61993J0285

1 Jordbruk - Gemensam organisation av marknader - Mjölk och mjölkprodukter - Tilläggsavgift på mjölk - Direktförsäljning till konsumtion - Begrepp - Leverans av mjölk mot indirekt betalning av elever vid ett elevhem som drivs av samma institution som lantbruket - Omfattas

(Rådets förordning nr 857/84, artikel 12 h)

2 Jordbruk - Gemensam organisation av marknader - Mjölk och mjölkprodukter - Tilläggsavgift på mjölk - Tilldelning av referenskvantiteter som är befriade från avgift - Omöjligt att bevilja en ansökan om registrering för tilldelning av en referenskvantitet för direktförsäljning som inges efter det att fristen har löpt ut - Proportionalitetsprincipen - Åsidosättande - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 857/84, artikel 6.2 jämte bilaga; kommissionens förordning nr 1371/84, artikel 4.1, andra strecksatsen, och 4.4 a samt kommissionens förordning nr 1546/88)

3 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaderna - Mjölk och mjölkprodukter - Tilläggsavgift på mjölk - Tilldelning av referenskvantiteter som är befriade från avgift - Tilldelning av en referenskvantitet för direktförsäljning, trots att ansökan om registrering har ingetts för sent, med tillämpning av principen om återställande av försutten tid vid ursäktlig villfarelse - Tillämpning av nationell rätt - Villkor och gränser

(Kommissionens förordning nr 1371/84, artikel 4.1)

4 Artikel 12 h i förordning nr 857/84 skall - både på grund av ordalydelsen av denna bestämmelse, jämförd med artikel 12 c, och syftet med reglerna om tilläggsavgift, som kräver att hänsyn måste tas till alla de kvantiteter som produceras och som på det ena eller det andra sättet inträder i det ekonomiska kretsloppet och därmed påverkar utbud och efterfrågan - tolkas på så sätt att leverans av mjölk från ett lantbruk till elever och internatselever i en skola, mot indirekt betalning av mjölkpriset, som ingår i vederlaget för vistelsen i elevhemmet, skall anses som direktförsäljning i den mening som avses i denna bestämmelse, och inte som egenkonsumtion, även om lantbruket, skolan och elevhemmet drivs av samma institution.

5 Giltigheten av artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften på mjölk, i vilken en frist fastställs för registrering för tilldelning av en referenskvantitet till direktförsäljning, påverkas inte av den omständigheten att det enligt denna bestämmelse inte är tillåtet att ta hänsyn till rörelsebetingade förändringar av lantbruksrörelsens ekonomiska behov som har inträffat efter det att denna frist har löpt ut.

Kravet på att inge en ansökan inom den fastställda fristen, som syftar till att säkerställa en ekonomisk och effektiv förvaltning av tilläggsavgiftssystemet, motsvarar de krav som följer av gemenskapsrättens allmänna principer, särskilt proportionalitetsprincipen, eftersom kravet är lämpligt och kan anses vara nödvändigt för att kunna bedöma det totala behovet av referenskvantiteter och säkerställa att den kvantitet som har fastställts på grund härav bibehålls.

6 Artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften på mjölk skall tolkas på så sätt att en producent, som på grund av en ursäktlig villfarelse inte har iakttagit den frist som är föreskriven i denna bestämmelse för att inge ansökan om registrering för tilldelning av en referenskvantitet för direktförsäljning, kan tilldelas en referenskvantitet för direktförsäljning med tillämpning av principen om återställande av försutten tid enligt bestämmelserna i nationell rätt, dock med förbehåll för att en sådan nationell bestämmelse inte får tillämpas diskriminerande i förhållande till vad som gäller vid överskridande av nationella frister och inte heller tillämpas så att den försvårar uppnåendet av syftet med systemet med mjölkkvoter.

I mål C-285/93,

angående en begäran enligt artikel 177 i EEG-fördraget från Finanzgericht München (Tyskland) att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Dominikanerinnen-Kloster Altenhohenau

mot

Hauptzollamt Rosenheim,

angående tolkningen av artikel 12 h i rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 13) samt tolkningen och giltigheten - särskilt mot bakgrund av de allmänna principerna i gemenskapsrätten - av artikel 4.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT nr L 132, s. 11),

meddelar

DOMSTOLEN

(andra avdelningen)

sammansatt av G. Hirsch (referent), avdelningsordförande, G.F. Mancini och F.A. Schockweiler, domare,

generaladvokat: G. Cosmas,

justitiesekreterare: H. von Holstein, biträdande justitiesekreterare,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Ulrich Wölker, vid rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att svaranden i målet vid den nationella domstolen, företrädd av Zollamtsrat Adolf Mair, Oberfinanzdirektion München, i egenskap av ombud, och kommissionen har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 30 mars 1995,

och efter att ha hört generaladvokatens förslag till avgörande den 15 juni 1995,

följande

Dom

1 Finanzgericht München har genom beslut den 6 april 1993, som inkommit till domstolen den 17 maj 1993, enligt artikel 177 i EEG-fördraget begärt ett förhandsavgörande angående tre frågor rörande dels tolkningen av artikel 12 h i rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 13), dels tolkningen och giltigheten - särskilt mot bakgrund av de allmänna principerna i gemenskapsrätten - av artikel 4.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT nr L 132, s. 11).

2 Frågorna har uppkommit i samband med en tvist mellan ett kloster, Dominikanerinnen-Kloster Altenhohenau, och Hauptzollamt Rosenheim rörande tilldelning av en referenskvantitet för direktförsäljning av mjölk, från det lantbruk som tillhör klostret, och som tidigare var avsedd att konsumeras av eleverna i den låg- och mellanstadieskola och det elevhem som även drevs av klostret.

3 Efter införandet av systemet med tilläggsavgifter på mjölk genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 90, s. 10) för vilken allmänna tillämpningsföreskrifter finns i förordning nr 857/84, tilldelades sökanden i målet vid den nationella domstolen en referenskvantitet för leverans av 68 262 liter mjölk, vilket i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 857/84 motsvarade sökandens direktförsäljning under kalenderåret 1981 med tillägg av 1 procent.

4 Förutom denna kvantitet levererades från klostrets lantbruk varje år, till dess att skolan och elevhemmet lades ned vid utgången av skolåret 1991/1992, mellan 22 000 och 26 000 liter mjölk till 120-135 elever och internatelever och, i mindre omfattning, till anställda i klostret. Priset för den mjölk som levererades till internatseleverna ingick i priset för vistelsen i elevhemmet.

5 För att säkerställa klostrets fortsatta bestånd genom lantbruket, som blivit huvudinkomstkällan, utvidgade klostret, efter nedläggningen av skolan och elevhemmet, lantbruksrörelsen genom jordförvärv år 1989 och uppförande av byggnader för lantbruket som stod färdiga år 1991. Inom ramen för denna omstrukturering ansökte klostret den 2 december 1991 hos svaranden om tilldelning av en referenskvantitet för direktförsäljning av mjölk, på basis av den kvantitet mjölk som levererades till elevhemmet år 1981. I beslut av den 16 januari 1992 avslog svaranden denna ansökan med motiveringen att den inte ingivits inom den frist som anges i artikel 4.1 i förordning nr 1371/84.

6 Klostret väckte därpå talan mot Hauptzollamt vid Finanzgericht München och gjorde i huvudsak gällande att tilldelningen av en referenskvantitet för direktförsäljning var av vital betydelse för dess fortsatta bestånd.

7 Då den nationella domstolen fann att utgången av målet berodde på tolkningen och giltigheten av ifrågavarande gemenskapsrättsliga bestämmelser, har den vilandeförklarat målet och i begäran om förhandsavgörande hänskjutit följande frågor till domstolen:

"1) Skall artikel 12 h (direktförsäljning) i förordning (EEG) nr 857/84 tolkas på så sätt att den också omfattar en lantbruksrörelses mjölkleverans till ett internat som drivs av samma institution som lantbruket, när mjölken levereras till internatseleverna mot vederlag?

Vid jakande svar:

2) Är artikel 4.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 giltig i den utsträckning som fristen för registrering av en referenskvantitet för direktförsäljning inskränks till år 1984 och hänsyn inte får tas till rörelsebetingade förändringar av saluföringsbehovet som inträtt efter fristens utgång?

3) Kan en mjölkproducent, som inte iakttagit den i artikel 4.1 stadgade fristen, genom återställande av försutten tid eller på grund av andra allmänna principer i gemenskapsrätten, ändå tilldelas en referenskvantitet för direktförsäljning, om man tar hänsyn till att en i rätt tid ingiven ansökan enligt den praxis som iakttas av förvaltningsmyndigheterna hade avslagits?"

8 Finanzgericht har först anfört att även om försäljningen av mjölk till eleverna inte kan anses som direktförsäljning, är villkoren i artikel 12 h i förordning nr 857/84 likväl uppfyllda, då det med hänsyn till syftet med artikel 12 inte gör någon skillnad om mjölken säljs direkt eller indirekt, det vill säga via vederlaget för vistelsen i elevhemmet. Därmed tillbakavisar Finanzgericht svarandens uppfattning att det i det föreliggande fallet är fråga om "egenkonsumtion" och att sökanden med hänsyn till dessa kvantiteter därför inte kan anses som lantbrukare i den mening som avses i förordningen.

9 Finanzgericht har vidare fastslagit att eftersom den i artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 stadgade fristen hade löpt ut, så skulle klostrets ansökan avslås. Då denna bestämmelse emellertid inte tillåter några som helst undantag efter utgången av fristen och följaktligen inte tillåter att hänsyn tas till klostrets ändrade behov, ställer sig Finanzgericht tveksam till dess giltighet.

10 Slutligen ställer sig Finanzgericht tveksam till ett avslag på klostrets ansökan även för det fall att artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 skulle anses giltig. Även om ansökan hade ingivits inom den stadgade fristen, skulle den ha avslagits av svaranden i målet vid den nationella domstolen, med hänsyn till att det rörde sig om egenkonsumtion och inte om direktförsäljning. Vid detta förhållande anser den hänskjutande domstolen att principen om återställande av försutten tid - vilken princip också erkänns av gemenskapsrätten - kan tillämpas, så att klostrets begäran kan beviljas.

Den första frågan

11 Den första frågan går således ut på att få reda på om artikel 12 h i förordning nr 857/84 skall tolkas på så sätt att leverans av mjölk från ett lantbruk till elever och internatselever i en skola mot indirekt betalning av mjölkpriset, som ingår i vederlaget för vistelsen i elevhemmet, skall anses som direktförsäljning i den mening som avses i denna bestämmelse eller som egenkonsumtion, när lantbruket, skolan och elevhemmet drivs av samma institution.

12 Det är lämpligt att här påminna om ordalydelsen av inte endast artikel 12 h i förordning nr 857/84, utan också av artikel 12 c i samma förordning.

I artikel 12 c och h i förordning nr 857/84 stadgas: "I denna förordning avses med

...

c) producent: lantbrukare, fysisk eller juridisk person eller sammanslutning av fysiska eller juridiska personer, vars rörelse ligger på gemenskapens geografiska territorium, och

- som säljer mjölk och andra mejeriprodukter direkt till konsumenten,

- och/eller som levererar till uppköparen.

...

h) mjölk eller mjölkekvivalent som säljs direkt till konsumtion: mjölk eller mjölkprodukter omräknade till mjölkekvivalent som säljs utan inblandning av ett företag som behandlar eller bearbetar mjölk."

13 Det framgår av ordalydelsen av artikel 12 h i förordning nr 857/84 i förbindelse med artikel 12 c att det föreligger direktförsäljning till konsumtion varje gång mjölk säljs direkt av producenten till tredje man, utan inblandning av ett företag som behandlar eller bearbetar mjölk. Följaktligen är förutsättningen för att det skall föreligga en direktförsäljning till konsumtion enligt artikel 12 h i förordning nr 857/84 endast att det är fråga om överlåtelse av mjölk mot vederlag från en producent till en tredje man, och detta utan att det har någon betydelse vilket betalningssätt det rör sig om.

14 Det finns alltså inget stöd i reglerna om tilläggsavgift på mjölk för uppfattningen att det skulle vara fråga om egenkonsumtion såsom svaranden i målet vid den nationella domstolen hävdat och enligt vilken klostret inte skulle anses som producent enligt artikel 12 c i förordning nr 857/84. Förstår man med egenkonsumtion det fallet att mjölken överlåts på ort och ställe, kan anmärkas att denna förutsättning inte står angiven i artikel 12 h i förordning nr 857/84. För det fall man antar att begreppet egenkonsumtion innebär att man konsumerar sin egen produktion, räcker det, på samma sätt, med att påpeka att det inte är eleverna som producerat den mjölk som de konsumerar, utan sökandens lantbruk.

15 Denna tolkning av begreppet direktförsäljning enligt artikel 12 h i förordning nr 857/84 stöds av syftet med reglerna om tilläggsavgift. Enligt fast rättspraxis är syftet med detta system nämligen att begränsa mjölkproduktionen och på så sätt återställa jämvikten mellan utbud och efterfrågan på mjölkmarknaden, som karaktäriseras av strukturella överskott (se särskilt dom av den 17 maj 1988, Erpelding, 84/87, Rec. s. 2647, punkt 26). Detta mål kan endast uppnås om hänsyn tas till alla kvantiteter som produceras och som på det ena eller det andra sättet inträder i det ekonomiska kretsloppet och därmed påverkar utbud och efterfrågan.

16 Den första frågan skall följaktligen besvaras med att artikel 12 h i förordning nr 857/84 skall tolkas på så sätt att leverans av mjölk från ett lantbruk till elever och internatselever i en skola mot indirekt betalning av mjölkpriset, som ingår i vederlaget för vistelsen i elevhemmet, skall anses som direktförsäljning i den mening som avses i denna bestämmelse, även om lantbruket, skolan och elevhemmet drivs av samma institution.

Den andra frågan

17 Med sin andra fråga önskar den hänskjutande domstolen få reda på om artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 innehåller något som kan påverka dess giltighet, i den utsträckning som den innebär att hänsyn inte får tas till rörelsebetingade förändringar av lantbruksrörelsens ekonomiska behov som inträffat efter utgången av fristen för registrering av en referenskvantitet till direktförsäljning.

18 Den nationella domstolen utgår i från antagandet att de ifrågavarande gemenskapsbestämmelserna inte tillåter att en producent kan göra anspråk på en referenskvantitet grundad på sin direktförsäljning av mjölk under referensåret efter det att den frist som är stadgad i artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 löpt ut.

19 Det framgår nämligen av de ifrågavarande bestämmelserna att en mjölkproducent kan tilldelas en sådan individuell referenskvantitet enligt artikel 6.1 i förordning nr 857/84 om han i enlighet med artikel 4.1 första stycket i förordning nr 1371/84 inom den fastställda fristen ingivit en ansökan om registrering, till vilken fogats en förteckning över arten och storleken av sin försäljning. Även om medlemsstaterna har visst spelrum för att fastställa fristen för ingivande av ansökan, skall varje ansökan som ingivits efter det datum som stadgas i artikel 4.1 andra stycket i förordning nr 1371/84, det vill säga den 1 september 1984, och som - beträffande den ansökan som sökanden ingav den 2 december 1991 - förlängts till den 31 december 1984 genom artikel 5.1 andra stycket i kommissionens förordning nr 1546/88 av den 3 juni 1988 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT nr L 139, s. 12), genom vilken förordning nr 1371/84 upphävts, ovillkorligen avslås. Tilldelning av en referenskvantitet för direktförsäljning är således utesluten, även om producenten i ett tänkt fall i efterhand skulle ge uttryck för ett ekonomiskt behov att bli tilldelad en referenskvantitet som han hade kunnat göra anspråk på innan den ifrågavarande fristens utgång.

20 Att det är omöjligt att tilldela någon en referenskvantitet efter utgången av det i artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 stadgade slutdatumet, stöds för övrigt av syftet med systemet. Kravet på att ansökan skall ha ingivits inom den fastställda fristen syftar nämligen till att, vad beträffar den totala kvantiteten som enligt artikel 6.2 i förordning nr 857/84 och dess bilaga tilldelats varje medlemsstat, säkerställa en ekonomisk och effektiv förvaltning av systemet, så att man i rätt tid kan planera för de behov som kan finnas av tilldelning av referenskvantiteter och bedöma om det är nödvändigt att enligt artikel 4.4 a i förordning nr 1371/84 göra en justering för att bibehålla den totala kvantiteten. Vad beträffar den individuella nivån möjliggör detta villkor för den behöriga myndigheten att fastställa den exakta referensmängd som en producent med hänsyn till sin direktförsäljning under referensåret kan göra anspråk på.

21 Denna tolkning av de omtvistade bestämmelserna är förenlig med de krav som följer av gemenskapsrättens allmänna principer och i synnerhet av proportionalitetsprincipen.

22 Vad särskilt angår den sistnämnda principen synes systemet med ansökan om registrering vara ändamålsenlig och har av kommissionen ansetts nödvändigt för att uppnå de rättsenliga mål som omnämnts under punkt 20, nämligen planeringen av totalbehovet av referenskvantiteter för direktförsäljning och säkerställandet av att denna kvantitet bibehålls genom en i artikel 4.4 a i förordning nr 1371/84 föreskriven enhetlig procentsats.

23 Det bör även påpekas att en retroaktiv förändring av referenskvantiteten efter utgången av fristen skulle kunna kränka de producenters intressen som ansökt om referenskvantiteter inom den fastställda fristen. Medlemsstaten skulle därigenom kunna se sig tvingad att med retroaktiv verkan reducera de redan tilldelade referenskvantiteterna för att bibehålla sin totala kvantitet.

24 Med hänsyn till de ovan nämnda övervägandena kan fastställas att artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 inte innehåller något som kan påverka dess giltighet, i den utsträckning som den innebär att hänsyn inte får tas till rörelsebetingade förändringar av lantbruksrörelsens ekonomiska behov som inträffat efter utgången av fristen för registrering av en referenskvantitet för direktförsäljning.

Den tredje frågan

25 Med denna fråga önskar den nationella domstolen få reda på om artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 skall tolkas på så sätt att en producent, som inte iakttagit den frist som är stadgad i denna bestämmelse, kan tilldelas en referenskvantitet efter utgången av fristen med tillämpning av principen om återställande av försutten tid, med hänsyn till att en i rätt tid ingiven ansökan under alla omständigheter hade avslagits till följd av den felaktiga förvaltningspraxis som den behöriga myndigheten följer.

26 Inledningsvis skall anmärkas att domstolen i dom av den 27 maj 1993, Peter (C-290/91, Rec. s. I-2981), har uttalat (punkt 8) att "i enlighet med de grundläggande principer som ligger till grund för gemenskapen och som styr förhållandet mellan gemenskapen och medlemsstaterna, ankommer det enligt artikel 5 i EEG-fördraget på medlemsstaterna att säkerställa att gemenskapsbestämmelserna genomförs på sina territorier. I den mån som gemenskapsrätten, inklusive dess allmänna principer, inte innehåller några gemensamma föreskrifter därom, tillämpar de nationella myndigheterna vid genomförandet av dessa bestämmelser de formella och materiella bestämmelserna i sin nationella rätt, varvid det förutsätts att dessa nationella bestämmelser överensstämmer med kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten, vilket är nödvändigt för att undvika en ojämlik behandling av näringsidkarna. Vidare får dessa bestämmelser inte leda till att genomförandet av gemenskapsbestämmelserna i praktiken omöjliggörs (beträffande denna fråga, se dom av den 21 september 1983, Deutsches Milchkontor, 205/82-215/82, Rec. s. 2633, punkterna 17 och 19)".

27 Vad beträffar tillämpningen av denna rättspraxis finns det anledning att fastslå att begreppet "ursäktlig villfarelse" [Översättarens anmärkning: den franska termen är "erreur excusable"] existerar i gemenskapsrätten, vilket möjliggör ett återställande av försutten tid, då fristen inte kunnat hållas på grund av en omständighet som utgör en ursäktlig villfarelse (se senast förstainstansrättens dom av den 15 mars 1995, Cobrecaf m.fl., T-514/93, REG s. II-623, punkt 40, och domstolens dom av den 15 december 1994, Bayer, C-195/91 P, Rec. s. I-5619, punkt 26). Detta begrepp avser fall där det föreligger extraordinära omständigheter, såsom när ifrågavarande gemenskapsorgan förhållit sig på ett sätt som, i sig självt eller i avgörande utsträckning, varit ägnat att framkalla en ursäktlig villfarelse hos den berörda personen. Denna regel har dock endast kommit att tillämpas inom de områden av gemenskapsrätten - såsom i den europeiska tjänstemannarätten och konkurrensrätten - där genomförandet av gemenskapsrätten endast åligger gemenskapsorganen.

28 Genomförandet av bestämmelserna rörande mjölkkvoter åligger däremot de nationella myndigheterna. Gemenskapsrätten innehåller därför inte, med avseende på genomförandet härav, några specifika bestämmelser för det fall att en frist ej iakttagits och detta berott på en ursäktlig villfarelse. Genom artikel 4.1 andra stycket i förordning nr 1371/84 och artikel 5.1 andra stycket i den ovan nämnda förordning nr 1546/88 bemyndigas medlemsstaterna att fastställa respektive frister samtidigt som de åläggs att inte överskrida ett visst slutdatum. Det åligger därför de nationella myndigheterna att ta ställning till frågor i samband med att fristen för ingivande av ansökan om registrering inte iakttagits i enlighet med sina egna regler.

29 Det framgår emellertid av den ovan nämnda domen i målet Peter att återställandet av försutten tid är beroende på om två villkor för att begränsa skillnaderna mellan medlemsstaternas nationella rättsregler vid tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna, och på så sätt säkerställa ett enhetligt genomförande av avgiftssystemet, är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att tillämpningen av principen inte får försvåra uppnåendet av syftet med systemet med mjölkkvoter som införts genom förordning nr 856/84.

30 Den nationella domstolen har därför att bedöma omständigheterna i det föreliggande målet med utgångspunkt från de målsättningar som angivits under punkt 15. I detta hänseende kan noteras att det synes ha varit den praxis som tillämpades av den behöriga myndigheten som föranledde producenten att inte inge någon ansökan om registrering inom den i artikel 4.1 i förordning nr 1371/84. föreskrivna fristen. Producenten har emellertid, efter det att kvotsystemet infördes och ända fram till den försenade ansökan om registrering som resulterade i målet vid den nationella domstolen, trots att en mjölkkvot saknades, fortsatt att sälja mjölk till eleverna med vinst utan att den behöriga myndigheten ingripit. Producenten har således handlat som om denne befann sig i en tillåten situation.

31 Det svar som följaktligen skall ges på den tredje tolkningsfrågan är att artikel 4.1 i förordning nr 1371/84 skall tolkas på så sätt att en producent, som inte iakttagit den frist som är stadgad i denna bestämmelse, kan tilldelas en referenskvantitet med tillämpning av principen om återställande av försutten tid enligt bestämmelserna i nationell rätt, dock med förbehåll för att en sådan nationell bestämmelse inte får tillämpas diskriminerande i förhållande till vad som gäller vid överskridande av nationella frister och inte heller tillämpas så att den försvårar uppnåendet av syftet med systemet med mjölkkvoter.

Rättegångskostnader

32 De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att fatta beslut om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(andra avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 6 april 1993 förts vidare av Finanzgericht München - följande dom:

33 Artikel 12 h i rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter, skall tolkas på så sätt att leverans av mjölk från ett lantbruk till elever och internatselever i en skola mot indirekt betalning av mjölkpriset, som ingår i vederlaget för vistelsen i elevhemmet, skall anses som direktförsäljning i den mening som avses i denna bestämmelse, även om lantbruket, skolan och elevhemmet drivs av samma institution.

34 Artikel 4.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 innehåller inte något som kan påverka dess giltighet, i den utsträckning som den innebär att hänsyn inte får tas till rörelsebetingade förändringar av lantbruksrörelsens ekonomiska behov som inträffat efter utgången av fristen för registrering av en referenskvantitet till direktförsäljning.

35 Artikel 4.1 i den ovan nämnda förordningen nr 1371/84 skall tolkas på så sätt att en producent, som inte iakttagit den frist som är stadgad i denna bestämmelse, kan tilldelas en referenskvantitet med tillämpning av principen om återställande av försutten tid enligt bestämmelserna i nationell rätt, dock med förbehåll för att en sådan nationell bestämmelse inte får tillämpas diskriminerande i förhållande till vad som gäller vid överskridande av nationella frister och inte heller tillämpas så att den försvårar uppnåendet av syftet med systemet med mjölkkvoter.