Mål C‑12/17

Tribunalul Botoşani
och
Ministerul Justiţiei

mot

Maria Dicu

(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Cluj)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Arbetstidens förläggning – Direktiv 2003/88/EG – Rätt till årlig betald semester – Direktiv 2010/18/EU – Det ändrade ramavtalet om föräldraledighet – Föräldraledighet anses inte utgöra en period av faktiskt arbete”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 4 oktober 2018

Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Nationell bestämmelse enligt vilken den tid en arbetstagare varit föräldraledig under en viss referensperiod inte anses utgöra en period av faktiskt arbete vid fastställande av denna rätt – Tillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7; rådets direktiv 2010/18, bilagan, klausul 5.3)

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken den tid en arbetstagare varit föräldraledig under en viss referensperiod inte anses utgöra en period av faktiskt arbete vid fastställande av den rätt till årlig betald semester som nämnda arbetstagare garanteras i denna artikel under den aktuella referensperioden.

Domstolen påpekar inledningsvis att arbetsoförmåga till följd av sjukdom i princip inte kan förutses (dom av den 20 januari 2009, Schultz-Hoff m.fl., C‑350/06 och C‑520/06, EU:C:2009:18, punkt 51) och att denna är oberoende av arbetstagarens vilja (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 49). Föräldraledighet är däremot inte oförutsägbar och är i de flesta fall resultatet av arbetstagarens vilja att ta hand om sitt barn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2007, Kiiski, C‑116/06, EU:C:2007:536, punkt 35).

Eftersom en föräldraledig arbetstagare inte är begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på grund av sjukdom, befinner vederbörande sig i en annan situation än en arbetstagare som är oförmögen att arbeta på grund av sitt hälsotillstånd (se analogt dom av den 8 november 2012, Heimann och Toltschin, C‑229/11 och C‑230/11, EU:C:2012:693, punkt 29).

En föräldraledig arbetstagares situation skiljer sig likaså från situationen för en arbetstagare som utnyttjar sin rätt till mammaledighet. Mammaledigheten syftar till att skydda dels kvinnans biologiska tillstånd under och efter graviditeten, dels den särskilda relationen mellan kvinnan och hennes barn under den period som följer efter graviditeten och förlossningen för att förhindra att kontakten mellan mor och barn störs genom den ökade belastning som ett samtidigt utövande av en yrkesverksamhet innebär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2004, Merino Gómez, C‑342/01, EU:C:2004:160, punkt 32, och dom av den 20 september 2007, Kiiski, C‑116/06, EU:C:2007:536, punkt 46).

En arbetstagare som är föräldraledig anses visserligen alltjämt som en arbetstagare i unionsrättslig mening under ledighetsperioden (dom av den 20 september 2007, Kiiski, C‑116/06, EU:C:2007:536, punkt 32). När arbetstagarens anställningsförhållande såsom i förevarande fall suspenderas enligt nationell rätt – vilket är tillåtet enligt § 5, punkt 3 i ramavtalet om föräldraledighet – suspenderas dock arbetsgivarens och arbetstagarens ömsesidiga avtalsförpliktelser tillfälligt i motsvarande mån. Detta gäller bland annat arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som åligger honom eller henne i anställningsförhållandet (se analogt dom av den 8 november 2012, Heimann och Toltschin, C‑229/11 och C‑230/11, EU:C:2012:693, punkt 28).

(se punkterna 32–35 och 38 samt domslutet)