Mål C‑328/05 P

SGL Carbon AG

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Riktlinjer för beräkning av böter – Meddelande om samarbete – Principen non bis in idem”

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Mazák föredraget den 18 januari 2007 

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 10 maj 2007 

Sammanfattning av domen

1.     Konkurrens – Böter – Gemenskapsrättsliga påföljder och påföljder som ålagts i tredje land för åsidosättande av den nationella konkurrensrätten

(Artikel 3.1 g EG; rådets förordning nr 17, artikel 15)

2.     Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Domstolens prövning av bevisvärderingen – Får inte ske såvida inte bevisningen missuppfattats

(Artikel 225.1 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

3.     Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Erforderligt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar

(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1)

4.     Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar

5.     Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier

(Rådets förordning nr 17; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

6.     Överklagande – Domstolens behörighet

(Rådets förordning nr 17, artikel 15)

7.     Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Det berörda företagets ekonomiska situation

(Rådets förordning nr 17, artikel 15)

8.     Konkurrens – Böter – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 17, artikel 15. 2)

1.     Om en kartell som ingår i ett internationellt sammanhang kännetecknas av att flera tredje länders rättsordningar är tillämpliga, inom sina respektive territorier, skall de myndigheter i tredje land som ansvarar för att skydda den fria konkurrensen inom ramen för sin territoriella behörighet utöva sin makt enligt krav som är specifika för respektive stat. De särskilda syften och mål som andra staters konkurrensregler grundar sig på tar sig nämligen uttryck i olika materiella regler liksom i högst varierande förvaltningsrättsliga, straffrättsliga och civilrättsliga följder när myndigheterna i dessa stater konstaterar att överträdelser av konkurrensreglerna har skett.

Av detta följer att när kommissionen beslutar om påföljder för ett företags rättsstridiga uppträdande, även när detta härrör från en kartell av internationell art, strävar den efter att skydda den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden, vilket enligt artikel 3.1 g EG är ett av gemenskapens grundläggande mål. Till följd av det specifika rättsliga värde som skyddas på gemenskapsnivå kan kommissionens bedömningar utifrån dess kompetens på området skilja sig avsevärt från de bedömningar som myndigheterna i tredje land gör.

Principen non bis in idem, vilken har stadfästs i artikel 4 i protokoll nr 7 till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna, är därför inte tillämplig i situationer där tredje lands konkurrensmyndigheter ingriper inom ramen för sin behörighet enligt respektive rättsordning.

(se punkterna 24–30)

2.     Förstainstansrätten är ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. Av detta följer att förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, med förehåll för det fall då bevisningen har missuppfattats, inte utgör en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning.

Av detta följer att en grund som har åberopats i ett överklagande med syfte att få domstolen att överpröva förstainstansrättens konstateranden, som bygger på en detaljerad prövning av de faktiska omständigheterna, att ett företag har spelat en ledande roll i en kartell och att detta utgör en försvårande omständighet inte kan upptas till sakprövning.

(se punkterna 41, 42 och 48)

3.     Kommissionen har uppfyllt sina skyldigheter vad avser företagens rätt att yttra sig, om den i meddelandet om anmärkningar uttryckligen har angett de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den har pågått samt huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Rätten till försvar har iakttagits om det berörda företaget har beretts tillfälle att yttra sig över överträdelsens varaktighet, svårighetsgrad och art. Kommissionen är inte skyldig att i meddelandet om anmärkningar ange hur den skulle kunna tänkas se på var och en av olika aktuella faktorer när den fastställer bötesbeloppet.

Om det i meddelandet om anmärkningar anges att det berörda företaget har fungerat som ledaren av och anstiftaren till överträdelsen, har detta företag alltså förvarnats om att denna omständighet skulle kunna komma att beaktas när bötesbeloppet fastställs. Omständigheten att det i bötesbeslutet anges att endast det berörda företaget har spelat en ledande roll i kartellen innebär inte inskränkningar i detta företags rätt till försvar, eftersom det ligger i sakens natur att meddelandet om anmärkningar är preliminärt och att kommissionen kan komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden om de faktiska omständigheterna.

(se punkterna 56–58, 60 och 62)

4.     Rätten till försvar innebär bland annat ett krav på att det berörda företaget under det administrativa förfarandet skall beredas tillfälle att på ett effektivt sätt yttra sig över huruvida de påstådda omständigheterna stämmer och är relevanta och över de handlingar som kommissionen har insamlat. Språkkunskaperna hos en enda medlem i det team som handlägger ett kartellärende kan inte i sig anses avgörande för huruvida kommissionen har åsidosatt rätten till försvar.

(se punkterna 71 och 73)

5.     Kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur den beräknar böterna och den kan härvid beakta ett stort antal olika faktorer, däribland berörda företags samarbete under institutionens undersökning. Ett företags samarbete med kommissionen kan enligt kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden endast motivera en nedsättning av böterna om företagets samarbete faktiskt gör det möjligt för kommissionen att fullgöra sin skyldighet att fastställa förekomsten av en överträdelse och se till att den upphör. Kommissionen har ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag, exempelvis i förhållande till andra företags samarbete.

(se punkterna 81, 83 och 88)

6.     Domstolen har inte heller rätt att när den avgör rättsfrågor i ett mål om överklagande göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som har ålagts ett företag på grund av att det har åsidosatt gemenskapsrätten. Grunden som avser ifrågasättande av böternas proportionalitet kan inte upptas till sakprövning, eftersom den syftar till att få till stånd en omprövning av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket domstolen inte är behörig att göra i ett mål om överklagande.

(se punkterna 98 och 99)

7.     Kommissionen är inte skyldig att beakta det berörda företagets ekonomiska situation när den fastställer bötesbeloppet, eftersom en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel.

(se punkt 100)

8.     Kommissionens behörighet enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 omfattar behörigheten att fastställa förfallodagen för böterna, från vilken dag dröjsmålsränta börjar löpa samt räntesatsen och de detaljerade villkoren för genomförandet av dess beslut. Kommissionen har således rätt att utgå från en referenspunkt som är högre än den marknadsränta som erbjuds en genomsnittlig låntagare, detta som en nödvändig åtgärd för att undvika att betalningen av böterna förhalas.

(se punkterna 109–111)

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 10 maj 2007 (*)

”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Riktlinjer för beräkning av böter – Meddelande om samarbete – Principen non bis in idem”

I mål C‑328/05 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 30 augusti 2005,

SGL Carbon AG, Wiesbaden (Tyskland), företrätt av M. Klusmann och F. Wiemer, Rechtsanwälte,

sökande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av F. Castillo de la Torre, M. Schneider och W. Mölls samt H. Gading, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna E. Juhász, R. Silva de Lapuerta (referent), G. Arestis och T. von Danwitz,

generaladvokat: J. Mazák,

justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 oktober 2006,

och efter att den 18 januari 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       SGL Carbon AG (nedan kallat SGL Carbon) har genom förevarande överklagande i första hand yrkat att förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai Carbon m.fl. (REG 2005, s. II‑0000) (nedan kallad den överklagade domen), delvis skall undanröjas i den del talan mot kommissionens beslut K(2002) 5083 slutligt av den 17 december 2002 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget och artikel 53 i EES‑avtalet (ärende COMP/E-2/37.667 – specialgrafit) (nedan kallat det angripna beslutet) ogillades, och i andra hand att de böter som påfördes företaget genom detta beslut skall nedsättas.

 Tillämpliga bestämmelser

 Förordning nr 17

2       I artikel 15 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) (nedan kallad förordning nr 17) föreskrivs följande:

1. Kommissionen får ålägga företag eller företagssammanslutningar böter om lägst etthundra och högst femtusen beräkningsenheter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

…

b)      lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artik[el] 11.3 [eller] 11.5 …

2. Kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräkningsenheter, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet

a)      överträda bestämmelserna i fördragets artikel [81.1] eller artikel [82] …

…

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”

 Riktlinjerna

3       I inledningen till kommissionens meddelande ”Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget” (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallat riktlinjerna) anges följande:

”De principer som anges i dessa riktlinjer bör göra det möjligt att säkerställa öppenheten och objektiviteten i kommissionens beslut, både i förhållande till företagen och i förhållande till EG‑domstolen, samtidigt som de bekräftar det utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har givit kommissionen för att fastställa böter på upp till 10 procent av företagens totala omsättning. Detta utrymme bör emellertid utgöra ett led i en sammanhängande och icke diskriminerande politik som är anpassad efter de mål som eftersträvas vid bekämpningen av överträdelser av konkurrensreglerna.

Den nya metod som används för att fastställa bötesbeloppet kommer hädanefter att följa nedanstående schema. Detta bygger på ett grundbelopp som kan ökas för att beakta försvårande omständigheter och minskas för att beakta förmildrande omständigheter.”

4       Enligt punkt 1 i riktlinjerna fastställs ”… grundbelopp[et] … på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet. Dessa är de enda kriterier som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17”. Enligt punkt 2 i riktlinjerna kan grundbeloppet ökas vid försvårande omständigheter, såsom till exempel att ett eller flera företag upprepar överträdelser av samma typ. Enligt punkt 3 i riktlinjerna kan grundbeloppet minskas vid särskilda förmildrande omständigheter.

 Meddelandet om samarbete

5       I kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om samarbete) fastställs de villkor på vilka företag som samarbetar med kommissionen under dess undersökning av ett kartellärende kan befrias från böter eller beviljas en nedsättning av de böter som annars skulle ha ålagts dem.

6       I avdelning A punkt 5 i meddelandet om samarbete anges följande:

”Ett företags samarbete med kommissionen är endast en faktor bland flera som kommissionen beaktar vid fastställande av ett bötesbelopp. …”

7       I avdelning C i meddelandet om samarbete, som har rubriken ”[B]etydande nedsättning av böter”, föreskrivs följande:

”Ett företag som uppfyller villkoren i [avdelning] B punkt[erna] b–e … åtnjuter en nedsättning av bötesbeloppet med 50–75 procent, om det anmäler den hemliga kartellen efter det att kommissionen har beslutat om och genomfört en undersökning hos de företag som deltar i kartellen och denna undersökning inte har gett tillräckligt underlag för att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut.”

8       Enligt avdelning B i meddelandet om samarbete, som det hänvisas till i avdelning C, skall företaget i fråga ha uppfyllt följande villkor:

”a)      Företaget måste ha anmält den hemliga kartellen till kommissionen innan denna har fattat beslut om och påbörjat en undersökning hos de företag som deltar i kartellen och innan kommissionen har tillräckliga upplysningar för att kunna bevisa förekomsten av den anmälda kartellen.

b)      Företaget måste vara först med att tillföra bevismaterial som är avgörande för att bevisa att kartellen finns.

c)      Företaget måste ha upphört med sitt deltagande i den olagliga verksamheten senast då det anmäler kartellen till kommissionen.

d)      Företaget måste förse kommissionen med alla nödvändiga upplysningar, alla handlingar och allt bevismaterial som det har tillgång till beträffande kartellen och ställa sig till förfogande för löpande och fullständigt samarbete under hela undersökningen.

e)      Företaget får inte ha tvingat ett annat företag att delta i kartellen, eller ha varit initiativtagare till eller ha haft en bestämmande roll i den olagliga verksamheten.”

9       Avdelning D i meddelandet om samarbete, som har rubriken ”Väsentlig nedsättning av böter”, har följande lydelse:

”1.      Om ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i [avdelning] B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50 procent av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat.

2.      Detta kan ske i till exempel följande fall:

–       Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om anmärkningar sänds ut.

–       Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om anmärkningar.”

 Protokoll nr 7 till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

10     I artikel 4 i protokoll nr 7 till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, föreskrivs följande:

”Rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger

Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

Bestämmelserna i föregående punkt skall inte utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången i målet.

…”

 Bakgrund till tvisten och det angripna beslutet

11     Förstainstansrätten sammanfattade i den överklagade domen bakgrunden till talan på följande sätt:

”1.       Kommissionen konstaterade i [det angripna beslutet] att ett antal företag hade medverkat i en rad avtal och samordnade förfaranden, i den mening som avses i artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan kallat EES-avtalet), inom sektorn för grafitelektroder, under en period som sträckte sig från juli 1993 till februari 1998.

2.      I beslutet avses med ’specialgrafit’ en grupp grafitprodukter, nämligen isostatisk grafit, strängpressad grafit och formpressad grafit, vilka används för olika ändamål. Specialgrafit omfattar inte grafitelektroder som används vid ståltillverkning.

3.      De mekaniska egenskaperna hos isostatisk grafit är överlägsna de hos strängpressad och formpressad grafit, och priset för respektive grafitkategori varierar beroende på de mekaniska egenskaperna. Isostatisk grafit används bland annat vid tillverkning med gnistbearbetningsmaskin av metallformar för bil- och elektronikindustrin. Den används också för att göra formar för stränggjutning av icke järnhaltiga metaller såsom koppar och kopparlegeringar.

4.      Produktionskostnadsdifferensen mellan isostatisk grafit och strängpressad eller formpressad grafit är åtminstone 20 procent. I allmänhet är strängpressad grafit billigast och väljs därför om den uppfyller användarens krav. Strängpressade produkter används i en lång rad olika industritillämpningar, huvudsakligen inom järn- och stålindustrin, aluminiumindustrin, den kemiska industrin och metallindustrin.

5.      Formpressad grafit används i allmänhet endast i storskaliga tillämpningar, eftersom den vanligen är sämre än strängpressad grafit.

6      I allmänhet levereras produkterna i specialgrafit antingen direkt till kunden från tillverkningsanläggningen i form av bearbetade färdigprodukter eller genom en mellanhand i form av en bearbetningsanläggning. Dessa anläggningar köper obearbetad grafit i block eller stavar, bearbetar grafiten, det vill säga anpassar den till kundens behov, och säljer den bearbetade produkten vidare till slutkunden.

7      Det omtvistade beslutet gäller två separata karteller, varav den ena omfattade marknaden för isostatisk specialgrafit och den andra marknaden för strängpressad specialgrafit. Några bevis för överträdelser i fråga om formpressad grafit har inte hittats. De båda kartellerna rörde mycket specifika produkter, nämligen grafit i form av standardblock och skurna block, men inte bearbetade produkter, som görs på beställning av kunden.

8      De största producenterna av specialgrafit i västvärlden är multinationella företag. Försäljningen av specialgrafit uppgick på världsnivå år 2000 till 900 miljoner euro, varav 500 miljoner euro avsåg isostatisk grafit och 300 miljoner euro avsåg strängpressad grafit. I hela gemenskapen och EES uppgick försäljningsvärdet år 2000 till 100–[120] miljoner euro för isostatiska produkter och 60–70 miljoner [euro] för strängpressade produkter. Obehandlade produkter stod för 35–50 miljoner euro på den isostatiska grafitmarknaden och cirka 30 miljoner euro på marknaden för strängpressad grafit.

9      Vid tidpunkten för antagandet av [det angripna beslutet] bestod de främsta tillverkarna av isostatisk grafit i hela gemenskapen och EES bland annat av det tyska bolaget SGL Carbon …

…

12      Kommissionen inledde i juni 1997 en undersökning av elektrodgrafitmarknaden och denna undersökning ledde till beslutet av den 18 juli 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget och artikel 53 i EES-avtalet – Ärende COMP/E-1/36.490 – Grafitelektroder (EGT L 100, 2002, s. 1). …

…

14      I Förenta staterna väcktes i mars 2000 och i februari 2001 åtal mot ett dotterbolag till [Le Carbone-Lorraine SA] och ett dotterbolag till [det japanska bolaget Toyo Tanso Co. Ltd.]. Bolagen erkände överträdelserna och godtog att betala böterna. …

15      Den 17 maj 2002 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till mottagarna av [det angripna beslutet]. … Inget av bolagen bestred de faktiska omständigheterna.

…

17      Det administrativa förfarandet ledde till att [det angripna beslutet] antogs den 17 december 2002. …

…

19      [Det omtvistade beslutet visar] att avtalen om samverkan på marknaden för isostatisk grafit genomfördes genom regelbundna multilaterala möten på följande fyra nivåer:

–       Möten på ’hög nivå’ vid vilka företagsledarna deltog och vid vilka de grundläggande principerna för samarbetet fastställdes.

–       ’Internationella arbetsmöten’ som rörde klassificeringen av grafitblock i olika kategorier och fastställandet av lägsta priser för varje kategori.

–       ’Regionala möten’ (för Europa);

–       ’Lokala möten’ (på nationell nivå) rörande marknaderna i Italien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Spanien.

…

22      På grundval av dessa konstateranden avseende de faktiska omständigheterna och de rättsliga bedömningar som gjorts i [det angripna beslutet], beslutade kommissionen att påföra de ifrågavarande företagen böter till ett belopp som beräknades med tillämpning av den metod som anges i riktlinjerna ... och meddelandet om samarbete.

23      Enligt artikel 1 första stycket i [det angripna beslutet] hade följande företag överträtt artikel 81.1 EG och artikel 53.1 EES-avtalet genom att under de angivna perioderna delta i ett antal överenskommelser och samordnade förfaranden som påverkar marknaderna för isostatisk specialgrafit i gemenskapen och EES:

…

b)      SGL [Carbon], från juli 1993 till februari 1998;

…

24      Enligt andra stycket i denna bestämmelse har följande företag överträtt artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet genom att under de angivna perioderna delta i ett antal överenskommelser och samordnade förfaranden som påverkar marknaderna för strängpressad specialgrafit i gemenskapen och EES:

–       SGL [Carbon], från februari 1993 till november 1996;

…

25      I artikel 3 i [det angripna beslutet] fastställs följande böter:

…

b)      SGL [Carbon]:

–      Isostatisk grafit: 18 940 000 euro,

–      Strängpressad grafik: 8 810 000 euro;

…

26      I [ovannämnda] artikel 3 föreskrevs vidare att böterna skall betalas inom tre månader från delgivningen av [det angripna beslutet], varefter dröjsmålsränta utgår med 6,75 procent.

27      I skrivelse av den 20 december 2002 översändes [det angripna beslutet] till respektive sökande. I denna skrivelse angavs att vid utgången av den i beslutet angivna betalningsfristen skulle kommissionen vidta åtgärder för att driva in beloppet i fråga. För det fall en talan väcks vid förstainstansrätten vidtas emellertid inte någon indrivningsåtgärd under förutsättning att ränta erläggs med 4,75 procent och att en bankgaranti överlämnas.”

 Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

12     SGL Carbon och de övriga företag som omfattades av det angripna beslutet väckte, genom separata ansökningar som ingavs till förstainstansrättens kansli under mars månad 2003, talan om ogiltigförklaring av detta beslut.

13     I domslutet till den överklagade domen fastställde förstainstansrätten bland annat följande:

”…

4)      Mål T‑91/03, SGL Carbon mot kommissionen

–       Det bötesbelopp som sökanden ålagts i artikel 3 i [det angripna beslutet] fastställs till 9 641 970 euro för den överträdelse som sökanden gjort sig skyldig till inom grafitelektrodsektorn.

–       Talan ogillas i övrigt.

–       Sökanden skall bära två tredjedelar av sin rättegångskostnad och ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnad. Kommissionen skall bära en tredjedel av sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av sökandens rättegångskostnad.”

 Parternas yrkanden i överklagandet

14     SGL Carbon har i överklagandet yrkat att domstolen skall

–       upphäva den överklagade domen i den del företagets talan ogillades,

–       i andra hand nedsätta de böter som påfördes företaget samt nedsätta den dröjsmålsränta och den ränta med anledning av förfarandet som fastställdes i den överklagade domen, och

–       förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15     Kommissionen har i svaromålet yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Bedömning av överklagandet

16     SGL Carbon har till stöd för överklagandet anfört sex grunder.

17     SGL Carbon har i sin första grund gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt principen non bis in idem genom att inte beakta de böter som tidigare påförts företaget i Förenta staterna. Den andra grunden riktar sig mot att det bötesbelopp som fastställdes för SGL Carbon ökades med 35 procent på grund av att företaget ensamt spelade en ledande roll. I den tredje grunden har företaget gjort gällande att förstainstansrätten inte prövade grunden angående rätten till försvar, med hänsyn till att företagets rätt att yttra sig åsidosattes till följd av att de tjänstemän vid kommissionen som var ansvariga för undersökningen inte hade tillräckliga kunskaper i tyska. Den fjärde grunden rör förstainstansrättens värdering av SGL Carbons samarbete med kommissionen. I den femte grunden har klaganden påstått att förstainstansrätten inte beaktade företagets ekonomiska resultat för att bedöma dess ekonomiska kapacitet att betala böterna och att bötesbeloppet är oproportionerligt. Slutligen i den sjätte grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten har gjort en felaktig beräkning av räntan.

 Den första grunden: Förstainstansrätten har åsidosatt sin skyldighet att beakta sanktionsåtgärder som vidtagits i tredje land

 Parternas argument

18     SGL Carbon har i sin första grund gjort gällande att det var fel av förstainstansrätten att ifrågasätta tillämpligheten av principen non bis in idem i förevarande fall, eftersom de sanktionsåtgärder som vidtogs mot företaget i Förenta staterna borde ha beaktats vid fastställandet av bötesbeloppet, åtminstone för att minska detta.

19     Vid förhandlingen angav SGL Carbon att även om domstolen i dom av den 29 juni 2006 i mål C‑289/04 P, Showa Denko mot kommissionen (REG 2006, s. I‑5859), punkterna 50–63, och i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen (REG 2006, s. I‑5977), punkterna 26–39, avfärdat tanken att sanktioner som har ålagts i konkurrensärenden i tredje land skall beaktas när kommissionen fastställer bötesbeloppet, hade kommissionen inte rätt att helt bortse från sådana omständigheter.

20     Enligt SGL Carbon kan kommissionen nämligen, med hänsyn till att utdömda sanktioner måste vara proportionerliga, vara skyldig att när den utnyttjar sitt utrymme för skönsmässig bedömning beakta sanktioner som utdömts av myndigheter i tredje land.

21     Kommissionen anser att klaganden inte kan åberopa principen non bis in idem i förevarande mål. Förvaltnings- och domstolsförfarandena avseende konkurrensärenden har nämligen inte samma syfte i Förenta staterna som inom gemenskapen.

22     Kommissionen har gjort gällande att det framgår av domarna i de ovannämnda målen Showa Denko mot kommissionen och SGL Carbon mot kommissionen att det inte finns något rättsligt stöd i gemenskapsrätten för en skyldighet att beakta sanktioner som ålagts ett bolag i tredje land.

23     Kommissionen har tillagt att frånvaron av en skyldighet att beakta sådana sanktioner ligger helt i linje med allmänna rättsprinciper. Om det i en världsomspännande kartell har fastställts priser som gäller världen över, begår inte deltagande företag en enda överträdelse, utan ett antal överträdelser, beroende på hur många självständiga rättsordningar med förbud mot fastställda priser som direkt eller potentiellt berörs av överträdelserna inom deras respektive jurisdiktion.

 Domstolens bedömning

24     Domstolen erinrar inledningsvis om att den i sina domar i de ovannämnda målen Showa Denko mot kommissionen och SGL Carbon mot kommissionen redan har tagit ställning i frågan huruvida principen non bis in idem, som finns inskriven i artikel 4 i protokoll nr 7 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är tillämplig i situationer där myndigheterna i tredje land har ingripit med stöd av sin behörighet att ålägga påföljder enligt den konkurrensrätt som är tillämplig inom den statens territorium.

25     Domstolen har vad avser denna fråga i punkt 28 respektive 52 i domarna i de ovannämnda målen SGL Carbon mot kommissionen och Showa Denko mot kommissionen erinrat om att en kartell som ingår i ett internationellt sammanhang bland annat kännetecknas av att flera tredje länders rättsordningar är tillämpliga, inom sina respektive territorier.

26     Domstolen har härvid i punkt 29 respektive 53 i domarna i de ovannämnda målen SGL Carbon mot kommissionen och Showa Denko mot kommissionen konstaterat att de myndigheter i tredje land som ansvarar för att skydda den fria konkurrensen inom ramen för sin territoriella behörighet utövar sin makt enligt krav som är specifika för respektive stat. De särskilda syften och mål som andra staters konkurrensregler grundar sig på tar sig uttryck i olika materiella regler liksom i högst varierande förvaltningsrättsliga, straffrättsliga och civilrättsliga följder när myndigheterna i dessa stater konstaterar att överträdelser av konkurrensreglerna har skett.

27     Enligt domstolen följer av detta att när kommissionen beslutar om påföljder för ett företags rättsstridiga uppträdande, även när detta härrör från en kartell av internationell art, strävar den efter att skydda den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden, vilket enligt artikel 3.1 g EG är ett av gemenskapens grundläggande mål. Till följd av det specifika rättsliga värde som skyddas på gemenskapsnivå kan kommissionens bedömningar utifrån dess kompetens på området skilja sig avsevärt från de bedömningar som myndigheterna i tredje land gör (se domarna i de ovannämnda målen SGL Carbon mot kommissionen, punkt 31, och Showa Denko mot kommissionen, punkt 55).

28     Domstolen har därför ansett att principen non bis in idem inte är tillämplig i situationer där tredje lands rättsordningar och konkurrensmyndigheter ingriper inom ramen för sin behörighet (se domarna i de ovannämnda målen SGL Carbon mot kommissionen, punkt 32, och Showa Denko mot kommissionen, punkt 56).

29     Domstolen anmärker vad gäller förevarande överklagande att förstainstansrätten, i huvudsak enligt samma resonemang, i punkterna 112–116 i den överklagade domen, förklarat att principen non bis in idem inte är tillämplig när kommissionen utövar sin behörighet enligt gemenskapsrätten i fall då myndigheterna i tredje land redan har ålagt det berörda företaget sanktioner för att det har åsidosatt konkurrensreglerna i detta land.

30     Domstolen godtar därför inte SGL Carbons argument i överklagandet rörande åsidosättande av principen non bis in idem.

31     Vad gäller klagandens argument, som framfördes vid förhandlingen, att domarna i de ovannämnda målen SGL Carbon mot kommissionen och Showa Denko mot kommissionen skall förstås så, att de innebär att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i frågan huruvida denna är skyldig att beakta de sanktioner som myndigheterna i tredje land har ålagt ett företag på grund av att konkurrensreglerna i densamma har åsidosatts i förekommande fall kan ”inskränkas” på så sätt att kommissionen ändå måste beakta sådana sanktioner, konstaterar domstolen att denna tolkning bygger på en felaktig läsning av nämnda domar, särskilt av punkt 36 respektive 60.

32     I de nämnda punkterna 36 och 60 har domstolen på intet sätt uttalat sig i frågan huruvida principen non bis in idem är tillämplig, utan tagit ställning till argument i andra hand som klagandena i dessa mål vid förstainstansrätten hade anfört som stöd för sina påståenden om att förstainstansrätten åsidosatt proportionalitetsprincipen och billighetsprincipen.

33     Domstolen har i dessa mål i detta avseende endast erinrat om att det ingår i kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa hur stora böter som skall åläggas för överträdelser av gemenskapsrättens konkurrensregler.

34     Av detta följer att förstainstansrätten inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 128 i den överklagade domen förklara att kommissionen inte behövde beakta de sanktioner som myndigheterna i Förenta staterna hade ålagt SGL Carbon.

35     Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av SGL Carbons första grund.

 Den andra grunden: Kommissionen har på ett rättsstridigt sätt höjt klagandens böter på grund av att företaget spelat en ledande roll i kartellen

36     Denna grund består av två delgrunder. SGL Carbon hävdar för det första att det var rättsstridigt att höja grundbeloppet för böterna, eftersom det inte finns stöd i förstainstansrättens konstaterande om de faktiska omständigheterna för en sådan höjning. Klaganden menar för det andra att förstainstansrätten har åsidosatt rätten till försvar på denna punkt, eftersom klaganden inte innan det angripna beslutet antogs hade fått reda på en viktig omständighet, nämligen att kommissionen ansåg att företaget ensamt spelat en ledande roll i kartellen.

 Den andra grundens första del

–       Parternas argument

37     SGL Carbon har gjort gällande att förstainstansrättens påstående att företaget spelat en ledande roll i kartellen inte överensstämmer med dess beskrivning av de faktiska omständigheterna i den överklagade domen.

38     Företaget anser även att varken de faktiska omständigheterna eller förstainstansrättens, för övrigt motsägelsefulla, bedömning av desamma utgör grund för att höja det bötesbelopp som företaget ålades.

39     Kommissionen har gjort gällande att i den mån som klaganden ifrågasätter förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna vad rör att klaganden hade spelat en ledande roll i kartellen, kan denna delgrund inte upptas till sakprövning.

40     Kommissionen har tillagt att klagandens argument att bedömningen att klaganden spelat en ledande roll har lett till att bötesbeloppet har höjts inte heller kan upptas till sakprövning, eftersom det rör sig om en upprepning av argument som redan anförts vid förstainstansrätten.

–       Domstolens bedömning

41     Domstolen vill inledningsvis erinra om att det framgår av artikel 225.1 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att förstainstansrätten ensam är behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. När förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 225 EG behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Domstolen är således varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas. Med förehåll för det fall bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning (se dom av den 6 april 2006 i mål  C‑551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3173, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

42     Vad gäller den andra grundens första del anmärker domstolen att förstainstansrätten i punkterna 316–331 i den överklagade domen i detalj har prövat de faktiska omständigheter som ledde till att kommissionen ansåg att SGL Carbon hade spelat en ledande roll i kartellen och att detta utgjorde en försvårande omständighet.

43     Vad avser en sådan omständighet skall det anmärkas att i enlighet med fast rättspraxis (se, bland annat dom av den 28 juni 2005 i målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, 205/02 P–C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkterna 240–242) bestäms frågan hur allvarlig en överträdelse är med beaktande av ett stort antal faktorer, varvid kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. När kommissionen med tillämpning av ovannämnda riktlinjer vid bötesbeloppets fastställande beaktar att det föreligger försvårande omständigheter, utgör detta en del i dess uppdrag, nämligen att se till att gemenskapens konkurrensregler iakttas.

44     När kommissionen bestämmer hur allvarlig en överträdelse är skall den bland annat beakta de enskilda företagens beteende, deras respektive roll vid genomförandet av det samordnade förfarandet och den vinst företagen kunnat göra genom detta förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique diffusion française, REG 1983, s. 1825, punkt 129; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133).

45     Domstolen anser därför att SGL Carbons argument om den försvårande omständigheten att företaget ansetts ha spelat en ledande roll i kartellen syftar till att få domstolen att ompröva de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har tagit ställning till.

46     SGL Carbon har härvid inte åberopat någon handling eller annan omständighet som visar att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin bedömning av företagets roll i kartellens bildande eller verksamhet.

47     Nämnda bedömning innehåller inte heller några motsägelser vad gäller SGL Carbons och andra deltagande företags respektive beteende.

48     Överklagandet kan följaktligen inte tas upp till sakprövning vad avser den andra grundens första del.

 Den andra grundens andra del

–       Parternas argument

49     SGL Carbon har hävdat att företaget inte har medgetts tillfälle att i enlighet med gällande regler yttra sig vad gäller kommissionens bedömning av dess överträdelse och att förstainstansrätten har missförstått den juridiska betydelsen av denna underlåtenhet. Kommissionen har nämligen i meddelandet om anmärkningar angett att SGL Carbon spelat en ledande roll i kartellen tillsammans med ett annat företag. I punkterna 485–488 i skälen till det angripna beslutet har kommissionen emellertid ansett att klaganden ensam ”fungerade som ledaren av och anstiftare[n] till överträdelsen på marknaden för isostatisk specialgrafit” och gjort den största höjningen av grundbeloppet för klaganden, närmare bestämt 50 procent.

50     SGL Carbon anser därför att förstainstansrätten har åsidosatt dess rätt till försvar. Kommissionen kan inte i meddelandet om anmärkningar nöja sig med att nämna att bötesbeloppet kommer att beräknas med hänsyn till överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, utan måste, för att ge berörda företag möjlighet att på ett effektivt sätt försvara sig, ange vilka omständigheter som kan komma att beaktas när kommissionen fattar sitt beslut.

51     SGL Carbon har understrukit att påståendet om att företaget har spelat en ledande roll är en viktig bedömning av de faktiska omständigheterna som spelar roll för bötesbeloppets storlek. Om kommissionen i meddelandet om anmärkningar hade förklarat att den skulle göra en sådan bedömning, hade klaganden invänt mot detta.

52     Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten har rätt i att rätten till försvar, däribland rätten att yttra sig, har iakttagits, eftersom kommissionen i meddelandet om anmärkningar har angett de viktigaste faktiska rättsliga omständigheterna vad avser överträdelserna, såsom deras svårighetsgrad och varaktighet. Rätten att beredas tillfälle att yttra sig omfattar nämligen inte vilka kriterier kommissionen kommer att tillämpa när den bedömer hur allvarlig och varaktig överträdelsen har varit när den fastställer bötesbeloppet.

53     Kommissionen har hävdat att frågan huruvida klaganden har spelat en ledande roll i kartellen eller hur förstainstansrätten bedömer de omständigheter som är av vikt i denna fråga är en bedömning av de faktiska omständigheterna som endast kan omprövas i ett mål om överklagande om förstainstansrätten har missuppfattat bevisningen.

54     Kommissionen anmärker härvid att klaganden inte har ifrågasatt att förstainstansrätten har följt gällande rätt när den fastställt de faktiska omständigheterna. Klaganden har inte heller åberopat argument som tyder på att förstainstansrätten missförstått bevisningen.

–       Domstolens bedömning

55     Domstolen erinrar om att företag som är föremål för utredning tar del av kommissionens bevisning i meddelandet om anmärkningar och genom tillgång till handlingarna i ärendet, vilket gör att de får en effektiv rätt till försvar (se dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkterna 315 och 316, och av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkterna 66 och 67).

56     Det framgår också av fast rättspraxis att kommissionen uppfyller sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig genom att i meddelandet om anmärkningar uttryckligen ange de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkterna 19 och 20, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, och domen i det ovannämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 428).

57     Vad gäller förevarande mål om överklagande konstaterar domstolen att förstainstansrätten i punkterna 138–142 i den överklagade domen korrekt har bestämt den juridiska betydelsen av meddelandet om anmärkningar och företagens rätt att yttra sig.

58     Förstainstansrätten har sedan i punkterna 144 och 145 i den överklagade domen korrekt konstaterat att rätten till försvar har iakttagits genom att SGL Carbon beretts tillfälle att yttra sig över överträdelsens varaktighet, svårighetsgrad och art. Förstainstansrätten har också i punkt 146 i nämnda dom korrekt preciserat att kommissionen inte var skyldig att i meddelandet om anmärkningar ange hur den skulle kunna tänkas se på var och en av dessa faktorer när den fastställer bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 434, 435 och 439).

59     Av detta följer att förstainstansrätten inte har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att meddelandet om anmärkningar innehöll tillräckliga upplysningar om hur kommissionen tänkte bestämma bötesbeloppet, bland annat avseende överträdelsens svårighetsgrad.

60     Domstolen anmärker särskilt att förstainstansrätten i punkt 148 i den överklagade domen har konstaterat att det i meddelandet om anmärkningar anges att SGL Carbon fungerade som ledaren av och anstiftare till överträdelsen. Klaganden hade alltså förvarnats om att denna omständighet kunde komma att beaktas när bötesbeloppet skulle fastställas.

61     Förstainstansrätten hade också rätt när den i punkt 149 i den överklagade domen ansåg att inget tyder på att SGL Carbons ansvar för att ha spelat en ledande roll i kartellen har uppvärderats genom att kommissionen i det angripna beslutet inte ansåg att ett annat företag som deltog i kartellen hade spelat samma roll.

62     Domstolen anser i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 59 i förslaget till avgörande att omständigheten att kommissionen i det angripna beslutet har ansett att endast SGL Carbon spelat en ledande roll i kartellen inte innebär inskränkningar i detta företags rätt till försvar, eftersom det ligger i sakens natur att meddelandet om anmärkningar är preliminärt och att kommissionen kan komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden om de faktiska omständigheterna.

63     Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av den andra grundens andra del.

64     Domstolen finner därför att inget i SGL Carbons andra grund utgör grund för att bifalla överklagandet.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till försvar vad gäller rätten att yttra sig

 Parternas argument

65     SGL Carbon har gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 154 i den överklagade domen felaktigt har ansett att argumentet att kommissionens handläggare i ärendet hade otillräckliga kunskaper i tyska inte stöds av någon bevisning. Klaganden har nämligen angett i vilka avseenden och på grund av vilka omständigheter som den måste anta att ingen av handläggarna hade tillräckliga tyskkunskaper.

66     Enligt SGL Carbon måste kommissionens handläggare kunna förstå samtliga uppgifter från de berörda företagen, antingen direkt eller genom översättningar.

67     Kommissionen har anmärkt att förstainstansrätten har ansett att klaganden inte anfört någon bevisning som stöder detta antagande.

68     Kommissionen understryker att individuella tjänstemäns språkkunskaper endast kan spela en mindre roll för rätten till försvar. Generaldirektoratet för konkurrens sköter det administrativa förfarandet och förfarandet avslutas genom att kommissionen fattar ett beslut som institution.

69     Kommissionen har tillagt att hela skriftväxlingen under undersökning har skett på tyska, med ett undantag. Endast den tredje begäran om upplysningar som sändes till klaganden var författad på engelska, men klaganden begärde ingen översättning, utan nöjde sig med att svara på tyska.

 Domstolens bedömning

70     Domstolen vill inledningsvis erinra om att det är en grundläggande gemenskapsrättslig princip att rätten till försvar måste iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten, och att denna princip även skall iakttas i administrativa förfaranden (se bland annat dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10821, punkt 30).

71     Rätten till försvar innebär bland annat ett krav på att det berörda företaget under det administrativa förfarandet skall beredas tillfälle att på ett effektivt sätt yttra sig över huruvida de påstådda omständigheterna stämmer och är relevanta och över de handlingar som kommissionen insamlat (se dom av den 6 april 1995 i mål C‑310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1995, s. I‑865, punkt 21).

72     Vad avser den tredje grunden för överklagandet anmärker domstolen att i den mån som SGL Carbon vänder sig mot att förstainstansrätten i punkt 154 i den överklagade domen har avfärdat dess argument att kommissionen har anförtrott ärendet till handläggare med otillräckliga kunskaper i tyska, är det fråga om en bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen vid förstainstansrätten, vilken, såsom ovan angivits i punkt 41, inte är en fråga som kan prövas i ett mål om överklagande.

73     Om man skulle anse det bevisat att kommissionens handläggare i ärendet inte hade nödvändiga språkkunskaper, anmärker domstolen att i den mån som SGL Carbon har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt företagets rätt till försvar, kan språkkunskaperna hos en enda medlem i det team som handlägger ett kartellärende inte i sig anses avgörande för huruvida kommissionen har åsidosatt rätten till försvar.

74     Förstainstansrätten har således inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att kommissionen inte hade åsidosatt rätten till försvar.

75     Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av SGL Carbons tredje grund.

 Den fjärde grunden: SGL Carbons samarbete med kommissionen har inte beaktats

 Parternas argument

76     SGL Carbon har gjort gällande att förstainstansrätten inte har beaktat företagets argument att dess samarbete med kommissionen har värderats lägre än övriga berörda företags samarbete. Kommissionen har nämligen bara nedsatt klagandens bötesbelopp med 35 procent, trots att en nedsättning på 50–75 procent hade varit motiverad.

77     Klaganden anser att den har samarbetat minst lika mycket som övriga företag och är det enda företag som har lämnat upplysningar om övriga företags deltagande i kartellen.

78     SGL Carbon har även hävdat att frågan huruvida kommissionen i sitt beslut drar nytta av de uppgifter som samarbetande företag har lämnat för att fastställa överträdelser inte får vara den enda faktor som beaktas. Om så är fallet, löper företag som önskar samarbeta hela tiden risken att deras samarbete, i likhet med vad som blev fallet för klaganden, inte beaktas eller endast delvis beaktas.

79     Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten inte har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin bedömning av SGL Carbons samarbete under undersökningen. Förstainstansrätten har gjort en korrekt bedömning av klagandens och övriga berörda företags respektive bidrag. Eftersom klagandens samarbete inte bidrog till att fastställa överträdelsen, fanns det ingen anledning att nedsätta bötesbeloppet.

80     Kommissionen anser att förstainstansrätten har gjort en korrekt prövning av bevisningen rörande respektive företags bidrag under undersökningen. Klaganden har inte förklarat på vilket sätt förstainstansrätten härvid har missuppfattat bevisningen, vilket är den enda faktor som kan prövas i ett mål om överklagande.

 Domstolens bedömning

81     Såsom det har förklarats ovan i punkt 43 har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur den beräknar böterna och kan härvid beakta ett stort antal olika faktorer, däribland berörda företags samarbete under institutionens undersökning. Kommissionen måste härvid göra komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna, exempelvis vad rör respektive företags samarbete.

82     I förevarande mål anmärker domstolen att förstainstansrätten i punkterna 358–362 i den överklagade domen, med stöd av ovannämnda meddelande om samarbete, har grundat sin bedömning på övervägandet att det endast är ett enda företag, nämligen det företag som först kommer in med bevisning om att en kartell är för handen som kan få en betydande nedsättning av bötesbeloppet, och att denna möjlighet inte omfattar andra företag som i ett senare administrativt förfarande kommer in med annan bevisning som rör samma kartell.

83     Vad gäller företags samarbete med kommissionen framgår det av fast rättspraxis att ett sådant samarbete enligt meddelandet om samarbete endast kan motivera en nedsättning av böterna om det faktiskt gör det möjligt för kommissionen att fullgöra sin skyldighet att fastställa förekomsten av en överträdelse och se till att den upphör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2000 i mål C‑297/98 P, SCA Holding mot kommissionen, REG 2000, s. I‑10101, punkt 36, och domen i det ovannämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 399).

84     Domstolen anmärker särskilt att även om det redan i avdelningarna C och B i meddelandet om samarbete föreskrivs att bötesbeloppet kan nedsättas för det företag som först kommer in med bevisning om att en kartell är för handen, har syftet att främja företags samarbete vad gäller att avslöja hemliga karteller som påverkar gemenskapen, bland annat när det gäller de företag som är först med att inlämna bevisning, bekräftats och förstärkts genom kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17).

85     Förstainstansrätten har i punkt 360 i den överklagade domen anmärkt att ett enda företag, som inte är SGL Carbon, var först med att lämna in sådan bevisning.

86     Förstainstansrätten ansåg därför i punkt 367 i den överklagade domen att SGL Carbon på grund av att företaget spelat en ledande roll i kartellen inte uppfyllde kraven i meddelandet om samarbete för att kunna få en större nedsättning av böterna. Detta är en bedömning av de faktiska omständigheterna och kan därför inte omprövas i ett mål om överklagande.

87     Vad gäller SGL Carbons argument vad gäller hänsyn till dess samarbete med kommissionen, trots att detta företag anses ha spelat en ledande roll i kartellen, anmärker domstolen att förstainstansrätten hade helt rätt när den i punkt 368 i den överklagade domen ansåg att kommissionen inte var skyldig att nedsätta böterna betydligt på grund av detta samarbete, eftersom detta samarbete inte på ett effektivt sätt har gjort det lättare för kommissionen att bevisa kartellen och se till att den upphör.

88     Vad avser SGL Carbons påstående att det samarbete som bolaget tillhandahöll har undervärderats i förhållande till de övriga kartellmedlemmarnas samarbete, erinrar domstolen, såsom förstainstansrätten med rätta har påpekat i punkt 371 i den överklagade domen, att kommissionen har ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag, exempelvis i förhållande till andra företags samarbete.

89     SGL Carbon har emellertid inte anfört någon bevisning som visar att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin analys av hur kommissionen har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller olika företags samarbete under undersökningen.

90     Av det ovanstående följer att SGL Carbon inte har stöd för sitt påstående att förstainstansrätten i sin bedömning av dess samarbete med kommissionen under undersökningen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

91     Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av SGL Carbons fjärde grund.

 Den femte grunden: Bötesbeloppet är oproportionerligt

 Parternas argument

92     SGL Carbon har gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt har ansett att kommissionen när den fastställde bötesbeloppet inte var skyldig att ta hänsyn till det berörda företagets ekonomiska situation.

93     SGL Carbon har understrukit att förstainstansrätten inte får bidra till att ett företag går i konkurs genom att inte beakta vilka följder böterna får för företaget. Proportionalitetsprincipen innebär nämligen en skyldighet att beakta följderna för det berörda företagets ekonomiska situation.

94     Kommissionen anser att den femte grunden inte kan upptas till sakprövning. SGL Carbon eftersträvar nämligen att få till stånd en omprövning i frågan huruvida bötesbeloppet är rimligt genom att anföra en rad påståenden som inte omfattas av förstainstansrättens konstateranden i den överklagade domen. Domstolen är dock inte behörig att göra en sådan omprövning av bedömningen av de faktiska omständigheterna i ett mål om överklagande.

95     Kommissionen hävdar att den femte grunden i vilket fall som helst saknar stöd. Förstainstansrätten har nämligen när den avgjorde målet följt fast rättspraxis, enligt vilken kommissionen inte är skyldig att beakta ett företags ekonomiska situation när den fastställer bötesbeloppet.

96     Kommissionen har tillagt att förstainstansrätten har nedsatt klagandens böter betydligt i förhållande till kommissionens nedsättning.

 Domstolens bedömning

97     Domstolen anmärker, såsom redan sagts i punkt 41 ovan, att den i ett mål om överklagande inte har rätt att överpröva förstainstansrättens slutsatser beträffande de faktiska omständigheterna annat än vad avser oriktigheter i sak som framgår av handlingarna i målet, missuppfattningar av bevisningen, den rättsliga kvalificeringen av denna och frågan huruvida gällande regler om bevisbörda och bevisföring har följts.

98     Domstolen har inte heller rätt att när den avgör ett mål om överklagande göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som har ålagts företag på grund av att de åsidosatt gemenskapsrätten (se dom av den 17 juli 1997 i mål C‑219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I‑4411, punkt 31, och av den 25 januari 2007 i mål C‑407/04 P, Dalmine mot kommissionen, REG 2007, s. I‑0000, punkt 152).

99     I den mån som SGL Carbon vill ifrågasätta böternas proportionalitet kan grunden inte upptas till sakprövning, eftersom den syftar till att få till stånd en omprövning av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket domstolen inte är behörig att göra i ett mål om överklagande (se även dom av den 29 april 2004 i mål C‑359/01 P, British Sugar mot kommissionen, REG 2004, s. I‑4933, punkterna 47 och 48, och domen i det ovannämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 245 och 246).

100   Vad gäller argumentet att förstainstansrätten inte har tagit hänsyn till SGL Carbons ekonomiska situation erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten med rätta har beaktat i punkt 333 i den överklagade domen, är kommissionen inte skyldig att beakta det berörda företagets ekonomiska situation när den fastställer bötesbeloppet, eftersom en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel (se dom av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82–102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ International Belgium m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 3369, punkterna 54 och 55, och domen i det ovannämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkterna 105 och 106).

101   Förstainstansrätten har således inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 333 i den överklagade domen inte bifalla talan med stöd av grunden att kommissionen underlåtit att ta hänsyn till klagandens ekonomiska situation.

102   Överklagandet kan därför inte bifallas med stöd av SGL Carbons femte grund.

 Den sjätte grunden: Den räntesats som kommissionen bestämt för dröjsmålsräntan är rättsstridig

 Parternas argument

103   SGL Carbon anser att förstainstansrätten inte har behandlat dess argument rörande den räntesats som kommissionen bestämt för dröjsmålsräntan och att den därför i den överklagade domen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning på denna punkt.

104   SGL Carbon hävdar att dröjsmålsräntan är för hög. Kommissionen kan inte utan rättslig grund bestämma en räntesats som är väsentligt högre än gällande marknadsränta. Kommissionen har genom att bestämma en för hög räntesats ålagt klaganden en extra sanktion.

105   Enligt SGL Carbon gjorde förstainstansrätten fel när den inte tog hänsyn till den räntesats som tillämpats på företagens preliminära bötesinbetalningar genom att hävda att denna räntesats endast har till syfte att undvika att gemenskaperna gör en orättmätig vinst. Även den räntesats som tillämpas på böter som ännu inte har inbetalats skall nämligen syfta till att undvika att det berörda företaget inte drar en fördel av att det ställer bankgaranti.

106   Kommissionen har gjort gällande att den sjätte grunden inte kan upptas till sakprövning, i den del den syftar till att domstolen i detta mål om överklagande skall ompröva hur räntan har bestämts.

107   Kommissionen hävdar att grunden i vilket fall som helst saknar stöd. Om företagen kunde få ekonomiska fördelar genom att dröja med bötesinbetalningen, skulle denna del av sanktionen försvagas och företag som dröjer med att betala böterna få ekonomiska fördelar jämfört med företag som betalar böterna på förfallodagen.

108   Kommissionen har tillagt att förstainstansrätten har givit en tillräcklig juridisk motivering till varför den ansåg att kommissionen inte missbrukat sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den bestämde dröjsmålsräntan och att klaganden inte hade anfört något giltigt argument som visar att dröjsmålsräntan var oproportionerlig.

 Domstolens bedömning

109   Domstolen erinrar om att förstainstansrätten, vid sin prövning av denna grund när den anfördes i målet vid densamma, i punkt 411 i den överklagade domen hänvisat till fast rättspraxis enligt vilken kommissionens behörighet enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 omfattar behörigheten att fastställa förfallodagen för böterna, från vilken dag dröjsmålsränta börjar löpa samt räntesatsen och de detaljerade villkoren för genomförandet av dess beslut.

110   Om kommissionen inte hade en sådan behörighet, skulle nämligen företag ha möjlighet att utnyttja försenade betalningar och därigenom försvaga sanktionsåtgärdernas verkan (domen i det ovannämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 114).

111   Förstainstansrätten fann således med rätta att kommissionen hade rätt att utgå från en referenspunkt som är högre än den marknadsränta som erbjuds en genomsnittlig låntagare, detta som en nödvändig åtgärd för att undvika att betalningen av böterna förhalas (domen i det ovannämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 115).

112   Domstolen vill tillägga att SGL Carbon inte har visat på vilket sätt förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 412 i den överklagade domen anse att kommissionen inte gått utöver sitt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur denna bestämt räntesatsen för dröjsmålsräntan. Klaganden har nämligen nöjt sig med att begära en omprövning av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna i detta avseende.

113   Domstolen är emellertid inte behörig att pröva sådana argument i ett mål om överklagande (se dom av den 21 september 2006 i mål C‑113/04 P, Technische Unie mot kommissionen, REG 2006, s. I‑0000, punkterna 81–83). Grunden kan således inte tas upp till sakprövning vad avser denna punkt.

114   Vad gäller SGL Carbons påstående att förstainstansrätten felaktigt har ansett att företaget för sent anfört sitt argument att kommissionen bestämt räntesatsen till 2 procent vid kontant preliminärinbetalning anmärker domstolen att förstainstansrätten med rätta har ansett att detta argument, som inte hade anförts i ansökan till densamma, var en ny grund, i den mening som avses i artikel 48.2 i dess rättegångsregler. Förstainstansrätten hade alltså rätt när den i punkt 413 i den överklagade domen ansåg att detta argument inte kunde upptas till sakprövning.

115   SGL Carbons sjätte grund för överklagandet saknar alltså delvis stöd och kan delvis inte upptas till prövning.

116   Av det ovanstående följer att ingen av de grunder som SGL Carbon har åberopat till stöd för sitt överklagande kan vinna bifall och att överklagandet därför skall ogillas.

 Rättegångskostnader

117   Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i samma regler skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att SGL Carbon skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom SGL Carbon har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      SGL Carbon skall ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.