52004PC0607

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 22.9.2004

KOM(2004) 607 slutlig

2004/0209 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

(framlagt av kommissionen) {SEK(2004) 1154}

MOTIVERING

I. FÖRSLAGETS SYFTE

1. Syftet med detta förslag är att ändra Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden[1].

2. Omprövningen och eventuellt ändringen av vissa bestämmelser i direktiv 2003/88/EG är obligatorisk på grund av själva direktivet. Två bestämmelser i direktivet skall granskas på nytt före den 23 november 2003. Bestämmelserna rör avvikelser från beräkningsperioder vid tillämpningen av artikel 6 (begränsning av veckoarbetstiden) och möjligheten att inte tillämpa artikel 6 om arbetstagaren samtycker till att utföra sådant arbete.

3. Vidare har domstolens tolkning av direktivet med anledning av flera förhandsavgöranden enligt artikel 234 i fördraget haft en djupgående inverkan på begreppet ”arbetstid” och därigenom på centrala bestämmelser i direktivet. Kommissionen har därför ansett det nödvändigt och lämpligt att bedöma effekterna av denna rättspraxis, särskilt domarna i målen SIMAP[2] och Jaeger[3], på frågan om läkares jourtid skall betraktas som arbetstid beroende på om vårdinrättningens regler kräver att läkaren är fysiskt närvarande.

4. I enlighet med artikel 138 i fördraget har kommissionen samrått med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om inriktningen på eventuella gemenskapsåtgärder på området. Efter samrådet fann kommissionen att gemenskapsåtgärder var önskvärda och samrådde på nytt med parterna, denna gång om innehållet i förslaget i enlighet med artikel 138.3 i fördraget. Resultatet från detta andra samråd sammanfattas nedan.

II. RESULTAT AV DEN ANDRA FASEN AV SAMRÅD MED ARBETSMARKNADENS PARTER

5. För det första bör det framhållas att arbetsmarknadens parter avböjde uppmaningen att inleda förhandlingar i frågan om ett avtal på EU-nivå. Istället bad de kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv.

6. När det gäller innehållet i förslaget är meningarna delade. Beträffande artikel 22.1 (enskilda undantag, ”opt-out”) anser t.ex. arbetstagarorganisationen EFS att den bör fasas ut så snart som möjligt. När det däremot gäller arbetsgivarorganisationerna uttalar sig UNICE för att den nuvarande artikel 22.1 bibehålls, men att medlemsstaterna bör få möjlighet att tillåta opt-out genom kollektivavtal. CEEP å sin sida rekommenderar att bestämmelsen bibehålls med förstärka tillämpningsvillkor.

7. När det gäller avvikelser från beräkningsperioder påpekar EFS att det redan med nuvarande lagstiftning är tillåtet att beräkna arbetstiden per helår. EFS anser att möjligheten att lagstiftningsvägen förlänga beräkningsperioden till 12 månader skulle motverka ingåendet av moderna avtal om arbetstid, och vill därför att de nuvarande bestämmelserna bibehålls. UNICE anser att direktivet bör medge en beräkningsperiod om ett år, med möjlighet till förlängning genom kollektivavtal. Denna ändring skulle möjliggöra ett hänsynstagande till företag med starka variationer i orderingången, minska den administrativa belastningen, särskilt för små och medelstora företag, och gynna sysselsättningen i tider av varierande efterfrågan. CEEP instämmer i detta.

8. När det gäller definitionen av arbetstiden är meningarna också delade. EFS anser att införandet av begreppet ”inaktiv del av jourtid” inte står i proportion till de problem som medlemsstaterna faktiskt har. Enligt EFS mening kan mindre omfattande lösningar tänkas. UNICE anser att endast faktiskt arbetad tid bör betraktas som arbetstid, och föreslår att definitionen av begreppet ”arbetstid” ändras i enlighet med det. CEEP stöder införandet av kategorin ”inaktiv del av jourtid”, som inte bör bokföras som arbetstid.

III. SKÄL TILL FÖRSLAGET

9. Kommissionen har flera gånger framhållit[4] att endast ett övergripande förhållningssätt till de fyra frågor som diskuterats med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå kan leda till en välavvägd lösning samtidigt som de angivna kriterierna uppfylls.

10. Kommissionen har också tidigare angett vilka kriterier som förslaget måste uppfylla:

- I hög grad skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet med avseende på arbetstid.

- Ge företagen och medlemsstaterna större flexibilitet att reglera arbetstid.

- Göra det enklare att kombinera arbete och familjeliv.

- Undvika att det skapas orimliga hinder för företagen, särskilt för små och medelstora företag.

11. Kommissionen anser att detta förslag är det som bäst uppfyller de kriterierna.

12. Genom detta förslag blir det möjligt att stärka skyddet för arbetstagarna samtidigt som företagen ges nödvändig flexibilitet när det gäller arbetstidens förläggning. Vad närmare beträffar individuellt undantag ("opt-out"), som innebär att man inte är bunden av 48-timmarsgränsen, introducerar detta nya förslag ett dubbelt system som kombinerar fördelarna med ett individuellt förhållningssätt och det ökade skydd som kollektivavtal ger. Möjligheten till opt-out görs beroende av att det tillåts genom kollektivavtal eller annat avtal mellan arbetsmarknadens parter, men endast för det fall sådana avtal tillåts enligt lag och/eller nationell praxis. Om detta inte är fallet, kommer opt-out fortfarande att vara möjligt genom individuellt samtycke men tillämpningsvillkoren ändras för att förebygga missbruk och garantera att arbetstagarens val verkligen är fritt. Därutöver föreskriver förslaget i dessa fall en gräns för veckoarbetstiden per varje sjudagarsperiod.

13. Förslaget gör det också enklare att kombinera arbete och familjeliv, särskilt genom den föreslagna ändringen av artikel 22.1. Mot bakgrund av målen för Lissabonstrategin erinras i skäl 6 om att det är medlemsstaternas ansvar att uppmuntra arbetsmarknadens parter att förhandla i frågan.

14. Vidare ger förslaget företagen och medlemsstaterna större flexibilitet i sin reglering av arbetstiden. Beräkningsperioden för maximal veckoarbetstid får nu sättas till ett år, vilket ger företagen möjlighet att ta hänsyn till mer eller mindre säsongsbundna efterfrågevariationer.

15. För att uppnå en lämplig avvägning mellan dels skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, dels företagens behov av flexibilitet, och med beaktande av att inaktiva delar av jourtid inte kräver lika högt skydd som aktiva, fastställs i förslaget att inaktiv del av jourtid inte skall räknas som arbetstid i direktivets mening, om inte annat sägs i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

16. Slutligen tas i förslaget hänsyn till företagens situation, särskilt de små och medelstora företagens. Individuell opt-out kvarstår som ett alternativ för de företag som varken har kollektivavtal eller personalrepresentation (väsentligen mikroföretag och småföretag) liksom möjligheten att sätta beräkningsperioden till ett år, vilket torde underlätta regleringen av de anställdas arbetstid samtidigt som verksamheten kan anpassas bättre till efterfrågevariationer.

IV. FÖRSLAGETS INNEHÅLL I SAK

17. Direktiv 2003/88/EG skall ändras enligt följande.

18. Artikel 2 (Definitioner): Definitionerna av ”arbetstid” och ”viloperiod” ändras inte. Genom förslaget införs två nya definitioner, ”jourtid” och ”inaktiv del av jourtid”, vid sidan av de tidigare definitionerna. Meningen med dessa två nya definitioner är att införa ett begrepp som inte i strikt mening är en tredje tidskategori vid sidan av de två befintliga, utan en kompletterande kategori som även omfattar de två begreppen ”arbetstid” och ”viloperiod”. Det föreslagna begreppet ”jourtid” täcker de situationer där arbetstagaren är skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen.

19. Ny artikel 2a (Jourtid) : Till följd av att de två nya definitionerna införts definieras i denna nya artikel vad som gäller för jourtid och särskilt inaktiva delar av jourtid. Det sägs tydligt att inaktiva delar av jourtid inte är arbetstid, om inte annat sägs i nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Den tid då arbetstagaren faktiskt utför aktiviteter eller uppgifter under jourtiden skall alltid betraktas som arbetstid i direktivets mening.

20. Artikel 16 b (Beräkningsperiod) : Enligt denna ändring skall den normala beräkningsperioden förbli fyra månader. Medlemsstaterna kan dock förlänga perioden till ett år, förutsatt att de samråder med arbetsmarknadens parter och uppmuntrar dialogen dem emellan på området. Dessutom anges att beräkningsperioden inte under några omständigheter får vara längre än anställningsavtalets löptid.

21. Artikel 17.1 och 17.3 (Avvikelser) : Dessa ändringar hänger samman med ändringen av artikel 16 b. Härigenom stryks möjligheten att göra avvikelser från beräkningsperioden om fyra månader. Eftersom den nationella lagstiftaren kan fastställa beräkningsperioden till upp till ett år behövs inte längre några undantag för en period på maximalt sex månader.

22. Artikel 17.2 (Avvikelser) : I artiklarna 3 och 5 stadgas om dygnsvila och veckovila om minst 11 sammanhängande timmar per 24-timmarsperiod plus 24 timmar utöver de 11 dygnsvilotimmarna för varje sjudagarsperiod. Avvikelser får dock göras från dessa artiklar. I så fall skall arbetstagarna i princip få kompensationsledighet. Syftet med denna ändring är att göra klart att kompensationsledigheten skall beviljas inom rimlig tid, och senast inom 72 timmar.

23. Artikel 18 (Undantag genom kollektivavtal): Denna artikel innehåller också ett förtydligande om kompensationsledighet (se ovan).

24. Första och tredje stycket i artikel 19 och artikel 20.2 stryks. I bägge fallen handlar det om att stryka sådana avvikelser från beräkningsperioden som blir överspelade på grund av den föreslagna ändringen av artikel 16 b.

25. Artikel 22.1 : Här anges vilka villkor medlemsstaterna måste uppfylla för att kunna bortse från artikel 6 (begränsning av veckoarbetstiden).

En medlemsstat får avstå från att tillämpa artikel 6 förutsatt att detta är tillåtet enligt kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter på adekvat nivå.

Enligt förslaget är detta krav på tillstånd enligt kollektivavtal inte tillämpligt i de fall när det inte finns ett gällande kollektivavtal och det på företaget eller inrättningen inte finns en personalrepresentation som har befogenhet att ingå avtal i denna fråga enligt nationell lagstiftning eller praxis. I sådana fall räcker det med den enskilde arbetstagarens samtycke, på angivna villkor.

Tillstånd genom kollektivavtal eller annat avtal är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Arbetstagaren måste dessutom lämna sitt samtycke. Jämfört med det tidigare rättsläget anges villkoren nu tydligare och striktare. Arbetstagarens samtycke skall följaktligen lämnas skriftligt, samtycket kan inte lämnas i början av anställningsförhållandet eller under en provanställning, dess giltighet är begränsad, en ovillkorlig övre gräns för antalet arbetade timmar måste tillämpas och skyldigheten att föra anteckningar förtydligas.

2004/0209 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 137.2 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag[5],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[6],

med beaktande av Regionkommitténs yttrande[7],

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget[8], och

av följande skäl:

(1) I artikel 137 i fördraget föreskrivs att gemenskapen skall understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet för att förbättra arbetsmiljön för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet. I direktiv som antas på grundval av denna artikel skall sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.

(2) I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden[9] fastställs minimivillkor för hälsa och säkerhet när det gäller arbetstidens förläggning, vilka är tillämpliga på dygnsvila, raster, veckovila, begränsning av veckoarbetstiden, årlig semester, samt på vissa aspekter av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

(3) Två bestämmelser i direktiv 2003/88/EG åtföljs av klausuler där det sägs att de skall granskas på nytt före den 23 november 2003. Det är fråga om artikel 19 och artikel 22.1.

(4) Mer än tio år efter antagandet av rådets direktiv 93/104/EG[10], det första direktivet om arbetstidens förläggning, har det visat sig nödvändigt att modernisera gemenskapens lagstiftning för att anpassa den till såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas ändrade förhållanden och krav.

(5) Möjligheten att kombinera arbete och familjeliv är en central förutsättning för att uppnå de mål som Europeiska unionen satt upp för sig i Lissabonstrategin. Detta torde inte bara skapa en mer tillfredsställande arbetsmiljö utan även möjliggöra en bättre anpassning till arbetstagarnas behov, särskilt de arbetstagare som har ett familjeansvar. Flera ändringar av direktiv 2003/88/EG, särskilt av artikel 22, gör det lättare att kombinera arbete och familjeliv.

(6) I detta sammanhang är det medlemsstaternas ansvar att uppmana arbetsmarknadens parter att på lämplig nivå ingå avtal med bestämmelser som syftar till att göra det lättare att kombinera arbete och familjeliv.

(7) Det behöver göras en ny avvägning mellan skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och behovet att medge större flexibilitet i arbetstidens förläggning, bland annat när det gäller jourtid och i synnerhet när det gäller inaktiv del av jourtid.

(8) Bestämmelserna om beräkningsperioden bör också ses över i syfte att förenkla de befintliga bestämmelserna och anpassa dem bättre till företagens och arbetstagarnas behov.

(9) Erfarenheterna av tillämpningen av artikel 22.1 visar att ett rent individuellt beslut om att artikel 6 i direktivet inte skall tillämpas kan medföra problem när det gäller skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och även när det gäller arbetstagarens fria val.

(10) I enlighet med artikel 138.2 i fördraget har kommissionen samrått med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om den möjliga inriktningen av en gemenskapsåtgärd i frågan.

(11) Efter detta samråd fann kommissionen att en gemenskapsåtgärd var önskvärd, och samrådde igen med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om innehållet i det planerade förslaget i enlighet med artikel 138.3 i fördraget.

(12) Under denna andra fas av samrådet meddelade arbetsmarknadens parter inte kommissionen att de önskade inleda det förfarande som kan leda till ingående av avtal i enlighet med artikel 138.4 i fördraget.

(13) Eftersom målen för den planerade åtgärden, nämligen att modernisera gemenskapslagstiftningen om arbetstidens förläggning, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen som anges i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(14) Detta direktiv följer de grundläggande rättigheterna och de principer som är erkända i bl.a. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Särskilt syftar detta direktiv till att garantera en fullständig respekt för rätten till rättvisa arbetsförhållanden (artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).

(15) I enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen i artikel 5 i fördraget kan målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna, då det rör sig om att ändra en gällande gemenskapsrättsakt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 2003/88/EG ändras på följande sätt.

1. I artikel 2 skall följande punkter 1a och 1b läggas till:

”1a. jourtid : all tid då arbetstagaren är skyldig att stå till förfogande på sin arbetsplats för att på arbetsgivarens begäran utföra sina aktiviteter eller uppgifter.

1b. inaktiv del av jourtid : period då arbetstagaren har jourtid enligt artikel 1a men inte av sin arbetsgivare har uppmanats att utföra sina aktiviteter eller uppgifter.”

2. Följande artikel 2a skall läggas till:

”Artikel 2a

Jourtid

Inaktiv del av jourtid skall inte betraktas som arbetstid, om inte annat sägs i nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.

Den tid då arbetstagaren faktiskt utövar sina aktiviteter eller uppgifter under jourtiden skall alltid betraktas som arbetstid.”

3. Artikel 16 b skall ersättas med följande text:

”b) För tillämpningen av artikel 6 (begränsning av veckoarbetstiden): En beräkningsperiod som inte överstiger fyra månader.

Medlemsstaterna får dock i lagar eller andra författningar föreskriva, på objektiva grunder eller av tekniska skäl eller av skäl som har att göra med arbetets organisation, att beräkningsperioden skall fastställas till tolv månader, förutsatt att de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet följs och förutsatt att samråd sker med de berörda arbetsmarknadsparterna och att ansträngningar görs för att uppmuntra till social dialog i alla former, inbegripet gemensamma åtgärder som parterna önskar det.

I de fall när anställningsavtalet varar mindre än ett år, får beräkningsperioden inte överskrida anställningsavtalets längd.

De perioder av årlig betald semester som beviljas i enlighet med artikel 7 liksom även sjukfrånvaro skall inte inkluderas eller skall vara neutrala vid beräkningen av genomsnittet."

4. Artikel 17 skall ändras på följande sätt:

a) I punkt 1 skall orden ”från artiklarna 3-6, 8 och 16” ersättas med orden ”från artiklarna 3-6, 8 och 16 a och c”.

b) I punkt 2 skall orden ”under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet” ersättas med orden ”under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet inom rimlig tid som inte får överstiga 72 timmar”.

c) I punkt 3 första meningen skall orden ”från artiklarna 3, 4, 5 8 och 16” ersättas med orden ”från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 a och c”.

d) Punkt 5 skall ändras på följande sätt:

i) Det första stycket skall ersättas med följande text:

"I enlighet med punkt 2 i denna artikel får avvikelser från artikel 6 göras när det gäller läkare under utbildning, i enlighet med bestämmelserna i andra-sjunde stycket i denna punkt."

ii) Det sista stycket skall utgå.

5. I artikel 18 tredje stycket skall orden ”på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna” ersättas med orden ”på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna inom rimlig tid som inte får överstiga 72 timmar”.

6. Artikel 19 skall ersättas med följande text:

”Under iakttagande av de allmänna principerna om skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet skall medlemsstaterna ha möjlighet att - på objektiva grunder eller av tekniska skäl, eller av skäl som har att göra med arbetets organisation - tillåta kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter om beräkningsperioder avseende den maximala veckoarbetstiden som i inget fall får överstiga tolv månader”

7. I artikel 20 skall punkt 2 utgå.

8. Artikel 22 skall ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 skall ersättas med följande text:

”1. En medlemsstat skall ha möjlighet att inte tillämpa artikel 6 varvid medlemsstaten skall respektera de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Utnyttjandet av denna möjlighet skall dock vara uttryckligen angivet i ett kollektivavtal eller ett avtal mellan arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå eller i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis, ett kollektivavtal eller ett avtal mellan arbetsmarknadens parter på adekvat nivå.

Denna möjlighet kan också utnyttjas på grundval av ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, om det inte finns något gällande kollektivavtal och det inte på det berörda företaget eller inrättningen finns någon personalrepresentation som i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis är behörig att ingå kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter i frågan.”

b) Följande skall läggas till som punkt 1a:

”1a. Under alla omständigheter skall de medlemsstater som utnyttjar denna möjlighet vidta de åtgärder som behövs för att se till att följande gäller:

a) Ingen arbetsgivare kräver att en arbetstagare arbetar mer än 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt för den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b, såvida han inte först har fått arbetstagarens skriftliga medgivande till utförande av sådant arbete. Ett sådant avtal får inte vara giltigt i mer än ett år, men det kan förlängas. Ett avtal som ingås när det enskilda anställningsavtalet ingås eller under alla former av provanställning är ogiltigt.

b) Ingen arbetstagare lider skada på grund av att han inte är beredd att ge sitt samtycke att utföra sådant arbete.

c) Ingen arbetstagare får arbeta mer än 65 timmar under någon enskild vecka, om inte annat sägs i ett kollektivavtal eller i ett avtal mellan arbetsmarknadens parter.

d) Arbetsgivaren för aktuella noteringar om alla arbetstagare som utför sådant arbete och om antalet faktiskt arbetade timmar.

e) Noteringarna ställs till de behöriga myndigheternas förfogande och att dessa – av skäl som rör arbetstagarnas hälsa och/eller säkerhet – kan förbjuda eller begränsa möjligheten att överskrida den maximala veckoarbetstiden.

f) Arbetsgivaren på begäran ger de behöriga myndigheterna information om fall då arbetstagare har gått med på att utföra arbete som överskrider 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt under den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b samt om det antal timmar som faktiskt arbetats av dessa arbetstagare.”

9. Följande skall läggas till som artikel 24a:

”Artikel 24a

Rapport om genomförandet

Senast fem år efter det datum som anges i artikel 3 i det här direktivet skall kommissionen lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om genomförandet av bestämmelserna i det här direktivet, i synnerhet artikel 22.1–2, i förekommande fall kompletterad med lämpliga förslag om bl.a. ett gradvis avskaffande av denna bestämmelse, om detta anses nödvändigt.”

Artikel 2

Medlemsstaterna skall fastställa vilka bestämmelser om påföljder som är tillämpliga för överträdelser av nationella bestämmelser som införts med tillämpning av detta direktiv, och de skall vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa genomförandet av dem. Påföljderna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast det datum som anges i artikel 3, och alla senare ändringar så snart som möjligt. De skall särskilt se till att arbetstagarna och/eller deras representanter förfogar över adekvata förfaranden för verkställandet av de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den [--], eller försäkra sig om att arbetsmarknadens parter inför nödvändiga bestämmelser genom avtal, varvid medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs så att de alltid kan garantera de resultat som föreskrivs genom detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 4

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Artikel 5

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdad i Bryssel den […]

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

[…] […]

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EUT L 299, 18.11.2003, s. 9.

[2] Domstolens dom av den 3 oktober 2000 i mål C-303/98, Sindicato de Médicos de Asistencia Pública (SIMAP) mot Conselleria de Sanidad y Consumo de la Generalidad Valenciana, REG 2000, s. I-7963.

[3] Domstolens dom av den 9 october 2003 i mål C-151/02, begäran om förhandsavgörande från Landesarbeitsgericht Schleswig-Holstein (Tyskland) i målet mellan Landeshauptstadt Kiel och Norbert Jaeger, ännu inte publicerat.

[4] Se särskilt de två samrådsdokumenten till arbetsmarknadens parter: Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén samt arbetsmarknadens parter inom gemenskapen om översynen av direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, KOM(2003) 843 slutlig, samt Second phase of consultation of the social partners at community level concerning the revision of Directive 93/104/EC concerning certain aspects of the organization of working time, SEC(2004) 610.

[5] EUT C […], […], s. […].

[6] EUT C […], […], s. […].

[7] EUT C […], […], s. […].

[8] EUT C […], […], s. […].

[9] Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EUT L 299, 18.11.2003, s. 9.

[10] Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EGT L 307, 13.12.1993, s. 18.