Vägledande program om kärnenergi

Detta program beskriver situationen för kärnenergisektorn i Europeiska unionen (EU) 2006 och den möjliga utvecklingen av denna sektor mot bakgrund av de ekonomiska och miljömässiga utmaningarna.

RÄTTSAKT

Meddelande av den 4 oktober 2007 från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: ”Vägledande program om kärnenergi” [KOM(2007) 565 slutlig – Ej offentliggjort i EUT].

SAMMANFATTNING

De vägledande programmen om kärnenergi syftar till att informera om kärnenergin i Europeiska unionen (EU), om de mål som medlemsstaterna har fastställt i fråga om produktion av kärnenergi och om de investeringar som krävs för att målen ska uppfyllas.

Situationen för kärnenergin i Europa och världen

EU är världens största producent av kärnkraftsel (944,2 TWh(e) 2005). Ungefär en tredjedel av elektriciteten och 15 % av den energi som förbrukas i EU kommer från kärnkraftverk. År 2006 fanns i världen 443 kärnreaktorer, som levererade 15 % av elektriciteten i världen. I slutet av 2006 hade de 27 EU-länderna 152 reaktorer (sedan 2007 finns det 146), fördelade över 15 medlemsstater och med en genomsnittsålder på cirka 25 år (ett kärnkraftverks medellivslängd är normalt 40 år). Med tanke på den tid det tar att bygga nya kärnreaktorer bör man under de närmaste åren fatta beslut om förnyelse av EU:s bestånd av kärnkraftverk eller om förlängning av vissa kärnkraftverks livstid.

Flera länder utanför EU har förklarat att de avser bygga nya anläggningar för produktion av kärnkraftsel, framför allt Kina, Sydkorea, Förenta staterna, Indien, Japan och Ryssland. Inom EU är situationen mycket mångfasetterad: Bulgarien, Frankrike, Slovakien och Finland har beslutat att bygga nya kärnreaktorer, flera länder diskuterar åter möjligheten att förlänga driften av de befintliga anläggningarna eller att ersätta dem (bl.a. Nederländerna, Polen, Sverige, Litauen (Baltikumprojekt) och Storbritannien), medan Belgien, Tyskland och Spanien har gått in för att gradvis överge eller begränsa kärnkraften. Sedan 1997 har totalt 19 investeringsprojekt anmälts till kommissionen.

Fördelarna med kärnenergi

Kommissionen anser av flera skäl att kärnenergi kan bidra till diversifiering och långsiktig energiförsörjningstrygghet. De främsta skälen är att tillgången till och fördelningen av kärnbränslet (naturligt uran) är goda, att förändringarna av priset på detta bränsle inte i någon större utsträckning inverkar på anläggningarnas driftskostnader samt att det redan finns en kontrollerad marknad för kärnmaterial för fredliga ändamål.

Enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) och Kärnenergibyrån (NEA) är kärnkraftssektorn konkurrenskraftig i förhållande till fossilbränslebaserad elproduktion. Sektorns konkurrenskraft stärks dessutom av att priserna på de andra bränslena stiger kraftigt. De avreglerade elmarknaderna kan emellertid inte garantera prisstabiliteten, vilket kan innebära att regeringarna vidtar åtgärder för att minska riskerna för investerarna. Kärnkraftssektorn utmärker sig genom höga konstruktionskostnader, medan driftskostnaderna är lägre än för de andra energikällorna. Dessutom påverkar andra utmärkande drag för denna sektor kostnaderna och riskerna för investerarna, till exempel anläggningarnas storlek och byggandet av ett stort antal reaktorer med samma utformning (”serie av reaktorer”).

Kärnkraftsindustrin släpper ut mycket små mängder koldioxid, och kärnkraft är därför ett intressant alternativ i kampen mot klimatförändringen. För närvarande är denna sektor den största energikällan med lågt koldioxidutsläpp i Europa.

Hantering av riskerna med kärnkraft

Allmänhetens syn på kärnkraft är central för om kärnkraftsproduktionen kommer att accepteras och för hur dess framtid kommer att se ut. För att bilda sig en uppfattning måste allmänheten ha tillgång till tillförlitlig information och kunna delta i en beslutsprocess präglad av öppenhet. Unionen är redan djupt engagerad i frågan om hantering av riskerna med kärnkraften och avser att stärka sitt engagemang ytterligare.

EU gör också insatser för att garantera kärnsäkerheten: man övervakar tillämpningen av internationella konventioner på området och bidrar ekonomiskt till förbättringen av kärnsäkerheten, såväl inom de egna gränserna (särskilt efter utvidgningarna 2004 och 2007) som i länder utanför unionen.

Den övervägande delen av det radioaktiva avfallet klassificeras som lågaktivt och kortlivat avfall. I nästan alla länder med kärntekniska anläggningar genomförs strategier i industriell skala för sådant avfall. Slutförvaringen av högaktivt och långlivat avfall påverkas betydligt av sociala faktorer, särskilt valet av plats för slutförvaringen och befolkningens godtagande av denna plats. Dessutom bedrivs forskning om tekniker för att reducera volymen och livstiden för radioaktivt avfall och långlivade komponenter.

Avveckling av anläggningar är ett komplicerat och kostsamt arbete som kommer att bli aktuellt för cirka en tredjedel av de aktiva kärnkraftverken före 2025. Det måste därför finnas tillräckliga finansiella resurser till förfogande, eventuellt från olika fonder. Kommissionen betonar att det är operatörerna som i slutändan bör bära den faktiska finansiella bördan.

I fråga om strålskydd konstaterar kommissionen att arbetstagare inom den kärntekniska industrin nu är betydligt mindre exponerade och att utsläppet av radioaktiva ämnen från den kärntekniska industrin har minskat kraftigt. Exponeringen inom det medicinska området och i fråga om naturliga strålkällor skulle dock behöva minska ytterligare. Stora framsteg har också gjorts när det gäller olycksberedskap, informationsutbyte, livsmedelskontroller och förebyggande av förlust eller missbruk av radioaktiva källor.

EU:s insatser på kärnenergiområdet

Euratomfördraget utgör rättslig grund för den rättsliga ram som fastställer skyldigheter och ger långtgående befogenheter på kärnenergiområdet, särskilt i fråga om forskning samt kontroll av kärnsäkerhet och fysiskt skydd.

Kommissionen har antagit flera förslag på kärnsäkerhetsområdet för att harmonisera de nationella myndigheternas arbete.

Kommissionen har också inlett ett europeiskt program för skydd av kritisk infrastruktur.

Den europeiska forskningen spelar en central roll på det kärntekniska området. Den bedrivs för närvarande inom ramen för Euratoms sjunde ramprogram och är framför allt inriktad på inrättande av teknikplattformar samt på kärnklyvning och innovativ teknik.

Kommissionen föreslår att framtida diskussioner bland annat ska gälla erkännande av gemensamma referensnivåer, inrättande av en högnivågrupp för kärnsäkerhet och hantering av radioaktivt avfall, upprättande av nationella planer för hantering av radioaktivt avfall, harmonisering av olika modeller för förvaltning av avvecklingsfonder samt utarbetande av ett harmoniserat system för skadeståndsansvar och av mekanismer för att säkerställa tillgången till medel i händelse av skada orsakad av en nukleär olycka.

Bakgrund

Utarbetandet av vägledande program om kärnenergi är en skyldighet enligt artikel 40 i Euratomfördraget.

Detta vägledande program om kärnenergi presenterades först i samband med den översyn av EU:s politik på energiområdet som gjordes i början av 2007 (”energipaketet”). Den slutliga versionen av programmet antogs i oktober 2007 och tar i bilaga 2 hänsyn till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, som tillställts den preliminära versionen, till vissa anmärkningar från Europaparlamentet samt till ytterligare information som tillhandahållits av medlemsstaterna.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Kommissionens beslut 2007/530/Euratom av den 17 juli 2007 om inrättande av Europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering [EUT L 1995, 27.7.2007]. Denna högnivågrupp skapades efter kommissionens presentation av det vägledande programmet om kärnenergi i januari 2007. Den har i uppdrag att gradvis utveckla en gemensam vision och, eventuellt, kompletterande europeiska regler på områdena kärnsäkerhet och avfallshantering.

Meddelande från kommissionen av den 10 januari 2007 : ”Vägledande program om kärnenergi – Framlagt enligt artikel 40 i Euratomfördraget för yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén” [KOM(2006) 844 slutlig – EUT C 138, 22.6.2007].

Senast ändrat den 07.04.2008