52011PC0516

MOTIVERING

1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar[1] började tillämpas den 5 april 2010. I enlighet med artikel 51 i viseringskodexen utarbetades handläggningsanvisningar för den praktiska tillämpningen av bestämmelserna i förordningen genom kommissionens beslut om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar, som antogs den 19 mars 2010[2].

Under utarbetandet av handledningen noterades att formuleringen av artikel 3.5 b och c var oklar:

1. I artikel 3.5 b om undantag från kraven på visering för flygplatstransitering för innehavare av uppehållstillstånd som utfärdats av vissa länder har hänvisningen till de medlemsstater i Europeiska unionen som inte deltar i antagandet av den förordningen och till de medlemsstater i Europeiska unionen som ännu inte tillämpar bestämmelserna i Schengenregelverket fullt ut (för närvarande Bulgarien, Irland, Cypern, Rumänien och Förenade kungariket) utelämnats.

2. I artikel 3.5 c om undantag från kraven på visering för flygplatstransitering för innehavare av viseringar som utfärdats av vissa länder har hänvisningen till de medlemsstater i Europeiska unionen som inte deltar i antagandet av denna förordning och till de medlemsstater i Europeiska unionen som ännu inte tillämpar bestämmelserna i Schengenregelverket fullt ut (för närvarande Bulgarien, Irland, Cypern, Rumänien och Förenade kungariket) utelämnats.

3. Dessutom noterades under utarbetandet av handledningen att den nuvarande lydelsen av artikel 3.5 c möjliggör två tolkningar, och det bör klargöras att innehavare av viseringar som har utfärdats av de medlemsstater i Europeiska unionen som inte deltar i antagandet av denna förordning och av de medlemsstater i Europeiska unionen som ännu inte tillämpar bestämmelserna i Schengenregelverket fullt ut samt av vissa tredjeländer är undantagna från kraven för flygplatstransitering när de reser till det land som utfärdat viseringen eller till något annat tredjeland och, efter att ha använt viseringen, när de återvänder från den utfärdande staten (men inte när de återvänder från något annat tredjeland).

4. Hänvisningen till stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet är överflödig eftersom dessa antingen är medlemsstater som omfattas av artikel 3.5 a eller associerade länder för vilka artikel 3.5 a är tillämplig genom respektive associeringsavtal eller protokoll.

Före april 2010 fastställdes bestämmelserna för de tredjeländer vars medborgare omfattas av kravet på visering för flygplatstransitering i de gemensamma konsulära anvisningarna och gemensam åtgärd 96/197/RIF[3]. Dessa bestämmelser tillämpades på alla personer av en viss nationalitet utom om de hade uppehållstillstånd som utfärdats av Irland, Förenade kungariket eller av vissa tredjeländer (Kanada, Förenta staterna, Japan osv.) eftersom det antogs att sådana personer inte utgjorde en risk för olaglig invandring till Schengenstaterna.

Under 2008 tog vissa medlemsstater initiativ till en ändring av bilaga 3 till de gemensamma konsulära anvisningarna så att även innehavare av viseringar som utfärdats av vissa tredjeländer av samma skäl skulle undantas från kravet på visering för flygplatstransitering när viseringsinnehavaren reste till det tredjeland (eller Irland eller Förenade kungariket) som utfärdat viseringen eller till något annat tredjeland. På samma sätt skulle den berörda personen vara undantagen från kravet på visering för flygplatstransitering när han eller hon återvände från det tredjeland som utfärdade viseringen, efter att ha använt viseringen. Vederbörande skulle dock inte beviljas undantag vid återvändande från något annat tredjeland än det utfärdande landet eftersom det, mot bakgrund av att personen i fråga inte längre innehar en visering som är giltig för ett av de länder som avses i artikel 3.5 c, inte längre kan antas att vederbörande inte utgör någon risk för olaglig invandring till Schengenstaterna.

Dessa bestämmelser skulle ha tagits med i viseringskodexen, men nödvändig text utelämnades i artikel 3.5 b och c vilket fick till följd att rättsläget är oklart.

Under utarbetandet av handledningen övervägde man att avhjälpa problemet genom riktlinjer som uttrycker denna avsikt. Eftersom det i handledningen inte kan fastställas rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna, måste viseringskodexen ändras i syfte att skapa rättssäkerhet och en harmoniserad tillämpning av reglerna. Ett sådant klargörande är av praktisk betydelse för enskilda resande och för flygbolag.

Förslaget är begränsat till en teknisk ändring som består i att förtydliga den befintliga texten.

2. RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR

De båda aspekter som omfattas av förslaget har diskuterats i viseringskommittén och i arbetsgruppen för visering, och medlemsstaterna har stött kommissionens initiativ till en begränsad ändring av viseringskodexen.

3. RÄTTSLIGA ASPEKTER PÅ FÖRSLAGET

Artikel 3.5 b och c av viseringskodexen bör ändras för att klargöra följande:

- Tredjelandsmedborgare med en giltig visering eller ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat som inte tillämpar den gemensamma viseringspolitiken fullt ut ska omfattas undantaget från visering för flygplatstransitering.

- Undantaget från visering för flygplatstransitering ska omfatta personer som innehar en giltig visering när de reser till det tredjeland som utfärdade viseringen, till något annat tredjeland samt när de efter att ha använt viseringen återvänder från det tredjeland som utfärdade viseringen.

2011/0223 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om ändring av förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 77.2 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

5. Det är nödvändigt att förtydliga reglerna om transitering genom det internationella transitområdet på flygplatser för att säkerställa rättssäkerhet och öppenhet.

6. Tredjelandsmedborgare som omfattas av kravet på visering för flygplatstransitering enligt artikel 3.1 och 2 i förordning (EG) nr 810/2009, som innehar en giltig visering som utfärdats av en medlemsstat, Kanada, Japan eller Förenta staterna, eller som innehar ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat, Andorra, Förenta staterna, Japan, Kanada, eller San Marino är undantagna från kravet på visering för flygplatstransitering. Det bör förtydligas att detta undantag också gäller för innehavare av giltiga viseringar eller uppehållstillstånd som utfärdats av de medlemsstater i Europeiska unionen som inte deltar i antagandet av denna förordning och av de medlemsstater i Europeiska unionen som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut.

7. I fråga om personer som innehar en giltig visering bör undantaget gälla när de reser till det utfärdande landet eller till ett annat tredjeland, och när de återvänder från det utfärdande landet efter att ha använt viseringen.

8. Vad gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket[4], en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet[5].

9. Vad gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket[6], en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG[7].

10. Vad gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU[8].

11. I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

12. Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket[9]. Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.

13. Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket[10]. Irland deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

14. Vad gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

15. Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Artikel 3.5 b och c i förordning (EG) nr 810/2009 ska ersättas med följande:

”b) Tredjelandsmedborgare med giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat i Europeiska unionen som inte deltar i antagandet av denna förordning eller av en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, eller med något av de giltiga uppehållstillstånd, som finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats av Andorra, Kanada, Japan San Marino eller Förenta staterna, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till återinresa.

c) Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlemsstat i Europeiska unionen som inte deltar i antagandet av denna förordning eller för en medlemsstat i Europeiska unionen som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, Kanada, Japan eller Förenta staterna, när de reser till det utfärdande landet eller till ett annat tredjeland, eller när de återvänder från det utfärdande landet efter att ha använt viseringen.”

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den [tjugonde] dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

[1] EUT L 243, 15.9.2009.

[2] K(2010) 1620 slutlig.

[3] EGT L 63, 13.3.1996, s. 8.

[4] EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

[5] EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

[6] EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.

[7] EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.

[8] EUT L 160, 18.6.2011, s. 19.

[9] EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.

[10] EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.