(1)

Gränsöverskridande kriminell verksamhet utgör ett betydande hot mot unionens inre säkerhet och kräver samordnade, riktade och anpassade insatser. Nationella myndigheter som verkar på fältet ligger i frontlinjen i kampen mot brottslighet och terrorism, och åtgärder på unionsnivå är avgörande för att säkerställa ett ändamålsenligt och effektivt samarbete vad gäller utbyte av information. Den organiserade brottsligheten och i synnerhet terrorismen är dessutom symboler för kopplingen mellan inre och yttre säkerhet. Gränsöverskridande brottslig verksamhet sprids över gränserna och kommer till uttryck genom organiserade kriminella grupper och terroristgrupper som bedriver en rad olika typer av alltmer dynamisk och komplex brottslig verksamhet. Det behövs därför en förbättrad rättslig ram för att säkerställa att behöriga brottsbekämpande myndigheter kan förebygga, upptäcka och utreda brott på ett effektivare sätt.

(2)

För att utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, som kännetecknas av avsaknaden av inre gränskontroller, är det viktigt att de behöriga brottsbekämpande myndigheterna i en medlemsstat har möjlighet att, inom ramen för tillämplig unionsrätt och nationell rätt, få likvärdig tillgång till information som sina kollegor i en annan medlemsstat. Behöriga brottsbekämpande myndigheter bör därför samarbeta effektivt i hela unionen. Polissamarbete som rör utbyte av relevant information för att förebygga, upptäcka eller utreda brott är därför en viktig del av de åtgärder som ligger till grund för den allmänna säkerheten i ett inbördes beroende område utan inre gränskontroller. Utbytet av information om brott och brottslig verksamhet, däribland terrorism, tjänar det övergripande syftet att skydda fysiska personers säkerhet och skydda juridiska personers väsentliga, enligt lag skyddade intressen.

(3)

Majoriteten av de organiserade kriminella grupperna är närvarande i mer än tre länder och består av medlemmar med flera nationaliteter som ägnar sig åt olika typer av brottslighet. Organiserade kriminella gruppers struktur blir alltmer sofistikerad, med kraftfulla och effektiva kommunikations- och samarbetssystem mellan sina medlemmar över gränserna.

(4)

För att bekämpa gränsöverskridande brottslighet effektivt är det av yttersta vikt att behöriga brottsbekämpande myndigheter snabbt utbyter information och samarbetar operativt med varandra. Även om det gränsöverskridande samarbetet mellan de behöriga brottsbekämpande myndigheterna har förbättrats under de senaste åren finns det fortfarande vissa praktiska och rättsliga hinder. I detta avseende kommer rådets rekommendation (EU) 2022/915 (2) att hjälpa medlemsstaterna att ytterligare stärka det gränsöverskridande operativa samarbetet.

(5)

Vissa medlemsstater har utvecklat pilotprojekt för att stärka det gränsöverskridande samarbetet, med inriktning på till exempel gemensam patrullering av poliser från angränsande medlemsstater i gränsregioner. Ett antal medlemsstater har också ingått bilaterala eller till och med multilaterala avtal för att stärka det gränsöverskridande samarbetet, inbegripet informationsutbyten. Detta direktiv begränsar inte några sådana möjligheter, förutsatt att de regler om informationsutbyte som fastställs i sådana avtal är förenliga med detta direktiv där det är tillämpligt. Medlemsstaterna uppmuntras tvärtom att utbyta bästa praxis och lärdomar från sådana pilotprojekt och avtal och att använda tillgängliga unionsmedel i detta avseende, särskilt från Fonden för inre säkerhet, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1149 (3).

(6)

Informationsutbyte mellan medlemsstater i syfte att förebygga och upptäcka brott regleras genom konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (4), antagen den 19 juni 1990, särskilt artiklarna 39 och 46. Genom rådets rambeslut 2006/960/RIF (5) ersattes dessa bestämmelser till viss del och infördes nya regler om utbyte av information och underrättelser mellan behöriga brottsbekämpande myndigheter.

(7)

Utvärderingar, däribland de som genomförs i enlighet med rådets förordning (EU) nr 1053/2013 (6), har visat att rambeslut 2006/960/RIF inte är tillräckligt tydligt och inte säkerställer adekvata och snabba utbyten av relevant information mellan medlemsstaterna. Utvärderingar har även visat att rambeslutet sällan används i praktiken, till viss del på grund av att det i praktiken uppstår bristande tydlighet mellan tillämpningsområdet för konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och tillämpningsområdet för rambeslutet.

(8)

Den befintliga rättsliga ramen bör därmed uppdateras i syfte att undanröja diskrepanser och fastställa tydliga och harmoniserade regler för att underlätta och säkerställa adekvata och snabba informationsutbyten mellan behöriga brottsbekämpande myndigheter i olika medlemsstater, och göra det möjligt för de behöriga brottsbekämpande myndigheterna att anpassa sig till den snabbt föränderliga karaktären hos den framväxande organiserade brottsligheten, inklusive i samband med globaliseringen och digitaliseringen av samhället.

(9)

I synnerhet bör detta direktiv omfatta informationsutbyten i syfte att förebygga, upptäcka eller utreda brott, och därmed helt ersätta, i den mån sådana utbyten avses, artiklarna 39 och 46 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och säkerställa nödvändig rättssäkerhet. Relevanta regler bör dessutom förenklas och klargöras för att underlätta deras ändamålsenliga tillämpning i praktiken.

(10)

Det är nödvändigt att fastställa harmoniserade regler för de övergripande aspekterna av sådana informationsutbyten mellan medlemsstaterna enligt detta direktiv under olika faser av en utredning, alltifrån fasen för insamlandet av kriminalunderrättelser till brottsutredningsfasen. Dessa regler bör inbegripa informationsutbyte via centrum för polis- och tullsamarbete som har inrättats mellan två eller flera medlemsstater på grundval av bilaterala eller multilaterala överenskommelser i syfte att förebygga, upptäcka eller utreda brott. Dessa regler bör dock inte omfatta bilateralt informationsutbyte med tredjeländer. De regler som fastställs i detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av unionsrättens regler om särskilda system eller ramar för sådana utbyten, såsom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/794 (7), (EU) 2018/1860 (8), (EU) 2018/1861 (9) och (EU) 2018/1862 (10), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/681 (11) och (EU) 2019/1153 (12) och rådets beslut 2008/615/RIF (13) och 2008/616/RIF (14).

(11)

Brott utgör ett självständigt begrepp i unionsrätten enligt domstolens tolkning. Vid tillämpningen av detta direktiv, i syfte att effektivt bekämpa brottslighet, bör brott förstås som varje handling som är straffbar enligt straffrätten i den medlemsstat som tar emot information, antingen på grundval av en framställan eller efter tillhandahållande av information på eget initiativ i enlighet med detta direktiv, oberoende av vilken påföljd som kan utdömas i den medlemsstaten och oavsett om handlingen är straffbar även enligt straffrätten i den medlemsstat som tillhandahåller information, utan att det påverkar de skäl för avslag på framställningar om information som anges i detta direktiv.

(12)

Detta direktiv påverkar inte konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar (15) (Neapel II).

(13)

Eftersom detta direktiv inte är tillämpligt på behandling av information som utgör ett led i en verksamhet som inte omfattas av unionsrätten, omfattas verksamhet som rör nationell säkerhet inte av tillämpningsområdet för detta direktiv.

(14)

Detta direktiv avser inte tillhandahållande och användning av information som bevisning i rättsliga förfaranden. Det bör i synnerhet inte tolkas som att det fastställer en rätt att använda information som tillhandahålls i enlighet med detta direktiv som bevisning, och direktivet påverkar följaktligen inte krav enligt tillämplig rätt på att erhålla godkännande från den medlemsstat som tillhandahåller informationen för sådan användning. Detta direktiv påverkar inte unionsrättsakter om bevisning, såsom en Europaparlamentets och rådets förordning om europeiska utlämnandeorder och bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställigheten av frihetsstraff till följd av straffrättsliga förfaranden, Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (16) och ett Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av harmoniserade regler om utseende av utsedda inrättningar och utseende av rättsliga företrädare för insamling av elektronisk bevisning i straffrättsliga förfaranden. Följaktligen bör medlemsstater som tillhandahåller information enligt det här direktivet, även om de inte är skyldiga att göra det enligt det här direktivet, ha rätt att, vid tidpunkten för tillhandahållandet av informationen eller därefter, godkänna att informationen används som bevisning i rättsliga förfaranden, inbegripet, vid behov, enligt nationell rätt, genom att använda gällande instrument för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna.

(15)

Alla informationsutbyten enligt detta direktiv bör vara föremål för fem allmänna principer, närmare bestämt principerna om tillgänglighet, likvärdig tillgång, konfidentialitet, äganderätt till uppgifter och uppgifternas tillförlitlighet. Dessa principer påverkar inte tillämpningen av de mer specifika bestämmelserna i detta direktiv, men bör i förekommande fall vara vägledande för hur direktivet ska tolkas och tillämpas. För det första bör principen om tillgänglighet anses innebära att relevant information som är tillgänglig för den enda kontaktpunkten eller de behöriga brottsbekämpande myndigheterna i en medlemsstat också, i största möjliga utsträckning, bör vara tillgänglig för den enda kontaktpunkten och behöriga brottsbekämpande myndigheter i övriga medlemsstater. Den principen bör dock inte påverka tillämpningen, om så är motiverat, av särskilda bestämmelser i detta direktiv som begränsar tillgängligheten till information, exempelvis bestämmelserna om skäl för avslag på framställningar om information och rättsliga tillstånd, eller av skyldigheten att erhålla godkännande från den medlemsstat eller det tredjeland som ursprungligen tillhandahöll informationen, innan informationen delas. För det andra bör, enligt principen om likvärdig tillgång, medlemsstaterna säkerställa att den tillgång till relevant information som den enda kontaktpunkten och behöriga brottsbekämpande myndigheter i andra medlemsstater har är i stort sett densamma som, och därmed inte strängare eller mindre sträng än, den tillgång som deras egna enda kontaktpunkt och behöriga brottsbekämpande myndigheter har till informationen i fråga, med förbehåll för de mer specifika bestämmelserna i detta direktiv. För det tredje kräver principen om konfidentialitet att medlemsstaterna respekterar varandras nationella regler om konfidentialitet när de behandlar information som markerats som konfidentiell och som tillhandahålls deras enda kontaktpunkt eller deras behöriga brottsbekämpande myndigheter, genom att säkerställa en liknande grad av konfidentialitet i enlighet med bestämmelserna om konfidentialitet i nationell rätt. För det fjärde bör, enligt principen om äganderätt till uppgifter, information som ursprungligen erhållits från en annan medlemsstat eller från ett tredjeland tillhandahållas endast med godkännande från, och i enlighet med de villkor som fastställts av, den medlemsstaten eller det tredjelandet. För det femte bör, enligt principen om uppgifternas tillförlitlighet, personuppgifter som befinns vara felaktiga, ofullständiga eller inte längre aktuella raderas eller rättas eller behandlingen av dessa uppgifter begränsas, beroende på vad som är lämpligt, och alla mottagare av dessa uppgifter bör meddelas utan dröjsmål.

(16)

För att uppnå målet att underlätta och säkerställa adekvata och snabba informationsutbyten mellan medlemsstaterna bör detta direktiv föreskriva en möjlighet för medlemsstaterna att erhålla information genom en framställan om information till den enda kontaktpunkten i andra medlemsstater, i enlighet med tydliga, förenklade och harmoniserade krav. I fråga om innehållet i sådana framställningar om information bör detta direktiv fastställa, i synnerhet, på ett uttömmande och tillräckligt utförligt sätt och utan att det påverkar behovet av en bedömning i varje enskilt fall, de situationer då framställningar om information ska anses vara brådskande, vilka uppgifter som minst ska ingå och på vilket språk de ska översändas.

(17)

Den enda kontaktpunkten i varje medlemsstat bör under alla omständigheter ha möjlighet att översända framställningar om information till den enda kontaktpunkten i en annan medlemsstat, men i syfte att främja flexibiliteten bör medlemsstaterna kunna utnämna vissa av sina egna behöriga brottsbekämpande myndigheter – som kan vara delaktiga i europeiskt samarbete – till utnämnda brottsbekämpande myndigheter som får översända sådana framställningar till de enda kontaktpunkterna i andra medlemsstater. Varje medlemsstat bör översända en förteckning över sina utnämnda brottsbekämpande myndigheter till kommissionen. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen ifall förteckningen ändras. Kommissionen bör offentliggöra förteckningarna online. Om en medlemsstat beslutar att vissa av dess egna behöriga brottsbekämpande myndigheter, som är delaktiga i europeiskt samarbete, får översända framställningar om information till de enda kontaktpunkterna i andra medlemsstater är det dock nödvändigt att medlemsstaten i fråga underrättar den egna enda kontaktpunkten om alla sådana utgående framställningar om information och om all kommunikation i samband med dessa genom att alltid sända en kopia till den egna enda kontaktpunkten, så att de enda kontaktpunkterna kan fullgöra sin samordningsfunktion enligt detta direktiv. Medlemsstaterna bör sträva efter att begränsa omotiverad upprepning av personuppgifter till ett strikt minimum.

(18)

Tidsfrister behövs för att säkerställa att framställningar om information som översänds till en enda kontaktpunkt behandlas skyndsamt. Tidsfrister bör vara tydliga och proportionerliga, och hänsyn bör tas till om framställan om information ska anses vara brådskande och huruvida framställan rör direkt tillgänglig information eller indirekt tillgänglig information. För att säkerställa efterlevnad av tillämpliga tidsfrister och samtidigt lämna plats för viss flexibilitet, i fall där detta är objektivt motiverat, bör det vara möjligt att göra avvikelser från dessa tidsfrister enbart i undantagsfall och om, och i den mån som, den behöriga rättsliga myndigheten i den anmodade medlemsstaten behöver ytterligare tid för att besluta om nödvändiga rättsliga tillstånd. Ett sådant behov skulle till exempel kunna uppstå till följd av en framställans stora omfattning eller komplexiteten i de frågor som tas upp däri. För att i möjligaste mån säkerställa att tidskritiska möjligheter att vidta åtgärder i specifika fall inte missas bör den anmodade medlemsstaten tillhandahålla all begärd information så snart den finns hos den enda kontaktpunkten, även om denna information inte är den enda tillgängliga information som är relevant för framställan. Resten av den begärda informationen bör därefter tillhandahållas så snart den finns hos den enda kontaktpunkten.

(19)

De enda kontaktpunkterna bör bedöma huruvida den begärda informationen är nödvändig och proportionerlig för att uppnå syftet med detta direktiv och huruvida förklaringen av de objektiva skälen till framställan är tillräckligt tydlig och detaljerad, för att undvika omotiverat tillhandahållande av information eller tillhandahållande av oproportionerligt mycket information.

(20)

Det kan vara objektivt motiverat för en medlemsstat att i undantagsfall avslå framställningar om information som översänts till dess enda kontaktpunkt. För att säkerställa att de system som inrättas genom detta direktiv fungerar effektivt, helt i överensstämmelse med rättsstatsprinciperna, bör sådana fall anges utförligt och tolkas restriktivt. I reglerna i detta direktiv läggs dock stor vikt vid principerna om nödvändighet och proportionalitet, vilket ger skyddsåtgärder mot missbruk av framställningar om information, även när det skulle innebära uppenbara kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Medlemsstaterna bör därför, som ett uttryck för tillbörlig aktsamhet i allmänhet, under alla omständigheter kontrollera att de framställningar som översänds till dem enligt detta direktiv överensstämmer med principerna om nödvändighet och proportionalitet och bör avslå de framställningar som de anser inte uppfyller kraven. Om skälen till att avslå framställan endast berör delar av den begärda informationen bör resterande information tillhandahållas inom de tidsfrister som fastställs i detta direktiv. För att förhindra onödiga avslag på framställningar om information bör den enda kontaktpunkten eller den utnämnda brottsbekämpande myndigheten i den begärande medlemsstaten, beroende på vad som är tillämpligt, på framställan tillhandahålla klargörande eller specifikationer som behövs för att behandla framställan om information. De tillämpliga tidsfristerna bör upphöra att löpa från den tidpunkt då den enda kontaktpunkten eller, i tillämpliga fall, den utnämnda brottsbekämpande myndigheten i den begärande medlemsstaten tar emot framställan om klargörande eller specifikationer. Det bör emellertid vara möjligt att begära klargörande eller specifikationer endast om klargöranden eller specifikationer är objektivt nödvändiga och proportionerliga i den bemärkelsen att framställan om information annars skulle ha avslagits av något av de skäl som anges i detta direktiv. I strävan efter ändamålsenligt samarbete bör det även vara möjligt att begära nödvändigt klargörande eller nödvändiga specifikationer i andra situationer, dock utan att tidsfristen avbryts.

(21)

För att möjliggöra nödvändig flexibilitet mot bakgrund av att de operativa behoven kan variera i praktiken, bör detta direktiv föreskriva två andra metoder för att utbyta information, utöver framställningar om information som översänds till enda kontaktpunkter. Den första metoden är egeninitierat tillhandahållande av information av en enda kontaktpunkt eller en behörig brottsbekämpande myndighet till en annan medlemsstats enda kontaktpunkt eller behöriga brottsbekämpande myndighet utan föregående framställan, dvs. tillhandahållande av information på eget initiativ. Den andra metoden är tillhandahållande av information till följd av en framställan om information som översänds antingen av en enda kontaktpunkt eller av en behörig brottsbekämpande myndighet direkt till en annan medlemsstats behöriga brottsbekämpande myndighet. För båda dessa metoder av informationsutbyte anges i detta direktiv bara ett begränsat antal minimikrav, särskilt beträffande att hålla de relevanta enda kontaktpunkterna underrättade och, vid tillhandahållande av information på eget initiativ, i vilka situationer information ska tillhandahållas och på vilket språk. Dessa krav bör också tillämpas på situationer där en behörig brottsbekämpande myndighet tillhandahåller information till den enda kontaktpunkten i sin egen medlemsstat i syfte att tillhandahålla en annan medlemsstat informationen i fråga, till exempel när det är nödvändigt för att följa reglerna i detta direktiv om vilket språk som ska användas vid tillhandahållandet av information.

(22)

Kravet på rättsligt förhandstillstånd för tillhandahållande av information, när så krävs enligt nationell rätt, utgör ett viktigt skydd som bör respekteras. Medlemsstaternas rättssystem skiljer sig emellertid åt i det avseendet, och direktivet bör inte tolkas som att det påverkar de regler och villkor avseende rättsliga förhandstillstånd som fastställs i nationell rätt, utöver att kräva att inhemska utbyten och utbyten mellan medlemsstater behandlas likvärdigt, i fråga om både innehåll och förfarande. I syfte att minimera eventuella förseningar och komplikationer i samband med tillämpningen av ett sådant krav bör den enda kontaktpunkten eller de behöriga brottsbekämpande myndigheterna, enligt vad som är tillämpligt, i den behöriga rättsliga myndighetens medlemsstat vidta alla praktiska och rättsliga åtgärder, i förekommande fall i samarbete med den enda kontaktpunkten eller den utnämnda brottsbekämpande myndigheten i den begärande medlemsstaten, för att erhålla det rättsliga tillståndet så snart som möjligt. Trots att den rättsliga grunden för detta direktiv är begränsad till samarbete inom brottsbekämpning enligt artikel 87.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) skulle detta direktiv kunna vara av relevans för rättsliga myndigheter.

(23)

Det är särskilt viktigt att skyddet av personuppgifter, i enlighet med unionsrätten, säkerställs i samband med alla utbyten av information enligt detta direktiv. I detta syfte bör all behandling av personuppgifter som utförs av en enda kontaktpunkt eller en behörig brottsbekämpande myndighet enligt detta direktiv utföras helt i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (17). Enligt förordning (EU) 2016/794 ska Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) behandla uppgifter i enlighet med reglerna i den förordningen. Det direktivet och den förordningen påverkas inte av detta direktiv. Det bör särskilt anges att de personuppgifter som utbyts mellan enda kontaktpunkter och behöriga brottsbekämpande myndigheter fortsatt begränsas till de kategorier av personuppgifter som förtecknas per personkategori i avsnitt B i bilaga II till förordning (EU) 2016/794. Det bör därför göras en tydlig åtskillnad mellan uppgifter om misstänkta och uppgifter om vittnen, brottsoffer eller personer som tillhör andra grupper, för vilka strängare begränsningar tillämpas. Personuppgifter bör dessutom, i möjligaste mån, delas in efter grad av korrekthet och tillförlitlighet. För att säkerställa korrekthet och tillförlitlighet bör sakförhållanden särskiljas från personliga bedömningar. De enda kontaktpunkterna eller, i tillämpliga fall, de behöriga brottsbekämpande myndigheterna bör behandla framställningarna om information enligt detta direktiv så snabbt som möjligt för att säkerställa att personuppgifterna är korrekta och tillförlitliga, för att undvika onödig upprepning av uppgifter och för att minska risken för att uppgifterna blir inaktuella eller inte längre tillgängliga för dem. Om det visar sig att personuppgifter är felaktiga bör de rättas eller raderas eller behandlingen av uppgifter i fråga begränsas utan dröjsmål.

(24)

För att enda kontaktpunkter ska kunna tillhandahålla information på ett adekvat och snabbt sätt, antingen på framställan eller på eget initiativ, är det viktigt att de behöriga brottsbekämpande myndigheterna förstår varandra. Alla informationsutbyten, inbegripet tillhandahållande av begärd information, avslag på framställningar om information, med skälen till sådana avslag, och, i tillämpliga fall, framställningar om klargörande eller specifikationer och tillhandahållna klargöranden eller specifikationer som avser en specifik framställan, bör överföras på samma språk som språket i framställan. För att förhindra förseningar i tillhandahållandet av begärd information på grund av språkbarriärer och för att begränsa kostnaderna för översättning bör medlemsstaterna därför upprätta en förteckning över ett eller flera språk som kan användas i kontakterna med den enda kontaktpunkten och för att kommunicera med den. Eftersom engelska är ett språk som i allmänhet förstås och används av många när det gäller brottsbekämpande samarbete inom unionen, bör det föras upp på den förteckningen. Medlemsstaterna bör tillhandahålla kommissionen denna förteckning, samt eventuella uppdateringar. Kommissionen bör offentliggöra en sammanställning av dessa förteckningar online.

(25)

För att säkerställa europeiska medborgares säkerhet och trygghet är det viktigt att Europol innehar den information som krävs för att fullgöra sin roll som unionens nav för brottsinformation till stöd för de behöriga brottsbekämpande myndigheterna. När information utbyts mellan medlemsstaterna, oavsett om den utbyts till följd av en framställan om information som översänds till en enda kontaktpunkt eller behörig brottsbekämpande myndighet eller om den tillhandahålls av en enda kontaktpunkt eller behörig brottsbekämpande myndighet på eget initiativ, bör därför en bedömning göras från fall till fall av huruvida en kopia av en framställan om information som översänds enligt detta direktiv eller av den information som utbyts enligt detta direktiv bör skickas till Europol i enlighet med artikel 7.6 i förordning (EU) 2016/794 när det gäller ett brott som omfattas av Europols mål. Sådana bedömningar bör baseras på Europols mål enligt förordning (EU) 2016/794 när det gäller brottets omfattning. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att skicka en kopia av framställan om information eller av den information som utbyts till Europol om detta skulle strida mot väsentliga säkerhetsintressen i den berörda medlemsstaten, om det skulle äventyra en pågående utredning eller en enskild persons säkerhet eller om den skulle innebära utlämnande av information om organisationer eller särskild underrättelseverksamhet på området nationell säkerhet. I enlighet med principen om äganderätt till uppgifter och utan att det påverkar den skyldighet som fastställs i förordning (EU) 2016/794 när det gäller att fastställa syftet med och begränsningarna av Europols behandling av information, bör information som ursprungligen erhållits från en annan medlemsstat eller ett tredjeland tillhandahållas Europol endast om den medlemsstaten eller det tredjelandet har lämnat sitt godkännande. Medlemsstaterna bör säkerställa att personalen vid deras enda kontaktpunkt och behöriga brottsbekämpande myndigheter får tillräckligt stöd och adekvat utbildning för att snabbt och korrekt kunna identifiera vilken information, utbytt enligt detta direktiv, som omfattas av Europols mandat och som är nödvändig för att byrån ska kunna uppfylla sina mål.

(26)

Problemet med den växande användningen av kommunikationskanaler för överföring av information om brottsbekämpning mellan medlemsstater bör åtgärdas, eftersom det hindrar att sådan information utbyts på ett adekvat och snabbt sätt och ökar riskerna vad gäller säkerheten för personuppgifter. Det bör därför vara obligatoriskt att använda nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena), som förvaltas och vidareutvecklas av Europol i enlighet med förordning (EU) 2016/794, för alla överföringar och all kommunikation enligt detta direktiv, inbegripet skickande av framställningar om information till enda kontaktpunkter och direkt till behöriga brottsbekämpande myndigheter, tillhandahållande av information enligt sådana framställningar och tillhandahållande på eget initiativ av information av enda kontaktpunkter och behöriga brottsbekämpande myndigheter, kommunikation om avslag på framställningar om information, klargöranden och specifikationer samt skickande av kopior av framställningar om information eller information till enda kontaktpunkter och Europol. För det ändamålet bör alla enda kontaktpunkter, liksom alla behöriga brottsbekämpande myndigheter som kan ingå i informationsutbyten, vara direkt anslutna till Siena. För att tjänstemän i yttre tjänst, såsom poliser som deltar i insatser på fältet, ska kunna använda nätapplikationen Siena bör den också fungera på mobila enheter, när så är lämpligt. För detta avseende bör en kort övergångsperiod föreskrivas för att Siena ska kunna lanseras fullt ut, eftersom det medför en betydande förändring av nuvarande arrangemang i vissa medlemsstater och kräver att personal utbildas. För att ta hänsyn till den operativa verkligheten och inte hindra ett gott samarbete mellan behöriga brottsbekämpande myndigheter bör medlemsstaterna kunna tillåta sin enda kontaktpunkt eller sina behöriga brottsbekämpande myndigheter att använda en annan säker kommunikationskanal i ett begränsat antal motiverade situationer. Om medlemsstaterna tillåter sin enda kontaktpunkt eller sina behöriga brottsbekämpande myndigheter att använda en annan kommunikationskanal på grund av att framställan om information är brådskande, bör de, om det är praktiskt möjligt och förenligt med de operativa behoven, återgå till att använda Siena när situationen inte längre är brådskande. Användandet av Siena bör inte vara obligatoriskt för interna informationsutbyten inom en medlemsstat.

(27)

I syfte att förenkla, underlätta och bättre hantera informationsflöden bör varje medlemsstat inrätta eller utse en enda kontaktpunkt. De enda kontaktpunkterna bör vara behöriga att samordna och underlätta informationsutbyten enligt detta direktiv. Varje medlemsstat bör meddela kommissionen om inrättandet eller utnämningen av sin enda kontaktpunkt samt eventuella ändringar därav. Kommissionen bör offentliggöra dessa meddelanden, samt eventuella uppdateringar därav. De enda kontaktpunkterna bör särskilt bidra till att minska de hinder för informationsflödena som uppstår på grund av fragmenteringen av de sätt på vilka de behöriga brottsbekämpande myndigheterna kommunicerar med varandra, till följd av det ökande behovet av att tillsammans bekämpa gränsöverskridande brottslighet såsom narkotikahandel, it-brottslighet, människohandel och terrorism. För att enda kontaktpunkter ska kunna fullgöra sin samordningsfunktion på ett ändamålsenligt sätt i samband med gränsöverskridande utbyten av information för brottsbekämpande ändamål enligt detta direktiv bör de tilldelas ett antal specifika, minsta uppgifter samt ha en viss minsta förmåga.

(28)

De enda kontaktpunkterna bör ha tillgång till all information som finns tillgänglig inom deras egen medlemsstat, även genom att ha användarvänlig tillgång till alla relevanta databaser och plattformar i unionen och internationellt i enlighet med arrangemangen i tillämplig unionsrätt och nationell rätt. För att kunna uppfylla kraven i detta direktiv, i synnerhet de som avser tidsfrister, bör de enda kontaktpunkterna tilldelas tillräckliga resurser vad gäller budget och personal, inbegripet tillräcklig översättningsförmåga, och de bör vara i drift dygnet runt. För detta ändamål skulle en mottagningstjänst som kan granska, behandla och översända inkommande framställningar om information kunna öka de enda kontaktpunkternas effektivitet och ändamålsenlighet. De enda kontaktpunkterna bör även, under alla omständigheter, ha rättsliga myndigheter med behörighet att bevilja nödvändiga rättsliga tillstånd till sitt förfogande. I praktiken kan detta åstadkommas genom att exempelvis säkerställa sådana rättsliga myndigheters fysiska närvaro på plats hos den enda kontaktpunkten eller sådana rättsliga myndigheters funktionella tillgänglighet antingen på plats hos den enda kontaktpunkten eller genom att ha beredskap att vara omedelbart tillgängliga.

(29)

För att de enda kontaktpunkterna ska kunna fullgöra sin samordningsfunktion enligt detta direktiv på ett ändamålsenligt sätt bör de bestå av personal från de behöriga brottsbekämpande myndigheter vars deltagande är nödvändigt för adekvata och snabba informationsutbyten enligt detta direktiv. Det är upp till varje medlemsstat att besluta om den exakta organisation och sammansättning som behövs för att uppfylla det kravet, men polis, tull och andra behöriga brottsbekämpande myndigheter med ansvar för att förebygga, upptäcka eller utreda brott och möjliga kontaktpunkter för regionala och bilaterala kontor, såsom sambandsmän och attachéer som är placerade i eller utsända till andra medlemsstater och relevanta brottsbekämpande myndigheter på unionsnivå, såsom Europol, skulle kunna vara företrädda vid de enda kontaktpunkterna. För ändamålsenlig samordning bör de enda kontaktpunkterna dock som minst bestå av företrädare för den nationella Europolenheten, Sirenekontoret och Interpols nationella centralbyrå, i enlighet med relevant unionsrättsakt eller internationellt avtal och utan hinder av att detta direktiv inte är tillämpligt på informationsutbyten som specifikt regleras av dessa unionsrättsakter.

(30)

Med tanke på de särskilda kraven på gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete, inbegripet hanteringen av känslig information i det sammanhanget, är det viktigt att personalen vid de enda kontaktpunkterna och de behöriga brottsbekämpande myndigheterna har de kunskaper och färdigheter som krävs för att de ska kunna utföra sina arbetsuppgifter enligt detta direktiv på ett lagligt, effektivt och ändamålsenligt sätt. I synnerhet bör personalen vid de enda kontaktpunkterna erbjudas, och uppmuntras att dra nytta av, lämpliga och regelbundna utbildningskurser – både på unionsnivå och på nationell nivå – som motsvarar deras yrkesmässiga behov och specifika bakgrund och som underlättar deras kontakter med de enda kontaktpunkterna och behöriga brottsbekämpande myndigheterna i andra medlemsstater som krävs för tillämpningen av reglerna i detta direktiv. I detta avseende bör särskild uppmärksamhet ägnas åt korrekt användning av databehandlingsverktyg och it-system, åt att sprida kunskap om relevanta rättsliga ramar på unionsnivå och nationell nivå på området rättsliga och inrikes frågor, med särskilt fokus på skyddet av personuppgifter, brottsbekämpande samarbete och hanteringen av konfidentiell information, samt åt de språk på vilka den berörda medlemsstaten har angett att dess enda kontaktpunkt kan utbyta information, i syfte att bidra till att överbrygga språkbarriärer. För att tillhandahålla dessa utbildningar bör medlemsstaterna också, om lämpligt, utnyttja de utbildningskurser och relevanta verktyg som Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning (Cepol), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2219 (18), erbjuder, överväga möjligheten att låta personal tillbringa en vecka vid Europol samt utnyttja relevanta erbjudanden inom ramen för program och projekt som finansieras genom unionens budget, såsom Cepols utbytesprogram.

(31)

Förutom teknisk kompetens och rättslig kunskap är ömsesidigt förtroende och gemensam förståelse förutsättningar för ett effektivt och ändamålsenligt gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete enligt detta direktiv. Personliga kontakter som förvärvats genom gemensamma insatser och utbyte av sakkunskap underlättar uppbyggnaden av förtroende och utvecklingen av en gemensam poliskultur i unionen. Medlemsstaterna bör även överväga gemensamma utbildningskurser och personalutbyten med fokus på kunskapsöverföring om arbetsmetoder, utredningsmetoder och organisatoriska strukturer hos behöriga brottsbekämpande myndigheter i andra medlemsstater.

(32)

För att öka deltagandet i utbildningskurser för personalen vid de enda kontaktpunkterna och de behöriga brottsbekämpande myndigheterna skulle medlemsstaterna också kunna överväga särskilda incitament för sådan personal.

(33)

Det är nödvändigt att de enda kontaktpunkterna inför och driver ett enda elektroniskt ärendehanteringssystem med vissa minsta funktioner och förmågor för att de ska kunna utföra var och en av de uppgifter som föreskrivs i detta direktiv på ett ändamålsenligt och effektivt sätt, särskilt vad gäller informationsutbyte. Ärendehanteringssystemet är ett arbetsflödessystem som gör det möjligt för enda kontaktpunkter att hantera informationsutbytet. Det är önskvärt att det universella meddelandeformat som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/818 (19) används vid utvecklingen av ärendehanteringssystemet.

(34)

De regler som fastställs i direktiv (EU) 2016/680 är tillämpliga på behandling av personuppgifter i ärendehanteringssystemet. Behandling omfattar lagring. För tydlighetens skull och för att uppnå ett effektivt skydd av personuppgifter bör reglerna i det direktivet specificeras närmare i det här direktivet. När det gäller kravet i direktiv (EU) 2016/680 att personuppgifter inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka de behandlas, bör det i det här direktivet särskilt anges att en enda kontaktpunkt som mottar information som utbyts enligt det här direktivet och som innehåller personuppgifter bör förvara personuppgifterna i ärendehanteringssystemet endast i den mån det är nödvändigt och proportionerligt för att den ska kunna utföra sina uppgifter enligt det här direktivet. Om så inte längre är fallet bör personuppgifterna raderas från ärendehanteringssystemet av den enda kontaktpunkten utan att kunna återställas. För att säkerställa att personuppgifter förvaras bara så länge det är nödvändigt och proportionerligt, i enlighet med reglerna om tidsgränser för lagring och översyn i direktiv (EU) 2016/680, bör den enda kontaktpunkten regelbundet se över huruvida dessa krav fortfarande är uppfyllda. För detta ändamål bör en första översyn äga rum senast sex månader efter det att ett informationsutbyte enligt det här direktivet har slutförts, det vill säga den tidpunkt då den sista informationen tillhandahölls eller den sista kommunikationen relaterad därtill ägde rum. Kraven i det här direktivet i fråga om sådan översyn och radering bör dock inte påverka möjligheten för de nationella myndigheter som är behöriga att förebygga, upptäcka och utreda brott att förvara personuppgifter i sina nationella brottsregister enligt nationell rätt, i enlighet med unionsrätten, särskilt direktiv (EU) 2016/680.

(35)

För att bistå enda kontaktpunkter och behöriga brottsbekämpande myndigheter i informationsutbytet enligt detta direktiv och främja en gemensam europeisk poliskultur mellan medlemsstaterna bör medlemsstaterna uppmuntra praktiskt samarbete mellan sina enda kontaktpunkter och behöriga brottsbekämpande myndigheter. Rådet bör i synnerhet anordna möten med cheferna för de enda kontaktpunkterna minst en gång om året för att utbyta erfarenheter och bästa praxis när det gäller informationsutbyte vid tillämpningen av detta direktiv. Andra former av samarbete bör omfatta utarbetande av handböcker om informationsutbyte inom brottsbekämpning, sammanställning av nationella faktablad om direkt och indirekt tillgänglig information, enda kontaktpunkter, utnämnda brottsbekämpande myndigheter och språkordningar, eller andra dokument om gemensamma förfaranden, hantering av svårigheter i samband med arbetsflöden, åtgärder för att öka medvetenheten i fråga om särdragen i relevanta rättsliga ramar och organisationen samt, när så är tillämpligt, anordnande av möten mellan relevanta enda kontaktpunkter.

(36)

För att möjliggöra nödvändig övervakning och utvärdering av tillämpningen av detta direktiv bör medlemsstaterna åläggas att samla in och varje år tillhandahålla kommissionen vissa uppgifter avseende genomförandet av detta direktiv. Detta krav är nödvändigt framför allt för att åtgärda bristen på jämförbara uppgifter för kvantifiering av relevanta gränsöverskridande informationsutbyten mellan behöriga brottsbekämpande myndigheter och för att underlätta kommissionens rapporteringsskyldighet vad gäller genomförandet av detta direktiv. De uppgifter som begärs för det syftet bör genereras automatiskt av ärendehanteringssystemet och Siena.

(37)

Den gränsöverskridande karaktären hos gränsöverskridande brottslighet och terrorism kräver att medlemsstaterna förlitar sig på varandra för att förebygga, upptäcka eller utreda sådana brott. Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att säkerställa adekvata och snabba informationsflöden mellan behöriga brottsbekämpande myndigheter och till Europol, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå genom fastställande av gemensamma regler om, och en gemensam kultur för, informationsutbyte samt genom moderna verktyg och kommunikationskanaler, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(38)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (20) och avgav ett yttrande den 7 mars 2022.

(39)

Detta direktiv bygger på de värden som ligger till grund för unionen, i enlighet med artikel 2 i EU-fördraget, inbegripet rättsstaten, frihet och demokrati. Det respekterar också de grundläggande rättigheter, skyddsåtgärder och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), i synnerhet rätten till frihet och säkerhet, respekt för privatlivet och familjelivet och rätten till skydd av personuppgifter, vilka föreskrivs i artiklarna 6, 7 och 8 i stadgan samt artikel 16 i EUF-fördraget. All behandling av personuppgifter enligt detta direktiv bör begränsas till vad som är strikt nödvändigt och proportionerligt och omfattas av tydliga villkor, strikta krav och effektiv tillsyn genom försorg av de nationella tillsynsmyndigheterna enligt direktiv (EU) 2016/680 eller Europeiska datatillsynsmannen, allt efter omständigheterna, i enlighet med deras respektive mandat.

(40)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. Eftersom detta direktiv är en utveckling av Schengenregelverket, ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om detta direktiv, besluta huruvida landet ska genomföra det i sin nationella lagstiftning.

(41)

Irland deltar i detta direktiv i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och i enlighet med artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG (21).

(42)

När det gäller Island och Norge utgör detta direktiv, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (22), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 H i rådets beslut 1999/437/EG (23).

(43)

När det gäller Schweiz utgör detta direktiv, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (24) som omfattas av det område som avses i artikel 1 H i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/149/RIF (25).

(44)

När det gäller Liechtenstein utgör detta direktiv, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (26), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 H i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/349/EU (27).