentiellt] av den luxemburgska konkurrensmyndigheten, vilken beviljade ThyssenKrupp immunitet mot böter, vilket således tyder på att bolagets samarbete räckte, enligt luxemburgsk rätt, för att bevilja immunitet eller en nedsättning av sanktionen och att dess samarbete följaktligen hade ett mervärde.

413    Tribunalen erinrar om att mottagandet av TKAL:s och TKE:s ansökan om förmånlig behandling beträffande överträdelsen i Luxemburg bekräftas i det luxemburgska konkurrensrådets yttrande om förmånlig behandling [konfidentiellt], och det slås fast att denna ansökan ska prövas inom ramen för förfarandet i Luxemburg (artiklarna 1 och 2 i yttrandet om förmånlig behandling). Detta yttrande innehåller dock inte någon kvalitativ bedömning av det bevismaterial som ThyssenKrupp ingav. Det luxemburgska konkurrensrådet ansåg nämligen att det var ”lämpligt att skjuta upp avgörandet i sak avseende ansökan om förmånlig behandling i avvaktan på utgången av kommissionens utredning ...” (punkt 6 och artikel 3 i yttrandet om förmånlig behandling). Under dessa omständigheter kan sökandenas argument inte godtas.

414    Sökandena i målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 har dessutom hävdat att kommissionen, på grund av de uppenbara språksvårigheter som de tjänstemän som handlade ärendet stötte på, vilka i sin tur medförde en felaktig tolkning av visst bevismaterial, inte gjorde en korrekt bedömning av mervärdet av ThyssenKrupps bidrag enligt 2002 års meddelande om samarbete. Detta argument kan dock inte godtas av de skäl som angetts ovan i punkt 86.

415    Av det ovan anförda följer att ingen av ThyssenKrupps anmärkningar avseende tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete på dess samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Luxemburg kan godtas.

416    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av grunden.

 Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om likabehandling, proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed åsidosattes vid fastställandet av den nedsättning av böterna som beviljades med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete

417    I punkt 614 i meddelandet om invändningar hade kommissionen tillkännagett att den avsåg ”att bevilja en nedsättning [av böterna] med anledning av samarbetet utanför [2002 års] meddelande om samarbete, särskilt om ett bolag inte bestr[ed] eller om det bist[od] med ytterligare hjälp som kan klargöra eller komplettera de faktiska omständigheter som kommissionen har fastställt”.

418    I skäl 758 i det angripna beslutet angav kommissionen att ”eftersom punkt 614 i meddelandet om invändningar skapade förväntningar i detta fall, [hade den] beslutat att tolka nämnda punkt till förmån för de företag som på grundval av denna har bidragit till fastställandet av de faktiska omständigheterna kring den överträdelse som angetts i [det angripna] beslutet, genom att inte bestrida de faktiska omständigheterna eller genom att lämna andra upplysningar eller kompletterande klargöranden”.

419    Kommissionen beviljade således samtliga deltagare i de fyra överträdelserna – med undantag av dels de företag som beviljades immunitet mot böter (skälen 762, 817 och 839 i det angripna beslutet), dels Kone inom ramen för kartellen i Nederländerna (skäl 851 i det angripna beslutet) – en nedsättning av bötesbeloppet med 1 procent för deras samarbete utanför 2002 års meddelande om samarbete, med anledning av att de inte bestred de faktiska omständigheter som angavs i meddelandet om invändningar (skälen 768, 774, 777, 794, 801, 806, 813, 824, 829, 835, 845, 854, 855 och 856 i det angripna beslutet).

420    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 anser att de skäligen kan göra anspråk på en nedsättning med minst 10 procent av det bötesbelopp som ThyssenKrupp ålades för överträdelserna i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna, med anledning av att de inte bestred de faktiska omständigheter som omnämndes i meddelandet om invändningar. Sådana berättigade förväntningar följer enligt sökandena av punkt 614 i meddelandet om invändningar och av kommissionens beslutspraxis, enligt vilken ett företag som inte bestrider de faktiska omständigheter som det klandras för i meddelandet om invändningar beviljas en nedsättning med 10 procent av sitt bötesbelopp, i enlighet med 1996 års meddelande om samarbete.

421    Ovan i punkt 388 har det erinrats om att rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar.

422    Däremot kan inte, såsom påpekats ovan i punkt 180, en person med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör en sådan försäkran.

423    I 2002 års meddelande om samarbete föreskrivs det visserligen inte, till skillnad från i 1996 års meddelande om samarbete, någon nedsättning av bötesbeloppet för företag som inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på i meddelandet om invändningar. Kommissionen medgav dock i skäl 758 i det angripna beslutet att företagen till följd av punkt 614 i meddelandet om invändningar ingavs berättigade förväntningar på att en nedsättning av bötesbeloppet utanför 2002 års meddelande om samarbete skulle komma till stånd om de inte bestred de faktiska omständigheterna.

424    I punkt 614 i meddelandet om invändningar hade kommissionen tillkännagett att den ”avs[åg] att bevilja en nedsättning [av böterna] med anledning av samarbetet utanför [2002 års] meddelande om samarbete, särskilt om ett bolag inte bestr[ed] eller om det bist[od] med ytterligare hjälp som kan klargöra eller komplettera de faktiska omständigheter som kommissionen har fastställt”. Ett sådant uttalande kan inte anses utgöra en tydlig försäkran som har kunnat väcka grundade förhoppningar hos sökandena om att de skulle beviljas en nedsättning av bötesbeloppet som översteg 1 procent. I punkt 614 i meddelandet om invändningar anges nämligen inte omfattningen av eller nivån på den nedsättning som de berörda företagen i förekommande fall skulle beviljas, vilket gör att det under inga omständigheter kan ha uppstått några berättigade förväntningar i det avseendet.

425    Tribunalen kan inte heller godta sökandenas argument att kommissionen avvek från sin tidigare praxis, enligt vilken ett företag som inte bestrider de faktiska omständigheter som har påtalats i meddelandet om invändningar beviljas en nedsättning med 10 procent av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts, eftersom kommissionens beslutspraxis, såsom påpekats ovan i punkt 153, enligt fast rättspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet.

426    Vidare har sökandena inte bestritt att endast 2002 års meddelande om samarbete är tillämpligt på deras ansökningar. Härav följer att kommissionens beslutspraxis eller rättspraxis avseende tillämpningen av punkt D.2 andra strecksatsen i 1996 års meddelande om samarbete under alla omständigheter inte kan anses ha ingett sökandena berättigade förväntningar, på grundval av punkt 614 i meddelandet om invändningar, vad beträffar nivån på den nedsättning av böterna som beviljades med anledning av att de inte bestred de faktiska omständigheterna avseende kartellerna i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna.

427    Sökandena i målen T‑144/07 och T‑154/07 har vidare hävdat att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen när den inte beviljade en nedsättning med 10 procent med anledning av att de faktiska omständigheterna inte bestreds. De har i det avseendet även gjort gällande att principen om god förvaltningssed åsidosattes, eftersom kommissionen uppmuntrade företagen att inte bestrida de faktiska omständigheterna, men beviljade dem endast en nedsättning med 1 procent av deras bötesbelopp.

428    Tribunalen erinrar om att proportionalitetsprincipen innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I-2265, punkt 96, och förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T-30/05, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 223).

429    När det gäller nivån på en eventuell nedsättning av bötesbeloppet med anledning av att de faktiska omständigheterna inte har bestritts, ska det påpekas att det framgår av rättspraxis att ett företag som uttryckligen uppger att det inte bestrider de faktiska omständigheter på vilka kommissionen stöder sina invändningar kan anses bidra till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av unionens konkurrensregler (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-352/94, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1989, punkt 395, och i mål T‑327/94, SCA Holding mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1373, punkt 157).

430    I skäl 758 i det angripna beslutet angav dock kommissionen att ”[o]mfattningen av nedsättningen ska ta hänsyn till att det samarbete som erbjuds efter meddelandet om invändningar, då kommissionen redan har fastställt överträdelsens samtliga beståndsdelar och vid en tidpunkt då företaget redan har kännedom om samtliga delar av utredningen och har fått tillgång till handlingarna i utredningen, i bästa fall kan hjälpa kommissionen endast marginellt i dess utredning”. Kommissionen tillade att ”[i] allmänhet utgör erkännandet av faktiska omständigheter under dessa förhållanden på sin höjd ett bevis som bekräftar de faktiska omständigheter som kommissionen vanligtvis anser vara tillräckligt styrkta av annat bevismaterial som förekommer i handlingarna i ärendet”.

431    Enligt 2002 års meddelande om samarbete krävs en hög grad av samarbete med kommissionen, och i meddelandet föreskrivs även ”[e]n tätare koppling mellan å ena sidan nedsättningen av böter och värderingen av ett företags bidrag till fastställandet av att det föreligger en överträdelse” (punkt 5 i 2002 års meddelande om samarbete). Som redan har påpekats ovan i punkt 378 föreskrivs det inte i 2002 års meddelande om samarbete, till skillnad från i 1996 års meddelande om samarbete, någon nedsättning av bötesbeloppet med anledning av att de faktiska omständigheterna inte har bestritts. När det gäller ansökningar som ingetts till kommissionen enligt 2002 års meddelande om samarbete uppgår vidare den maximala nedsättning som kan beviljas de företag som varken är det första eller det andra företaget att uppfylla villkoret i punkt 21 i meddelandet, men vars bevismaterial likväl har ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen redan har tillgång till, till 20 procent.

432    Om man förutom det ovan anförda beaktar att de nedsättningar som beviljades i detta fall med anledning av att de faktiska omständigheterna inte bestreds tillkommer utöver de nedsättningar av böterna som redan beviljats inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete och att ett samarbete som erbjuds efter meddelandet om invändningar har ett begränsat värde (skäl 758 i det angripna beslutet), kan kommissionen inte anses ha åsidosatt proportionalitetsprincipen när den inte beviljade ThyssenKrupp en nedsättning av böterna med 10 procent med anledning av att företaget inte bestred de faktiska omständigheterna avseende kartellerna i Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna. Vidare har sökandena i målen T‑144/07 och T‑154/07 inte lagt fram något bevis som syftar till att visa att kommissionen uppmuntrade dem att inte bestrida de faktiska omständigheterna, vilket gör att deras anmärkning om att principen om god förvaltningssed åsidosattes under alla omständigheter inte kan godtas.

433    Sökandena i målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 har även påpekat att ThyssenKrupp, vilket underrättade kommissionen om försöken av kartelldeltagarna i Tyskland att obstruera dess utredning, utsattes för diskriminering jämfört med de företag som hade bestritt sådana ageranden, eftersom båda kategorierna av företag beviljades samma nedsättning av böterna med anledning av deras samarbete utanför 2002 års meddelande om samarbete. Sökanden i mål T‑144/07 har i det avseendet även gjort gällande att en nedsättning av bötesbeloppet med 1 procent tillämpades på samtliga företag, oberoende av deras samarbete.

434    Denna anmärkning kan inte godtas. Eftersom ThyssenKrupps påståenden avseende obstruktionsförsöken inte kunde underlätta för kommissionen att fastställa överträdelsen (se ovan punkt 386), begränsade sig ThyssensKrupps ändamålsenliga samarbete utanför 2002 års meddelande om samarbete till att företaget inte bestred de faktiska omständigheterna. ThyssenKrupps samarbete är således jämförbart med de andra företagens samarbete, vilka – vad beträffar samarbetet utanför detta meddelande – begränsade sig till att inte bestrida de faktiska omständigheter som angavs i meddelandet om invändningar.

435    Vidare har sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 hävdat att metoden för att beräkna nedsättningen med 1 procent på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestreds har orsakat ThyssenKrupp ekonomisk skada jämfört med de andra företag som var föremål för det administrativa förfarandet. I ThyssenKrupps fall beräknade nämligen kommissionen de beviljade nedsättningarna av böterna i två etapper, nämligen nedsättningar med 20 procent och 40 procent i Belgien respektive Nederländerna med anledning av samarbetet inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete och därefter nedsättningar med 1 procent med anledning av samarbetet utanför detta meddelande. I fråga om andra företag tillämpades dock nedsättningen med 1 procent direkt på de böter som kommissionen hade fastställt. Genom sin beräkningsmetod gynnade således kommissionen de företag som inte hade beviljats någon nedsättning av bötesbeloppet på grundval av 2002 års meddelande om samarbete jämfört med de företag som hade samarbetat under det administrativa förfarandet.

436    Det har påpekats (se ovan punkt 365) att kommissionen enligt fast rättspraxis, vid bedömningen av kartelldeltagarnas samarbete, inte får bortse från principen om likabehandling.

437    Förutom att de nedsättningar av bötesbeloppen som beviljades inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete och de nedsättningar som beviljades utanför detta meddelande utgör skilda etapper vid beräkningen av böterna, konstaterar tribunalen att de företag som samarbetade både inom ramen för meddelandet och utanför detta meddelande, å ena sidan, och de företag som samarbetade enbart utanför detta meddelande, å andra sidan, inte befinner sig i jämförbara situationer. Anmärkningen om det påstådda åsidosättandet av principen om likabehandling kan följaktligen inte godtas.

438    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av grunden

 Huruvida artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 åsidosattes

439    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har gjort gällande att de böter som ålades i artikel 2 i det angripna beslutet för de överträdelser som konstaterades däri strider mot artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. För att fastställa den övre gränsen på 10 procent av de aktuella företagens omsättning utgick nämligen kommissionen från omsättningen i ThyssenKrupp-koncernen, i stället för omsättningen i de dotterbolag som direkt deltog i överträdelserna.

440    Sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har, för det första, gjort gällande att det inte är möjligt att hålla TKAG och TKE ansvariga för de överträdelser som deras respektive dotterbolag har begått och att den övre gräns på 10 procent av omsättningen som avses i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 följaktligen ska beräknas på grundval av dotterbolagens omsättning.

441    Tribunalen konstaterar dock att denna anmärkning sammanfaller med de anmärkningar som har prövats ovan i punkterna 100–149, avseende att moderbolagen i ThyssenKrupp-koncernen hölls ansvariga för dotterbolagens rättsstridiga beteende. Det framgår av resonemanget avseende dessa anmärkningar att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att TKAG och TKE utgör en ekonomisk enhet tillsammans med sina respektive dotterbolag. Anmärkningen kan därför inte godtas.

442    För det andra har sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 hävdat att det under alla omständigheter även är uteslutet att fastställa den övre gränsen för böterna på grundval av moderbolagets omsättning, eftersom artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 hänvisar till ”företag ... som deltagit i överträdelsen”. Den övre gränsen på 10 procent är således tillämplig på omsättningen i det företag som har begått överträdelsen och som direkt har deltagit i denna, och inte på omsättningen i det moderbolag som är solidariskt ansvarigt.

443    Tribunalen påpekar att det i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att för ”varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning”. Enligt fast rättspraxis ska den omsättning som avses i denna bestämmelse förstås som det berörda företagets totala omsättning (se domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Dalmine mot kommissionen, punkt 146, och domen av den 12 september 2007 i det ovan i punkt 428 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 177 och där angiven rättspraxis).

444    Den övre gräns på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ska således beräknas utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerar i egenskap av företag i den mening som avses i artikel 81 EG (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 311 nämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 528, och av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 390).

445    I förevarande fall slog kommissionen fast att TKAG, vid tillämpningen av artikel 81 EG, utgjorde en ekonomisk enhet tillsammans med de dotterbolag som avses i artikel 1 i det angripna beslutet (se ovan punkterna 100–149). Med hänsyn till den rättspraxis som har angetts ovan i punkterna 443 och 444 gjorde kommissionen en riktig bedömning när den, vid beräkningen av de böter som den ålade företagen i artikel 2 i det angripna beslutet, utgick från moderbolagets omsättning för att fastställa böterna till en nivå tillräckligt avskräckande nivå.

446    Härav följer att kommissionen inte åsidosatte artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 när den utgick från TKAG:s omsättning vid fastställandet av den övre gräns på 10 procent av omsättningen för de böter som skulle åläggas för de överträdelser som bolagen inom ThyssenKrupp-koncernen hade gjort sig skyldiga till. Eftersom sökandena i målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 inte har hävdat att de böter som de ålades överstiger gränsen på 10 procent av nämnda omsättning, kan deras anmärkningar inte godtas.

 Huruvida proportionalitetsprincipen åsidosattes vid beräkningen av det slutliga bötesbeloppet

447    Sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har gjort gällande att det slutliga bötesbelopp som de ålades är oproportionerligt.

448    För att styrka att proportionalitetsprincipen åsidosattes har sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07, för det första, framhållit att de överträdelser som beivrades i det angripna beslutet är av nationell karaktär. För det andra har sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 gjort gällande att de böter som ThyssenKrupp ålades för överträdelserna i Belgien och Luxemburg är orimligt höga i förhållande till de berörda marknadernas storlek och inte korrekt återspeglar de ekonomiska styrkeförhållanden som råder mellan de företag som deltog i överträdelserna och som var avgörande när överträdelserna begicks. Sökandena i målen T‑144/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har i det sammanhanget även framhållit att de böter som de ålades för överträdelserna i Belgien och Nederländerna är flera gånger högre än TKLA:s och TKL:s respektive omsättning. För det tredje har sökanden i mål T‑144/07 hävdat att kommissionen enligt proportionalitetsprincipen är skyldig att fastställa det slutgiltiga bötesbeloppet så, att det återspeglar hela omfattningen av det samarbete som TKLA visade prov på, och att kommissionen särskilt ska beakta det löfte om förmånlig behandling som den belgiska konkurrensmyndigheten hade gett. Sökanden i mål T‑154/07 har i det avseendet även gjort gällande att kommissionen borde ha beaktat den immunitet som TKL beviljades av den nederländska konkurrensmyndigheten.

449    Tribunalen erinrar inledningsvis om att proportionalitetsprincipen innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se ovan punkt 428).

450    Härav följer att bötesbeloppet ska stå i rimlig proportion till de eftersträvade målen, det vill säga till iakttagandet av konkurrenslagstiftningen, och att det bötesbelopp som åläggs ett företag på grund av en konkurrensrättslig överträdelse ska stå i proportion till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit (domen av den 12 september 2007 i det ovan i punkt 428 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 224). Vid fastställandet av bötesbeloppet får kommissionen dessutom beakta att det är nödvändigt att säkerställa att böterna har en tillräckligt avskräckande verkan (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 247 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 108, och förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-304/94, Europa Carton mot kommissionen, REG 1998, s. II-869, punkt 89).

451    Det ska, för det första, påpekas att kartellerna i förevarande fall huvudsakligen bestod i en hemlig samverkan mellan konkurrenter för att dela upp marknaderna eller frysa marknadsandelarna genom att fördela projekten för försäljning och installation av nya hissar och/eller rulltrappor mellan sig, för att inte konkurrera med varandra i fråga om underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor (utom i Tyskland, där verksamhet avseende underhåll och modernisering inte diskuterades mellan kartelldeltagarna). Sådana överträdelser är i sig av den arten att de hör till de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 EG (skäl 658 i det angripna beslutet).

452    I det avseendet är den relevanta produktmarknadens förhållandevis ringa storlek, om den antas vara styrkt, endast av mindre betydelse i jämförelse med alla de övriga omständigheter som vittnar om att överträdelsen var allvarlig (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 185 nämnda målet Roquette Frères mot kommissionen, punkt 151). Sökandenas argument att de böter som kommissionen ålade inte står i proportion till de berörda marknadernas storlek kan således inte godtas.

453    Vad för det andra beträffar frågan huruvida böterna står i proportion till de aktuella ekonomiska enheternas storlek och ekonomiska styrka, vilka agerar som företag i den mening som avses i artikel 81 EG, ska det påpekas att det framgår av det ovan anförda att böterna inte överstiger den övre gräns som avses i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, vilken syftar till att förhindra att böterna blir oproportionerliga i förhållande till företagets storlek (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 247 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 129, och domen av den 12 september 2007 i det ovan i punkt 428 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 229).

454    För det tredje får kommissionen enligt fast rättspraxis, vid beräkningen av böter, bland annat beakta storleken på och den ekonomiska styrkan hos den ekonomiska enhet som agerar som företag i den mening som avses i artikel 81 EG. Det relevanta företag som ska beaktas i förevarande fall motsvarar dock inte varje dotterbolag som har deltagit i de överträdelser som konstaterades i artikel 1.1, 1.3 och 1.4 i det angripna beslutet. Tvärtom framgår det av bedömningen ovan att de företag som begick de överträdelser som avses i fjärde strecksatsen i artikel 1.1, 1.3 och 1.4 i det angripna beslutet bestod av TKAG och samtliga dess dotterbolag som omnämns i nämnda bestämmelser i det angripna beslutet (se ovan punkterna 100–149). Under dessa omständigheter kan tribunalen inte godta sökandenas argument, vilka enbart avser att visa att det bötesbelopp som kommissionen ålade inte står i proportion till omsättningen i dotterbolagen, med undantag av deras moderbolag.

455    För det fjärde framgår det av rättspraxis att kommissionen, när den fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, inte är skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbelopp som dess beräkning resulterar i för de berörda företagen återspeglar alla de skillnader som finns mellan företagen vad beträffar deras totala omsättning eller deras omsättning på den marknad som berörs av överträdelsen, för det fall kommissionen ålägger flera företag som är inblandade i samma överträdelse böter (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 94 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 312, och förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i mål T‑304/02, Hoek Loos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1887, punkt 84).

456    Tribunalen har således redan slagit fast att det slutliga bötesbeloppet i princip inte är en lämplig omständighet att beakta för att avgöra huruvida böterna eventuellt är oproportionerliga i förhållande till kartelldeltagarnas betydelse. Vid fastställandet av det slutliga bötesbeloppet beaktas nämligen bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, inte dess marknadsandel eller omsättning. Dessa omständigheter inbegriper överträdelsens varaktighet, förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter och i vilken utsträckning som företaget har samarbetat (domen i det ovan i punkt 455 nämnda målet Hoek Loos mot kommissionen, punkterna 85 och 86).

457    Vidare framgår det av skälen 672, 673, 674, 676, 680 och 686 i det angripna beslutet att kommissionen, vid fastställandet av det särskilda utgångsbeloppet för böterna, tillämpade en differentierad behandling av de berörda företagen, för att beakta deras storlek på de marknader som berördes av kartellerna. Kommissionen delade således in företagen ”i flera olika kategorier med hänsyn till omsättningen från hissar och/eller rulltrappor, i förekommande fall inbegripet tjänster för underhåll och modernisering” (skäl 673 i det angripna beslutet). Sökandenas argument att de böter som ålades inte korrekt återspeglar de ekonomiska styrkeförhållanden som råder mellan de företag som deltog i överträdelsen kan följaktligen inte godtas.

458    För det femte finns det inte heller anledning att godta de argument som sökandena i målen T‑144/07 och T‑154/07 har anfört, enligt vilka kommissionen inte beaktade hela omfattningen av ThyssenKrupps samarbete i Belgien och enligt vilka kommissionen borde ha beaktat de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter.

459    Det ska nämligen erinras om att TKLA:s samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Belgien beaktades i vederbörlig ordning av kommissionen i skälen 769–774 i det angripna beslutet. Det framgår även av det ovan anförda (punkterna 338–370 ovan) att kommissionen inte gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning i det avseendet. Vidare framgår det av punkterna 156–190 ovan att sökandena inte heller med framgång kan åberopa de löften om förmånlig behandling som de påstår sig ha fått av de belgiska och nederländska konkurrensmyndigheterna.

460    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den grund som sökandena i målen T‑144/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 har åberopat och som avser att proportionalitetsprincipen åsidosattes vid beräkningen av det slutliga bötesbeloppet.

 Fastställandet av det slutliga bötesbeloppet

461    Som framgår av punkterna 303–323 ovan ska det angripna beslutet ändras, i den del grundbeloppet för de böter som ThyssenKrupp ålades i det angripna beslutet höjdes med 50 procent på grund av att det ansågs vara fråga om upprepade överträdelser.

462    Det slutliga bötesbeloppet ska således beräknas enligt följande:

–        För överträdelsen i Belgien: Grundbeloppet för böterna (57 750 000 euro) ska sättas ned med 20 procent med anledning av samarbetet inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete, vilket ger ett belopp på 46 200 000 euro, och sättas ned med 1 procent med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete, vilket ger ett slutligt bötesbelopp på 45 738 000 euro.

–        För överträdelsen i Tyskland: Grundbeloppet för böterna (252 000 000 euro) ska sättas ned med 1 procent med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete, vilket ger ett slutligt bötesbelopp på 249 480 000 euro.

–        För överträdelsen i Luxemburg: Grundbeloppet för böterna (9 000 000 euro) ska sättas ned med 1 procent med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete, vilket ger ett slutligt bötesbelopp på 8 910 000 euro.

–        För överträdelsen i Nederländerna: Grundbeloppet för böterna (26 350 000 euro) ska sättas ned med 40 procent med anledning av samarbetet inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete, vilket ger ett belopp på 15 810 000 euro, och sättas ned med 1 procent med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete, vilket ger ett slutligt bötesbelopp på 15 651 900 euro.

 Rättegångskostnader

463    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad. I förevarande fall beslutar tribunalen att sökandena ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av sökandenas rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07, T‑149/07, T‑150/07 och T‑154/07 förenas vad gäller förevarande dom.

2)      Artikel 2.1 fjärde strecksatsen, 2.2 fjärde strecksatsen, 2.3 fjärde strecksatsen och 2.4 fjärde strecksatsen i kommissionens beslut K(2007) 512 slutlig av den 21 februari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/E-1/38.823 – Hissar och rulltrappor) ogiltigförklaras.

3)      I målen T‑144/07, T‑149/07 och T‑150/07 fastställs det bötesbelopp som ThyssenKrupp Liften Ascenseurs NV, ThyssenKrupp Elevator AG och ThyssenKrupp AG har ålagts i artikel 2.1 fjärde strecksatsen i beslut K(2007) 512 för överträdelsen i Belgien till 45 738 000 euro.

4)      I målen T‑147/07, T‑149/07 och T‑150/07 fastställs det bötesbelopp som ThyssenKrupp Aufzüge GmbH, ThyssenKrupp Fahrtreppen GmbH, ThyssenKrupp Elevator och ThyssenKrupp har ålagts i artikel 2.2 fjärde strecksatsen i beslut K(2007) 512 för överträdelsen i Tyskland till 249 480 000 euro.

5)      I målen T‑148/07, T‑149/07 och T‑150/07 fastställs det bötesbelopp som ThyssenKrupp Ascenseurs Luxembourg Sàrl, ThyssenKrupp Elevator och ThyssenKrupp har ålagts i artikel 2.3 fjärde strecksatsen i beslut K(2007) 512 för överträdelsen i Luxemburg till 8 910 000 euro.

6)      I målen T‑150/07 och T‑154/07 fastställs det bötesbelopp som ThyssenKrupp Liften BV och ThyssenKrupp har ålagts i artikel 2.4 fjärde strecksatsen i beslut K(2007) 512 för överträdelsen i Nederländerna till 15 651 900 euro.

7)      Talan ogillas i övrigt.

8)      I varje mål ska sökandena bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av Europeiska kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av sökandenas rättegångskostnader.

Martins Ribeiro

Wahl

Dittrich

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 juli 2011.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Det administrativa förfarandet

1.  Kommissionens utredning

Belgien

Tyskland

Luxemburg

Nederländerna

2.  Meddelandet om invändningar

3.  Det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Prövning i sak

1.  Inledande synpunkter

2.  Yrkandena om att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras

Huruvida kommissionen saknade behörighet

Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 81.1 EG, eftersom de aktuella kartellerna inte påverkade handeln mellan medlemsstater

Den andra delgrunden: Åsidosättande av förordning nr 1/2003, av tillkännagivandet om samarbete inom nätverket, av principen om likabehandling och av principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom kommissionen borde ha överlåtit uppgiften att beivra överträdelserna till de berörda nationella konkurrensmyndigheterna

Huruvida de principer som reglerar ansvaret för överträdelser av artikel 81 EG, principen om oskuldspresumtion, principen att straff ska vara individuella, principen om likabehandling, rätten till försvar och artikel 253 EG åsidosattes genom att moderbolagen hölls ansvariga för de överträdelser som deras dotterbolag begick

Inledande synpunkter

TKE:s och TKAG:s ansvar för de överträdelser som konstaterades i artikel 1 i det angripna beslutet

–  Presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för sina dotterbolags beteenden

–  De omständigheter som sökandena har åberopat för att motbevisa presumtionen om TKAG:s och TKE:s ansvar för deras respektive dotterbolags beteende

Huruvida motiveringsskyldigheten och rätten till försvar åsidosattes

Begäran om åtgärder för bevisupptagning

3.  Yrkandena om att de böter som ålades ska upphävas eller sättas ned

Huruvida principen ne bis in idem åsidosattes

Huruvida 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och rätten till försvar åsidosattes vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna utifrån överträdelsernas allvar

Inledande synpunkter

Det angripna beslutet

Påståendet att de allmänna utgångsbeloppen för böterna var rättsstridiga

Påståendet att de särskilda utgångsbeloppen för böterna var rättsstridiga

Huruvida det skett ett åsidosättande av 1998 års riktlinjer, av proportionalitetsprincipen, av artikel 253 EG och av principen om likabehandling vid tillämpningen av en koncernmultiplikator för att beakta det avskräckande syftet vid fastställandet av utgångsbeloppet för böterna

Huruvida 1998 års riktlinjer, proportionalitetsprincipen och rätten till försvar åsidosattes vid höjningen av böternas grundbelopp med 50 procent på grund av att det ansågs vara fråga om upprepade överträdelser

Huruvida 2002 års meddelande om samarbete, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling åsidosattes vid bedömningen av samarbetet

2002 års meddelande om samarbete

Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och unionsdomstolens prövning

ThyssenKrupps samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Belgien

ThyssenKrupps samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Tyskland

ThyssenKrupps samarbete vid fastställandet av överträdelsen i Luxemburg

Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om likabehandling, proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed åsidosattes vid fastställandet av den nedsättning av böterna som beviljades med anledning av samarbetet utanför 2002 års meddelande om samarbete

Huruvida artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 åsidosattes

Huruvida proportionalitetsprincipen åsidosattes vid beräkningen av det slutliga bötesbeloppet

Fastställandet av det slutliga bötesbeloppet

Rättegångskostnader

---

* Rättegångsspråk: nederländska och tyska.

---

1 – Konfidentiella uppgifter har utelämnats.