61999J0517

1. Tillnärmning av lagstiftning - Varumärken - Direktiv 89/104 - Registreringshinder eller ogiltighetsgrunder - Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten - Nödvändigt samband mellan tecknen eller upplysningarna och de varor eller tjänster som avses med varumärket

(Rådets direktiv 89/104, artikel 2 och artikel 3.1 d)

2. Tillnärmning av lagstiftning - Varumärken - Direktiv 89/104 - Registreringshinder eller ogiltighetsgrunder - Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten - Nödvändigt samband mellan tecknen eller upplysningarna och de varor eller tjänster som avses med varumärket - Tecknen eller upplysningarna behöver inte beskriva egenskaperna eller kännetecknen hos de varor eller tjänster som avses med varumärket

(Rådets direktiv 89/104, artikel 3.1 d)

1. Artikel 3.1 d i rådets första direktiv 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, enligt vilken varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning inte får registreras, syftar till att hindra registrering av tecken eller upplysningar som inte kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags varor eller tjänster och som således inte uppfyller villkoret i artikel 2 i direktivet. Vid fastställelsen av huruvida vissa tecken eller upplysningar har en sådan särskiljningsförmåga kan man inte bortse från de varor och tjänster som tecknen eller upplysningarna syftar till att särskilja.

Av detta följer att artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas så att den endast utgör hinder för att registrera ett varumärke om de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för att beskriva de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering.

( se punkterna 26, 28, 29 och 31 samt domslutet )

2. För att artikel 3.1 d i rådets första direktiv 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, enligt vilken varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning inte får registreras, skall ges en ändamålsenlig verkan, saknas det anledning att begränsa räckvidden av denna bestämmelse till att endast avse de varumärken som beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos de varor och tjänster som de avser.

Av detta följer att artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas så att en vägran att registrera ett varumärke endast förutsätter att de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering. Det saknar vid tillämpningen av denna bestämmelse betydelse huruvida tecknen eller upplysningarna i fråga beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos nämnda varor och tjänster.

( se punkterna 36 och 41 samt domslutet )

I mål C-517/99,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Bundespatentgericht (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i ett förfarande som har inletts av

Merz & Krell GmbH & Co.,

angående tolkningen av artikel 3.1 d i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann, M. Wathelet och V. Skouris samt domarna J.-P. Puissochet, P. Jann, L. Sevón, R. Schintgen, F. Macken (referent) och N. Colneric och C.W.A. Timmermans,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Tysklands regering, genom W.-D. Plessing och B. Muttelsee-Schön, båda i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom G. Amodeo, i egenskap av ombud, biträdd av D. Alexander, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom K. Banks, i egenskap av ombud, biträdd av I. Brinker och W. Berg, Rechtsanwälte,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 januari 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Bundespatentgericht har, genom beslut av den 20 oktober 1999 som inkom till domstolen den 31 december samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artikel 3.1 d i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1, svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178, nedan kallat direktivet).

2 Denna fråga har uppkommit i ett förfarande i vilket Merz & Krell GmbH & Co. (nedan kallat Merz & Krell) överklagade det beslut genom vilket Deutsches Patent- und Markenamt (det tyska patent- och varumärkesverket) vägrade att registrera ordmärket Bravo för skrivredskap.

Tillämpliga bestämmelser

3 Direktivet syftar, enligt dess första övervägande i ingressen, till att närma de olika medlemsstaternas lagstiftningar om varumärken till varandra för att avskaffa befintliga olikheter som kan komma att hindra den fria rörligheten för varor och det fria utbytet av tjänster samt snedvrida konkurrensförhållandena på den gemensamma marknaden. Enligt tredje övervägandet syftar direktivet inte till att genomföra ett fullständigt närmande av nämnda lagstiftningar.

4 I artikel 2 i direktivet finns en uppräkning av tecken som kan utgöra ett varumärke. Artikeln har följande lydelse:

"Ett varumärke kan utgöras av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, figurer, bokstäver, siffror, formen på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags."

5 I artikel 3.1 i direktivet fastställs följande:

"Följande tecken och varumärken får inte registreras och om registrering har skett skall de kunna ogiltigförklaras:

a) Tecken som inte kan utgöra ett varumärke.

b) Varumärken som saknar särskiljningsförmåga.

c) Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna.

d) Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten.

..."

6 Domstolen noterar att det endast är de danska och svenska versionerna av artikel 3.1 d som innehåller en hänvisning till tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning "för varan eller tjänsten" ("for varen eller tjenesteydelsen" på danska).

7 I artikel 3.3 i direktivet föreskrivs följande:

"Ett varumärke skall inte vägras registrering eller ogiltigförklaras med stöd av punkt 1 b, c eller d, om det före tidpunkten för registreringsansökan och som en följd av det bruk som har gjorts av det har förvärvat särskiljningsförmåga. En medlemsstat kan dessutom besluta att denna bestämmelse skall gälla även då särskiljningsförmågan har förvärvats efter tidpunkten för registreringsansökan eller tidpunkten för registreringen."

8 Direktivet införlivades med tysk rätt genom Gesetz über den Schutz von Marken und sonstigen Kennzeichnungen av den 25 oktober 1994 (den tyska lagen om skydd av varumärken och andra kännetecken, BGBl. 1994 I, s. 3082, nedan kallad Markengesetz), som trädde i kraft den 1 januari 1995.

9 Enligt 8 § andra stycket tredje punkten i Markengesetz är det förbjudet att registrera varumärken "som består av endast tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för varorna eller tjänsterna".

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10 Merz & Krell ansökte om registrering av ordmärket Bravo för "skrivredskap". Ansökan avslogs med motiveringen att ordet bravo för de berörda handelskretsarna direkt framstår som ett uttryck för gillande. De berörda handelskretsarna skulle uppfatta det för registrering anmälda ordmärket enbart som ett lovord och en reklamslogan, som inte hade någon särskiljningsförmåga. Varumärket kunde därför inte ges skydd.

11 Efter det att Merz & Krell hade överklagat avslagsbeslutet till Bundespatentgericht, fann denna domstol att en bedömning av huruvida avslaget på sökandens registreringsansökan var välgrundat skall ske med hänsyn till 8 § andra stycket tredje punkten i Markengesetz.

12 Bundespatentgericht har påpekat att uttrycket bravo på flera europeiska språk har samma betydelse, nämligen ett uttryck för gillande i meningen "bra" eller "fin". Den nationella domstolen har även konstaterat att uttrycket i Tyskland och i flera andra europeiska länder faktiskt används i reklamen som en lovprisande utsaga för olika varor och tjänster. Bundespatentgericht har emellertid angett att det inte har kunnat fastställas att nämnda uttryck används med avseende på skrivredskap.

13 Bundespatentgericht anser att det för att vägra registrera ordmärket Bravo, enligt artikel 3.1 d i direktivet, är tillräckligt att uttrycket bravo i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning, utan att de aktuella varorna behöver beskrivas konkret.

14 Den nationella domstolen har emellertid påpekat att det av en ordagrann tillämpning av 8 § andra stycket tredje punkten i Markengesetz följer att det, för att vägra registera ett varumärke enligt denna bestämmelse, förutsätts att det uttryck som har anmälts för registrering har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering.

15 Av ordalydelsen i 8 § andra stycket tredje punkten i Markengesetz framgår inte heller huruvida det, för att vägra registrering på grundval av denna bestämmelse, är tillräckligt med en allmän anknytning till de varor eller tjänster som avses med varumärket, eller om det krävs en särskild anknytning till dessa varor eller tjänster.

16 Eftersom Bundespatentgericht anser att 8 § andra stycket tredje punkten i Markengesetz skall tolkas i enlighet med artikel 3.1 d i direktivet, vars införlivande med den tyska rätten den säkerställer, beslutade nämnda domstol att förklara målet vilande och att ställa följande fråga till EG-domstolen:

"Skall artikel 3.1 d i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar i strid med sin ordalydelse ges en sådan restriktiv tolkning, att endast sådana tecken eller upplysningar omfattas av registreringshindret som direkt beskriver de anmälda varorna och tjänsterna respektive deras huvudsakliga egenskaper eller kännetecken? Eller skall bestämmelsen uppfattas så att förutom allmänna tecken och generiska beteckningar får inte heller sådana tecken eller upplysningar registreras som varumärken vilka i det dagliga språkbruket eller enligt den relevanta branschens - eller en därmed jämförbar branschs - vedertagna handelsbruk har kommit att bli vanliga som reklamslogans, kvalitetsbeteckningar, köpuppmaningar med mera, utan att det därvid krävs att dessa tecken och upplysningar direkt beskriver de konkreta egenskaperna hos de varor och tjänster för vilka registrering begärts?"

Frågans första del

17 Den nationella domstolen önskar med sin frågas första del få klarhet i huruvida artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas så att den endast utgör hinder för att registrera ett varumärke om de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering.

18 Den tyska och den brittiska regeringen samt kommissionen har gjort gällande att artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas så att endast de tecken eller upplysningar utesluts från registrering vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för varor eller tjänster av samma slag som dem för vilka varumärket har anmälts för registrering.

19 Den tyska regeringen har dessutom hävdat att en mera extensiv tolkning av bestämmelsen skulle leda till en minskning, som inte är nödvändig, av det antal tecken eller upplysningar som finns tillgängliga för att kunna registreras.

20 Domstolen noterar att direktivet, såsom det framgår av första och sjunde övervägandena i ingressen till detsamma, syftar till att villkoren för att erhålla och behålla rätten till ett registrerat varumärke skall bli identiska i de olika medlemsstaterna, så att olikheter i medlemsstaternas lagstiftning, som kan komma att hindra den fria rörligheten för varor och det fria utbytet av tjänster samt snedvrida konkurrensförhållandena på den gemensamma marknaden, undanröjs.

21 Varumärkesrätten utgör nämligen ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa. I ett sådant system måste företagen vara i stånd att locka till sig kunder genom kvaliteten på sina varor eller tjänster, något som bara är möjligt om det finns särskilda kännetecken som gör att dessa varor eller tjänster kan identifieras (se särskilt dom av den 11 november 1997 i mål C-349/95, Loendersloot, REG 1997, s. I-6227, punkt 22).

22 Varumärkets grundläggande funktion är härvid att för konsumenten eller slutanvändaren garantera ursprunget i fråga om en vara eller tjänst som marknadsförs under varumärket, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja denna vara eller tjänst från varor eller tjänster som har ett annat ursprung (se särskilt dom av den 29 september 1998 i mål C-39/97, Canon, REG 1998, s. I-5507, punkt 28).

23 Gemenskapslagstiftaren har bekräftat denna grundläggande funktion hos varumärket genom att i artikel 2 i direktivet föreskriva att tecken som kan återges grafiskt kan utgöra ett varumärke endast under förutsättning att de kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags varor eller tjänster.

24 Tecken eller upplysningar som inte kan fylla denna grundläggande funktion hos varumärket kan således inte åtnjuta det skydd som följer av en registrering. Såsom det framgår av tionde övervägandet i ingressen till direktivet syftar det skydd som följer av det registrerade varumärket framför allt till att garantera att varumärket anger ursprunget.

25 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas.

26 Domstolen noterar att det av artikel 3.1 d i direktivet framgår att varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning inte får registreras.

27 Till skillnad från 8 § andra stycket tredje punkten i Markengesetz, som avser varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning "för varorna eller tjänsterna", innehåller artikel 3.1 d i direktivet visserligen ingen sådan precisering. Av detta kan man emellertid inte sluta sig till att det, vid bedömningen av huruvida en ansökan om registrering av ett varumärke är välgrundad, inte skall tas någon hänsyn till anknytningen mellan de tecken eller upplysningar som utgör varumärket och de varor eller tjänster som avses med detsamma.

28 Artikel 3.1 d i direktivet syftar nämligen till att hindra registrering av tecken eller upplysningar som inte kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags varor eller tjänster och som således inte uppfyller villkoret i artikel 2 i direktivet.

29 Vid fastställelsen av huruvida vissa tecken eller upplysningar har en sådan särskiljningsförmåga kan man inte bortse från de varor och tjänster som tecknen eller upplysningarna syftar till att särskilja.

30 Detta konstaterande bekräftas av artikel 3.3 i direktivet. Såsom domstolen fann i punkt 44 i domen av den 4 maj 1999 i de förenade målen C-108/97 och C-109/97, Windsurfing Chiemsee (REG 1999, s. I-2779), är det nämligen genom bruket av ett tecken som detta förvärvar den särskiljningsförmåga som är ett villkor för dess registrering enligt denna bestämmelse. Huruvida det föreligger särskiljningsförmåga till följd av det bruk som har gjorts av ett tecken eller inte, kan emellertid endast konstateras i förhållande till de varor eller tjänster som marknadsförs under tecknet.

31 Av detta följer att artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas så att den endast utgör hinder för att registrera ett varumärke om de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för att beskriva de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering.

Frågans andra del

32 Den nationella domstolen önskar med sin frågas andra del få klarhet i huruvida artikel 3.1 d i direktivet endast utgör hinder för att registrera ett varumärke om de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos de varor och tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering, eller om det även föreligger hinder för registrering om dessa tecken eller upplysningar utgör reklamslogans, kvalitetsbeteckningar eller köpuppmaningar, trots att de inte beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos nämnda varor och tjänster.

33 Den brittiska regeringen har hävdat att varumärkena kan omfattas av artikel 3.1 d i direktivet, även om de tecken och upplysningar som de består av inte direkt beskriver de aktuella varorna eller tjänsterna, men i allmänhet förknippas med dessa varor eller tjänster.

34 Kommissionen har också gjort gällande att det i artikel 3.1 d i direktivet, för att artikeln skall kunna tillämpas, inte ställs som villkor att de tecken eller upplysningar som ett varumärke består av direkt skall beskriva de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering. Kommissionen anser att bestämmelsen innebär förbud mot att registrera tecken eller upplysningar som, i form av tecken som inte kan registreras eller generiska uttryck, betecknar varorna eller tjänsterna i fråga, eller som, utan att beteckna dessa varor eller tjänster, i regel har en särskild ytterligare betydelse.

35 Domstolen konstaterar inledningsvis att även om det är uppenbart att de respektive tillämpningsområdena för artikel 3.1 c och artikel 3.1 d i direktivet överlappar varandra, grundas en vägran att registrera de varumärken som avses i den senare bestämmelsen inte på varumärkenas beskrivande karaktär, utan på det gällande bruket i de handelskretsar till vilka handeln med de varor och tjänster för vilka nämnda varumärken har anmälts för registrering hör.

36 Av detta följer att, för att artikel 3.1 d i direktivet skall ges en ändamålsenlig verkan, det saknas anledning att begränsa räckvidden av denna bestämmelse, som det har begärts att domstolen skall tolka, till att endast avse de varumärken som beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos de varor och tjänster som de avser.

37 Det skall i detta hänseende understrykas att tecken eller upplysningar som utgör ett varumärke och som i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster som avses med varumärket inte kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags varor eller tjänster, och de fyller följaktligen inte varumärkets grundläggande funktion, såvida inte det bruk som har gjorts av tecknen eller upplysningarna har medfört att de har förvärvat särskiljningsförmåga i enlighet med artikel 3.3 i direktivet.

38 Det är i ett sådant fall följaktligen inte nödvändigt att undersöka om tecknen eller upplysningarna i fråga beskriver de egenskaper eller kännetecken som dessa varor eller tjänster har.

39 Av detta följer dessutom att, om tecknen eller upplysningarna i fråga i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster som avses med varumärket, det saknar betydelse huruvida de används som reklamslogans, kvalitetsbeteckningar eller som uppmaningar att köpa nämnda varor eller tjänster.

40 Registrering av ett varumärke som består av tecken eller upplysningar vilka dessutom används som reklamslogans, kvalitetsbeteckningar eller som uppmaningar att köpa de varor eller tjänster som avses med varumärket är emellertid inte som sådan utesluten på grund av en sådan användning. Det ankommer på den nationella domstolen att i varje enskilt fall avgöra huruvida sådana tecken eller upplysningar i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster som avses med nämnda varumärke.

41 Av detta följer att artikel 3.1 d i direktivet skall tolkas så att en vägran att registrera ett varumärke endast förutsätter att de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering. Det saknar vid tillämpningen av denna bestämmelse betydelse huruvida tecknen eller upplysningarna i fråga beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos nämnda varor och tjänster.

Rättegångskostnader

42 De kostnader som har förorsakats den tyska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående den fråga som genom beslut av den 20 oktober 1999 har ställts av Bundespatentgericht - följande dom:

Artikel 3.1 d i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar skall tolkas så att den endast utgör hinder för att registrera ett varumärke om de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering.

Samma bestämmelse skall tolkas så att en vägran att registrera ett varumärke endast förutsätter att de tecken eller upplysningar som varumärket uteslutande består av i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk har kommit att bli en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster för vilka varumärket har anmälts för registrering. Det saknar vid tillämpningen av denna bestämmelse betydelse huruvida tecknen eller upplysningarna i fråga beskriver egenskaperna eller kännetecknen hos nämnda varor och tjänster.