1.

I en rapport daterad den 2 juni 2020 om förverkande av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet, och med stöd av uppgifter från Europol, har Europeiska kommissionen uppgett att den organiserade brottsligheten inom Europeiska unionen beräknas generera vinster på omkring 110 miljarder euro om året och att endast omkring 2 procent av all vinning av brott fryses och 1 procent förverkas. ( 2 ) Detta är den minst sagt oroväckande bakgrunden till de aktuella målen om förhandsavgöranden, vilka ger EU-domstolen tillfälle att för första gången ta ställning till huruvida direktiv 2014/42/EU ( 3 ) är tillämpligt på en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs ett straffrättsligt förfarande för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt, vilket inte grundar sig på en fällande dom och som genomförs parallellt med ett förfarande som syftar till att fastställa den förmodade gärningsmannens skuld. Ett jakande svar från EU-domstolen beträffande dess behörighet skulle leda till att domstolen måste pröva förenligheten av de nationella bestämmelserna vad beträffar tillgång till handlingarna i förfarandet för förverkande för de personer som har anknytning till egendomen, bevisreglerna för egendomens ursprung och domstolsprövningen av beslutet om förverkande.

2.

Artiklarna 2–4 och 8 i direktiv 2014/42 samt artiklarna 17, 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) är relevanta i förevarande mål.

3.

I artikel 626 första stycket i Kriminālprocesa likums (straffprocesslagen) av den 21 april 2005 (Latvijas Vēstnesis, 2005, nr 74), i den lydelse som var i kraft från den 1 september 2018 till den 2 november 2022, föreskrevs följande:

”(1)   Av hänsyn till intresset av att snabbt avgöra egendomsfrågor som uppkommit under det inledande skedet av det straffrättsliga förfarandet och av processekonomiska skäl får utredaren, med samtycke av den åklagare som ansvarar för utredningen, eller åklagaren avskilja material som rör egendom som erhållits på ett olagligt sätt från brottmålet och inleda ett förfarande om följande villkor är uppfyllda:

4.

I artikel 627.1–627.5 i straffprocesslagen, i den lydelse som var i kraft från den 1 september 2018 till den 2 november 2022, föreskrevs följande:

”(1)   På de villkor som avses i artikel 626 i denna lag, ska den som ansvarar för förfarandet fatta beslut om att inleda ett förfarande rörande olagligt erhållande av egendom och till domstolen överlämna materialet rörande den egendom som har erhållits på ett olagligt sätt.

(2)   Den som ansvarar för förfarandet ska i sitt beslut ange följande:

5.

Mellan åren 2012 och 2020 inleddes straffrättsliga förfaranden i Lettland mot olika bolag som är registrerade i tredjeland och, i fråga om ett av bolagen, i Estland, och mot flera fysiska personer som är tredjelandsmedborgare, avseende storskalig penningtvätt i fråga om vinning av brott som begåtts med hjälp av deras lettiska bankkonton. Inom ramen för dessa straffrättsliga förfaranden, vilka fortfarande är i förundersökningsstadiet, har medel insatta på dessa konton och fast egendom tagits i beslag.

6.

Efter åtgärderna för beslag och parallellt med ovannämnda förfaranden, beslutade den brottsbeivrande myndigheten med stöd av artiklarna 626 och 627 i straffprocesslagen att inleda ett förfarande avseende olagligt erhållande av egendom och för det syftet vända sig till den behöriga domstolen i första instans. Även om vissa av dessa förfaranden för närvarande har vilandeförklarats, har andra gett upphov till beslut, antingen om förverkande till förmån för staten av beslagtagen egendom som anses ha erhållits på ett olagligt sätt eller om att avsluta förfarandet, utan förverkande, i fråga om den egendom vars olagliga ursprung nämnda domstol ansåg inte hade styrkts. Efter överklagande av den brottsbeivrande myndigheten, upphävde domstolen i andra instans de beslut som hade fattats i första instans och som hade avslutat förfarandet, och efter en ny prövning av den bevisning som hade lagts fram beslutade domstolen i andra instans om förverkande av den aktuella egendomen på grund av att den hade erhållits på ett olagligt sätt.

7.

Vid Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland), som är den hänskjutande domstolen, har talan väckts av personer som har anknytning till den egendom som är föremål för de ovannämnda förfarandena och åtgärderna. Talan avser frågan huruvida flera bestämmelser i straffprocesslagen, som reglerar förfarandet för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt, är förenliga med landets författning.

8.

Inom ramen för den bedömning som den hänskjutande domstolen ska göra, och för det ändamålet, vid beaktandet av unionsrätten, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i, för det första, huruvida den ifrågasatta nationella lagstiftningen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42 och rambeslut 2005/212/RIF ( 5 ) (målen C‑767/22, C‑49/23 och C‑161/23). Den har i det avseendet påpekat att det genomförda förfarandet för förverkande av egendom har en specifik karaktär, i den meningen att det är av straffrättslig karaktär och att det beslutade förverkandet inte följer av en fällande dom mot en person som först har dömts för ett brott, en situation som EU-domstolen ännu inte har prövat i de mål som rör tolkningen av ovannämnda bestämmelser.

9.

För det fall endera av dessa rättsakter skulle anses vara tillämplig i förevarande mål, anser den hänskjutande domstolen att frågan, för det andra, uppstår huruvida de nationella bestämmelserna om tillgång till handlingarna i förfarandet för de personer som har anknytning till egendomen är förenliga med rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång som dessa personer tillerkänns genom artikel 8.1 i direktiv 2014/42, jämförd med artikel 47 i stadgan (mål C‑767/22). Den hänskjutande domstolen har framhållit att dessa personer kan ta del av material som rör förfarandet, vilket i sig härrör från det straffrättsliga huvudförfarandet som syftar till att fastställa individuellt ansvar, endast om den brottsbeivrande myndigheten godkänner det och i den omfattning som denna myndighet beslutar om, och beslutet av den brottsbeivrande myndigheten kan bli föremål för domstolsprövning.

10.

Den hänskjutande domstolen vill, för det tredje, även få klarhet i huruvida de nationella bestämmelser som fastställer bevisreglerna för egendomens ursprung är förenliga med rätten till en rättvis rättegång och oskuldspresumtionen som garanteras i artikel 8.1 i direktiv 2014/42, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan (mål C‑161/23). Den hänskjutande domstolen har uppgett att enligt dessa bevisregler är den brottsbeivrande myndigheten i förfarandet inte skyldig att styrka bortom allt rimligt tvivel att egendomen har ett olagligt ursprung, och det ankommer på den person som har anknytning till egendomen att bevisa att egendomen har ett lagligt ursprung.

11.

Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) vill, för det fjärde, få klarhet i huruvida det ska tillerkännas en rätt att överklaga beslutet om förverkande av egendom som antas, för första gången, i samband med domen i målet om överklagande av ett avgörande i första instans varigenom förfarandet avslutades utan att det beslutades om en sådan åtgärd, något som inte föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Den har framhållit att det beslut som antas efter förfarandet för förverkande reglerar egendomsfrågan slutgiltigt. Den hänskjutande domstolen anser att svaret på denna fråga kräver en tolkning av artikel 8.6 andra meningen i direktiv 2014/42, jämförd med artikel 47 i stadgan (mål C‑49/23).

12.

För det femte, och för det fall de aktuella nationella bestämmelserna skulle anses vara oförenliga med den lettiska författningen och unionsrätten till följd av EU-domstolens dom, har den hänskjutande domstolen angett att dessa bestämmelser ska förklaras ogiltiga, vilket skulle få negativa konsekvenser för statsbudgetens stabilitet och rättssäkerheten om denna ogiltigförklaring sker med retroaktiv verkan. Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i huruvida det är möjligt för den att, i sin kommande dom, själv fastställa det datum då dessa bestämmelser upphör att gälla, ett datum som kan motsvara det datum då deras giltighetstid löper ut om bestämmelserna inte längre är i kraft.

13.

Mot denna bakgrund beslutade Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) att vilandeförklara vart och ett av de tre målen och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen i mål C‑767/22:

14.

Förutom den första och den tredje tolkningsfrågan, vilka redan hade ställts i mål C‑767/22, ställde Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) följande tolkningsfråga till EU‑domstolen i mål C‑161/23:

15.

Förutom den första och den tredje tolkningsfrågan, vilka redan hade ställts i mål C‑767/22, ställde Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen i mål C‑49/23:

16.

Vissa av klagandena i målen vid den nationella domstolen, den lettiska och den tjeckiska regeringen samt kommissionen har ingett skriftliga yttranden. Klagandena i målen vid den nationella domstolen, den lettiska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 15 april 2024.

17.

Som framgår av besluten att begära förhandsavgörande, anser den hänskjutande domstolen att det är nödvändigt att EU‑domstolen tolkar direktiv 2014/42 och rambeslut 2005/212 samt artiklarna 47 och 48 i stadgan med anledning av de tvivel som uppkommit om förenligheten av bestämmelserna i den nationella lagstiftningen om förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt, vad beträffar tillgång till handlingarna, bevisreglerna för egendomens ursprung och möjligheten att överklaga beslutet om förverkande. Före denna diskussion i själva sakfrågan, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida dessa rättsakter är tillämpliga i förevarande fall, vilket bör föranleda en prövning av frågan huruvida EU-domstolen är behörig.

18.

Enligt fast rättspraxis är EU-domstolen inte behörig att besvara en fråga i en begäran om förhandsavgörande när det är uppenbart att den unionsrättsliga bestämmelse som ska tolkas av domstolen inte är tillämplig. ( 6 ) Om en rättslig situation inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är EU-domstolen inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopats kan inte i sig grunda någon sådan behörighet. ( 7 ) Kommissionen och den tjeckiska regeringen anser att mot bakgrund av EU-domstolens praxis avseende tillämpningsområdet för direktiv 2014/42 och rambeslut 2005/212, kan dessa rättsakter inte vara tillämpliga på den aktuella nationella lagstiftningen.

19.

Med beaktande av syftena med och lydelsen av bestämmelserna i direktiv 2014/42 samt det sammanhang i vilket direktivet antogs, ska det anses att direktivet, precis som rambeslut 2005/212 vars bestämmelser direktivet enligt skäl 9 i direktivet är avsett att utvidga, är en rättsakt som syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott, bland annat för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som meddelats inom ramen för straffrättsliga förfaranden. ( 8 )

20.

Vad beträffar det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2014/42 och rambeslut 2005/212, har EU-domstolen slagit fast att dessa rättsakter inte är tillämpliga på en medlemsstats bestämmelser i vilka det föreskrivs att förverkande av egendom som förvärvats på ett olagligt sätt ska beslutas av en nationell domstol ”inom ramen för” eller till följd av ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott. ( 9 ) Det ska i det avseendet erinras om att enligt artikel 2 led 4 i direktiv 2014/42 ( 10 ) utgör förverkande ett slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol ”i anledning av brott”. EU-domstolen har således slagit fast att ett administrativt ( 11 ) eller civilrättsligt förfarande för förverkande inte omfattades av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2014/42 och rambeslut 2005/212. Till stöd för denna slutsats påpekade EU-domstolen att det civilrättsliga förfarandet för förverkande i nationell rätt samexisterade med ett regelverk för straffrättsligt förverkande, var endast inriktat på egendom som påstods vara olagligen förvärvad och genomfördes fristående från ett eventuellt straffrättsligt förfarande mot den person som misstänktes ha begått brotten och oberoende av utgången i ett sådant förfarande, i synnerhet av om personen eventuellt fälls till ansvar. ( 12 )

21.

Det ska konstateras att den lettiska lagstiftningen har en uppenbart specifik karaktär jämfört med de nationella lagstiftningar som nämndes i ovannämnda rättspraxis genom att förfarandet för förverkande av den aktuella egendom som erhållits på ett olagligt sätt varken är administrativt eller civilrättsligt, utan straffrättsligt. Reglerna för detta förfarande finns alla i straffprocesslagen och huvudsakligen i artiklarna 626–631 i nämnda lag. Det framgår därav att inledandet av det särskilda förfarandet för förverkande med nödvändighet sker under det inledande skedet av en brottsutredning som syftar till att fastställa ett individuellt straffrättsligt ansvar, genom beslut av den ansvariga utredaren, med samtycke av den åklagare som ansvarar för utredningen, eller av åklagaren själv. Detta beslut om att ”inleda ett förfarande rörande olagligt erhållande av egendom” avser egendom som kvarhållits eller tagits i beslag, avseende vilken all bevisning tyder på att egendomen har erhållits på ett olagligt sätt eller har samband med ett brott, ( 13 ) och alla dessa bevis härrör från akten i det så kallade straffrättsliga huvudförfarandet som syftar till att fastställa den berörda personens skuld. Detta material ska omfattas av förundersökningssekretess, och de personer som har anknytning till den aktuella egendomen får endast ta del av materialet efter godkännande av den som ansvarar för förfarandet och i den omfattning som denne beslutar om. Ett avslagsbeslut kan överklagas till domstol, varvid prövningen av huruvida beslutet är välgrundat kräver ett beaktande av huruvida målet med det straffrättsliga huvudförfarandet har uppnåtts, vilket har genomförts samtidigt och parallellt med förfarandet för förverkande. Vidare fastställs bevisreglerna för egendomens ursprung i flera bestämmelser i straffprocesslagen. Slutligen fattas beslutet om förverkande av en brottmålsdomstol som därefter kommer att pröva målet i sak och avgöra det straffrättsliga ansvaret. ( 14 ) Beslutet kan överklagas till en brottmålsdomstol i andra instans som har samma behörighet som domstolen i första instans. ( 15 )

22.

Även om det särskilda förfarandet för förverkande av egendom som är aktuellt formellt sett är skilt från det straffrättsliga huvudförfarandet som syftar till att fastställa den tilltalades skuld, har det obestridligen, genom flera delar, en nära anknytning till det sistnämnda förfarandet, som det utgör ett tillägg till. Det är samma gärningar som ligger till grund för förfarandena och det är samma person som står åtalad för ett visst brott och vars egendom har tagits i beslag innan det har inletts ett ”förfarande” mot denna person rörande olagligt erhållande av egendom. Som den lettiska regeringen har framhållit kan det förstnämnda förfarandet endast inledas inom ramen för det sistnämnda förfarandet, vilket gör att det inte är helt fristående från ett ”eventuellt” straffrättsligt förfarande mot den förmodade gärningsmannen.

23.

Det ska slutligen påpekas att det brott som läggs de personer till last vars straffrättsliga ansvar görs gällande och vilka parallellt är föremål för förfaranden för särskilt förverkande av egendom, i förevarande fall penningtvätt, motsvarar ett av de brott som omfattas av de rättsakter som på ett uttömmande sätt förtecknas i artikel 3 i direktiv 2014/42, närmare bestämt i led d i nämnda artikel, vilket gör att föremålet för det nationella förfarandet för förverkande av den anledningen omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde.

24.

I alla händelser framgår det att den behöriga brottmålsdomstolen, till vilken utredaren eller åklagaren har vänt sig med stöd av artikel 626 och följande artiklar i straffprocesslagen, endast ska uttala sig om egendomens ursprung, innan det tas ställning till den berörda personens skuld och således oberoende av varje fällande dom mot denna person inom ramen för huvudförfarandet som pågår parallellt. Denna situation utesluter en tillämpning av artikel 4.1 i direktiv 2014/42, men väcker frågan huruvida artikel 4.2 i direktivet, jämförd med artikel 2 led 4 i direktivet, ska tillämpas. Det rör sig om en ny rättsfråga som inte har något klart svar i EU-domstolens ovannämnda praxis, eftersom artikel 4.2 i direktivet aldrig har nämnts och därmed inte har förts in i ett resonemang som avser tolkningen av begreppet förverkande. ( 16 )

25.

Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska, enligt domstolens fasta praxis, inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Även tillkomsthistorien för en unionsrättslig bestämmelse kan vara relevant för tolkningen av densamma. ( 17 )

26.

I artikel 4.2 i direktiv 2014/42 föreskrivs att om förverkande på grundval av punkt 1 i denna artikel inte är möjligt, åtminstone om detta är en följd av att den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk eller har avvikit, ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt att förverka hjälpmedel och vinning i fall där ett straffrättsligt förfarande inletts i fråga om ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel och detta förfarande skulle ha kunnat leda till en fällande brottmålsdom, om den misstänkte eller tilltalade hade kunnat ställas inför rätta.

27.

Vad, först och främst, beträffar bokstavstolkningen, innehåller artikel 4.2 i direktiv 2014/42 en negativ definition av en av de två typer av förverkande som föreskrivs i denna artikel, eftersom den, motsatsvis, avser förverkande som inte är möjligt ”på grundval av punkt 1” i nämnda artikel, vilken avser förverkande som sker om det meddelats en slutlig fällande brottmålsdom mot den förmodade gärningsmannen. Medlemsstaterna ska således föreskriva regler om förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt som inte förutsätter en sådan fällande dom.

28.

Ska dessa regler med nödvändighet anses vara begränsade till att avse enbart situationer då den berörda personen är sjuk eller har avvikit, genom att uttrycket ”åtminstone” ger uttryck för de harmoniserade bestämmelsernas minimikaraktär? Är det inte tvärtom mer lämpligt att förstå detta uttryck som enbart angivandet av ett exempel på en omöjlighet som helt saknar uttömmande karaktär, genom att den minimiharmonisering som har införts genom artikel 4.2 i direktiv 2014/42 ger uttryck för kravet på nationella bestämmelser om förverkande av egendom utan en fällande dom som grundar sig på konstaterandet att det är omöjligt att genomföra en sådan fällande dom under normala omständigheter ( 18 )? Formuleringen i den aktuella bestämmelsen saknar således inte en viss tvetydighet, vilket gör det svårt att förstå dess innebörd och förhållandet mellan de två punkterna i artikel 4 i direktiv 2014/42. ( 19 )

29.

Jag vill emellertid påpeka att det särskilda förfarande för förverkande som är aktuellt samexisterar i lettisk rätt med det mer klassiska förfarandet, som är knutet till en fällande dom mot gärningsmannen, och för att detta förfarande ska inledas krävs bland annat att ”det på objektiva grunder inte är möjligt att hänskjuta ett brottmål till domstol inom en snar framtid (inom rimlig tid) eller då detta kan medföra obefogat höga kostnader”. ( 20 ) I denna formulering återfinns tanken att det i praktiken är omöjligt att genomföra det planerade klassiska förfarandet för förverkande sett ur samma tidsmässiga synvinkel som i det förfarande som avses i artikel 4.2 i direktiv 2014/42. ( 21 )

30.

En sådan situation kan bero på att den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk eller har avvikit, men även på ett straffrättsligt förfarande som kännetecknas av att det är mycket komplext på grund av det stora antalet berörda personer, både bolag och fysiska personer, deras hemvist i en annan stat än den där myndigheterna som ansvarar för förfarandet är hemmahörande, att de brottsliga handlingarna är av internationell och organiserad karaktär och de efterföljande svårigheterna för inbördes polis- och rättshjälp, att det eller de påstådda brotten till sin natur är komplicerade, och allt detta ska sättas i relation till storleken på landets repressiva apparat och dess förmåga att genomföra ett sådant förfarande med iakttagande av de stränga preskriptionsreglerna samtidigt som den vanliga allmänna brottsligheten hanteras. Denna struktur tycks motsvara den som har beskrivits av den hänskjutande domstolen som ett nationellt straffrättsligt förfarande avseende storskalig penningtvätt av vinning av brott med hjälp av konton som öppnats hos olika lettiska banker av bolag registrerade i Estland, Schweiz och Belize och av medborgare i Republiken Ukraina, Uzbekistan, Folkrepubliken Kina och Ryska federationen. Inledandet av det aktuella förfarandet för förverkande hör till en situation då dessa personer är föremål för ett straffrättsligt förfarande avseende ett brott, i förevarande fall penningtvätt, som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel och då detta förfarande skulle ha kunnat leda till en fällande brottmålsdom om dessa personer, under normala omständigheter, hade kunnat ställas inför rätta vid den domstol som ska avgöra målet i sak.

31.

Det ska framhållas att förslaget till direktiv ( 22 ) innehöll en särskild bestämmelse med rubriken ”Förverkande utan föregående fällande dom”, som uttryckligen och uttömmande angav de fall då en sådan åtgärd kunde vidtas. Det står klart att medlagstiftarna uttryckte olika ståndpunkter beträffande denna bestämmelse, och Europaparlamentets önskan om en allmän bestämmelse om förverkande som inte grundar sig på en fällande dom möttes av motstånd från rådets sida, vilket resulterade i den mindre exakta kompromisstexten i artikel 4.2 i direktiv 2014/42 och användningen av uttrycket ”åtminstone” som föregår angivandet av de fall då det är omöjligt på grund av att den berörda personen är sjuk eller har avvikit. ( 23 )

32.

För det första innebär en kontextuell tolkning att beslutet om förverkande som anges i artikel 4.2 i direktiv 2014/42 ska ställas i relation till åtgärden att frysa egendom, möjligheten till förverkande hos tredje man och de effektiva processrättsliga garantier som direktivet ger de berörda personerna genom dessa frysnings- och förverkandeåtgärder.

33.

Det ska framhållas att de grundläggande rättigheter som avses i artikel 47 i stadgan bekräftas dessutom av direktiv 2014/42, där det i artikel 8.1 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de personer som berörs av de åtgärder som föreskrivs enligt detta direktiv har rätt till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång så att deras rättigheter tillvaratas. ( 24 ) EU-domstolen har upprepade gånger framhållit den allmänna ordalydelsen i denna bestämmelse, vilken inte hänvisar till misstänkta eller tilltalade personer eller till personer som har befunnits skyldiga till ett brott. Det är mot bakgrund av denna formulering i artikel 8.1 i direktiv 2014/42 och i skäl 33 i direktivet som EU-domstolen har slagit fast att de personer för vilka medlemsstaterna ska garantera effektiva rättsmedel och en rättvis rättegång är inte bara de personer som har befunnits skyldiga till ett brott utan även alla andra personer vars egendom berörs av beslutet om frysning eller förverkande. ( 25 )

34.

Denna omfattande tolkning, vilken grundar sig på ett effektivt domstolsskydd för alla personer vars rättigheter märkbart påverkas av genomförandet av en frysnings- eller förverkandeåtgärd, är helt förenlig med att det materiella tillämpningsområdet (rationae materiae) för direktiv 2014/42 omfattar det straffrättsliga förfarande för förverkande av egendom som är i fråga i de nationella målen. EU-domstolens ovannämnda praxis kan, och ska enligt min mening kunna, omfatta de personer är föremål för detta förfarande, eftersom varje motsatt resultat skulle leda till situationer som är minst sagt paradoxala och inte önskvärda.

35.

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de medel som fanns på lettiska bankkonton och fast egendom tillhörande juridiska och fysiska personer, vilka förmodades ha begått brottet penningtvätt, togs i beslag i samband med det straffrättsliga förfarande som inleddes mot dem, innan förfarandet för förverkande av egendom inleddes. De belopp och de fastigheter som togs i beslag blev oåtkomliga, eftersom de hamnade under myndigheternas kontroll, och det ska därför anses att de beslag som är i fråga i de nationella målen utgör åtgärder för ”frysning” i den mening som avses i artikel 2 led 5 i direktiv 2014/42. Eftersom dessa personers egendom dessutom kunde, vid tidpunkten för frysningen, bli föremål för ett senare förverkande enligt lettisk rätt, omfattas dessa personers respektive situation av tillämpningsområdet för artikel 7 i direktivet. De berörs följaktligen av en åtgärd som föreskrivs i nämnda direktiv, i den mening som avses i artikel 8.1 i direktivet, och enligt denna bestämmelse är medlemsstaterna skyldiga att se till att berörda personer har rätt till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång så att deras rättigheter tillvaratas. ( 26 )

36.

En tolkning av artikel 4.2 i direktiv 2014/42 som från direktivets tillämpningsområde undantar det förfarande för förverkande som är i fråga i de nationella målen skulle leda till en situation med uppdelad tillämpning av det domstolsskydd som föreskrivs i direktivet, i den meningen att detta skydd skulle omfatta de personer som berörs av en frysningsåtgärd, vilka senare skulle fråntas detta skydd när det ovannämnda förfarandet inleds. En sådan situation skulle vara än mer inkonsekvent då frysnings- och förverkandeåtgärderna är intimt förknippade, vilket framhålls i skäl 27 i direktiv 2014/42, eftersom de bidrar till samma mekanism som syftar till att neutralisera vinning av brott.

37.

Det är även intressant att notera att med hänsyn till den synnerligen vida formuleringen i artikel 626 i straffprocesslagen vad gäller tillämpningsområdet för förfarandet för förverkande av egendom, ( 27 ) är den person som berörs av detta förfarande inte bara den förmodade gärningsmannen som åtalas inom ramen för ett separat förfarande, utan den berörda personen kan även vara den som hör till kategorin tredje man i den mening som avses i direktiv 2014/42 och vars tillgångar kan bli föremål för förverkande på de villkor som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2014/42, ( 28 ) då båda kan vara berörda av samma förfarande. Även här skulle en restriktiv tolkning av artikel 4.2 i direktiv 2014/42 leda till en chockerande dikotomi, inom ramen för ett och samma förfarande, mellan tredje man som ska åtnjuta ett effektivt domstolsskydd i egenskap av person som berörs av den förverkandeåtgärd som föreskrivs i direktivet, i den mening som avses i artikel 8.1 i direktivet, och de förmodade gärningsmännen som saknar ett sådant skydd, trots att dessa två kategorier av individer likställs i direktiv 2014/42 med avseende på den inskränkning som skett i deras rättigheter till följd av genomförandet av denna åtgärd.

38.

För det andra anser jag att det är relevant att placera artikel 4.2 i direktiv 2014/42 i ett större normativt sammanhang som omfattar Förenta nationernas konvention mot korruption. Artikel 54.1 c i nämnda konvention uppmanar konventionsstaterna, för att underlätta det internationella samarbetet i fråga om förverkande, att överväga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tillåta beslut om förverkande av vinning av korruptionsbrott utan att någon döms för brottet i de fall där gärningsmannen inte kan lagföras på grund av att han eller hon är avliden, har avvikit eller inte kan anträffas eller ”i andra tillämpliga fall”. ( 29 ) Jag vill påpeka att det i artikel 1 d i l Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism anges att med ordet ”förverkande” avses sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång ”på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar” som innebär slutgiltigt berövande av egendom. I artikel 23.5 i denna konvention uppmanas även parterna att bistå varandra vid verkställande av beslut om förverkande som inte grundar sig på en fällande dom, bland annat under förutsättning att besluten har fattats ”när det gäller ett brott”.

39.

Det ska även hänvisas till förordning 2018/1805. Artikel 2.2 i nämnda förordning, i vilken ”beslut om förverkande” ( 30 ) definieras, ska tolkas mot bakgrund av skäl 13 i förordningen, där det anges att denna rättsakt bör tillämpas på alla slag av beslut om frysning och beslut om förverkande på grund av ett brott, med undantag således av de beslut som fattats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor. Förordningen omfattar således förverkande oavsett om det grundar sig på en fällande dom eller inte, under förutsättning att besluten om förverkande utfärdas inom ramen för straffrättsliga förfaranden. ( 31 ) Jag vill slutligen erinra om att den 24 april 2024 antogs direktiv 2024/1260 som ersätter direktiv 2014/42, och i direktivet framhålls i huvudsak de brister som inverkar menligt på medlemsstaternas kapacitet att bland annat frysa och förverka olagliga tillgångar. Det är intressant att notera att det i denna nya rättsakt föreskrivs två typer av beslut om förverkande utan en fällande dom, varav den ena motsvarar en förteckning över väldefinierade situationer, ( 32 ) och den andra aktualiseras om förverkande är omöjligt enligt andra bestämmelser i detta direktiv och om den nationella domstolen är förvissad om att den frysta egendomen härrör från brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation, med hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet, såsom att egendomens värde inte alls står i proportion till ägarens lagligt förvärvade inkomst. ( 33 )

40.

Med beaktande av syftena med och lydelsen av bestämmelserna i direktiv 2014/42 samt det sammanhang i vilket direktivet antogs, ska det anses att direktivet, precis som rambeslut 2005/212 vars bestämmelser direktivet enligt skäl 9 i direktivet är avsett att utvidga, är en rättsakt som syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott, bland annat för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som meddelats inom ramen för straffrättsliga förfaranden. ( 34 ) Såsom har angetts omfattar förordning 2018/1805 alla beslut om förverkande, oavsett om de grundar sig på en fällande dom eller ej, när besluten fattas inom ramen för straffrättsliga förfaranden, ( 35 ) vilket enligt min mening är fallet med beslut som fattas efter det nationella förfarande som är i fråga. Följaktligen omfattas sistnämnda beslut av förordningens tillämpningsområde, även om det skulle anses att artikel 4.2 i direktiv 2014/42 inte är tillämplig i det aktuella fallet. ( 36 )

41.

En teleologisk tolkning av artikel 4.2 i direktiv 2014/42 bör dock ta hänsyn till ett annat mål som omnämns i skäl 41 i direktivet, där det klart anges att direktivet har till mål att ”underlätta” förverkande av egendom i straffrättsliga ärenden. Denna åtgärd, vilken hänger samman med frysningsåtgärden, har med rätta presenterats som ett av de mest effektiva sätten att bekämpa organiserad brottslighet, genom att den eliminerar de ekonomiska incitamenten till brottslighet. ( 37 ) Denna mer än berättigade strävan efter effektivitet talar enligt min mening för en dynamisk tolkning av artikel 4.2 i direktiv 2014/42 som innebär att ett straffrättsligt förfarande för förverkande av den typ som har genomförts i de nationella målen omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det ska erinras om att när en unionsbestämmelse kan tolkas på flera sätt, ska enligt domstolens fasta praxis företräde ges till den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan. ( 38 )

42.

Såsom kommissionen i huvudsak har framhållit i ett arbetsdokument ( 39 ) ställs de brottsbekämpande myndigheterna, på området för organiserad brottslighet, ofta inför komplexa finansiella flöden som syftar till att dölja tillgångarnas olagliga ursprung samt tillvägagångssätten (skalbolag, bulvaner …) som gör att gärningsmannen distanserar sig från brottet. Även om olagliga medel upptäcks, kan det uppstå oöverstigliga problem med att försöka koppla dessa till en kriminell handling och till en gärningsman. Förfarandet för förverkande av egendom som inte grundar sig på en fällande dom utgör en lämplig respons på denna företeelse.

43.

Ett sådant förfarande gör det möjligt att snabbt lösa egendomsfrågan, vilket även tillgodoser ett syfte med direktiv 2014/42, då det i artikel 8.3 i direktivet föreskrivs att beslutet om frysning endast ska förbli i kraft så länge som det är nödvändigt för att bevara egendomen för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. Denna strävan att agera skyndsamt har sin grund i den inskränkning som skett i den berörda personens rättigheter ( 40 ) och den objektiva svårigheten för medlemsstaterna bestående i skyldigheten att förvalta den frysta egendomen för att bevara dess ekonomiska värde. Det är uppenbart att bevarandet och säkrandet av sådan egendom som villor, lustjakter, flygplan och konstverk utgör en betydande kostnad och att omvandla dessa till pengar genom försäljning ( 41 ) till tredje man är inte juridiskt sett en enkel och riskfri lösning. Ett regelverk för förverkande av egendom fristående från fastställandet av det individuella straffrättsliga ansvaret tycks var helt ägnat att uppnå ovannämnda syfte.

44.

Såsom har angetts syftar dessutom direktiv 2014/42 till att skydda rättigheterna för de personer som berörs av frysnings- och förverkandeåtgärderna, vilket är av särskild vikt när det gäller förfarandet för förverkande av egendom utan bedömning av detta ansvar. Jag anser att det, för att göra handläggningen av dessa förfaranden enhetlig, är önskvärt att de kan omfattas av artikel 8 i direktiv 2014/42, vari stadgas rätten för personer som berörs av frysnings- och förverkandeåtgärder till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång så att deras rättigheter tillvaratas. ( 42 )

45.

För att säkerställa den övergripande samstämmigheten i unionens rättsordning på det viktiga området för bekämpande av organiserad brottslighet samt dess samstämmighet med de därmed sammanhängande internationella rättsakterna, förefaller det i detta sammanhang vara relevant att dra slutsatsen att artikel 4.2 i direktiv 2014/42 är tillämplig på ett straffrättsligt förfarande för förverkande som avser olaglig egendom som tagits i beslag under en brottsutredning och som grundar sig på att det är omöjligt att inom rimlig tid ställa de förmodade gärningsmännen inför rätta och eventuellt få dem dömda, inom ramen för ett separat förfarande som pågår parallellt.

46.

Om artikel 4.2 i direktiv 2014/42 tvärtom tolkades på ett sådant sätt att det förverkande som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen inte omfattades av de minimiregler som fastställs i direktivet, i enlighet med artikel 1.1 i direktivet, skulle denna lagstiftning omfattas av medlemsstaternas behörighet, som anges i skäl 22 i direktivet, att föreskriva mer omfattande befogenheter i sin nationella lagstiftning. ( 43 ) Denna slutsats gör det emellertid inte möjligt att avsluta diskussionen om EU-domstolens behörighet att besvara de aktuella tolkningsfrågorna. Det uppdrag att bistå EU-domstolen som åligger en generaladvokat innebär att andra synsätt i denna fråga ska övervägas.

47.

Det ska erinras om att EU-domstolen vid ett flertal tillfällen har förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser, utan någon ändring av deras syfte eller räckvidd, hade blivit tillämpliga genom att det i nationell rätt direkt och ovillkorligen hänvisats till innehållet i unionsbestämmelserna. EU-domstolen har dessutom i fast rättspraxis slagit fast att det i en sådan situation är uppenbart att det finns ett unionsrättsligt intresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrätten tolks på ett enhetligt sätt, för att i framtiden undvika olika tolkningar. ( 44 )

48.

I förevarande fall framgår det av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen att ett förfarande för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt, vilket inte grundar sig på en fällande dom, infördes i den lettiska lagstiftningen år 2005. Den lettiska regeringen har i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen uppgett att direktiv 2014/42 införlivades bland annat genom lagbestämmelser om ändring av strafflagen och straffprocesslagen. Motiveringen till det lagförslag om ändring av strafflagen som utarbetades av justitieministeriet i Republiken Lettland ( 45 ) innehåller en tabell som sammanfattar de olika artiklarna i direktivet och samtliga nationella bestämmelser varigenom dessa artiklar genomförs, vilket gäller artikel 8 i direktivet som till fullo införlivades i straffprocesslagen. Det framgår således att den harmoniserade bestämmelse som flera tolkningsfrågor avser har blivit tillämplig på förfarandet för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt som inte grundar sig på en fällande dom, vilket enligt ett obevisat påstående anses inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2014/42. ( 46 ) Den omständigheten att denna tydliga hänvisning finns i en handling som avser förarbeten och inte i själva texten i den nationella lagstiftningen saknar betydelse ( 47 ) och det framgår klart av beslutet om hänskjutande att varje tolkning som EU-domstolen gör av bestämmelserna i detta direktiv är bindande för den hänskjutande domstolen när den avgör de nationella målen, vilket gör att denna hänvisning kan betecknas som ”ovillkorlig”. ( 48 )

49.

Under dessa omständigheter bör EU-domstolen, efter att ha slagit fast att artikel 4 i direktiv 2014/42 inte är tillämplig, ändå förklara sig behörig att besvara de frågor som har ställts i målen C‑767/22, C‑161/23 och C‑49/23 beträffande tillgång till handlingar, bevisreglerna för egendomens ursprung och rättsmedel, det vill säga lika många frågeställningar som avser tolkningen av artikel 8 i direktivet, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan. Med hänsyn till den omständigheten att föremålet för de nationella bestämmelser som är i fråga har ett nära samband med föremålet för de unionsrättsliga bestämmelser som de hänvisar till, finns det ett uppenbart intresse av att mycket närliggande situationer, varav den ena regleras av nationell rätt och denna andra regleras av unionsrätten, behandlas lika.

50.

Kommissionen föreslog i sina skriftliga yttranden att den andra frågan i mål C‑767/22 och mål C‑161/23 skulle bedömas mot bakgrund av direktiv 2012/13/EU ( 49 ) och direktiv (EU) 2016/343, ( 50 ) trots att inte någon bestämmelse i dessa direktiv har nämnts i de tolkningsfrågor som har ställts till EU-domstolen. I alla händelser följer det av EU-domstolens fasta praxis att tolkningsfrågorna ska avgöras mot bakgrund av alla de bestämmelser i fördraget och i sekundärrätten som kan vara relevanta för problemställningen i fråga. ( 51 ) Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som har införts genom artikel 267 FEUF, ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Även om den hänskjutande domstolen formellt sett endast har ställt frågor avseende tolkningen av rambeslut 2005/212 och direktiv 2014/42, hindrar detta inte att EU‑domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, oavsett om den hänskjutande domstolen har hänvisat till dessa i sina frågor. ( 52 ) EU-domstolen ska härvid, av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka unionsrättsliga normer som behöver tolkas, med hänsyn tagen till saken i målet. ( 53 )

51.

Även om den fråga som ska prövas i detta skede är huruvida direktiven 2012/13 och 2016/343 är exklusivt tillämpliga på förfarandena vid den nationella domstolen, då dessa förfaranden antagligen är uteslutna från tillämpningsområdet för direktiv 2014/42, vill jag påpeka att det i skäl 40 respektive artikel 8.7 i sistnämnda direktiv anges att vid genomförandet av detta direktiv bör hänsyn tas till bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64 av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1), direktiv 2012/13 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48 av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), och att utan att det påverkar tillämpningen av direktiven 2012/13 och 2013/48 ska personer vars egendom berörs av beslutet om förverkande ha rätt att få tillgång till en advokat under hela förverkandeförfarandet såvitt gäller fastställande av vinningen och hjälpmedlen, så att de kan tillvarata sina rättigheter, och dessa personer ska informeras om att de har denna rätt. Det ska således konstateras att unionslagstiftaren klart har fastställt ett samband mellan genomförandet av förfaranden för förverkande av egendom i straffrättsliga mål, oavsett huruvida de grundar sig på en fällande dom eller ej, och iakttagandet av de processuella rättigheter som tillerkänns misstänkta och tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden. Såsom har angetts ovan är det aktuella förfarandet för förverkande av egendom obestridligen av straffrättslig karaktär.

52.

Direktiven 2012/13 och 2016/343 har båda som gemensamt syfte att fastställa minimiregler beträffande vissa rättigheter för misstänkta och tilltalade personer inom ramen för straffrättsliga förfaranden. Direktiv 2012/13 avser närmare bestämt rätten att bli informerad om sina rättigheter och direktiv 2016/343 hänför sig, vad beträffar samma personer, till oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. Det framgår av beslutet om hänskjutande att beslutet att inleda ett förfarande rörande olagligt erhållande av egendom, i enlighet med artikel 628 i straffprocesslagen, översändes till ”den misstänkta eller tilltalade personen och till den person vars egendom har kvarhållits eller tagits i beslag, om dessa personer är föremål för det aktuella straffrättsliga förfarandet, eller till en annan person som har äganderätt till den aktuella egendomen”. ( 54 )

53.

Tillämpningsområdet för direktiv 2012/13 respektive direktiv 2016/343 definieras i nästan identiska ordalag i artikel 2 i dessa direktiv. Det framgår i huvudsak av dessa bestämmelser att direktiven är tillämpliga från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats. Den ytterligare preciseringen i artikel 2 i det senaste av de båda direktiven, nämligen direktiv 2016/343, att direktivet är tillämpligt i ”alla stadier av det straffrättsliga förfarandet”, ska anses vara tillämplig på direktiv 2012/13. I förevarande fall ska det erinras om att samtliga fysiska och juridiska personer som avses i målen C‑767/22, C‑49/23 och C‑161/23 är föremål för straffrättsliga förfaranden på grund av brottet penningtvätt och att de har fått se sina medel som var placerade på lettiska bankkonton och, för vissa av dem, deras fasta egendom tas i beslag av de brottsbeivrande myndigheterna, och dessa handlingar innebär att det fastställs att dessa personer är misstänkta av en behörig myndighet och att de, åtminstone underförstått men nödvändigtvis, informeras om denna misstanke. ( 55 )

54.

Då dessa personer följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2012/13 och 2016/343, ska de slutligen uteslutas därifrån på grund att det har inletts ett förfarande mot dem, som är konnext, för att inte säga sammanflätat, med förfarandet som avser fastställandet av det straffrättsliga ansvaret, vilket kan utmynna i förverkande av egendom? Ett jakande svar på denna fråga skulle kunna stå i strid med EU-domstolens praxis och dess dynamiska tolkning av de bestämmelser som avser detta tillämpningsområde, vilken är motiverad av att dessa direktiv stöder sig på de rättigheter som anges i bland annat artiklarna 47 och 48 i stadgan och syftar till att främja dessa rättigheter avseende misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. ( 56 ) EU-domstolen har således slagit fast att begreppet ”straffrättsligt förfarande” i den mening som avses i nämnda direktiv även omfattar förfaranden för intagning för sluten psykiatrisk vård av en person, som efter ett tidigare straffrättsligt förfarande har ansetts vara gärningsman för en brottslig handling, trots att varken direktiv 2012/13 eller direktiv 2016/343 innehåller några uttryckliga bestämmelser som anger att de straffrättsliga förfaranden som de reglerar även omfattar sådana förfaranden som kan leda till beslut om intagning för sluten psykiatrisk vård. Avsaknaden av uttryckliga bestämmelser innebär emellertid inte att ett sådant förfarande för intagning för sluten psykiatrisk vård är uteslutet från dessa direktivs tillämpningsområde av den anledningen att det inte leder till en ”påföljd”. ( 57 )

55.

EU-domstolen skulle kunna välja att göra en analog tillämpning av denna lösning i förevarande fall för att säkerställa enhetlighet i unionens rättsordning. Det ska i det avseendet erinras om att förordning 2018/1805 ska tillämpas på beslut om frysning eller beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för ”förfaranden i straffrättsliga frågor”, vilket är ett självständigt begrepp i unionsrätten som omfattar alla slag av beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdas efter förfaranden på grund av ett brott, vilket är fallet i förfarandena vid den nationella domstolen. I skäl 18 i förordningen anges vidare att de processuella rättigheter som anges i direktiven 2010/64, 2012/13, 2013/48, 2016/343, samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1), ska, inom dessa direktivs tillämpningsområde, tillämpas på straffrättsliga förfaranden som omfattas av nämnda förordning med avseende på de medlemsstater som är bundna av dessa direktiv. I skälet anges även följande: ”Under alla förhållanden bör skyddsåtgärderna enligt stadgan tillämpas på samtliga förfaranden som omfattas av denna förordning. I synnerhet bör de väsentliga skyddsåtgärder avseende straffrättsliga förfaranden som anges i stadgan tillämpas på förfaranden i straffrättsliga frågor som inte är straffrättsliga förfaranden men som omfattas av denna förordning.” När det gäller direktiv 2024/1260 anges det i skäl 51 i nämnda direktiv att direktivet ska genomföras utan att det påverkar tillämpningen av samtliga ovannämnda direktiv avseende de processuella rättigheterna. Erkännandet av att dessa rättsakter är tillämpliga, särskilt direktiven 2012/13 och 2016/343, på det lettiska förfarandet för förverkande som inte grundar sig på en fällande dom innebär att EU-domstolen är behörig att tolka bestämmelserna däri, i vart fall de bestämmelser som är relevanta, mot bakgrund av stadgan.

56.

Resonemangen nedan, som avser bedömningen i sak av de tolkningsfrågor som har hänskjutits till EU-domstolen, bygger på antagandet att den nationella lagstiftning som är i fråga i målen vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42, vilket avgör stadgans tillämplighet. I förevarande fall begär den hänskjutande domstolen en tolkning av artikel 8.1 och 8.6 i direktivet, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan, med anledning av de tvivel som uppkommit beträffande förenligheten av dessa bestämmelser som reglerar förfarandet för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt, särskilt vad beträffar reglerna om tillgång till handlingarna, bevisreglerna för egendomens ursprung och överklagande av beslutet om förverkande.

57.

För det första anser jag att det är nödvändigt att bedöma den rättsliga karaktären på åtgärden för förverkande av egendom. Såsom har angetts föreskrivs det i artikel 70.10 i strafflagen att särskilt förverkande av egendom, som innebär en tvångsöverlåtelse till förmån för staten, utan ersättning, av egendom som erhållits på ett olagligt sätt eller som varit föremål för ett brott, eller egendom som förvärvats i samband med ett brott, inte utgör en påföljd. Innehållet i de handlingar som har ingetts till EU-domstolen gör det inte möjligt att bortse från eller godta kvalificeringen som säkerhetsåtgärd i lettisk rätt. Under alla omständigheter är tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i stadgan, bland annat artikel 48, inte endast begränsad till sådana förfaranden och påföljder som betraktas som straffrättsliga enligt nationell rätt, utan den omfattar – oavsett kvalificeringen i nationell rätt – även förfaranden och påföljder som ska anses ha en straffrättslig karaktär på grund av lagöverträdelsens art och strängheten i den påföljd som den berörde kan ådömas. När det gäller kriteriet som rör lagöverträdelsens art, ska det påpekas att det innebär att det ska prövas huruvida den aktuella åtgärden bland annat har ett repressivt syfte, varvid den omständigheten att åtgärden även har ett förebyggande syfte inte i sig kan anses innebära att den förlorar sin karaktär av straffrättslig påföljd. ( 58 )

58.

Även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de åtgärder för förverkande som är i fråga i de nationella målen kan kvalificeras som ”straffrättsliga påföljder”, kan det noteras att dessa åtgärder vidtas mot själva tillgången, och inte mot personen, och syftar till att avlägsna ”svarta pengar” eller fast och lös egendom som erhållits på ett olagligt sätt från de officiella ekonomiska och finansiella systemen, varvid målet är att förhindra brottslig verksamhet genom att frånta sådan verksamhet medel och säkerställa det ekonomiska och finansiella systemets soliditet och integritet. Dessa uppgifter gör det emellertid inte möjligt att klart bortse från den ovannämnda kvalificeringen.

59.

Jag vill erinra om att åtgärderna för förverkande beslutades efter ett förfarande som, enligt artikel 627.1 i straffprocesslagen, inleddes vid en brottmålsdomstol rörande ”olagligt erhållande av egendom” gentemot juridiska och fysiska personer som parallellt var föremål för separata förfaranden som syftade till att fastställa deras straffrättsliga ansvar för brottet penningtvätt. De förfaranden som hänger samman med vidtagandet av den aktuella åtgärden utgör obestridligen en relevant omständighet vid kvalificeringen av denna åtgärd. ( 59 ) För övrigt hänvisar själva ordalydelsen i den ovannämnda bestämmelsen entydigt till ett individuellt agerande som förefaller nödvändigt att beivra, vilket ger uttryck för att åtgärden för förverkande är av bestraffande karaktär gentemot de personer som har egendom i besittning, vilket tillkommer utöver det förebyggande syftet. Däremot tycks förverkandet av egendom som erhållits på ett olagligt sätt, vilket tar sig uttryck i att egendomen överförs till statens tillgångar, inte omfatta det specifika eftersträvandet av ett ersättningssyfte, vilket kännetecknar en civilrättslig åtgärd. Under alla omständigheter kan syftena att förebygga och ersätta vara förenliga med syftet att bekämpa brott och anses utgöra rekvisit för själva begreppet påföljd. Slutligen ska det konstateras att det i den lettiska lagstiftningen, på vissa villkor, föreskrivs en presumtion om att egendomen har olagligt ursprung och den ger brottmålsdomstolarna omfattande befogenheter till förverkande som grundar sig på graden av övertygelse som yttrar sig i enbart en sannolikhetsavvägning. ( 60 ) När det gäller strängheten i påföljden i form av förverkande, ger den stöd åt bedömningen att denna åtgärd är av straffrättslig karaktär, vad beträffar det fullständiga och slutliga berövandet av denna egendom till förmån för staten, utan någon ersättning. ( 61 ) Åtgärden för förverkande ska under dessa omständigheter anses utgöra en straffrättslig påföljd.

60.

För det andra ska det framhållas att enligt skäl 33 i direktiv 2014/42 påverkar direktivet på ett väsentligt sätt rättigheterna för personer, inte endast för misstänkta eller tilltalade personer utan också för tredje män som själva inte är föremål för åtal, och det är därför nödvändigt att sörja för särskilda skyddsåtgärder och rättsmedel för att säkerställa deras grundläggande rättigheter vid genomförandet av detta direktiv. I skäl 38 i nämnda direktiv anges att direktivet respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns i stadgan och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), enligt tolkning i rättspraxis från Europadomstolen, och att direktivet bör genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer.

61.

Vad beträffar de grundläggande rättigheter som är relevanta i förevarande mål, ska det tas hänsyn till artikel 17.1 i stadgan, där det bland annat föreskrivs att var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den och att förfoga över den. Vidare framgår det av artikel 8.1 i direktiv 2014/42 att unionslagstiftaren har gett de personer som, i likhet med parterna i de nationella målen, berörs av de åtgärder som föreskrivs bland annat i artikel 2.4 i direktivet, en skyddad processuell ställning, då det i artikel 8.1 i direktivet föreskrivs en allmän skyldighet för varje medlemsstat att vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa personer har rätt till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång så att deras rättigheter tillvaratas. Utöver artikel 47 i stadgan, tycks således även artikel 48.1 och 48.2 i stadgan, vari föreskrivs oskuldspresumtionen och principen om iakttagande av rätten till försvar, vara relevant för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

62.

Utöver den ovannämnda allmänna skyldigheten, ska det konstateras att artikel 8 i direktiv 2014/42 innehåller särskilda bestämmelser som syftar till att säkerställa att antagandet av ett beslut om förverkande omgärdas av garantier som är specifika för domstolsavgöranden, särskilt sådana som avser iakttagandet av den berörda personens grundläggande rättigheter och, i synnerhet, rätten till ett effektivt domstolsskydd. Enligt artikel 8.6 och 8.7 i detta direktiv ska således skäl anges för varje beslut om förverkande och den berörda personen ska underrättas om beslutet, och denna person ska informeras om att vederbörande har rätt att få tillgång till en advokat under hela förverkandeförfarandet såvitt gäller fastställande av vinningen och hjälpmedlen och har rätt att överklaga detta beslut till domstol. I alla händelser innehåller nämnda direktiv inte några bestämmelser som fastställer bevisreglerna för egendomens ursprung vad gäller den egendom som är föremål för förfarandet för förverkande utan fällande dom, och inte heller tillgången till handlingarna i detta förfarande för de personer som har anknytning till denna egendom, och medlemsstaterna ges således ett utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa de särskilda förfaranden som är tillämpliga i det avseendet.

63.

Artikel 8 i direktiv 2014/42 ger visserligen medlemsstaterna ett bedömningsutrymme när det gäller de nödvändiga åtgärder som ska vidtas enligt bestämmelsen. I enlighet med artikel 51.1 i stadgan och såsom framgår av skäl 38 i direktivet är det emellertid så, att den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller aldrig bör understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen. ( 62 ) Förfarandet för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt ska organiseras på ett sådant sätt att de personer som har anknytning till denna egendom har kunnat göra gällande sina grundläggande rättigheter under detta förfarande, vilket är särskilt viktigt i ett system där, såsom i förevarande fall, det beslut som fattas av den behöriga domstolen efter detta förfarande, i förekommande fall avseende förverkande av egendom, slutgiltigt reglerar egendomsfrågan.

64.

I detta avseende ska det erinras om att det framgår av Förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) att artikel 47 första och andra stycket i stadgan, där rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol slås fast, motsvarar rätten till en rättvis rättegång enligt bland annat artikel 6.1 i Europakonventionen, medan artikel 48.1 och 48.2 i stadgan om oskuldspresumtion och om respekt för rätten till försvar motsvarar artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen. Av detta följer, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, att artikel 6 i Europakonventionen ska beaktas vid tolkningen av artiklarna 47 och 48 i stadgan, som en lägsta skyddsnivå. ( 63 ) Varje begränsning av utövandet av dessa rättigheter, och av utövandet av rätten till egendom, ( 64 ) genom en åtgärd som beslutas i enlighet med direktiv 2014/42, ska dessutom iaktta kraven i artikel 52.1 i stadgan, vilket förutsätter bland annat att den aktuella begränsningen faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som unionen eftersträvar och att den inte, i förhållande till det eftersträvade målet, medför ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna. ( 65 )

65.

Inom ramen för mål C‑767/22 och genom den andra frågan har den hänskjutande domstolen gett uttryck för sina tvivel beträffande förenligheten av en nationell lagstiftning, enligt vilken rätten för den person som har anknytning till egendomen, vilken är föremål för förfarandet för förverkande, att ta del av handlingarna i förfarandet kan begränsas i det fall då ett utlämnande av dessa handlingar skulle utgöra ett hot mot de grundläggande rättigheterna för utomstående personer, allmänintresset eller möjligheten att förverkliga målet med det straffrättsliga förfarandet.

66.

Det ska erinras om att det aktuella nationella förfarandet för förverkande av egendom inte kan inledas om det inte har inletts något straffrättsligt förfarande i syfte att fastställa den förmodade gärningsmannens skuld. Ett förfarande som avser det individuella straffrättsliga ansvaret måste således alltid inledas, eftersom det förfarandet oftast fortsätter – såsom är fallet med de förfaranden som föranledde att talan väcktes vid den hänskjutande domstolen – efter det att förfarandet avseende egendomen har avslutats, inbegripet då ett förverkande av egendomen har skett.

67.

Enligt artikel 627.4 i straffprocesslagen ska material som rör ett förfarande avseende egendom som har erhållits på ett olagligt sätt omfattas av förundersökningssekretess. Den som ansvarar för förfarandet, åklagaren och den domstol som prövar saken får emellertid ta del av materialet. De personer som har anknytning till den aktuella egendomen får ta del av detta material endast om den som ansvarar för förfarandet godkänner det och i den omfattning som denne beslutar om. I artikel 627.5 i straffprocesslagen föreskrivs att ett beslut som fattats av den som ansvarar för förfarandet om att avslå ansökan om tillgång till material som rör förfarandet får överklagas till domstol, och den behöriga domstolen får begära tillgång till material som rör det straffrättsliga förfarandet och ta del av det för att avgöra om tillgång till material som rör förfarandet äventyrar andra personers grundläggande rättigheter eller allmänintresset eller förhindrar att det straffrättsliga förfarandets mål uppnås.

68.

Det ska i det avseendet erinras om att EU-domstolen, i mål rörande förfaranden vid förvaltningsdomstol, har slagit fast att principen om parternas likställdhet i processen utgör en del av principen – som stadfästs i artikel 47 i stadgan – om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten, och den är, liksom bland annat principen om ett kontradiktoriskt förfarande, en naturlig följd av begreppet rättvis rättegång som sådant. Den innebär därigenom en skyldighet att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten. Denna princip syftar till att säkerställa den processuella jämvikten mellan parterna i ett rättsligt förfarande, genom att säkerställa dessa parters lika rättigheter och skyldigheter avseende, bland annat, det regelverk som styr bevisupptagningen och det kontradiktoriska förfarandet vid domstol samt parternas rätt att överklaga. För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda är det viktigt att parterna känner till och har möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera de faktiska och rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång. ( 66 ) EU-domstolen har funnit att ett påstående om kränkning av rätten till försvar, inklusive rätten att få tillgång till handlingarna i målet, måste prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, i synnerhet vilken typ av rättsakt det gäller, det sammanhang i vilket den antogs och de rättsregler som reglerar det aktuella området. ( 67 )

69.

Principen om parternas likställdhet i processen har även beaktats av EU-domstolen i samband med tolkningen av de bestämmelser i direktiv 2012/13 som det ska tas hänsyn till vid genomförandet av direktiv 2014/42 enligt skäl 40 i sistnämnda direktiv. EU-domstolen har således angett att artiklarna 6 och 7 i direktiv 2012/13 just syftar till att säkerställa ett effektivt utövande av rätten till försvar och ett rättvist förfarande. Detta kräver att den anklagade får detaljerad information om anklagelsen och har möjlighet att gå igenom handlingarna i tid, så att vederbörande på ett effektivt sätt kan förbereda sitt försvar. Det är genom detta tillhandahållande och denna tillgång som den anklagade eller dennes försvarare får information om de anklagelser som riktas mot den anklagade och deras rättsliga kvalificering, samt om den bevisning som anklagelserna grundar sig på. Möjligheten att få ta del av denna information och bevisning senast när förhandlingen inleds är av avgörande betydelse för att göra det möjligt för den anklagade eller dennes försvarare att på ett effektivt sätt delta i förhandlingen i enlighet med den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen, så att vederbörande kan framföra sin inställning på ett effektivt sätt. ( 68 )

70.

Det ska emellertid understrykas att det i artikel 7.4 i direktiv 2012/13 föreskrivs ett undantag från rätten till tillgång till bevisning, oavsett om den talar för eller emot de misstänkta eller tilltalade personerna, för dessa personer eller deras försvarare, med iakttagande av ett rättvist förfarande och rätten till försvar, såsom fastställs i artikel 7.2 och 7.3 i direktivet. Under förutsättning att detta inte påverkar rätten till en rättvis rättegång, kan således tillgång till visst material vägras om sådan tillgång kan innebära ett allvarligt hot mot en annan persons liv eller grundläggande rättigheter, eller om en sådan vägran är absolut nödvändig för att skydda ett viktigt allmänintresse, till exempel i sådana fall där nämnda tillgång skulle kunna påverka en pågående utredning, eller riskerar att allvarligt skada den inre säkerheten i den medlemsstat där det straffrättsliga förfarandet inleddes. Medlemsstaterna ska dessutom, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, se till att ett beslut att vägra tillgång till visst material i enlighet med denna punkt fattas av en rättslig myndighet eller åtminstone kan bli föremål för rättslig prövning.

71.

Jag vill i det avseendet påpeka att artikel 8.2 i direktiv 2014/42 ger uttryck för samma omsorg om att skydda ett allmänintresse som hänger samman med ett korrekt genomförande av en pågående utredning. Den som drabbats av ett beslut om frysning ska underrättas om beslutet så snart som möjligt efter det att det har verkställts, med angivande av skälen till beslutet, men skälen kan vara mycket kortfattade, och underrättelsen får skjutas upp när det är nödvändigt för att förhindra att det inverkar menligt på en brottsutredning. ( 69 )

72.

I förevarande fall, och vad beträffar åtgärden för förverkande, ska det påpekas, för det första, att en kopia av beslutet om att inleda ett förfarande rörande olagligt erhållande av egendom omedelbart ska delges de personer som har anknytning till egendomen, och i detta beslut ska anges information om de omständigheter som kan styrka sambandet mellan egendomen och brottet eller egendomens olagliga ursprung, samt det material som har avskilts från handlingarna i ett brottmål som är under utredning och som avser olagligt erhållande av egendom. ( 70 ) Dessa personer har således klart rätt att få information om innehållet i akten, som gör det möjligt för dem att få kännedom om den faktiska och konkreta grunden för förfarandet rörande den egendom som är i deras besittning.

73.

Denna information ska, för det andra, sättas i relation till de rättigheter som dessa personer har tillerkänts, nämligen rätten att delta i förfarandet avseende den egendom som erhållits på ett olagligt sätt, ( 71 ) att inför domstol muntligen eller skriftligen uttrycka sin ståndpunkt i fråga om det beslut som har fattats och att framställa yrkanden. ( 72 ) De berörda personerna har således möjlighet att ifrågasätta innehållet i den information som har lämnats, huruvida informationen är fullständig och tillförlitlig, och förmå domstolen att ta del av material som rör ett förfarande avseende egendom som erhållits på ett olagligt sätt och som omfattas av förundersökningssekretess.

74.

För det tredje kan de brottsbeivrande myndigheternas bedömning vad gäller tillgång till handlingarna bli föremål för domstolsprövning enligt artikel 627.5 i straffprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig på förfarandena vid den nationella domstolen enligt besluten om hänskjutande. Den lettiska regeringen har angett att vid genomförandet av artikel 627.4 och 627.5 i straffprocesslagen är den som ansvarar för förfarandet och den behöriga domstolen skyldiga att göra en avvägning mellan parternas intressen och intressen som rör det straffrättsliga förfarandet och allmän säkerhet, när de tar ställning till rätten för en person att ta del av handlingarna i förfarandet.

75.

Under dessa omständigheter är det enligt min mening möjligt att anse att artikel 8 i direktiv 2014/42, jämförd med artikel 7.4 i direktiv 2012/13, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte ålägger de myndigheter som ligger bakom förfarandet rörande olagligt erhållande av egendom en allmän skyldighet att ge de personer som påverkas av den planerade åtgärden för förverkande fullständig tillgång till handlingarna i förfarandet, utan som för sådan tillgång uppställer krav på att dessa personer ska inge en ansökan och att dessa myndigheter ska göra en bedömning. Dessa personer ska ha möjlighet att på begäran få ta del av information och handlingar som finns i akten i förfarandet för förverkande och som har beaktats av myndigheterna i syfte att den behöriga domstolen eventuellt ska fatta beslut om förverkande, såvida inte de mål som avser bland annat skyddet för en annan persons liv eller grundläggande rättigheter eller bevarandet av ett korrekt genomförande av en pågående brottsutredning motiverar att tillgången till denna information och dessa handlingar begränsas.

76.

I samband med domstolsprövningen av en vägran att helt eller delvis ge tillgång till handlingar, ankommer det på domstolen att säkerställa en korrekt balans mellan, å ena sidan, iakttagandet av rätten till försvar och till en rättvis rättegång och, å andra sidan, behovet av att skydda de grundläggande rättigheterna för de personer som omnämns i bevisningen och att garantera effektiviteten i pågående brottsutredningar och beivrandet av brott. Denna avvägning får emellertid inte, mot bakgrund av betydelsen av de rättigheter som stadgas i artiklarna 47 och 48 i stadgan, leda till att den berörda personen inte längre har ett effektivt domstolsskydd och att rätten att överklaga enligt artikel 8.6 i direktiv 2014/42 urholkas för det fall ett beslut om förverkande antas, bland annat genom att personen, eller i förekommande fall dennes rådgivare, inte ges information om de väsentliga uppgifterna i akten, däribland uppgifter som härrör från det pågående brottmålet, som visar på ett samband mellan den egendom som innehas av denna person och det aktuella brottet. ( 73 )

77.

Jag anser att detta synsätt motsvarar den lägsta skyddsnivå som har slagits fast i Europadomstolens praxis. Europadomstolen anser att varje straffrättsligt förfarande, inbegripet dess processuella aspekter, ska vara kontradiktoriskt och garantera åklagarsidans och försvarets likställdhet i processen. Rätten till ett kontradiktoriskt straffrättsligt förfarande innebär, både för åklagarsidan och för försvaret, en möjlighet att ta del av yttranden eller bevisning som ingetts av den andra parten. Rätten att få tillgång till relevant bevisning är dock, enligt Europadomstolen, inte en absolut rättighet, och i ett visst straffrättsligt förfarande kan det bli nödvändigt att undanhålla försvaret viss bevisning för att upprätthålla en annan individs grundläggande rättigheter eller för att skydda ett viktigt allmänintresse, och det kan förväntas att den tilltalade särskilt motiverar sin begäran om att få tillgång. Med hänsyn till artikel 6.1 i Europakonventionen är dock de åtgärder som begränsar rätten till försvar berättigade endast om de är absolut nödvändiga. ( 74 ) När det gäller skyddet för ett viktigt allmänintresse har Europadomstolen medgett att det är nödvändigt att genomföra brottsutredningar på ett effektivt sätt, vilket kan innebära att en del av de uppgifter som har samlats in under dessa utredningar hålls hemliga för att förhindra att de misstänkta personerna förvanskar bevisen och hindrar att rättvisa skipas. ( 75 )

78.

Inom ramen för mål C‑161/23 och genom den andra frågan, har den hänskjutande domstolen gett uttryck för sina tvivel om huruvida en nationell lagstiftning, ( 76 ) i vilken det föreskrivs en faktisk presumtion om att egendomen har olagligt ursprung och som ålägger den person som har anknytning till denna egendom bevisbördan för att den har ett lagligt ursprung, är förenlig med artikel 8.1 i direktiv 2014/42, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan, då principen om oskuldspresumtion föreskrivs i den sistnämnda bestämmelsen.

79.

Det framgår av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen att i den lagstiftning som är i fråga i målen vid den nationella domstolen föreskrivs faktiskt en presumtion om att den aktuella egendomen har ett olagligt ursprung för det fall den person som har egendomen i sin besittning inte kan visa att ursprunget är lagligt med hänsyn till den bevisning som har lagts fram av den brottsbeivrande myndigheten och som visar att egendomen, med all sannolikhet, har ett olagligt ursprung, vilket motsvarar ett lägre beviskrav än det som uppställs för att styrka en persons skuld, det vill säga att det är ”ställt utom rimligt tvivel”.

80.

När det gäller frågan om bevis för egendomens olagliga ursprung, mot bakgrund av principen om oskuldspresumtion, ska det tas hänsyn till direktiv 2016/343, på samma sätt som direktiv 2012/13, vid genomförandet av direktiv 2014/42. ( 77 ) I artikel 6.1 i direktiv 2016/343 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren, i enlighet med den princip om oskuldspresumtion som anges i direktiv 3 i detta direktiv, vilken ålägger medlemsstaterna att se till ”att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag”. EU-domstolen har slagit fast att hänvisningen i denna artikel 6 till fastställandet av ”skuld” ska förstås så, att syftet med denna bestämmelse är att endast reglera fördelningen av bevisbördan när det meddelas rättsliga avgöranden som avser skuldfrågan. ( 78 ) Det står dock klart att ett sådant förfarande som det som är aktuellt vid den nationella domstolen inte har till syfte att fastställa den berörda personens skuld, utan att avgöra huruvida egendomen ska förverkas eller ej med tanke på dess eventuellt olagliga ursprung, vilket gör att artikel 6.1 i direktiv 2016/343 inte tycks vara tillämplig på den ifrågasatta nationella lagstiftningen. ( 79 )

81.

EU-domstolen anser att principen om oskuldspresumtion, vilken fastslås i artikel 48 i stadgan, är tillämplig när det gäller att fastställa de objektiva rekvisiten för en lagöverträdelse som kan leda till att administrativa sanktionsåtgärder av straffrättslig karaktär åläggs. Detsamma gäller rätten att tiga, en garanti som följer av artiklarna 47 andra stycket och 48 i stadgan. ( 80 ) Med förbehåll för den hänskjutande domstolens slutliga bedömning av huruvida åtgärden för förverkande utan en fällande dom är av straffrättslig karaktär, bör en analog tillämpning av denna rättspraxis leda oss till slutsatsen att oskuldspresumtionen och rätten att tiga är tillämpliga i de mål som föranledde att talan väcktes vid den hänskjutande domstolen.

82.

Genom att integrera Europadomstolens praxis avseende artikel 6.2 i Europakonventionen, vilken motsvarar artikel 48 i stadgan, anser EU-domstolen att rätten för var och en som står åtalad för brott i ett brottmål att betraktas som oskyldig och att låta åklagaren ha bevisbördan för att styrka de anklagelser som riktas mot den åtalade inte är absolut. Faktiska eller rättsliga presumtioner tillämpas inom varje rättssystem. Det är visserligen riktigt att artikel 48 i stadgan inte utgör hinder för att en medlemsstat straffbelägger en materiell eller objektiv omständighet i sig och inför faktiska eller rättsliga presumtioner, men enligt denna artikel är medlemsstaterna skyldiga att hålla sig inom vissa gränser på det straffrättsliga området. Mer konkret innebär principen om oskuldspresumtion, som slås fast i denna bestämmelse, att denna medlemsstat måste ge presumtioner som förekommer i dess repressiva lagstiftning rimliga begränsningar med hänsyn tagen till sakens allvar och med skydd av rätten till försvar, vid äventyr av att denna princip annars träds förnär på ett oproportionerligt sätt. Dessa gränser överträds när en presumtion innebär att en person fråntas all möjlighet att visa sin oskuld såvitt avser de omständigheter som läggs vederbörande till last, vilket därmed innebär att denna person fråntas sin rätt enligt denna princip. ( 81 )

83.

Med stöd av denna praxis, har EU-domstolen angett att rätten att tiga utgör en allmänt erkänd internationell norm som utgör kärnan i begreppet rättvis rättegång. Genom att skydda den tilltalade mot tvång som utövas av myndigheterna bidrar denna rätt till att undvika rättsliga fel och garantera resultatet av en sådan rättegång. Skyddet för rätten att tiga syftar till att säkerställa att åklagarsidan, i ett brottmål, inte grundar sitt resonemang på bevisning som den har erhållit genom tvång eller påtryckningar, i strid med den anklagade personens vilja. Denna rättighet åsidosätts bland annat i en situation i vilken en misstänkt person, efter hot om påföljder för det fall han eller hon inte vittnar, antingen vittnar eller straffas för att ha vägrat vittna. Rätten att tiga kan inte rimligen begränsas till erkännande av gärningar eller kommentarer som direkt kan användas emot den person som hörs, utan omfattar även information om faktiska omständigheter som senare kan komma att användas till stöd för anklagelsen och på så sätt påverka den fällande domen eller påföljden för denna person. Rätten att tiga kan emellertid inte rättfärdiga varje bristande samarbete med de behöriga myndigheterna och utgör således inte en absolut rättighet. ( 82 )

84.

Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som den nationella lagstiftningens förenlighet ska bedömas, varvid det ska erinras om att EU-domstolen får ge vägledning om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida inskränkningen av principen om oskuldspresumtion, och av rätten att tiga, är proportionerlig, vilken det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra. I det avseendet ska det, för det första, framhållas att den behöriga nationella myndigheten måste vara övertygad om egendomens olagliga ursprung och att det är den brottsbeivrande myndigheten som först ska ge in bevis för detta till domstolen. ( 83 ) Dessa bevis ska anses styrka detta om det finns skäl att anse att denna egendom, med all sannolikhet, har ett kriminellt ursprung. ( 84 )

85.

För det andra står det klart att den person som har egendomen i sin besittning har möjlighet att motbevisa ovannämnda presumtion. Det följer av den lettiska lagstiftningen att om denna person hävdar att egendomen inte kan anses ha erhållits på ett olagligt sätt, ankommer det på denna person att styrka att egendomen har ett lagligt ursprung genom att ge en trovärdig förklaring i det avseendet. ( 85 ) Personen erbjuds att motbevisa detta till och med innan förfarandet för förverkande har inletts med stöd av artikel 626 i straffprocesslagen. Om egendomen tas i beslag under förundersökningen på grund av att den brottsbeivrande myndigheten är övertygad om egendomens kriminella ursprung, är denna myndighet, enligt artikel 356.5 i straffprocesslagen, skyldig att underrätta den berörda personen om ”möjligheten” att lämna information om lagligheten i detta ursprung, inom en frist på 45 dagar från och med underrättelsen, och ska informera personen om följderna av att sådan information inte lämnas. Såsom har angetts har den berörda personen dessutom rätt att delta i förfarandet för förverkande, vilket omfattar en förhandling som ska hållas inom tio dagar efter mottagandet av beslutet att inleda detta förfarande, och under förhandlingen har de personer som är inblandade i förfarandet samma rätt att framställa invändningar eller yrkanden, lägga fram bevis och inge skriftliga yttranden till domstolen. ( 86 )

86.

Jag anser att den lettiska lagstiftningen inte skapar en situation då det uppställs ett krav på att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica) som kan innebära ett uppenbart oproportionerligt åsidosättande av principen om oskuldspresumtion och av rätten till försvar. Det är helt logiskt och rimligt att kräva att den person som har den berörda egendomen i sin besittning ska lägga fram bevis för en positiv omständighet och för att den brottsbeivrande myndighetens slutsatser är felaktiga. För att återge lydelsen i skäl 34 i direktiv 2024/1260 bör domstolarna, vid bedömningen av om egendomen bör förverkas, beakta bland annat avsaknaden av en sannolik laglig källa till egendomen, ”eftersom ursprunget för lagligen förvärvad egendom normalt kan redovisas”. Är inte den ovannämnda personen bäst lämpad att ge förklaringar som gör det möjligt att exempelvis förstå det rättsliga och finansiella upplägget kring egendomen och motivera att det är ekonomiskt rationellt?

87.

För det tredje ska det påpekas att den domstol som ska fatta beslut om förverkande måste förvissa sig om att det är fråga om egendom som erhållits på ett olagligt sätt och för det syftet göra en prövning av allt material rörande egendomen i enlighet med artikel 630.1 i straffprocesslagen. I artikel 630.2 i nämnda lag föreskrivs att ”om domstolen konstaterar att sambandet mellan egendomen och brottet inte har styrkts eller att egendomen inte har ett olagligt ursprung, ska den fatta beslut om att avsluta förfarandet”. Denna formulering avser uttryckligen fastställandet av egendomens olagliga ursprung och bekräftar uppgifterna från den lettiska regeringen ( 87 ) om den ofrånkomliga bevisbörda som åligger den brottsbeivrande myndigheten, även om denna börda kan anses ha lättats. De aktuella bevisreglerna tycks således inte i sig medföra en verklig omkastning av bevisbördan, eftersom det enligt dessa regler på detta sätt åligger den brottsbeivrande myndigheten att presentera de olika indicier som sammantaget, i förekommande fall, gör det möjligt för domstolen att finna stöd för sin uppfattning att egendomen har ett olagligt ursprung. ( 88 ) Detta konstaterande visar att den omständigheten att den person som har anknytning till egendomen tiger, som svar på den brottsbeivrande myndighetens underrättelse om möjligheten att inge information om egendomens lagliga ursprung, inte i sig kan leda till ett beslut om förverkande. ( 89 ) Det kan däremot anses utgöra ett bevis för att annan bevisning som har lagts fram av den brottsbeivrande myndigheten är trovärdig. ( 90 )

88.

Den behöriga nationella domstolens bedömning av den aktuella egendomens ursprung sker på grundval av en sannolikhetsavvägning, vilket motsvarar graden av övertygelse som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2014/42, jämförd med skäl 21 i direktivet, beträffande utvidgat förverkande av egendom som tillhör en person som har dömts för ett brott. Denna åtgärd kan nämligen vidtas av en domstol om den är övertygad om att egendomen härrör från brottsliga handlingar på grundval av omständigheterna i målet. Detta innebär inte att det måste vara fastställt att egendomen härrör från brottsliga handlingar, men att domstolen efter en sannolikhetsbedömning anser eller har skäl att anta att det är betydligt mer sannolikt att egendomen har erhållits genom brottsliga handlingar än genom annan verksamhet.

89.

För det fjärde har den hänskjutande domstolen framhållit att bedömningen av egendomens eventuellt olagliga ursprung har ett nära samband med frågan huruvida denna egendom har varit föremål för penningtvätt och skulle kunna leda till konstaterandet att rekvisiten för ett sådant brott är uppfyllda, vilket gör att den person som har anknytning till egendomen åläggs att motbevisa en presumtion om att personen är skyldig till brottet penningtvätt. Förutom det faktum att besluten om hänskjutande inte innehåller någon definition av brottet penningtvätt i lettisk rätt, vill jag påpeka att det, inom ramen för det system för samarbete mellan domstolar som införts genom artikel 267 FEUF, inte ankommer på EU-domstolen att tolka nationella lagar eller andra nationella författningar. ( 91 ) I alla händelser betyder penningtvätt i allmänhet ett förfarande som syftar till att vinning av brottslig verksamhet ska återinföras i den lagliga ekonomin och således till att ge intrycket av att de medel eller den fasta eller lösa egendom som denna verksamhet har genererat har ett lagligt ursprung. Eftersom penningtvätt som brott inte kan föreligga om den aktuella egendomen inte har ett olagligt ursprung, är det lätt att förstå den koppling som den hänskjutande domstolen har gjort till ett sådant förfarande för förverkande som är i fråga i de nationella målen.

90.

I det sammanhanget ska det, för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, preciseras att enligt artikel 4.1 första meningen i direktiv 2016/343 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i bland annat rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Det framgår av skäl 16 i direktiv 2016/343 att syftet med denna bestämmelse är att se till att oskuldspresumtionen efterlevs. Sådana rättsliga avgöranden bör därför enligt skäl 16 inte ge uttryck för att den personen är skyldig. ( 92 ) De rättsliga avgöranden som avses kan, enligt min mening, omfatta avgöranden i vilka det, efter det förfarande som är aktuellt i de nationella målen, beslutas om förverkande av egendom som en person har i sin besittning, vilken parallellt är föremål för ett förfarande som syftar till att fastställa personens ansvar för att ett brott har begåtts.

91.

Vid tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2016/343 har EU‑domstolen uttryckligen hänvisat till Europadomstolens praxis. Europadomstolen har slagit fast att det är fråga om kränkning av principen om oskuldspresumtion om ett rättsligt avgörande eller ett offentligt uttalande rörande en tilltalad innehåller ett klart uttalande – trots att det inte finns någon fällande dom som vunnit laga kraft – om att vederbörande har begått det aktuella brottet. Europadomstolen har därvid betonat vikten av de rättsliga myndigheternas ordval, de särskilda omständigheter som råder och beskaffenheten hos och bakgrunden till det aktuella förfarandet. Det ska följaktligen anses att om den behöriga nationella domstolen, i beslutet om förverkande, ska motivera varför den är övertygad om att den aktuella egendomen med all sannolikhet har ett olagligt ursprung, ska denna motivering utformas på så sätt att man kan undvika att en potentiell förtida dom meddelas i ansvarsfrågan för personer som har denna egendom i sin besittning, vid äventyr av att en sådan dom skulle kunna äventyra en rättvis prövning av de gärningar som läggs dessa personer till last inom ramen för ett separat förfarande avseende det föregående brottet som gav upphov till egendomen eller brottet penningtvätt. ( 93 )

92.

Med hänsyn till det ovan anförda och att det som står på spel i kampen mot organiserad brottslighet är av grundläggande karaktär, ( 94 ) ska det anses att bevisreglerna för egendomens ursprung, vilken egendom är föremål för förfarandet för förverkande, inte kan innebära ett uppenbart oproportionerligt åsidosättande av principen om oskuldspresumtion och rätten att tiga, och av rätten till försvar, som garanteras den person som har denna egendom i sin besittning enligt artikel 8.1 i direktiv 2014/42, jämförd med artikel 4.1 i direktiv 2016/343 och mot bakgrund av artiklarna 47 och 48 i stadgan.

93.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan i mål C‑49/23, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 8.6 i direktiv 2014/42, jämförd med artiklarna 17 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon rätt att överklaga ett beslut om förverkande av egendom som har fattats av en domstol i andra instans, efter det att domstolen i första instans beslutade att avsluta förfarandet avseende olagligt erhållande av egendom genom att slå fast att det saknades tillräckliga bevis för ett samband mellan denna egendom och brottet eller egendomens olagliga ursprung. ( 95 )

94.

Enligt artiklarna 630 och 631 i straffprocesslagen kan den domstol vid vilken ett förfarande rörande olagligt erhållande av egendom har inletts, utifrån sin bedömning av den bevisning som lagts fram vid den, besluta om förverkande av den egendom som anses ha erhållits på ett olagligt sätt, eller i det motsatta fallet avsluta förfarandet utan att vidta restriktiva åtgärder. Domstolens beslut kan överklagas, av den person som har anknytning till egendomen eller av den brottsbeivrande myndigheten, till regional domstol, vilken på nytt ska ta ställning till förfarandet med hänsyn till överklagandets devolutiva verkan och som, om den upphäver det hänskjutna beslutet, ska fatta ett nytt beslut, med samma befogenheter som domstolen i första instans. Sistnämnda beslut kan inte överklagas.

95.

I artikel 8.6 andra meningen i direktiv 2014/42 föreskrivs att medlemsstaterna ska göra det faktiskt möjligt för en person som ett beslut om förverkande är riktat mot att bestrida beslutet om förverkande inför domstol. Genom att hålla fast och uppehålla sig vid en strikt bokstavstolkning av denna bestämmelse, anser parterna i de nationella målen i huvudsak att en sådan tolkning kräver att medlemsstaterna inrättar ett förfarande som med nödvändighet omfattar en domstolsinstans som möjliggör en prövning av lagenligheten av ett beslut om förverkande, oavsett i vilket skede beslutet har fattats.

96.

Jag anser att denna tolkning inte kan godtas. Tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse ska fastställas utifrån dess sammanhang, det vill säga att den ingår i den allmänna skyldigheten, som fastställs i artikel 8.1 i direktiv 2014/42, för medlemsstaterna att garantera de personer som berörs av de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv rätt till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång. Det framgår inte på något sätt av skälen eller av andra bestämmelser i nämnda direktiv att direktivet syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa en möjlighet till domstolsprövning i andra instans, det vill säga en möjlighet att överklaga ett beslut varigenom ett överklagande av det beslut som antogs av domstolen i första instans avgörs. Jag vill i det avseendet påpeka att när det gäller ett beslut om frysning föreskrivs det i artikel 8.4 i direktiv 2014/42 endast en möjlighet att bestrida detta beslut inför domstol i enlighet med förfaranden som föreskrivs i nationell rätt, utan att det uppställs något krav på prövning i två domstolsinstanser. Ett sådant krav skulle dessutom strida mot direktivets mål om effektivitet och skyndsamhet.

97.

Denna slutsats har enligt min mening stöd i EU-domstolens praxis avseende andra sekundärrättsliga bestämmelser som uppställer krav på ett effektivt rättsmedel, såsom bland annat artikel 46.1 i direktiv 2013/32/EU, ( 96 ) artikel 13.1 i direktiv 2008/115/EG ( 97 ) och artikel 29.1 och 29.2 i förordning (EU) nr 604/2013. ( 98 ) Dessa bestämmelser har, tillsammans med artikel 8.6 andra meningen i direktiv 2014/42, det gemensamt att de innehåller en liknande formulering, i den meningen att de kräver att det ska inrättas effektiva rättsmedel mot de rättsakter som går någon emot och till förmån för de personer som särskilt anges. Genom att tolka dessa bestämmelser mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, har EU-domstolen slagit fast att det skydd som kan göras gällande enligt dessa bestämmelser är begränsat såtillvida att det endast krävs att det ska finnas ett rättsmedel. Det krävs däremot inte att flera prövningsinstanser inrättas. Det framgår således att det enda som är av betydelse är att beslutet kan överklagas till en domstolsinstans, vilket i förevarande fall garanteras genom artikel 8.6 andra meningen i direktiv 2014/42, eftersom principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd ger den enskilde tillgång till prövning i en domstol men inte till prövning i flera instanser. ( 99 ) Den omständigheten att beslutet av överklagandeinstansen, genom vilket egendom bedömdes ha erhållits på ett olagligt sätt och förverkades, efter en ny prövning i sak av bevisningen vad gäller egendomens ursprung, inte kan överklagas enligt artikel 631 i straffprocesslagen påverkar följaktligen inte rätten till en rättvis rättegång för de personer som har denna egendom i sin besittning. Som den lettiska regeringen har framhållit utformades den nationella lagstiftningen på ett sådant sätt att frågan huruvida egendom har erhållits på ett olagligt sätt och kan komma att förverkas kan prövas av två domstolar, och var och en av dessa domstolar ska undersöka egendomens ursprung på ett självständigt sätt.

98.

Jag anser inte att denna tolkning står i strid med Europadomstolens praxis. Det följer nämligen av nämnda rättspraxis att varken artikel 6.1 eller artikel 13 i Europakonventionen garanterar en rätt att överklaga eller en prövning i två instanser, då sistnämnda rätt genom artikel 2 i protokoll nr 7 endast tillerkänns de personer som fälls till ansvar för brott, och det krävs inte heller att det finns flera domstolsnivåer. ( 100 ) Vidare anser Europadomstolen att artikel 13 i Europakonventionen som regel inte är tillämplig när det påstådda åsidosättandet av Europakonventionen har skett inom ramen för ett rättsligt förfarande såvida inte anmärkningarna avseende denna artikel i konventionen rör ett åsidosättande av kravet på ”skälig tid”. ( 101 )

99.

Med hänsyn till den straffrättsliga karaktären på förfarandet för förverkande av egendom som erhållits på ett olagligt sätt och den påföljd som förverkande utgör, ska det erinras om lydelsen i artikel 2 i protokoll nr 7 till Europakonventionen, med preciseringen att detta protokoll ratificerades av samtliga medlemsstater, med förbehåll och deklarationer för vissa av dessa medlemsstater. I artikel 2.1 i nämnda protokoll föreskrivs att ”[v]ar och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol”. Om det antas att denna bestämmelse är tillämplig när det gäller det ovannämnda förfarandet, och enligt min mening borde så vara fallet med hänsyn till förverkandeåtgärdens karaktär av straffrättslig påföljd, ska det framhållas att det enligt artikel 2.2 i nämnda protokoll får göras undantag från denna rätt. Till dessa undantag hör situationen då den berörda personen har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats, en situation som just liknar den situation som den hänskjutande domstolen åsyftar i sin andra och tredje fråga i mål C‑49/23.

100.

Jag anser följaktligen att artikel 8.6 i direktiv 2014/42, jämförd med artiklarna 17 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon rätt att överklaga ett beslut om förverkande av egendom som har kvalificerats som egendom som erhållits på ett olagligt sätt, vilket har fattats av en domstol i andra instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut av en domstol i första instans att avslå den brottsbeivrande myndighetens yrkande om att det ska fastställas att denna egendom hade ett sådant ursprung.

101.

Mot bakgrund av samtliga överväganden ovan saknas det skäl att besvara den tredje tolkningsfrågan i målen C‑767/22 och C‑161/23 samt den fjärde tolkningsfrågan i mål C‑49/23, vilka avser tolkningen av principen om unionsrättens företräde.

102.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska ge Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) följande svar:

Artikel 8.1 och 8.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen, jämförd med artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, och mot bakgrund av artiklarna 17, 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning varigenom det införs ett förfarande för förverkande av egendom som har erhållits på ett olagligt sätt eller har samband med ett brott, utan föregående fällande dom, vilket inleds under ett förfarande som syftar till att fastställa den förmodade gärningsmannens skuld vars egendom frysts och som genomförs parallellt med förfarandet för förverkande, och i vilken lagstiftning följande föreskrivs: