61996J0131

1 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Likabehandling - Sociala förmåner - Familjemedlemmar - Indirekt rättighet - Barn till en medborgare i en medlemsstat som avled innan hans ursprungsland anslöt sig till gemenskapen - Omfattas inte

(EG-fördraget, artikel 48; rådets förordning nr 1612/68, artiklarna 7.2 och 10)

2 Social trygghet för migrerande arbetstagare - Likabehandling - Familjeförmåner - Barnpension - Rätt till förlängning av barnpension som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning till förmån för förmånstagare vilka har avbrutit sin utbildning på grund av fullgörande av militärtjänst - Likställande av militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med nationell militärtjänst i syfte att förlängning skall beviljas

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 3.1)

3 Familjemedlemmar till sådana arbetstagare som avses i artikel 10 i förordning nr 1612/68 åtnjuter endast indirekt den rätt till likabehandling som arbetstagaren tillerkänns genom artikel 7 i sagda förordning.

Ett barn till en medborgare i en medlemsstat, som avled innan hans ursprungsland anslöt sig till gemenskapen och som därför inte är en arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i fördraget och i förordningen, kan således inte, i egenskap av familjemedlem till en arbetstagare inom gemenskapen, omfattas av den regel om likabehandling som framgår av den bestämmelsen.

4 Artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 2001/83, skall tolkas så att, när det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att rätten till en barnpension förlängs efter fyllda 25 år för personer som har rätt till pensionen och vilkas utbildning avbryts på grund av att de fullgör sin militärtjänst, denna stat skall likställa den militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med militärtjänst som har fullgjorts enligt den egna lagstiftningen.

Regeln om likabehandling i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 förbjuder nämligen inte bara öppen diskriminering på grund av nationaliteten hos förmånstagarna enligt systemen för social trygghet, utan även all dold diskriminering som genom tillämpning av andra särskiljande kriterier faktiskt leder till samma resultat. Vägran att likställa militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med nationell militärtjänst kan faktiskt leda till att andra medlemsstaters medborgare inte kan komma i åtnjutande av rätten till förlängning av barnpensionen efter fyllda 25 år för en period som är lika lång som tjänstgöringen då förmånstagarens utbildning avbryts på grund av att han fullgör sin militärtjänst.

I mål C-131/96,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Bundessozialgericht, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Carlos Mora Romero

och

Landesversicherungsanstalt Rheinprovinz,

angående tolkningen av artiklarna 6, 48 och 51 i EG-fördraget samt av artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini samt domarna J.L. Murray, P.J.G. Kapteyn (referent), G. Hirsch och H. Ragnemalm,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Carlos Mora Romero, genom Antonio Pérez Garrido, Leiter der Sozialabteilung des Spanischen Generalkonsulats, Düsseldorf, i egenskap av ombud,

- Spaniens regering, genom generaldirektören Alberto José Navarro González, med ansvar för juridisk och institutionell EG-samordning, biträdd av Luis Pérez de Ayala Becerril, abogado del Estado vid statens rättstjänst, båda i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom Claude Chavance, secrétaire des affaires étrangères vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Marc Perrin de Brichambaut, directeur des affaires juridiques vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud, och

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Peter Hillenkamp och Pieter van Nuffel, vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 20 februari 1997 av: Carlos Mora Romero, Spaniens regering, Frankrikes regering och kommissionen,

och efter att den 13 mars 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Bundessozialgericht har genom beslut av den 8 februari 1996, som inkom till domstolen den 24 april samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende en fråga om tolkningen av artiklarna 6, 48 och 51 i samma fördrag samt av artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2).

2 Frågan har uppkommit i en tvist mellan Carlos Mora Romero och Landesversicherungsanstalt Rheinprovinz avseende beviljande av barnpension enligt Reichsversicherungsordnung (nedan kallad RVO).

3 Den andra och tredje meningen i § 1267.1 i RVO har följande lydelse:

"Barnpension beviljas som längst till dess att barnet har fyllt 25 år, om barnets skol- eller yrkesutbildning pågår...

Om skol- eller yrkesutbildningen avbryts eller försenas på grund av att barnet fullgör obligatorisk militärtjänst eller ersättande civilförsvarstjänstgöring, beviljas barnpensionen även efter fyllda 25 år för en period som motsvarar tjänstgöringens längd".

4 Det framgår av handlingarna i målet att Carlos Mora Romero, född år 1965, är spansk medborgare och bosatt i Spanien. Fadern, som var anställd i Tyskland, förolyckades år 1969 i arbetet.

5 Carlos Mora Romero har från början av sin skol- och yrkesutbildning uppburit barnpension från Landesversicherungsanstalt Rheinprovinz. Under den period då han fullgjorde sin militärtjänst i den spanska armén, det vill säga mellan den 30 november 1987 och den 30 november 1988, avbröts utbetalningen av pensionen. I och med att Carlos Mora Romero efter militärtjänsten återupptog sin utbildning utbetalades pensionen återigen till honom fram till den 1 mars 1990, då den tyska institutionen avslutade utbetalningarna med anledning av att han föregående månad hade fyllt 25 år.

6 Carlos Mora Romero ifrågasatte detta beslut vid Sozialgericht Düsseldorf och yrkade att barnpension skulle utbetalas till honom efter fyllda 25 år för en period som motsvarade längden av hans militärtjänst i Spanien.

7 Då Sozialgericht Düsseldorf den 18 mars 1993 ogillade hans yrkande, överklagade Carlos Mora Romero till Landessozialgericht Nordrhein-Westfalen som genom dom av den 17 maj 1995 upphävde avgörandet i första instans och ålade Landesversicherungsanstalt Rheinprovinz att utbetala barnpension för en ytterligare period om ett år. I sin dom angav Landessozialgericht att § 1267.1 tredje meningen i RVO skulle tolkas mot bakgrund av diskrimineringsförbudet i artikel 7 i EEG-fördraget, numera artikel 6 i EG-fördraget, så att militärtjänst som fullgjorts i en annan medlemsstat likställs med obligatorisk militärtjänst som fullgjorts i enlighet med Wehrpflichtgesetz (värnpliktslagen).

8 I sin begäran om "Revision" till Bundessozialgericht, ifrågasatte Landesversicherungsanstalt Rheinprovinz att militärtjänst som fullgjorts i de övriga medlemsstaterna skulle likställas med nationell militärtjänst.

9 Bundessozialgericht, som anser att lösningen på tvisten beror på hur gemenskapsrätten skall tolkas, har beslutat att vilandeförklara målet och att ställa domstolen följande fråga:

"Skall artiklarna 6, 48 och 51 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen samt artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (nedan kallad förordning nr 1612/68) tolkas så, att det enligt dessa är tillåtet för lagstiftaren i en medlemsstat att förlänga den tid under vilken barnpension kan uppbäras till efter tjugofem års ålder, enbart för de personer vilkas utbildning har försenats till följd av att de har fullgjort militärtjänst enligt denna medlemsstats lagstiftning?"

Huruvida artikel 6 i fördraget är tillämplig

10 Det framgår av en fast rättspraxis att artikel 6 i fördraget - i vilken den allmänna principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet slås fast - endast kan tillämpas självständigt i situationer som omfattas av gemenskapsrätten, men för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i fördraget (se bland annat dom av den 29 februari 1996 i mål C-193/94, Skanavi och Chryssanthakopoulos (REG 1996, s. I-929, punkt 20).

11 Principen om icke-diskriminering har, vad gäller den fria rörligheten för arbetstagare, genomförts genom artikel 48-51 i fördraget liksom genom de rättsakter av gemenskapens institutioner som antagits på grundval av dessa artiklar och särskilt genom förordning nr 1612/68 och rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, s. 2, dom av den 28 juni 1978 i mål 1/78, Kenny, Rec. 1978, s. 1489, punkt 9).

12 Om ett fall som det vid den nationella domstolen omfattas av dessa artiklar och gemenskapsförordningar som antagits på grundval av dem, är det följaktligen inte nödvändigt att uttala sig om tolkningen av artikel 6 i fördraget.

13 Det finns således skäl att först pröva tolkningsfrågan mot bakgrund av artiklarna 48 och 51 i fördraget och särskilt av förordningarna nr 1612/68 och 1408/71.

Huruvida förordning nr 1612/68 är tillämplig

14 Enligt artikel 48.2 i fördraget innebär den fria rörligheten för arbetstagare att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.

15 En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får enligt artikel 7.1 i förordning nr 1612/68 inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning. I artikel 7.2 föreskrivs att han i den staten skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.

16 Enligt en fast rättspraxis åtnjuter familjemedlemmar till sådana arbetstagare som avses i artikel 10 i förordning nr 1612/68 endast indirekt den rätt till likabehandling som arbetstagaren tillerkänns genom artikel 7 i sagda förordning (dom av den 18 juni 1987 i mål 316/85, Lebon, Rec. 1987, s. 2811, punkt 12).

17 En medborgare i en medlemsstat som avled innan hans ursprungsland anslöt sig till gemenskapen är emellertid inte en arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i fördraget och i förordning nr 1612/68.

18 Det framgår av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att fadern till den berörde, som var anställd i Tyskland, avled där år 1969 och följaktligen innan hans ursprungsland anslöt sig till gemenskapen.

19 Därav följer att en person som Carlos Mora Romero inte kan omfattas av den regel om likabehandling som framgår av artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 i egenskap av familjemedlem till en arbetstagare inom gemenskapen i den mening som avses i artikel 10 i sagda förordning.

20 En sådan situation som beskrivs i beslutet om hänskjutande omfattas således inte av tillämpningsområdet för förordning nr 1612/68.

Huruvida förordning nr 1408/71 är tillämplig

21 För det första föreskrivs i artikel 2.2 i förordning 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6, nedan kallad förordning nr 1408/71), att denna är tillämplig på efterlevande till anställda och egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa anställdas eller egenföretagares medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.

22 Enligt artikel 1 g avses dessutom med begreppet "efterlevande" samtliga personer som definieras eller erkänns som efterlevande av den lagstiftning enligt vilken förmånerna utges.

23 Därav följer att en person som befinner sig i en sådan situation som den som beskrivs av den hänskjutande domstolen ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

24 Vad beträffar det materiella tillämpningsområdet för samma förordning, föreskrivs i artikel 4.1 d att den skall tillämpas på förmåner till efterlevande. Det bör i det avseendet konstateras att enligt den förklaring som Förbundsrepubliken Tyskland anmält i enlighet med artikel 5 i förordning nr 1408/71 (EGT nr C 139, 1980, s. 1) i dess senare modifierade lydelse (EGT nr C 351, 1983, s. 1) att barnpension som utbetalas i enlighet med RVO utgör sådana förmåner som avses i artikel 78 i förordning nr 1408/71 avseende förmåner till föräldralösa.

25 Enligt en fast rättspraxis innebär den omständigheten att en medlemsstat har nämnt sådana förmåner i sin förklaring att de är förmåner i den mening som avses i artikel 78 i förordningen (dom av den 12 juli 1979 i mål 237/78, Toia, Rec. 1978, s. 2645, punkt 8 samt av den 11 juni 1991 i mål C-251/89, Athanasopoulos m.fl., Rec. 1991, s. I-2797, punkt 28).

26 Således finns det skäl att dra slutsatsen att en sådan situation som den som har beskrivits av den hänskjutande domstolen omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

Tolkningen av artikel 3.1 i förordning nr 1408/71

27 Det finns under dessa omständigheter skäl att undersöka om artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 skall tolkas så, att när det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att rätten till barnpension förlängs efter fyllda 25 år för personer som har rätt till pensionen och vilkas utbildning avbryts på grund av att de fullgör sin militärtjänst, skall denna stat likställa den militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med militärtjänst som har fullgjorts enligt den egna lagstiftningen.

28 I artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, har samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning om social trygghet som denna medlemsstats egna medborgare.

29 Syftet med denna bestämmelse är att i enlighet med artikel 48 i fördraget säkerställa likabehandling i fråga om social trygghet utan avseende på nationalitet till förmån för de personer som på vilka förordningen är tillämpliga, genom att avskaffa all sådan diskriminering i det avseendet som följer av medlemsstaternas nationella lagstiftning.

30 Det framgår av beslutet om hänskjutande att en sådan barnpension som sökanden har uppburit beviljas förmånstagaren upp till en ålder av 25 år, om den berörde genomgår skol- eller yrkesutbildning. Utbetalningen av pensionen avbryts emellertid för den period då förmånstagaren fullgör sin militärtjänst. Med avseende på detta avbrott likställs militärtjänst som fullgörs i en annan medlemsstat med militärtjänst som fullgörs i den tyska armén. Om den förmånsberättigades skol- eller yrkesutbildning avbryts på grund av att han fullgör sin militärtjänst förlängs pensionen efter fyllda 25 år för en period som är lika lång som militärtjänsten. Enligt Bundessozialgerichts rättspraxis beviljas denna förlängning emellertid endast till föräldralösa som har fullgjort sin militärtjänst i enlighet med tysk lagstiftning.

31 Det skall således konstateras att endast föräldralösa som har fullgjort sin militärtjänst enligt tysk lagstiftning kan komma i åtnjutande av förlängningen av barnpensionen efter fyllda 25 år för en lika lång period som militärtjänsten varade.

32 I detta sammanhang bör det dessutom påpekas att regeln om likabehandling i artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 inte bara förbjuder öppen diskriminering på grund av nationaliteten hos förmånstagarna enligt systemen för social trygghet, utan även all dold diskriminering som, genom tillämpning av andra särskiljande kriterier, faktiskt leder till samma resultat (ovannämnda dom i målet Toia, punkt 12).

33 Vägran att likställa militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med militärtjänst som har fullgjorts i den berörda staten kan faktiskt leda till att andra medlemsstaters medborgare inte kan komma i åtnjutande av rätten till förlängning av barnpensionen efter fyllda 25 år för en period som är lika lång som tjänstgöringen då förmånstagarens utbildning avbryts på grund av att han fullgör sin militärtjänst.

34 I sitt beslut om hänskjutande har den nationella domstolen angett att trots att den barnpension som utbetalas efter att åldersgränsen har uppnåtts utgör en del av det tyska systemet för social trygghet, är den en förmån som har karaktären av ersättning som staten utbetalar till sina egna medborgare som kompensation för den olägenhet de åsamkas genom att fullgöra tysk militärtjänst.

35 Det är i det avseendet tillräckligt att, som generaladvokaten påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande, konstatera att även om utbetalningen av barnpension efter att åldersgränsen har uppnåtts har en viss karaktär av ersättning, rör det sig icke desto mindre om en uppskjuten utbetalning av en pension som, vilket den hänskjutande domstolen för övrigt har understrukit, omfattas av det tyska systemet för social trygghet och vars utbetalning således inte kan uteslutas från det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

36 Frågan skall således besvaras med att artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 skall tolkas så, att när det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att rätten till barnpension förlängs efter fyllda 25 år för personer som har rätt till pensionen och vilkas utbildning avbryts på grund av att de fullgör sin militärtjänst, skall denna stat likställa den militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med militärtjänst som har fullgjorts enligt den egna lagstiftningen.

Rättegångskostnader

37 De kostnader som har förorsakats den spanska och den franska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående den fråga som genom beslut av den 8 februari 1996 förts vidare av Bundessozialgericht - följande dom:

Artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, skall tolkas så, att när det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att rätten till en barnpension förlängs efter fyllda 25 år för personer som har rätt till pensionen och vilkas utbildning avbryts på grund av att de fullgör sin militärtjänst, skall denna stat likställa den militärtjänst som har fullgjorts i en annan medlemsstat med militärtjänst som har fullgjorts enligt den egna lagstiftningen.