När EU-institutionerna antar rättsakter som inte är lagstiftningsakter enligt Europeiska unionens (EU:s) fördrag, kallas detta ett icke-lagstiftningsförfarande. Dessa förfaranden ges ofta förkortningen NLE, som står för ”non-legislative enactment”.
Lagstiftningsakter är rättsakter som antas enligt ordinarie eller särskilda lagstiftningsförfaranden. Utöver dessa antar Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd även många icke-lagstiftningsakter.
Många av icke-lagstiftningsakterna är delegerade akter (se artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)). Delegerade akter är rättsakter som kommissionen eller rådet har fått befogenhet att anta för att komplettera eller ändra icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Mål, innehåll, omfattning och varaktighet för en sådan delegering av befogenheter bestäms i den lagstiftningsakt som de delegerade akterna gäller (den grundläggande akten).
Till de vanligaste icke-lagstiftningsakterna hör även genomförandeakter (se artikel 291 i EUF-fördraget). Genomförandeakter antas som regel av kommissionen efter samråd med en kommitté med företrädare för samtliga EU-medlemsstater (EU-länder), och innehåller enhetliga villkor för genomförandet av en lagstiftningsakt.
Genomförandeakter och delegerade akter får inte överskrida den ram som fastställs i den grundläggande akten.
De allra flesta icke-lagstiftningsförfaranden gäller delegerade akter och genomförandeakter. Det finns dock även andra typer av rättsakter som antas genom icke-lagstiftningsförfaranden, till exempel